Killen som tror att han inte finns

Bakgrunden till det här inlägget är följande:
Jag fick för en tid sedan frågan om jag ville figurera som veckans bloggare i lokaltidningen där jag bor. Min första reaktion var att skratta till lite. Herregud tänkte jag. Jag kommer bli av med min kredit på banken, folk kommer peka på mig och prata om den där killen som är lite underlig. Killen som jobbar på Apoteket som tror att han inte finns. Du vet, han den korthåriga, trevliga. Konstigt att han är så sjuk fast han jobbar på Apoteket där dom har så många mediciner mot allehanda konstiga sjukdomar.

Sedan tänkte jag. Nja, egentligen är det ju inte så att jag är knäpp som tror att jag inte finns, det är mer det att jag har nått ett väldigt avancerat stadium på det andliga sökadet väg. Det avancerade består i att jag tvättat bort en massa konceptuell dynga och kommit hem till ett rent, ursprunligt och simplistiskt stadium, ibland kallat The Natural State. (Jag låtsades i alla fall ha uppnått detta) Ett stadium som tar många år att nå och som är totalt obegripligt för nybörjare - nybörjare som är nybörjare just för att dom tappat tillgången till beginners mind ... som det också heter. Om man inte vill kalla det för ett trans-rationellt, arkaiskt-oceaniskt inkluderande acceptans-läge.... med turbo.

När jag tänkte så mådde jag lite bättre. Att jag, petit moi, som den icke-existerande entitet jag är, faktiskt befann mig där. Wow! Jag tänkte att jag skulle tacka nej till tidnings-bloggandet med motiveringen at det jag skriver om kräver en massa förkunskaper (coola insikter) och därför inte är lämpligt för vanliga människor.

Sedan kära vänner, ser jag rubriken på Jac O'Keeffes senaste blogginlägg. - Spiritual Progress is a load of rubbish -
Aj som fan. Den visste var den tog. Jac är hårdhänt och kärleksfull samtidigt.
Jaa, tänkte jag. Så är det ju. För nån jävla ordning måste det ändå vara. Man kan inte först säga att man inte finns och sedan förklara att man kommit väldigt långt. Jag älskar att säga att sanningen vaktas av paradoxer, med det är skillnad på paradoxer och ren idioti (eller som Jac säger Gobbledygook = rappakalja på svenska) Vad är paradoxer och vad är rappakalja? Det är bara att fråga magkänslan så vet man.

Så vad handlar detta om? Jag menar, Nondualismen, hela Satsang-prylen? På ren svenska alltså. Vad är det för sekt som Björn är med i? Det är faktiskt vad vissa tror, (har jag hört på omvägar) att jag är med i en sekt. Kanske en sorts självmordssekt. Och då snackar vi såklart mentalt självmord. Inget blod. Bara ord...

Jo, sektmötena brukar kallas för Satsanger. Där sitter det nån snubbe, eller kärring, och snackar om för dom församlade att dom inte finns.
- Ni finns inte säger hon. Och det är typ hela grejen. Men det är ganska svårt att fatta ändå, så därför måste hon upprepa det en massa gånger på olika sätt.
- Jaja, säger hon till slut irriterat, jag vet att det känns som att du finns, men det gör du inte. Så kom inte här och gnäll om dina fåniga problem, för du finns inte, det finns INGEN här som kan ha ett problem, OK??? Comprende?

Nej, det är ju faktiskt rätt svårt att förstå. Att vi inte finns alltså. Så efter några timmar avslutas mötet och folk känner ofta att dom måste komma på fler möten. Hur många möten man behöver gå på för att fatta att man inte finns varierar mycket. Det finns dom som går på möten i årtionden. Andra fattar på första mötet.
- Wow, säger dom. Häftigt, jag finns inte! Så vad är jag rädd för? Och sedan skrattar dom hysteriskt i timmar och blir liksom medlemmar i sektledningen på studs. Den här killen (som tror att han inte finns) kan vi använda oss av tänker man inom sektledningen...Som inte heller tror att dom finns. Eller gör dom? Detta är oklart. Det här med ledningen är en mycket skum grej. Ingen vet riktigt vem som styr och ställer, på ytan ser det oskyldigt ut som en massa fristående enklaver men man anar att det hela är kusligt välorganiserat och styrs med järnhand. Men av vem? Det går rykten om att det hela sanktioneras av illuminati. Man ser nämligen ett stort värde i Satsang-sektens utbredning. Dom här människorna blir superlätta att manipulera vilket man gillar inom illuminati. Satsang-sektens medlemmar brukar ju sluta tänka och det är himla bra för makthavarna. Otroligt nog mäter man inom Satsang-sekten framsteg på det viset. Ju mindre du tänker desto längre kommen är du. Helt otroligt men sant. Man slutar ockå läsa tidningar och titta på TV.... Perfekt för makthavarna.

Nej, stopp på belägg! Det här blir ju helt fel! Men faktum är att jag en gång i tiden munhöggs en hel massa med en kille på ett internetforum som hade precis den här synen på Nondualismen. Det var väldigt slitsamt att argumentera med den här killen (det här utspelade sig på den tiden jag ännu tänkte ännu mer än nu....). Jag kan väl säga att jag fick kasta in handuken. Han vann, Mats heter han förresten. Som att det skulle spela någon roll. Men om han mot all förmodan skulle läsa detta nu, så erkänner jag mig besegrad.

Vad Mats aldrig kunde förstå var att makthavarna inte finns. Så ingen manipulerar eller låter sig manipuleras. Det var för enkelt för Mats. Han försökte angripa frågan med hjärnan uppskruvad till IQ120 och flög därför så snabbt över landskapet att han varken såg alla dom vackra blommorna eller kände den lätta brisen eller kände lukterna av vår. Det här är nämligen väldigt naturligt, enkelt och vackert.

Men hur pratar man då om det? Uan att använda för mycket Satsang-slang som jag börjat kalla det. Det här fikonspråket som gärna broderar ut sig i slutna sällskap med kufiska medlemmar.....
Som jag ser det finns det lika många sätt att prata om detta som det finns människor. Egentligen borde det vara oerhört enkelt att prata om något som är oerhört enkelt. Och det är det. Att människor sedan använder det rationella tänkandets oehört grovmaskiga nät (som Mats gjorde) för att fånga dessa små glittrande bubblor av sanning, det är ju bara som det är.

För att koppla tillbaka till rubriken, - killen som tror att han inte finns -, och hur detta inte kan vara en insikt som kräver framsteg på en andlig väg. På ren svenska skulle jag säga såhär:

Jag skulle sno några fraser rakt av från Sailor Bob Adamson. Kanske ändra dom lite lite.
Såhär:
- Se på din hand. Tänk sedan, "jag ser handen". Är det nu tanken "jag ser handen" som ser handen?
Stopp! Vänta in din nyfikenhet. Det här är så märkligt. Läs inte vidare på en gång. Fråga - är det tanken "jag ser handen" som ser handen?
Allt som krävs är är lite sunt förnuft. Det är ju klart att det inte är tanken "jag ser" som ser. Är det då ögonen?
Testa!
- Se på din hand. Är det tanken "ögonen ser handen" som ser handen?`
Såklart inte!
När man lekt runt lite med den här uppgiften ett tag ger man upp och konstaterar att ingen kan förstå eller veta vad som ser. Inom Satsang-kulturen (jag fimpar sekt-begreppet nu eftersom det är så grymt off target) baseras undervisningen ofta på den här typen av enkla, öppna frågor.
Man kan göra ... likadant med allt görande. Vad är det som andas? Är det tanken "jag andas" som andas?
Stanna upp! Njut av att utforska detta!
Roligast blir det när man kommer till frågan - Vad är det som tänker? Är det tanken "jag tänker" som tänker?

Denna pointer från Sailor Bob är kanske den enklaste och vackraste jag vet. Jag-tanken förnekas inte. Den får lov att vara där, som den tanke den i verkligheten är. Och egentligen handlar allt detta bara om just detta - att verkligheten får vara som den verkligen är. Ett mysterium.

Inlägget slutade inte med den punch line jag tänkt mig. Men ingentig blir egentligen som jag tänkt mig ... har jag märkt. Det är ganska coolt.

Mindfulness börjar i "fel" ände

På dagarna sitter jag på Apotek och säljer piller. Piller som gör oss glada, lugna, pigga, energifyllda och ... vilket många kritiker hävdar ... sjuka.
För ett tag sedan poppade det upp en idé. Varför inte starta ett litet företag som heter Red Pill Meditation Center. Det var när jag höll på och lekte med Matrix-metaforerna. Undertexten skulle då vara.

Red Pill

Meditation Center

(Morpheus till Neo i filmen The Matrix)

"This is your last chance. After this, there is no turning back. You take the blue pill - the story ends,

you wake up in your bed and believe whatever you want to believe.

You take the red pill - you stay in Wonderland

and I show you how deep the rabbit-hole goes."

Då föreföll det vara en kul idé, ett lustigt infall. Nu förefaller det som att idén slagit rot på nåt vis. Tankar kommer och går här kring hur detta skulle kunna se ut i praktiken (höll på att säga förverkliga... )
En tanke är att jag borde utbilda mig till instruktör inom meditation eller Mindfulness. Jag kollar runt på olika utbildningar och känner vad magkänslan säger. En utbildning som förefaller intressant är Mindfulness i Jon Kabat Zinns tappning. Seriöst och bra. Evidensbaserat. Rumsrent.

Men det finns en dissonans här. En oro i magen. Jag blir nyfiken på vad det är. Självklart är det inget fel med Mindfulness så som det lärs ut och praktiseras i Sverige och resten av världen. Tvärtom upplever allt fler människor att dom blir hjälpta av Mindfulnessövningar, både de meditativa delarna men framför allt de övninga som kan appliceras i vilken vardagssituation som helst.

För några år sedan läste jag det mesta jag kunde komma över inom Mindfulness, inklusive några av Jon Kabat Zinns böcker. En bok som ligger bredvid mig här på bordet är Ola Schenströms Mindfulness i vardagen. Jag tänker dyka ner i den boken nu. Och jag tänker göra det SOM närvaro, FRÅN nuet.
Jag ser att det som skorrar inom mig är identitetsfrågan. Jag vill minnas, men detta är något jag skall utforska, att Ola, som alla andra Mindfulnessförespråkare, utgår ifrån att Närvaron liksom Nuet är något vi skall komma till. Detta implicerar att vi ÄR något annat än Närvaron och Nuet. Jag KAN INTE köpa det. Jag vägrar att betala tiotusentals kronor för att någon skall lära mig att jag INTE är Närvaro och Nuet .... MEN att jag kan bli det. Nej, nej, nej säger en röst. Betala inte dyra pengar för lögner.

En klockren, kristallklar klang i hela kropp/sinnet vet att det som t.ex. Dziuban och Greg Goode säger utgår ifrån det absoluta. Plötsligt dök dom två namnen upp här och jag fylls av tacksamhet. Goode och Dziuban. Jag har aldrig tidigare, eller senare, läst något som för mig klingar så rent när det handlar om identitets-frågan.
Jag minns att själva titeln på Goodes bok - Standing AS Awareness - egentligen räckte för att det skulle sjunga till i mig. För en tid sedan lekte jag lite med hur man skulle kunna instruera en sorts meditation där utgångspunkten är att vi alltid ÄR Närvaron och Nuet (NuNärvaro). Jag såg en meditationsform som inte har Närvaro och Nuet som mål - en meditatiosform som utgår ifrån att vi redan ÄR det som alltid är, DET som aldrig kan tas bort, aldrig kan stoppas, aldrig kan bortses ifrån.

Såhär skrev jag då:

Syfte: Att i två steg lägga märke till skillnaden mellan SINNESNÄRVARO och REN NÄRVARO.
Metod: Steg 1 är att identifiera sig med SINNESNÄRVARON .... och sedan i steg 2 identifiera sig med REN NÄRVARO.
(Man behöver inte berätta om varken syfte eller metod.)

Instruktioner under en position (jag tänker mig sittande meditation på stol för att göra det avskalat och enkelt):

Lägg märke till VAD som är närvarande i kroppen nu. ... Spänning. ... Oro. ... Avslappning. ... Lägg bara märke till vad som dyker upp .. du behöver inte döma. ... du behöver inte ändra på något. ... du behöver inte hålla fast vid något ... du behöver inte släppa något

... tystnad (kanske en minut)

Om tankar är närvarande. Lägg bara märke till dom utan att döma och flytta sedan varsamt tillbaka uppmärksamheten till VAD som är närvarande i kroppen. ... utan att döma.

... tystnad

VAD är närvarande? ... FÖLJ uppmärksamheten och låt den på egen hand hitta VAD som är närvarande. ... Låt uppmärksamheten hitta vägen själv. ... du behöver inte styra uppmärksamheten. ... den hittar själv

... tystnad

(nu kommer steg 2 - identifikation med REN NÄRVARO)

Känn efter hur lätt det är att vara närvarande ... du behöver inte bry dig om VAD som är närvarande ... känn bara hur lätt det är ATT vara ren närvaro ... släpp VAD som är närvarande att vila i ATT vara närvarande.
... tystnad

ATT bara vara närvarande ... går denna rena närvaro att STOPPA?

... tystnad

Kan du tänka fram den rena närvaron?

... tystnad

Är ren närvaro något som BARA ÄR här nu, oavsett vad du gör eller tänker?

... tystnad

Känn efter hur det är ATT VARA ren närvaro. ... känn hur lätt det är

... tystnad

Känn hur närvaron är medveten .... känn hur det är ATT vara medveten ... du behöver inte bry dig om VAD du är medveten om ... känn bara hur det är ATT vara medveten ... känn hur lätt det är.

... tystnad

Lidande orsakas av ägande-tanke-klister

Ägande-tankar kan ses för vad dom är - tankar.

Det är egentligen allt jag har att skriva nu.

Men det vill skrivas om och om igen. För att det är så besynnerligt. För att det inte passar in på någon karta. Om och om igen uppstår ägande-tankar. Jag-tankens klister. Ett klister med en söt doft som lockar till sig berättelser. När berättelserna klistrar ihop med jag-tanken förefaller jag-tanken verklig. 

Jag-tanken skapar inte lidande när den ses för vad den är. Inte heller ägande-tankar skapar lidande när dom ses för vad dom är. Det är först när jag-tanken och berättelserna klistrar ihop - till följd av att ägade-tankar setts för något annat än tankar - som resultatet blir lidande.

Det är oerhört enkelt.
Försök inte äga någonting. Se att allt ägnade är tankar och ingenting annat.

Jamen det KÄNNS verkligt. Säger vi.
Nämen det känns inte verkligt när ägande-tanken avslöjats som en tanke och INGENTING ANNAT ÄN EN TANKE.

Tankens effekt på kroppen får oss att tro att den är verkligare än den är.

En sak till att se. Känslor är fysiska reaktioner på tankar. Och här kommer ägande-tankar in igen. För känslor kan aldrig skapa lidande om dom inte klistrar ihop med jag-tanken med hjälp av ägande-tankarnas klister.

Haha, vilka långa krångliga meningar det blev. Riktigt roligt. Det ville ut bara. Som ord, ännu en gång. Precis som lidandet vill upprepas gång på gång. Precis som ägande-tankar upprepas gång på gång på gång. Så är det. Och det tillhör ingen.

Varför tror vi på jag-tanken och ägande-tanken?

Det finns två mentala aktiviteter som kan tyckas obetydliga men som utgör fundamentet för allt lidande. Sluta med dom aktiviteterna!
Nu på en gång!

Haha, nej, så funkar det såklart inte. Man håller på så länge man håller på. Det bara är så. Med följande är i alla fall vad som behövs för att göra slut på allt lidande.

1. Tro inte på jag-tanken
2. Tro inte på ägande-tanken

That's it. Period.

När dessa tankar inte kör på i hjärnan så finns inget lidande. Vi vet att det är så. Vi vet också vad som menas med ordet lidande. Fysisk eller mental smärta är INTE lidande. Lidande uppstår först när smärta eller lindrigare grader av kontraktion kopplas till jag-tanken och ägs. Med smärta menar jag helt enkelt olika grader av kontraktion - fysisk/mental.
Hör här, smärta/kontraktion är INTE orsaken till lidande. Smärta/kontraktion uppstår överallt, den kommer och den går. I ett kropp/sinne som inte längre kopplar smärtan till jag-tanken och gör smärtan till sin (äger den) - finns inget lidande -bara smärta/kontraktion. Enkelt och okomplicerat och helt fritt från lidande.

Det var teori-delen. Men fungerar det i praktiken?

Det är kanske det som den här bloggen kommer handla om framöver. Det blir ett sorts rapporterande där, hör och häpna, framsteg stäms av... Igår skrev jag om hur värdelöst det är att snacka om framsteg i sökandet. Så är det - Nondualismen är genomsyrad av paradoxer. Det måste bli så och det får lov att vara så för som det heter - sanningen vaktas av paradoxer.

Så länge jag-tanken ändå finns där kan den användas till nåt vettigt anser jag-tanken här.... Varför inte använda den för att ifrågasätta sin egen trovärdighet och myten om ägande. Det är ju ren jäkla fiction. Det är uppenbart. Detta kallas practice. Något man kan göra för att åstadkomma framsteg. Det är vad jag-tanken här sysslar med. Men varför inte säga JAG rätt upp och ner istället för jag-tanken. Så länge det är klart att JAG betyder den där spöklika tanken som kommer och går, kan man säga JAG JAG JAG så mycket man vill utan att det JAG som refererar till sig självt någonsin kan bli mer än en spöklik tanke.

Så jag övar och kämpar för att i framtiden kunna klättra uppåt på den Nondualistiska karriärstegen. Det är skoj. Jag skrattar åt alltihopa och tar min practice på största allvar - samtidigt - som Steven Norquist säger, - it's that paradox thingy ...

Jag insåg när jag läste igenom inlägget att jag inte svarat på frågan som postuleras i rubriken. Men jag tror det är bra, att låta den sväva där ... obesvarad, obesvärad ....

Framsteg i sökandet - vem fan bryr sig?

Senaste inlägget hette darkness och sedan dess har det varit just ... mörkt, nedsläckt här på bloggen.

Detta betyder såklart inte att livet stannat upp. Allt har flödat på med massor av ljus och rörelse. Tankar, känslor och sinnesförnimmelser har kommit och gått här. Som alltid. Med varats oundvikliga lätthet.

Fingertopparna vill så gärna knappa ner en redogörelse för hur Björn slutligen uppnått Tillståndet med stort T.
Men det är bara fingertopparna som orkar med sånt trams nu för tiden. Tillstånd med stora T gör mig uttråkad till max. Vilket jävla trams. T som i tillstånd men också - tramsig, tragikomisk, tokig och tröttande tillgjordhet....

"You will feel in yourself the inability to buy in, the inability to see meaning in anything.
You will become very bored with the world. Most, if not all, of what you enjoy will be gone"
~ Steven Norquist; Haunted Universe

För vad är det som verkligen roat mig de senaste åren?
Vad har verkligen upplevts som meningsfullt?
Svar: Sökandet och framstegen.
Vad vore sökandet utan framsteg? Meningslöst såklart ... hahaha
Inga andra framsteg i vad Norquist kallar "the world" har upplevts som meningsfulla här, utan mest som ett springande runt i cirklar utförande bisarra rörelser och utstötande fåniga ljud. Så har "världens" dramamättade viktighetskomplex upplevts.

Det är så uppenbart att sökandet och dess framsteg varit världens medelpunkt i den värld där jag-tanken Björn utgjort ett fiktivt nav. Men fan vad allt detta börjat tråka ut mig. Missförstå mig inte, jag gnäller inte över att jag har tråkigt om dagarna. Det är bara det att jag inte kan investera (buy in) i den sorts tankar och känslor som handlar om jag-tankens letande efter andra tankar som den kan suga näring ur. Tankar som t.ex.:
- Ååh, det här är ett viktigt framsteg.
- Detta är en insikt som kommer betyda mycket för MIG och de MINA.
Visst kickar jag-tankens investerande igång med jämna mellanrum, men oftast kommer investerandet av sig, mitt i liksom, det bara stendör och i bästa fall skrattar jag åt att det blir så.

Sedan detta med stillhet... herregud vilket koncept, vilket fantasifoster.
Det är ett jäkla tjat om stillhet inom Nondualismen. Den här stillheten som man skall bonda med, gå in i, tala utifrån, titta ut ur, låta sig genomsyras av, bli ett med, sprida ... ja säg vad man inte skall göra med stillheten inom Nondualismen. Lite kul att tänka på faktiskt.
Men inget av detta är stillhet. Punkt.
Allt det där är alldeles för (med Norquists termer) "enjoyable and meaningful". Herregud, stillhet får ofta symbolisera en sorts sublimerad orgasm för sökarprocessen.
Stillhet är Grejen som betyder något,
Grejen alla vill ha,
Grejen alla vill vara,
Grejen alla är rädda att förlora.
Kort och gott, stillhet är grejen som alla investerar i ... stillhet är het och haussad. Med andra ord. Sälj nu! Fort innan det här läcker ut. Stillhet är så sjukt övervärderad....

Med detta sagt kan vi börja skala och känna inpå huden vad stillhet egentligen är. Vad menar Norquist med "you will become very bored with the world" ?
Den här texten och dom citat jag bjuder på här bypassar förståndet och går rakt in i magen.... Allt jag kan göra är att kräkas upp några fåfänga försök att formulera vad det här förståndet fått ut. En förståelse som är så tafatt och meningslös. Men formuleringen vill ändå göras:

Norquist pratar om dig. "YOU will become very bored with the world". Det här handlar inte om ifall världen är tråkig eller inte. Det handlar om dig, om att du inte finns. Because boredom will kill you. On the spot. Så är det alltid. Jag-tanken överlever det mesta, de svåraste motgångar, bottenlöst lidande, allt.... allt utom boredom.

Vad är kvar då? När jag-tanken ligger där utslagen, med en spruta i armen, en tom spruta som var laddad med boredom.
Kvar är stillness. En stillness som är ljudet från en hårt trafikerad väg. En stillness som är en serie irriterade tankar som kommenterar ett barn tjat och gnat.
Kvar är ALLTING
som det är.
Som former av stillness.
Kvar är allting som det är när ingen jag-tanke investerat i någonting och kallat det MITT...
eller DITT....
eller VÅRT, hans, hennes, dets, deras etc.

Ordet meningslös har alltid väckt konstiga vibbar hos mig. Det har varit laddat med lite skam tror jag. Det är fult att slå så hårt mot jag-tanken. Nu skiter jag i det. Vem fan bryr sig?
Det kan passa rätt bra här att runda av med några väl valda Norquist-citat. De illustrerar slagen, de hårda slagen mot egot som kan benämnas boredom & meaninglessness.

"Truth is a fuckin' sledgehammer to the nose, and anyone who doesn't know they have been hit with it is either dead, comatose, or high.
And when it hits, that's it. Story over.
You get up, pay your tab, put on your hat, and leave the bar."
~ Steven Norquist; Haunted Universe

Eller den här:

"Enlightenment is a pipe wrench to the back of the head followed by darkness. Yet with this darkness comes perfect clarity, perfect light... "
~ Steven Norquist; Haunted Universe

Darkness

När jag var tonåring lyssnade jag en del på Heavy Metal band som Iron Maiden, Metallica, Dio etc. När jag hör den musiken idag tycker jag mest den är lite gullig. Jag minns att precis som ordet love var väldigt frekvent i mainstream pop/rock så fanns det ett ord man hörde om och om igen i nästan alla Heavy Metal texter från 80- och 90-talet. ... darkness... Och om jag idag tycker musiken är gullig så tycker jag att texterna är supergulliga. Detta flörtande med mörkrets makter är ju faktiskt lite okyldigt och charmigt, vilket jag inte tror är den effekt textförfattarna ville uppnå.

En man vid namn Steven Norquist har skrivit boken Haunted Universe med undertiteln "The True Knowledge of Enlightenment". Det är den märkligaste bok om Nondualism jag någonsin läst. Och märkligast av allt är att ordet darkness förekommer frekvent.... utan att jag tycker det är pubertalt gullig. Faktum är att det funkar perfekt i denna kontext. Inte som en hjälp att förstå Nondualism, även om en och annan insikt faktiskt slinker med. Nej, Norquists text väcker något helt annat än förståelse, texterna väcker i mig ett sorts Vetande/Kännande som är absolut. Det är stora ord men jag lovar, dom betyder ingenting. Inga ord kan röra vid det vetande/kännande som Norquists bok öppnat upp här. Hur det kunde bli så vet jag inte. Men jag kan alltid spekulera, för att det är kul. Spekulera är för övrigt det enda mindet kan göra.... so they say .... men Björn har aldrig velat höra på det örat mer än korta stunder i taget. Nu måste jag acceptera mindets begränsningar eftersom den här boken är så bra och samtidigt så "sinnes-sjuk".

Jag tänker strax bjuda på några citat men förväntar mig absolut inte att dessa citat skall väcka något hos dig som läsare. Boken funkar inte på det viset. Jag skall berätta hur det var för mig. Det var inte förrän jag läst mer än hälften av boken som jag över huvud taget kände att det fanns något av värde i den. Jag minns att jag efter dom tre första kapitlen mailade en vän och skrev att boken inte var värd pengarna. Jag var besviken och lade den åt sidan. Sedan plockade jag upp den igen nästa dag och läste ut den. Den är ganska tjock men innehåller inte mycket text. På vissa sidor står det bara en liten mening. Efter genomläsningen fick jag lust att läsa om den, trots att Norquists språk ännu inte tagit skruv riktigt. Och då, under andra genomläsningen, när jag kommit i stämning så att säga, kunde orden börja tränga in i min hjärna och börja med sitt arbete.

"Enlightenment is not the discovery of our higher selves; it is not the revelation of God's blinding glory or the experience of perfect love.
Enlightenment is a pipe wrench to the back of the head followed by darkness. Yet with this darkness comes perfect clarity, perfect light... the answers to all mysteries finally resolved."

Märkligt va?

"The one who seeks freedom, true radical freedom, must walk this earth as the living dead.

All his life and vitality must be sapped away, all his hopes and dreams must be swallowed into darkness.
Only as a zombie, a ghost, a vampire, can the awakened walk if they choose to. Yet the awakened choose instead sleep and darkness as the closest they can come on this earth to final release into Reality.
Deep down you know this is true, yet these thoughts horrify you.
Horror is a correct feeling."

Första gångerna jag läste detta tyckte jag det lät gulligt på samma sätt som Heavy Metal-texterna jag nämnde. Men det var först när det hela kopplades ihop med "Drak-temat" som något lossnade. Jag visste inte at det djupt inne i mitt mind finns en stenhård knut som är mytologiskt laddad till max, en knut som det kollektiva undermedvetna knutit fast. Det urgamla temat om det godas kamp mot det onda, ärkeängeln Mikaels kamp mot Draken... ja herregud, jag trodde jag var klar med det för länge sedan, men icke... inom Satsang-kulturen kan man konsten att lätt och ledig manövrera förbi ord som mörker och ondska. För många är Satsang-kulturen också en fristad från denna mytologiska tematik som så totalt kopplat ett strupgrepp på den kyrka som Satsang-folket inte vill sätta sin fot i. En kyrka och en religiositet som dock är skyldig till dom mest grundläggande basprogrammen som utgör mallen för alla andra pålagrade tankestrukturer, inklusive nondualismens love-and-light-parfymerade sötma.

"Think for a moment about pure evil.
I'm not talking thieves or rapists or any other self-involved person. I'm talking "pure" evil.
A monster such as the Balrog from "The Lord of the Rings", or a dragon, or even Jason from "Friday the 13th" movies, or any other monster.
What do they all share in common?
Sleep, darkness.
They all sleep the blissful sleep of full awakening.
They are all enlightened; they have all seen The Truth, and in that Truth they seek the peace of darkness and slumber. They never go out to harm, instead it is always some external disturbance that forces them to destroy.
The Balrog slept for ages deep in the heart of the mountain until the greedy dwarfs started diging for Mithril Silver (Truth) and awoke him.
He rose from the darkness in blinding flames and seared them all from existence.
The Dragon sleeps in his cave on his pile of Gold (Truth) until some macho ass tries to prove himself by slaying it.
So The Dragon awakes from his blissful slumber, stretches out his wings and flies the flight of eternal devastation.
Only when the fool who woke him up - and the village - are scorched from the earth does he return to his cave to sleep the sleep of the eons again.
Jason is perfectly happy to sleep in Crystal Lake (Truth) until a bunch of annoying kids arrive and interrupt his peace with their ego-saturated screwing and partying. So Jason awakes and kills them. He kills them not to hurt them, but to save them, and to allow him to return to peace.
You see, these monsters are scary and powerful and touch us on such a primal level because they represent The Universe.
The Universe is The Dragon
Do not wake The Dragon or you will be consumed."

Aldrig tidigare har det slagit mig vad den riddare symboliserar som skall rädda prinsessan från draken. Riddaren är inget annat än ett jobbigt jävla ego, prinsessan är inget annat än sanningen och draken är inget annat än Universum.

Men sååå kan man ju inte se det!
Jooo, det kan man....
It makes perfect sense.

Om jag utvecklar det här så går det pipsvängen ... insåg jag efter ett litet försök ...men det är inte det som är styrkan i den här bilden. Styrkan är att se att alla våra hjältars hjältedåd inte varit annat än svett som svettats till ingen nytta av en parad av spöklika egon. Draken vinner alltid i längden. Draken slakta dom alla, ego efter ego, lätt som en plätt. Så enkelt är det.
Det här må vara taget ur luften och helt irrelevant i sammanhanget. Men det slår mig att Nondualismen och Satsangkulturen sällan kommer åt det här basprogrammet som i våra mind. Draken försvinner inte genom att vi ignorerar honom eller intellektuellt postulerar att han är ett med allt. Det är bara genom att möta draken som vi (som egon) kan dö den död som måste föregå varje äkta och ärligt närmande av sanningen.... säger vem? .... hahaha
Så går det när man mot bättre vetande försöker utveckla det som inte kan utveklas - Åt skogen! Mörka, mörka skogen...

Det är bedrövligt att som jag generalisera och prata om Satsang-kulturen, jag vet, och därför tänker jag nu bjuda på ett lysande undantag. Jag lyssnade idag till en mp3:a med Adyashanti, och helt plötsligt, jag minns exakt var jag gick på den vintriga skogsvägen när allt plötsligt blev stilla inom mig, samtidigt som kroppen liksom hoppade till av förvåning och förtjusning. Jag gjorde ett transcript från stället där han släpper bomben.

Q: ... for the last couple of years I've had sporadic mystical experiences, in the last couple of months I'm having them almost daily. which is enjoyable, but I know, that at some point you got to know that yes, they are there now, and I know that there is something beyond, and the I hear you say "what always is", and he speaks silence, but this is where I'm left off, and if I could get a little more specific directions from you on what you mean by that.
Adya: ... long paus.... DARKNESS.
Q: Darkness?
Adya: Dark, dark, dark, dark, dark, dark, dark, dark. Okey?
Q: Okey?
Adya: Dark, Not dark like in bad, like the devil dark, dark as just in dark.

Man kan visst gå i och ur tron på tankarna

En mening hoppar upp och vill bli ett sorts centrum för den här texten. Något att kretsa runt.

~ När förmågan att tro på tankar upphör ~

Jag skrev tidigare att jag inte trodde på att gå i och ur tron på tankar. Men det var ju förstås också bara en tanke som jag inte längre tror på. Jag tror inte på jag-tanken heller just nu. Jag tror inte på något ... jag tror inte ens på påståendet att jag inte tror på något.... Så illa är det. Eller bra. Det spelar ingen roll nu.

Men vissa tankar hoppar upp i alla fall. Och jag skriver ner dom fast dom helt säkert inte betyder ett dugg. KBT har blivit väldigt populärt. Massor av människor tror på KBT (kognitiv beteende terapi) som en väg till fysisk och psykisk hälsa/toppform. En av grundpelarna i kbt är att släppa tron på att tankarna är sanna. Syftet är att ersätta tankar som fungerar dåligt med tankar som fungerar bättre.
Kbt ger såklart dubbla budskap. Å ena sidan skall vi sluta tro på tankar (som vi tror är dåliga) och istället börja tro på tankar (som vi tror är bra). Det är ju för komiskt. Men allt fler människor ser kbt som mirakelmetoden som fixar allt - till stort förtret för terapeuter som sysslar med andra former av terapi, då deras metoder hamnar i skymundan och riskerar att utplånas av den mäktiga kbt-vågen. Jag kunde spinna vidare på det här men går tillbaka till kärnan. Tron på tankar.

Jac O'Keeffe har en teori om att förmågan att tro på tankar även har en neurologisk aspekt, något man skulle kunna se i hjärnan. Hon menar att dom som vaknar upp/blir upplysta har bränt bort dom nervbanor som möjliggör tron på tankar. I mina öron (som naturvetare) låter detta lockande. Det känns inte alls viktigt att se bevis för hypotesen, men jag tror att det kommer. Och plötsligt har hela sannings-sökar-uppvaknande-process-tjofräs-projektet fått en tankemässig profil som låter vettig. Men det är inte något som tankarna kan mumsa på, även om det ger en liten men naggande god känsla av mental kontroll.... Men ärligt talat, hur intressant är detta i längden? Blir någon förvånad? Knappast. Om man gick igenom alla dom stora lärarna/lärorna inom Nondualismen, skulle man finna att i princip alla i slutändan kokar ner till sitt budskap till just detta - Vill du finna sanningen? Tro då inte på dina tankar! Eller varianter på detta som man hittar överallt inom djupandligheten - Verkligheten är inte vad du tror att den är - Du är inte den du tror att du är, etc.

För att koppla tillbaka till kbt-spåret är det uppenbart att kbt handlar om en ultralight-dagis-version av Nondualismens hardcore-version av att sluta tro på tankarna. Hardcore-versionens implikationer är ofattbara om man bara ger sig lite tid att "tänka" igenom vart det leder. Men det är något man vänjer sig vid ganska snabbt när man "konsumerar" Nondualistisk andlighet - som jag gjort i snart åtta år. Det blir ganska snart en uppsättning coola grejer att tro på. Och visst ger det en annan livskänsla när man börjat anamma den här Nondualistiska tron. Men att ha Nondualism som tro är ganska torrt och man tröttnar efter ett tag när det inte längre känns nytt och provocerande. (Förutsättningen för att man, från första början, skall nappa är att man gillar provocerande grejer... och kanske också att man gillar att provocera andra i sin bekantskapskrets)

Nu är det som att den torra filosofin börjat tränga in i den här kroppens celler och kanske också att nervkopplingarna i hjärnan som möjliggör tanke-tro börjat brännas bort. Jag kan inte säga exakt hur länge detta pågått, bara att det accelerarat det senaste halvåret.
Jag hade antagligen fel när jag igår skrev att tron på tankar är en allt-eller-intet-affär. Och så här blir det allt oftare. Det spelar mindre roll vad jag tror och tycker. Det är liksom skit samma om jag har rätt eller fel. För det är så uppebart att rätt och fel inte är annat än olika former av samma sak. Rätt och fel behöver varandra. Tar man bort "fel" blir "rätt" jätteledsen och ensam .... Så när man har fel gör man faktiskt rätt en tjänst. Så skönt det verkar kan man tycka. Men nej, det är samma sak här, skönt känner sig ensam utan obehagligt. Och det här läget där allt liksom flyter in i och ur vartannat, är lika obehagligt som det är skönt.

Men ärlighet är härlighet!! Jag vill säga det igen, senast IDAG trodde jag stenhårt på mina tankar. Jag trodde 1. att dom var sanna och bättre än motsatsen 2. att dom var MINA och att det jag är var hotat.
Det känns också skönt att säga att detta gör mig förbannad. Hur kan det vara så att tron ibland kommer tillbaka? Förbannat irriterande. Vilket såklart också är känsla född ur en idiotisk tanke på att verkligheten borde vara annorlunda än vad den här. I skrivande stund finns ingen laddning i något av detta. Det får vara som det är. Den elektriska impulsen i hjärnan som gör tanken till 1. Sann 2. MIN - går inte fram. Så kan det vara men det spelar egentligen ingen roll. Hela den här nervbaneteorin är snygg i sin enkelhet. Det är allt. Den sticker ut från det vanliga man hör inom Nondualismen eftersom den är lite charmigt kvasivetenskaplig sådär. Så för att spinna vidare på den - låt säga att det från början var en tjock bunt med nervtrådar som gjorde tankarna MINA och sanna. Anta att det nu bara är några få stackars trådar kvar. För det mesta, när det är tankar med normal laddning i en kontext som är normalt laddad, då går inga signaler fram. Men när laddningen höjs, det tvingar sig signalerna fram genom dom stackars kvarvarande trådarna....

Vem behöver förstå? Vem behöver förklaringar? Tankarna dyker upp här. Och ärligt talat har jag ingen aning. Mind gör sin grej bara. Det är som det är. Jag går faktiskt inte igång på den här teorin. Men den lägger sig ändå tillrätta och blir liggande. Jag noterar det. Som en snäll hund. Jag klappar den. Och trivs i dess sällskap. Så skulle man kunna säga. Men jag blir inte ledsen om den går sin väg. Jag vet att den komme göra det. Alla mina teorier har lämnat mig, förr eller senare viftar dom på svansen och går ut genom dörren.

Jaha, det var det. Jag slutar här.