söndag, juli 08, 2018

Making Waves och Barbiefilmer

Jag halvligger i sängen med min laptop i knät. Mina öron fångar upp ljudet från en barbiefilm.
Just det, en BARBIEFILM.
Jag hör inte vad rösterna säger. Bara att rösterna är ljusa och energiska. Massor av färger och former som flimrar förbi på en skärm.

En SKÄRM. Det är jag som är skärmen. Det är jag som är alla dessa färger och former och ljud som flimrar förbi.
När skall det bli tyst?
Klockan tio när barnen skall sova?

Barbie kommer aldrig somna. Hon och hennes energiska vänner kommer fortsätta  flimra förbi på skärmar över hela jordklotet. På en skärm i en annan husbil på en camping i USA. På miljoner skärmar spridda över hela jordklotet. Miljoners miljoner små ögonpar kommer vara klistrade vid skärmar över hela planeten när det här unika och underbara paret ögon sover sött.

Kan man få tyst på Barbie?
Jag har en släkting som arbetar på ett företag som heter Making Waves. Jag tänker att det är vad Barbie gör. Det är vad vi alla gör. Inte bara min släkting och hans kollegor.

Om mänskligheten vore ett företag skulle det kunna heta Making Waves. Om EXISTENSEN vore ett företag skulle det heta Making Waves.
Det är vad Barbie gör. Det är vad livet gör. Vad livet är. Vad livet handlar om.

MAKING WAVES

Och varje våg har en topp och en dal. En topp och en dal. En topp och en dal.

Igen topp utan en dal. Inget rätt utan fel. Ingen början utan ett slut.

Behöver vi förstå något av detta?
Nej. För vi ÄR allt detta. Som kan kokas ned till vågor. Vågande vågor.

Det verkar allvarligt allt det här. Men skenet bedrar. Det är STOR humor.

Vi tror att det skall bli tyst någon gång. STOR HUMOR.
Det är som att tro att vi kan ha vågdalar utan vågtoppar. Som att vi kan skapa en värld där alla har rätt åsikter. Rätt känslor.

Jag älskar att vi håller på. Hur vi håller på.
Jag älskar Barbiefilmer.

Nej Björn, säger en röst i mitt huvud. Du hatar Barbiefilmer. Du längtar efter tystnad! Var ärlig nu! Försök inte fluffa till verkligheten. Din copingmekanism är att fluffa.

Äh, vad är det för STRUNTPRAT!?
Den här rösten kommer från avgrunden. Med absolut auktoritet. Barbiefilmer är grejen. GREJEN.

Att inte förhålla sig till livet. Att inte förhålla sig till Barbiefilmer.

Det djupnar nu. Snart sover barnen. Snart sover jag. Snart kommer vågdalen. Tack vare vågtoppen. Tack vare Barbiefilmen kan tystnaden snart ta mig i sin famn.

Det är jag som är famnen. Omfamningen. Den omfamnade.

Allt ÄR.
Här.
Tack vare allt som inte är. DÄR.


fredag, april 06, 2018

Att rasta sina demoner

Jag fick några frågor idag om vad det märkliga uttrycket "rasta sina demoner" egentligen betyder. Det är kul med frågor och nu har jag grunnat lite på vad jag egentligen menar. 

Jag vill börja med att citera ur en av mina favoritdikter. Lägg märke till hur Thich Nhat Hanh skriver om sjöpiraten, vapenhandlaren, ormen och de andra "onda" varelserna. Om du vill kan du se dem som demoner. 

" ... I am the mayfly metamorphosing
on the surface of the river.
And I am the bird
that swoops down to swallow the mayfly.

I am the frog swimming happily
in the clear water of a pond.
And I am the grass-snake
that silently feeds itself on the frog.

I am the child in Uganda, all skin and bones,
my legs as thin as bamboo sticks.
And I am the arms merchant,
selling deadly weapons to Uganda.

I am the twelve-year-old girl,
refugee on a small boat,
who throws herself into the ocean
after being raped by a sea pirate.
And I am the pirate,
my heart not yet capable
of seeing and loving.

I am a member of the politburo,
with plenty of power in my hands.
And I am the man who has to pay
his "debt of blood" to my people
dying slowly in a forced-labor camp. ..."

Det är mänskligt och naturligt att fastslå att man ALDRIG skulle kunna göra som sjöpiraten eller att man aldrig skulle kunna bli vapenhandlare. Men Thich Nhat Hanh visar på något mycket större och friare. Han visar på något helt och intimt. Han pekar på det medvetande som ser mänskligheten som en organism. En varelse. Som något som uppstår och försvinner som vågor i samma medvetande.

Samtidigt pekar han på naturen som ett ekosystem. I naturen finns det inga onda varelser. Ormar äter grodor och fåglar äter dagsländor. I det mänskliga ekosystemet blir 12-åriga flickor våldtagna av sjöpirater. Det här handlar om något som transcenderar moral. Det handlar inte om ifall sjöpiraten gör rätt eller fel. Det handlar, som jag ser det, om att människor har kommit olika långt i sin mognad. Thich Nhat Hanh säger att sjöpiratens hjärta ännu inte har förmågan att se och älska. Det är ett vackert sätt att uttrycka något som vi reflexmässigt väljer att förfasa oss över. Istället kan vi försöka se att alla gör så gott de kan. 

Precis som mänskligheten är en organism där de olika delarna har kommit olika långt i sin mognad är varje psyke också en organism där olika röster har kommit olika långt i sin mognad. 
Att psyket består av olika röster av varierande mognad är egentligen inte så svårt att förstå. Man behöver bara meditera en kvart för att lägga märke till hur många olika röster som vill bli hörda. Vissa är som bråkiga små barn medan andra säger kloka och kärleksfulla saker. 

Jag tror inte att det bara handlar om mognad. Det handlar också om det mänskliga dramat. Eller själva livets dramaturgi. Om inte rätt ställs mot fel och gott ställs mot ont så blir det ta mig fan inget drama. Försök skriva en spännande historia där alla är helgon. Eller en där alla skurkar. Det är livskampen som är grejen med det mänskliga psyket. Det gäller i det stora och det gäller inom varje människa. En vän som är författare, säger att hans karaktärer blir levande först när han ger dem några kontrapunkter. Dessa kontrapunkter kan ses som besvärliga element som många väljer att medicinera bort eller stänga in i källaren. Det är dessa besvärliga element jag kallar för demoner. 

Tänk dig en familj som skall spendera en lördag tillsammans. Pappa vill vara produktiv och renovera köket, betala räkningar och se över hushållsbudgeten Mamma är trött och vill läsa sin bok och baka en tårta. Barnen är rastlösa och vill inte vara hemma alls. Sonen vill gå på bio och åka till simhallen. Dottern vill vara med sina kompisar och shoppa kläder. 
Tänk dig att alla de här viljorna finns i en och samma person. Tänk dig att var och en av oss är lite som en familj med många olika internaliserade röster och viljor. 
Om pappan i dig är väldigt stark kan han säga åt dottern på skarpen att det inte blir någon shopping. "Du har gjort slut på din månadspeng och får stanna hemma". Samma sak säger han till sonen. "När hade du tänkt hinna plugga? Har inte du nationella prov i matematik nästa vecka? Det blir ingen bio eller simhall för dig. Du skall sitta på ditt rum och plugga". Till sin fru säger han att "det är din förbannade plikt att hjälpa till med köket. Det var faktiskt du som ville dra igång den här förbannade renoveringen som vi egentligen inte har råd med." 
Om någon av dem börjar opponera sig ryter han åt dem att hålla käften och göra som han säger. 
Låter det som en mysig familj som du skulle vilja vara med i?

Så här fungerar många människors psyken. De är pappa-styrda. Den här personens demoner är inte sjöpirater eller vapenhandlare. Han (eller hon) tycker att mammans lathet och barnens oförmåga att ta ansvar för studier och pengar är upprörande. De gör honom galen att behöva leva med så omogna människor. 

Eller så styrs en person av en trettonårig dotter vilket får spännande konsekvenser om personen i fråga har ansvar för en familj eller ett företag. Jo, pengarna är visserligen slut men vi kan ju alltid låna. Visst har vi ett kreditkort som ännu inte är maxat. Det kommer snart in nya pengar för jag har en jättespännande grej på gång som kan ge riktigt mycket pengar. 

När jag rastar mina demoner lyssnar jag på de medlemmar i mitt eget psyke som stör mina planer. Eller som stör min självbild. 

Jag ser verkligen mitt inre som en familj. När jag idag pratade om demoner handlade det inte om några sjöpirater eller vapenhandlare. De kan finnas där också men det får bli en annan text. Imorse handlade det snarare om en rastlös och uttråkad pojke som var trött på att allt måste vara så förbannat vuxet hela tiden. För det är vad min och Cecilias livssituation kräver just nu. Väldigt mycket vuxenhet, disciplin och matande av vardagsrutiner. Man kan säga att pappa-rösten i mig har fått leva rövare ganska mycket. Den har fått säga nej, nej, nej till nästan allt som pojken har varit sugen på. Och till min förskräckelse insåg jag imorse att jag faktiskt "råkade" låsa in honom i källaren för några veckor sedan. Papparösten tyckte att det var väldigt skönt. Kände sig väldigt effektiv och duktig när ingen liten pojke var där och tjatade och störde hans planer.
Men imorse hörde jag ett bankande ljud i källaren. Och där satt han och hans blick var "nästan" demonisk. 
Den här pojken kräver inte så mycket egentligen. Bara att någon lyssnar ibland och går honom till mötes i något av hans mindre önskemål. Den här pojken är långt ifrån någon demon. Men om jag stänger in honom i källaren kan han bli det. På riktigt.
Konstigare än så var det faktiskt inte det där jag skrev om att rasta sina demoner. 




måndag, mars 26, 2018

Cupcake-prinsessan

MK: Godmorgon min vän! Vad vill du fråga mig idag?

B: Jo, det kom upp en fråga nu på morgonen. Min bonusdotter Elin som är sex år pratade hela dagen igår om en leksak hon ville ha. Det var den där klassiska du vet, “alla mina kompisar har en sån leksak och jag är den enda som inte har någon och den inte dyr alls och snälla snälla snälla kan ni inte köpa en sådan till mig”, följt av tårar och ilska och en besatthet vid denna leksak som imorse gick över till något som nästan kan liknas vid en depression, då hon inte lyckades få oss att lova att vi skulle köpa den till henne. En djup och innerlig känsla av att världen är orättvis och att hon dragit en nitlott som fått så oförstående föräldrar. För att göra en lång och, i en sexårig flickas sinne, dramatisk historia, lite kortare, så föll jag till föga och gick med henne in på ICA-Maxis leksaksavdelning, innan jag lämnade henne på förskolan. När hon slutligen fick hålla leksaken i sin hand och jag såg hur känslan av frid och lycka långsamt spred sig i hennes kropp, insåg jag att jag stod inför något fundamentalt på alla människors andliga resa.
Det som Elin lärde sig imorse var att lycka kommer utifrån och att den kan köpas för pengar. Det är kanske fel att säga att hon lärde sig något. Snarare blev hon ännu mer övertygad om det hon redan lärt sig. Spåren i hennes och hela mänsklighetens kollektiva betingning fördjupades. Jag såg och kände mönstret med ovanlig skärpa. Jag såg väven och hur hon kommer känna och handla på exakt samma sätt tjugo år in i framtiden då leksaken, en prinsessa som går att gömma i en Cupcake av plast, har bytts ut mot en axelväska från Louis Vuitton eller vad som då kommer locka henne. Då kommer det inte vara jag som har makten att göra henne lycklig utan en pojkvän. Ja du ser ju mönstret. Alla vuxna kan se betingningen spela ut sig och ändå, mot bättre vetande spelar vi med. Inte alltid, men i våra svaga stunder.

Det är lätt att sitta i ett Ashram i Indien och le överseende, men något helt annat då ett älskat barn låter en känna det lidande som kommer från det råa begäret och den otvetydiga känslan av brist. Känslan av att det finns ett tomt hål i hjärtat som regelbundet måste fyllas med saker och upplevelser, på samma sätt som magen regelbundet måste fyllas med mat. Och att sedan ta fram betalkortet och se hur en transaktion på 99 kr förvandlar lidande till lycka, var så himla fascinerande. Lätt som en plätt. Du fattar va?

MK: Javisst.

B: Och vad tänker du?

MK: Din historia gör mig lycklig. Jag ser framför mig hur Elins ögon strålar när hon tar upp leksaken ur sin förpackning och kan känna hur ljuvligt skönt det känns i hennes kropp när begäret stillats. Och jag glädjer mig med dig också, som fick bli den som gjorde henne lycklig. Lyckan i att ge är den största lyckan. Du har blivit dagens hjälte i Elins ögon. Det måste kännas fantastiskt!

B: Jo.
(Jag blir plötsligt misstänksam. Hörde jag ett stänk av ironi i MKs röst? Jag tittar på honom men kan inte fånga upp något annat än uppriktig värme.)
Men jag vet inte. Jag vill ha hjälp att klargöra det här.

MK: Jag ser inget som behöver klargöras. Du har ju själv varit sex år gammal. Kan du dra dig till minnes en episod då du önskade dig en leksak så mycket att det gjorde ont i kroppen?

B: Det är klart jag kan.

MK: Dåså. Kan du också minnas hur det kändes då du äntligen, efter mycket våndor, fick det du önskade dig?

B: Självklart! Det kändes fantastiskt!

MK: Så vad är problemet? Vad behöver klargöras?

B: Jag säger inte att episoden med Cupcake-prinsessan var fel. Jag har egentligen inte dåligt samvete för att jag föll till föga. Jag inser att materiella gåvor i barnets värld är symboler för kärlek. Jag inser också att man inte kan forcera fram en förståelse för att dessa symboler är ... hur skall jag säga ... tomma. Men det är något med hela det andliga narrativet som ställs på sin spets i den här episoden.

MK: Det andliga narrativet? Hur menar du?

B: Jag menar att nästan alla religioner har idéer om att man inte, som de kristna säger, skall samla skatter på jorden. Hur är det nu det står i nya testamentet?

MK: Du tänker på Matteus 6:19: Samla inte skatter här på jorden, där mal och mask förstör och tjuvar bryter sig in och stjäl. Samla skatter i himlen, där varken mal eller mask förstör och inga tjuvar bryter sig in och stjäl.

B: Just det. Jag tänker också på de kristna klosterlöftena som har sina motsvarigheter också i österländska religioner. “Fattigdom, kyskhet och lydnad.” Indiska Sadhus och Buddhistiska munkar skall ju också vara fattiga och leva av andras allmosor. Och jag förstår ju varifrån detta kommer. Så länge vi är slavar under den här betingningen som ju på modernt språk kallas för konsumtionsfällan, kan vi inte upptäcka den djupare lycka som kommer inifrån. Jag kallar denna djupare lycka för sällhet, och brukar förklara att skillnaden mellan lycka och sällhet är att sällheten är obetingad medan lyckan är betingad. Om jag får Cupcake-princessan blir jag lycklig. Om inte så gråter jag. Det är en lysande bild på betingad lycka.

MK: Javisst. Men vari ligger problemet? Jag menar nu. Vad är ditt problem nu? Vad är det som är oklart nu? Känn efter. Börja inte formulera ett svar på en gång. Jag vet att du har svar på det mesta. Men som du märker hjälper det inte i det här fallet.

B: Ok.
(Jag sitter tyst en stund och låter tankarna snurra.)
Jo, det jag vill ha hjälp med är att formulera något som kan hjälpa lidande människor att se betingningen. Jag vet av egen erfarenhet att friheten finns i den obetingade sällheten. Hur kan jag avslöja den sällhet som lever i varje människa?

MK: Genom att vara den sällhet du pratar om. Jag tycker om ordet sällhet. Du är sällhet. Glömmer du det ibland?

B: Inte egentligen.

MK: Men?

B: Jag önskar mig också något. Lite på samma sätt som Elin önskade sig den där Cupcake-prinsessan. Jag önskar mig att Elin kan få vakna upp ur sin betingning.

MK: Jag fattar. Och du fattar ju också att Elin är ett barn. Eller hur?

B: Självklart. Men det är nåt med hela upplägget. Jag menar livet alltså. Det låter kanske barnsligt men ibland undrar jag varför alla måste lida i så många år innan de kan vakna.

MK: Det är du inte ensam om att undra. Men är du öppen för att det är fel fråga? Eller snarare en tråkig fråga som leder in i sin egen återvändsgränd. Kan du hitta en roligare fråga som öppnar upp något nytt?

B: Hur menar du?

MK: Såhär. Elin frågar dig om du kan köpa den där leksaken till henne. Men som du säkert vet så finns det alltid en outtalad fråga under varje uttalad fråga. Med andra ord. Vad är hennes djupare fråga?

B: Nu fattar jag! Den underliggande frågan är: Hur skall jag göra för att få känna frid och lycka?

MK: Och under den?

B: Vem är jag och vad gör jag här?

MK: Och under den?

B: Vad går det här ut på egentligen? Livet alltså. Med andra ord:
What game are we playing here?

MK: Och vad vill du svara henne?

B: Hide and seek. 
(MK nickar och ler. Sedan börjar han skratta.)

MK: (när han slutat skratta frågar han) Så vad är det du gömmer Björn?

B: Jag gömmer mig själv såklart. Det är väl det man gör när man leker kurragömma?

MK: Bra. Du har fattat. Och var gömmer du dig?

B: Jag gömmer mig i Elin. I hennes önskan efter Cupcake-princessan. Sedan gömmer jag mig i Cupcake-prinsessan. (MK börjar skratta igen. Hans skratt är ljudet av frihet)

MK: Jag håller med dig. Men det tar väl inte slut där?

B: Nej, jag gömmer mig också i bonuspappan som vill göra henne lycklig.

MK: Fortsätt!

B: Jag gömmer mig också i dig.

MK: Just det.

B: Och så gömmer jag mig i känslan av förvirring och i känslan av klarhet. Jag gömmer mig i frågan och jag gömmer mig i svaret.

MK: Ja du har sannerligen svar på allt Björn! (MK skrattar)

B: Jo, men jag har ganska många frågor också.

MK: Absolut. Men dom tar vi nästa gång. Gå nu hem och lek kurragömma. Njut av leken!

torsdag, mars 08, 2018

Vad tittar ut genom den ihjälfrusna hemlösa kvinnans ögon?

Igår skrev du en naket ärlig och förfärlig text om hur vi ibland känner när vi ser oss omkring i samhället. Jag drar mig till minnes ett antal gånger då jag försökt övertyga dig om att allt hopp är ute för den här civilisationen och att den enda utmaningen som återstår är att inse det. Ungefär som om vi besöker en vän som håller på att ätas upp av cancer och det enda som återstår är att hålla handen och vara generös med morfinet. Vid sådana tillfällen, när jag är domedagsprofeten, så kommer det fram en ljus kraft i dig som tänker på Tim och Elin och deras framtid.

För tillfället är rollerna omvända och det tycker jag är spännande. Nu har du rollen som domedagsprofet som lockar fram den ljusa kraften i mig. Men då jag har svårt att sätta ord på det ljusa tänker jag ta hjälp av en av mina filmhjältar, den "upplyste" tonåringen Ricky i American Beauty. Det finns två "Ricky-citat" som har följt mig ända sedan jag första gången såg filmen. Jag har refererat till dem otaliga gånger men jag ber dig att läsa dem ännu en gång tillsammans med mig. Min önskan är att vi undersöker om vi kan se något nytt i dem. Här kommer det första citatet som hör till plastpåse-scenen. För er som inte sett filmen handlar det om att Ricky har filmat en tom plastpåse som dansar runt i vinden och nu visar han sin film för flickvännen Jane.

"It was one of those days when it's a minute away from snowing. And there's this electricity in the air, you can almost hear it, right? And this bag was just... dancing with me. Like a little kid begging me to play with it. For fifteen minutes. That's the day I realized that there was this entire life behind things, and this incredibly benevolent force that wanted me to know there was no reason to be afraid. Ever.

Video's a poor excuse, I know. But it helps me remember... I need to remember...
Sometimes there's so much beauty in the world I feel like I can't take it... and my heart is going to cave in."

Det är samma sak för mig. Jag behöver också komma ihåg för jag har precis som du och Ricky sett den här skönheten som trotsar allt förnuft. Jag säger ofta till dig att du har den där blicken som Ricky också har - Mirakelblicken. Jag vet inte om det är rätt att säga att en kan "ha" den blicken. En kan i alla fall inte skaffa den eller äga den. Den är en nåd. Den är Grace som det heter på engelska och jag älskar att namnet på din blogg är just Exquisite Grace.

Det är som att det här citatet inte får sin fulla kraft utan ännu ett Ricky-citat. Nämligen det här:

RICKY: Have you ever known anybody who died?
JANE: No. Have you?
RICKY: No, but I did see this homeless woman who froze to death once. Just laying there on the sidewalk. She looked really sad.
(They watch the FUNERAL CARS pass.)
RICKY: I got that homeless woman on video.
JANE: Why would you film that?
RICKY: Because it was amazing.
JANE: What was amazing about it?
RICKY: When you see something like that, it's like God is looking right at you, just for a second. And if you're careful, you can look right back.
JANE: And what do you see?
RICKY: Beauty.

Med hjälp av den andra citatet kan vi också rent intellektuellt förstå att skönheten han pratar om inte är den sortens skönhet som definieras av det fula. Det är en skönhet som genomsyrar ALLT. Också det till synes fula och tragiska i en hemlös kvinna som ligger ihjälfrusen på trottoaren. Det är en skönhet bortom alla polariteter. I det första citatet pratar han om "a benevolent force". En god kraft. Och denna goda kraft finns i allt. Också i det till synes onda och meningslösa.

Du skriver i din text om att hjärtat brister om och om igen. Också det får mig att tänka på filmkaraktären Ricky. Han säger att han ibland upplever att det finns så mycket skönhet i världen att hans hjärta "is going to cave in". Men hjärtat brister inte BARA för att världen är så tragisk, hemsk och ful. Det brister för att det i all denna tragiska meningslöshet finns NÅGOT ANNAT. Något sannare än sant. Något som gör att det aldrig finns någon anledning att vara rädd.

Du skrev i din text att "det ultimata "vakna" kan vara en läskig blandning av nihilism och humor på ett absolut plan". Det fick mig att stanna upp. Det fick mig också att besinna mig innan jag började skriva den här texten. Du avslutade med att skriva att "Jag vill att hela samhället skall misslyckas så brutalt att vi kan vakna upp ur den här mardrömmen och börja om". Jag känner att vi kan göra det nu. Men bara nu och bara när vi ser klart. Och att se klart är att som Ricky inse att "there is this entire life behind things, and this incredibly benevolent force that wants us to know there is no reason to be afraid. Ever."
DET är att se klart.

Men faktum är att nästan ingenting i vårt samhälle hjälper oss att se klart på det sättet Ricky pratar om. Klarheten finns som enstaka fyrar här och där i ett stormigt hav av ren jävla skit.
Just det. Ren jävla skit. Allt är rent. Det finns ingen synd. Ingen smuts. Allt är Gud och Gud tittar rakt på oss också genom den döda hemlösa kvinnans ögon där hon ligger ihjälfrusen på trottoaren. Men det ser vi inte när vi glömmer. Vi ser det bara när vi är vakna som Ricky.

Men också Ricky glömmer. Det är därför han filmar. Och allt verkar vara en konspiration som går ut på att få oss att glömma. Och kanske är det här som fnittret kommer in. Och nu vill jag gå mycket, mycket varsamt fram. För du har en sensor som är hyperkänslig för när jag bullshittar. Därför behöver jag hålla dig i handen när vi nu går vidare. Så att du grundar mig. Så att du kan påminna mig om att vara ärlig hela vägen ner. Från håren på min hjässa till skiten under mina tånaglar.

När jag tvingar mig att bli brutalärlig känner jag att det enda som verkligen betyder något är den här mystiska skönheten som genomsyrar allt. Och det enda jag någonsin behöver göra är att påminna mig. Och det är här du kommer in i mitt liv. För du är min levande påminnelse. I din blick finns miraklet. Men också du är en människa. Också du kan glömma. Och när du glömmer vill jag vara för dig vad du så ofta är för mig. En påminnelse om det klara, det vakna och det förunderliga i allting.

Och så sist och slutligen fnittret. Du skriver att det är läskigt och jag vill påminna dig om att det aldrig finns någon anledning att vara rädd. Fnittret kommer när vi inser att Gud leker kurragömma med sig själv. Gud gömmer sig bakom alla de förfärliga masker du beskrev i din text. Hur vet jag det? Skulle det spela någon roll om några grymma jävlar band fast mig och tvingade mig att se på när de torterade någon av mina nära och kära?
Det är en svår fråga. Skulle jag då upprepa mantrat om att det aldrig någonsin finns anledning att vara rädd?
Du nöjer dig inte med mindre än ett ärligt svar på den frågan. Det vet jag. Och mitt svar blir som följer:

Det handlar inte om att med tom blick upprepa klyschor om att leva i nuet. Det handlar om att om och om igen påminna sig om vad som är verkligt. Och just nu sitter jag och skriver till dig med hjärtat överflödande av kärlek och tacksamhet. Just nu känner jag att det outsinliga rika och spännande samtal vi har om livet och sanningen "makes my heart cave in".

söndag, februari 25, 2018

Det omärkliga fnittret

Nu skall jag ta upp något mycket märkligt. Det kan hända att det plötsligt visar sig att det här med individens förverkligande inte är grejen.
Om du ser ut som en fågelholk när du läst den här inledningen är du i gott sällskap. Mycket gott och stort sällskap. 
Men om du är nyfiken på grejer som är långt utanför boxen kan du läsa vidare. De allra flesta lever och andas frågan - what's in it for me? Det är inte bara ok, det är jävligt mänskligt. Så det jag nu skall skriva om kan tyckas märkligt på ett nästan omänskligt sätt. 
Det kan alltså komma en dag i varje människas liv då frågan "what's in it for me" känns främmande. Faktiskt obegriplig. Låt oss prata om den dagen, det ögonblicket. 
För det första blir det väldigt tyst. Det kan hända att telefonen ringer och då svarar du som vanligt. "Javisst, säger du, jag kommer. Självklart skall jag hjälpa till. Och du kliver på bussen och åker iväg någonstans och hjälper någon med någonting. Men tystnaden som är utan början eller slut består. 

Låt mig belysa det här med en psykologisk ingång. Ordet självkänsla tycks väcka en massa saker för människor. Det sägs vara viktigt, rent utav essentiellt för ett bra liv med bra relationer. Men när man skall undersöka det här med självkänsla hamnar man längre och längre in i det stora mysteriet. Först tycks det uppenbart. Alla behöver känna att de är värdefulla, sedda och hörda, respekterade och älskade. Det sägs vara förutsättningar för en bra självkänsla. Om man ofta fått höra att man är en nolla, om man blivit kritiserad, hånad, kränkt eller ignorerad får man dålig självkänsla. Vid första anblicken verkar det vara en vettig teori för hur självkänslan byggs. Den bör dessutom byggas tidigt och det är viktigt hur man blir behandlad av föräldrar och andra vuxna. 
Common sense?
Vid första anblicken ja. Men bara inom det paradigm som kretsar kring idén om individens förverkligande. 

Det jag pratar om är ett helt annat paradigm. Kanske kan det inte ens kallas ett paradigm. Kanske kan man säga att det helt enkelt är livet i hela sin obegripliga enkelhet. 
Vi kan inte begripa det enkla. Våra hjärnor är konstruerade för att begripa det komplexa. Det med många delar. Men minst två delar. Jag och världen. Du och jag. Jag och mitt liv. Mitt sanna jag och mitt falska jag. 

Vi kan som sagt inte begripa det enkla. Än mindre kan vi uppnå det. Vi vill så gärna att det skall finnas ett sätt att komma till det enkla. Kanske kan vi komma dit genom att släppa taget om det komplexa? Släppa taget om tankarna? Är inte det vägen att gå?
Svaret är nej. 

Om du har läst så här långt har du sannolikt smakat enkelhetens söta nektar. Eller så har du hållit enkelhetens blomma i din hand och känt dess berusande doft. Sannolikt har du också, precis som jag, tappat bort enkelheten och börjat leta efter den. Funnit den igen och då försökt hålla fast vid den så knogarna vitnat, bara för att upptäcka att den inte går att hålla fast. 
Därefter har du nog som jag, försökt glömma bort det hela. Givit upp. Tänkt att det kanske inte är meningen att du skall offra ditt liv för något som är så undflyende. Bättre då att göra som alla andra och satsa på självförverkligande i någon form. Kamp i någon form. Strävan och drama. Hopp och förtvivlan. Disciplin eller hedonism eller balansen dem emellan. Jobba hårt och unna sig lyxiga, lata semestrar. Eller retreater. 

Men du kan aldrig glömma den. Aldrig någonsin. För den är livets hela helighet. 

Kommer jag nu avslöja hemligheten? Metoden som hjälper dig att återfinna enkelheten?
Jag tror du kan gissa svaret. Eller?
Tror du att jag nu skall säga att det inte finns någon metod?
Att du redan är enkelheten och att allt du behöver göra är att sluta söka efter den?
Nej. Det tänker jag inte säga. För om du har läst såhär långt har du säkert fått det rådet många gånger och insett att det bara är ord. Det bygger nämligen på samma premiss som allt självförverkligande. Att enkelheten på något vis är ditt sanna jag som du skall avtäcka eller vila i eller whatever. 

Enkelheten handlar inte om dig. Ok, tänker tankarna. Då måste jag alltså dö för att komma dit. Försöka svälta ut mitt ego eller nåt annat macho crap. 
Jag kan inte annat än skratta åt dessa tankar. Och det är inte av disrespect. Jag vet lika väl som någon hur trollbindande tankar kan vara. Det är bara det att en vacker dag är tankarna inte trollbindande längre...
... And then?
What then?
Does that mean that you are done?

Sorry, det funkar inte så. Jo, inom självförverkligandets paradigm. Men som jag sagt nu upprepade gånger. Det här är något annat. 
Det här är ett fnitter. 
Va!? 
Just det. Ett fnitter. Inte ett upplyst gapskratt. Ett stilla fnitter. Dina vänner kommer inte märka ett skit. Du kommer vara precis som vanligt. Det kommer se ut som att du fortsätter krångla med dina grejer. Du kommer fortsätta fundera och vända och vrida på existensens saftiga kaka. Lukta på den. Äta den och ha den kvar. Skapa drama. Tröttna på drama. Söka stillhet och sedan längta efter liv och rörelse. Allt är som det alltid varit. Och ändå ...
Ändå ...
Jag vet inte vad jag skall säga mer. Så jag fnittrar lite. Inte så att märks. Cecilia sitter här mittemot mig och märker ingenting. Men hon vet. Och jag vet. Att hon vet att jag vet.
Och vi vet. 
Att du vet. 

Det är enkelt. 
Men det ser ut att vara ruskigt komplicerat. Hur skall vi någonsin få någon rätsida på allt det här? ... fnitter ...

torsdag, februari 22, 2018

The Kiss of God

Kanske är det smart att bli på sin vakt när en människa börjar prata om hur vanlig och ospeciell hon är. Det är en naturlig att försöka kamouflera sitt högmod när man blir medveten om det. Smarta ulvar brukar klä sig i fårakläder.

Nu när ni har blivit varnade tänker jag börja med att säga att jag, PRECIS som alla andra, har ett humör som följer de med- och motgångar som livet ställer i min väg. Jag lever med ett dopaminsystem som styr mina steg till morötter och bort från piskor. Fast det där med morötter ... nja, snarare nikotin, socker och bekräftelse. I min ungdom kunde jag uthärda otaliga timmar av mördande disciplin för att med jämna mellanrum kunna kliva upp på scenen med min fiol och prestera för att slutligen få inhösta applåderna. Mitt liv ser annorlunda ut idag men visst styrs min kropp av samma saker som alla andra. När solen tittar fram efter veckor av gråväder sjunger lyckan i min kropp. 

Men så hände det sig för fjorton år sedan att något mycket märkligt tog plats i mitt liv. Ett fönster öppnades plötsligt på vid gavel där dopaminsystemet fick tokspel och körde sitt eget race. En lycka vällde upp ur mitt hjärta som omöjligt kunde förklaras av några yttre omständigheter. Den obetingade lyckan presenterade sig själv och jag försvann. I alla fall tillfälligt. Man skulle kunna tro att det här fick mig att känna mig väldigt speciell. Men så var det inte. I all fall inte initialt. I flera veckor fanns det ingen där som kunde känna sig speciell. Men i samma stund som jag återuppstod och JAG började känna mig speciell stängdes fönstret. Inte med en smäll utan sakta men säkert. 

Sedan lärde jag mig att det jag varit med om inte alls var så speciellt som jag trott. Jag hade råkat ut för ett helt vanligt andligt uppvaknande. Det är ett fenomen som drabbar människor varje dag. Människor i alla åldrar, alla samhällsklasser och alla kulturer. Och det har drabbat människor i alla tider och kommer fortsätta att drabba oss. 

Jag har aldrig skjutit heroin men jag kan absolut relatera till begreppet "Kiss of God" som många heroinmissbrukare pratar om. Det är en nåd som samtidigt är en förbannelse. Jag tänker inte fortsätta jämförelsen då jag som sagt inte har några egna erfarenheter av heroinmissbruk. Men i många år var jag slav under det som kallas för andligt sökande. I samma stund som den här obetingade lyckan började avta blev jag besatt av att förstå vad den var och hur jag kunde få tillbaka den. OCH behålla den. OCH hjälpa andra att hitta den. Jag vände mig till andliga lärare som varit med om samma sak och fick mycket råd och hjälp men ärligt talat vet jag inte om det var till så mycket hjälp. 

Jag fick förklarat för mig, och trodde mig förstå, att problemet var JAG. Problemet var det JAG som ville äga och kontrollera den här lyckan som till sin natur var friheten från detta JAG med dess behov av ägande och kontroll. 
Låter det krångligt? 
Det ÄR krångligt och ju mer jag försökte krångla mig ur det här krånglet desto djupare sjönk jag ned i det träsk som kallas andligt sökande. 

Det finns något väldigt pedagogiskt i uttrycket "Kiss of God". Det är något som drabbar oss. Det är ingenting vi kan göra. Det är en nåd. Inget vi kan uppnå eller sträva efter. Ju mer vi strävar desto längre ifrån Gud kommer vi. Också detta lärde jag mig tidigt att förstå. Men att förstå hjälpte inte. Det här måste levas för det är liv. Ständigt brusande och flödande liv. Det går inte att få grepp om livets vatten. Det rinner mellan våra fingrar och ju hårdare vi griper om det desto mindre blir kvar. 
Den obetingade lyckan är livets flödande, evigt föränderliga mysterium. 
Livets obetvingliga lust att lovprisa och dyrka sig självt och sitt eget mysterium. 

Men hjärnans impuls att förstå är lika obetvinglig som livets flödande mysterium. Snart började jag sträva efter att sluta sträva. Den obetingade lyckan är till sin natur överflödande. Den kommer ur ett överflödsmedvetande. Ett hjärta som inte kan se brist. Strävan kommer ur brist. Lycka kommer ur överflöd. Låter det begripligt? På ett sätt är det begripligt och många som en gång vaknat försöker navigera efter detta. Det gjorde jag också.

Varje gång jag hamnar i ett benådat tillstånd vet jag med varje fiber i min kropp att det inte finns något mer att uppnå. Jag vet att jag kan dö nu. Allt är fullbordat. Dessa ord har jag uttalat otaliga gånger. Jag kan dö nu. Allt är fullbordat. Det är det djupaste vetandet. Det innerligaste och sannaste vetandet.

Dessutom blir det uppenbart att alla andra också kan dö nu. Alla människors liv är fullbordade i varje nu. Vi är inte på väg någonstans. Inte på det sätt vi tror. Allt är fullbordat och ändå fortsätter allting. Det ser ut som att miljarder humanoider springer efter sina morötter och bort från sina piskor. Med andra ord ser det ut som att betingningen spelar ut sig i en evig cirkelrörelse. Runt, runt, runt springer människan. Från vaggan till graven. Det är så löjligt uppenbart att ingenting händer. Absolut ingenting. Allt är redan som det skall vara. Allt är fullbordat. I varje nu.

Vi föds och vi dör. JAGET föds och dör i varje ögonblick. Allt snurrar runt sig självt. Elektronerna snurrar runt sina kärnor och planeterna runt sina stjärnor och Galaxerna runt sina egna axlar.

End of story?
Kind of ...

Vi vaknar och somnar och vaknar igen. Stora och små uppvaknanden och insomningar om varandra.

Och rätt vad det är börjar vi återigen drömma tidsdrömmen där jaget föds på en viss punkt på sin tidslinje. För jaget kan inte finnas utan tiden och tiden kan inte finnas utan jaget.

Här är jag nu och rör mig i den ström av människor som jagar sina morötter och flyr från sina piskor. Du kan inte bara lägga dig ned och dö nu säger de andra till mig. Du har många viktiga uppgifter som måste bli klara först. När allt är klart kan du få vila. Det är en fantastisk dröm. Du måste göra dig förtjänt av vila. Jag nickar och spelar med. Rusar runt runt. Fram och tillbaka mellan husbilen och jobbet och förskolan och skolan och aktiviteter och verkstaden och gymet och affären och tandläkaren.
Jag skulle såklart kunna drömma en helt annan dröm där jag släpar mig runt mellan cellen och matsalen och psykologen och rastgården. Eller mellan arbetsförmedlingen och social-kontoret och läkaren och försäkringskassan. Eller mellan olika styrelsesammanträden och hotell och lyxiga storstadslägenheter och lustjakten och strandvillor.
Det verkar spela roll och jag nickar och säger att jag är tacksam för att jag har ett jobb och att visst vore det skojigt att äga en lustjakt eller två.

Och djupt i mitt hjärta vet jag att det inte spelar någon roll. DET spelar ALLA ROLLER och allt är samma obetvingliga flöde av liv. Jag ler och säger att det är mycket nu. Ganska jobbigt faktiskt. Inga pengar till några lustjakter. Faktiskt inga pengar alls förrän lönen kommer in på fredag. Sedan går jag iväg och sätter mig på en bänk och äter min smörgås och medan jag sitter där brister hjärtat och jag vet att den obetingade lyckans källa i mitt hjärta aldrig kan sina.





tisdag, januari 30, 2018

Att söka tillflykt

När jag för en tid sedan skrev några texter om krig och fred och verklighetens nyfödda orördhet, kunde jag inte ana hur många givande samtal som skulle följa i kommentarsfälten på Facebook. Jag har nu tagit in och begrundat en del av det som avhandlades och vill försöka igen. Kan inte låta bli att försöka formulera något sant och inser att det sanna bara kan vara nytt. Något jag aldrig förut sagt eller läst.
Omöjligt, tänker ni nog. Eller övermodigt. Rent av förmätet.

Må så vara. Men det vakna känns alltid så. Eller hur? Lite som att döpas i det nya. Efteråt kommer man upp för luft och frustar av förvåning. Skakar på sig och allt man kan säga är oj! Eller wow.

Jag vill gå in via en nyckelmening som dök upp i en länk jag tipsades om. Meningen handlar kort och gott om att söka tillflykt. Min intention när jag började skriva om krig och fred var att gå till krigets rötter och nu tror jag mig ha funnit ord som kan peka på dessa rötter. Om jag vore tvungen att begränsa mig till ett enda ord skulle det bli ...
... jag.
Men nu tänker jag använda några fler ord.

Själva akten att vilja komma till en framtid där det råder fred är till sin natur krigisk. Alla krig föds i våra drömmar om en framtid som är annorlunda än vår aktuella upplevelse. Även om det i denna framtid råder fred. Låt mig förtydliga.

Krig är konflikt och så fort sinnet ställer två saker mot varandra skapas konflikt. Sinnet söndrar och härskar. Söndrar och krigar. När jag drömmer om en framtid som är fri från krig uppstår en konflikt mellan det som är nu - det krigiska - och det som skall komma - det fredliga. Det som är nu måste dö för att något nytt skall kunna födas. Där föds våldet i det mänskliga sinnet.

En rimlig invändning mot detta är - jamen det är ju så det är. Vi kan inte finnas utan våra drömmar. Vi måste vara på väg någonstans. Vi måste vilja förändra till det bättre och skapa något vackert. Utan dessa drivkrafter kan vi inte existera.

Ja så är det. Men utforskandet behöver inte ta slut med dessa reflexmässiga invändningar.

Man kommer inte runt egobegreppet då man utforskar detta. Egot är denna rörelse in i en framtid. In i något som inte är. Egot är skärningspunkten mellan det som är och det som skall komma. Låter detta hopplöst abstrakt och krångligt? Det är det inte. Men det krävs en osannolik uthållighet för att titta rakt på verkligheten utan att fly. Utan att söka sin tillflykt i något.
En tillflykt till något som inte är.
Inte nu.
Inte här.
Egot är denna rörelse mot det som inte är, vilket fått många att tala om egot som illusoriskt.
Att titta på verkligheten utan att fly kräver inte bara uthållighet. Det är som en eld.

Egot kan inte existera utan denna längtan efter en tillflykt. Tillflykten kan också finnas i ett minne om ett förlorat paradis. Eller i ett annat medvetandetillstånd som kan uppnås med hjälp av meditation eller droger.

Man kan invända att det är absurt att prata om ett liv utan tid. Låt mig då förtydliga att det handlar om psykologisk tid. Klocktiden kan inte skapa konflikt. Den är fredlig.

Många ägnar sig år att definiera ego-begreppet. Jag vet inte om vi behöver göra det. Antagligen räcker det med att se vår längtan efter en tillflykt utan att fly.
Låt oss se på det som är vår aktuella upplevelse. Den är hel. Den är enkel. Vi lider. Vi känner smärtan i det mänskliga sinnet. Denna smärta är hel. Den är ett faktum. Kriget uppstår när sinnet börjar skapa en tillflykt. Våra vapen är de olika förhållningssätt och strategier som vi tror kan hjälpa oss att fly från smärtan.

Jag säger inte att vi skall acceptera smärtan. Acceptans är bara en av alla de strategier som vi tror skall frälsa oss. Om jag övar acceptans kommer mitt lidande att försvinna. Det är vår förhoppning men det fungerar inte så.

Vi kan se detta. Se rakt på det utan att blinka. Hur vi hela tiden är i krig med vår aktuella upplevelse. Att vi konstant prövar olika strategier för att komma undan det som är.

Jamen vad skall vi då göra?

Frågan tycks ofrånkomlig. Skall vi bara sjunka ned i hopplöshet och bli cyniska? Säga att mänskligheten är fördömd?
Nej, sorry, också det är en strategi.
Orkar vi se det?

Vad händer då om egot exponeras som ingenting annat än en flyktmekanism? När vi ser att egot inte är en flykt från en verklighet till en annan, utan en flykt från verklighet till overklighet. Vad händer då?

Ser vi då att det inte finns någon frälsning för det mänskliga egot? Inte ens frälsning från egot.

Denna envisa fråga om vad som händer då är också en flyktmekanism. En väntan på en belöning.

Ingen vill se detta.
Vi vill alla veta vilken belöning vi kommer få sedan, när vi tänkt, känt och handlat rätt. När vi valt rätt väg, rätt guru, rätt metod, rätt förståelse.

Ingen vill se det. De enda tröstens ord jag kan ge i den här texten är att det heller inte är meningen. Egots främsta uppgift är att överleva. Och att se att det inte finns någon frälsning innebär slutet.
Inte slutet på livet utan slutet på kriget.

Alla säger sig vilja uppleva fred. Men vi glömmer att vi inte kan existera i fred. Det är krigen som ger vår existens mening. I själva verket är det kriget som får oss att existera. Kriget mot terrorn, kriget mot drogerna, prostitutionen, förtrycket, orättvisorna, cancern, miljöförstöringen o.s.v.
Kriget mot meningslösheten. Mot tristessen. Mot det moraliska förfallet.
Men framför allt kriget mot allt det i oss själva som vi inte vill uppleva.
Kriget mot vår egen krigiskhet.

Vi vill var snälla för vi har hört att det lönar sig. Vi vill göra allt det vi tror skall löna sig. Om inte på jorden så i himmelen. Och då måste vi slå ned på allt det i oss själva som är dåligt.
Som vår oförmåga till acceptans. Eller vår oförmåga att göra något utan att i hemlighet vänta oss en belöning. Vi ser till vår fasa att vi inte kan vara ödmjuka utan att i hemlighet vänta oss en belöning. Vi kan inte blunda för att det mest själviska som finns är osjälviskheten.
Men vad kan vi göra annat än kämpa?
Så kampen blir vårt liv och vårt liv blir en kamp.
Kampen för fred.

Jag brukar inte skriva på det här viset. Men idag ville jag göra det. Allt detta gör mig förundrad.
Jag kan inte låta bli att skratta då jag trots allt märker att jag undrar vad som händer då, när allt detta blir sett.

Och jag inser att jag tagit mig vatten över huvudet. Vilket är lite som att döpas.
UA-3343870-1