lördag, september 17, 2016

Guppeliguppande ness-NESS

Våra övertygelser håller oss flytande på livets avgrundsdjupa ocean. Vi guppar omkring över den mörka avgrunden i ranka små jollar som är byggda av våra djupaste övertygelser och vår heligaste fåfänga.
Det är mörkt när vi tittar ned i djupet. Vad som finns där nere i avgrunden är höljt i dunkel och går inte att lysa upp med förnuftet. Det händer att det dyker upp en och annan galen människa som sjunkit en bit och kommit upp till ytan igen. Ibland tar vi mod till oss och frågar vad som fanns där nere? Har vi (o)tur kan den galna människan hitta ord som får oss att ana. Det tycker vi är spännande där vi sitter i våra jollar och guppar. 
Guppeligupp. "Hm, intressant."

Om den galna människan är ärlig säger hon som det är. Det som finns där nere i djupet är inte ett dugg jävla intressant. Det troliga är att det får ditt blod att koka och ditt hjärta att slitas upp som magen på en antilop under lejonets käftar. 
"Hm, intressant". Guppeligupp. 
"Som jag sade, FUCK intressant", säger den galna människan. "Kom hit ska jag guppeliguppa dig raka vägen in i evighetens rytande mörker." 
Men den guppeliguppande människan låter sig inte skrämmas så lätt. "Den stackarn är galen" konstaterar hon trött. "Glömt ta sina mediciner. Vi behöver verkligen en ny psykiatrireform i landet pösmyndigt kulturrelativiserande kräk-genusproblematiserande bajs-normkritiserande snurresprätt-querteoretiserande postkolonialt fåntratts-identitetspolitiserande blahablaha-träsk / sverige. 

Varför säger vi att djupdykaren är galen? 
Det är enkelt. För att tala klartext så finns det inte några människor som sitter i några jollar på ytan av livets rytande ocean. Det finns bara jollar. Vi - i betydelsen pösmyndigt nonsensbabblande normala idioter - ÄR våra övertygelser. Guppande övertygelsejollar. Torra och fyllda med luft. Det är det torra och luftfyllda som får oss att pruttande flyta fram över ytan. Ända tills vi börjar ta in vatten. Och här mina vänner, det är här det stora äventyret kan börja. NÄR VI FÖRSTA GÅNGEN TAR IN VATTEN. Livets vatten. Då mjuknar våra övertygelser. Blir blöta och geggiga. Kroknar och sjunker ihop. Löser upp sig och blandas med livets vatten. 

En människa med alla sina övertygelser intakta är definitivt torr bakom öronen. Hon är helt enkelt en torr människa. En guppande övertygelsejolle fylld med luft. Till synes stark och sund. Rör sig med lätthet genom låtsasvärldarna. En spröd liten konstruktion av knastertorra mentala strukturer. Sorgligt nog är hon ingenting mer än det. Där finns inget liv. Ingen juice. Ingen smak av havets evighetsdrypande sälta. Ögon som små torrlagda dammar. Ljusa, luftiga och lagom. Intet spår av källans mörka språng. Rösten liten, raspig och gäll. Intet spår av evighetens mörka dån. Gott så. 

Men rätt vad det är blir hon nedstänkt av livet. Något kroknar och sjunker ihop. Nu är hon illa ute. Mer vatten läcker in. Mer liv. Mer lust. Mer kaos. Fler övertygelser säckar ihop och snart forsar livets vatten in för att lystet leta upp allt som ännu är torrt och sprött. Bara för att dränka det. Förlösa det genom att förgöra det. Döpa det i lust. Välsigna det i blod. Offra det i fruktbar förundran. I förbluffad förnyelse. I förfärad förälskelse. I förädlad förfining och frustande frosseri. Och snart hörs ett rop - FY FAN VAD DET ÄR FANTASTISKT ATT FÅ FINNAS!
Nere ifrån djupet hörs det galna ropet. Det stiger upp till ytan som en Tsunami och skrämmer vettet ur alla guppeliguppande övertygelsejollar som nu spärrar upp sina torrlagda ögon samtidigt som de förfasar sig med sina raspigt gälla och grunda röster. 

Allt levande är galet. Förnuftiga människor existerar inte på riktigt. Livet är galet sexigt, extravagant och irrationellt. Livet är ett utbrott av lyx och djävulskt sakral underhållning i form av vettlös dyrkan av alltings fucking-amazingNESS. fucking-incredibleNESS och fucking-unbelievableNESS. 
Livet är en mörk mässa där allting nessar ner sig i sitt eget mest drypande nessness. Djupare och djupare i ness-nessighetens ness-ness forever AMEN...

... nejdå, livet är inte hysteriskt. Det är beyond hysteriskt. Beyond extatiskt. Beyond too-fucking-much-NESS. 

Förnuftiga människor är som zombies som med osexiga rörelser gräver sig fram genom torrhetens uppblåsta låtsasdröm. Hackigt och ryckigt. Hetsigt och klumpigt. Fult och futtigt. Förnuftiga människor är ingenting att bry sig om. 
Ja, jag vet. Det verkar jätteläskigt att förarga dessa armeer av förnuftiga zombies. Vi skrämmer upp varandra med filmer om zombies, normer och ramar. Men allt detta är som spökhistorier. Vi kan coola ned oss genom att påminna oss om fakta. Det som inte är galet är med största säkerhet dött. 

Är det viktigt att värna sina övertygelser? 
Såhär ser jag det. Det är viktigt att värna rätten att frossa i dem. Låt oss kavla upp ärmarna och sluka dem hela. Inte bara plocka lite lamt med köttet. Nej för fan, övertygelser ska slukas med päls, klor, hjärna, ögon, inälvor och ben. Vartenda ben ska sugas rent, endast de största ska spottas ut. Resten ska sväljas för att sedan skitas ut på den gigantiska komposthög som kallas kulturhistorien där de får ligga med maskarna i mörkret och en dag bli till en ny övertygelse. Kanske en stjärnögd liten ism av något slag. Samma skit i nya kläder alltså. Jag älskar övertygelser. Det är därför jag frossar i dem. Men att förvara dem i glasburkar med formalin. Nej tack! Får det vara ett litet glas kulturkonservatism till kaffet? Ja tack för fan! Den slinker ned den också. 

Vad händer när man behandlar övertygelser på detta i mångas ögon respektlösa sätt? Så länge man sparkar och kränger runt som jag gör just nu händer inte så mycket. Då blir det hela mest ett reaktivt brottande där allt som produceras är lite härligt doftande svett, några blåtiror och en och annan blodsdroppe. 
Men jag gillar att brottas och för övrigt kan jag just nu inte komma på något bättre sätt att gestalta den ikonoklastiskt anarkistiska process som föregår det stora äventyret då övertygelsejollen börjar ta in vatten varpå övertygelserna kroknar för att lösa upp sig i livets bottenlöst djupa mysterium. 

Vad blir kvar när jollen löst upp sig? Livet såklart!
Ja krångligare än så är det inte. Och det märkliga är att livet ofta väljer att återigen uppstå som en person. Som en samling övertygelser. Denna gång mindre rigida. Mer saftiga. Tänk att det finns något som heter saftiga övertygelser. Ja det gör det faktiskt. Övertygelser som kan torna upp sig som jättelika vågor på havet. Som en del av havet. Som en del i det stora skeendet. Organiskt. Levande. Ena ögonblicket där. I nästa ögonblick förvunnet. 
Och ändå, ändå finns där något personligt. En doft av något unikt. En doft av somebody. Ett somebody-NESS. En själ kanske. Något som funnits där hela tiden. Också när övertygelsejollen guppeliguppade runt på ytan. Ett guppeliguppande ness-ness. 

måndag, september 05, 2016

Ernst Kirchsteiger är ironins baneman

Att äga den musikaliska förfining som krävs för att avkoda Alban Bergs atonala tolvtonsspråk i "Dem Andenken eines Engels" när mitt högmod. Men jag kan också kliva ned och njuta valda bitar av den populärkultur som omger mig. Året är 1996. Jag är 27 år gammal. På TV visas Nile City. 
"Jag är ledsen, säger Pelle (Robert Gustafsson) och börjar gråta som ett barn i studion där han intervjuas av Glenn Killing (Henrik Schyffert).
"Det har hänt en olycka. Markus andas inte", säger Pelle, en rödhårig pojke i pagefrisyr och berättar att han skulle bada sin älskade hamster Markus. Han hade schamponerat honom och ställt honom på badkarskanten när hans mamma ropade från köket. Då tog Pelle med sig Markus, gick ut i köket och där råkade han tappa Markus i mixern. Sedan kom han åt mixerknappen och mixern startade. 
När han kommit så långt i sin historia bryter Pelle ihop totalt och kan knappt prata men lyckas hulka fram att "Det kom blod ur Markus." 
Pelles (Robert Gustafssons) oförställda, förtvivlade gråt är hjärtskärande och får mitt skratt och bubbla som den bruna, stinkande sörjan i en kloakledning. Det är gift i skrattet för jag anar vad som komma skall. Pelle är inte ledsen på riktigt. Han ville egentligen döda Markus. Han när en obetvinglig och förnekad lust att tortera och döda alla små söta djur. 

Så är det med det ljusa och det goda tänker jag och känner mig vuxen. Jag sträcker malligt på mig där jag sitter i soffan och fingrar lite på den guldmedalj i värdenihilism jag nålat fast på min tröja. Den oinitierade skulle felaktigt kunna tolka sketchen som att godheten är en tunn fernissa som hjälpligt lyckas dölja människans sanna natur. Som är ond och primitiv. Men vår sanna natur är varken ond eller primitiv. Vi har ingen sann natur. Varken ljus eller mörker existerar. Varken gott eller ont. Allt det där hör hemma i sagans värld. Gud är död. Moralismen är död. Idealismen är död. Med Berlinmurens fall några år tidigare föll den sista stora utopin. En sant upplyst människa kan inte göra annat än hånle åt alltings kalla tomhet. Och njuta lite vemodigt åt Alban Bergs "Dem Andenken eines Engels". För också det melodiska och harmoniska har dött. Kvar finns bara ... ja, vad finns kvar. Björns hånleende högmod. Ett hånleende han delade med en hel generation. Den ironiska generationen. Generation x. 
Nåja. Visst fanns där godhet och ljus också på nittiotalet. Visst såg vi regnbågar då också. Visst kunde vi säga att regnbågen var vacker. Det kunde vi absolut. Men inte utan ett stänk av ironi. I alla fall inte jag. 

För en tid sedan hörde jag en av min dotters kusiner berätta att det blivit populärt i hennes skola att bära t-shirts med tryck av Ernst Kirchsteiger. Denne, i den ironiska generationens ögon, vidrigt helylle-präktiga, barfota-mysiga, känslokladdande pedofil-ulv i fårakläder. 
Jag minns hur jag, liksom de flesta män i den ironiska generationen, med förfärad fascination hatade Ernst när han första gången dök upp i TV-rutan i Sommartorpet. 
"På riktigt?" frågade jag min dotters kusin. Hon försäkrade att han blivit populär på riktigt. Att det inte handlade om ironi. I alla fall inte på ett sätt som jag förstod. Min hjärna jobbade febrilt med att försöka räkna ut vad det här handlade om. Kunde det vara så enkelt som att varje generation måste provocera sina föräldrar? Att gilla någon som mamma och pappa hatar är ett enkelt och bra recept.

Med tiden har jag börjat ana att det handlar om en djupare kulturell strömning. Det började när jag såg Henrik Schyfferts show "The 90's - Ett försvarstal" där han gör upp med det ironiska gift han var med om att sprida under 90-talet. Bland annat som Glenn Killing i Nile City. När jag för några år sedan såg tv-serien Derek föll en annan pusselbit på plats. Om Henrik Schyffert bidrog till att injicera ironins cyniska gift i den svenska folksjälen, gjorde Ricky Gervais samma sak i Storbritannien bland annat genom att skapa och spela rollen som David Brent i tv-serien The Office. 
Med skapandet av Derek har Gervais gjort något mycket vackert. Något på riktigt rakt igenom vackert och gott. Serien utspelar sig på ett ålderdomshem och karaktären Derek är en förståndshandikappad man med ett ovanligt gott hjärta som arbetar där med bidrag från kommunen. Han älskar människor och djur och hans godhet smälter ned allt som är hårt och kallt i mig. Som många andra kände jag först att gestaltningen av Derek är rolig och snudd på problematisk därför att den ligger på gränsen till lyteskomik men efter några avsnitt smälter också dessa förbehåll bort. Kvar finns bara ren och pur godhet. 
Såhär säger Gervais själv om karaktären Derek:

"I mean that if Derek was real, I would love him as a person. He gets to me. I could well up thinking about how sweet he is. He's us before we get burdened by what other people think of us. He doesn't have to second guess what the right thing is: he does it intuitively. He has no burden of duty other than asking: "What can I do that will make this person feel better?"
- So it's not a traditional sitcom then…
- I've left behind the veil of irony. This is more sincere, more straight down the line. The characters are exactly what you think they are, which makes it more dramatic because it's a show about kindness. ..."

Notera att han säger att han lämnat ironins slöjor bakom sig. Omedelbara och oförställda känslouttryck är skrämmande för människor som räddhågset skyddar sina svultna och frusna hjärtan. Jag vet vad jag pratar om. Det var därför Pelles oförställda förtvivlan i sketchen med hamstern var så befriande för mig då jag var 27 år. Pelle var inte ledsen på riktigt. Ingenting var på riktigt. Ingenting betydde något. Jag behövde alltså inte svara an på någonting. Med andra ord - ironin befriade mig från allt ansvar. Det var vad jag hoppades. Att slippa svara an och möta livet och andra människor på riktigt. För det är läskigt. Läskigt som fan.

Igår var jag ledig och ägnade dagen åt att höra Ernst Kirchsteiger läsa sin egen bok "Lyckan i det lilla". Av någon märklig anledning har jag sparat mina ironiska glasögon och kan ibland ta dem på mig, bara för att komma ihåg hur det kändes. Men jag kan när som helst ta dem av mig. Under lyssnandet kunde jag liksom växla. På och av med de ironiska glasögonen. Sättet på vilket Ernst uttrycker sig är oförställt. Genom hela boken står han där, barfota och sin sköna bomullsskjorta och blottar sin strupe. Jag kunde när som helst ha sänkt ned mina ironiska tänder i hans kött och sugit hans blod. Men jag gjorde det inte. Varför? Det är den stora frågan. Jag vill tro att jag liksom hela min generation, företrädd av bland andra Henrik Schyffert och Ricky Gervais, håller på att törsta ihjäl. Jag vill tro att jag har återupptäckt den godhetens och ljusets nektar ur vilken regnbågsfärgade enhörning glatt skuttar fram för att bli pussade på nosen. Och jag är FUCKING seriös när jag skriver det här. Det är en förbannat jävla vacker planet vi lever på och människovarandet DRYPER av magi. På riktigt. Våra hjärtan skapades för att brista. Om och om igen. Så är det i sanning. Hånleenden skapades för att falla till marken som vissna löv. Cynismens iskyla skapades för att kunna smälta bort så att vi återigen kan få fira vårens återkomst. Våren är här nu i det kulturella kretsloppet. Nu är tiden mogen för präster som Ernst Kirchsteiger att träda fram och predika ljusets återkomst. Ja, han ville bli präst när han var ung. Tack gode Gud för att han inte blev präst. Tack Gode Gud för att han får komma till de breda folklagren genom tv-rutan och förkunna att mörkret och ondskan också får vara med - som en liten nypa muskot i köttfärssåsen... Men bara som en nypa. 
Såhär lyder bokens slutrader:

"Jag tänker att man inte ska försöka överdramatisera livet utan se det mer som en rolig grej. Försöka tänka att man ska vara rätt nöjd med att man fick en möjlighet att skutta runt på den här jordskorpan ett tag. Vi måste förvalta det liv vi är satta att leva och då och då vara lite tacksamma att vi får göra det vi gör. Rycka på axlarna och smila lite mer. Det lilla betyder ofta det stora.
Jag tror att man blir en bättre människa med åren. Jag gör mitt livs resa nu och den kommer inte att pågå för alltid. Men nu tänker jag fortsätta att dansa, skratta och älska.
Ta hand om dig!
Var rädda om varandra!
Ta någon i handen och visa försiktigt vägen till den ljusa sidan."

På riktigt gott folk. Ernst har talat och vad finns att tillägga? 
Tack Ernst. Jag för upp handen mot munnen och känner i mina mungipor. Stryker där. Undersöker noggrant om där finns rester av ett hånleende. Nej, det är rent nu. Jag är naken och redo att börja leva mitt liv utan att gömma mig bakom ironins slöjor. Redo att klättra ned från högmodets kalla och ensamma berg. Redo att med Ernst ord "dansa, skratta och älska". 

lördag, juli 23, 2016

En frälsare är född - och hans namn är Sat Shree

Vi har alla en herde inom oss. Eller en kung. Vi kan alla ta emot budskap från änglar. Vi kan alla se stjärnor och tyda dem. Om cocktailen av signalsubstanser i hjärnan är den rätta. Om bara hjärtat är mukt och vidöppet.

Nu har det hänt.
Igen.
Ryktet går i de nyandliga kretsarna. Satsangfolkets djungeltelegraf är i gång. En frälsare är född och han kommer snart till Sverige. Sat Shree heter han och ryktet förtäljer att han knäckt koden. Hans hängivna lärljungar vittnar om att han kan visa oss  vägen HEM. Om vi bara tar oss tid och lyssnar till hans lära. Nu är det han som har nyckeln till "The Gateless Gate". "Kom och sitt vid hans fötter" säger de ivrigt. Låt ditt hjärta dricka nektar från hans mun.

Det som händer i mig när jag nås av detta budskap förvånar mig. Förbryllar mig. Får mina ögon att tåras och mitt hjärta att mjukna. Jag noterar att jag - trots den (snudd på) raljerande tonen i början av denna text - är beyond att ifrågasätta människans sökande efter Gud i form av en Guru. Jag är själv benådad med en Guru. Han är en man som - en gång för alla - väckt den bottenlösa tilliten i mitt hjärta. I djupaste mening inte genom något han gjort eller sagt. Bara genom att finnas. Hans var där när evigheten en gång nuddade vid mitt hjärta på ett sätt som gjorde att jag för alltid - paradoxalt nog - kommer prata om mitt liv som före och efter november 2004. För mig räcker det att han var där när det hände. Det som - när det har hänt - visar sig aldrig ha hänt ... eftersom det då visar sig att ingenting någonsin har hänt. I alla fall inte som vi föreställer oss det.

Jag hör av mig till honom ibland. Ganska sällan faktiskt. Men det räcker att veta att han finns där - och samtidigt HÄR i mitt hjärta. Jag ser hans ansikte framför mig just nu. Hör hans röst inom mig. Minns hans kroppsspråk. Det får mig att smälta på ett sätt som - såvitt jag vet - är fritt från homoerotiska undertoner. Det är bara en genomljuvlig igenkänningsmättad hemkomstmagi. Det sistnämnda är extremt svårt att förklara för den som inte upplevt den sortens kärlek. Hur skall jag kunna förklara något jag själv inte begriper. Men allt måste heller inte förklaras. Alla måste tack och lov inte förstå. What a RELIEF när den insikten landar.

Det som fascinerar mig är att jag för närvarande inte känner mig nyfiken på denne nye frälsare. Att det känns så handlar nog bara om mig själv och säger ingenting om varken Sat Shree eller någon annan. Kanske kommer någon eller några landa i den bottenlösa tilliten när de möter honom. Faktum är att jag håller det för mycket troligt.

Det finns de som säger att man kan behöva olika nycklar på sin väg HEM. Att det finns flera olika dörrar som måste öppnas. Flera "Gateless Gates". För den som säger så är det så. Uppenbarligen. Tills det inte är så längre.
Om man jämför vägen HEM med vägen till mästerskap inom till exempel trolleri eller fiolspel kan man absolut behöva olika mästare på olika nivåer. Då kan det vara så att jag nu befinner mig på en nivå där tillit är det viktigaste. Tills det inte är det längre. Who can tell? Kanske Sat Shree?

För mig spelar det just nu mindre roll vad en andlig lärare har att säga. Hur mycket hans blick än påminner mig om det HEM jag aldrig lämnat och hur ymnigt hans röst än dryper av evighet . Allt jag vill göra är att lyssna till min älskade när hon viskar till mig - vem är du Björn? Jag vill vila i hennes blick och tillsammans med henne lyssna in i det bottenlösa hjärta som är pulsen i det bultande och gnistrande multiversum som är vår kärlek. TIllsammans med henne vill jag falla rakt in i det ordlösa vetande som aldrig inte varit här.

Tillbaka till tilliten. Vad är tillit? Det kan handla om Sat Shree. Vår nye frälsare. Vad skall vi tänka och tro om honom?
I tilliten ser det ut såhär. Om det är Sat Shree som är vår väg så kommer det bli så oavsett hur mycket vi stretar emot. Därför spelar det ingen roll vad jag tänker om honom. Ska jag anmäla mig till träffen i Linköping i början av september?
Det kommer visa sig. Jag behöver inte veta det.

Men hur skall man kunna leva utan att veta? Måste man inte planera? Hur kan man våga lita på att det blir som det skall bli utan att tänka ut vad som blir bäst?
Vi kommer till en punkt när vi inser att frågan inte är om vi skall planera eller inte planera. Inte heller handlar det om att våga eller inte våga. Det handlar bara om en sak: Att se att det som skall hända kommer att hända. No matter what. Tilliten föds när det oundvikliga första gången nuddar vid vårt hjärta.
Så var det när jag mötte min älskade. Då var det som att det oundvikliga tog min hand för att aldrig mer släppa taget. 
Det fina är att tillit smittar. Kanske har Sat Shree en blick som är vidöppen för det bråddjup som är den bottenlösa tilliten. En blick som påminner om min älskades blick. En blick som får mig att bara vilja falla och falla och falla.
Om så är fallet kan det räcka med att möta Sat Shrees blick en enda gång för att minnas. Minnas att samma tillit finns också i vårt eget hjärta.
Då är det klart.
Då är vi hemma.
Då spelar det ingen roll vad han säger.
Då kan vi köpa hans bok och läsa den tills den faller sönder och kolla på hans youtubeklipp arton miljoner gånger utan att det tillför annat än ljuva påminnelser om det vi redan vet.
Det är så det fungerar. Det är min erfarenhet.

Sammanfattningsvis. Det finns inget äventyr här på jorden som är större än utforskandet av den bottenlösa tilliten. Nya horisonter av evigheten kan öppna sig i vår älskades famn men de kan också öppna sig när vi sitter vid Sat Shrees fötter i Linköping i början av september. Det kommer bli som det måste bli. Allt är oundvikligt.
Men bara allt.

För de allra flesta går livet ut på att låtsas något annat. Tills vi tröttnar på det. För det är som Robert Burns säger i "To a Mouse" - The best-laid palns of mice and men often go awry.

torsdag, juli 21, 2016

Låt oss vara för mycket

Kvällsluften är rå och tränger in genom tältduken. Jag har därför satt mig i bilen för att skriva. Mellan trädstammarna ser jag hur himlen nu är orangerosa efter att ha blivit kysst av havet där borta vid horisonten. Nu dånar stillheten här inne i bilen.

Något besynnerligt övermannar mig och jag sträcker inte längre ut mig i tiden. Borta är den välbekanta och självklara känslan av att ha det förflutna bakom mig och framtiden framför mig. Istället strömmar förflutet och framtid in mot mig och jag blir till en virvel. En mörk virvel av tid som söker sig inåt och nedåt i existensens svarta hjärta. Världen och tiden är inte längre något jag förhåller mig till. Ingenting kommer längre till mig. Allt strömmar istället ut ur mig.

Först som rök. Som en drömdimma breder det ut sig. Världen och tiden. Språket och lusten. Begäret och den djupa, förtärande längtan som är den älskande människans adelsmärke. Det hela börjar ta form. Få skarpa konturer. Här är det nu äntligen. Tidens och separationens välsigande paradis. Tiden är född och längtan får äntligen skrika ut sin hunger och sin törst.

I evigheters evigheter har evigheten drömt om att få bli tid. I sin fullbordan och sin frid har enheten drömt om att få bli separation.
Och nu är alla drömmar uppfyllda.

Äntligen kokar blodet. Äntligen hugger det i tarmarna. Äntligen får människan vara människa.

Havets råa fukt tränger in i bilen nu. Jag tar på mig en varm tröja som jag hittar i baksätet. Det är enkelt. Det är vackert att frysa och fullkomligt ljuvligt att få finna en varm tröja.

Men det är inte allt igenom enkelt att vara människa. Frälsningen prackas på oss från alla håll och kanter. Vi kan få ditt blod att svalna. Dina tarmar att domna att snällt kura ihop sig för att somna. Vi kan överlämna dig till den sista vilan. När du är redo.
Nej tack. I evigheters evigheter har jag varit frälst. Nu vill jag vara människa. Nu vill jag få längta tills jag är redo att krypa ur skinnet och älska besinningslöst tills jag ser stjärnor.

Nu fryser nästippen. Sovsäckens värme lockar. Men jag måste först få säga detta. Det är förunderligt att vara människa. Det sägs att många inom den så kallade andligheten fått alltihopa om bakfoten. Att vi i vår enfald tror att vi är mänskliga varelser som söker andliga upplevelser, när vi i själva verket är andliga varelser som söker mänskliga upplevelser. Javisst är det en klyscha men den är vacker och klingar sant i mitt hjärta.
Men lika sant och viktigt är det att komma ihåg varifrån vi kommer. Vi behöver inte grubbla över vad som händer efter döden. Efter döden kommer det att bli som före födelsen. Och vi har alla varit före födelsen. Vi har det i oss. Vi kan ana det i oss själva och i varandra. Om vi stannar upp en sekund och lyssnar. En svag klang. Nästan ohörbar. Men den finns där. Liksom doften av evighet. Så subtil att den bara smeker förbi. Den går inte att fånga. Men varför skall vi sörja det? Låt oss istället gripa tag i den vi älskar allra mest. Ge oss hän med hull och hår. För vi är bara här några få år. I väntan på att klockan slår. Och döden framför oss står.

Så låt oss rimma också.
Låt oss rimma lite för mycket.
Låt oss vara lite för mycket.
Eller varför inte mycket för mycket?
Jo för fan!
Låt oss vara MYCKET för mycket. Upplevelsen av att vara människa ÄR för mycket. För alla. Det är för vackert. För intensivt. För överväldigande smärtsamt, sorgligt, tragiskt, komiskt, märkligt, förunderligt förbryllande mystiskt.
Upplevelsen av att vara människa golvar oss alla förr eller senare. Och då kommer vi minnas. Så enkelt är det. Och så svårt. Och så stort.

måndag, maj 16, 2016

Bättre än dra-åt-helvete-pengar

Det sägs att vi alla, förr eller senare, måste lära sig att böja på nacken. Att det är fint och viktigt för att det gör oss ödmjuka. Det sägs att det ödmjuka är vackert och att högmod är fult.
Jag vet inte. 

Det finns ytterst få saker jag numera är säker på. Men att det är guld värt att kunna stå kvar i känslan av att inte veta, DET är jag säker på för det är enda sättet att hålla sig öppen för verkligheten. Och eftersom verkligheten är levande och i ständig rörelse, så behöver det som var sant igår inte vara sant idag. Det som är sant inom politiken behöver inte vara sant inom andligheten. Inte heller behöver det som är sant i Sverige vara sant i Norge eller Azerbaijan. Världen är i sanning förunderlig och gäckar alla våra försök till fastslående och begripande. Den gör sin grej och tycks fullkomligt oberörd av våra idoga försök att slå fast den och förgripa oss på den 

Med detta sagt vill jag nyfiket undersöka detta med ödmjukhet och böjda nackar. 

Det har funnits flera tillfällen i livet då jag önskat att jag haft det som brukar kallas för dra-åt-helvete-pengar. Jag kan ge ett exempel. För några år sedan lyckades försäljningschefen på min dåvarande apotekskedja, införa en ny rutin. I alla receptkanaler skulle det bullas upp med kampanj-varor, som till exempel handkrämer, där man kunde köpa tre till priset av två. Det hela skyltades upp med priset, passa på, köp tre för priset av två - samt följande text - Om vi glömmer informera dig om detta erbjudande bjuder vi dig på en ansiktscreme från x. Konceptet hade den aningslöse försäljningschefen hämtat från kedjor i andra branscher. Man kan ibland se liknande skyltar på Dressman och McDonalds. Konceptet hade visat sig vara populärt hos en förfärande stor andel av kunderna som, när man tilltalar girigheten i dem på detta simpla vis, ägnar hela mötet åt att ivrigt hoppas att expediten ska glömma att informera om erbjudandet. Och självklart var det också populärt hos många försäljningschefer då det satte fart på personalen och pressade upp försäljningssiffrorna. 

Motståndet hos farmaceuterna blev massivt. Eftersom jag hade en ambulerande tjänst berördes jag inte så mycket. Det var ett fåtal av apoteken som tillämpade konceptet fullt ut. Majoriteten av apotekscheferna gjorde det halvhjärtat och såg genom fingrarna på om farmaceuterna plockade bort skylten. Några chefer ifrågasatte öppet föräljningschefens beslut genom att anföra argument som handlade om trovärdighet och respekt för personalen. En före detta chef som jag känner påpekade att dylika metoder signalerar till kunderna att ledningen brister i respekt för sin personal. När det, som i det här fallet, handlar om farmaceuter, som med sin gedigna utbildning har en rollbeskrivning, utformad av arbetsgivaren, som inte med ett ord nämner uppgiften att öka försäljningen av kampanjvaror, blir respektlösheten uppenbar. Min vän fick sluta som chef liksom alla som ifrågasatte försäljningschefen. Många anställda gick över till andra kedjor. På grund av farmaceutbristen är det inte svårt att hitta nytt jobb. Konceptet togs bort då det började gå upp för ledningen att personalen flydde företaget. De första som lämnade var de med mest kompetens och yrkesstolthet. Det visade sig att det som kortsiktigt ledde till ökad försäljning, på längre sikt ledde till braindrain. 

Jag minns en vecka i adventstid för några år sedan då jag jobbade på ett apotek där man helhjärtat körde en kampanj för saffran med skylten - Om vi glömmer informera dig om vårt erbjudande på Saffran (2 paket för 59 kronor) bjuder vi dig på ett paket. Jag böjde på nacken. Till den gamle mannen med trasig hörapparat skrek jag:

- HAR DU SETT ATT VI HAR ETT FINFINT ERBJUDANDE PÅ SAFFRAN!? 
- VA!? Skrek han tillbaka
- SAFFRAN, du kan få köpa två paket för 59 kronor. (Nu hade jag kopplat på min megafonröst och de övriga kunderna kunde roat följa vårt smått bisarra meningsutbyte)
- Jag bakar inte. Min fru dog i somras och så har jag diabetes, 
- Jag beklagar sorgen, men du har kanske barn eller barnbarn som tycker om att baka?
- Nej, vi fick aldrig några barn. 
- Jag förstår. Men du kanske har någon granne som tycker om att baka?
(Gud ska veta att jag gick in för detta med hull och hår)
- Jag bor i en stuga i skogen och har inga grannar. 

Ja jävlar vad jag böjde på nacken den veckan. Det gjorde faktiskt ont. Inte i nacken men i själen. Både det jag utsatte mig själv för, men också det jag utsatte den gamle mannen för, smärtade. Om han hade behövt saffran hade han väl för helvete ha kunnat fråga om det själv. Men så får man absolut inte tänka. Då tänker man fel. Försäljning handlar nämligen inte om att pracka på. Det är bara okunniga människor som tror att försäljning handlar om att pracka på. Kom ihåg att nästa gång du känner att säljaren försöker pracka på dig sin vara så känner du fel. Då bör du skämmas för då har du missförstått säljaren. Kom ihåg det! Försäljning handlar om omsorg och merförsäljning kallas internt för *omsorgsförsäljning*. Tänk om den gamle mannen glömt att han behövde saffran. Då skulle han ju bli jätteglad om jag påminde honom. Eller hur? I vinstmaximeringens och girighetens upp och nedvända verklighetsbeskrivning hade jag i själva verket ägnat mig åt äldreomsorg. Och det vet ju alla att vi behöver mer och bättre äldreomsorg i Sverige.

Jag tröstade mig med att jag förhoppningsvis aldrig mer skulle behöva sätta min fot på det här apoteket. Jag har valt att ambulera just för att undvika att fastna på sådana här apotek. Här rådde en atmosfär av disciplin och effektivitet som gav mig kalla kårar. I mitt stilla sinne tänkte jag att effektiva organisationer av alla de slag möjliggörs av denna vår förunderliga förmåga att böja på nacken. Hur effektivt skulle Auschwitz, Treblinka och Majdanek ha fungerat om personalen hela tiden hade krånglat och ifrågasatt ledningens beslut? 

Jovisst kan man jämföra försäljningskampanjer med systematisk etnisk utrensning. I det här existerar inga gradskillnader. Jag säger det helt utan ironi. Jämförelsen är inte ett dugg långsökt. Det handlar om vår förmåga att böja på nacken och foga oss i saker vi inte tycker om. Saker som får vår kropp att spjärna emot. Det spelar ingen roll vad det är vi inte tycker om eller vem det är som håller i taktpinnen. Skit samma om det är Hitler, tant Agda i tvättstugan, försäljningschefen, handläggaren på försäkringskassan, läraren i skolan, klassens bråkstake, vårt eget barn, vår partner, en förälder, den dominerande och agendasättande personen i vänkretsen, eller vår högt ärade och repsekterade andliga lärare. 

Varför böjer vi då på nacken trots att det får alla våra varningslampor att blinka? Alla böjer inte på nacken. Vissa går in till chefen och säger stolt:
- Om du verkligen - PÅ RIKTIGT - tycker att det är viktigt att apoteket säljer tretusen påsar med saffran på två veckor får du göra det själv. Jag tänker inte förnedra mig på det här viset. 
- Lugn och fin nu. Jag förstår om det tar emot i början. Men kom ihåg att det inte handlar om att pracka på. Vi visar omsorg om våra kunder genom att påminna dem. Glöm inte att det är kunderna som betalar din lön. Om du inte visar dem omsorg går de till en annan kedja och då får du ingen lön. 
- Vet du hur trött jag är på att alla i det här företaget låter som papegojor! Ni kan dra åt helvete hela bunten och ta med er kartongen med saffranspåsar. Jag säger upp mig!

Alla vill vi säkert uppträda så rakryggat. Men få gör det. Det handlar nämligen inte bara om att vara rak i ryggen. Det handlar också om hur mycket pengar man har och hur mycket försörjningsansvar.

Vi som böjer på nacken gör det ofta för att vi saknar dra-åt-helvete-pengar. Många gör det för att de har familj och barn och lån på villa och bil. Ibland också på båt och sommarstuga och annat som kan sätta guldkant på tillvaron för oss själva och våra nära och kära. 

Visst kan vi säga upp oss och söka jobb i en annan kedja eller i en annan bransch, men förr eller senare hamnar vi i samma situation igen. När man är fast i det mindsetet brukar gräset vara lika brunt på andra sidan. Vi kan också välja att göra som försäljningschefen gjort, och klättra på karriärstegen i hopp om att vi då ska slippa böja på nacken. Den drömmen dör ganska snart när vi en dag sitter där med det tunga ansvaret och pressen från styrelsen på att öka försäljningen. Vi går nu, tillsammans med VDn och den övriga ledningsgruppen, i styrelsens ledband och den sekund vi slutar piska apotekscheferna och deras personal till att sälja mer saffran så hamnar vi i kylan. 

Det tycks som att maktens källa finns hos styrelsen. Närmare bestämt hos styrelsens ordförande. Kanske slipper vi böja på nacken om vi kliver i den rollen? Det är lätt att se att också detta är en illusion. De som har makten över styrelsen är aktieägarna. Inte småspararna utan de med stora finansiella tillgångar. Det är dessa individer som styr spelet och får alla andra att gno på som små flitiga myror i ett desperat försök att pleasa dem som står över dem i näringskedjan. 

Men makten ligger inte heller hos de stora, tunga investerarna. Dessa individer är nämligen Girighetens slavar. De är besatta av sin hunger efter makt och pengar. Främst makt. Och de kan aldrig få nog. För vem har makt över livet och döden? Vem styr tankar och känslor? 

Den frågan blir hängande i luften medan vi försöker överrösta varandra med hurtfriska tillrop om att vi alla kan ta kontrollen över våra liv. Ingen behöver längre må dåligt. Om du trots allt känner dig missnöjd så får du faktiskt skylla dig själv. Då bör du gå i KBT och ändra dina tankemönster. Om det inte hjälper får du fortsätta jobba med dina negativa tankemönster tills du blir glad. Du är vuxen nu. Det är du och ingen annan som har ansvaret för din lycka. You just ran out of excuses! So go out there and make your dreams come true! 
Och för Gud skull. Sluta gnälla! Om du mår dåligt av att tvingas pracka på gamla lomhörda änkemän saffranspåsar så har du två val. Antingen slutar du tänka i termer av pracka-på och börjar tänka i termer av omsorg, eller så omskolar du dig och gör något annat. Valet är ditt... 
... men inte bara valet, också riket är ditt ...
... och makten ... 
... och härligheten ...
... i evighet. Amen. 

Och här går mina tankar osökt till de gamla kyrkofäderna. Dessa gamla stofiler som satt fast i sina patriarkala strukturer. Vad tusan visste de om livet? En hel massa tror jag. Kanske var deras visdom av det mer tidlösa slaget. Kanske handlade deras insikter om människans eviga utmaningar och teman. De visste ingenting om vare sig genusteori eller kvantfysik, men de visste minst lika mycket som vi om hur det är att vara människa en kort stund på jorden. 
Visst har mycket förändrats sedan de vandrade på jorden men det mesta är sig ändå likt. Vi kan fortfarande falla offer för starka känslor och tillstånd som vrede, lust, svartsjuka, avund, girighet, lättja och sist men inte minst - högmod. 

I Dantes "Den gudomliga komedin" skildras Skärseldsberget där de som gjort sig skyldiga till de sju dödssynderna straffas. På bergets första terass möter man följande samling med sorgliga själar:

"Nu ses en skara mot oss vandra som bär på blytunga bördor. Likt slavar vandra de böjda och bär på stenblock som är större än de själva. De lider svårt under sina hemska bördor och går med sina huvuden sänkta mot marken. Bördorna tvingar dem att vandra på detta sätt tills högmodet ger vika för ödmjukheten. Högmod var deras synd på jorden. Låt oss kröka våra ryggar liksom de och se vilka de äro"
Christian Lancai, ur "Den mänskliga tragedin"

Är det verkligen så att vi alla, förr eller senare, måste lära oss böja på nacken? Om inte i detta livet så i nästa?
Ja, vad visste väl Dante Alighieri om livet efter detta där han vandrade omkring i Italien på 1300-talet? Antagligen inte mer än du och jag. Men han hade gjort sig en och annan tanke om vad det här går ut på. Det hade han uppenbarligen gjort. För hemska bördor kan drabba oss alla. Beror det på att vi gjort oss skyldiga till högmod? Det tror jag inte. Jag ser inte att det handlar om skuld. 
Handlar det inte om att vi människor, innan vi prövats av livet, helt naturligt och oskuldsfullt känner oss högmodiga? Höga på livet och modiga, därför att vi ännu inte sett så mycket av livets och dödens skoningslöshet. Livet efter detta kan väl också få symbolisera livet efter att döden gjort sig påmind i våra liv. Livet efter att döden lagt sin kalla hand på vår axel och vi för första gången fått stirra in i de tomma ögonhålorna
Det är lätt att vara hög och modig innan ansvaret börjar hopas på våra axlar. Det kommer en tid för oss alla när vi varken vill eller kan springa vår väg så fort det dyker upp något vi inte har lust med. 

Ibland kan en massa dra-åt-helvete-pengar ge oss en frist och hjälpa oss att slippa böja på nacken. Men det är en tidsfrist som löper ut för oss alla. Oavsett finansiella muskler. 
För en tid sedan delade jag en sak som cirkulerade på fb. Det sades vara Steve Jobs sista ord. Jag delade okritiskt då det var väldigt vackert och handlade om vad som verkligen är viktigt i livet. Då jag blev klar över att det inte alls var hans sista ord tog jag bort citatet från min wall. Det han i verkligheten lär ha sagt på sin dödsbädd strax innan han drog sitt sista andetag var så mycket mäktigare än alla vackra ord i världen, och jag har länge velat skriva ned det för att minnas det och dela med mig till de som inte känner till det. Det får bli nu, som en avrundning på denna text om högmod och ödmjukhet. 

Jag känner inte till speciellt mycket om Steve Jobs mer än det vanliga, samt att han älskade meditation och böcker som Yoganandas "En yogis dagbok". I alla fall lär han, precis innan han dog, ha sett var och en av sina familjemedlemmar i ögonen och sagt - Oh wow, Oh wow, Oh wow. 

Jag anar var de orden kom från. Det handlar om ett brinnande klart och rent ljus som ibland kan bryta igenom de dimmor av tankar och känslor som tycks lägra sig över verkligheten. Plötsligt blir allting så enkelt och uppenbart. Frågor om makt och pengar, högmod och ödmjukhet känns plötsligt irrelevanta. Det förflutna och framtiden förlorar sin trollkraft. Livet är så mycket mer direkt än så.
Ja, DIREKT är ordet. 

Det är DET HÄR! 

Jag vet att Steve Jobs precis som jag var förtjust i Zenbuddhism. Zenmästarna har en grej med det direkta som bryter genom allt det snömos som hela tiden väller upp ur vårt tänkande. 
- Vad är Zen, kan zenmästaren fråga. Sedan lyssnar han på alla de intelligenta och ointelligenta svar som kommer. Bryr sig inte om ett enda svar. Istället slår han sin stav i golvet med stor kraft. 
*Bham!* 
Det här är Zen, säger han sedan. Det här:
*Bham!*

Jag avslutar där. Med att i mitt stilla sinne tänka att det här med dra-åt-helvete-pengar nog är ganska oviktigt. Om man böjer på nacken eller inte är heller inte hela världen. Det finns makter som inga dra-åt-helvete-pengar i världen kan köpa en fri ifrån. Cancer är en sådan makt och den fick Steve Jobs möta. Inför den makten tvingades något i honom böja på nacken. Men hans tidlösa essens förblev opåverkad. Den direkta upplevelsen av DET HÄR. Åsynen av sina nära och kära. Helt fri från sentimentalitet. I det DIREKTA finns allt här och nu. Det förflutna och framtiden som en helhet. Vad kan man då säga mer än "Oh wow" ?

Jag var inte där. Kanske kan någon tycka att det är opassande att använda sig av en annan människas mest intima och högtidliga ögonblick för att gestalta något om livets storhet. Men jag blev så tagen av den bild som kom upp i mitt inre. En döende man som ser på sina anhöriga och säger "Oh wow" tre gånger för att sedan gå över i evigheten. 

Ingen kan veta någonting om vad som rörde sig inom Steve Jobs under de sekunderna. Jag skrev att jag anar vad det handlade om. Det står jag för. Vi kan aldrig veta någonting om vad det här egentligen går ut på. Men vi kan ana. 

söndag, maj 08, 2016

Björnungen

- Du behöver ta hand om ditt inre barn!
- Tror inte det. Däremot behöver du trampa ur ditt hobbypsykologiska träsk, sluta pilla dig själv och andra i naveln och höja blicken. Därute finns en spännande värld som väntar på att upptäckas. Du kommer må så mycket bättre! Ha så mycket roligare och bli så mycket klokare. Läs nationalekonomi. Hur spännande som helst. Eller statskunskap. Eller astronomi. Sätt dig in i hur världen DÄRUTE fungerar och gör en insats.

Sådär kunde det låta. Mest i min inre dialog. Två viktiga röster. Den utåtriktade, nyktra och nyfikna rösten har gagnat mig väl. Men den andra - den lena, lite sliskiga rösten som pratar om mitt inre barn och ser på mig med mild och medlidsam blick - den har jag många gånger hånat. Ibland har den sliskiga rösten materialiserat sig som en person därute. Oftast som en kvinna men inte alltid. Ibland också som en impotent velourman. Jag har sällan varit elak mot dem som uppenbarligen velat mig väl. Men i mitt huvud har jag kunnat läsa lusen av dem. Jag har noterat att de själva brottats med personliga problem. (Varför skulle de inte?) Och så har jag i mitt stilla sinne tänkt
- Du kan ju börja med att ta hand om ditt eget jävla inre barn! Som by the way säker är en mes. En sorglig lipsill. Ta hand om det innan du pratar med mig om mitt inre barn.
Dessutom, har jag tänkt, är jag faktiskt inte så säker på att det inre barnet är något mer än ett koncept. Någonting att dalta med. Var skulle i så fall gränsen gå mellan Björn och Björnungen. Och om det nu finns två av mig. Hur kan jag då veta att jag är den vuxna. Då kanske jag är Björnungen. Och i så fall blir ju hela konceptet meningslöst.

Borrar man ned sig i det här så handlar det såklart om identitet. Om navet kring vilket allt annat kretsar. Eller frånvaron av ett sådant nav. DEEP SHIT. Svettigt. Viktigt. Något man gott kan skjuta upp till en annan dag. Men frågan brann i mig. Från tidig ålder. Vem ÄR jag. EGENTLIGEN????
Jag närmade mig identitetsfrågan som en vanlig fråga. Släppte loss de ivrigt dreglande tankehundarna. Gläfs, gläfs. Vovv, Vovv. Tuggade mig igenom det sedvanliga smörgåsbordet med personlighetstyper, först mumsade jag lite på Hippokrates gamla temperamentstyper, där jag var en flegmatiker (trög och slemmig typ) med inslag av koleriker (eld), sedan astrologi, Lejon, följt av Enneagram, nr. 5 (forskaren), följt av Myers Briggs, INTJ (vetenskapsmannen) följt av diverse andra mer eller mindre skojiga typer och blandtyper, epitet och attribut, roller, perspektiv och en oändlig rad med mer eller mindre bräckliga modeller och koncept.

När tankehundarna tröttnat på den vanliga dieten började det dyka upp nya och spännande smaker. Ena året en buddhistisk godbit som kallas Anatta (icke-jag) Vovv Vovv. Ett annat år en metod från Advaita filosofin - Neti Neti. Gläfs, Gläfs. Jag kan inte vara något av det jag upplever. Jag upplever min kropp, alltså kan jag inte vara den. Jag upplever mina tankar och känslor, alltså kan jag inte vara dem. Gläfs, gläfs. Jag kan inte vara något objekt, hur subtilt den än är. Jag är Subjektet. Självet. Vovv Vovv. Som blir ett objekt så fort jag sätter ord på det. Gläfs, Gläfs. Alltså är jag något ordlöst. Vovv, Vovv. Mysteriet. Stillheten. Vilket också är koncept. Objekt. Gläfs, Gläfs.

Och en dag.
En dag tröttnar man. På riktigt. Orkar inte en tanke till. Då blir det stilla.
Alltså stilla på riktigt. Då lyssnar man på ett sätt som man aldrig tidigare har lyssnat. Och då ...

... då börjar det brännas.

Det finns en vers i Psaltaren 46 som lyder:

" ... Bli stilla och vet att jag är Gud ..."

Det finns många hänvisningar i alla traditioner som pekar på stillheten.

Min erfarenhet är att stillheten kommer som eviga ögonblick utan varken början eller slut. Så när den kommer känns det som att den alltid har varit här.

Men livet tycks inte vara så intresserat av att jag skall sitta där i stillhet och njuta mer än ett evigt ögonblick åt gången. Rätt vad det är brakar livet in och rör om. Får mig att möta andra människor. Rör upp reaktioner i mig. Starka känslor: Överge mig inte! Se mig! Hör på mig! Jag vill ha en sån! JAG VILL HA EN SÅN!! Det skriker i mig. Jag VILL, jag VILL, jag VILL. Men ingen lyssnar. De andra håller bara på med sitt eget. Se mig! Här ÄR jag! Men de tittar på någon annan. Lyssnar på någon annan. Jag är värdelös. Ensam. Övergiven.
Det är vad som händer under ytan. Nere i mörkret. I de stilla oändliga djupen. Men uppe på ytan. Uppe i ljuset är jag medveten om är något helt annat. Något hårt och knutet i bröstet. En kyla. Ett hån. Spända muskler. Ironi. Elaka skratt. Idioter. Folk är idioter. Är det inte uppenbart. Jag är ett UFO. Kommer från en planet där människor kommit mycket längre i sin utveckling. Varför hamnade jag här bland en massa Neandertalare? Snart kommer dom och hämtar mig. De mina. De som förstår mig. Jag är så ensam här....
... och där är cirkeln sluten. Tillbaka ner i djupet. Jag är ensam. Övergiven.

Och här är det igen. Det inre barnet. De vuxna bara pratar om sina konstiga saker. Som egentligen inte intresserar mig. Fattar inte hur någon kan vara intresserad av sånt. Jag vill ju bara få känna mig fantastisk. Sådär som jag kände mig när pappa såg på mig med sina glada bruna ögon och sade att min teckning var jättefin. Att jag målar väldigt fint.

För ett tag sedan lyssnade jag på en intervju med Alexander Bard där han gjorde sig lustig på mänsklighetens bekostnad. Han ansåg att vi behöver växa upp och sluta bete oss som barn. Bard tyckte sig se hur nästan all mänsklig strävan drivs av ett infantilt bekräftelsebehov.
- Titta pappa, titta, titta, (liten pipig och uppjagad stämma) titta vad jag har målat! (pappa, titta då) men pappa tittar inte. Pappa läser tidningen. Pappa tycker att det ser ut som ännu en idiotisk streckgubbe för pappa är trött och orkar inte bry sig just nu.
- Jaja, den var fin. (frånvarande, oengagerad röst)
- Men, men ... ajajaj, det gör så ont i det lilla barnet. Så förbannat jävla ont. Igår såg pappa min teckning. Såg den på riktigt. Såg att jag lagt ner min själ i den. Att den var min. Och han älskade den så som han älskar mig. Pappas ögon lyste igår men idag är dom släckta. Kalla. Döda. Jag känner mig övergiven. Vad gör jag för fel. Jag måste rita en ny teckning. En finare. Kanske ser han den då. Kanske ger han mig kärlek då.

Jag minns att jag skrattade. Rått och länge. Bard lyckades frammana en bild av att vi genom hela livet projicerar vår pappa eller mamma på den ena figuren efter den andra. Det spelar inte så stor roll om det är mamma eller pappa som berömmer våra teckningar. Båda kan ge kärlek. Både kan skapa den där strålande, outsägligt vackert lysande stunden av nåd, då vi får bada i kärlek. Och både mammor och pappor har dåliga dagar då de drar tillbaka sina nådegåvor. Då de upphör att vara generösa och gudalika varelser som skänker kärlek. Grejen är den att minnet av dessa magiska stunder av närvaro och kärlek stannar kvar hela livet. Så när vi blir vuxna försöker vi gång på gång återskapa den stunden. Med våra lärare i skolan, med vår partner, framför allt med vår partner, med våra chefer, med våra terapeuter, med alla. Faktiskt med alla vi möter. Djupt inom oss längtar i efter att den där stunden, då vi badade i strålande kärlek med en annan människa, skall komma tillbaka.
Så vi ritar, teckning efter teckning, som vi visar upp. I alla möjliga och omöjliga situationer.

Kanske ville Bard visa på att vi inte behöver leva med en känsla av brist. Att vi inte behöver kämpa med att suga ut droppar av kärlek ur varenda människa vi möter. Att vi kan vakna upp och inse att kärleken finns inom oss. Det spelar faktiskt ingen roll vad Bard tror eller inte tror. Det spelar ingen roll om han är en uppblåst fjant eller inte. Det spelar ingen roll om jag själv är en uppblåst fjant eller inte. Det som spelar roll är att jag inte längre kan skratta hånfullt åt människans längtan efter kärlek och närvaro i mänskliga möten. För jag känner den i mig själv. Denna avgrundsdjupa längtan. Och jag anar att den kärlek och närvaro jag längtar efter finns här. I mig. När jag stannar upp och blir stilla. När jag sitter på min kudde och mediterar. Då är allt här. ALLT.

Men jag lever också mitt liv i relationer, och där sätts jag på prov. Där jag får jag möjlighet att manifestera det jag vet då jag sitter i meditation. Det är inget enkelt prov. Det är ett vidunderligt äventyr. En hisnande resa. Och det finns fina råd man kan ha med sig som hjälp på vägen. För ett tag sedan lyssnade jag på en vän, en vis man, som sade att det i varje möte med en annan människa handlar om att ta hand om de reaktioner som mötet väcker i mig. Speciellt de obehagliga reaktionerna. För jag kan ta hand om dem. Idag kan jag det. Det kunde jag inte när jag var fem år. Tio år. Femton år. Faktum är att jag fortfarande har mycket lära på den punkten.
Men som barn kan man verkligen inte ta hand om sina reaktioner. Då är man på riktigt utlämnad åt andra människor. Det enda man kan göra då när det gör ont är att skrika och gråta. Och det är vad vi vuxna också ägnar oss åt nästan hela tiden. Vi skriker och gråter med vuxen, kontrollerad röst och vuxna svåra ord. Vi manipulerar och intrigerar. Saboterar och attackerar. Vi skvallrar och hugger varandra i ryggen. Allt i ett försök att manipulera vår omgivning så att vi skall slippa känna de obehagliga känslorna. Eller så missbrukar vi. Eller så flyr vi på alla möjliga och omöjliga sätt.
Allt medan den där obehagliga känslan står och väntar. Otåligt.
- Se mig, säger den med ivrig och pipig röst. "Håna mig inte. Det är bara rädda människor som hånar och du behöver inte vara rädd. Då behöver inte säga men Gud så gulligt. Halledudane då. Snyft Snyft. Du behöver inte avfärda mig för jag är Björnungen. Vill du ge mig en riktig kram? Du behöver inte vara rädd för jag är du. Vi är en och samma. En-samma tillsammans. Glöm aldrig det.

Så visst, det stämmer. Det finns inte två av oss. En vuxen och ett inre barn. Men så länge vi hånar och avfärdar våra jobbiga och starka känslor skapar vi illusionen av att det finns två av oss. Så vi får börja där. I splittringen som vi själva skapat i våra huvud. Och då kan ordet inre barn vara hjälpsamt. Tills det inte längre är det. För djupt inom oss vet vi att vi är hela. Att vi är en.

måndag, maj 02, 2016

Under fluffet viskar verkligheten

Kvällspromenad. En ljum vårvind smeker mitt ansikte. I mina ögon blandas mjukt mörker med varmt gult ljus från höghusens många fönster. De nybyggda höghusen vid Valsta Torg. Förort. Utanförskap. Fattigdom. Hur skall det gå med integrationen av alla dessa människor? Några timmar tidigare läste jag en orolig artikel på det temat. En av många. Nu gäller det att våra makthavare tar sitt ansvar. Det krävs många och tuffa åtgärder. Snarast. Annars ...
... annars blir det inte bra ... annars blir det dålig ... oroligt ... grogrund för extremism ... svårt att säga hur eller när det kommer sluta ...

"This is the way the World ends
This is the way the World ends
This is the way the World ends
Not with a bang but a whimper."

Slutstrofen ur T.S. Elliots dikt Hollow Men kommer till mig. Mjukt och viskande. Något öppnar sig sakta inom mig. Jag svänger av mot Valsta Torg och närmar mig det ena höghuset. Det lyser i en av lägenheterna på andra våningen. De har inte hunnit få upp gardinerna ännu. Där inne går någon omkring och pysslar. Antagligen någon som måste lära sig svenska, lära sig vår kultur, lära sig hitta ett arbete och lära sig bli något. För man måste bli något. Något mer än en belastning för sammhället. Det är viktigt. Där inne går alltså en belastning för samhället och pysslar.
För några timmar sedan undrade jag med artikelförfattaren varför våra högsta beslutsfattare smiter undan sitt ansvar för dessa belastningar som belastar oss skattebetalare genom att lyfta bidrag för att gå omkring och pyssla i nybyggda statligt subventionerade hyresrätter på Valsta Torg. Inte konstigt att välbärgade Sigtuna stad vill kapa alla band till fula kusin Märsta och hennes missbildade barn Valsta. Låt fula kusin Märsta bli en egen kommun säger vältränade och solbrända Sigtuna.

Men när jag går där på Valsta Torg händer något. Inte bara i mig utan i hela Valsta. I hela Sigtuna kommun. I hela Stockholms län. I hela världen. Det händer inte plötsligt. Not with a bang ... inte heller med en snyftning. Det händer som en mjuk viskning. Ett klart lugnt sprider sig. Det blir väldigt stilla. Någon ropar till och en bil rivstartar på parkeringen men det blir bara till en våg i stillheten. Ingenting kan störa detta klara lugn.
- Ja, just det, hör jag mig själv tänka. Hur kunde jag glömma? Allt är redan omhändertaget.

Allt är redan omhändertaget.

Det är inte en insikt som skakar om. Det är hågkomst som enkel och självklar sprider sig genom kroppen. Börjar i magen och går vidare upp mot hjärtat. Tankarna lägger sig till ro och njuter. Jakten på de ansvariga upphör. All oro upphör. Människan som går där inne i lägenheten på andra våningen behöver inte bli något. Hon lever inte i något utanförskap. Hon lever i mig. I min verklighet. I min värld.
- Min värld. Det finns bara en värld viskar verkligheten till mig. En värld och en verkligheten där mörkret nu är mjukt och vårluften ljummen. Och den världen finns hitom alla mina idéer om utanförskap och integration och samhällsansvar och individuellt ansvar och kulturer och memer och integrationspolitiska utmaningar och kommunala utvecklingsplaner och budgetångest på individ, kommunal, landstings, stats, EU och Tellusnivå.

Har du fluffat färdigt nu Björn, hörs en tanke. Ska vi prata realpolitik nu? Nej, vi ska prata om verkligheten. Det är den så kallade realpolitiken som är fluffet. Det är budgetångesten och de integrationspolitiska utmaningarna som är fluffet. Allt som är drivet av oro är fluff.

Djupt inom oss finns en annan drivkraft. Längtan efter att minnas. Och denna längtan yttrar sig ofta som en önskan om att få rota oss i världen. Förbinda oss med moder jord. Med stjärnorna. Med vinden och gräset och havet och djuren på marken och fåglarna och våra bröder och systrar. Och för att möjliggöra det viskar verkligheten till oss med jämna mellanrum. Den vill få oss att stanna upp och känna suget. För där finns något i mörkret som suger ner oss i djupet. Ner i mörkret. Ner i jorden där rötterna skall bildas. Så att vi som människor kan suga upp näring och växa oss starka. Så att vi kan få sträcka oss upp mot himlen. Växa och få gröna blad. Och blommor. Och bära frukt.

Att rota sig betyder att minnas att vi redan är rotade. Att bära frukt är att minnas att vi redan bär frukt. Människan som går där inne i lägenheten på andra våningen är redan hel. Hon blommar redan. Bär redan frukt. Har redan djupa rötter ned i myllan. Hon har inte tappat kontakten med alltet och stjärnorna. Hon strålar klarare och starkare än alla stjärnor på himlavalvet där hon går och pysslar i sin nya hyreslägenhet på Valsta torg. Kanske har hon bara som jag tillfälligt glömt bort det. Kanske undrar hon också hur hon skall kunna bli en del av det här. Bli något i världen. Något annat än en belastning. Kanske har hon också tillfälligt glömt bort att hon redan är allt. Att hon aldrig kan bli något i den här världen då hon redan är världen.

Jag skiter högaktningsfullt i de integrationspolitiska utmaningarna och Sigtuna kommuns budget. Allt är redan integrerat. Det har aldrig varit desintegrerat. Den enda utmaningen vi står inför är att minnas det. Att minnas att budgeten är ett enda stort plus. Ett oändligt överflöd. Det är realpolitik för mig. Allt annat är fluff.

Om du som jag kan få sådana här glimtar av världens ofattbara skönhet så vet du hur du skall lyssna till det jag just skrivit. Då hör du att jag också högaktar de människor som sitter inne på Sigtuna kommun och biter på naglarna då de ser de stigande underskotten i budgeten. Hur de svettas då de får in rapport på rapport om sjunkande resultat i skolorna. Och så vidare. Och så vidare. Deras arbete är inte förgäves. Ingenting är förgäves. Jag känner med dom. Det är faktiskt därför jag skriver som jag gör. För att bekymmersrynkorna ändå kommer slätas ut en vacker dag. Varför inte minnas redan nu. Jag menar inte att håna de som bekymrar sig. Jag hoppas innerligt att du hör det. Jag vill bara sätta ord på den förvåning jag själv känner då jag minns.

Oj, jag behöver inte bära livet på mina axlar. Jag ÄR livet. Jag får sätta ned min börda och dansa en stund. Och förföras av skönheten. Den förvånande och förbluffande skönhet som finns där mitt framför ögonen på oss var vi än befinner oss. Jag vet att realpolitiken också är förförande på ett förfärande sätt. Realpolitiken får oss att känna oss förfärligt vuxna och viktiga. Tänk att det är vi som bär ansvaret för våra barns framtid på våra axlar. Dessa känslor är också förförande. Men de är inte de enda. Och att kalla allt som inte är realpolitik för fluff är att blunda för verkligheten. Därför vill jag ibland vända på steken. Men jag gör antagligen bara det jag är ämnad att göra. Uppenbarligen är jag inte ämnad att sitta på ett kontor inne på Sigtuna kommun och svettas över siffror. Hade jag varit ämnad till det så hade jag gjort det. Just nu är jag ämnad att skriva om hågkomsten. Att allt redan är helt. Att allt redan är omhändertaget.
UA-3343870-1