Jag orkar inte längre vara jag. Det låter depressivt ... säger en röst någonstans. Jag orkar inte längre bry mig om hur det låter. Orkar inte längre kategorisera.
Jag orkar inte längre få grepp om vad jag är, vad andra är eller vad allt detta är. Jag orkar inte.
Det låter uppgivet ... säger en röst. Jag har gett upp alla försök att förstå om det är bra eller dåligt.
Jag är en ansträngning....
Kan man säga så? Jag vet inte. Men det är väldigt ansträngande att vara jag. Jag orkar inte längre. Men ändå fortsätter den ... jag-krampen ... Det räcker inte med att jag säger att jag inte orkar.
Att vara det jag som släpper tankarna och låter sig självt vara flödet, det är också en ansträngning. Något att hålla koll på. Fixerar jag eller släpper jag taget??
Nu släppte jag taget om tanken - får jag min belöning nu?
Borde jag inte känna expansion och bliss nu?
Jo, jag känner att det händer något, men borde det inte kännas ännu bättre?
Så fruktansvärt jobbigt och tråkigt att vara jag. Jag får inte ens betalt för att vara jag. Jag får betalt för att utföra saker som att ge råd om mediciner eller spela fiol. Men för att vara jag får jag inte ett öre.
Om det hade varit äckligt bra betalt, då hade jag kanske kunnat tänka mig att fortsätta. Men fatta att jag jobbar ideellt med något som är pisstråkigt ... rent ut sagt.
Jag känner mig som ett liten jobbig jävla unge som springer efter dom stora barnen och tigger om att få vara med. Där det händer liksom. Men jag är aldrig där när det händer. Jag kommer alltid för sent. När jag hinner fram har det redan hänt. Fan också!!
Eller så är jag för liten för att nå upp så att jag kan se. Dom stora barnen skymmer sikten.
Och nu är det såhär, att det finns människor, fantastiska människor som säger till mig - Björn, men skit i det då. Om det är pissigt betalt, skit i det. Om det inte ger dig nåt, skit i det.
Alltså, för att vara ärlig, fram tills för alldeles nyligen tyckte jag ändå att det gav nåt. Att vara jag alltså. Den här andliga trippen var verkligen nåt extra. Det var underhållande på nåt vis. Fortfarande. Men allt mer kändes det som upprepningar. Samma gamla visa i nya tonarter. Med olika instrument. Olika stilar.
Eckhart Tolle, Gangaji, Byron Katie, John Sherman, Nukunu, Adyashanti, Greg Goode, Bob Adamson...etc, etc och dom gamla mästarna, Nisargadatta, Ramana, Shankara, Buddha, ...etc etc
Men jag kunde allt oftare sitta där och känna att allt liksom flöt ihop. Blev till en sörja. Söt och god. Stärkande på sätt och vis. Men jag blev allt oftare less på skiten. Vågade inte riktigt erkänna det för mig själv. För det här hade ju varit mitt stora allt uppslukande intresse i över 7 år. Vad skulle jag ta mig till utan det här??
Det jobbiga var att alltihop hade med mig att göra. Det kretsade kring mig. Alla dom här andliga lärarna snurrade runt i MIN hjärna. Och jag började bli så trött på den. Att den var MIN. Det är så jobbigt att ÄGA saker. Så tungt.
Det som hänt nu är egentligen inte så omvälvande. Det är mer ett accepterande av att jag ÄR trött på att vara jag. Det är inte längre en misstanke, en gnagande känsla. Det är ett uppenbart FAKTUM.
Så jag har slutat.
Slutat försöka vara jag. Jag skrattar. Det har jag gjort mycket dom senaste dagarna. Skrattar åt det sorgliga. Det sorgliga vadå? Missförståndet?
Skit samma, jag orkar inte hålla på och förklara, varken för mig själv eller för någon annan, vad som är så jävla sorgligt med mig OCH ATT HELA JÄVLA SKITEN SNURRAR RUNT MIG MIG MIG MIG MIG MIG MIG MIG MIG MIG...
... ja ni fattar nog vad jag försiktigt försöker antyda här....:)
Och jag gråter väldigt mycket. Det känns lite fånigt att skriva det såhär på en blogg så att andra kan läsa det, föreställa sig mig sittande där och gråta över hur patetisk jag är ... det är lite patetiskt i sig själv, lite tårta på tårta, men det är som det är. Det vill bli sagt. Det vill ut.
Men jag är fortfarande jag. Och det gör mig lite småsur. Men det är skönt att i alla fall slippa anstränga sig. Det är en stor stor lättnad. Det är nog därför jag gråter, för att jag är så lättad.
Jag är fortfarande jag mesta delen av tiden men det kostar inget. Ingen ansträngning. Och det är verkligen en bra grej. För då slipper jag vara sur på att jag inte får betalt ... för att vara jag.
Ojojoj, nu inser jag att det här kan missförstås nåt alldeles otroligt, det kan bli totalt galet det här. Typ, som att jag skulle kunna börja uppskatta att vara jag om folk gav mig uppskattning. Eller om jag fick fler kramar och folk verkligen talade om för mig att jag gör skillnad.
Jag vill bara gråta av allt detta. Denna cirkus. För jag får massor av kramar, och uppskattning och folk säger till mig att jag betyder något. Och det är underbart. Människor är underbara. Och jag är i det flödet och jag får och jag ger och allt det där - det är inget problem. Det är gratitude & contribution och det är helt okomplicerat.
Men det här handlar INTE om det. Och jag vill bara skrika för att försöka förklara att det här INTE går att begripa om man inte slänger ner dom där gulliga, söta små modellerna för personlig utveckling - PANG - på golvet - så att dom går i tusen bitar.
Det är ett annat spel, och jag spelar inte det.
Och det är inget fel på dom gulliga söta små modellerna. Det vill jag verkligen säga. Det är inget fel på att verkliga se någon, verkligen vara där och helt öppen och ta in och säga - du är underbar, vet du det, du har ett så vackert hjärta, och du har så mycket att ge, och du anar inte hur fin du är, - och man ser den personen i ögonen, som ett barn som tittar på ett barn - och man säger, vet du, för mig är du väldigt väldigt viktig. Och för dina nära och kära, och man påminner och man öppnar, och man värmer och strålar och allt detta. Och man gör skillnad. Och hela den storyn.
och det är inget fel på den storyn. Det är inget fel på det spelet. Och om man vill säga att det är detta som allt går ut på så kan man säga det, och bäras upp av betydelsen man lägger in i att erkänna att detta, detta är the real deal, it's all about love baby ....... och man kan låtsas att det inte finns någon cynism i det, att det är rakt upp och ner helt superfint och äkta, och det är ok. Det ÄR OK.
...... Men det är inte sant. Det är ett illusion. Och då,
då
när det har sipprat in tillräckligt mycket, då börjar man fatta vad som verkligen menas med att det är TRÅKIGT och JOBBIGT att vara jag. Ett jag. En berättelse. En fixering. Ett krampaktigt försök att få GREPP om en samling tankar som aldrig kan gripas. För att dom är som luft, som en dröm, en illusion.
Och man låter sig matas med detta, detta evinnerliga prat om att allt är en illusion, och man andas det, och äter det, och skiter det, och man börjar undra om det finns mat och dricka i dom där lurarna till mp3-spelaren och om man börjat suga i sig fysiskt näring av detta eviga malande om att allt är en illusion, genom öronen, eller ögonen, framför datorn, genom dessa ändlösa videoklipp med ännu mer malande om att allt är en illusion.
Och ju mer man låter sig matas med illusions-tugget desto tråkigare och meningslösare blir det att vara jag. Och jobbigare. Det är kanske tvärtom. Det är kanske så att dom där mp3-filerna som man lyssnar på i lurarna suger ut kraften ur hjärnan, kraften som behövs för att krampa, greppa och fixera. Göra allt det som behövs för att jag skall leva vidare.
Kanske, kanske är det så att mp3:orna och videoklippen är som vampyrer som suger musten ur jag-projektet. Droppe för droppe.
Kan det vara så?
Jag orkar inte bry mig om hur det kan vara eller inte vara. DET är vad det är i vilket fall. DET skiter i mig. Jag blir lika perplex och samtidigt lättad varje gång den insikten knackar på. Vafan, men.... va??? Bryr sig livet inte om MIG?? Man har ju tagit det för givet. Det här skall ju betyda något. Det måste finnas mening....
För vem? För mig?
Ja det är klart att det måste. Och det är nog så det är, att det är meningen som sugs ur mig. Alla dom här Nondualistiska lärarna är som vampyrer som suger ut meningen ur mitt blod, ur min hjärna.
Och jag vill det. Jag vill bli tom. För jag orkar inte längre. Det är så sorligt. Så outsägligt patetiskt att vara jag. Och att mitt liv är så rikt, så fint, att jag lever i kärlek och arbete och lek och känner tacksamhet och mening - DET ÄR JUST DETTA som gör det så sorgligt. Att det ändå är en dröm. Att det ändå är totalt tomt och meningslöst.
Och det är så förunderligt att berättelsen fortsätter även nu, även medan jag verkligen skiter i att berätta den. Jag orkar inte. Jag bara lägger mig ner på soffan, drar en filt över mig, rapar, och somnar, snarkar och dreglar lite på kudden, och ändå fortsätter det. Jag måste skratta. Och jag måste FATTA
Fatta att den här berättelsen inte har ett dugg med verkligheten att göra. Inte ett dugg med mig att göra. För den är ju helt oberoende av mig. Det är ju uppenbart.
söndag, november 29, 2009
lördag, november 28, 2009
Jag faller genom inlägg efter inlägg
Transpersonell. Det är ett intressant ord. Men det är bara en tankebäbis.... vilket inte är så bara bara ...
(Detta handlar inte om Psykodynamisk terapi eller teori (eller närbesläktade teoribildningar) - jag varken kan eller vill kritisera eller försvara de transpersonella teoribildningarna och praktikerna)
Tankebäbis är också ett intressant ord för att det avslöjar vår djupa djupa bundenhet vid tankar. Bäbisar är söta för att vi skall ta hand om dom. Deras söthet får omhändertagande-hormoner att sprutas ut i kroppen. Och det är faktiskt samma sak med våra tankar. I vissa andliga sammanhang säger man med en fnysning - det ju bara tankar. Inget annat än tankar. Men tankar är som bäbisar. Dom får oss att smälta. Vi kan inte lämna dom vind för våg ... frivilligt ... vi tvingas ... DET är oemotståndligt.
Ordet tankebäbis visar en annan sak också. Dom blir till efter att två andra tankar kopulerat. (tack till Jac O'Keeffe för uttrycket) Tankar dras till varandra. Och kopulerar. Och föder nya tankar. Så är det.
Transpersonell är en sån där tankebäbis. Två tankar -
1. Personlig och
2. Transcendera(höja sig över, gå bortom)
Dom här två tankarna fattar tycke. Och vips har vi en ny tanke ... lilla söta "Transpersonell". Ett bedårande litet tankebarn.
Nu kopuleras det hej vilt här i tankemaskineriet.
Hur fungerar en person som verkligen har transcenderat det personliga?
Finns det grader av transcendens?
Kan en transpersonell ... person(oxymoron)... vara personlig?
Är det så att det personliga inkluderas i den transpersonella dimensionen?
Om inte det personliga inkluderas, vad händer med det? Blir det som en dröm? En berättelse man inte längre kan tro på? Som jultomten?
Är det överhuvudtaget relevant att tala om en transpersonell ... person ...?
Blir personligheten som en roll man kan gå in i och spela om man vill eller låta bli om man vill?
Varför skulle man vilja det ena eller det andra om man ändå står över det, befinner sig bortom det?
Måste den process som går mot det transpersonella ske i vissa steg, i en viss takt och under överinseende av någon som är transpersonell? ... kan man bortse från det paradoxala i att tala om en transpersonell person?
Blir det hela begripligare och mer hanterbart om man lägger till ett tantriskt perspektiv där immanens och "jordning" accepteras som en process som balanserar och harmoniserar?
Det briljante läraren Adyashanti talade en tid om embodiment - ett begrepp som indikerar en acceptans och ett inkluderande av det personliga i den transcendenta processen. Han talar om farorna med att förneka och undertrycka det personliga.
.... MEN...
Adyashanti gjorde det motvilligt och det var länge sedan jag hörde honom beröra detta tema. Han talar allt mer om fritt fall.
Såhär upplever jag det nu. Ingenting av allt detta håller längre ihop... bara så. Jag önskar det kunde hålla ihop, jag har kämpat så för att hålla ihop det. Men jag orkar inte längre. Det rasar samman. Det smälter bort. Som en snögubbe. Som en jultomte i snö ... på våren ... när solen tittar fram.
Det är inte upp till mig längre att få allt detta att behålla sin mening. Det är inte upp till mig att begripa detta. För det är inte jag som uppfunnit detta - hela dramat - hela dualismen. Det är inte jag som regisserar. Jag klarar inte längre av att hålla reda på alla dessa gränser. Det är som att gränserna ritas upp av sig själva. Och dom är vad dom är. Dom har inte längre med mig att göra. Om dom finns. Vilket jag betvivlar. Livet ÄR SOM DET ÄR NU.
Det faller faktiskt på sin egen orimlighet ... detta sisyfosarbete. Detta definierande och kategoriserande av DET SOM ÄR.
Det är tröstlöst.
Det är som att försöka gripa tag i skuggor. Men också detta försök till formulering känns totalt meningslös. Det känns dött. Glädjelöst. Icke-närvarande. Det är en tids-dröm.
Jag kan inte annat än att NU låta allt vara SOM DET ÄR.
DET bryr sig inte om vad jag vill att det skall vara ... har jag märkt ... gång på gång på gång på gång på gång ....
Hur många gånger behöver DET SOM ÄR knacka på dörren här för att jag skall våga gå fram och öppna ... och upptäcka att den där dörren aldrig existerat?
Hur många gånger?
Det finns ingen dörr.
Orden står där och tittar på mig. Och dom betyder heller ingenting. Absolut ingenting.
Jag undrar hur dom hamnade där. Jag har ingen aning. Jag faller handlöst genom den skuggvärld som jag byggt upp. Och jag är ljuset som lyser här nu.
Försök vara mer HÄR och NU. Glada tillrop från skuggvärlden. Oj oj oj vad jag har kämpat för att komma till HÄR. Vilket drama. HÄR har hägrat som ett mål långt långt borta. Och jag har vandrat och vandrat. Snart, snart kommer jag till den punkt som kallas HÄR. .. tänkte jag ... men jag kom aldrig dit. Jag har försökt så många strategier, så många vägar. Jag har grävt djupt djupt ner i det undermedvetna. Kanske finns HÄR där nere? Så har jag tänkt. Men det fungerade inte.
Kanske finns HÄR där uppe? Och jag har byggt ett torn av tankar och koncept och förståelse. Ett torn som när det blir högt nog kommer nå ända upp till de höjder där HÄR finns. ... så har jag tänkt ... Det är vad jag försökt med dom senaste åren. Det kallas transcendens ... tror jag ... detta klättrande upp i höjden. Men det fungerar ju inte.
DET FUNGERAR INTE.
Tornet finns här på bloggen. Den här bloggen är mitt torn.
Nu faller jag genom mitt "bloggtorn". Jag försöker gripa tag i saker medan jag faller. Men jag får inte grepp om någonting. Jag faller genom inlägg efter inlägg.
Jag har gått tillbaka och läst. Och överallt hittar jag bara skuggor ... som mest. Ett torn av skuggor. Och ingenstans ser jag målet som jag tidigare såg. DÄR uppe. Jag tittar ner och ser ingenting där nere heller.
HÄR finns inte DÄR.
Och DÄR finns inte HÄR.
HÄR och DÄR finns inte. It's ALL SAME. gränslöst.
Formuleringen "jag faller" faller också. Allt faller. Och den här stackars kroppen, den här stackars kroppen gråter. Den gråter mycket. Och ofta övergår gråten i skratt. Och allt detta är mycket levande. Och allt är samtidigt mycket stilla.
Det finns ingen dramatik i detta även om det låter dramatiskt. Jag kan till slut inte säga något mer än att DET ÄR VAD DET ÄR. Och det låter ju dumt. Som ett anti-klimax. Och jag ville sååååå gärna att det skulle finnas ett klimax. Saken är den att det heller inte finns något anti-klimax. Det bara låter så.
Det låter en väldigt massa i stillheten. Det brusar. Det är ett brus jag känner igen. Ett rus jag känner igen.
Det låter som hemma. Det låter som HÄR.
(Detta handlar inte om Psykodynamisk terapi eller teori (eller närbesläktade teoribildningar) - jag varken kan eller vill kritisera eller försvara de transpersonella teoribildningarna och praktikerna)
Tankebäbis är också ett intressant ord för att det avslöjar vår djupa djupa bundenhet vid tankar. Bäbisar är söta för att vi skall ta hand om dom. Deras söthet får omhändertagande-hormoner att sprutas ut i kroppen. Och det är faktiskt samma sak med våra tankar. I vissa andliga sammanhang säger man med en fnysning - det ju bara tankar. Inget annat än tankar. Men tankar är som bäbisar. Dom får oss att smälta. Vi kan inte lämna dom vind för våg ... frivilligt ... vi tvingas ... DET är oemotståndligt.
Ordet tankebäbis visar en annan sak också. Dom blir till efter att två andra tankar kopulerat. (tack till Jac O'Keeffe för uttrycket) Tankar dras till varandra. Och kopulerar. Och föder nya tankar. Så är det.
Transpersonell är en sån där tankebäbis. Två tankar -
1. Personlig och
2. Transcendera(höja sig över, gå bortom)
Dom här två tankarna fattar tycke. Och vips har vi en ny tanke ... lilla söta "Transpersonell". Ett bedårande litet tankebarn.
Nu kopuleras det hej vilt här i tankemaskineriet.
Hur fungerar en person som verkligen har transcenderat det personliga?
Finns det grader av transcendens?
Kan en transpersonell ... person(oxymoron)... vara personlig?
Är det så att det personliga inkluderas i den transpersonella dimensionen?
Om inte det personliga inkluderas, vad händer med det? Blir det som en dröm? En berättelse man inte längre kan tro på? Som jultomten?
Är det överhuvudtaget relevant att tala om en transpersonell ... person ...?
Blir personligheten som en roll man kan gå in i och spela om man vill eller låta bli om man vill?
Varför skulle man vilja det ena eller det andra om man ändå står över det, befinner sig bortom det?
Måste den process som går mot det transpersonella ske i vissa steg, i en viss takt och under överinseende av någon som är transpersonell? ... kan man bortse från det paradoxala i att tala om en transpersonell person?
Blir det hela begripligare och mer hanterbart om man lägger till ett tantriskt perspektiv där immanens och "jordning" accepteras som en process som balanserar och harmoniserar?
Det briljante läraren Adyashanti talade en tid om embodiment - ett begrepp som indikerar en acceptans och ett inkluderande av det personliga i den transcendenta processen. Han talar om farorna med att förneka och undertrycka det personliga.
.... MEN...
Adyashanti gjorde det motvilligt och det var länge sedan jag hörde honom beröra detta tema. Han talar allt mer om fritt fall.
Såhär upplever jag det nu. Ingenting av allt detta håller längre ihop... bara så. Jag önskar det kunde hålla ihop, jag har kämpat så för att hålla ihop det. Men jag orkar inte längre. Det rasar samman. Det smälter bort. Som en snögubbe. Som en jultomte i snö ... på våren ... när solen tittar fram.
Det är inte upp till mig längre att få allt detta att behålla sin mening. Det är inte upp till mig att begripa detta. För det är inte jag som uppfunnit detta - hela dramat - hela dualismen. Det är inte jag som regisserar. Jag klarar inte längre av att hålla reda på alla dessa gränser. Det är som att gränserna ritas upp av sig själva. Och dom är vad dom är. Dom har inte längre med mig att göra. Om dom finns. Vilket jag betvivlar. Livet ÄR SOM DET ÄR NU.
Det faller faktiskt på sin egen orimlighet ... detta sisyfosarbete. Detta definierande och kategoriserande av DET SOM ÄR.
Det är tröstlöst.
Det är som att försöka gripa tag i skuggor. Men också detta försök till formulering känns totalt meningslös. Det känns dött. Glädjelöst. Icke-närvarande. Det är en tids-dröm.
Jag kan inte annat än att NU låta allt vara SOM DET ÄR.
DET bryr sig inte om vad jag vill att det skall vara ... har jag märkt ... gång på gång på gång på gång på gång ....
Hur många gånger behöver DET SOM ÄR knacka på dörren här för att jag skall våga gå fram och öppna ... och upptäcka att den där dörren aldrig existerat?
Hur många gånger?
Det finns ingen dörr.
Orden står där och tittar på mig. Och dom betyder heller ingenting. Absolut ingenting.
Jag undrar hur dom hamnade där. Jag har ingen aning. Jag faller handlöst genom den skuggvärld som jag byggt upp. Och jag är ljuset som lyser här nu.
Försök vara mer HÄR och NU. Glada tillrop från skuggvärlden. Oj oj oj vad jag har kämpat för att komma till HÄR. Vilket drama. HÄR har hägrat som ett mål långt långt borta. Och jag har vandrat och vandrat. Snart, snart kommer jag till den punkt som kallas HÄR. .. tänkte jag ... men jag kom aldrig dit. Jag har försökt så många strategier, så många vägar. Jag har grävt djupt djupt ner i det undermedvetna. Kanske finns HÄR där nere? Så har jag tänkt. Men det fungerade inte.
Kanske finns HÄR där uppe? Och jag har byggt ett torn av tankar och koncept och förståelse. Ett torn som när det blir högt nog kommer nå ända upp till de höjder där HÄR finns. ... så har jag tänkt ... Det är vad jag försökt med dom senaste åren. Det kallas transcendens ... tror jag ... detta klättrande upp i höjden. Men det fungerar ju inte.
DET FUNGERAR INTE.
Tornet finns här på bloggen. Den här bloggen är mitt torn.
Nu faller jag genom mitt "bloggtorn". Jag försöker gripa tag i saker medan jag faller. Men jag får inte grepp om någonting. Jag faller genom inlägg efter inlägg.
Jag har gått tillbaka och läst. Och överallt hittar jag bara skuggor ... som mest. Ett torn av skuggor. Och ingenstans ser jag målet som jag tidigare såg. DÄR uppe. Jag tittar ner och ser ingenting där nere heller.
HÄR finns inte DÄR.
Och DÄR finns inte HÄR.
HÄR och DÄR finns inte. It's ALL SAME. gränslöst.
Formuleringen "jag faller" faller också. Allt faller. Och den här stackars kroppen, den här stackars kroppen gråter. Den gråter mycket. Och ofta övergår gråten i skratt. Och allt detta är mycket levande. Och allt är samtidigt mycket stilla.
Det finns ingen dramatik i detta även om det låter dramatiskt. Jag kan till slut inte säga något mer än att DET ÄR VAD DET ÄR. Och det låter ju dumt. Som ett anti-klimax. Och jag ville sååååå gärna att det skulle finnas ett klimax. Saken är den att det heller inte finns något anti-klimax. Det bara låter så.
Det låter en väldigt massa i stillheten. Det brusar. Det är ett brus jag känner igen. Ett rus jag känner igen.
Det låter som hemma. Det låter som HÄR.
fredag, november 27, 2009
Om roller och frihet
Den som är behövd vaknar aldrig upp. En mamma sitter och tittar på sin son, med stor ömhet och kärlek. Det här vackra barnet har ett helt liv framför sig. En hel värld att upptäcka och massor att lära innan han kan spela spelet tillräckligt bra för att klara sig själv. Mamman vet att hon är behövd. Hon ser sårbarheten i sitt barns ögon.
Hon vet också att DET inte spelar någon roll. Ingen mammaroll, ingen son-roll. DET har inte knoppat av två "droppar" av sig självt och stängt in dom i två stycken kroppar, en mamma-kropp och en son-kropp. Två separata droppar av DET som måste hålla samma, som inte får komma för långt ifrån varandra, för länge, för då uppstår trauman i dessa droppar ... själar ... eller vad man nu kallar det man föreställer sig vara små separata delar av DET ... som liksom kommit på glid ... lämnat källan ... och tvingats utstå den smärta det innebär att leva i en kropp. Djupa, djupa är dessa tankespår, denna arketyp, själarna och kropparna ute i kylan, borta från Gud, längtande tillbaka till Gud, tillbaka HEM. Djupa djupa spår som sitter i själva kroppens DNA. Generationer av olyckliga förfäder har mejslat in denna arketyp i djupet av våra hjärtan, hjärtan av kött. Hjärtan av smärta och förvirring. Hjärtan byggda på ett missförstånd.
Så här är det inte. Det vet mamman. Hon ser in i sin sons ögon och ser att han behöver henne. Hon ser in i sitt eget hjärta av kött och vet att hon inte behöver sig själv. Hon behöver inte spela någon mammaroll för DET spelar ingen roll. Och hon vet nu och här att hon är DET. Tat Tvam Asi, (Du är DET, eller DET är du) Vedantas visdomar har sipprat in. Och DET spelar ingen roll /inga roller.
Kroppen spelar en roll. En mammaroll och flera andra roller. Men inte DET. Och hon är DET. Det vet hon, det har hon alltid vetat, innerst inne.
Trauman har ingenting med DET att göra. Trauman har att göra med kroppar. Sår, i huden, i muskelvävnaden, i benvävnaden, i inre organ, i hjärnan, i mentala, kognitiva strukturer i hjärnan, strul i biokemiska processer, eller neurokemiska processer. Det är trauman. Det är allt vad trauman någonsin kan bli.
John Shermans Satsanger är underbara. Han är inte så subtil och avancerad som sin lärare Gangaji. Han har alltid bara en sak att säga till alla problem som läggs framför honom. - YOU are not at stake here -
Med vissa variationer. Plain and simple. - Get rid of the belief that YOU are at stake in this life - Han slänger hela det mänskliga dramat i en påse och kallar påsen för - THIS LIFE.... Hahaha, jag älskar Sherman för att han är så allt annat än finkänslig.
Det var en parentes. Mamman tittar på sin son. Sonen behöver henne. Något sträcker sig ut mot sonen och omfamnar honom med det som kallas kärlek. Men hon är DET.
Inför DET spelar DET ingen roll.
DET är DET.
Mamman tittar på sin son och DET som ser ut genom mammans ögon ser bara DET titta tillbaka genom sonens ögon.
- What a funny little game we play here - säger dom nu till varandra och skrattar. Ordlöst. Tidlöst. Dom menar allt, hela rubbet, hela livet. DET är DET. Vi kan bara säga DOM. För så förefaller det vara.
DET tittar ut genom oändligt många par ögon. Vi förstår inte hur det kan vara så men vi vet. Vi vet det när vi blir stilla. Som mamman blir när hon tittar på sin son och ser sig SJÄLV. Och hon vet att hon aldrig kan lämna sig SJÄLV. Aldrig. Det är lika omöjligt som att försöka hindra NU från att vara NU. Och mamman vet att hon ÄR NU. Hon vet att sonen också ÄR NU.
Ingenting av DET spelar någon roll. Detta vet hon. Och det är just dom orden som tar form ur denna visshet.
Är hon bunden vid sin son? Är hon fri från sin son?
Hon vet att inget av dessa koncept spelar någon roll för DET ... som hon ÄR.
Hon är fri.
Och inte heller det spelar någon roll för DET vet inte något annat än frihet. DET är frihet som flöda tidlöst genom det levande NUET.
Hon vet också att DET inte spelar någon roll. Ingen mammaroll, ingen son-roll. DET har inte knoppat av två "droppar" av sig självt och stängt in dom i två stycken kroppar, en mamma-kropp och en son-kropp. Två separata droppar av DET som måste hålla samma, som inte får komma för långt ifrån varandra, för länge, för då uppstår trauman i dessa droppar ... själar ... eller vad man nu kallar det man föreställer sig vara små separata delar av DET ... som liksom kommit på glid ... lämnat källan ... och tvingats utstå den smärta det innebär att leva i en kropp. Djupa, djupa är dessa tankespår, denna arketyp, själarna och kropparna ute i kylan, borta från Gud, längtande tillbaka till Gud, tillbaka HEM. Djupa djupa spår som sitter i själva kroppens DNA. Generationer av olyckliga förfäder har mejslat in denna arketyp i djupet av våra hjärtan, hjärtan av kött. Hjärtan av smärta och förvirring. Hjärtan byggda på ett missförstånd.
Så här är det inte. Det vet mamman. Hon ser in i sin sons ögon och ser att han behöver henne. Hon ser in i sitt eget hjärta av kött och vet att hon inte behöver sig själv. Hon behöver inte spela någon mammaroll för DET spelar ingen roll. Och hon vet nu och här att hon är DET. Tat Tvam Asi, (Du är DET, eller DET är du) Vedantas visdomar har sipprat in. Och DET spelar ingen roll /inga roller.
Kroppen spelar en roll. En mammaroll och flera andra roller. Men inte DET. Och hon är DET. Det vet hon, det har hon alltid vetat, innerst inne.
Trauman har ingenting med DET att göra. Trauman har att göra med kroppar. Sår, i huden, i muskelvävnaden, i benvävnaden, i inre organ, i hjärnan, i mentala, kognitiva strukturer i hjärnan, strul i biokemiska processer, eller neurokemiska processer. Det är trauman. Det är allt vad trauman någonsin kan bli.
John Shermans Satsanger är underbara. Han är inte så subtil och avancerad som sin lärare Gangaji. Han har alltid bara en sak att säga till alla problem som läggs framför honom. - YOU are not at stake here -
Med vissa variationer. Plain and simple. - Get rid of the belief that YOU are at stake in this life - Han slänger hela det mänskliga dramat i en påse och kallar påsen för - THIS LIFE.... Hahaha, jag älskar Sherman för att han är så allt annat än finkänslig.
Det var en parentes. Mamman tittar på sin son. Sonen behöver henne. Något sträcker sig ut mot sonen och omfamnar honom med det som kallas kärlek. Men hon är DET.
Inför DET spelar DET ingen roll.
DET är DET.
Mamman tittar på sin son och DET som ser ut genom mammans ögon ser bara DET titta tillbaka genom sonens ögon.
- What a funny little game we play here - säger dom nu till varandra och skrattar. Ordlöst. Tidlöst. Dom menar allt, hela rubbet, hela livet. DET är DET. Vi kan bara säga DOM. För så förefaller det vara.
DET tittar ut genom oändligt många par ögon. Vi förstår inte hur det kan vara så men vi vet. Vi vet det när vi blir stilla. Som mamman blir när hon tittar på sin son och ser sig SJÄLV. Och hon vet att hon aldrig kan lämna sig SJÄLV. Aldrig. Det är lika omöjligt som att försöka hindra NU från att vara NU. Och mamman vet att hon ÄR NU. Hon vet att sonen också ÄR NU.
Ingenting av DET spelar någon roll. Detta vet hon. Och det är just dom orden som tar form ur denna visshet.
Är hon bunden vid sin son? Är hon fri från sin son?
Hon vet att inget av dessa koncept spelar någon roll för DET ... som hon ÄR.
Hon är fri.
Och inte heller det spelar någon roll för DET vet inte något annat än frihet. DET är frihet som flöda tidlöst genom det levande NUET.
onsdag, november 25, 2009
It's all play
Lyssnade på en Satsang-mp3:a idag med Jac O'Keeffe. En kvinnlig deltagare pratade om hur svårt hon upplever det att prata med vanliga människor om vanliga saker. (Med vanliga människor menas såklart såna som aldrig lyssnat på Satsang-mp3:or eller läst Nondualism-böcker.) Kvinnan hade accepterat det lönlösa i att försöka prata om dom här Satsang-grejerna med andra. Men där sitter hon, som hon sade, bland familj och vänner, och ser hur mycket dom lider när dom låter sig absorberas av sina storys och alla små och stora dramer, från privata till globala. Jag ser hur dom lider, sade kvinnan. Och viljan att missionera finns där även om hon ser hur lönlöst det är. Men vad skall hon göra? Då hoppade Jac in och sade, "... Let this work be private, there is very little value in encouraging other people to see the world as you do, People will wake up by themselves, they don't need that you help them. They will come upon it. As we do, we come upon it in the most unlikely ways, it rarely works when somebody else tells us what they have discovered because it only works for them. This material, of being interested in reality and seeing the truth kind of comes in from the side, Okej? So there is no need to talk to people about it. No need to imagine that you are helping them or whatever, Pffrt, Forget about it! So take away that subject. If somebody asks you about it, ok, there is the invitation, but other than that, it generally doesn't work. Because it's generally motivated by - well, this is working for me and I can help your life. It tends to be based on judgement and desire.
Kvinnan: It's such a strong urge! Because I can see them suffering.
Jac: YES BUT ... what they really are is not suffering. There is no separation between you and them. So if you run those ideas, you will then think that you will have to do something to help them. But go deeper in it and you will see that all of that is based on a lie too. So, keep you spiritual work to yourself, unless somebody invites you to speak about it. Socially we play a role. With family, events whatever. And you know how you would be talking to a kid, lets say you have a seven year old son, and he is talking about a footballmatch that he played, YOU HAVE NO INTEREST AT ALL IN FOOTBALL, and he goes on, he ran up and passed it and, ... and we, whiiaa, WHAT HAPPENED THEN?? ... we see it's ok for our kids, its ok to fake an interest in their lives, but outside our kids we can't do it. OH, WHATS THAT ABOUT? But the whole lot of it is a bluff, ... laughter ... the whole lot of it is pretence, the whole lot of it is a game. But we somehow said it is ok to pretend with kids. ... we go to this shop and we buy this and bla bla and it's no problem playing, it's totally rubish, you know? Ok? So we play with kids, ... with adults, somehow we don't want to play, but there is only playing, ITS ALL PLAY, even Satsang is playing, imagining there is something to get, something to understand, that you have to wake up, that you are not peace, that you are an individual, See, thats play, we are playing waking up, we are playing here ... laughter ... this isn't real either, .... a voice in the audience: I want my money back ... laughter ... you see, it's all play. The desire to, I want to talk about the truth, or I want to be in silence, or, I can't talk about this anymore because this isnt real and I know what the truth is, these are just desires running. Everything that can be said is already a lie, we can only point to the truth, ... everything that we say is trash, ... laughter, .... how is something more trash than something else? ... laughter,... its all lies. the fact that there's a spiritual practice going on, that you think you are interested in that, ... thats rubbish too, ... it belongs to the theater, the cinema, so instead of looking for skills and how to manage it, see it for what it is, IT'S ALL OPPORTUNITY TO PLAY, and, I don't want to play with you, and I don't want to play today, ... that happens too, ... laughter ... more laughter ... we're being kids you know, we are just being kids, thats all we do, ... so very often, the things that are underneath, this transition, is that we can imagine, spiritual conversation is more important than talking about politics, that the truth is actually much more valuable than the financial crisis, ... really it's not, its a concept, they are all concepts, so play where and when you wanna play, sometimes you pull back, sometimes you don't want to play and you will have to play anyway, Watch the desire to play or not to play, and don't place spiritual conversation higher on any valuesystem than anything else... and go after the desire to play or not to play, to chat or not chat, sure it feels like effort to talk rubbish, the prices of dishwashers, you know, and this conversation comes up, I have to get the cheapest dishwasher, and it's like seeing it's garbish, .. ITS ALL GARBISH, ... but there is a sort of fun, of humor about it, ? YES, ITS ALL TO BE ENJOYED, No conversation can take you from the peace that's inside, but the desire not to participate in the conversation, that will distract you, that will bring your attention away from WHAT YOU ARE, The desire to not play, to not have a conversation, thats the problem, thats the effort, ..."
hinner inte mer nu men skall fortsätta transkribera det här för det svänger om dom här konversationerna. Om ni vill ladda ner och lyssna på hela den här Satsangen, här är länken. http://www.jackieokeeffe.com/audio.html det är 1/3 från 22:e augusti 2009
Kvinnan: It's such a strong urge! Because I can see them suffering.
Jac: YES BUT ... what they really are is not suffering. There is no separation between you and them. So if you run those ideas, you will then think that you will have to do something to help them. But go deeper in it and you will see that all of that is based on a lie too. So, keep you spiritual work to yourself, unless somebody invites you to speak about it. Socially we play a role. With family, events whatever. And you know how you would be talking to a kid, lets say you have a seven year old son, and he is talking about a footballmatch that he played, YOU HAVE NO INTEREST AT ALL IN FOOTBALL, and he goes on, he ran up and passed it and, ... and we, whiiaa, WHAT HAPPENED THEN?? ... we see it's ok for our kids, its ok to fake an interest in their lives, but outside our kids we can't do it. OH, WHATS THAT ABOUT? But the whole lot of it is a bluff, ... laughter ... the whole lot of it is pretence, the whole lot of it is a game. But we somehow said it is ok to pretend with kids. ... we go to this shop and we buy this and bla bla and it's no problem playing, it's totally rubish, you know? Ok? So we play with kids, ... with adults, somehow we don't want to play, but there is only playing, ITS ALL PLAY, even Satsang is playing, imagining there is something to get, something to understand, that you have to wake up, that you are not peace, that you are an individual, See, thats play, we are playing waking up, we are playing here ... laughter ... this isn't real either, .... a voice in the audience: I want my money back ... laughter ... you see, it's all play. The desire to, I want to talk about the truth, or I want to be in silence, or, I can't talk about this anymore because this isnt real and I know what the truth is, these are just desires running. Everything that can be said is already a lie, we can only point to the truth, ... everything that we say is trash, ... laughter, .... how is something more trash than something else? ... laughter,... its all lies. the fact that there's a spiritual practice going on, that you think you are interested in that, ... thats rubbish too, ... it belongs to the theater, the cinema, so instead of looking for skills and how to manage it, see it for what it is, IT'S ALL OPPORTUNITY TO PLAY, and, I don't want to play with you, and I don't want to play today, ... that happens too, ... laughter ... more laughter ... we're being kids you know, we are just being kids, thats all we do, ... so very often, the things that are underneath, this transition, is that we can imagine, spiritual conversation is more important than talking about politics, that the truth is actually much more valuable than the financial crisis, ... really it's not, its a concept, they are all concepts, so play where and when you wanna play, sometimes you pull back, sometimes you don't want to play and you will have to play anyway, Watch the desire to play or not to play, and don't place spiritual conversation higher on any valuesystem than anything else... and go after the desire to play or not to play, to chat or not chat, sure it feels like effort to talk rubbish, the prices of dishwashers, you know, and this conversation comes up, I have to get the cheapest dishwasher, and it's like seeing it's garbish, .. ITS ALL GARBISH, ... but there is a sort of fun, of humor about it, ? YES, ITS ALL TO BE ENJOYED, No conversation can take you from the peace that's inside, but the desire not to participate in the conversation, that will distract you, that will bring your attention away from WHAT YOU ARE, The desire to not play, to not have a conversation, thats the problem, thats the effort, ..."
hinner inte mer nu men skall fortsätta transkribera det här för det svänger om dom här konversationerna. Om ni vill ladda ner och lyssna på hela den här Satsangen, här är länken. http://www.jackieokeeffe.com/audio.html det är 1/3 från 22:e augusti 2009
söndag, november 22, 2009
... when the whole world is inside your head ...
"En dag går Traceys liv i tusen bitar. Hon är femton, skolan är ett helvete och hennes familj en mardröm. När berättelsen börjar sitter hon längst bak i bussen, naken och insvept i ett duschdraperi. Det enda hon vet är att någonting fruktansvärt har hänt och att hennes lillebror är försvunnen.
Ellen Page, från Juno, har snabbt blivit världens mest efterfrågade unga skådespelerska. Som Tracey får vi följa henne genom tonårstidens mest brutala verklighet - eller är det i själva verket en stor lögn?"
Såklart nappade jag på den. Jag är numera inställd på att leta efter ord som dröm & lögn följda av frågetecken. Och jag blev inte besviken. Emotionellt mörbultad blev jag men det var det värt. Efter 24 minuter säger Tracey:
"And how do you know whats real and whats not when the whole world is inside your head?"
Japp. Där kom ännu ett sökord in - REAL - följt av frågetecken.
Den vanliga frågan dyker upp - är detta ett skolexempel på dissociativ störning till följd av trauma? I don't think so. Jag tror att Tracey skall föreställa vara en väldigt vaken 15-åring. Wow!
Jnana Yoga är kunskap om SUBJEKTET - inte kunskap om objekten
Q: Jag läste något väldigt bra som Adyashanti säger om att vara i "not knowing". Ett transcript som publicerades i en för övrigt mycket läsvärd post på Magdalenas blog. Adyashanti pratar ofta om the place/state of not knowing. Det han säger resonerar djupt inom mig. Det är sant helt enkelt. Jag inser också värdet av Kunskapens väg. Behöver man kanske definiera vilken kunskap du menar och vilken kunskap det är Adya refererar till?
A: Adya är väldigt tydlig med vad han menar. Han pratar här om kunskap i meningen veta vad man skall göra. Värdet av "not knowing" kommer alltid upp när han får frågor om vilket val som är rätt. Han bemöter ett sorts kontrollbehov hos frågeställaren. Den kunskap som Jnana Yoga pratar om handlar inte om att veta vad man skall göra, vad som kommer hända, vad man vill eller hur man skall undvika det man är rädd för. Nyckelordet är IDENTITET.
Q: ok, så det handlar om att VETA vad man är.
A: Japp, så enkelt är det. VETA att man aldrig kan vara ett objekt för vetandet utan SJÄLVA VETANDET. Det handlar inte om VAD man vet utan ATT man vet. Ok?
Q: Jo, jag vet. Du har sagt det så många gånger.
A: Och du har glömt bort det så många gånger. Vet du Björn. att släppa på behovet att veta handlar om objekt-vetande.
... här blir det tydligt att den kunskap Jnana Yoga handlar om, är kunskap om SUBJEKTET. Kunskapen om den enda IDENTITETEN. Egots väg däremot handlar om kunskap för att få kontroll över OBJEKTEN.... kontroll över tiden, kontroll över dualismen....
A: Du ser, när du ÄR kunskapen om subjektet så ser du att subjektet är Vetande, det är Närvaro, det är Stillhet, det är "Aliveness", det är Bliss, det är Ominpresens. Det är ALLT.
Men när du IGNORERAR det uppenbara - att du ÄR subjektet - då går du vilse i det som förefaller vara objektens labyrinter.
A: Adya är väldigt tydlig med vad han menar. Han pratar här om kunskap i meningen veta vad man skall göra. Värdet av "not knowing" kommer alltid upp när han får frågor om vilket val som är rätt. Han bemöter ett sorts kontrollbehov hos frågeställaren. Den kunskap som Jnana Yoga pratar om handlar inte om att veta vad man skall göra, vad som kommer hända, vad man vill eller hur man skall undvika det man är rädd för. Nyckelordet är IDENTITET.
Q: ok, så det handlar om att VETA vad man är.
A: Japp, så enkelt är det. VETA att man aldrig kan vara ett objekt för vetandet utan SJÄLVA VETANDET. Det handlar inte om VAD man vet utan ATT man vet. Ok?
Q: Jo, jag vet. Du har sagt det så många gånger.
A: Och du har glömt bort det så många gånger. Vet du Björn. att släppa på behovet att veta handlar om objekt-vetande.
... här blir det tydligt att den kunskap Jnana Yoga handlar om, är kunskap om SUBJEKTET. Kunskapen om den enda IDENTITETEN. Egots väg däremot handlar om kunskap för att få kontroll över OBJEKTEN.... kontroll över tiden, kontroll över dualismen....
A: Du ser, när du ÄR kunskapen om subjektet så ser du att subjektet är Vetande, det är Närvaro, det är Stillhet, det är "Aliveness", det är Bliss, det är Ominpresens. Det är ALLT.
Men när du IGNORERAR det uppenbara - att du ÄR subjektet - då går du vilse i det som förefaller vara objektens labyrinter.
Jnana Yoga
A: Björn, du överöser mig med frågor som du redan vet svaret på. Och det är helt ok. Du säger, - jag vet att det är si och inte så, men det känns ju som att det är så.... som att det är personligt, som att tiden är på riktigt, som att identiteten hänger sig fast i kroppen, känslorna och tankarna.
... här kommer A att gå in på det inom Nondualismen kontroversiella ämnet "praktik". Han kommer påstå att det finns något att göra och att någon kan göra det. Det är kontroversiellt därför att Nondualistisk filosofin säger att något och någon inte finns. Filosofin säger att något och någon är fula ord, - fy, aja, aldrig mer säga så, säger filosofin. Men A bryr sig inte om att vara renlärig. Han ser att filosofin kan bli ett nytt gömställe för lögnerna. Filosofin kan bli den låda där man slänger in alla lögner för att sedan stänga locket och säga att man är klar. ....
A: Men hör här. Det handlar om att hålla fast vid sanningen. Stå upp för det man vet bortom alla tvivel. Du vet ju att du inte är din personlighet. Du vet att du inte är din kropp med dess skiftande känslor och tankar. Du vet att du inte kan vara dina sinnesintryck eller dina sinnen. Eller hur? Stå upp och säg ja, se mig i ögonen och säg ja med klar och tydlig röst.
Q: Ja, jag vet DET.
A: Bra, nu skall jag tala om för dig vad som får dig att vackla, vad som får dig att låtsas som att du inte vet.
Q: Ja gör det. Varför låtsas jag?
A: Jo, för titt som tätt hör du en röst i ditt huvud som piper - allt det där som du tror att du vet är bara mentalt.... BARA mentalt. Känner du igen den rösten?
Q: Jo, allt för väl.
A: Vet du vad du skall svara då?
Q: Nej, inte riktigt.
A: Jag märker det. För du vacklar lite varje gång. Hör här Björn: Du går den väg som inom Yoga-traditionen kallas Jnana Yoga - kunskapens väg. Du vet att tron på att du är kroppen/personligheten är o-kunskap. Du vet att hela detta drama föds ur denna okunskap. Ser du det tydligt?
Q: Ja.
A: Ser du tydligt att roten till alla dina frågor också BARA är mental?
Q: Jo.
A: Hör här! Roten till all förvirring och allt lidande är o-kunskap. Inget annat. Hur kan du som subjektet vara något objekt? Du vet att det är omöjligt. Stå upp för det. Satsa allt på det. Du kan ge ditt liv för det, för du vet att det är sant! Eller hur?
Q: Eh, ja.
A: Varför darrar du på rösten?
... att man inom Nondualismen ibland, i vissa kretsar, nedvärderar kunskap inte så konstigt. Självklart finns det nivåer av kunskap som är ytliga. Men den kunskap som betyder något är så definitiv och så värdefull att den som har den kan ge sitt liv för den. För denna kunskap är inte det vi kallar vårt liv. Vårt liv är värt noll jämför med denna kunskap. ...
Q: Den tvekan du hör kommer sig av att jag tror att det inte räcker med att veta.
A: Det är sant. Du måste faktiskt göra något också. Du måste stå upp för det du vet! Stå upp för kunskapen. Allt du behöver göra är att vara det du redan är. Det finns inget som är mer naturligt och lätt. Men du måste stå fast vid det. Du måste säga nej varje gång en röst säger att du behöver något. Du måste stanna hemma varje gång en röst säger att du måste gå ut för att skaffa något du saknar.... Ok?
Q: Vem måste göra något? Det är väl bara kroppen som kan göra något. Och jag är ju inte kroppen.... Skit också. Det här är så förvirrande.
A: Ja men skärp dig nu Björn. Vem tror du det är jag talar till? Va!? Vem är det som har öron, vem har en kropp, vem är förvirrad, vem behöver stå upp för det han vet?
Q: mhmm, ... ah!
A: Ja, precis. Bra Björn, du ser. Det förefaller som att du har öron, kropp och okunskap. Det förefaller så. Och vi får deala med det som förefaller vara fallet. Men vi vet att vi inte är varken frågor eller svar, varken rösten eller öronen. Vi förefaller ha en röst och öron. So what, vad är problemet? För vi vet ju att vi inte är något annat än tidlös perfektion. Vi är odelad, gränslös sanning. Allt annat förefaller komma och gå. Varför skall vi bry oss om det? Varför skall det få oss att vackla?
Q: För att vi inte litar på kunskapen?
A: Precis. För att vi lyssnar på dom som med nedlåtande röst säger ...det där är ju BARA nåt du tror. Det är BARA mentalt, BARA nåt du intalar dig.
Hör här Björn. Dom som säger så skall du bemöta med största respekt och vänlighet. Du skall tålmodigt förklara att dom själva BARA är något dom tror.... Till dom skall du säga - jag hör vad du säger att jag vet att du BARA är mental. Du är BARA en berättelse som du tror på.
Q: Jäklar vad bra! .... skrattar.
A: Du ser, dom här rösterna är inget att vara rädd för. Dom är bara mentala. Dom är bara en tro.
Q: Ganska hisnande att inse. Men lite skrämmande också... Jag måste smälta det här.
... de röster som talar nedlåtande om kunskap brukar ofta tala sig varma för känslorna och hjärtat. Dom vänder liksom på steken och gör så att hjärtat hamnar högst upp och hjärnan under ...
Q: Jo, men känslorna då, skall jag bara låta dom vara som dom är.
A: Hör här. Känslorna kommer och går hela tiden. Precis som tankarna och sinnesintrycken. Ständigt skiftande. Behöver du överhuvudtaget skilja på tankar och känslor?
Q: Nja, jag kan ju se hur dom hör ihop.
A: Ja det är klart dom gör. Att dom är två olika saker är BARA mentalt. Det är BARA nåt du tror, ok?
...
Q: Wow, det var bra! Tack!!
A: Det är därför många inom engelskspråkig Nondualism pratar om Mind. Ett svåröversatt ord. Men det är faktiskt väldigt bra för det delar inte på det som är en enhet. Tankar och känslor är ett. Många ser också hur lönlöst det är att skapa en konstgjord gräns mellan mind och body. Så man pratar om bodymind.
Q: Ja, det har du rätt i. Varför pratar du inte om bodymind som en helhet?
A: Det kan jag göra.
... här kommer A att gå in på det inom Nondualismen kontroversiella ämnet "praktik". Han kommer påstå att det finns något att göra och att någon kan göra det. Det är kontroversiellt därför att Nondualistisk filosofin säger att något och någon inte finns. Filosofin säger att något och någon är fula ord, - fy, aja, aldrig mer säga så, säger filosofin. Men A bryr sig inte om att vara renlärig. Han ser att filosofin kan bli ett nytt gömställe för lögnerna. Filosofin kan bli den låda där man slänger in alla lögner för att sedan stänga locket och säga att man är klar. ....
A: Men hör här. Det handlar om att hålla fast vid sanningen. Stå upp för det man vet bortom alla tvivel. Du vet ju att du inte är din personlighet. Du vet att du inte är din kropp med dess skiftande känslor och tankar. Du vet att du inte kan vara dina sinnesintryck eller dina sinnen. Eller hur? Stå upp och säg ja, se mig i ögonen och säg ja med klar och tydlig röst.
Q: Ja, jag vet DET.
A: Bra, nu skall jag tala om för dig vad som får dig att vackla, vad som får dig att låtsas som att du inte vet.
Q: Ja gör det. Varför låtsas jag?
A: Jo, för titt som tätt hör du en röst i ditt huvud som piper - allt det där som du tror att du vet är bara mentalt.... BARA mentalt. Känner du igen den rösten?
Q: Jo, allt för väl.
A: Vet du vad du skall svara då?
Q: Nej, inte riktigt.
A: Jag märker det. För du vacklar lite varje gång. Hör här Björn: Du går den väg som inom Yoga-traditionen kallas Jnana Yoga - kunskapens väg. Du vet att tron på att du är kroppen/personligheten är o-kunskap. Du vet att hela detta drama föds ur denna okunskap. Ser du det tydligt?
Q: Ja.
A: Ser du tydligt att roten till alla dina frågor också BARA är mental?
Q: Jo.
A: Hör här! Roten till all förvirring och allt lidande är o-kunskap. Inget annat. Hur kan du som subjektet vara något objekt? Du vet att det är omöjligt. Stå upp för det. Satsa allt på det. Du kan ge ditt liv för det, för du vet att det är sant! Eller hur?
Q: Eh, ja.
A: Varför darrar du på rösten?
... att man inom Nondualismen ibland, i vissa kretsar, nedvärderar kunskap inte så konstigt. Självklart finns det nivåer av kunskap som är ytliga. Men den kunskap som betyder något är så definitiv och så värdefull att den som har den kan ge sitt liv för den. För denna kunskap är inte det vi kallar vårt liv. Vårt liv är värt noll jämför med denna kunskap. ...
Q: Den tvekan du hör kommer sig av att jag tror att det inte räcker med att veta.
A: Det är sant. Du måste faktiskt göra något också. Du måste stå upp för det du vet! Stå upp för kunskapen. Allt du behöver göra är att vara det du redan är. Det finns inget som är mer naturligt och lätt. Men du måste stå fast vid det. Du måste säga nej varje gång en röst säger att du behöver något. Du måste stanna hemma varje gång en röst säger att du måste gå ut för att skaffa något du saknar.... Ok?
Q: Vem måste göra något? Det är väl bara kroppen som kan göra något. Och jag är ju inte kroppen.... Skit också. Det här är så förvirrande.
A: Ja men skärp dig nu Björn. Vem tror du det är jag talar till? Va!? Vem är det som har öron, vem har en kropp, vem är förvirrad, vem behöver stå upp för det han vet?
Q: mhmm, ... ah!
A: Ja, precis. Bra Björn, du ser. Det förefaller som att du har öron, kropp och okunskap. Det förefaller så. Och vi får deala med det som förefaller vara fallet. Men vi vet att vi inte är varken frågor eller svar, varken rösten eller öronen. Vi förefaller ha en röst och öron. So what, vad är problemet? För vi vet ju att vi inte är något annat än tidlös perfektion. Vi är odelad, gränslös sanning. Allt annat förefaller komma och gå. Varför skall vi bry oss om det? Varför skall det få oss att vackla?
Q: För att vi inte litar på kunskapen?
A: Precis. För att vi lyssnar på dom som med nedlåtande röst säger ...det där är ju BARA nåt du tror. Det är BARA mentalt, BARA nåt du intalar dig.
Hör här Björn. Dom som säger så skall du bemöta med största respekt och vänlighet. Du skall tålmodigt förklara att dom själva BARA är något dom tror.... Till dom skall du säga - jag hör vad du säger att jag vet att du BARA är mental. Du är BARA en berättelse som du tror på.
Q: Jäklar vad bra! .... skrattar.
A: Du ser, dom här rösterna är inget att vara rädd för. Dom är bara mentala. Dom är bara en tro.
Q: Ganska hisnande att inse. Men lite skrämmande också... Jag måste smälta det här.
... de röster som talar nedlåtande om kunskap brukar ofta tala sig varma för känslorna och hjärtat. Dom vänder liksom på steken och gör så att hjärtat hamnar högst upp och hjärnan under ...
Q: Jo, men känslorna då, skall jag bara låta dom vara som dom är.
A: Hör här. Känslorna kommer och går hela tiden. Precis som tankarna och sinnesintrycken. Ständigt skiftande. Behöver du överhuvudtaget skilja på tankar och känslor?
Q: Nja, jag kan ju se hur dom hör ihop.
A: Ja det är klart dom gör. Att dom är två olika saker är BARA mentalt. Det är BARA nåt du tror, ok?
...
Q: Wow, det var bra! Tack!!
A: Det är därför många inom engelskspråkig Nondualism pratar om Mind. Ett svåröversatt ord. Men det är faktiskt väldigt bra för det delar inte på det som är en enhet. Tankar och känslor är ett. Många ser också hur lönlöst det är att skapa en konstgjord gräns mellan mind och body. Så man pratar om bodymind.
Q: Ja, det har du rätt i. Varför pratar du inte om bodymind som en helhet?
A: Det kan jag göra.
onsdag, november 18, 2009
Jag är varken maskinen eller spöket i maskinen
Q: Jag kom på en boktitel idag. Den lyder - Jag är varken maskinen eller spöket/själen i maskinen - Den här titeln känns kul och lite provokativ och berör frågeställningar jag brottats med långt innan jag kom in på Nondualismen och Vichara. Min bakgrund inom Antroposofin lyckades nästan ge mig en livslång kropp/själ-dualistisk grundprogrammering. En dualism som såklart finner näring överallt i kulturen. Innan jag mötte Nondualismen (genom Osho) var jag en närmast fanatisk kritiker av all andlighet som baserades på tanken att kroppen utgör en tillfällig boning för en själ ... jag var värsta plågan för alla newage'are och alla andra religiösa människor för den delen. Jag menar, säg den form av andlighet som inte faller ihop utan dualismen kropp/själ? Jag underbyggde min kritik med allt jag kunde hitta och begripa av naturvetenskap och filosofi. Min främsta källa till argument och min bästa bundsförvant var Neuro-biologin.
Hursomhelst. Jag behöver inte här redogöra för den långa kedja av resonemang som ledde fram till det synsätt jag har idag. Jag vill bara säga att jag inte längre har något problem med tanken på en själ som vandrar vidare i någon astral dimension när kroppen dött. Detta kan tyckas vara ett väldigt stort steg för någon som i många år förnekat existensen av en själ eller liv efter döden. Men det är inte alls vad det låter som. Jag antar att du förstår. Det är svårt att formulera.
... det handlar såklart om mitt monomaniska intresse för Subjektet med stor S. Självet. Det absoluta. The One. I ljuset av denna passion bleknar allt som rör objekten och deras förhållande till varandra. En själ är lika mycket objekt som en kropp om än subtilare till formen. ...
A: Jo, jag förstår. Du säger ju nästan allt i titeln. Titeln förnekar inte alls existensen av en själ som kan leva vidare efter den fysiska kroppens död. Det tycker jag är bra. Däremot kan det uppfattas som onödigt provocerande att skriva spöket slash själen som du gör. Är det verkligen nödvändigt?
Q: Ja, det känns viktigt för mig. Jag menar, det är ju provocerande att kalla kroppen för en maskin också, eller hur?
A: Jo, men var konsekvent. Välj, antingen spöket i maskinen eller själen i kroppen.
Q: Ok, då väljer jag maskinen och spöket. Jag vet inte om detta kan bli ett manus, men det känns så nu. Det får visa sig. Jag kommer hoppa in mitt i det som kan bli ett manus. Uppbyggnad och strukur får komma på plats senare i så fall.
... jag har några gånger deklarerat att jag aldrig kommer skriva någon Nondualistisk bok. Men man skall aldrig säga aldrig. Är skillnaden så stor mellan bokmanus och blogg? Egentligen? Det är en annan struktur bara. ...
Q: Jag börjar med mitt senaste meditationspass. Ett pass som strax skall följas av ett till. Det är så uppenbart att det som sitter där i meditation är en sorts sinnes-maskin. Otroligt avancerad men ändå - som en maskin. En sinnesprocessor liksom. Om det finns ytterligare subtila/astrala dimensioner som utgör nåt sorts blueprint för den här maskinen samtidigt som dom existerar paralellt i kroppen - det är en central fråga. Jag har i många år förnekat sådana dimensioner. Jag kan lite prosaiskt konstatera - det var jobbigt....
... Här har vi en massiv body of knowledge som förkastas av vår kulturs hyllade naturvetenskap, men som trots det bara växer och växer. Jag pratar om översinnlig kunskap såklart - som samlats via extrasensory perception. Denna kunskap växer helt oberoende av naturvetenskapens analretentiva försök att klara sig utan den. - Nej, det här förstår vi inte, säger naturvetenskapen, men avfärdar alla andra källor till input än den egna, förmodligen ytterst smala, strimman av "intra-sensory perception". ...
Q: Många ägnar sitt andliga sökande åt att strida mot naturvetenskapens inskränkta världsbild. Det intresserar mig föga. Lite kul kan det vara men det är helt utanför mitt intresseområde.
Tillbaka till meditationskudden. Här sitter den, sinnes-processorn och processar sinnesintryck. Självklart är det som sitter där på kudden ett mysterium lika förunderligt vackert som alla dom andra exemplaren ur arten homo sapiens sapiens. Men det är inte jag som sitter där. Hjälp mig nu med frågor att formulera det här. Du vet ju vad jag vet.
A: Ok, det som sitter där är ett objekt säger du. Men är det inte så att du, ditt sanna subjekt, vilar inuti det här objektet?
Q: Nej.
A: Men bor inte subjektet längst in i hjärtats djup, som det stilla navet.?
Q: Nej. Men hjälp mig att förklara varför. Du vet ju. Hjälp mig med frågor.
... det som kommer här går stick i stäv med den grundläggande andliga överenskommelsen. Det är en helig deal som bryts här. Detta är hädelse. Hör ni det - H Ä D E L S E -
VARNING - B L A S P H E M Y ...
A: Men om Subjektet, det andliga Hjärtat, inte bor i ditt hjärta, var bor det då? Det kan väl inte bo in någon annans hjärta?
Q: Snälla, snälla, inse att Självet/ det Absoluta/ The One, aldrig kan vara ett objekt som går att lokalisera i förhållande till andra objekt.
A: Lugn, jag inser det. Vet du verkligen att du inte är ett objekt?
Q: Jaa, såklart jag vet!
A: Räkna upp för mig vad som kännetecknar Subjektet!
... och här kommer en del pointers som kan vara till glädje när man gör Vichara. Att göra Vichara är egentligen en sorts spontan, ögonblicks-meditation som sätts igång med hjälp av olika frågar, ofta oformulerade - variationer på temat - VEM är jag?...
Q: För det första. Subjektet går inte att lokalisera. Det enda som kan sägas om Subjektet är att det är Närvarande. Subjektet är samma som ren Närvaro.
Sinnesnärvaro däremot går att lokalisera. Men inte ren Närvaro.
För det andra. Sinnesnärvaron går att kontrollera, den går att styra och träna upp som en muskel. Sinnenärvaro kan höjas, den kan avta, t.ex. när man blir trött eller drogpåverkad. Den kan avta helt under djup sömn eller narkos. Ren Närvaro kan aldrig sättas igång, aldrig höjas, aldrig avta, aldrig stoppas, den kan inte styras eller kontrolleras. Den flödar alltid med en oundviklig lätthet.
Totalt fritt, ...
olokaliserbart, ...
gränslöst, ...
lätt, ...
flödande...
Det är kännetecknet för ren Närvaro.
A: Bra. Så himla bra att du skiljer på Sinnesnärvaro och ren Närvaro. Du är inte ensam om att ha gått vilse där. Även om t.ex. Eckhart Tolle aldrig säger att Presence är det samma som sinnesnärvaro gör han inte den klara tydliga distinktionen. Jag ser att den här tydligheten kan hjälpa andra i deras meditation också.
... därmed går jag nu och mediterar lite till. Hur kan det sägas bättre. Kroppen och själen blir återigen klara över att dom inte är ren Närvaro. SAMTIDIGT. Ren Närvaro vet som alltid att den är utan början och utan slut i tiden. ...
A: Det var ganska tydligt. ... Men bättre kan du.
Hursomhelst. Jag behöver inte här redogöra för den långa kedja av resonemang som ledde fram till det synsätt jag har idag. Jag vill bara säga att jag inte längre har något problem med tanken på en själ som vandrar vidare i någon astral dimension när kroppen dött. Detta kan tyckas vara ett väldigt stort steg för någon som i många år förnekat existensen av en själ eller liv efter döden. Men det är inte alls vad det låter som. Jag antar att du förstår. Det är svårt att formulera.
... det handlar såklart om mitt monomaniska intresse för Subjektet med stor S. Självet. Det absoluta. The One. I ljuset av denna passion bleknar allt som rör objekten och deras förhållande till varandra. En själ är lika mycket objekt som en kropp om än subtilare till formen. ...
A: Jo, jag förstår. Du säger ju nästan allt i titeln. Titeln förnekar inte alls existensen av en själ som kan leva vidare efter den fysiska kroppens död. Det tycker jag är bra. Däremot kan det uppfattas som onödigt provocerande att skriva spöket slash själen som du gör. Är det verkligen nödvändigt?
Q: Ja, det känns viktigt för mig. Jag menar, det är ju provocerande att kalla kroppen för en maskin också, eller hur?
A: Jo, men var konsekvent. Välj, antingen spöket i maskinen eller själen i kroppen.
Q: Ok, då väljer jag maskinen och spöket. Jag vet inte om detta kan bli ett manus, men det känns så nu. Det får visa sig. Jag kommer hoppa in mitt i det som kan bli ett manus. Uppbyggnad och strukur får komma på plats senare i så fall.
... jag har några gånger deklarerat att jag aldrig kommer skriva någon Nondualistisk bok. Men man skall aldrig säga aldrig. Är skillnaden så stor mellan bokmanus och blogg? Egentligen? Det är en annan struktur bara. ...
Q: Jag börjar med mitt senaste meditationspass. Ett pass som strax skall följas av ett till. Det är så uppenbart att det som sitter där i meditation är en sorts sinnes-maskin. Otroligt avancerad men ändå - som en maskin. En sinnesprocessor liksom. Om det finns ytterligare subtila/astrala dimensioner som utgör nåt sorts blueprint för den här maskinen samtidigt som dom existerar paralellt i kroppen - det är en central fråga. Jag har i många år förnekat sådana dimensioner. Jag kan lite prosaiskt konstatera - det var jobbigt....
... Här har vi en massiv body of knowledge som förkastas av vår kulturs hyllade naturvetenskap, men som trots det bara växer och växer. Jag pratar om översinnlig kunskap såklart - som samlats via extrasensory perception. Denna kunskap växer helt oberoende av naturvetenskapens analretentiva försök att klara sig utan den. - Nej, det här förstår vi inte, säger naturvetenskapen, men avfärdar alla andra källor till input än den egna, förmodligen ytterst smala, strimman av "intra-sensory perception". ...
Q: Många ägnar sitt andliga sökande åt att strida mot naturvetenskapens inskränkta världsbild. Det intresserar mig föga. Lite kul kan det vara men det är helt utanför mitt intresseområde.
Tillbaka till meditationskudden. Här sitter den, sinnes-processorn och processar sinnesintryck. Självklart är det som sitter där på kudden ett mysterium lika förunderligt vackert som alla dom andra exemplaren ur arten homo sapiens sapiens. Men det är inte jag som sitter där. Hjälp mig nu med frågor att formulera det här. Du vet ju vad jag vet.
A: Ok, det som sitter där är ett objekt säger du. Men är det inte så att du, ditt sanna subjekt, vilar inuti det här objektet?
Q: Nej.
A: Men bor inte subjektet längst in i hjärtats djup, som det stilla navet.?
Q: Nej. Men hjälp mig att förklara varför. Du vet ju. Hjälp mig med frågor.
... det som kommer här går stick i stäv med den grundläggande andliga överenskommelsen. Det är en helig deal som bryts här. Detta är hädelse. Hör ni det - H Ä D E L S E -
VARNING - B L A S P H E M Y ...
A: Men om Subjektet, det andliga Hjärtat, inte bor i ditt hjärta, var bor det då? Det kan väl inte bo in någon annans hjärta?
Q: Snälla, snälla, inse att Självet/ det Absoluta/ The One, aldrig kan vara ett objekt som går att lokalisera i förhållande till andra objekt.
A: Lugn, jag inser det. Vet du verkligen att du inte är ett objekt?
Q: Jaa, såklart jag vet!
A: Räkna upp för mig vad som kännetecknar Subjektet!
... och här kommer en del pointers som kan vara till glädje när man gör Vichara. Att göra Vichara är egentligen en sorts spontan, ögonblicks-meditation som sätts igång med hjälp av olika frågar, ofta oformulerade - variationer på temat - VEM är jag?...
Q: För det första. Subjektet går inte att lokalisera. Det enda som kan sägas om Subjektet är att det är Närvarande. Subjektet är samma som ren Närvaro.
Sinnesnärvaro däremot går att lokalisera. Men inte ren Närvaro.
För det andra. Sinnesnärvaron går att kontrollera, den går att styra och träna upp som en muskel. Sinnenärvaro kan höjas, den kan avta, t.ex. när man blir trött eller drogpåverkad. Den kan avta helt under djup sömn eller narkos. Ren Närvaro kan aldrig sättas igång, aldrig höjas, aldrig avta, aldrig stoppas, den kan inte styras eller kontrolleras. Den flödar alltid med en oundviklig lätthet.
Totalt fritt, ...
olokaliserbart, ...
gränslöst, ...
lätt, ...
flödande...
Det är kännetecknet för ren Närvaro.
A: Bra. Så himla bra att du skiljer på Sinnesnärvaro och ren Närvaro. Du är inte ensam om att ha gått vilse där. Även om t.ex. Eckhart Tolle aldrig säger att Presence är det samma som sinnesnärvaro gör han inte den klara tydliga distinktionen. Jag ser att den här tydligheten kan hjälpa andra i deras meditation också.
... därmed går jag nu och mediterar lite till. Hur kan det sägas bättre. Kroppen och själen blir återigen klara över att dom inte är ren Närvaro. SAMTIDIGT. Ren Närvaro vet som alltid att den är utan början och utan slut i tiden. ...
A: Det var ganska tydligt. ... Men bättre kan du.
måndag, november 16, 2009
Försök att fixera tidens flöde
Q: Just nu finns det en massa häftiga insikter som vill ut här, eller snarare, gamla insikter som blivit klarare och vassare. Samtidigt undrar jag ibland om jag inte borde försöka släppa dom här insiktsrusen. Jag menar, det varar ju ändå aldrig. Insikter är flyktiga, dom kommer och går, jag känner impulsen att hålla fast dom, äga dom, samtidigt vet jag så väl att det inte går. Men jag tänker att den här bloggen handlar om det, att försöka fånga det som inte går att fånga. Säg nåt bra nu om insikter. Just nu är det en issue för mig.
A: Jag har sett två nyckelord i ditt skrivande på sistone som summerar det du brottas med. Det ena ordet är FIXERING och det andra FLÖDE. Det är precis som du säger att insikter är en del av ett mentalt flöde. Det enda jag har att säga till dig är - försök aldrig hitta en identitet i insikter! Aldrig!
Q: Ok, jag förstår ju varför också, men det är väldigt frestande ser du. Det känns så bra och att gripa tag i det som känns bra känns som en naturlig sak att göra.
A: Nej Björn, det är aldrig naturligt att fixera, eller som du säger, "gripa tag i" ett flöde.
... att sluta försöka fixera tidens flöde är en tendens som inte är en insikt. Det är en tendens som är oundviklig. Något har gett vika, något har gått sönder i den här fixeringsmekanismen och detta något är för alltid trasigt. Eller kanske kan man uttrycka det såhär - även om jag kunde fixera, skulle jag inte kunna göra det som förr eftersom det framstår som så uppenbart bisarrt. Det är som att försöka gripa tag i regnbågen. Det går ju bara inte. Ingen vuxen människa kan på allvar komma där med en låda, försöka ta tag i regnbågen, dra in den och lägga den i lådan för att sedan kunna säga - här - här är den och den är MIN!! ...
Q: Så vad skall jag göra när insikterna kommer. Skall jag bara låta dom flöda genom mig? Jag menar, är inte den här bloggen ett försök att gripa tag i insiktsflödet? Är inte skrivandet ett sätt att försöka göra det personligt, stoppa in det i Björn Clausens låda och sedan äga det. Vad tycker du?
A: Det hela handlar om vilka förväntningar du har på skrivandet. Framför allt handlar det om var du väntar dig att finna din sanna identitet! Är du med? Detta är crucial.
Q: Min identitet är Närvaron. Den rena närvaron. Nu ser jag något. Närvaron är Stillhet. Att säga att den aldrig rör på sig stämmer heller inte eftersom Närvaron är olokaliserbar och non-dimensionell. Begrepp som rörelse är inte applicerabara i Närvarodimensionen. Oj, nu håller jag på att hitta ord här.
A: Bra, fortsätt!
Q: Däremot är Närvaro liv. Oerhört Levande.
A: Ja, bra, fortsätt!
Q: Närvaron är en sådan oerhörd trygghet. Bergfast är ett ord jag vill använda. Monumentalt. Orubbligt. Men det låter lite reliöst.
A: Bra. Använd religiöst färgade ord om du vill. Kyrkan har inte tagit patent på några ord.
Q: Ok, nu ser jag detta. Närvaron är orubblig, bergfast. Det är nog dom orden jag vill vila i nu. Oj! Min identitet är bergfast, orubblig, levande stillhet och närvaro. Wow! Nu vilar jag i det.
A: Bra, gör det.
... Det är därför Vedantas ord för det Absoluta är så bra - SJÄLVET - det pekar direkt på vad all andlighet handlar om, nämligen IDENTITET. Det är inte bara Nondualismen som handlar om Identitet. ...
A: Vår uppenbart fåfänga strävan efter att fixera det eviga flödet bygger på ignorans. Ignorans i den meningen att vi missar något uppenbart, ignorerar det fast det är det mest uppenbara som finns.
Q: Du menar att vi redan är orubbligheten själv.
A: Precis. När vi vilar i det vi uppenbart är - ren Närvaro - så vilar vi i orubblighet. Kan du Björn se någon vettig anledning att då försöka hitta en fast punkt i tidens flöde?
Q: Nej, inte annat än att man av någon anledning lyckats bortse från det uppenbara.
A: Du ser, våra försök att t.ex. fixera en mental form, (som kallas insikt) bygger på en längtan efter att komma hem till den sanna identiteten. Den ENDA sanna identiteten. Vi ser inte att vi redan är den sanna identiteten eftersom vi väljer att ignorera det uppenbara ... Vilket är ....
Q: ... eh, jo, att vi är orubbligheten. Tack! Jag ser det nu. Det finns mycket annat jag vill prata med dig om också. Bland annat har jag sedan igår förbluffats över hur jag kunnat förväxla fokuserad uppmärksamhet med Ren Uppmärksamhet. Uppmärksamhet såsom den Stilla, Levande Närvaron är Uppmärksam.
A: Bra, vi tar det senare. Ge dig tid att vila nu Björn. Vila i att den ENDA sanna identiteten - ren närvaro - är orubbligheten själv. Se det uppenbara i detta. Och se hur onödigt varje försök att fixera tid (icke-närvaro) är när THE ONE (som vi alla är) i sanning är gränslös orubblighet. I ljuset av detta kan Maya flöda fritt.
Förresten Björn, har du någon gång försökt gå fram till bioduken för att stoppa någon av filmkaraktärerna från att göra något?
Q: Nej ...:)
A: Lika fåfängt är varje försök att fixera vid sinnes-intryckens eviga flöde.
A: Jag har sett två nyckelord i ditt skrivande på sistone som summerar det du brottas med. Det ena ordet är FIXERING och det andra FLÖDE. Det är precis som du säger att insikter är en del av ett mentalt flöde. Det enda jag har att säga till dig är - försök aldrig hitta en identitet i insikter! Aldrig!
Q: Ok, jag förstår ju varför också, men det är väldigt frestande ser du. Det känns så bra och att gripa tag i det som känns bra känns som en naturlig sak att göra.
A: Nej Björn, det är aldrig naturligt att fixera, eller som du säger, "gripa tag i" ett flöde.
... att sluta försöka fixera tidens flöde är en tendens som inte är en insikt. Det är en tendens som är oundviklig. Något har gett vika, något har gått sönder i den här fixeringsmekanismen och detta något är för alltid trasigt. Eller kanske kan man uttrycka det såhär - även om jag kunde fixera, skulle jag inte kunna göra det som förr eftersom det framstår som så uppenbart bisarrt. Det är som att försöka gripa tag i regnbågen. Det går ju bara inte. Ingen vuxen människa kan på allvar komma där med en låda, försöka ta tag i regnbågen, dra in den och lägga den i lådan för att sedan kunna säga - här - här är den och den är MIN!! ...
Q: Så vad skall jag göra när insikterna kommer. Skall jag bara låta dom flöda genom mig? Jag menar, är inte den här bloggen ett försök att gripa tag i insiktsflödet? Är inte skrivandet ett sätt att försöka göra det personligt, stoppa in det i Björn Clausens låda och sedan äga det. Vad tycker du?
A: Det hela handlar om vilka förväntningar du har på skrivandet. Framför allt handlar det om var du väntar dig att finna din sanna identitet! Är du med? Detta är crucial.
Q: Min identitet är Närvaron. Den rena närvaron. Nu ser jag något. Närvaron är Stillhet. Att säga att den aldrig rör på sig stämmer heller inte eftersom Närvaron är olokaliserbar och non-dimensionell. Begrepp som rörelse är inte applicerabara i Närvarodimensionen. Oj, nu håller jag på att hitta ord här.
A: Bra, fortsätt!
Q: Däremot är Närvaro liv. Oerhört Levande.
A: Ja, bra, fortsätt!
Q: Närvaron är en sådan oerhörd trygghet. Bergfast är ett ord jag vill använda. Monumentalt. Orubbligt. Men det låter lite reliöst.
A: Bra. Använd religiöst färgade ord om du vill. Kyrkan har inte tagit patent på några ord.
Q: Ok, nu ser jag detta. Närvaron är orubblig, bergfast. Det är nog dom orden jag vill vila i nu. Oj! Min identitet är bergfast, orubblig, levande stillhet och närvaro. Wow! Nu vilar jag i det.
A: Bra, gör det.
... Det är därför Vedantas ord för det Absoluta är så bra - SJÄLVET - det pekar direkt på vad all andlighet handlar om, nämligen IDENTITET. Det är inte bara Nondualismen som handlar om Identitet. ...
A: Vår uppenbart fåfänga strävan efter att fixera det eviga flödet bygger på ignorans. Ignorans i den meningen att vi missar något uppenbart, ignorerar det fast det är det mest uppenbara som finns.
Q: Du menar att vi redan är orubbligheten själv.
A: Precis. När vi vilar i det vi uppenbart är - ren Närvaro - så vilar vi i orubblighet. Kan du Björn se någon vettig anledning att då försöka hitta en fast punkt i tidens flöde?
Q: Nej, inte annat än att man av någon anledning lyckats bortse från det uppenbara.
A: Du ser, våra försök att t.ex. fixera en mental form, (som kallas insikt) bygger på en längtan efter att komma hem till den sanna identiteten. Den ENDA sanna identiteten. Vi ser inte att vi redan är den sanna identiteten eftersom vi väljer att ignorera det uppenbara ... Vilket är ....
Q: ... eh, jo, att vi är orubbligheten. Tack! Jag ser det nu. Det finns mycket annat jag vill prata med dig om också. Bland annat har jag sedan igår förbluffats över hur jag kunnat förväxla fokuserad uppmärksamhet med Ren Uppmärksamhet. Uppmärksamhet såsom den Stilla, Levande Närvaron är Uppmärksam.
A: Bra, vi tar det senare. Ge dig tid att vila nu Björn. Vila i att den ENDA sanna identiteten - ren närvaro - är orubbligheten själv. Se det uppenbara i detta. Och se hur onödigt varje försök att fixera tid (icke-närvaro) är när THE ONE (som vi alla är) i sanning är gränslös orubblighet. I ljuset av detta kan Maya flöda fritt.
Förresten Björn, har du någon gång försökt gå fram till bioduken för att stoppa någon av filmkaraktärerna från att göra något?
Q: Nej ...:)
A: Lika fåfängt är varje försök att fixera vid sinnes-intryckens eviga flöde.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
