tisdag, februari 21, 2017

Livets tråd.

I många år fnyste jag lite åt människor som menade att livets stora drama är en kamp mellan gott och ont, ljus och mörker. Det lät så sagolikt naivt och barnsligt. Ja faktiskt sagolikt. Drakar som skall bekämpas. Onda trollkarlar och häxor. Äh, kom igen, väx upp!
Det fanns en speciell kategori så kallade andliga människor som pratade om sig själva som ljusets krigare. Töntar tänkte jag. Gud så pinsamt.

Hur ser jag då på allt detta sagolika drama idag?
Jag tror inte att ondskan försöker bekämpa mörkret. Jag tror inte heller att ljuset behöver bekämpa ondskan. Det tror det handlar om vakenhet. Det som kallas för ondska är det sätt på vilka drömmen om separation manifesterar sig. Att sakna förmågan att se tråden som väver denna bländande magnifika väv som kallas livet. Att inte kunna se att allt är vävt av samma tråd.

Det finns inga onda trådar eller mörka trådar. Det finns oändligt många färger i väven. Javisst. Men inga mörka eller onda trådar. Allt är vävt av samma tråd. Ja, jag vill sjunga det mantrat om och om igen.
Mörkret består av oförmågan att se. Mörket är en dröm om separation. Ja jag vet, jag upprepar mig. För det som är vävt av samma tråd som jag kan ju aldrig hota mig. Det som är vävt av samma tråd som jag kan aldrig vara högre eller lägre än jag. Det ÄR jag i en annan form. Och i det seendet försvinner rädslan och avundsjukan och känslan av ensamhet och svek och viljan att äga och binda och allt annat smärtsamt. För allt hänger redan ihop.

Jag slås av det någon naiva tilltalet i den här texten samtidigt som jag känner att jag rör vid något värdefullt.

Jag och Cecilia pratade om spiritism imorse. Om hur spiritister säger att vi omges av själar utan kropp som hoovrar runt i mörkret och letar efter ljus som kan hjälpa dem att stiga upp. Vadå upp? har jag många gånger tänkt. De längtar efter att befrias. Från vadå?
Jag tänker att dessa själar är som mörka (jaa, mörka) punkter i väven som ännu inte kan se att den tråd de är vävda av fortsätter i all oändlighet. De är blinda för sin egen storhet. Blinda för det faktum att de är sammanvävda med allting. Och för att se detta behöver de ljus. Ett ljus som finns i människor som är vakna. Ett ljus som finns i de människor som ser sig som en oskiljaktig del i det stora hela.
Vi pratade om att spiritismen har ett något (kanske) märkligt fokus då samma sak torde gälla för oss som fortfarande lever i våra kroppar. Varför inte fokusera på de människor som omger oss varje dag. De människor som alla kan se med sina fysiska ögon.
Jag säger inte att spiritismen inte har sin plats. Jag är inte så intresserad av att gå in och spekulera i vad som händer när vi dör, men håller det för fullt möjligt att det är så som spiritisterna påstår. Jag ser inte vad de ser. Inte till vardags. Bara så. Men jag ser olyckliga människor runt mig. Varje dag.
Jag ser människor som är besatta av att jämföra sig. Positionera sig. Definiera sig.
Och jag ser att de alla är vävda av samma tråd. Hur kan jag få dem att se samma sak?

fredag, februari 17, 2017

När du måste jobba som Guru

Låt oss säga att du tilldelas jobbet som Guru. Dealen är att du inte får säga upp dig. Du måste sitta där på din stol dagarna i ända och möta en massa människor som alla upplever sig leva miserabla liv. Du kommer möta människor som kommit ned till den ultimata rädslan. Att de skall dö. De vill veta vad som händer då. Vad skulle du säga till dem? Skulle du kunna ge dem en vacker fairytale om att det egentligen inte finns någon död? Att de kommer leva vidare i en annan dimension? Skulle du kunna trösta dem? Skulle du kunna ge dem tillit. Skulle du kunna prata om nåd och verkligen tro på vad du säger? Skulle du orka med deras tårar? Skulle du kunna möta dem i deras avgrundsdjupa skräck? Vad skulle du göra?

Krama dem?
Säga åt dem att sluta gnälla?
Eller skulle du säga att ditt liv är lika miserabelt som deras men att du tvingats på det här jobbet utan möjlighet att säga upp dig? Säga att du också är rädd för att dö?
Skulle du uppmuntra till ett kollektivt självmord?
Eller ...
... skulle du - ve och fasa - börja tugga gurutugg?

Jag tror att du som läser detta har en sak ganska klart för dig. Miserabla människor upplever sig som miserabla för att de sitter fast i miserabla berättelser om sig själva och sina liv.
Så varför kan de inte bara sluta loopa runt i dessa miserabla berättelser och se den nakna verkligheten som den är med klara ögon?

Är det för att ingen har föreslagit den möjligheten?
Jag tror faktiskt att det i vissa fall är så enkelt.
Men oftast handlar det om något annat. De har otaliga gånger fått förlaget att droppa den miserabla berättelsen men kan ändå inte släppa taget. Varför?

Här kommer din utmaning! Vad skall du göra med dem som fattar men ändå inte fattar. De som hört men ändå inte hört. Skall du tänka att dina ord är som droppen som förväntas urholka stenen? Eller skall du hitta nya ord? Eller skall du helt enkelt hålla käften och bara kramas? Eller ge dem starka psykedeliska droger som ruskar om i skallen på dem så att det bara blir slarvsylta kvar av deras miserabla berättelser?

Tror du att du kommer frestas att ge upp? Tänka att ok, det här jobbet är totalt meningslöst men jag får i alla fall betalt. Jag kan säga vad som helst. Berätta roliga historier. Sitta och se mystisk ut. Tala i gåtor. Det spelar ingen roll. Vill de lida så låt dem lida. Skulle du falla för den frestelsen?
Eller skulle du bryta ihop, bli deprimerad och börja gå i terapi? Kom ihåg. Du får inte säga upp dig. Du måste gå till jobbet varje dag. Det är dealen. Vad skulle du hitta på?

En guru som hette U.G. blev galen på sina elever. Varför sitter ni här och ser korkade ut? frågade han ilsket. Gå hem med er! Jag har ingenting att ge er. Sluta ställa idiotiska frågor! Låt mig vara ifred! Men ingenting hade sade hjälpte. De stannade envist kvar hur mycket han än förolämpade dem. Skulle du kunna bli som U.G.?

Tänk dig att dina elever skulle vara helt oförmögna att se dig. De skulle bara se din roll. Vad du än sade skulle de tolka det som något vist och insiktsfullt. Om du sade att du hatade araber skulle det inte falla dem in att du var rasist. De skulle gå hem och grubbla på vad det underliggande budskapet var. Att du förmodligen ville visa dem något viktigt som de ännu inte kan se. Om du sade att - Hallå, är ni dumma i huvudet, jag är rasist och står för det. Jag hatar araber. Så är det bara. - skulle de grubbla ännu mer och kanske, otroligt nog, få det till att du egentligen ville spegla tillbaka något mörkt i deras undermedvetna som de just då behövde se. De skulle överösa dig med tacksamhet.
Men kom ihåg dealen. Du får inte säga upp dig! Du måste sitta där imorgon igen klockan åtta. Vad skall du säga? Vad skall du göra?

Tvinga dem att meditera tio timmar i sträck?
Eller dansa frigörande dans och sedan krypa omkring på golvet och morra och leka att de är tigrar?
Du har fria händer. Men du får inte säga upp dig.

Skulle du kanske fråga andra gurus hur de gör? Testa deras metoder?

Men tänk dig att ingenting fungerade. Mr X skulle komma tillbaka. Gång på gång. Efter femtioelva retreater skulle han säga - När jag varit på förra retreaten kände jag mig väldigt lätt och fri i några veckor men sedan kom det upp en massa sorg från barndomen. Jag insåg att min pappa aldrig älskade mig. Han ville att jag skulle bli dansare men jag ville bara spela fotboll och han kom aldrig på mina matcher. Körde mig aldrig till träningarna. Buhuu.

Skulle du sucka uppgivet? Föreslå vidare psykoterapi? Föreslå antidepressiv medicin? Föreslå frigörande andning, regressionshypnos, kristallterapi, gestaltterapi, tantrasex, raw food, Aayahuasca-cirklar eller skulle du be honom skaffa hund. Eller kanske en älskare eller en älskarinna eller både och?

Jag tror att du skulle grubbla väldigt mycket över själva Guru-elev-upplägget. Men vad skulle du komma fram till? För Mr X mår ju inte bra. Han behöver hjälp. Eller behöver han bara släppa tanken på att någon annan kan hjälpa honom att må bättre?
Behöver han bara inse att han inte finns och därför inte kan ha några problem? Behöver han se att hela hans liv - inklusive han själv - är en fiktiv berättelse? Behöver han se att han egentligen är rent medvetande och att den han tror att han är bara är en avatar som medvetandet av någon anledning råkat identifiera sig med?

Eller behöver han bara samla mod och våga sig på sig lite brutal ärlighet? Hitta the basic fear. Rädslan för döden. Och därmed kunna släppa allt annat ytligt gnäll som förmodligen inte tjänar något annat syfte än att distrahera honom från den ultimata rädslan?
Skulle du, som Jed McKenna, säga att metoden framför alla metoder är MEMENTO MORI? Kom ihåg din död. Skulle du kunna leda honom dit utan att själv göra i byxan?
Skulle du påminna honom om att alla hans nära och kära, hans far och hans mor, hans älskade bror och hans ende son kanske kommer dö före honom? Kan du få honom att känna sin kärlek till sin familj med ett plågsamt naket och sårbart hjärta och vara med honom hela vägen i det?

Eller skulle du försöka dig på att fluffa bort hans rädsla genom att prata om att tiden egentligen existerar på det sättet vi tror och att döden därför heller inte existerar. Säga att vi alla dör och föds i varje evigt ögonblick. Säga det med mild och djup röst drypande av tillförsikt eller skulle den sortens gurutugg kännas lite jobbigt i munnen?

Eller behöver han framför allt förlika sig med att ingen annan än han själv kan få honom att må bättre? Och är den tanken i så fall sann? Är vi inte flockdjur? Har vi inte sedan urminnes tider utsett vissa personer till medicinmän, shamaner, kloka gummor, läkare, psykiatrer, präster och gurus? Går det att bryta det mönstret eller gäller det bara för gurun - alltså dig - att göra sitt jobb så bra det någonsin går?

Vi har inga svar. Bara frågor. Och nu är det du som är gurun så du får svara oss! :)

Tacksam för svar!
Hälsningar från Björn och Cecilia?








måndag, februari 13, 2017

Tröttheten banar vägen

Det här med andligt uppvaknande.
Oh no!

Och egot.
Nej snälla!

Många har försökt bena ut begreppen. Många har också tröttnat på att försöka.
Välsignade är de som försöker. Välsignade är också de som tröttnat.

Jag känner många som tröttnat. Kanske är du som läser detta en av dem. Till dig vill jag säga följande:
Jag förstår dig. Jag känner med dig.

Jag har skrivit om andligt uppvaknande sedan 2003. Den här bloggen är nio år gammal och när jag startade den hade jag redan hållit på i fem år. Otroligt men sant. Jag har brunnit, månader och år i sträck. Men jag har också tröttnat. Verkligen ruttnat på det hela. Varit tyst i ett helt år. Men börjat igen. Och tröttnat. Och börjat
Och ändå känns det just nu som att jag just precis har börjat. Som att det är allra första gången jag skriver om det här. Jag sitter med ett oskrivet ark framför mig. Vitt som snö. Jag är en nybörjare. Det kliar i mina fingrar nu.

Och det är just detta som är grejen. Det går inte att tröttna på uppvaknandet - essensen av det - för det är alltid nytt. Alltid purfärskt. Daggfriskt. Och om det inte känns nytt så är det något annat. Då är det bara en massa slitna begrepp. Och DET, det är inte värt ett piss. DET kan man verkligen slänga på den mentala soptippen.

Egots liv är en berättelse. Om hjältens resa. Eller antihjältens soffhäng. Och allt däremellan. Så länge den berättelsen känns spännande på riktigt, eller lockande, kan vi inte vakna upp. Varför skulle vi?
Med detta sagt har jag också definierat vad jag menar med uppvaknande. Det är att vakna upp ur berättelsen om mig. Om dig. Om oss.

De allra flesta som blir intresserade av andligt uppvaknande har en sak gemensamt. De lider. Det gjorde jag också 2003. Men majoriteten av de som lider blir ändå aldrig intresserade. Kanske för att de inte kommit i kontakt med fenomenet. (Om man nu kan kalla det för ett fenomen). Eller för att lidandet fortfarande känns lockande. För så kan det konstigt nog vara.
Men på senare tid, allt eftersom fenomenet “andligt uppvaknande” sprider sig, har också de som mår ganska bra blivit intresserade. Och jag tror det har att göra med det jag skrev i början. Det finns en ton i detta med uppvaknandet som känns ny. Daggfrisk. Som nektar.
Och då, när man hör den tonen, då hamnar berättelsen om mig och mitt liv i ett nytt ljus. Då förlorar berättelsen sin hypnotiserande kraft. Och då känner man hur det fläktar skönt. Då känner man hur kvavt och instängt det var att leva sitt liv fullständigt inkapslad i berättelsen om mig och allt och alla jag känner.

För många inträder efter en tid något som kan kallas likgiltighet. Men också värdenihilism. För berättelsen om mig är alltid kopplad till en massa värderingar. Om jag är bra eller dålig. Om jag gör rätt eller fel. Värderingarna är berättelsernas bränsle. Och när intresset för berättelsen svalnar så svalnar också intresset för värderingarna. Jag minns att jag under en lång tid kände mig helt blasé. Min egen och andras berättelser gjorde mig extremt uttråkad. Jag var fri FRÅN ego-berättelserna men inte fri TILL dem. Att prata om ego-berättelser är förresten tårta på tårta. För egot är inte något separat från berättelsen. Egot ÄR berättelsen. Subjektet i den. Själva navet som det hela snurrar kring.

När jag tappade intresset för berättelsen om mig så öppnades dörren till något nytt. Något som inte var linjärt. Något som inte var på väg någonstans. Något vertikalt. Eller med andra ord. Jag såg väven. Allt finns redan. Här och nu. Ingenting saknas.
Men i början tolkade hjärnan det som att alla mina drivkrafter försvann. All motivation. All längtan. Och det tolkades som något negativt. Något hotfullt.

Men det jag funnit är att det inte finns några motsättningar. Ingenting kan hota något annat. Allt är samma väv. Den linjära dimensionen finns kvar. Berättelsen om mig fortsätter rulla ut sig. Men den är inte längre i fokus på samma sätt. Den har inte längre samma hypnotiserande kraft. Och framför allt är den inte ett hot mot det nya. Det vertikala. Det eviga. Det vakna. Det alltid nya.

Men åter till tröttheten. Den är vakenhetens fanbärare. Den skall vårdas. Hedras och tackas. Alla berättelser som börjar med jag och mitt liv, jag och mitt uppvaknande, jag och mina relationer, jag och mina projekt, är linjära. Fångade i tiden. Blinda för evigheten.

Och för den som blivit intresserade av uppvaknande är detta extremt tydligt. Det är därför som uppvaknande-projektet efter ett tag känns som kvävande. Och så tråkigt. För att det blivit ännu ett i raden av projekt som börjar med jag och mitt …

Vakenheten är inte ett projekt.
Punkt.
Vakenheten är DET ENDA i livet som inte är ett projekt. Det enda som inte är en berättelse. Det smakar friskt. Det smakar verkligt och det smakar sant. Vakenheten får all trötthet att smälta bort som gammal smutsig snö i vårsolens klara sken.
Men tröttheten kan bana vägen. Man måste bli trött på den gamla smutsiga snön för att solen skall komma och göra allt nytt.

söndag, februari 12, 2017

Varför inte vända kappan efter vinden?

Åsikter.
De finns överallt. Ungefär som myggor i Norrland på sommaren. Och när jag säger att åsikter är som myggor hör jag surret från ännu en åsikt. En grötmyndigt surrande röst som säger att i vissa länder får man bara uttrycka de åsikter som godkänts av regimen. Därför borde jag känna mig tacksam över att leva i ett land där alla får uttrycka sina åsikter.
Men jag faktum är att majoriteten av de åsikter som surrar runt i samhället gör mig uttråkad. Ibland illa berörd. Oftast bara trött. Ibland kan jag nästan tänka att de vore en välsignelse om tidningarna var fyllda med hyllningar till Stefan Löfvén. Och bara hyllningar. Stefan är en stor man. En god man. Rättvis och klok. Vidsynt, modig och vacker. En välsignelse för sitt land och sitt folk.

Nåja, politiska åsikter är bara en kategori i mängden. Det allra tråkigaste är de åsikter vi har om varandra. Och om oss själva. Inte bara om våra politiska ledare.
Grejen är att jag älskar överraskningar. Jag älskar känslan av att ha fel. Speciellt om andra människor. Att se en ny sida hos en annan människa som jag inte anade fanns där. Jag älskar att upptäcka så många nyanser och paradoxer hos andra att jag inte längre kan hålla fast vid de åsikter jag först fastnade för. Jag älskar känslan av att inte längre veta vem den andra är.

Det är klart att vi människor till stor del är betingade och trots allt ganska förutsägbara. Men jag vill inte få rätt i mina förutsägelser. Ibland vill jag be andra om att överraska mig. Dock inser jag att det inte är upp till dem. De är upp till mig att bereda plats för det nya inom mig. Så att jag kan se nya nyanser. Så att jag kan ana nya djup. Och att bereda plats betyder att kasta ut alla de befintliga åsikter jag klamrat mig fast vid.

Det finns en åsikt som säger att det är en dygd att vara principfast. Det vill säga bra på att klamra sig fast vid sina åsikter. Man ska inte vända kappan efter vinden. Så heter det. Men är det inte ganska korkat? Om man vill få vind i seglen alltså. Nej, man skall inte vara som en vindflöjel. Man skall ha styrkan att stå fast vid sina övertygelser och vara beredd att strida för dem. Så heter det. Då anses man vara mäktig och modig. Jag förstår att detta är en åsikt som haft stor impact på vår värld. Det är bara att öppna en historiebok. Där kryllar det av principfasta män som stridit för sina åsikter. Och blodet har flutit. I floder. Mäktiga brusande floder av friskt människoblod.

Men man behöver inte gå till historieböckerna för att se vad som händer när vi strider för våra åsikter. Det räcker med att gå till sig själv. Förr eller senare har jag tvingats släppa taget om alla mina åsikter. Eller tvingats och tvingats. Jag har tröttnat på dem. För jag har sett att de varit i vägen. Och jag har märkt, gång på gång, att när jag låtit dem falla till marken har världen öppnat sig. Oftast bara en liten springa. Men genom den springan har något nytt fått lysa igenom. Något daggfriskt och magiskt.
Så vill jag leva. Släppa taget. Om och om igen. Dock drivs jag som alla andra av betingning. Jag är omgiven och invaderad av samma surrande åsiktssvärmar som alla andra. Ibland blir jag biten. Men det är bara myggbett. Varken mer eller mindre. Norrland är vansinnigt vackert med sina stora böljande skogar och blånande berg. Och det ser man i samma stund som man slutar fokusera på myggorna.

söndag, februari 05, 2017

Avförtrollning, kassakvitton och fälgkapslar

Jag tror jag var fem eller sex år när jag samlade på kassakvitton. För mig var dessa pappersremsor - fyllda med kryptiska tecken - extremt laddade med magi. Jag kunde ännu inte läsa. Inte heller var jag något vidare på att räkna. Men jag älskade kassakvitton. Jag brukade fråga min mamma om jag fick ta med mig också de kvitton som folk hade lämnat efter sig. Att få fylla mina fickor med kassakvitton kändes större än att öppna paket på julafton. Hela min kropp vibrerade och sjöng av eufori.

Några år senare köpte min pappa kromade fälgkapslar till vår Volvo 140. Jag kunde stirra hur länge som helst på våra glänsande fälgar. Åsynen av dem fyllde mig med en stolthet som gjorde att jag blev utom mig av lycka. Jag ville att alla skulle se vår bil. Hela världen borde stanna upp och beundra den. Ibland fick jag putsa fälgarnas blanka krom. Fick sätta på en klick Autosol på en bit trassel och polera. Jag polerade tills de sken som solen. De blev vackrare än solen. Känslan när min blick drunknade i denna glans var högtidligare än åsynen av en fullmåne som speglar sig i en blank skogstjärn.

Jag vet att världen är förtrollad. Att allt är sakralt. På riktigt heligt i ordets djupaste mening. Varje gata, varje affär, varje hem, varje kontor är lika vördnadsbjudande och marinerat i värdighet och skönhet som de höga salarna i Alvernas Vattnadal. Eller som Gaudis mästerverk, den utomjordiskt vackra katedralen Sagrada Familia i Barcelona. Jag vet att varje handling är en ritual. Att varje föremål är laddat med magiska krafter. Varje kassakvitto. Varje fälgkapsel. Jag vet att allt vi har att göra denna vår korta stund på jorden är att stanna upp och tillbe. Falla på knä och andäktigt vörda, tillbe och dyrka den magiska kraft som skapar, upprätthåller och förstör alla dessa former.

Jag har vetat det här sedan jag var barn. Men för att kunna röra mig på ett smidigt sätt i världen, för att kunna följa strömmen och connecta med andra människor trodde jag och jag var tvungen att dränka denna visshet i en iskall och giftig brygd av rationalitet. Min vördnad för världen kallnade. Jag blev ljummen. Världen slutade gnistra. Världen slocknade och kallnade. Källsprångets spröda ton tystnade. Kreativitetens mäktiga dån hördes inte längre. Skönhetens brusande körsång dog bort. Jag började göra som alla andra. Jag började rycka på axlarna. Det skedde inte över en natt. Det var en långsam och utdragen död. Nej, inte en död. Det var mer som en dvala. Som att bli förhäxad av vanlighetens onda ande.

När jag var barn trodde jag nog att andra människor skulle röra sig i världen med samma högtidliga värdighet som alver, överstepräster eller shamaner.
Men allteftersom jag blev äldre märkte jag att andra människor tog världen för given. De ryckte på axlarna och menade att det här - det är väl ingenting. Det är ju bara det gamla vanliga. Det där är ju bara ett kassakvitto. Eller en fälgkapsel.
Dvalan visade sig också i hur människor förhöll sig till varandra. Den där människan, hon är ju bara en vaktmästare. Eller en gammal bekant. Eller en gammal tant. Eller en kollega. Inget särskilt med den personen.
De visade sig i hur de gjorde saker. Det vi gör nu är ju bara att åka bil från punkt A till punkt B. Det är väl ingenting. Det är bara sånt där vanligt vardagstjafs.

Jag kände mig ensam med min vördnad. När jag var liten närmade jag mig världen med en respekt och en fascination som gjorde att jag hade svårt att hänga med i de andras lekar. All min uppmärksamhet slukades upp av de trolska stämningar som fanns i varje rum. Att interagera med andra kändes främmande. Det intresserade mig egentligen inte. Jag hade inte tid med det. Jag var helt uppslukad av stämningarna i rummet. Trollbunden av någons skor. Eller av magisterns röst. Sättet han torkade rent svarta tavlan. Att han missade en fläck uppe i ena hörnet gjorde mig paralyserad. Hur kunde han!? Jag hade inte tid att läsa det sociala spel som pågick mellan de andra barnen. Men jag började vilja vara med. Jag ville förstå vad de sysslade med. Så jag drack ur vanlighetens giftbägare. Och giftet verkade. Jag blev allt duktigare på att spela spelet. Det profana rycka-på-axlarna spelet. Men som sagt. Det skedde inte över en natt. Det tog ganska många år.

Sociologen Max Weber myntade begreppet avförtrollning då han talade om den västerländska kulturutvecklingen de senaste århundradena. Han menade att tillvarons gåtfullhet har ersatts av en allmän uppfattning att bara man vill och ger sig tid kommer man kunna förklara allting på ett rationellt sätt.
Det är både sant och inte sant. Den värld man kan förklara är en död värld. En kyrkogård av mentala kartor.
Nu skall jag försöka säga något vuxet om detta. Jag ser inte att det ena behöver utesluta det andra. Vi kan ha kvar våra rationella kartor och navigera efter dem när vi vill. Åka till månen, sätta in konstgjorda hjärtklaffar, utveckla AI och nanoteknologi och hitta globala lösningar på klimatkrisen hur mycket vi vill. Men allt detta är totalt jävla meningslöst om vi skall behöva leva i en värld som inte längre gnistrar av magi.
Så är det.
Alltså har jag börjat minnas. Idag när jag lade mig för att vila en stund gled jag bort i minnen som kretsade kring att åka bil på kvällen i städer upplysta av gatlyktor. Jag hade lagt mig för att vila just därför att jag kört runt med husbilen i stan. Först in på Kungsholmen för att hämta min dotter Amanda. Sedan till Restaurang Milles på Strandvägen 1 där vi bjöd henne på födelsedagsmiddag. Sedan till Solna där vi lämnade av henne hos hennes mamma och sedan tillbaka ut på Essingeleden för att slutligen landa på Flaten camping där vi för tillfället är stationerade. Jag njöt i fulla drag men det tog på krafterna då det krävs extra mycket koncentration när man rattar en 8,5 meter lång husbil. Alltså gled jag snabbt in i ett halvslumrande tillstånd och då kom det upp ett minne.

Jag var kanske fem år och satt i baksätet i mina föräldrars bil och såg ormar av röda baklyktor och gula gatlyktor slingra sig fram genom mitt synfält. Det var förtrollande vackert. Det var en tripp utan dess like och ändå var vi inte på väg någonstans. Asfalten, mörkret, raderna av lampor och dess reflexer gled genom mig och jag var ett gränslöst rum av högtidlig förundran. Jag hade inga ord för det på den tiden. Det har jag inte nu heller. Men jag kan minnas och jag kan låta mig svepas iväg. In i den den verkliga världen. Den gnistrande världen. Den förtrollade världen.

fredag, januari 13, 2017

Självcensur

Vad är självcensur?
Jag kommer in i ett rum med andra människor. Här inne i mitt huvud är jag. Där ute i rummet är de andra. Så tänker jag ibland. Sedan tänker jag att jag kan välja vad skall visa upp. Välja vad jag skall dölja. Jag skall le. Jag skall säga något trevligt. Godmorgon! Hur mår ni idag? Och så skall jag le. 
Jag inser att det är ganska vanligt att tänka så. Så gör de flesta människor. Och vi tycker att det fungerar ganska bra. Vi mår bra, säger de andra och ler tillbaka. Hur mår du? Jo tack, jag mår bra. Svarar jag. Och sedan utbyter vi trevligheter. Det är liksom så det fungerar. Tror vi. 

Vi är så jävla lurade. Vi lurar oss själva och varandra. Redan innan jag sagt ett ord har jag avslöjat allt om mig själv. Min kropp är som en öppen bok. Alltid. Det är din också. Redan innan jag producerat ett lagom vänligt leende har min kropp berättat allt om vilka känslor och tankar som rör sig i mig. Vi vill inte tro att det fungerar så. Vi vill lura oss själva och varandra. Men innerst inne vet vi att det inte fungerar. Vi vill kunna dölja det vi tror är dåligt. Vi vill kunna visa upp det vi tror är bra. Vi vill kunna luras. 

Det handlar om vår tro på språket. Det talade språket och kroppsspråket. Den kommer en tid i alla barns liv då de lär sig ljuga. Jag tror att det är vanligare hos pojkar men jag vet inte. Min pappa har hundra miljoner kronor på banken. Har han? Det är väl ingenting. Min pappa har hundra miljarders miljoner kronor på banken. Så lät det ofta när jag gick i lågstadiet. Killar emellan. Minns inte vad tjejerna pratade om. Men den typen av samtal var vanliga mellan oss killar. Det är så det börjar. Sedan inser vi att andra kan syna våra bluffar om de är för uppenbara. Med åren blir bluffarna mer och mer subtila. Men känslan består. Tron på språket. Men vi är så lurade! 

Ofta är vi så uppsnurrade i våra egna subtila lögner att vi inte lägger märke till andras. Det är därför det hela kan fortgå. Men så fort vi slutar försöka lura oss själva så börjar vi lägga märke till andras lögner. 
Egentligen är det busenkelt att se rakt igenom andra människors fasader. Det är löjligt enkelt att vara som vi är och fruktansvärt komplicerat och ansträngande att försöka vara något annat. På samma sätt är det löjligt enkelt att se vilka andra människor egentligen är och fruktansvärt komplicerat och ansträngande att försöka förhålla sig till vilka de försöker vara. 
Så vad händer om vi slutar tramsa och förställa oss?

På ett sätt blir livet väldigt enkelt. Det handlar bara om att sluta lägga någon större vikt vid vad andra säger. Ganska snabbt lägger vi då märke till den där skorrande tonen som uppstår när andra försöker lura oss. Då är det bara att strunta i den tonen och lyssna till det som klingar rent. Och det som klingar rent behöver vi inte leta efter. Det finns där i hela rummet. Som en doft. Just det. Det handlar om en doft. På det sättet är vi som hundar. Men sanningen om andra människor är inte något vi känner med vår näsa. Vi känner den med hela vårt väsen. Den är så jävla uppenbar. När en människa kommer in i rummet vet vi allt om henne redan innan hon hunnit säga något. Redan innan hon hunnit producera ett leende. Det är läskigt hur snabbt det går. 

När vi börjat få kläm på det här med andra människors doft blir frågan om självcensur ointressant. Då blir självcensur lika barnsligt löjlig som småpojkars lögner och överdrifter då de berättar om hur rika och starka deras pappor är. Min pappa kan lyfta en hel bil. Jaha! Gulligt. 
Tack jag mår bra. Jaha! Gulligt. 
Det betyder plötsligt ingenting vad vi säger till varandra. Det är bara ett barnsligt spel. Onödigt. 

Det som däremot börjar betyda något är när andra försöker vara autentiska. Då blir vi intresserade. Det som börjar betyda något är att själv försöka vara autentisk. Då blir orden återigen intressanta. När orden börjar närma sig den där omedelbara och omisskännliga doften av autenticitet. Då kan orden börja tjäna ett verkligt syfte. 

onsdag, januari 11, 2017

Hägringar och framtidsdrömmar

Kapitel 1

Min panna var sällan slät. Spänd och orolig kämpade jag mig fram genom veckorna. Mot en bättre framtid. Och det var jag mot världen. Jag mot andra människor. Gud vad besvärligt allt var. Men snart skulle det bli fredag igen. En flaska vin skulle vi ha och en god köttbit med bearnaisesås och klyftpotatis. Jag såg fram emot ljudet då korken gick ur flaskan och det kluckande ljudet då vinet började rinna ned i glaset. Det var av avslappning. Jag kände det redan då jag förde glaset mot läpparna. Hur kroppen mjuknade och blev snäll och sinnet lade sig till rätta i en fluffig bädd av fredagsfrid. Sedan somnade jag i soffan halvvägs in i filmen med magen full av mysmat. 
Sedan började det om igen. 
Tills det inte gjorde det längre. 

Kapitel 2
Det kom en tid då jag fick känna mig mjuk och fluffig veckans alla dagar. Utan vin. Utan matkoma. 
Vad hände?
Det gick upp för mig att jag inte var på väg någonstans. Det låter kanske jättekonstigt men så kändes det. Det gick upp för mig att framtiden ... denna mytiska tid som ingen någonsin varit i ... faktiskt inte existerade. Att den aldrig existerat. Att den aldrig skulle komma att existera. Att den varit en hägring. Jag insåg att nuet, det enda som existerar, inte var en transportsträcka mot någonting utan ... ja, vad var nuet?
Det var en fråga jag brukade grubbla på tidigare. Då min panna sällan var slät. Då tänkte jag att nuet var som ett gränssnitt mellan dåtid och framtid. Och det var svårt att greppa. För det skulle ju betyda att nuet var något väldigt tunt. Nästan som ingenting. Och det innebar ju att det aldrig var nu. Aldrig nu. Aldrig då. För det förflutna var ju för alltid försvunnet och framtiden infann sig aldrig. Den fanns alltid där framme någonstans. Som en hägring. Så vad fanns egentligen? Ingenting? Jag grubblade och grubblade.

Men en dag för drygt tolv år sedan försvann alla grubbel. Min panna blev slät. Min kropp blev mjuk och mitt sinne fluffigt. Det var inte längre jag mot världen. Allt var detta mysterium som vi kan kalla nu. 
När jag tänkte tillbaka på hur jag i så många år strävat mot framtida mål började jag skratta. Det hela framstod som ett stort skämt. Eller som en ond dröm som jag nu vaknat upp ur. Och lättnaden var berusande. 

Jag såg mig fascinerat omkring. Nästan alla jag kände fortsatte att drömma framtidsdrömmen. De fortsatte längta efter något. Något som aldrig skulle komma. Jag kände en överväldigande ömhet när jag såg deras strävan och deras bekymrade miner. Jag ville gå fram till människor och säga, - Älskade vän, du behöver inte kämpa så förtvivlat. Faktum är att du inte behöver kämpa alls. Allt är redan... Det ÄR ...redan ... 
Det bara är. 
Som det är. 

Jag möttes av blanka miner. Oförstående blickar. - Förstår du inte? undrade jag. Sedan insåg jag. Såklart du inte förstår, du sitter fast i en ond dröm. Men du kan vakna upp. Nu. Bara nu. Inte sedan. Allt du behöver göra är att stanna upp ett ögonblick. 

Men ingen stannade upp. Eller så stannade de upp ett ögonblick men somnade sedan om. - Jag vet, svarade de, det handlar om att vara här och nu, men jag måste bara ... ja, det var alltid något som måste göras först. Som måste hända först. 
Vad jag hörde dem säga var - låt mig bara lida lite till. Det verkade som att människor älskade sitt lidande. Kanske för att det var det enda de kände till. Lidandet var deras liv. Deras passion. Faktum är att passion betyder lidande. 
De längtade. Efter fredag, vin och mysmat. De längtade efter ett bättre liv. De längtade efter något. Oklart vad. Bara bättre, större, roligare, vackrare, meningsfullare, djupare, klarare och så vidare.

Men min längtan var över. Jag hade vaknat och vakenheten berusade mig med sin sötma. 

Kapitel 3
Och så hände det sig för fem år sedan att allt förändrades igen. Jag förstod varför vi människor längtar. Jag förstod det med min hjärna, mina muskler, mina inälvor och mitt skelett. Vi är här för att vi längtade efter att komma hit. Med allt vad det innebär. Vi längtade också efter att längta. Vi längtade efter att drömma tidens dröm. Vi längtade efter att känna oss som ensamma små varelser i en stor farlig värld. Vi längtade efter att känna oss som små hjälplösa offer. Eller som stora, mäktiga drakar. 
Vi kommer från överflöd för att få uppleva brist. 
Vi kommer från evigheten för att få uppleva tiden
Vi kommer från enhet för att få uppleva separation

Vi kommer från insikten om att allt är som det skall vara för att få uppleva att ingenting är riktigt som det skall vara. 
Vi har glömt varifrån vi kommer för att vi längtade efter att få glömma. Det är som när vi ser en bra film. Om vi tänker att "det här är bara film" så är det ingen bra film. Vi vill glömma att det är en film. Det är det vi betalar pengar för. 
Vi kom hit för att vi längtade efter att tro på framtiden. Och nu får vi göra det. Tiden känns verklig. Som att framtiden verkligen är där framme någonstans och väntar på oss. Och det är precis så vi vill ha det. Med all oro och ångest som det innebär. Och allt hopp och känsla av mening. Vi har fått precis de vi längtat efter. 

Och när vi är mätta kan vi alltid lämna bristen, tiden och separationen. Överflödet, evigheten och enheten finns alltid här och väntar på oss.

UA-3343870-1