Miniatyr-radio-människor

Känslan av att ha kontroll över tankar, känslor och handlingar är ganska övertygande. Denna kontrollkänsla är som ett mentalt moln som delvis döljer DET. Det är på denna kontrollkänsla mitt liv har byggts upp. Den utgör själva stommen i ett liv som i mycket liknar ett korthus. Och medan detta hus byggs, repareras och försvaras lyser DET för evigt med det uppenbaras klara ljus. Och jag är DET. Vetandet vet det. Förståendet börjar förstå att det inte kan förstå det.

Ett annat sätt att se på kontrollkänslan är detta: Tänk om vi bygger hela vårt liv på tron att dom som pratar på radion faktiskt är små miniatyr-radio-människor som sitter inuti radion och pratar. Föreställ dig att vi tror att vi kan kontrollera det dom säger, att dom lyssnar på oss och tar till sig det vi säger - eller att dom små radiomänniskorna inne i radion kan känna våra känslor och läsa vårt kroppsspråk ... då skulle man kunna säga att vi har problem.... Men tvivla inte på att vi skulle kunna lösa det. Den mänskliga hjärnans kreativitet är gränslös när det kommer till att blunda för det uppenbara och hitta bevis för det mest osannolika!!!

Allt som behövs är det uppenbara. DET behöver inga bevis. Och jag är DET. Det krävs ingen kreativitet för att hitta bevis för den uppenbara, klart lysande, eviga omedelbarheten.

En av de saker som är uppenbara är att det inte bor några små miniatyr-radio-människor inuti radion. Hur blir det uppenbart? Jo, genom att titta efter. Det är på liknande sätt med kontrollkänslan. Men ingen - absolut ingen vill förstöra sitt liv genom att titta efter. Absolut ingen vill att korthuset skall rasa. Det är därför som det sägs att INGEN kan bli upplyst/uppvaknad. Det är därför Ramesh Balsekar säger:

"If you have the choice between enlightenment and a million dollars, take the million dollars! Because if you get the million dollars, there will be somebody there to enjoy the million dollars; but if you get enlightenment there's no one there to enjoy the enlightenment."

Hjärtlöshet

Jag känner att det är dags för en total uppriktighet om DET som är bortom språket. Det enda jag kan säga helt uppriktigt är att DET är en klart lysande omedelbarhet. DET är uppenbart. Punkt.
Nukunu sade en gång till mig - prata om det du VET. Det räcker. Nukunu har rätt. Vi behöver fan inte säga nåt om hur lite vi vet. Inte heller om allt det vi tror eller hoppas eller är rädda för.
Trots detta skall jag slänga in en s.k. svår fråga här. Jag slänger in den rakt i omedelbarhetens klara ljus och ser vad som händer. Det handlar om hjärtlöshet. Om vad jag tror och är rädd för angående hjärtlöshet. Det är uppenbart att det jag tror och är rädd för betyder noll jämfört med det jag VET. Men trots det finns här en tro och en rädsla angående hjärtlöshet.

Först om det som är uppenbart kring det jag kallar hjärtlöshet. Nästan allt det som kallas kärlek är sprunget ur illusionen om separation och handlar om rädsla och brist. Jag tror inte jag behöver ge några exempel. Om du som läser denna text har sett detta har du sett det - har du inte sett det lär du inte byta uppfattning p.g.a. att jag ger några (i mitt tycke) träffande exempel.

Det är för mig uppenbart att ALL den kärlek vi drömmer om att få och ge redan genomsyrar varje cell av våra kroppar. Ååå så vackert tänker vi varje gång vi stöter på detta i nondualistisk litteratur eller poesi. Sedan stöter vi på "någon" som behöver vår kärlek. Snart inser vi att denne "någon" är en projektion i vår hjärna. Vi inser att detta kärleksdrama finns i vår hjärna och ingen annan stans. Vi inser vidare att "vi" också är en projektion i "den andres" hjärna. Till slut inser vi att detta är ytterligare en projektion och det svartnar för ögonen. Världen är så uppenbart en dröm och overkligheten är uppenbar. Nukunus ord ringer i mina öron. Skriv bara om DET du vet. För mig blir det - skriv bara om det uppenbara. Nåväl - det uppenbara är att allt kärleksdrama är projektioner på projektioner. En tjock jävla dimma av dreamstuff.

Det uppenbaras omedelbara klarhet lyser igenom allt detta SOM DET. Men sinnnet har svårt att acceptera det. Sinnet kan inte acceptera följderna av detta uppenbara. Följden är att dramatiken i kärleken för alltid är förlorad. Fast egentligen kan man inte säga att dramatiken gått förlorad. Det uppenbara är att dramatiken ALDRIG funnits där.

Jag pratade igår med en vän om vad som kan sägas vara uppvaknandets kännetecken. Är det frånvaron av rädsla frågade vi oss. Suzanne Segal, vars bok jag läser för fjärde gången, hävdar att rädslan inte behöver försvinna till följd av uppvaknandet. Vi undrade också om det är frånvaron av sorg och smärta. Sedan påminde vi oss att Jesus sista dagar var fyllda av smärta. Jag tänker att om separation är en illusion så blir all världens smärta och sorg också en del av oss. Hur skulle det kunna vara på något annat sätt? Hur skulle vi kunna separera ut oss från detta jämmerhav och säga att JAG är fri från sorg och smärta.
Faktum är att svaren på dessa frågor är långt ifrån uppenbara. Jag vet inte ens om frågorna är äkta. Det slår mig att det är den typen av frågor som intellektet älskar att syssla med. Som ett sorts existentiellt korsord. Det som driver fram denna typ av frågor är det dualistiska intellektets önskan om att pusslets alla bitar skall falla på plats. Och det uppenbara är att det är intellektet som sågat ut alla dessa bitar och sedan blandat runt dom och lagt dom i en påse som kallas existentiella grubblerier.

Vad som däremot framstår som uppenbart är frånvaron av DRAMA. Det är dramatiken som är konstruerad. Rädslan, sorgen och smärtan må finnas där men att göra denna närvaro till något mer än det är kallar jag DRAMA.
Ett drama behöver nämligen en huvudperson. Och det är uppenbart att denna huvudperson måste konstrueras av det dualistiska intellektet. Detta gäller inte bara om vi skall skriva en bra roman utan lika mycket om vi skall leva ett så kallat bra liv. Skillnaden mellan en bra roman och ett bra liv är fiktiv. Livet är en roman där vi spelar huvudrollen.

Motsatsen till hjärtlöshet är när vi känner hur det river och sliter i hjärtat. Vi kallar denna upplevelse för att "känna oss levande". Vi känner att när det river och sliter i hjärtat då finns vi - på riktigt. När det river och sliter i hjärtat har dramats fiktiva huvudperson blivit trovärdig. Dramatiken vaggar in oss i förvissningen om att drömmen är verklig. Vi vågar TRO att vi finns på riktigt. SE MIG ropar vi, viskar vi, vädjar vi, tigger vi. Jag räknas. Snälla snälla - säg att jag inte är en mental efterkonstruktion. Säg att jag finns på riktigt!!! Snälla snälla.

Hell NO!! Du finns inte. Inte den där blödiga lilla clownen. Glöm och dröm. HÄR och NU är detta uppenbart. Och DET kan intellektet omöjligen tolka som något annat än hjärtlöshet. Det är här vi närmar oss den minerade mark där advaita-assholes går omkring och är just ass-holes. Adyashanti varnar oss för detta minerade territorium. Men resan här går rakt igenom det. Det finns inga omvägar.

Björn må framstå som ett sådant ass-hole nu. Men Björn kommer dö. Björn kommer glömmas bort. Så WHO cares?

Vänta lite ... balansräkningen är inte klar. På plussidan kommer det uppenbara in. Nu blir bilden komplett. Det uppenbara, det omedelbara och klart lysande finns HÄR. Här i Lerum. Här vid datorn. Här och överallt. För alltid. Det är det ofödda. Det odödliga.
Nukunu, om du skulle läsa detta - detta vet jag. DET är det enda jag vet. Och jag vet också att språket aldrig kan komma i närheten. ALDRIG.

Tid för vila

Nu åker jag till Visby för Almedalsveckan. Det blir massor av möten, flanerande i Visbys härliga gränder, bad, ätande på mysiga uteserveringar och jobb i apotekets tält nere vid hamnen...

Allt detta med DP och DR och VETANDET och FUNGERANDET får sjunka in, sjunkas in i, ... sjunkande ... Allt medan fungerandet rullar på ända tills början på vecka 28 när den här bloggen åter fylls av förundran och tacksamhet över mysteriet ... ett annat skrivande uttryck för fungerandet ... det är vad som gissas här nu:)

Tack alla läsare och på återseende i början på vecka 28!

Vad sägs om varningstexter på Nondualism-böckerna?

Nondualismens läror kanske borde hållas hemliga. Kanske borde de olika insikterna delas ut i små portioner efter hand som eleven är mogen. Så var det förr. Och aldrig, aldrig någonsin tilläts någon göra den här resan på egen hand. En Guru var A och O. En KVALIFICERAD GURU!!!!
Varför undrar vi idag! Tja, lets find out.

Som jag skrev i en kommentar till Alexandra läste jag något inressant som Beatles-Gurun, TM-gurun, sagt: Han pratade om uppvaknandets första stadium - det kosmiska medvetandet. (stadium två är, enligt TM och Maharishi, Guds-medvetande och det sista stadiet är Enhets-medvetande) Han sade att att "..... detta första uppvaknande är en fruktansvärd upplevelse och att man därför MÅSTE ha en Guru som kan hjälpa en att komma igenom det. Om man inte har en Guru till hands är risken överhängande att man för alltid fastnar i ett tillstånd av konstant ångest och förvirring...."
- citerat från Suzanne Segals bok Collision With The Infinite.

Nu kan man tycka vad man vill om Maharishi och TM-rörelsen och med all rätt fråga sig om dom verkligen tog hand om sina elever på bästa möjliga sätt. Faktum är att TM-rörelsen lämnade efter sig många psykiska vrak som inte togs omhand.

Var finns varningstexterna på alla Nondualistiska böcker som ges ut?
VARNING! Försök inte göra detta på egen hand. Författaren tar inte ansvar för något psykiskt lidande som kan ha uppkommit till följd av att läsaren inte följt rekommendationen att alltid läsa denna bok som en del i en process som genomförs under ledning av en kvalificerad lärare!
Vad sägs?

Jo, mycket kan sägas om detta. För det första kan vi fråga oss VEM som skall ge lärare tillåtelse att undervisa. Ett delikat problem. När t.ex. Advaita och Zen kom till väst var nästan alla lärare noga med att deklarera att dom fått tillstånd från sin lärare att undervisa. Men det var då.
Äh, jag skiter i att gnälla mer om detta nu. Boooooring .... :) Jag tror jag har gjort min poäng.

Tillbaka till mig själv och mitt sökande. Jag har som de flesta andra känt mig fri att låta intuitionen styra mig till olika böcker och resurser på nätet. Förvirring med stort jävla F har varit min konstanta följeslagare trots mina envisa hävdande av motsatsen. Precis som den gamle Beatles-gurun Maharishi så klokt varnade för. Rädslan då? Nja, jag kan inte säga att detta har varit en så stor issue för mig. Antagligen för att jag för det mesta befunnit mig djupt djupt inne i de andliga mys-pys-fantasiernas låtsas-land. Där är mysigt att flyta runt. Mmmmmm.....

Men ibland har jag nyktrat till och befunnit mig framför en verklig dörr. Jag har öppnat den och kikat in. Sedan har jag i mitt stilla sinne utbrustit - MEN FÖR I HELVETE - DETTA ÄR JU RENA RAMA GALENSKAPEN. ALDRIG ALDRIG att NÅGON SLÄPAR IN MIG DÄR. DIT FÅR DOM BÄRA MIG MED FÖTTERNA FÖRE.
Och så har stängt dörren och gått in genom en av mys-pys-dörrarna.

För att illustrera vad jag menar skall jag här citera ur ett bokmanus jag skrev 2006:
"... Genom Zen kom jag också i kontakt med den besläktade hinduiska filosofin Advaita. Det dröjde inte länge förrän jag på fullt allvar började tro att mitt liv, så som jag upplever det, bara är en dröm. En dröm som också kallas Maya eller Lila, formernas lek. Jag trodde mig veta att min känsla av att vara ett separat ”jag” är en del av denna gigantiska illusion. Jag trodde att känslan av att vara ett separat ”jag” inte bestod av annat än kluster av tankar och minnen utan permanent eller verkligt värde. Det enda som finns är evigt och gränslöst medvetande som uppträder i ständigt nya former. Det var vad som sades. Illusionen av ”jag” råkar vara en av dessa oräkneliga former – som en liten våg på medvetandets ocean.
Jag älskade att gå omkring och vara ett ”icke-jag”. Alla mina problem försvann som troll i gryningen. Inget jag – inga problem. Inget jag – inget ansvar. Inget jag – ingen skam, ingen skuld etc. Det var österländsk visdom i bästa tappning. Idag tror jag att jag vet lite mer om det här tillståndet...."

Det var en sanningsdörr jag gläntat på. Men tro inte att jag vågade gå in där. Jag stängde den med en smäll. Som ni kanske hör försvarade jag mig med att lägga på ett litet lager sarkasm. "Inget jag - inga problem" Hahahaha. Mitt försvar var att skratta bort det hela. Jag skall inte tråka ut er med hur jag lyckades slingra mig undan sanningen. Fortsättningen är inget annat än en massa urvattnat bla bla bla.

Men varför döma mig själv? Jag gjorde det enda förnuftiga. Att gå in där själv är galenskap. Det är som Maharishi sade, en fruktansvärd upplevelse. Som en parentes drar jag mig här till minnes att det då och då dyker upp berättelser i Bibeln om när Guds änglar visar sig för människorna. Jag tänker väl främst på den där Ängeln som skall berätta för Maria att hon skall föda Guds son. - Var inte Rädd! Så säger ängeln. Varför då? Varför skulle Maria bli rädd? Änglar är väl manifestationer av strålande ljus kärlek. Eller?
Nåja, det där var en parentes.
Låt mig hoppa in på ett helt annat spår. Jag läser vidare på forumen för människor som lider av DPD (depersonalization disorder). Dom kallas D-personer. Ihåliga skal som ser hur deras kroppar inte har något med dom att göra. Ihåliga skal som upplever att dom är som robotar. Tankar placeras i deras huvuden. Dom ser sig själva i spegeln och tänker - VEM är den där personen som stirrar tillbaka på mig? VEM VEM VEM????

D-personerna är dom som gör Vichara på riktigt. Detta är skarpt läge! Inget mys-pys á la Jag-är-havet-och-det-här-kropp/sinnet-är-en-våg-på-ytan. Här pratar vi hard-core Vichara. Jag inser att jag alltid varit en av dom. Men istället för käka piller har jag svalt den ena urvattnade Nondualism-läran efter den andra. Jag har läst Nondualism-böcker utan varningstext. Böcker som inte behöver någon varningstext eftersom dom saknade tänder.

Den här resan med Suzanne Segal och DPD började med att jag läste en bok som faktiskt börjar med en lång och mycket tydlig varningstext. Det hela ändrade kurs när jag läste "Perfect Brilliant Stillness" av David Carse. By the way, måtte ingen låta sig luras av den nog så mysiga titeln. Ett utdrag ur varningstexten:
"... In addition, if you do find yourself interested, and are able to see past the words to understand at least some of what they point to, you are likely to find it quite DISTURBING. Few poeple buy books on spirituality to be deeply disturbed, so consider yourself FOREWARNED. ..."

David Carse säger störande. Och det är mitt i prick. Det är precis detta som alla dessa tusen och åter tusen D-personer säger om sin upplevelse av att inte ha ett ego. Tillståndet kallas ju också för en Disorder = störning/rubbning.

Jag säger att D-personer inte har ett ego och jag menar det. Det är bara det att våra bilder av människor utan ego av någon anledning kommit att bli väldigt skruvade. Vi kan inte tänka bort glorian. Men där finns ingen gloria. Där finns ingen som kan ha en gloria.

Nää, vet du vad Björn, det här måste väl för helvete vara en rejäl dikeskörning, en återvändsgränd. Uppvaknandet leder till FRID och mer FRID och ännu mer FRID.

Jag vill påstå att det är just den bilden som skapat förvirring för mig. Jag ser det såhär. Nästan alla jag känner jobbar på sin självbild, sitt ego. Dom sysslar med personlig utveckling i en eller annan form. Men inte Björn. Nää, se Björn, han är lite rubbad. Han läser böcker som handlar om att det är egot som är problemet. Varför då? För att han är en looser? För att han inte orkar med att ta tag i sitt eget liv och göra något av sig själv?

Så är det inte. Men det är inte poängen. Det skulle ha kunnat vara så. Nu råkar jag sitta här med fru, dotter, villa, fast jobb, vänner, intressant hobby (amatörmusiker) och en massa andra normala grejer .... Detta är de facto ett kännetecken för många D-personer. Dom fungerar som vanlig, har vanliga liv, allt ser vanligt ut.

Det enda som kanske är lite ovanligt med mig är att jag faktiskt vågar komma ut och blogga om dom här galenskaperna. VARFÖR???????

Jo, därför att jag vet att egot inte finns. Jag har inget ego. Har aldrig haft. Och det är en förbannat bisarr upplevelse. Att förneka detta faktum har varit ett förbannat jobbigt projekt. I längden orkade jag inte låtsas. Att jag hade den osannolika turen att hitta Nondualismen som faktiskt erbjuder en kontext för denna upplevelse är jag oändligt tacksam för. OÄNDLIGT!!!!

Jag är också oändligt tacksam för att jag stött på alla dessa lärare som liksom går som katten kring het gröt. Dom urvattnade lärorna fyller sin perfekta funktion. I stundens hetta kanske det såg ut som att jag var arg på urvattnade läror. Nejdå, jag är tacksam. Ta t.ex. Eckhart Tolle. Hans lära närmar sig detta på ett utsökt varsamt och kärleksfullt sätt. Det var precis vad jag behövde. Jag behövde det under en lång tid.

Det finns inget naturligt sätt att avsluta detta inlägg - så jag slutar här. Punkt.

Varför pratar inte Tolle om diagnos 300.6 i DSM-IV?

Inom Nondualismen och relaterad andlighet ses det som ett mål att "se igenom" egot och den illusoriska, dualistiska verkligheten. Det är detta jag skriver om, i inlägg efter inlägg, som vore jag besatt. Naturligtvis har det alltid känts konstigt för mig att se ovanstående som mål eftersom det samtidigt känts som att dessa mål redan varit min verklighet. Målet har nog snarare varit att uppnå de positiva bieffekter som sägs komma av dessa "förmågor"/ tillstånd. Förvisso har jag upplevt en del positiva "effekter" men långtifrån så tjusiga och högtflygande som de ofta målas upp av författare och lärare som t.ex. Eckhart Tolle. Men jag har också upplevt en massa andra bieffekter - låt oss kalla dem negativa. Jag kan idag se att dessa bieffekter ofta dominerat min upplevelse.

För någon vecka sedan blev jag eld och lågor för en bok av Suzanne Segal som heter - Collision with the Infinite. Anledningen var att detta var första gången som någon kopplade ihop de negativa och positiva bieffekterna på ett sätt som var meningsfullt för mig. Jed McKenna har också gjort den här kopplingen men inte så att det verkligen hjälpte mig. Populära författare som Eckhart Tolle och Byron Katie har på nåt konstigt sätt lyckats missa det negativa. (eller medvetet utelämnat det ...)
Visst har jag tidigare läst om begreppen depersonalisation/derealisation men ganska snabbt avfärdat denna ingång eftersom den i sin tur totalt lyckas missa dom positiva effekterna. Det var Suzanne Segal som hjälpte mig att göra kopplingen. Segal gick i terapi i mer än 10 år efter sitt "uppvaknande" och fick tidigt diagnosen Depersonalization Disorder (DPD). Anledningen till att t.ex. Tolle eller Katie inte nämner detta kan vara vetskapen om att det inte var diagnosen som hjälpte Suzanne Segal att integrera sitt uppvaknande. Jag vet att Katie känner till det här för jag har läst någonstans att hon också blev hjälpt av att läsa Suzanne Segals bok. Kanske träffade hon också Suzanne, jag minns inte och hittar inte källan till detta just nu.

För att vara mer exakt definieras det hela som DPD (Depersonalization Disorder) diagnos nr. 300.6 i DSM-IV, som är det ledande, internationella, diagnostiska verktyget för alla som jobbar inom psykatrin. Denna diagnos är relativt ny eftersom DP (depersonalisation) är ett symtom som dyker upp som delsymtom inom flera andra psykiatriska sjukdomar som t.ex. depression och panikångest. Men på sistone har man funnit att många lider av DP som enda "störning".

För mig är det alltjämt "störande" att se DP som en störning... Men på sistone har jag börjat acceptera att detta synsätt finns därför att väldigt många lider av DP och själva ser det som en störning. Hur vanligt är DPD? Många menar att ca 2% av befolkningen har denna diagnos. Däremot är det upp till 50-70% av befolkningen som någon gång lidit av DP. Vanligast är att det kommer i samband med svåra kriser, katastrofer och till följd av sömnbrist eller intag av droger som t.ex. marijuana. Men för de flesta varar tillståndet bara några timmar eller dagar. Ibland bara några minuter. Ofta kommer och går tillståndet.

Jag bryr mig inte om att här gör nån sorts rättvisande redovisning av DP med alla de individuella variationer och aspekter som förekommer. Det finns en ny bok som heter "Feeling Unreal" som man kan läsa ett smakprov ur här. För mig räckte det att läsa detta smakprov men jag blev också sugen på att köpa boken. Det finns också många nya webplatser och forum där de som lider av DPD kan stötta varandra och ge tips om hur man kan bli "frisk". Jag har tillbringat åtskilliga timmar på nätet med att utforska dessa forum. Gissa om jag känner igen mig! Men det där är ju jag! utropar jag för mig själv gång på gång.

Det är förbryllande att se hur många som vill tillfriskna från "uppvaknandet". Dom ser det inte alls som att dom vill "somna om". Dom ser det som att bli frisk så att man åter kan känna sig levande och "hel".
Märkligt.....
Ännu märkligare är att vi är så många som har DP.... Jo, jag inkluderar mig själv. Däremot säger jag inte att jag har DPD. Det sista D:et står för disorder och jag ser det inte som sjukt. Jag återkommer till detta.

Men åter till det förbryllande i allt detta. Tänk 2% av befolkningen! Då pratar vi om dom som har DPD som en enda diagnos och inte samtidigt är deprimerade eller lider av panikångest. Vi pratar alltså om ca 180 000 svenskar. Det är naturligtvis inte förvånande. Men ändå förbryllas jag av det. Antagligen har jag intuitivt sökt mig till Nondualismen för att det är ett perspektiv där DP inte ses som en sjukdom. Antagligen är Nondualismen det ENDA perspektiv som inte klassar DP som sjukt. Å andra sidan ser jag idag hur svårt det varit för mig att kunna vila i Nondualistisk andlighet därför att bilden aldrig varit komplett. Det är så många som mörkar de negativa aspekterna av att "se klart" och "se igenom". För mig har följden blivit att jag hamnat mellan två stolar. Jag har inte kännt mig ok i vanliga världen men heller inte bland de "uppvaknades" skara - eftersom jag samtidigt känt av alla dom här negativa och skrämmande aspekterna av uppvaknandet. Min tolkning har då blivit att jag inte kunnat vara uppvaknad heller. Vad återstår då? Ett sorts limbo. Fast mellan två världar. Det var detta som Suzanne Segals bok fick mig att se.

Och åter detta märkliga med att skriva "jag" och "min" och samtidigt känna hur tomma dessa ord är. Det märkliga med att känna ego-tankarna och känna ego-känslorna men ändå VETA att dom är tomma. Veta att dessa känslor och tankar inte refererar till någon. Veta att referenspunkten "jag"/"björn" som allt i detta liv refererar till är tom. Ingen fattar. Alla missförstår.... utom några av er kära läsare! Det betyder ofantligt mycket för VETANDET här. Jag menar, hur skall man uttrycka dom här grejerna? Det går ju inte.

Jag ser hur lätt det är att fastna i sjukdomsspåret. Jag lider av DPD. Ok. Jag får leva med det. Lära mig acceptera det. Såg förresten en sevärd film igår. Den heter Numb. Huvudrollen spelas av Matthew Perry (Chandler i Vänner) Inte dum alls. Men där finns ingen som helst öppning till det som inom Nondualismen kallas uppvaknande. Men ändå berikade det min förståelse av DP.

Jag klottrar ner lite av varje här i detta inlägg. Det blev inte det välstrukturerade inlägg jag ville skriva. Jag tänker på vad en D-person (benämning för dom som lider av DPD) säger. - Det känns som att ha glasögon på sig som gör att man inte ser något av verkligheten. Man ser bara en tvådimensionell död teater. Som på bio.
Och jag tänker på the Matrix. Alltid tillbaka till denna allegori.

Jo, många som lider av DPD bär på en rädsla för att bli galna, att upplösas och försvinna. Den har jag inte haft. Speciellt inte dom senaste åren. Men det är ju naturligt. Jag har ju varit inställd på att verkligheten INTE ÄR VERKLIG. Alla böcker jag läst, alla lärare jag lyssnat till, alla jag pratat med har ju stöttat mig i att the Matrix ÄR the Matrix.

Men kännetecknet för D-personer är att deras "reality testing" är intakt. Så står det i DSM-IV. Och det är intressant. För så är det ju för mig också. Jag vet att det inte är normalt att uppleva livet och världen som jag gör. Det är liksom detta som är skiljelinjen mellan att vara frisk och att vara galen. Jag fattar att andra känner att dom finns på riktigt och att saker betyder något på riktigt. Dom tycker att viktiga saker är viktiga och dom tror på sina tankar och känslor. Jag vet att det är så det skall vara .... och samtidigt inte.

Inte galen och galen på samma gång alltså ... hmmmm....

Måste runda av det här nu. Det blev ett rörigt inlägg. Men min vana trogen kommer jag förmodligen processa detta om och om igen i nya inlägg. Kanske destilleras det fram något till slut som "makes sense".

Midsommarfirande

I detta alltings ofattbara händande uppstår nu ett pausande i detta skrivande ...
... i dess ställe - resande och midsommarfirande ...

... i början på nästa vecka kanske ett nytt skrivande uppstår - kanske befriat från denna besynnerliga Nondualism-rappakalja - kanske inte - kanske ännu besynnerligare ...

Härmed önskar jag alla läsare
av denna blogg

Glad Midsommar!!!

Om Eckhart Tolle

I kommentardelen till inlägget Synvillor uppstod en animerad diskussion om Eckhart Tolle. Den 20:e mars 2008 skrev jag ett inlägg om Tolle som jag tyckte var lite kul att läsa nu.

Jäklar vad långt det var och vilken stenkoll jag låtsades ha.... suck .... dessutom skrev jag på engelska på den tiden. Björn hade ambitioner ... make no mistake about that ... oj ojoj...
Jag förstår mycket väl om ni inte orkar längre än halvägs. Men där kom i alla fall fram en del intressanta grejer som jag klurade på då.

Naturligtvis säger det där mastodontinlägget ingenting om Tolle, Oprah eller de miljoner sökare som då följde webclasserna med stort ingresse. Inlägget säger bara något om det tänkande som då (som nu) harvade på i björns skalle. Inlägget sade ingenting om det VETANDE som redan då skrämde skiten ur tänkandet.
Skrivandet på den här bloggen har varit och är väl fortfarande en sorts utmattningsprocess. Vad vi sökare än håller på och ältar har Adyashanti ett standarsvar - Burn it out! Det är egentligen överflödigt att ge det rådet för det är ju vad som händer oavsett. Men det är ändå skönt att höra att det är ok att göra det man ändå ofrånkomligen måste göra.

Och när det har brunnit bra länge, ja då syns det med förskräckande tydlighet att Shakespears ord är spot on:

Life’s but a walking shadow, a poor player
That struts and frets his hourupon the stage
And then is heard no more.
It is a tale told by an idiot,
Full of sound and fury,
Signifying nothing.

Är det vad någon sökare vill höra?
Antagligen inte.

Nu skall jag avsluta detta med att ge Tolle en massa cred!
Precis detta Shakespear-citat är något som Tolle älskar att citera!
Det var han som fick mig att älska det.
Hat-kärlek för tänkandet!
Den ljuvaste musik för VETANDET!