söndag, augusti 05, 2018

RÖKNING, EUTANASI OCH HANNIBAL LECTER

RÖKNING, EUTANASI OCH HANNIBAL LECTER

Det bor en träningsfascist inom mig. Och då är det tur att det också finns en känsla av att den här kroppen är något av det mest förgängliga som finns.
Jag kan argumentera för konditionsträningens välsignelser tills människor i min omgivning börjar kräkas på mig. Och det gillar jag inte så jag biter mig oftast i tungan. Och ärligt talat kan jag heller inte se varför det är viktigt att vi blir gamla. Det räcker att besöka ett ålderdomshem för att börja ifrågasätta den höga ålderns välsignelser. Det spelar ingen roll hur gullig personalen är. Jag får ändå en känsla av att många av de boende långsamt begravs i sina sjuka kroppar. Min mormor som blev 93 år bodde sitt sista år på ett ålderdomshem. Då min mamma dog i en bilolycka sex år före min mormor och inte hade några syskon blev jag närmast anhörig. En dag, några månader innan hon dog, frågade hon mig om jag inte kunde hjälpa henne att göra slut på det hela. Hon hade de senaste fyrtio åren av sitt liv varit en hängiven katolik så jag förstod att det var illa ställt med hennes mående. Några år innan hade hon börjat läsa allt som fanns i ämnet eutanasi. Hon sade aldrig rent ut att hon hade tankar på att själv åka till Dignitas i Schweiz för att få dö en värdig död. Men jag förstod att tankarna fanns där.

Efter det där märkliga och svåra samtalet på ålderdomshemmet i Lerum frågade jag min mormor om hon inte ville prata med en katolsk präst. Hon var märkligt ointresserad. Det var som att hennes katolska tro kollapsade där på hemmet. Jag tror att det svåraste för henne var att hon hade tvingats överleva sin enda dotter. Det var något hon aldrig kunde acceptera.

Jag vet inte riktigt varför jag skriver om det här men följer min intention om att skriva ocensurerat. Det blir på sätt och vis en kommentar till gårdagens text om föräldraskapets svårigheter. Men också svårigheterna med att vara barn och barnbarn.
Jag får nu konfrontera en av utmaningarna med att inte använda DELETE-knappen. Något i mig säger att det här är alldeles för privat. Att jag just nu inte orkar utveckla och avsluta det här på ett tillfredställande sätt. Jag skulle kunna fortsätta med att reflektera kring dödshjälp och läkarassisterat självmord men det får bli en annan gång ... kanske.

Åter till träningen men framför allt rökningen som rubriken utlovar.
Jag har varit nikotinist sedan jag var arton. Som de flesta nikotinister är jag väldigt duktig på att sluta. Men jag är ännu duktigare på att börja. Nu har jag kommit på en ny grej som faktiskt funkar väldigt bra. Sedan några veckor tillbaka har jag återigen börjat med seriös löpträning. Men jag har samtidigt gett mig själv tillåtelse att röka efter klockan arton. Det fungerar väldigt bra. Framför allt fungerar det bra för familjen. Jag slipper utsätta dem för den värsta abstinensen som i mitt fall kan uttrycka sig som plötsliga och för omgivningen obehagliga vredesutbrott. Samtidigt känner jag mig mycket piggare. Jag bör väl tillägga att jag inte röker cigaretter utan e-pipa som avger en rök som i stort sett består av vattenånga. Jo, jag vet, inte heller den röken är supernyttig men den är minst tusen gånger nyttigare än cigarettrök... intalar jag mig.

Det slår mig nu att jag de senaste dagarna trots allt har fått några mindre trevliga vredesutbrott. Barnen har blivit skärrade. Det är sorgligt. Så vill jag inte att det skall vara. Men det beror inte bara på nikotinabstinensen. Det beror faktiskt också på träningen. Jag har varit med om det flera gånger genom åren då jag trappat upp träningen. Plötsligt får kroppen tillgång till mycket mer energi än vanligt som den inte riktigt vet hur den skall portionera ut. Ja det är knepigt med kroppar. Men spännande också.

Apropå förgänglighet. Fenomen som uppstår och försvinner. Ilska är något väldigt förgängligt. Den kommer från ingenstans och försvinner sedan spårlöst. Precis som vi människor. Ett mysterium.

Oj vad svårt det är att låta bli at DELETA. Nu vill jag skriva om andlig upplysning och tycker att allt jag skrivit hittills är tråkigt. Men jag måste låta det stå kvar. Det är dealen jag har gjort med mig själv.

Idag letade jag upp ett av de mest provokativa uttalanden jag någonsin läst om vad andlig upplysning är. Det är skrivet av en amerikansk svenskättling vid namn Steven Norquist och handlar om Hannibal Lecter från "När lammen tystnar".

"...In essence, once you become enlightened you become a dragon; you become one with "The Dragon," the primal essence of The Universe which you have never been separated from. 

What was it that we secretely admired about Hannibal Lecter in "The Silence of the Lambs"?
Was it not his freedom? 
His lack of fear? 
His effortless clarity and knowing? 

Hannibal was a monster who devoured that which marred the perfection of his world. 

He was not insane; he was more sane than anyone in the movie. 
Ther was no malice in his heart. 

When he tore out that nurse's tongue with his teeth and ate it, he felt nothing. 
Hannibal was enlightened. 

The enlightened squash the unenlightened if they get in the way...."

Hur i helskotta skall jag kunna tota ihop något vettigt om det här citatet utan att deleta? Vi får se vart det leder.
Vore det inte bäst att låta de buddhistiska och vedantiska traditionerna tala om upplysning? När buddhister talar om upplysning och Nirvana känner vi oss trygga. Vi behöver inte förstå eller hålla med men det känns i alla fall som att det är något vi kan förhålla oss till. Det här däremot, det låter bara provokativt. Eller?

Såhär tror jag att man kan tolka det:
(varför gav jag mig in i det här vansinniga projektet med att inte deleta?)
Det som skall mosas är inte kroppar. Det är idéer. Sedan kan man förstås invända att också kroppar är ideer. Men den idé som skall mosas är framför allt den om att vi är separata individer med en egen oberoende natur. Vem har sagt att idén om separation skall eller måste mosas?
Vi får såklart leva hela vårt liv i tron att vi är ett separat jag som måste förhålla sig till en farlig och oberäknelig omvärld. Våra barn kan dö före oss i en bilolycka. Hur skall vi någonsin kunna skydda oss mot sådana katastrofer? Det går ju inte. Så vi lider. Vi lider om katastrofen inträffar men vi lider också av blotta tanken på att den kan inträffa. Och om vi är villiga att utsätta oss för allt detta lidande behöver vi inte ifrågasätta idén om att vi är separata individer.

Men om vi är villiga att undersöka sanningshalten i idén om separata individer kan äventyret börja på riktigt. Sökandet efter upplysning.
Att här redogöra för alla stegen i denna hisnande resa skulle spränga det här formatet och bli till en bok. Så jag hoppar fram till något som kallas för "The Gateless Gate". Att förklara vad det handlar om borde låta sig göra på några rader.
När det separata jaget har passerat The Gateless Gate blir det uppenbart att det aldrig fanns någon "Gate". Dessutom blir det uppenbart att det jag som försökte passera aldrig funnits.

Vad betyder det? Går det ens att förstå innan illusionen om det separata jaget har mosats?
Nu skall jag hoppa lite och säga något om psykopater. Att de aldrig upphör att skrämma och fascinera oss är uppenbart. När vi har semester och ligger där i hängmattan väljer förfärande många att läsa underhållningslitteratur som handlar om just psykopater. Jag och Cecilia har just avnjutit en svensk thriller som heter Sekten på Dimön. I centrum står en psykopatisk sektledare vid namn Franz Oswald. Mycket har sagts och skrivits om psykopater. Men en sak är de flesta överens om. När man ser in i en psykopats ögon skräms man av det faktum att det inte finns någon där. Det är tomt. Ingen hemma. Allt som finns är en hjärna som ser rakt igenom dig och som har en kuslig förmåga att på nolltid spåra upp dina svagaste punkter. Men låt oss fokusera på det faktum att ingen är hemma. Det finns inget separat jag där som kan känna rädsla eller som har något att försvara.
Det är ett faktum att psykopater har en kuslig dragningskraft på människor. Varför dras vi till dem?
Om det vore så enkelt som att de "bara" är sjuka skulle vi väl kunna låta dem vara eller bara undvika dem som vi gör med människor som lider av andra psykiska sjukdomar?

Vi säger att psykopater är kalla och saknar känslor. Framför allt är de oförmögna att känna rädsla. Och detta är något som fascinerar oss. För visst vill vi också slippa vara rädda? Innerst inne plågas vi av våra rädslor men vi tröstar oss med att rädsla är något mänskligt.
Psykopater sägs också vara oförmögna att känna ånger. Också det är något vi önskar oss. Tänk vad mycket lidande som kommer ur ånger och självförebråelser av alla de slag. Vi kommer inte ifrån det faktum att psykopater har något som vi önskar oss och kanske är det därför vi mot vår vilja dras till dem.

Jag slutar där. Det får räcka med att lägga upp dessa frågor som något vi kan roa oss med då vi läst ut vår sommarlektyr med ännu en läskig psykopat i huvudrollen. Det kan finnas en nyckel där till vad som menas med andlig upplysning. Inte en nyckel som lovar guld och gröna skogar. Men en nyckel som öppnar upp för ett djupare utforskande av det vi kallar jag.






BARNUPPFOSTRAN

BARNUPPFOSTRAN

Jag tycker att det är svårt att uppfostra barn. Välkommen till den väldigt, väldigt stora klubben tänker du nu om du är förälder. Men det finns hjälp att få. Jo tack, det vet jag. Många goda råd och teorier som alla låter övertygande förutsatt att den som formulerat dem själva är övertygade. Andra säger att svårigheterna är något alla föräldrar får lära sig att leva med. För närvarande känns det som att det är enklare att uppfostra barn än att navigera bland alla goda råd och teorier om barnuppfostran.
Som med allt annat har hela samtalet om barnuppfostran blivit polariserat mellan det lågaffektiva bemötandet och det tuffa och mer auktoritära "tiger mom" idealet. Sedan hägrar såklart en gyllene medelväg som säger att det beror på situationen om man skall vara mjuk eller tuff.

På sistone har jag varit mer tuff än mjuk vilket såklart har både för och nackdelar. Anledningarna till att jag på sistone lutat mer åt den tuffa vägen är flera. Vänner har berättat historier om hur de drabbats av utmattningsdepression efter att ha umgås med barnfamiljer i endast några få dagar. Då tänker jag såklart att det är synd att det ska behöva bli så. Har det alltid varit så? För bara några generationer sedan fick barnen sitta vid ett eget bord och äta sin mat och OM de satt med vid bordet fick de vara tysta och aldrig, aldrig avbryta de vuxnas samtal. Såklart var det då lättare att umgås med barnfamiljer. Och dessa barn växte också upp och blev vuxna människor. Blev de bra människor? Det kan man såklart ha olika åsikter om. I vilket fall byggde de upp det samhälle vi idag är en del av. I väst stred de för rättvisa och jämlikhet och byggde välfärdsstater. De lyckades också förbjuda barnaga och var med om att formulera FN:s deklaration om barns rättigheter. Så helt misslyckade blev de inte. Trots att de inte fick lov att avbryta de vuxnas samtal.

Jo, jag tror att det är precis den saken jag har svårast med. Umgänget kring matbordet. Jag minn hur det var när min dotter var liten och vi hälsade på hos andra barnfamiljer. Känslan av att aldrig kunna föra ett vuxet samtal då vi hela tiden blev avbrutna av barnen. Ibland lyckades vi föra ett samtal men bara då vi var i toppform och lyckades överträffade oss själva i förmågan att plocka upp den tappade tråden minst hundra gånger under en måltid.
Vi människor är extremt anpassningsbara. Det är bara att beundrande lyfta på hatten för detta faktum. Idag har vi anpassat våra måltider till att förlöpa helt på barnens villkor. Barnen tillåts inte bara bestämma vad vi skall äta, de tillåts också sätta agendan för våra samtal. Om vi är tillräckligt anpassningsbara lär vi oss tycka att det är härligt att barnen får komma till tals och bli lyssnade på. För de har så mycket att säga. Vi tänker att det här med att "bli lyssnad på" är något väldigt viktigt. Vi tänker att det var ett under att det blev människor också av de barn som inte fick prata vid matbordet.

Och så här långt i min lilla reflektion märker jag att jag använde mig av ett väldigt förlegat uttryck. Att det blir människor av barnen. Som om de inte redan är människor. Usch så förlegat.
Jag menar såklart att det blir vuxna av barnen. Vuxna som förstår hur saker och ting hänger ihop. Jag minn själv att jag hade väldigt svårt att förstå hur saker och ting hängde ihop. Men jag var ett sådant där barn som lyssnade på de vuxna. Jag satt alldeles tyst och lyssnade. Som ett litet ljus. Det här säger jag inte för att förhäva mig. Det var bara sådan jag var. Självklart förstod jag inte alltid vad de pratade om. Men det tyckte jag var spännande. Eller så sög jag bara i mig stämningen runt bordet. Iakttog de vuxna. HUR de pratade. Hur deras röster lät. Hur de rörde händerna då de skulle förklara något. Sådana grejer.

Nej nu skall jag sluta prata om vilket litet dygdemönster jag var. Jag var såklart väldigt introvert. När de vuxna frågade mig något svarade jag kortfattat. Bra. Nej. Ja. Jag fattar att barn är olika. Vissa har myror i benen medan andra är som jag var. Oändligt tålmodig och tyst.
Men hur var det då hemma med mina föräldrar. När det bara var vi tre. Jag minns att jag ganska tidigt lärde mig att diskutera. Framför allt med min pappa. Han behandlade mig som en vuxen och lät mig inte vinna diskussionerna. Det stimulerade mig att bli bättre på att argumentera. Hade jag inga bra argument blev jag överkörd av min pappa. Det kändes inte kränkande. Snarare blev jag sporrad. Jag började läsa tidningen och samla argument. Eller så läste jag samma böcker som min pappa. För att förstå hans perspektiv på saker och ting. Min mamma var också med i diskussionerna men det var framför allt med min pappa som jag mätte mina argumentationskrafter.

Jag hör själv hur jag nu framstår som ett odrägligt lillgammalt barn. Något i mig vill protestera mot denna bild. Men jag låter bli. Det fanns såklart en baksida. Jag hade svårt att förstå mig på livliga och lekfulla barn. Mina kompisar i skolan blev andra små dygdemönster. Så tänkte jag såklart inte då. Men jag kan se det idag när jag tänker tillbaka. Man kan tänka att det var bra på alla sätt och vis att vara som jag. Det var bra. Absolut. Men som förälder kan det bli utmanande. Mina bonusbarn är väldigt livliga och lekfulla. Som barn skall vara ... Jo, jag vet att det är så man brukar säga. Det låter härligt men i det uttalandet ligger också ett påstående om att jag inte var som ett barn borde vara. Hm...

Hursomhelst gör det här att jag ibland har svårt att känna igen mig själv när vi sitter alla fyra runt matbordet. Mina bonusbarn, Tim och Elin, tycker ofta att det är jättetråkigt att lyssna på mig och Cecilia när vi pratar om vuxensaker. Så de avbryter. Om och om igen. För de är som barn skall vara ... Jo, jag fattar det.

Jag minns hur det var när vi var bortbjudna till andra barnfamiljer eller hade barnfamiljer på besök. När de andra barnen äntligen fick gå från bordet för att leka ville jag sitta kvar och lyssna på de vuxna. "Skall du inte följa med och leka" frågade då min mamma lite försiktigt. Jag tror idag att hon var lite bekymrad. "Nej, jag vill sitta kvar" svarade jag oftast och de andra vuxna gav mig då blickar som också var lite bekymrade. De tänkte nog att jag var ett ensamt barn som hade svårt att få nya vänner.

Var det så? Hade jag svårt att få vänner? Hade jag svårt att umgås med jämnåriga? Det tyckte jag inte själv. Men jag tog ofta rollen som iakttagare. Ibland blev jag uppslukad av leken och minns att det kändes berusande. Överväldigande på något vis.

Idag blir jag sällan överväldigad av social samvaro. Trött ja. Men inte överväldigad. Med åren lär man sig hur spelet fungerar. Det är oundvikligt om man inte är autistisk eller har någon annan diagnos. Det tror jag inte att jag har. Och har jag det så har jag lärt mig leva med det.

Mina bonusbarn är i alla fall inte autistiska. Den saken är klar. Och det gör mig glad. Deras energi fascinerar mig.
De är ännu i den där åldern då de inte alltid lyckas hitta kompisar att leka med. Det är liksom upp till mig och Cecilia att fixa det. Och när det då inte finns några andra barn att leka med vill de leka med oss. Och jag kan tycka om det. Absolut. När jag orkar. För jag har verkligen en helt annan sorts energi. Inte bara för att jag är vuxen utan för att jag alltid haft det. Inte heller som barn var jag som barn skall vara ... Jag älskade att leka själv.

Nu vill jag verkligen inte att någon skall tycka synd om varken mig eller mina bonusbarn. På tu man hand får jag en helt annan kontakt med dem. En ofta ljuvlig och innerlig kontakt. Då kan jag mycket lättare gå in i deras värld och se vad de ser. Så när jag hinner och orkar är jag med dem långa stunder i taget. Det känns väldigt berikande.
Det är bara det här med måltiderna. Eller när vi sitter alla fyra i bilen och barnen inte är försjunkna i varsin mobiltelefon. När kommer vi fram? Vad skall vi göra sedan? Hur lång tid är det kvar?
Då minns jag hur jag själv älskade att åka bil. Hur jag kunde titta ut genom fönstret i timmar och försjunka i min egen magiska verklighetsuppfattning.

Jag var ett ensamt barn som aldrig kände mig ensam.

lördag, augusti 04, 2018

TRANSPARENT SKRIVANDE - rör inte DELETE-knappen

TRANSPARENT SKRIVANDE - rör inte DELETE-knappen.

En gång sade en person till mig att hon är mer intresserad av vad jag INTE säger, vad jag INTE skriver, än vad jag faktiskt säger och skriver. 
Det fick mig att haja till. 
Den här texten som jag skall skriva nu ... tänk om jag vågar låta bli att radera ett enda ord. Visst skulle det vara spännande?! Skulle inte du som läsare vilja veta vad jag raderar och varför? :) 
Det skulle jag vilja som läsare. Framför allt skulle jag vilja veta varför du raderar saker. Har du sådant inom dig som du inte vill visa upp för världen. Spännande! :) Det gör mig nyfiken. :P 

Självklart finns det en massa goda skäl att radera i en text. Det vet alla som redigerat manus. Att man känner sig som en stenhuggare som får fram sitt konstverk genom att hacka bort sten ända tills den perfekta formen framträder. I skrivandet hackar man bort bokstäver, meningar och stycken ända tills texten blir perfekt. Att det är viktigt att radera vet alla som läst och arbetat med oredigerade skönlitterära manus. Ett läsa ett oredigerat manus kan vara som tortyr. Man känner sig fångad i upprepningarnas tyranni. 
En annan behjärtansvärd anledning till att radera är att man råkat skriva något som lämnar ut och kränker en annan människas integritet. Vid närmare eftertanke väger då hänsyn tyngre än den berusande känslan av att skriva transparent och ocensurerat. 

Men ovanstående i åtanke tänker jag härmed, trots allt, sjösätta mitt projekt - Transparent skrivande. Hur länge jag kommer hålla på vet jag inte. Mitt mål är att hålla på tills jag fyller femtio. Med andra ord. 365 dagar. 

Människor har såklart olika uppfattningar om vad det innebär att vara transparent. Någon tycker att det handlar om att öppet berätta för alla om sitt sexliv och sina sexuella fantasier. Andra kan tycka att det är transparent att berätta för världen vilka människor man hatar och hur man skulle vilja ta livet av dem. Eller så tycker de att det är transparent med brutal ärlighet. Typ, EGENTLIGEN tycker jag att du är en uppblåst fjant men jag umgås med dig för att du är kompis med min kompis eller för att vi är släkt. Jag har inte velat såra dig men nu tänker jag vara transparent och säga exakt vad jag tycker till alla jag känner.
Sedan finns det den självcentrerade typen som tycker att just deras inre demoner är mer intressanta än alla andras demoner och som därför tar för givet att ALLA vill läsa om just deras mörker och destruktivetet. Det finns en bedårande naivitet hos den typen av människor. Det är som att de på riktigt tror att de är ensamma om att må dåligt och att deras dåliga mående därför borde slå ned som en bomb i bekantskapskretsen. Sådana människor skulle säkert säga om sig själva att de är transparenta. 

Jo, nu kom jag på en annan anledning till att just jag brukar radera i mina texter eller helt sonika radera hela texter och manus. Det är för att jag längtar efter klarhet och stillhet. Ofta längtar jag då också efter ensamhet. Genom mina tangenter fylls skärmen av BRUS. Det är precis så det känns. Som brus. Då blir jag plötsligt medveten om att det jag egentligen längtar efter inte är att få ur mig mer brus utan att sitta på en stubbe i skogen och lyssna på vindens sus i trädkronorna. Plocka blåbär. Höra ljudet från en humla
Längtan efter TYSTNAD kan komma upp som ett häftigt rop. En lust att springa ut i skogen eller dyka ned i havets djup. Om jag då sitter och skriver på en text så blir det DELETE. 

Och så blir jag irriterad på mina egna tankar. Jag blir trött på dem för att de är gamla och uttjatade. Jag skall ge ett exempel. Just nu fick jag för mig att jag ville skriva om hur allt fler människor i vårt samhälle lider av bristen på tysta rum. Hur jag är långt ifrån ensam om att känna att jag håller på att drunkna i brus. Jag tänkte på hur allt fler människor längtar efter att få åka iväg på stilla retreater och vara i naturen med sig själva utan sina mobiltelefoner eller annat brus. Och det är inget fel på dessa tankar. Eller dessa trender i samhället. Det är bara det att det känns ofräscht. 

Och så ser jag hur min text trots sina goda intentioner bara skulle lägga sten på börda. Som om det inte räckte med alla andra röster som tjatar om vad vi skall göra och inte göra, köpa och inte köpa, tjata om och inte tjata om.... Ska det då behöva komma en till röst som pratar om att vi behöver tysta rum. Men börja med dig själv då din jävla tomte! Om DU håller käften så blir det en röst mindre i det här rummet som vi måste stå ut med.... 
Sådär pratar det i mitt huvud ibland. Själv kan jag såklart roas av hur det bråkar i mitt lilla huvud men jag inbillar mig inte att någon annan tycker det är fascinerande. Därför, av respekt för dig kära läsare, trycker jag på DELETE. 

En grej som slår mig allt oftare är att jag börjar känna mig gammal. Nu protesterar säkert en och annan läsare och vill peppa mig och säga att 49 inte är någon ålder. Du har halva livet kvar bla bla bla. Den bästa hälften bla bla bla. 
Såklart är det trevligt med pepp. Tack så mycket :) Men jag har inte hunnit utveckla om jag anser att det är bra eller dåligt att känna sig gammal. De allra flesta förutsätter att gammal är något negativt vilket i sig säger något intressant om vårt samhälle. Varför skall jag inte få känna mig gammal när jag levt i snart femtio år? För några hundra år sedan var femtio år en väldigt, väldigt hög ålder. Då hade man gjort allt och var redo för graven. 
Och vad är det för fel med att vara redo för graven undrar jag?

Just nu sitter jag i kafeet i Kulturhuset i Järna med datorn framför mig på bordet. Här pågår YIP (International Youth Initiative Program) Massvis med unga människor mellan 20 och 30 som minglar runt mig. De har visst samlats för att tillsammans rädda jorden och ta ansvar eller vad det nu är som står på agendan. Jättebra tycker jag.... Och nu skrattar jag faktiskt lite rått. Rakt ut. Var det stänket av ironi? Eller var det något annat i min egen röst som jag gillar. En elak liten djävul. Är det konstigt att tycka om sin egen lilla elaka djävul? 

Nu skall jag förklara vad jag menar med att känna sig gammal. 
Jag njuter verkligen av att få skratta åt den här ungdomliga naiviteten. Jag vet att många tycker den är härlig och välbehövlig. Om jorden endast var befolkad av gamla cyniker som jag skulle den förmodligen må ENORMT mycket bättre. Den enda naturresurs jag skulle exploatera idag skulle bli några liter blåbär. Men så tänker inte människor. Varken gamla eller unga. De tänker att vi behöver den här ungdomliga dådkraften och entusiasmen. Jag tänker också att vi behöver den men inte för att rädda jorden utan för att skratta åt. Det är stor underhållning. Och det roligaste med de här ungdomarna är deras brist på humor och självdistans. 
Äh, vad vet jag. Det finns säkert jättehärliga människor ibland dem. Jag ser många som skrattar. Men jag undrar om de kan skratta åt sig själva och sin egen fåfänga. Men det behöver de inte kunna för det kan jag. Och DET kära läsare är en av de bästa sakerna med att känna sig gammal. Jag känner hur jag kan roas av alltings tokighet på ett nytt sätt. Jag tror faktiskt att man får roligare och roligare för varje år man lever. Och världen blir rolig på nya sätt. Det bisarra blir alltmer framträdande. Människor är inte roliga för att de ramlar på bananskal, går med gylfen öppen eller är uppblåsta i största allmänhet. De är roliga för att de är så jäkla allvarliga. De känner verkligen att de gör viktiga saker. På riktigt. Ju mer jag tar in det desto mer skrattar jag. 
Du får gärna tycka att jag är otrevlig när jag skriver så här cyniskt och oengagerat. Jag behöver inte försvara mig och förklara mig (vilket by the way är en annan fördel med att bli gammal) .
Men jag tycker alla de här människorna runt mig är bedårande. På ett fint sätt. Självklart finns det plats för deras engagemang och deras framtidstro. På mitt eget lilla vis skulle jag nästan kunna ställa mig upp och säga till dem att jag älskar dem. Var och en av dem.
Men just nu orkar jag inte. Och det gör säkert inget för det går ingen nöd på dem när det kommer till kärlek. De är duktigt förälskade i sig själva och sin egen förträfflighet. 

söndag, juli 08, 2018

Making Waves och Barbiefilmer

Jag halvligger i sängen med min laptop i knät. Mina öron fångar upp ljudet från en barbiefilm.
Just det, en BARBIEFILM.
Jag hör inte vad rösterna säger. Bara att rösterna är ljusa och energiska. Massor av färger och former som flimrar förbi på en skärm.

En SKÄRM. Det är jag som är skärmen. Det är jag som är alla dessa färger och former och ljud som flimrar förbi.
När skall det bli tyst?
Klockan tio när barnen skall sova?

Barbie kommer aldrig somna. Hon och hennes energiska vänner kommer fortsätta  flimra förbi på skärmar över hela jordklotet. På en skärm i en annan husbil på en camping i USA. På miljoner skärmar spridda över hela jordklotet. Miljoners miljoner små ögonpar kommer vara klistrade vid skärmar över hela planeten när det här unika och underbara paret ögon sover sött.

Kan man få tyst på Barbie?
Jag har en släkting som arbetar på ett företag som heter Making Waves. Jag tänker att det är vad Barbie gör. Det är vad vi alla gör. Inte bara min släkting och hans kollegor.

Om mänskligheten vore ett företag skulle det kunna heta Making Waves. Om EXISTENSEN vore ett företag skulle det heta Making Waves.
Det är vad Barbie gör. Det är vad livet gör. Vad livet är. Vad livet handlar om.

MAKING WAVES

Och varje våg har en topp och en dal. En topp och en dal. En topp och en dal.

Igen topp utan en dal. Inget rätt utan fel. Ingen början utan ett slut.

Behöver vi förstå något av detta?
Nej. För vi ÄR allt detta. Som kan kokas ned till vågor. Vågande vågor.

Det verkar allvarligt allt det här. Men skenet bedrar. Det är STOR humor.

Vi tror att det skall bli tyst någon gång. STOR HUMOR.
Det är som att tro att vi kan ha vågdalar utan vågtoppar. Som att vi kan skapa en värld där alla har rätt åsikter. Rätt känslor.

Jag älskar att vi håller på. Hur vi håller på.
Jag älskar Barbiefilmer.

Nej Björn, säger en röst i mitt huvud. Du hatar Barbiefilmer. Du längtar efter tystnad! Var ärlig nu! Försök inte fluffa till verkligheten. Din copingmekanism är att fluffa.

Äh, vad är det för STRUNTPRAT!?
Den här rösten kommer från avgrunden. Med absolut auktoritet. Barbiefilmer är grejen. GREJEN.

Att inte förhålla sig till livet. Att inte förhålla sig till Barbiefilmer.

Det djupnar nu. Snart sover barnen. Snart sover jag. Snart kommer vågdalen. Tack vare vågtoppen. Tack vare Barbiefilmen kan tystnaden snart ta mig i sin famn.

Det är jag som är famnen. Omfamningen. Den omfamnade.

Allt ÄR.
Här.
Tack vare allt som inte är. DÄR.


fredag, april 06, 2018

Att rasta sina demoner

Jag fick några frågor idag om vad det märkliga uttrycket "rasta sina demoner" egentligen betyder. Det är kul med frågor och nu har jag grunnat lite på vad jag egentligen menar. 

Jag vill börja med att citera ur en av mina favoritdikter. Lägg märke till hur Thich Nhat Hanh skriver om sjöpiraten, vapenhandlaren, ormen och de andra "onda" varelserna. Om du vill kan du se dem som demoner. 

" ... I am the mayfly metamorphosing
on the surface of the river.
And I am the bird
that swoops down to swallow the mayfly.

I am the frog swimming happily
in the clear water of a pond.
And I am the grass-snake
that silently feeds itself on the frog.

I am the child in Uganda, all skin and bones,
my legs as thin as bamboo sticks.
And I am the arms merchant,
selling deadly weapons to Uganda.

I am the twelve-year-old girl,
refugee on a small boat,
who throws herself into the ocean
after being raped by a sea pirate.
And I am the pirate,
my heart not yet capable
of seeing and loving.

I am a member of the politburo,
with plenty of power in my hands.
And I am the man who has to pay
his "debt of blood" to my people
dying slowly in a forced-labor camp. ..."

Det är mänskligt och naturligt att fastslå att man ALDRIG skulle kunna göra som sjöpiraten eller att man aldrig skulle kunna bli vapenhandlare. Men Thich Nhat Hanh visar på något mycket större och friare. Han visar på något helt och intimt. Han pekar på det medvetande som ser mänskligheten som en organism. En varelse. Som något som uppstår och försvinner som vågor i samma medvetande.

Samtidigt pekar han på naturen som ett ekosystem. I naturen finns det inga onda varelser. Ormar äter grodor och fåglar äter dagsländor. I det mänskliga ekosystemet blir 12-åriga flickor våldtagna av sjöpirater. Det här handlar om något som transcenderar moral. Det handlar inte om ifall sjöpiraten gör rätt eller fel. Det handlar, som jag ser det, om att människor har kommit olika långt i sin mognad. Thich Nhat Hanh säger att sjöpiratens hjärta ännu inte har förmågan att se och älska. Det är ett vackert sätt att uttrycka något som vi reflexmässigt väljer att förfasa oss över. Istället kan vi försöka se att alla gör så gott de kan. 

Precis som mänskligheten är en organism där de olika delarna har kommit olika långt i sin mognad är varje psyke också en organism där olika röster har kommit olika långt i sin mognad. 
Att psyket består av olika röster av varierande mognad är egentligen inte så svårt att förstå. Man behöver bara meditera en kvart för att lägga märke till hur många olika röster som vill bli hörda. Vissa är som bråkiga små barn medan andra säger kloka och kärleksfulla saker. 

Jag tror inte att det bara handlar om mognad. Det handlar också om det mänskliga dramat. Eller själva livets dramaturgi. Om inte rätt ställs mot fel och gott ställs mot ont så blir det ta mig fan inget drama. Försök skriva en spännande historia där alla är helgon. Eller en där alla skurkar. Det är livskampen som är grejen med det mänskliga psyket. Det gäller i det stora och det gäller inom varje människa. En vän som är författare, säger att hans karaktärer blir levande först när han ger dem några kontrapunkter. Dessa kontrapunkter kan ses som besvärliga element som många väljer att medicinera bort eller stänga in i källaren. Det är dessa besvärliga element jag kallar för demoner. 

Tänk dig en familj som skall spendera en lördag tillsammans. Pappa vill vara produktiv och renovera köket, betala räkningar och se över hushållsbudgeten Mamma är trött och vill läsa sin bok och baka en tårta. Barnen är rastlösa och vill inte vara hemma alls. Sonen vill gå på bio och åka till simhallen. Dottern vill vara med sina kompisar och shoppa kläder. 
Tänk dig att alla de här viljorna finns i en och samma person. Tänk dig att var och en av oss är lite som en familj med många olika internaliserade röster och viljor. 
Om pappan i dig är väldigt stark kan han säga åt dottern på skarpen att det inte blir någon shopping. "Du har gjort slut på din månadspeng och får stanna hemma". Samma sak säger han till sonen. "När hade du tänkt hinna plugga? Har inte du nationella prov i matematik nästa vecka? Det blir ingen bio eller simhall för dig. Du skall sitta på ditt rum och plugga". Till sin fru säger han att "det är din förbannade plikt att hjälpa till med köket. Det var faktiskt du som ville dra igång den här förbannade renoveringen som vi egentligen inte har råd med." 
Om någon av dem börjar opponera sig ryter han åt dem att hålla käften och göra som han säger. 
Låter det som en mysig familj som du skulle vilja vara med i?

Så här fungerar många människors psyken. De är pappa-styrda. Den här personens demoner är inte sjöpirater eller vapenhandlare. Han (eller hon) tycker att mammans lathet och barnens oförmåga att ta ansvar för studier och pengar är upprörande. De gör honom galen att behöva leva med så omogna människor. 

Eller så styrs en person av en trettonårig dotter vilket får spännande konsekvenser om personen i fråga har ansvar för en familj eller ett företag. Jo, pengarna är visserligen slut men vi kan ju alltid låna. Visst har vi ett kreditkort som ännu inte är maxat. Det kommer snart in nya pengar för jag har en jättespännande grej på gång som kan ge riktigt mycket pengar. 

När jag rastar mina demoner lyssnar jag på de medlemmar i mitt eget psyke som stör mina planer. Eller som stör min självbild. 

Jag ser verkligen mitt inre som en familj. När jag idag pratade om demoner handlade det inte om några sjöpirater eller vapenhandlare. De kan finnas där också men det får bli en annan text. Imorse handlade det snarare om en rastlös och uttråkad pojke som var trött på att allt måste vara så förbannat vuxet hela tiden. För det är vad min och Cecilias livssituation kräver just nu. Väldigt mycket vuxenhet, disciplin och matande av vardagsrutiner. Man kan säga att pappa-rösten i mig har fått leva rövare ganska mycket. Den har fått säga nej, nej, nej till nästan allt som pojken har varit sugen på. Och till min förskräckelse insåg jag imorse att jag faktiskt "råkade" låsa in honom i källaren för några veckor sedan. Papparösten tyckte att det var väldigt skönt. Kände sig väldigt effektiv och duktig när ingen liten pojke var där och tjatade och störde hans planer.
Men imorse hörde jag ett bankande ljud i källaren. Och där satt han och hans blick var "nästan" demonisk. 
Den här pojken kräver inte så mycket egentligen. Bara att någon lyssnar ibland och går honom till mötes i något av hans mindre önskemål. Den här pojken är långt ifrån någon demon. Men om jag stänger in honom i källaren kan han bli det. På riktigt.
Konstigare än så var det faktiskt inte det där jag skrev om att rasta sina demoner. 




onsdag, mars 28, 2018

Varför kan vi inte bara bli snälla och sluta vara dumma?

För mer än 1400 år sedan levde en påve vid namn Gregorius den förste. Jag vill att du försöker se honom framför dig där han sitter vid sitt skrivbord. På de avbildningar som finns är han kal på hjässan och hans tunna bruna hår faller ned på sidorna av det långsmala ansiktet. Näsan är lång och smal och ögonen stora och bruna. Hans skägg är välansat och jag tänker mig att han  just den här dagen, då han skall nedteckna de sju himmelska dygderna, är iklädd i en röd mantel av sammet. 

Jag föreställer mig att han är en allvarlig man. Det är ingen lustigkurre vi ser framför oss. Som påve njuter han säkert av sin stora makt men jag tror också att han tyngs av det ansvar som vilar på hans axlar. Vi talar om en man som grubblat mycket och läst många böcker. Hans stora fråga är hur vi människor skall leva för att få ett bra liv. Självklart funderar han också mycket över frågan om Gud och Paradiset, Djävulen och Helvetet, men låt oss för ett ögonblick lämna de frågorna åt sidan. Jag tror ändå att hans centrala frågeställning är hur vi skall leva våra liv för att i största möjliga mån slippa undan det elände som sedan urminnes tider har plågat oss stackars människor. 

Egentligen är det samma fråga som än idag ligger på alla makthavares bord. Men frågan är inte bara aktuell för makthavare. Varje människa lever varje dag med frågan om hur vi skall leva för att livet skall bli bra. Inte bara för oss själva utan för alla vi bryr oss om. 

Ok, nu sitter Gregorius i alla fall där vid sitt skrivbord och för pennan mot pergamentrullen. Allt han läst och grubblat över skall nu sättas på pränt. Han tänker sig att människor lider för att de låter sig styras av sju egenskaper som han kallar för dödssynder. Han fattar pennan och börjar skriva ned dem i tur och ordning. På latin såklart:

Septem peccata mortalia = de sju dödssynderna

1. Luxuria = Lust / Otukt 2. Gula = Glupskhet 3. Avaratia = Girighet 4. Acedia = Lättja 5. Ira = Vrede 6. Invidia = Avund 7. Superbia = Högmod

Det är dessa sju giftiga egenskaper, slår han fast, som gör att livet blir ett helvete för människan. Och nu finns det äntligen på pränt. Han lägger ned pennan och begrundar sitt verk. Trots att han är väldigt upptagen med frågan om var vi hamnar efter döden, så inser han att vi kan lida alla helvetets kval redan i jordelivet. I alla fall om vi låter dessa sju egenskaper styra oss. Och det gör vi ju alla. Till och från. Inte konstigt att vi lider, tänker han där han sitter vid sitt stora skrivbord. 

Så vad skall vi då göra för att motverka de egenskaper som får oss att må dåligt? Det måste finnas ett motmedel mot vart och ett av dessa gifter. Han har läst om det i en skrift av en man vid namn Clemens Aurelius Prudentius. Gregorius väljer att  kalla dessa motgifter för de sju himmelska dygderna och för att göra det hela tydligt parar han ihop varje synd med sin respektive dygd. Hans resonemang går ut på att varje dygd kan utplåna sin respektive synd. Vilket i slutändan gör att man kan leva ett liv, också här på jorden, som inte är ett helvete. Och det hela är logiskt och bra och han måste skärpa sig så att han inte drabbas av högmod där han sitter med lösningen på allt mänskligt lidande.

1. Kyskhet / Renhet / Avhållsamhet (Castitas)   -   Lust / Otukt (Luxuria) 2. Måttfullhet / Jämnmod (Temperantia)   -   Glupskhet (Gula) 3. Generositet / Uppoffring / Godhet / Vilja (Caritas)  -   Girighet (Avaratia) 4. Flit / Uthållighet (Industria)   -   Lättja (Acedia) 5. Tålamod / Förlåtelse / Nåd (Patientia)   -   Vrede (Ira) 6. Vänlighet / Förnöjsamhet / Medkänsla (Humanitas)    -   Avund (Invidia) 7. Ödmjukhet / Mod / Vördnad (Humilitas)   -   Högmod (Superbia)

Jag blir rörd när jag tänker mig hur hoppfull han måste känna sig när han nu präntat ned receptet för ett bra liv. Inte bara i himmelen utan också på jorden. Ju mer man odlar dessa dygder desto mindre styrs man av de motsvarande synderna. Det här kan fungera, säger Påve Gregorius till sig själv och ler för första gången på länge när han reser sig från skrivbordet för att gå iväg och äta lunch. Och när jag tänker mig in i hans situation så tycker jag också att det borde kunna fungera. 

Men historien visar med förfärande tydlighet att det inte fungerade. Alla hans ansträngningar var de facto bortkastade. Om han vetat det vi vet idag om mänsklighetens tillstånd, tror jag att stackars Gregorius skulle handla på ett helt annat sätt. Jag ser framför mig hur han istället för att fatta pennan, häller i sig en stor karaff vin och ägnar sig åt lite otukt med några korgossar. Sedan skriker han okvädningsord åt sina tjänare och roffar åt sig av kollekten. För han är ju Påve for Gods sake och som Påve kan man ta sig vissa friheter. Sedan ligger han och dåsar på en divan hela eftermiddagen och stoppar sötsaker i munnen. Men medan han ligger där, inser han att detta leverne inte kommer få honom helgonförklarad och då blir han avundsjuk på tidigare påvar som blivit just det - helgonförklarade. Det gör honom rasande och för att lugna ned sig beordrar han fram stora mängder mat som han trycker i sig. 
Han lyckas därmed göra sig skyldig till alla sju dödssynderna på en och samma dag. Men lika bra det, tänker han. Det tjänar ändå ingenting till att anstränga sig. Industria, flit, är egentligen bara skit. 

Det är lätt att drabbas av högmod och tycka att vi vet så mycket bättre idag hur vi skall leva för att livet inte skall bli ett helvete. Men om vi ser oss omkring eller går till oss själva så ser vi att vi inte har kommit så värst mycket längre på de 1400 år som förflutit sedan Gregorius den förstes dagar. Det gör oss ödmjuka. Livet är fortfarande ett helvete för många människor och de som lever goda liv plågas ofta av skuldkänslor. 

Men vi tycker nog att allt det här pratet om synd är lite förlegat. I alla fall vi som lever i de sekulariserade delarna av världen. Ta det här med kyskhet som ett exempel. Är inte det ett väldigt ålderdomligt begrepp? Sex är väl härligt och något vi skall bejaka?  Faktum är att många människor fortfarande söker hjälp för sitt sexmissbruk. Glupskheten skall vi inte tala om. Vi har bara gett den ett annat namn och kallar det för missbruk. Och vi missbrukar allt. Mat, träning, makt, sex har jag visst redan nämnt, shopping och spel. Till och med arbete missbrukar vi. Droger behöver jag väl inte ens nämna. Det är ingen ände på allt vi missbrukar. Så visst är vi glupska alltid. Jo, jag glömde att vi håller på att utarma jorden på dess naturtillgångar. En liten detalj bara som också har att göra med glupskhet. 
Hur är det då med girigheten? Tja, några få procent av jordens befolkning har roffat åt sig fler tillgångar i form av pengar och fasta tillgångar än resten av jordens befolkning. Så svaret är ja. Girighet finns fortfarande. 

Behöver jag fortsätta? Jag tror inte det. Men jag kan ta en synd till. Just to rub it in. Vrede. Denna heliga vrede. Blir vi fortfarande arga? Jovars. Det händer dagligen att vi blir så arga att vi tar livet av varandra. Och det är ju synd. Väldigt synd. Speciellt om de efterlevande. Men också mördare lider alla samvetets kval. Och mördare fyller dagligen våra fängelser eller går fria eller så dödar de i statens namn och då blir de krigshjältar. Även om krigshjältar inte längre har så hög status i samhället som de en gång hade. 

Det är frestande ibland att ställa den barnsliga frågan - varför kan vi inte bara bli snälla och sluta vara dumma? Med Gregorius ord. Varför kan vi inte odla de sju himmelska dygderna och sluta synda?

Det är en förbannat bra fråga och vi vill nog gärna tro att den är väldigt stor och komplex. Så oändligt stor och komplex att det är barnsligt att ens tänka sig ett svar som går att formulera i en text. Men tänk om det ändå kan vara givande att försöka. Har du som läser detta gjort ett helhjärtat försök? Jag skall erkänna att jag aldrig gjort det. Men jag är sugen på att prova. Hopplöshet är ingen spännande känsla. 

Min utgångspunkt är att det finns en åttonde dygd som Gregorius utelämnade. Antingen för att han inte tyckte att den var viktig eller för att han helt enkelt inte tänkt i de banorna. Denna åttonde dygd väljer jag att kalla självkännedom. Med ordet “själv” menar jag inte vår identitet i form av berättelsen om vilka vi är. Med själv menar jag vår sanna natur som alltid är ny och omöjlig att fånga med ord. 

måndag, mars 26, 2018

Cupcake-prinsessan

MK: Godmorgon min vän! Vad vill du fråga mig idag?

B: Jo, det kom upp en fråga nu på morgonen. Min bonusdotter Elin som är sex år pratade hela dagen igår om en leksak hon ville ha. Det var den där klassiska du vet, “alla mina kompisar har en sån leksak och jag är den enda som inte har någon och den inte dyr alls och snälla snälla snälla kan ni inte köpa en sådan till mig”, följt av tårar och ilska och en besatthet vid denna leksak som imorse gick över till något som nästan kan liknas vid en depression, då hon inte lyckades få oss att lova att vi skulle köpa den till henne. En djup och innerlig känsla av att världen är orättvis och att hon dragit en nitlott som fått så oförstående föräldrar. För att göra en lång och, i en sexårig flickas sinne, dramatisk historia, lite kortare, så föll jag till föga och gick med henne in på ICA-Maxis leksaksavdelning, innan jag lämnade henne på förskolan. När hon slutligen fick hålla leksaken i sin hand och jag såg hur känslan av frid och lycka långsamt spred sig i hennes kropp, insåg jag att jag stod inför något fundamentalt på alla människors andliga resa.
Det som Elin lärde sig imorse var att lycka kommer utifrån och att den kan köpas för pengar. Det är kanske fel att säga att hon lärde sig något. Snarare blev hon ännu mer övertygad om det hon redan lärt sig. Spåren i hennes och hela mänsklighetens kollektiva betingning fördjupades. Jag såg och kände mönstret med ovanlig skärpa. Jag såg väven och hur hon kommer känna och handla på exakt samma sätt tjugo år in i framtiden då leksaken, en prinsessa som går att gömma i en Cupcake av plast, har bytts ut mot en axelväska från Louis Vuitton eller vad som då kommer locka henne. Då kommer det inte vara jag som har makten att göra henne lycklig utan en pojkvän. Ja du ser ju mönstret. Alla vuxna kan se betingningen spela ut sig och ändå, mot bättre vetande spelar vi med. Inte alltid, men i våra svaga stunder.

Det är lätt att sitta i ett Ashram i Indien och le överseende, men något helt annat då ett älskat barn låter en känna det lidande som kommer från det råa begäret och den otvetydiga känslan av brist. Känslan av att det finns ett tomt hål i hjärtat som regelbundet måste fyllas med saker och upplevelser, på samma sätt som magen regelbundet måste fyllas med mat. Och att sedan ta fram betalkortet och se hur en transaktion på 99 kr förvandlar lidande till lycka, var så himla fascinerande. Lätt som en plätt. Du fattar va?

MK: Javisst.

B: Och vad tänker du?

MK: Din historia gör mig lycklig. Jag ser framför mig hur Elins ögon strålar när hon tar upp leksaken ur sin förpackning och kan känna hur ljuvligt skönt det känns i hennes kropp när begäret stillats. Och jag glädjer mig med dig också, som fick bli den som gjorde henne lycklig. Lyckan i att ge är den största lyckan. Du har blivit dagens hjälte i Elins ögon. Det måste kännas fantastiskt!

B: Jo.
(Jag blir plötsligt misstänksam. Hörde jag ett stänk av ironi i MKs röst? Jag tittar på honom men kan inte fånga upp något annat än uppriktig värme.)
Men jag vet inte. Jag vill ha hjälp att klargöra det här.

MK: Jag ser inget som behöver klargöras. Du har ju själv varit sex år gammal. Kan du dra dig till minnes en episod då du önskade dig en leksak så mycket att det gjorde ont i kroppen?

B: Det är klart jag kan.

MK: Dåså. Kan du också minnas hur det kändes då du äntligen, efter mycket våndor, fick det du önskade dig?

B: Självklart! Det kändes fantastiskt!

MK: Så vad är problemet? Vad behöver klargöras?

B: Jag säger inte att episoden med Cupcake-prinsessan var fel. Jag har egentligen inte dåligt samvete för att jag föll till föga. Jag inser att materiella gåvor i barnets värld är symboler för kärlek. Jag inser också att man inte kan forcera fram en förståelse för att dessa symboler är ... hur skall jag säga ... tomma. Men det är något med hela det andliga narrativet som ställs på sin spets i den här episoden.

MK: Det andliga narrativet? Hur menar du?

B: Jag menar att nästan alla religioner har idéer om att man inte, som de kristna säger, skall samla skatter på jorden. Hur är det nu det står i nya testamentet?

MK: Du tänker på Matteus 6:19: Samla inte skatter här på jorden, där mal och mask förstör och tjuvar bryter sig in och stjäl. Samla skatter i himlen, där varken mal eller mask förstör och inga tjuvar bryter sig in och stjäl.

B: Just det. Jag tänker också på de kristna klosterlöftena som har sina motsvarigheter också i österländska religioner. “Fattigdom, kyskhet och lydnad.” Indiska Sadhus och Buddhistiska munkar skall ju också vara fattiga och leva av andras allmosor. Och jag förstår ju varifrån detta kommer. Så länge vi är slavar under den här betingningen som ju på modernt språk kallas för konsumtionsfällan, kan vi inte upptäcka den djupare lycka som kommer inifrån. Jag kallar denna djupare lycka för sällhet, och brukar förklara att skillnaden mellan lycka och sällhet är att sällheten är obetingad medan lyckan är betingad. Om jag får Cupcake-princessan blir jag lycklig. Om inte så gråter jag. Det är en lysande bild på betingad lycka.

MK: Javisst. Men vari ligger problemet? Jag menar nu. Vad är ditt problem nu? Vad är det som är oklart nu? Känn efter. Börja inte formulera ett svar på en gång. Jag vet att du har svar på det mesta. Men som du märker hjälper det inte i det här fallet.

B: Ok.
(Jag sitter tyst en stund och låter tankarna snurra.)
Jo, det jag vill ha hjälp med är att formulera något som kan hjälpa lidande människor att se betingningen. Jag vet av egen erfarenhet att friheten finns i den obetingade sällheten. Hur kan jag avslöja den sällhet som lever i varje människa?

MK: Genom att vara den sällhet du pratar om. Jag tycker om ordet sällhet. Du är sällhet. Glömmer du det ibland?

B: Inte egentligen.

MK: Men?

B: Jag önskar mig också något. Lite på samma sätt som Elin önskade sig den där Cupcake-prinsessan. Jag önskar mig att Elin kan få vakna upp ur sin betingning.

MK: Jag fattar. Och du fattar ju också att Elin är ett barn. Eller hur?

B: Självklart. Men det är nåt med hela upplägget. Jag menar livet alltså. Det låter kanske barnsligt men ibland undrar jag varför alla måste lida i så många år innan de kan vakna.

MK: Det är du inte ensam om att undra. Men är du öppen för att det är fel fråga? Eller snarare en tråkig fråga som leder in i sin egen återvändsgränd. Kan du hitta en roligare fråga som öppnar upp något nytt?

B: Hur menar du?

MK: Såhär. Elin frågar dig om du kan köpa den där leksaken till henne. Men som du säkert vet så finns det alltid en outtalad fråga under varje uttalad fråga. Med andra ord. Vad är hennes djupare fråga?

B: Nu fattar jag! Den underliggande frågan är: Hur skall jag göra för att få känna frid och lycka?

MK: Och under den?

B: Vem är jag och vad gör jag här?

MK: Och under den?

B: Vad går det här ut på egentligen? Livet alltså. Med andra ord:
What game are we playing here?

MK: Och vad vill du svara henne?

B: Hide and seek. 
(MK nickar och ler. Sedan börjar han skratta.)

MK: (när han slutat skratta frågar han) Så vad är det du gömmer Björn?

B: Jag gömmer mig själv såklart. Det är väl det man gör när man leker kurragömma?

MK: Bra. Du har fattat. Och var gömmer du dig?

B: Jag gömmer mig i Elin. I hennes önskan efter Cupcake-princessan. Sedan gömmer jag mig i Cupcake-prinsessan. (MK börjar skratta igen. Hans skratt är ljudet av frihet)

MK: Jag håller med dig. Men det tar väl inte slut där?

B: Nej, jag gömmer mig också i bonuspappan som vill göra henne lycklig.

MK: Fortsätt!

B: Jag gömmer mig också i dig.

MK: Just det.

B: Och så gömmer jag mig i känslan av förvirring och i känslan av klarhet. Jag gömmer mig i frågan och jag gömmer mig i svaret.

MK: Ja du har sannerligen svar på allt Björn! (MK skrattar)

B: Jo, men jag har ganska många frågor också.

MK: Absolut. Men dom tar vi nästa gång. Gå nu hem och lek kurragömma. Njut av leken!

torsdag, mars 08, 2018

Vad tittar ut genom den ihjälfrusna hemlösa kvinnans ögon?

Igår skrev du en naket ärlig och förfärlig text om hur vi ibland känner när vi ser oss omkring i samhället. Jag drar mig till minnes ett antal gånger då jag försökt övertyga dig om att allt hopp är ute för den här civilisationen och att den enda utmaningen som återstår är att inse det. Ungefär som om vi besöker en vän som håller på att ätas upp av cancer och det enda som återstår är att hålla handen och vara generös med morfinet. Vid sådana tillfällen, när jag är domedagsprofeten, så kommer det fram en ljus kraft i dig som tänker på Tim och Elin och deras framtid.

För tillfället är rollerna omvända och det tycker jag är spännande. Nu har du rollen som domedagsprofet som lockar fram den ljusa kraften i mig. Men då jag har svårt att sätta ord på det ljusa tänker jag ta hjälp av en av mina filmhjältar, den "upplyste" tonåringen Ricky i American Beauty. Det finns två "Ricky-citat" som har följt mig ända sedan jag första gången såg filmen. Jag har refererat till dem otaliga gånger men jag ber dig att läsa dem ännu en gång tillsammans med mig. Min önskan är att vi undersöker om vi kan se något nytt i dem. Här kommer det första citatet som hör till plastpåse-scenen. För er som inte sett filmen handlar det om att Ricky har filmat en tom plastpåse som dansar runt i vinden och nu visar han sin film för flickvännen Jane.

"It was one of those days when it's a minute away from snowing. And there's this electricity in the air, you can almost hear it, right? And this bag was just... dancing with me. Like a little kid begging me to play with it. For fifteen minutes. That's the day I realized that there was this entire life behind things, and this incredibly benevolent force that wanted me to know there was no reason to be afraid. Ever.

Video's a poor excuse, I know. But it helps me remember... I need to remember...
Sometimes there's so much beauty in the world I feel like I can't take it... and my heart is going to cave in."

Det är samma sak för mig. Jag behöver också komma ihåg för jag har precis som du och Ricky sett den här skönheten som trotsar allt förnuft. Jag säger ofta till dig att du har den där blicken som Ricky också har - Mirakelblicken. Jag vet inte om det är rätt att säga att en kan "ha" den blicken. En kan i alla fall inte skaffa den eller äga den. Den är en nåd. Den är Grace som det heter på engelska och jag älskar att namnet på din blogg är just Exquisite Grace.

Det är som att det här citatet inte får sin fulla kraft utan ännu ett Ricky-citat. Nämligen det här:

RICKY: Have you ever known anybody who died?
JANE: No. Have you?
RICKY: No, but I did see this homeless woman who froze to death once. Just laying there on the sidewalk. She looked really sad.
(They watch the FUNERAL CARS pass.)
RICKY: I got that homeless woman on video.
JANE: Why would you film that?
RICKY: Because it was amazing.
JANE: What was amazing about it?
RICKY: When you see something like that, it's like God is looking right at you, just for a second. And if you're careful, you can look right back.
JANE: And what do you see?
RICKY: Beauty.

Med hjälp av den andra citatet kan vi också rent intellektuellt förstå att skönheten han pratar om inte är den sortens skönhet som definieras av det fula. Det är en skönhet som genomsyrar ALLT. Också det till synes fula och tragiska i en hemlös kvinna som ligger ihjälfrusen på trottoaren. Det är en skönhet bortom alla polariteter. I det första citatet pratar han om "a benevolent force". En god kraft. Och denna goda kraft finns i allt. Också i det till synes onda och meningslösa.

Du skriver i din text om att hjärtat brister om och om igen. Också det får mig att tänka på filmkaraktären Ricky. Han säger att han ibland upplever att det finns så mycket skönhet i världen att hans hjärta "is going to cave in". Men hjärtat brister inte BARA för att världen är så tragisk, hemsk och ful. Det brister för att det i all denna tragiska meningslöshet finns NÅGOT ANNAT. Något sannare än sant. Något som gör att det aldrig finns någon anledning att vara rädd.

Du skrev i din text att "det ultimata "vakna" kan vara en läskig blandning av nihilism och humor på ett absolut plan". Det fick mig att stanna upp. Det fick mig också att besinna mig innan jag började skriva den här texten. Du avslutade med att skriva att "Jag vill att hela samhället skall misslyckas så brutalt att vi kan vakna upp ur den här mardrömmen och börja om". Jag känner att vi kan göra det nu. Men bara nu och bara när vi ser klart. Och att se klart är att som Ricky inse att "there is this entire life behind things, and this incredibly benevolent force that wants us to know there is no reason to be afraid. Ever."
DET är att se klart.

Men faktum är att nästan ingenting i vårt samhälle hjälper oss att se klart på det sättet Ricky pratar om. Klarheten finns som enstaka fyrar här och där i ett stormigt hav av ren jävla skit.
Just det. Ren jävla skit. Allt är rent. Det finns ingen synd. Ingen smuts. Allt är Gud och Gud tittar rakt på oss också genom den döda hemlösa kvinnans ögon där hon ligger ihjälfrusen på trottoaren. Men det ser vi inte när vi glömmer. Vi ser det bara när vi är vakna som Ricky.

Men också Ricky glömmer. Det är därför han filmar. Och allt verkar vara en konspiration som går ut på att få oss att glömma. Och kanske är det här som fnittret kommer in. Och nu vill jag gå mycket, mycket varsamt fram. För du har en sensor som är hyperkänslig för när jag bullshittar. Därför behöver jag hålla dig i handen när vi nu går vidare. Så att du grundar mig. Så att du kan påminna mig om att vara ärlig hela vägen ner. Från håren på min hjässa till skiten under mina tånaglar.

När jag tvingar mig att bli brutalärlig känner jag att det enda som verkligen betyder något är den här mystiska skönheten som genomsyrar allt. Och det enda jag någonsin behöver göra är att påminna mig. Och det är här du kommer in i mitt liv. För du är min levande påminnelse. I din blick finns miraklet. Men också du är en människa. Också du kan glömma. Och när du glömmer vill jag vara för dig vad du så ofta är för mig. En påminnelse om det klara, det vakna och det förunderliga i allting.

Och så sist och slutligen fnittret. Du skriver att det är läskigt och jag vill påminna dig om att det aldrig finns någon anledning att vara rädd. Fnittret kommer när vi inser att Gud leker kurragömma med sig själv. Gud gömmer sig bakom alla de förfärliga masker du beskrev i din text. Hur vet jag det? Skulle det spela någon roll om några grymma jävlar band fast mig och tvingade mig att se på när de torterade någon av mina nära och kära?
Det är en svår fråga. Skulle jag då upprepa mantrat om att det aldrig någonsin finns anledning att vara rädd?
Du nöjer dig inte med mindre än ett ärligt svar på den frågan. Det vet jag. Och mitt svar blir som följer:

Det handlar inte om att med tom blick upprepa klyschor om att leva i nuet. Det handlar om att om och om igen påminna sig om vad som är verkligt. Och just nu sitter jag och skriver till dig med hjärtat överflödande av kärlek och tacksamhet. Just nu känner jag att det outsinliga rika och spännande samtal vi har om livet och sanningen "makes my heart cave in".

UA-3343870-1