fredag, december 02, 2016

Underhållningsångest

När dagen är slut och allt är tyst och lugnt, vad ska vi göra då? Hur skall vi förbereda oss för att träda in i drömmarnas land? Våra kära streamingtjänster, Netflix och gänget, har svaret:
Underhållningsångest!
Där serveras annat också, men framför allt dukas det upp massor av snyggt packeterad ångest som vi kan mata våra egon med. Eller våra smärtkroppar, som Eckhart Tolle skulle säga. Nej, det här är inte en gnäll-text som handlar om stora, stygga mediamonstret. Jag vill gå djupare än så. Jag vill gå till mig själv. Jag vill gå djupt. Jag vill penetrera det här så ärligt jag kan i mig själv.
För en tid sedan mumsade jag i mig en svensk tv-serie där alla, jo, ta mig fan, varenda karaktär, gick runt och dröp av ångest. Alla var rädda för alla. Alla misstänkte alla. Vänner misstänkte varandra. Syskon misstänkte varandra. Föräldrar misstänkte sina barn. Barn misstänkte sina föräldrar. Det var förfärligt. Några av karaktärerna talade norska och jag kom på mig själv med att säga. Dette här är en GRUSOM fortelling! Helt forferderlig!

Människor dog till höger och vänster. Blev de inte skjutna fick de cancer. Dog de inte så blev de sinnessjuka. Det hela var som en gestaltning av Edvard Munchs skriet. Och det pågick avsnitt efter avsnitt. Nyligen kom en andra säsong och i marknadsföringen hävdade man att NU ÄR HON TILLBAKA! (hjältinnan, hon som hade mest ångest av alla) Äntligen fortsätter eländet! Eländigare än någonsin. Inte med de orden men så kändes det i min mage. Jag sögs in. Ibland ruskade jag på mig och undrade vad i hela helvete jag höll på med. Jag menar, det händer ju att man drömmer mardrömmar. Det händer alla. Men varför vänta tills vi somnat om vi kan få vår mardröm redan innan vi knutit på oss nattmössan?

Ja, vad höll jag på med? Vad var det som ville matas? Ordet smärtkropp kom upp. Det är Tolles teori om mänskligt lidande. Det finns såklart många andra teorier. Med Jungs ord kanske det handlar om att vi vill lära känna vår skugga. Men nej, låt oss lämna andras teorier därhän. Jag vill veta vad som är sant för mig. Handlade det om att jag var uttråkad? Eller om att jag kände rädsla och oro och ville se att andra kan ha det mycket värre?
Jag tror inte att detta är något personligt. Jag tror att det är som med vädret. Det drar över oss. Ångestmolnen tornar upp sig på vår gemensamma himmel. Manusförfattare och filmindustrin gestaltar det åt oss. Så att det får en form. Så att det blir en berättelse vi kan begripa. Och i allt detta är det upp till mig att lyssna. Verkligen lyssna med hela mitt väsen. Med varje cell i min kropp. Vad är min djupaste längtan? För att kunna höra min djupaste längtan måste jag stänga av min dator och bli stilla. Tända en brasa och se lågorna slicka vedkubbarna. Känna värmen komma emot mig. Titta ut genom fönstret och se mörkret därute.

Plötsligt blir det alldeles stilla. Jag får följa andetaget. Hela vägen ut. Känna hur det landar i magen. I denna kropp finns en punkt som är alldeles stilla. Och ur den punkten väller den upp - längtan efter att fylla lungorna med luft. Längtan efter att se på mina nära och kära med varma ögon. Där är ni. Vi är här tillsammans. Och tillsammans kan vi se vilken dans som vecklar ut sig. En hand sträcker sig fram mot min älskades panna. Stryker undan en hårslinga. Du är det vackraste som finns. Alla jag någonsin rört vid. Ni är här i mig. Vi är här tillsammans. Låt oss se vilken dans vi vill dansa. Ska vi göra varm choklad? Ja, låt oss!
Så gulligt det kan bli. Ingen behöver skutas. Ingen behöver torteras. Inte nu.
Och inte nu.
Och inte nu.
Det sprakar om grankubben i brasan. Det här kan se gulligt ut. Men det är något med ordet gulligt som gör mig nyfiken. Det indikerar att livet egentligen är något annat. Att vi alla har demoner inom oss som vänder och vrider sig i väntan på blodbadet.

Nu skall jag predika. Jag måste få göra det. För det här är min hjärtefråga just nu. Det är sant att det inte finns några demoner. Det finns bara tankar. Tänk om jag blir bedragen. Tänk om någon försöker lura mig. Tänk om de andra bara kunde vara på ett annat sätt. Vara som jag vill. Göra som jag vill. Tänk om jag inte har någon kontroll. Tänk om allt går åt helvete. Jag måste vara på min vakt.

Och för att återgå till mardröms-ångest-serien, den otroligt populära, som nu är inne på sin andra säsong. Att ha tillit kan stå oss dyrt. Vem som helst kan skada oss. Närsomhelst. Vi MÅSTE vara på vår vakt. Hela tiden.
Det gestaltades också på ett bra sätt i serien. Ibland sänkte sig lugnet. Föräldern kramade sina barn. Äntligen fick de njuta av en lugn stund tillsammans. Men det varade inte mer än en halv minut. Rätt vad det var så knackade det på dörren. Ingen rast och ingen ro. Som exempel kan jag nämna en gång när hjältinnan skulle fälla ned markiserna. Plötsligt får man se sonens hundvalp ramla ned framför hennes ögon. Hängd. Död. Med en lapp om halsen. Ett hot. Det kan komma när som helst. Vi MÅSTE vara på vår vakt.

Och DET kära vänner, DET är en lögn. Vi måste inte vara på vår vakt. Inte nu.
Och inte nu.
Och inte nu.
För just nu sitter vi här. Och allt är ... det är som det är. Och i vårt huvud pilar tankarna fram och tillbaka. Tankarna är inga demoner. Tankarna har ingen verklig makt över oss. Det är vi som ger dem makt. Genom att tro på dem. Genom att glömma att de aldrig är något mer än tankar. För vi är här. I varje andetag. Vilandes. Omhändertagna. Oändligt omhuldade. Älskade bortom vett och sans.

Nu börjar en ny dag. Jag skall stänga ned datorn nu och göra kaffe och bre mackor. Och jag skall se på dem och minnas att vi är här tillsammans. Och att det är ett mirakel. Bara så. Det räcker. Sedan kan jag bara nyfiket se vilken dans som vecklar ut sig utifrån det. I tillit. För tillit är det enda vi har. Det enda som verkligen betyder något.

söndag, november 13, 2016

Mättnaden är inte slutet. Den är början.

Orden har nu dansat några varv till och gårdagens text om budskapsmättnadens välsignelse har bytt till en ny rosa kostym med tillhörande purpurfärgad, juvelbeströdd slips, och vinkar nu till mig från en ny plats i mysteriets hjärta.

Alla visa, djupsinnigt kärleksfulla budskap visar sig nu vara överflödigt överflödande lyx. Extremt överflödande som jordgubbar i champagne.
Vi behöver dem inte.
Så känns det fortfarande.

Men att vara mätt kan låta tråkigt. Ord är magi. Mätt låter som blä, jag åt för många köttbullar. Jag erkänner. Tråkigt ord. Gäsp. Rap. Ska sova nu. Godnatt.
Nej jäklar, nu ska vi leka. För att det är oemotståndligt roligt. Oemotståndligt berusande.
Jag tror utifrån egen erfarenhet att det bara finns ett sant tillstånd som vi människor kan existera i. Och det är ett tillstånd av mindblowing abundance. Att jag har ögon att se med. Att jag kan se färger! Jesus Christ! Rött, grönt, purpur och askgrått. Och mer och mer och mer. Färgnyanser utan ände! Varifrån kommer alla dessa färger? Varifrån kommer jordgubbssmaken? Hur kan det finnas så många smaker!? Vad har jag gjort för att förtjäna denna tripparnas tripp med alla dessa myriader av sinnesintryck. Känslan av våt, kall snö i stövlarna. Ljudet av pulkan som krossar ett universum av snöstjärnor när den susar ned genom vintergatan på planeten jordens jublande dans genom existensen.

Känslan av att något saknas är en ond dröm. Men, det går att vakna upp ur denna obegripligt märkliga bristdröm! Det är allas födslorätt att vakna. Att yrvaket slå upp sina ögon och drunkna i förundran.... att inte vilja göra något annat än fira  och gråta lyckotårar av ljuvaste tacksamhet ...
Sedär, en jordgubbe i champagne från budskapsbufféns dignande överflöd. Serverad med en slev fluffigt mjuk bourbonvaniljkräm. Men, och det är just detta som är poängen, det finns inga läckerheter från budskapsbuffén som kan skringra bristdrömmens dimmor. Ingenting från buffén kan väcka oss. Inte så länge vår hunger kommer från bristdrömmens illusoriskt gnagande låtsas-sår.

Att bli mätt är inte slutet på vår resa. Det är bara början. Början på ett omättligt behov av att fira. En rasande begär efter att förundras och lovsjunga. Att överflöda allt det överflöd som inte längre kan härbärgeras i ett hjärta som brister upp mer och mer för varje andetag. Hur kan det finnas så mycket luft att andas? Hur kan hjärtat slå? Hur kan någon förstå, att det inte finns något mer vi behöver få.
Att allt är givet.
Att vi är välsignat.

Sedär, cirkeln är sluten. Den här texten kunde inte sluta på något annat vis än den gjorde igår. Men idag slutar den med ett löfte om att mättnadens välsignelse inte är slutet utan början. Början på ett vaket liv i tacksägelse och förundran.

lördag, november 12, 2016

Budskaps-mättnadens välsignelse

Jag tror att vi är många som börjar få våra mått rågade med budskap. Det här ska du göra för att ... eller det här skall du låta bli att göra för att ...
Och denna vår budskapsmättnad är något fantastiskt. Jag vågar påstå att det är första gången i världshistorien som människor på allvar börjar lida av budskapsmättnad. Behöver jag exemplifiera? Jag tror inte det. Du som läser min blogg vet vad jag menar. Kanske har vi hört det lite för många gånger: 

Stanna upp. Släpp taget. Go with the flow. Säg ja till livet. Öppna dina sinnen för här och nu. Lyssna till din inre röst. Du är din egen guru. Du har redan all visdom inom dig. Våga lita till ditt eget hjärta. Vila i nuet. Lyssna till stillheten.
Självklart finns det en ocean av budskap som går i andra riktningen också. Sluta aldrig kämpa. Var stark och håll fast vid dina principer. Våga gå mot strömmen. Sätt ned foten och vägra acceptera orättvisor och förtryck. Fokusera på din vision av en bättre värld. Bejaka din nyfikenhet och släpp loss din törst efter ny kunskap. Sluta aldrig ifrågasätta och lita till din egen förmåga till kritiskt tänkande. Slå dig inte till ro med det näst bästa. Sikta mot stjärnorna, spänn din båge, harkla dig och sjung så högt du kan för att hjälpa till att maxa den mäktiga symfoni av röster som är mänsklighetens lovsång till livet. 

Det handlar inte om ifall dessa budskap är sanna eller fruktbara. Det handlar om mättnaden. Kan du känna den ibland?
I denna mättnad finns ett budskap ... Nej, jag skojar bara. Denna mättnad är kanske det enda som är fri från budskap. Fri från vägledning. Fri från det kliande behovet att formulera vad livet handlar om. För det handlar om en klåda. En gnagande hunger. Efter vadå?

Jag har haft förmånen att lära känna många människor, som liksom jag, har kunnat kalla sig själva för andliga sökare. Eller andliga finnare. Ju fler budskap vi matar oss med desto fler budskap vill vi dela med andra. Den mäktiga kören av sökande och finnande brusar allt högre. Arenorna är liksom tidigare fysiska men i allt högre grad virtuella. Vi samlas kring vår formuleringsklåda. Och kliar oss själva och varandra med nya och spännande formuleringar. 

Det sker i alla olika sammanhang bland alla sorters människor. Det sker på retreatgårdar med andliga lärare. Det sker bland vänner där vi matar varandra med pop-psykologins senaste rön. Det sker i samtalsterapi-rummen. Det sker på motivationsseminarierna. På våra egna kammare med podradio och youtube-klipp, självutvecklingslitteratur eller själv-avvecklingslitteratur. Det sker med psykedeliska droger på ny-shamanistiska cirklar. Det sker med allt mellan himmel och jord på alla tänkbara och otänkbara vis. 

Och mitt i allt detta kliande märker vi av mättnaden. Den välsignade budskapsmättnaden. 
Det är inbyggt i själva språket struktur att det är omöjligt att öppna munnen utan att förmedla någon sorts budskap. Eller att det som sägs kan tolkas som ett budskap. Må så vara. Jag säger det ändå. När du lägger märke till budskaps-mättnaden. Be happy. Den kan öppna dörren till något nytt. Och något oändligt gammalt. Något evigt. 
Denna mättnad är en välsignelse om vi låter den vara precis vad den är. En mättnad. Resten tar hand om sig självt. Budskapen kommer fortsätta flöda genom oss från alla håll och kanter. Och under tiden kan vi bara säga - jag är mätt. 
Smaka på det. Jag är mätt. 

Är det inte fantastiskt att få vara mätt. Är det inte det vi alltid längtat efter. Är det inte därför vi jagar. För att få bli mätta. Och nu är vi mätta. Många av oss. Det är värt att fira. 
Vi som är mätta. Vi delar den högsta lyckan. Kanske utan att ens veta om det. De föreställningar vi matats med om hur den högsta lyckan skall kännas inbegriper sällan ordet mätt. Men så är det. Mätt är rätt. Och det är lätt att bli mätt i denna kakafoni av budskap som sköljer över oss i denna tid. Det är en välsignad tid. Och du är en välsignad människa. Oändligt välsignad. 

måndag, oktober 24, 2016

En annorlunda terapisession

Ikväll är jag på humör för boktitlar. En titel skulle kunna vara - Tillitens flöde. Det är en titel som tänder mig och jag skall förklara varför.

Låt oss säga att du går i samtalsterapi.
- När han gör så, vad känner du då? frågar terapeuten.
- Jag vet inte riktigt, säger du. Jag blir nog besviken. Eller så blir jag arg.
- Bra, säger terapeuten. Du känner en av miljoner olika känslonyanser. Men har du tänkt på en sak?
Terapeuten blir tyst. Ser lite hemlighetsfull ut. Du undrar vad som skall komma. Blir nyfiken.
- Har du tänkt på det faktum att du faktiskt KAN känna känslor. Är inte det rätt coolt?

Du blir lite betänksam. Vad är det för en fråga?  Det känns inte som att det ingår i den här dansen som kallas samtalsterapi. Terapeuten skall väl vara intresserad av VILKA känslor jag känner. Inte ATT jag kan känna känslor. Du vet inte riktigt vad du skall svara.
- Jo, det är väl coolt, svarar du och undrar om det är en sorts kuggfråga.
- Det är ingen kuggfråga, säger terapeuten som om han kunde läsa dina tankar. Det är lika coolt som att du kan höra min röst.

Jo, men det är väl klart. Jag är inte hörselskadad, tänker du.
- Stanna upp en stund och lyssna till ljuden i det här rummet, säger terapeuten. Lägg märke till hur de bara kommer till dig. Du behöver inte göra någonting för att höra dem. De bara hörs. Allt som behövs för att du skall höra ljuden sker av sig självt. Du säger att du hör ljud. Men är det sant? Du gör ju ingenting. Ljuden bara hörs. Helt magiskt. Om du läser på i fysiologiboken kan du se hur många olika kemiska processer som pågår i kroppen från det att ljudvågen når trumhinnan tills hjärnans hörselcentrum registrerar ett ljud. Men du behöver inte bekymra dig om något av allt det där. Har du någonsin tänkt på det?
- Nej, svara du. Och nu känner du dig lite undrande. Lite nyfiket förvånad. För det här är verkligen ingenting som du brukar tänka på.
- Att höra ljud är något fantastiskt. Det är en gåva. Eller hur?
- Jo, det är det ju. Det är synd om de som är hörselskadade.
- Tänk inte på de som är hörselskadade nu. Tänk på det faktum att DU, helt utan ansträngning, får alla ljud serverade till dig på ett silverfat. Det är världens coolaste grej.

Nu börjar du undra vad det här har att göra med terapi. Det hela verkar lite småflummigt. Men inte alls ointressant. Ni sitter tysta ett tag innan terapeuten fortsätter.
- Grejen med känslor är att vi snöar in på vilka känslor vi känner och varför. Det kan vara intressant att studera känslor och deras orsaker men det kan också vara spännande att stanna upp och rikta uppmärksamheten mot själva KÄNNANDET av känslor. Det fungerar på samma sätt som hörseln. Det sker alldeles av sig självt. Du har ingen som helst kontroll över den ofantligt invecklade process som omfattar alltifrån hur hjärnan tolkar en annan människas beteende, börjar tänka tankar som frisätter en viss cocktail av hormoner och signalsubstanser som leder till vissa känslor som sedan registreras i hjärnans känslocentrum. Det hjälper inte om du är specialist i neurofysiologi, du har ändå ingen kontroll över de processer som leder fram till en viss känsla. Det hela sker alldeles av sig självt och du får känslan serverad på silverfat. Tadaa, här är den. Varsågod, säger hjärnan. Enjoy! Eller inte.
Det här är saker vi sällan ägnar någon uppmärksamhet. Vi tar det för givet att vi kan känna känslor och tänka tankar. Höra ljud och se färger. Känna smaker och känna saker med våra händer. Men det är inte självklart. Det är ett hiskeligt mirakel.

Det blir tyst i rummet. Det här är ingen vanlig terapisession. Den saken är klar.
- Jag förstår att det här är saker som fascinerar dig, säger du. Jag tycker också att det är rätt frascinerande när man tänker på det, men hur kan det hjälpa mig att må bättre?
- Jo, såhär ser jag det, säger terapeuten. Anledningarna till att vi mår dåligt är till synes många. Visst kan vi må lite bättre genom att bli medvetna om våra känslor och hur vi fungerar i samspel med andra människor. Men faktum kvarstår att vi ofta har tappat bort det viktigaste. Nämligen det faktum att livet är ett mirakel. Att det är en sjuhelsikes tripp att vara människa. När vi ser det kan vi känna förundran och tacksamhet. De två känslorna hör ihop. Vi intalar oss själva och andra att vi skall vara tacksamma för livet. För allt vi har. För att vi är relativt friska. Men det går ofta sådär. Eller hur? Att skriva tacksamhetslistor varje dag är en fin övning som kan ge vissa resultat. Men att gå till roten med vad det innebär att överhuvudtaget kunna höra, se, känna, och så vidare, är något oerhört kraftfullt. Då får oss att återfå kontakten med den känsla av förundran vi hade när vi var små barn. När livet var magiskt. När hela världen skimrade.

Du sitter tyst nu. Begrundar det terapeuten sagt. Känner dig lite vilse. Undrar fortfarande hur det kan hjälpa dig. Vad du kan göra med det.
- Jag har en serie guidade meditationer som du kan få prova om du vill. Då kan du i lugn och ro få pröva vad det innebär att komma djupare i den här sortens meditation. Det kommer inte få dina problem att försvinna som genom et trollslag. Men på sikt kommer du fyllas av mer tacksamhet och förundran och det kommer göra att dina problem tappar sin tyngd. Du kommer inte längre krampa kring dem. Du kommer inse att allting som pågår i dig är ett flöde av processer som sköter sig själva.
Gradvis kommer du lära dig att se att saker och ting faktiskt tar hand om sig själva. Det är inte du som behöver lösa dina problem. För hur gör du när du löser problem? Du tänker och känner en massa eller hur? Processar som det heter. Men ju mer du gör de här meditationera desto klarare blir det att det inte är du som gör dina tankar och dina känslor. Det vore ju förfärligt om du skulle behöva vara där inne i hjärnan och dirigera alla dessa komplicerade processer. Eller hur?
Du kan faktiskt luta dig tillbaka och säga, det löser sig. Och du kan göra det utan dåligt samvete. För ju mer du gör de här meditationerna desto klarare blir det att det faktiskt sker av sig självt. Du kommer inse att det faktiskt är omöjligt att påverka vad din hjärna processar fram. Allt du kan göra är att lita på att den kommer göra sitt bästa.
Visst kommer du tvivla i början. Känna att det nog är bäst ändå om jag går in och styr och ställer lite. Men ju mer du gör de här meditationerna desto klarare kommer det bli för dig att det är omöjligt. Kan du göra en tanke?

Ni sitter tysta. Du funderar. Kan jag göra en tanke? Reflexmässigt tänker du att javisst, jag tänker ju hela tiden. Klart jag kan tänka en tanke. Men så prövar du. Hur gör jag en tanke, undrar du. Nu skall göra en tanke. Vilka knappar skall jag trycka på? Hur gör jag för att forma den så att den blir som jag vill?
Du experimenterar ett tag. Inser att det är omöjligt. Tankarna bara poppar upp. Fix färdiga. Du går snabbare än blixten. Du har inte chans att gå in och styra och ställa.
- Shit, säger du högt. Jag har ingen kontroll över mitt tänkande. Terapeuten ler. Säger ingenting.

Du har massor med frågor nu. Huvudet är som en bikupa. Betyder det här att vi inte har någon fri vilja? Herregud, tänk om jag börjar tappa kontrollen över mitt eget liv. Sedan inser du att du just insett att du aldrig haft någon kontroll över någonting. Men herregud, så kan det väl ändå inte vara? Det är lite läskigt. Jag tror inte jag skall gå till den här terapeuten någon mer gång. Men du är ändå nyfiken.

- Jag förstår om det här väcker en hel del funderingar hos dig. Det brukar bli så, säger terapeuten. Du kan få köpa min bok om du vill. Här är den. Han visar upp den - Tillitens flöde. Han räcker den till dig.
Du läser på baksidan:
I den här boken kan du få lära dig att leva ett liv i total tillit. Det handlar inte om tro utan om en visshet som bygger på exakta iakttagelser av hur ditt eget sinne fungerar. När du blivit bekant med ditt eget sinne kommer livet mer och mer upplevas som ett ansträngningslöst flöde. En fascinerande dans. Ett äventyr som fyller dig med tacksamhet och förundran. En resa som är fylld av magi och förtrollande skönhet.

- Ok, säger du. Jag köper den. När kan jag komma nästa gång?

söndag, oktober 16, 2016

Höstmys och solresor och some deep shit

Vad ska vi hitta på idag? Några förslag? Vad sägs om att åka till Ikea och köpa mysiga lyktor och värmeljus och nya sköna filtar i färger som matchar soffan vi köpte i somras och äta köttbullar för 39 kr toppade med kanelbulle och kaffe för 10 kr för att sedan ... ja vad ska vi göra sedan? Något får vi hitta på för snart är det måndag igen och snart är det jul och snart är det sommar och round och round it goes men inte forever för snart kommer det ändå ta slut eller så tar det inte slut, vem vet, vi får hur som helst lov att hitta på något med den här tiden som vi har fått till skänks, för livet är ju ändå en gåva, kind of, det vill vi gärna tro, en möjlighet av något slag, en klump med lera som vi kan forma till något vackert, ett vitt ark på vilket vi kan måla våra drömmar, ett worddokument i vilket vi kan nedteckna vår historia, en möjlighet att utveckla, likt en blomma, vår fulla potential, vad nu den är, the sky is the limit, hopefully, eller närapå, eller är det bara en massa bull som folk tjänar pengar på genom att spela på våra känslor av otillräcklighet, whatever, i vilket fall bör vi också lära oss att stanna upp och vara tacksamma över det vi redan har, men inte för länge, vi får se upp med narcissismen, ibland får vi trampa ur vårt eget och vidga våra perspektiv, tänka på alla dem som inte har det så förspänt, de som har fått cancer, de som har kommit hit som flyktingar, eller som lever kvar i krig och elände, som blir förtryckta på grund av sin etnicitet, sin sexuella läggning, sina åsikter, ja det är många som inte har det så bra som vi, men vi får heller inte drabbas av förlamande skuldkänslor, vi måste jobba med det, det är mycket vi behöver jobba med, vi har mycket att ta itu med, men först ska vi unna oss, det är ett viktigt och vackert ord, att unna sig, det ska vi göra, unna oss något härligt, lite lyx, lite sol och värme i vintermörkret kanske, ja det ska vi göra när vi kommer hem från Ikea, sätta oss i vår soffa, svepa in oss i de nya filtarna, tända värmeljusen i de nya lyktorna, och beställa en solresa i januari, det är bäst att passa på nu, för man vet aldrig,
man vet aldrig ...
när klockan är slagen,
när allting rasar,
när den stora längtan bryter fram.
DEN STORA LÄNGTAN

Längtan efter det fullkomliga ögonblicket då ingen längtan finns.
Då ingenting saknas. Då ingenting mer behövs.
Ögonblicket då allt är fullbordat.

Men din största längtan är också din största fasa.
Tjuren Ferdinand är så gullig där han sitter under sin korkek och luktar på blommorna. Det är vad du intalar dig. But you are so wrong.
Gulligheten är bara en förklädnad. Faktum är att han skrämmer skiten ur dig. Nej Björn, nu är du allt ute och cyklar, tänker du och skrattar. Skrattar bäst som skrattar sist säger jag då med sträng uppsyn för idag är jag allvarsmannen. Idag är jag förkunnaren. Idag dundrar jag från predikstolen att du har all anledning att göra i byxan nästa gång du ser någon som är tillfreds med att sitta och lukta på blommorna. Eller någon som lyckligt kan sitta i timmar och betrakta hur höstlöven rör sig i vinden. Eller någon som eftertänksamt puffar på sin pipa utan en tanke på hur resten av dagen bör utnyttjas. Du är egentligen livrädd för Tjuren Ferdinand. Du skyddar dig från det han symboliserar genom att förminska och snuttifiera honom. Djupaste sett gestaltar han din djupaste längtan. Ögonblickets fullkomlighet. Vars uppfyllande är din egen död.

Det är vad du tror och på ett sätt stämmer det. Så länge du identifierar dig med din längtan efter en morgondag, efter ny chans, är du dödsdömd.
Men det är inte som du tror.

Det är inte som du tror.
Här gör jag en konstpaus för nu har jag kommit till bullens mitt, den sockerknastrande och smördrypande kärnan. Jag tittar upp mot körläktaren där du står, jag inser att jag predikar för kören, jag vet att du redan vet det här, jag inser att alla redan vet det här, men jag kan inte låta bli. Jag bara måste få säga som det är.

Du är inte den du tror.
Så, nu var det sagt. Nu kan jag gå hem och dricka kaffe och äta rulltårta för nu har jag sagt allt som någonsin behöver sägas. I dessa sex ord finns din frälsning. I dessa sex ord finns evigt liv.

Du är inte din längtan efter en morgondag. Du är inte din längtan efter en ny chans. Du behöver inte tiden för du är det här ögonblicket som är utan början eller slut. Längtan och tid är blott fenomen som föds och dör i dig. Längtan och tid är som vågor som uppstår och försvinner i det hav som är du.
Det är vissheten om detta som ger dig evigt liv. Ingenting kan tas ifrån dig. Så har det alltid varit och så kommer det alltid förbli.
Det finns ingenting att oroa sig för. Ingenting har någonsin stått på spel. Du har aldrig någonsin stått på spel.

Nej, kaffet och rulltårtan får vänta lite till känner jag nu. Visst har jag sagt allt som behöver sägas. Faktum är att ingenting alls behöver sägas. Någonsin. Men fuck it, det är ju så smaskigt att säga saker. Profound and deep shit. Det är till och med bättre än rulltårta.

Du vill stå på spel. Du vill låtsas att saker, ljuvliga saker, kan tas ifrån dig. Din stolthet, ditt goda rykte, dina ägodelar, din trygghet, dina vänner, dina nära och kära, din framtid, ditt hopp, din lycka. Du vill inte ta något av detta för givet. Du vill inte känna dig säker. Du vill känna oro. Faktum är att du vill känna oro. Nej, det vill jag inte alls, säger du nu. Joho du, det vill du visst det, svarar jag. Jag vet att du vill oroa dig. För jag känner dig. Du är människa nämligen. Precis som jag. Jag vet att du älskar spänning. Du vill känna brist och otillräcklighet och utvecklingspotential och triumf och nederlag, längtan och saknad, lycka och hjärtskärande sorg och hopp och förtvivlan.

Och så vill du att något spelar roll. Att ingenting spelar roll är en förfärande tanke. Du älskar det förfärliga i den tanken på samma sätt som du älskar skräckfilmer. Så för att kunna sova på nätterna spelar du roller. Ja, du är alltid dig själv - det du inte tror att du är - men det mesta av tiden, från vaggan till graven, från sängen till sängen, går åt till rollspel. Du älskar rollspel. Din favoritroll är rollen där du tror att du är 100% autentisk. Nej, men det är väl ingen roll säger du. Jo, det är en fett bra roll och du kommer aldrig erkänna att det bara är en roll för om du gör du kommer du återigen skrämmande nära insikten att ingenting spelar roll.

Men nu skall jag kliva ner från predikstolen och gå hem och äta rulltårta. Gör jag inte det kommer jag falla för frestelsen att skapa nya stjärnbilder. Spela en ny omgång connecting the dots. Om jag drar en linje mellan de här stjärnorna så bildas det en vagn. En karlavagn. Och drar jag en linje mellan de där stjärnorna bildas det ett koncept som vi kan kalla för ingenting. Eller tomhet. Följer vi stjärnorna där borta i öster ser vi orden i Buddhas hjärtsutra - form är tomhet och tomhet är form. Det är en vacker stjärnbild. Drar vi linjen på ett annorlunda sätt bildas ord som får oss att tro att vi kan begripa den djupare innebörden i meningen - ingenting spelar roll. Förvisso är det så kan vi då säga med begrundande min och nicka - det som spelar alla roller är ingenting, det är tomheten. Våra roller är de former Buddha pratade om. Och dessa roller är ingenting. Samtidigt är detta ingenting alla våra roller, alla våra lyktor och värmeljus, våra soffor och filtar, våra köttbullar och kanelbullar, våra funderingar och drömmar, våra solresor och vår dödsångest. Vår hågkomst och vår glömska. Vårt predikande och vårt rulltårteätande.

Over and out.

torsdag, oktober 13, 2016

Tråden och väven

Du visar dig för mig som en tragisk historia. Å nej, no please säger jag och tänker att mitt liv ändå inte är så illa.
Som en framgångssaga. Wow säger jag med ett styng av avundsjuka i rösten och tänker att framgång går före fall.
Som ett gäspigt malande om trivialiteter och nonsens. Suck säger jag och tänker att att världen skulle bli roligare om alla sade upp sig från sina jobb och lät tärningen bestämma vart de skulle styra kosan härnäst.

Du visar dig som berättelser om änglar, utopier, vardagsrealism och kändisskvaller. Mhm och aha och nähä säger jag och tänker vad vi håller på vi människor. VAD VI HÅLLER PÅ.
Du visar dig som sjukdomar, träningstips och vitaminer. Säger du det, säger du det, säger jag och tänker att vägen från vaggan till graven kan vara lång eller kort eller mitt emellan.
Du visar dig som en tärning, som en mandala och som  ett krucifix. Sedär, sedär, säger jag och tänker it's time to roll the dice.

Din högsta önskan är att förtrolla mig. Försök du bara säger jag för att i nästa stund vara lost.
Du längtar efter att leda in mig i återvändsgränder. Nej den gubben går inte säger jag för att i nästa stund stå med pannan mot väggen.
Du vill se mig glida fram på röda mattan. Tack och tack så mycket säger jag för att i nästa stund sitta ensam och pimpla lådvin.
Du vill se mig snava  på villovägar. Nej jag tänker följa kartan och hålla mig till de breda vägarna säger jag för att i nästa sekund vara vilse i pannkakan.
Ditt förbannade as.

Du vill höra mig skrika förbannelser, viska böner och sjunga lovsånger. Du vill höra min spända, knastriga röst klaga på småsaker och du vill höra min klara, öppna stämma prisa livets skönhet. Du vill se min panna i djupa veck över risken att bostadsbubblan spricker. Du vill se min panna slät och mina ögon tårfyllda då jag försonas med mina nära och kära. Du vill se mig dubbelvikt av skratt då jag får en skymt av livets stora humor.
Du vill att jag skall se dig.
Men jag ser dig inte.

Saken är nog den att du inte vill att det skall vara enkelt för du älskar spänningen. Du triggas av risken att jag aldrig kommer knäcka koden. Att jag aldrig kommer genomskåda tiden. Att jag aldrig får syn på tråden.

Tråden.

Du är tråden som gömmer sig i väven.
Du är nuet som gömmer sig i tiden.

Du är här som gömmer sig i där.
Du är hemma som gömmer sig i borta.

Du är jag som gömmer sig i dig
Du är vi som gömmer sig i dem

Du är det fucking amazing stora som gömmer sig i det fucking amazing lilla.

Du älskar när jag förtrollas av väven.
Du är Maya
Du är Satan, du är det onda som gömmer sig i det goda, som gör det möjligt för Gud att vara go å gla, kexchlokla.

Du krånglar. Du ÄLSKAR att krångla med mig.
Varför låter du mig inte se tråden? Varför låter du mig inte se THE ONE. Varför låter du mig inte se dig?

Du gäckas.

Du låtsas vara liten och ful och fel och fumlig och feg. Du låtsas vara frustrerad och förfärad och förgjord och förförd.

Du är en gynnare, en frälsare, en kotte, ett höstlöv, gröt i skägget, torkat vete, våtservetter, tuschpennor, en dödskallemössa, kräklor, en skärmmössa, en varm hand att hålla i, en mjuk blick att möta och en välsignelse bortom evigheters evigheter

Du är jag.

söndag, oktober 02, 2016

Sockerkorn på Guds smöriga underläpp

Vi sitter i Guds kök och pratar medan eftermiddagssolen sakta sjunker ned bakom trädkronorna.
- Det ÄR verkligen svårt med relationer, säger jag och suckar. 
- Tell me about it! säger Gud ointresserat medan hon sitter och målar sina tånaglar. 
- Jag menar, relationer är det mest berikande, dränerande, frustrerande och extatiska som finns på hela jävla jorden och i himlarna och beyond. Relationer är trygghet, ångest, status, djup mening och ett utforskande och ett speglande i evighet amen och please, pretty please, dear God, ge mig det jävla receptet på den magiska oljan som får relationerna att fungera utan att det gnisslar och kärvar så förbannat att öronen blöder.
Gud tittar upp från sina tånaglar och ser på mig med ögon som glittrar och suger. 
- Please, säger jag, kan du inte ge mig något? Jag fattar att du roas av showen, men kom igen, tröttnar inte du också på vårt idiotiska krånglande? Kan du inte ge oss lite respit? 
Men Gud börjar skratta. Hennes skratt tar över henne helt och hållet och hon kiknar, ramlar ned från stolen och rullar runt på golvet. 
- What!? Säger jag efter en stund, vad är det som är så himla roligt? Vi lider ju, ser du inte det?
- Muahahaha, Gud brister ut i en ny skrattattack och börjar hosta där hon ligger på golvet. Hon harklar sig och försöker säga något men snart är hon igång igen och skrattar så saliven sprutar. 
Nu blir jag sur. På riktigt. 
- Jag får väl isolera mig då, säger jag. Skita i att ha relationer. Bli en folkilsken gubbe och skaffa en galen hund som håller besökare på behörigt avstånd. 
Gud tittar på mig och fortsätter glittra med ögonen. 
- Jag kan handla allt jag behöver på nätet. Strunta i att gå till doktorn och tandläkaren. Man kan köpa löständer på nätet också har jag läst. Man kan säkert hitta en sida där det står hur man drar ut sina tänder själv. Och dig, säger jag till Gud, dig har jag definitivt tröttnat på. Du är den mest empatistörda dåre jag någonsin stött på. Du kan ligga kvar där och skratta. Nu skiter jag i det här. Fattar du det? Jag reser mig upp och går med bestämda steg mot dörren.
När jag precis skall stänga dörren bakom mig hör jag Guds röst. 
- Vänta lite Björn, sätt dig ner och drick en kopp te med mig. Jag skall ge dig en grej. Ok?
Hon fyller på vattenkokaren under kranen, tar fram en påse med kardemummabullar ur frysen som hon värmer i mikron medan hon tar fram en påse med valnötste, två stora gula koppar och två tekulor. 
- Ok, säger hon när teet står och drar i kopparna. Vad är ditt problem? Ett leende leker i hennes mungipor och hon tittar på mig med öppen, vidjävlaöppen blick. Himlen öppnar sig i mitt hjärta. Jag vill försvinna in i hennes ljus. Jag stönar tyst inom mig. Min kropp blir lättare och lättare. 
- Haur du ett probläääeeeeeeeem, säger hon med tillgjord röst och skånska tungrotsärr medan hon nafsar lite på kardemummabullen som dryper av smör. Hennes läppar blir glansiga av smöret och min blick dras till några små sockerkorn som glittrar som diamanter på hennes underläpp. 
- Vill du slicka bort dem, frågor hon och putar med läpparna.
Jag byter ställning på stolen. Stramar upp mig och funderar på var mitt problem är. 
- Jo, det är så att jag har en vän och det känns inte riktigt bra med honom. Det finns en massa fnurror på tråden som vi behöver reda ut. 
- Å vad trevligt. En vän. Är han snygg? Hennes ögon glittrar okynnigt. 
- Eh, jo, han är en fin människa. Snygg, jag vet inte. Jo, det är han väl. 
- Men var är han? Jag ser honom inte. Gud fnittrar förtjust medan hon ser sig om i rummet. Hon går in i sovrummet och tittar. "Han är inte här heller" ropar hon. "Ahaa, han kanske gömmer sig på toaletten, utbrister hon triumferande när hon kommer tillbaka. Ska vi vänta på att han blir klar där inne?
Jag suckar uppgivet men kan inte hålla tillbaka ett litet, litet leende. 
- Jag dealar bara med saker som jag kan ta på, säger hon, lutar sig fram och lägger sin vackra hand på mitt lår. Jag gillar problem av kött och blod. Problem med varma muskler och känslig hud. Problem man kan sätta tänderna i. Hon låter sin tunga med en långsam rörelse slicka upp några av sockerkornen. 
- Resten sparar jag till dig, säger hon och hennes röst är nu lenare än smöret på hennes underläpp 
- Vänta nu, vad är det här, säger jag och försöker resa mig upp men mina benmuskler vill inte lyda mig. Min tunga vill forma fler ord. Jag vill fråga vad hon håller på med men tungan vill nu bara en sak. Den vill till sockerkornen på hennes underläpp. 
Hon reser sig plötsligt upp.
- Men var ÄR han, säger hon nu med sträng röst. Har han DÖTT där inne på toaletten!? Jag har inte tid med problem som inte är här. Om jag blir sugen på det någon gång kan jag läsa en jävla roman. Men jag har tröttnat på romaner. Som jag sade. Jag gillar allt jag kan ta på. Allt jag kan smeka. Allt jag kan leka med, suga och nafsa på. Bita i. FÖR HELVETE MÄNNISKA, ge mig något att bita i! Hon spänner blicken i mig. Har du något riktigt att komma med? Något verkligt?
- Ok, jo, jag fattar, eller ja, alltså, stammar jag fram, det kanske är så att det bara finns i mitt huvud, men det plågar mig. Tankar må vara overkliga men de är förbannat jobbiga ändå. De får det att knyta sig i magen på mig. Jag krampar runt dem fast de inte är verkliga. 
Hon mjuknar i kroppen. Låter den stora sidensjalen hon varit insvept i falla till marken och sätter sig gränsle över mig på köksstolen. 
- Här är jag, viskar hon i mitt öra. Jag finns på riktigt. Se mig, känn mig, hör mig, smaka mig, lukta mig. Det här är vår stund på jorden. Nu är hennes röst klar och melodisk. Hon håller mitt huvud mellan sina händer. Ser mig djupt i ögonen. Hon för upp pekfingret till munnen. Här, säger hon. Här är de. Sockerkornen. De är dina. På ett villkor. 
Jag sitter orörlig på stolen. Bultande orörlig förtrollning.
- Vad är villkoret, viskar jag.
- Att du följer med mig på en resa. Ta min hand. 
Jag tar hennes hand. Den är mjuk och varm men hennes grepp är förbluffande fast. 
Tillsammans ger vi oss av in i mitt inre universum. Neuronen glöder som galaxhopar där inne. Vi befinner oss i djupaste rymden. Oändligheten omger oss på alla håll och kanter. Hon viskar något obegripligt och plötsligt ser jag väven. Otaliga, spindelvävstunna trådar som hänger ihop i ett bedövande vackert mönster utan början eller slut. Där, viskar hon. Där är din tråd. Jag ser en blåskimrande tråd som glittrar i ljuset från stjärnorna. Och där, säger hon och pekar, där är din vän. Jag ser att hans tråd är förbunden med min och den glimmar i en svagt ljusgrön nyans. 
- Kan du visa mig fnurran, frågar hon. 
Jag tittar förundrat på mig och min vän där vi skimrar som spindelvävstunna trådar i stjärnljuset. 
- Jag ser ingen fnurra, säger jag. 
- Nej, och det är för att det inte finns någon, svarar hon och plötsligt är vi tillbaka i köket. Hennes nakna kropp i min famn. 
- Och där, säger hon och pekar på sin underläpp. Där är dina sockerkorn. 
Det blåser upp till storm. Det river och sliter i seglen. Sockerkornen blir till skummande vågtoppar höga som jävla skyskrapor och jag rider dem raka vägen in i hennes vrålande hjärta. Tiden imploderar och evigheten breder ut sig som ett hav av intighet som sjudande av lust tornar upp sig i en våg så hög att den slickar stjärnorna. Allt blir en drypande käft av lust som slukar galaxhopar som vore de sockerkorn på Guds smöriga underläpp. 

Nästa dag träffar jag min vän på ett fik och vi dricker kaffe medan han matar sin ettårige son med nappflaskan. Våra blickar är klara. Kan du räcka mig en servett frågar min vän när den lille krabaten kräkts upp vällingen. Jag räcker honom en servett och han torkar rent så gott det går. Det är egentligen ganska enkelt att vara människa. Vi pratar om väder och svampplockning när lukten av bajsblöja når våra näsor. Dags att byta blöja säger han. Ett enkelt konstaterande. Det är aldrig svårare än så. Gör det säger jag så köper två kladdkakor med vispgrädde till oss under tiden. Jag bjuder. Gärna säger han, ler och försvinner in på toaletten. 
UA-3343870-1