måndag, maj 13, 2019

Narcissus möter Jante

Narcissus möter Jante

Jantelagen väcker känslor hos många. Få människor har läst Aksel Sandemoses bok från 1933 där den först formulerades, men nästan alla är MOT Jantelagen trots att den är tagen ur kontext. De tror att nyckeln till paradiset är en omvänd jantelag och predikar därför anti-jante.

Du skall inte tro att du är något.
Du skall inte tro att du är lika god som vi.
Du skall inte tro att du är klokare än vi.
Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.
Du skall inte tro att du vet mer än vi.
Du skall inte tro att du är förmer än vi.
Du skall inte tro att du duger till något.
Du skall inte skratta åt oss.
Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
Du skall inte tro att du kan lära oss något.

Men jag är mer speciell än så. Jag är anti-anti-jante vilket gör att jag villigt kan erkänna att inte heller jag har läst Aksel Sandemoses bok. Jag tror med andra ord inte att jag är bättre än andra.... vilket på något klurigt sätt gör mig bättre än de som tror att de är bättre än andra. Gud så krångligt och tramsigt. Men också lite roligt tycker jag.

Minns att jag läste en artikel där någon hånade anti-jante-människor och sade att de ofta växt upp i någon sunkig glesbygdshåla och fått kämpa för att komma in på högskolan och sudda ut sin fula dialekt för att slutligen landa en position som mellanchef i näringslivet i någon av våra storstäder. De har jobbat hårt och varit uthålliga och är värda sin nya status. Ingen tvekan om det. Det enda lilla kruxet är att de tror att alla andra behöver frigöra sig från jantelagen och inse att de kan gå HUR långt som helst och att "the sky is the limit" liksom och någonstans på vägen blir det hela pinsamt. Det pinsamma består i att de själva är helt omedvetna om att deras patos ligger snubblande nära det som kallas narcissism. Och narcissism ... DET kan vara jättefarligt ... men bara om man är omedveten om att det man uttrycker är just narcissism.

Det finns något som kallas för sund narcissism som alla välfungerande människor uttrycker i någon mån.
Ibland vill alla prestera på topp, utmärka sig, vinna, få beröm, bli beundrade, vara unika i en annan människas ögon. Vara någons hjälte helt enkelt. Någons prinsessa som skall räddas eller någons riddare på en vit springare.
Allt det där är mänskligt och kalasbra i lagom doser.

Det är nu jag förväntas skriva att vår kultur behöver en rejäl dos jante som motgift mot toxiska doser narcissism. Kanske kommer jag göra det men först vill jag gå lite djupare.
Inom psykiatrin finns det en diagnos som kallas NPD, narcissistic personality disorder. För dig som aldrig lidit av för nära umgänge med en narcissist kan jag dra några basics. Narcissister saknar ett fungerande ego. Deras ego är ofta infantilt och osäkert och saknar tydliga gränser. Lite som trollkarlen från Oz. För att slippa kännas vid sitt svaga ego bygger de ett falskt ego som de gömmer sig bakom. Detta falska ego är ofta byggt av lögner och överdrifter och beroende av konstant bekräftelse från andra. De är beredda att göra vad som helst för att andra skall trollbindas av dem och lyssna hänfört när de berättar om sina fantastiska bravader.
För att stärka sitt falska ego söker de upp människor som de kan manipulera och dominera. Att vara nära en narcissist en längre tid kan upplevas som att bli uppäten av narcissisten. Man får inte en syl i vädret och förvandlas gradvis till en anonym medlem i narcissistens stora fanclub.

Narcissister är fascinerande människor. I början trollbinds vi av deras karisma men om vi själva har sunda gränser kommer vi allt mer undvika deras sällskap. Ofta gör vi klokt i att helt bryta kontakten. Att klistra NPD diagnoser på kända personer är både populärt och omtvistat och många anser att Hitler är en i gänget. Liksom Trump och min vän, sektledaren Jim Jones som jag  läst mycket om på sista tiden. Otäcka typer kan man säga men de flesta har en mer måttlig NPD och blir därför bara lite  lagom otäcka och karismatiska. Men också vanliga narcissister kan vara nog så påfrestande för sina nära och kära.

Narcissister har funnits bland oss ända sedan den grekiska mytologins uppkomst men det som kan vara nytt är att vi lyckats skapa en kultur där narcissism har blivit normen. Säger VEM .... ?

Jag känner hur jag själv vill slå ifrån mig det här med att narcissism blivit en norm. Herregud vill jag säga, alla föräldrar tycker väl att deras barn är superspeciella. Alla säger väl till barnen att de kan gå hur långt som helst. Att "the sky is the limit" liksom och att det aldrig skall låta någon annan lura i dom att dom inte duger.
Det är väl varje förälders plikt?
Eller?

Varför är vi så besatta av berömmelse och storhet? Varför behöver vi framgångscoacher som talar om för oss att vi alla har en "Giant within" som kan och bör väckas. Att världen liksom bävar i väntan på att vi skall träda fram och visa oss i vår fulla prakt.
Varför lurar vi i våra barn att de kan vinna Idol och Mello om de bara tror på sig själva tillräckligt mycket? Varför tror vi på riktigt att vår unge kan bli nästa Zlatan? Seriöst, det är mer sannolikt att ungen får cancer eller blir kriminell...
Nu var jag hård och elak men jag tycker själv att det är spännande att se nyktert på det här. Och jag vet att det är jäkligt svårt att bli nykter då det är så berusande att tro på myten om allas rätt till storhet och berömmelse.

Det här är intressant. Jag känner mig seriöst som en svikare nu. Som att jag sagt något jättedumt trots att jag tror på den nyktra sanningen i dessa ord.
Jag behöver nog nyansera tror jag. Alltså, vissa barn föds med en uppenbar talang på ett visst område. Självklart skall vi uppmuntra dessa barn att utveckla sin talang om de vill det. Kanske skall vi också pusha dem genom perioder av lathet och motstånd. Självklart skall vi uppmuntra våra barn att jobba hårt och prestera i skolan så att de står väl rustade för vuxenlivet. Det är kärleksfullt.

Det är svårt att få syn på den kulturella narcissismen. Ett sätt är att begrunda att en stjärna definieras  av alla de som inte lyckats bli stjärnor. De vars uppgift det blir att ingå i stjärnans publikhav. Är det här, i denna nyktra realism, som Narcissus möter Jante? Är det måhända Jantes uppgift att se till så att stjärnan har en publik. En publik som består av människor som trivs med sin roll som publik. Som finner sig i det faktum att de inte är stjärnor.

En envis röst i mitt huvud insisterar på att alla kan bli stjärnor på sitt lilla område. I sitt lilla sammanhang. En annan röst svarar Mnja....

Såhär, nu kommer slutklämmen. Varför måste jag tro att jag är NÅGOT. Kan jag inte bara vara?
Där kom den andliga twisten. Men jag gillar den. Det är detta som vi hela tiden missar. Det STORA i att vara. I att BARA vara.

Nej, det måste bli nåt av oss.

Fel, fel fel. Det måste INTE bli nåt av oss för vi ÄR redan.
Och det vi redan ÄR ... åh, jag vill att vi stannar upp och tar in det. Hur jäkla stort det är. Det är ofattbart. Alla dessa trillioner celler som dansar den dans som är du.

lördag, maj 11, 2019

Katastrofstilla

När katastrofen slår till känns det som om marken försvinner under fötterna och man hänger över avgrunden några evighetslånga sekunder. Jag har varit med om det några gånger i mitt liv. Om jag fick leva om mitt liv, skulle jag då vilja slippa katastroferna?
Jag ber inte så ofta men om jag gör det så ber jag att jag själv och mina nära och kära skall förskonas från katastrofer.
Och ändå, ÄNDÅ är det något med sekunderna då marken försvinner under fötterna. Det är evigheten som öppnar sig. Inte evig tid utan frånvaro av tid. Frånvaro av tankar. Stum av skräck, stum av förundran, stum av evighet.
Katastrofens initiala sekunder, när det som inte får hända ändå händer, kastar ut oss från berättelsen om våra liv. Inom vissa former av andlighet talar man nedsättande om livsberättelsen. Man säger att den lägger sig som en slöja över verkligheten. Jag vill inte tala nedlåtande om livsberättelsens slöjor.
Maya är Maya är Maya.
Men när slöjan tillfälligt rivs bort är det som om själva tiden rivs bort. Berättelsen om vilka vi är och vart vi är på väg kraschar. Det blir Blue Screen of Death på vår inre skärm.
Människor som säljer försäkringar (speciellt livförsäkringar) har en mirakulös förmåga att prata om olyckan som något abstrakt som aldrig kommer inträffa och SAMTIDIGT få oss att känna att den skulle kunna inträffa. Det handlar förmodligen om att vi alla är mer eller mindre oförmögna att föreställa oss hur det blir när det som inte får hända ändå händer. Det förblir en abstrakt idé ända till det smäller. I mitt fall hände det när jag i en hastighet av 140 km/h kolliderade med en mötande bil. Det är snart trettio år sedan nu men varje cell i min kropp kan minnas hur det kändes.
Krafterna som slet tag i bilen och min kropp var ofattbara. Alltså, bokstavligt talat ofattbara. Ljuden av krossat glas och och demolerad plåt var helt nya både till kvalitet och styrka. Ljuden registrerades säkert någonstans i hjärnan men allt jag upplevde var en öronbedövande stillhet.
Men märkligast av allt. Allt skedde extremt långsamt. Tiden som förlöpte mellan smällen och ögonblicket då det var över (och jag insåg att jag troligen levde) kan ha varit fem sekunder. Dessa fem sekunder kändes som, nej, jag kan inte beskriva hur dessa sekunder upplevdes för de var tomma på tid. Tomma på ord. Utanför berättelsen. Fem sekunder bortom eller hitom berättelsen.
Hjärnfysiologernas förklaring låter tråkigt reduktionistisk men den subjektiva upplevelsen kan aldrig reduceras till något mindre än mindblowing.
Vad vill jag säga med detta?
Plötsligt mindes jag bara att det finns något bortom /hitom alla dessa berättelser om oss och våra liv. Min kropp glömmer aldrig det ofattbara. Men min hjärna har på senaste tiden blivit extremt uppsnurrad i berättelser om människor, var de kommer ifrån och vart de är på väg. Sedan jag slutade röka för fem veckor sedan har jag lidit av abstinens som i mitt fall gör min hjärna "klättrig". Som att mina tankar klättrar på väggarna och letar efter något att sätta tänderna i. Jag har matat min hjärna med så ofattbart mycket konstiga saker under de här veckorna. Det började med att jag i två veckor utvecklade ett maniskt intresse för olika spår i Palmemordutredningen. Nu på slutet har det handlat om sektledaren Jim Jones och det ofattbara som hände i Jonestown i Guyana när 914 sektmedlemmar tog sina liv genom att dricka cyanidspetsad Kool aid.
Jag har verkligen gått på djupet. Nördat ner mig i otaliga detaljer. Läst flera tjocka böcker om Jim Jones och Peoples Temple. Sedan har jag lyssnat på politiska poddar också med samma maniska intresse. Jag började tro att min hjärna aldrig skulle bli mätt men nu blev den det.
Vi får väl se hur det känns i natt om jag som vanligt vaknar med ett ryck vid halv tre. Jävla nikotinabstinenshelvete!
Vad skall jag nörda sönder då? Allt om människooffer i Inkariket?
Livet är knasigt ibland.
Vilket är kul.
Och pissjobbigt.
Och allt däremellan.
Vad skall jag mer säga om rubriken "katastrofstilla"?
Att jag står fast vid min önskan, min bön om att ingen av oss skall behöva drabbas av katastrofer. Det finns tack och lov andra sätt att ramla ur berättelsen. Det kan hända när som helst. Utan livshotande katastrofer. Plötsligt blir det bara ofattbart stilla.
Vad händer då med hjärnans gläfsande behov av något att tugga på?
Jag har faktiskt ingen aning.
Jag vet bara att något nytt öppnar sig. Något som ALLTID är nytt. Varje gång är som att komma hem och ändå är allting nytt. Det är som att vi alltid vetat. Att vi aldrig glömt. Och ändå, ändå är vi här för första gången.
Här, bortom /hitom berättelsen.
Vi behöver inte ändra på något eller någon för det är game over här.
Vi behöver inte vara rädda för någon eller något för det finns ingen framtid här där något otäckt kan inträffa.
Allt är fullbordat här.
Shit vad tråkigt.
Så låt oss låtsas att något saknas. Det blir en bra berättelse.














torsdag, januari 03, 2019

TJUV OCH POLIS

Barn till ipad- och mobiltelefon-trötta föräldrar kan fortfarande uppskatta tjuv och polis som brädspel. Tim och Elin är beviset. Tro det eller ej men det våras för brädspelen mitt i vår digitala tidsålder. Brädspel visar sig kunna blåsa nytt liv i den digitala familjens falnande känsla av gemenskap.
Det här med tjuv och polis alltså. Det är ju bara så sagolikt genialt. Vem vill vara polis om det inte finns några tjuvar att jaga? Och vem vill vara tjuv utan det adrenalinrus som uppstår då man jagas av polisen?
Och vem vill vara människa utan att då och då kittlas av ett drama?
Den sista frågan ställer jag till dig kära läsare?
Jag skall ställa några fler frågor för att hjälpa dig på traven. Tänk dig att alla krig är slut. Alla garderober är tömda på lik. Allt är bara strålande ljus och kärlek och det enda som hörs är ett AUM utan varken början eller slut. Ingenting gnisslar. Inga ljud är skarpa och det finns inga vassa kanter någonstans.
Tråkigt nog (för Tim och Elin) finns det heller inget brädspel som heter Tjuv och polis. Om det finns brädspel heter dom Änglar kramar änglar eller Rosa enhörningar pussar blå enhörningar. Och viktigast av allt. Om man spelar brädspel kan ingen förlora vilket leder till att ingen heller kan vinna. Ingen kan känna sig ledsen vilket gör att ingen heller kan känna sig glad.
Eh, jo, varför inte kanske du invänder. Kan inte alla vara glada hela tiden?
Eh, nej, svarar jag då. Precis som det inte kan finnas upp utan ned eller fram utan bak kan det heller inte finnas glädje utan sorg.
Så här är vi nu i paradiset och spelar Änglar kramar änglar. Låter det lockande?
Jag tramsar inte. Det här är livs- och lust-avgörande frågor.
Att svara på dessa frågor är kungsvägen till upplysning.
Facit:
(Nej, läs inte vidare nu om du inte jobbat klart med frågorna. Det är fusk.)
Det finns knäppskallar som påstår att allt är perfekt. Tokstollar som tycker sig uppleva att varje snöflinga faller på rätt plats. Jag vet, det är ett vansinnigt påstående. I alla fall för den som ännu inte gått kungsvägen till upplysning.
Hur kan man påstå att allting är perfekt när livet har så många baksidor? Hur kan man säga att detta är en fulländad värld när det finns så många förlorare, så många tjuvar och så många underbetalda poliser?
Hur kan man säga att världen är perfekt när så många människor är ledsna?
Därför att …
… jag antar att du redan har klurat ut svaret …
… vi är som barn och vi älskar drama och spänning. Vi sitter där mätta i magen. Ingen fryser. Inga livshotande faror i sikte. Vad skall vi göra nu? Vi har tråkigt. Kan vi inte spela tjuv och polis?
Jo, det kan vi göra. Och så gör vi det. Och här är vi. Och världen är precis sådan som vi önskat oss att den skall vara. Spännande.
Det enda kruxet är att vi glömt bort att detta är vad vi önskat oss. En värld full av tjuvar och underbetalda poliser. Vi läser tidningen och förfasar oss. Herregud säger vi. Nu har dom rånat ett apotek igen. Mitt på blanka förmiddagen. Var är alla poliser? Hur skall vi få bukt med buset?
Ni fattar grejen. Vi lever vår dröm. Vi gör precis det vi vill göra. Vi har bara glömt bort att det är vi som skapat det här dramat. För vårt eget höga nöjes skull.




tisdag, januari 01, 2019

När ett manus lägger sig ned och dör och hundkiss på golvet

Text skriven 14/10 2018

“Alla människor skriver. De flesta vet inte om det. Skrivandet är vad som pågår i oss medan vi lever. Skriva pågår oavbrutet. Att sätta ord på papper är däremot mödosamt.”
Agneta Pleijel
Jag har gjort en ny bekantskap. Författaren Agneta Pleijel. Jag har fått förmånen, att liksom många andra, ta del av hennes inre liv genom hennes författarskap. Det skrivande som ständigt pågår i alla människor, är ett av de sätt på vilket man kan definiera en människas inre liv.
Alla som läst en bra bok känner tacksamhet gentemot författaren för hen har gjort sig mödan, den stora mödan, att sätta ord på papper. Med andra ord har hen destillerat fram något av värde ur det ständigt pågående inre livet. Mödan handlar om att stryka. Mödan handlar om att döda sina älsklingar. (Kill your darlings) Skoningslöst. Destillatet blir starkt därför att allt som varit svagt och vagt har slaktats.
Självkritiskt tänker jag att den relativt voluminösa produktion som pågått på min facebookwall de senaste månaderna är av ringa värde då jag hoppat över det kritiska momentet som handlar om att destillera. Rent konkret, jag har struntat i att stryka. Jag har varit släpphänt och låtit alla mina älsklingar leva.
Författare som inspirerar mig brukar ofta tillfoga ett metaperspektiv på berättelsen som är ett reflekterande över det egna berättandet. Agneta Pleijel är en av dessa författare och i hennes självbiografiska böcker, framför i den andra - Doften av en man - gör hon just detta.
Nu har tiden kommit för mig att reflektera över mitt skrivande. Anledningen till att jag hoppat över destillerandet/ strykandet/ dödandet är att jag vill bryta en långvarig skrivkramp. Jag vill blidka den överdrivet självkritisk röst som dödar alla älsklingar utan undantag. De få texter som tidigare lyckades passera kändes räddhågsna och krampaktiga. Och så ville jag inte ha det.
Gott så. Men varför dela den typen av obearbetade texter?
Det har jag inget bra svar på. Men det skulle kunna handla om följande:
För det första blev jag glatt överraskad över den positiva respons jag något oväntat fick på mina ocensurerade texter. Hade responsen uteblivit hade jag förstått och övergått till att låta texterna stanna i mappen för utkast.
För det andra känns det mer motiverande att skriva när man vet att någon läser. Jag var under en tid med i en skrivarcirkel bestående av fyra personer, där vi delade våra utkast med varandra och gav feedback och förslag på bearbetning. Det var utvecklande och inspirerande. Framför allt bidrog gruppen med en välbehövlig piska. Vi insåg att gruppens överlevnad hängde på att vi alla skrev någonting, om aldrig så litet, till varje träff.
Nu har jag rådgjort med mig själv om huruvida jag skall fortsätta på samma väg, och kommit fram till att jag trots allt vill det. Men jag vill också, parallellt med detta, göra ett nytt försök att skriva en bok som går från råmanus till färdig bok genom ett stort antal mödosamma bearbetningar.
Mitt senaste manus, romanen Sigrid och Sverre, som några av er har läst, lade sig ned och dog precis innan målsnöret. Det var för tre år sedan. När jag läst igenom återkopplingen från den professionella lektör jag anlitat, sjönk mitt mod. Blotta tanken på att plocka fram version 9 och börja göra de ändringar lektören föreslagit, gjorde mig helt matt. Jag bara satt framför datorn och stirrade med tom blick. Fingrarna ville inte röra sig.
De som känner mig vet att jag inte brukar ge upp i första taget men i fallet med Sigrid och Sverre gav jag upp. Det handlade om att jag inom mig var färdig med ämnet för boken som var skam. Ett fruktansvärt tungt och klibbigt ämne. Genom att släppa taget om romanen släppte jag samtidigt taget om skammen. Jag kan se det idag när jag fått lite distans till projektet. Samtidigt är jag öppen för att ämnet skam kan få en plats i en ny bok men det kommer inte bli navet. Det tror jag i alla fall inte. Men om ämnet skulle komma upp igen hoppas jag kunna ta mig an det med större saklighet.
Åter till Pleijels citat där hon säger att alla människor skriver. Som jag förstått det syftar hon på rösten i huvudet som hela tiden berättar för oss vad saker betyder. På gott och ont. Eller är det bara ont?
Jag tror att min nya bok skulle kretsa kring den rösten. Den röst som skapar den fiktiva värld och det fiktiva jag som lägger sig över verkligheten som en … ja som en vadå?
Som en slöja?
Som Maya?
Verkligheten utan berättelser är klar och ren. Denna klarhet och frihet från problem ter sig lockande för de flesta människor. Den låter som frid. Och verkligheten utan berättelser ÄR frid. Men frid - Shanti Shanti Shanti - är också något annat. Pleijel sätter ord på det i Doften av en man. Hon landar i insikten om att frid också är död.
Frid betyder död för det inre livet. Stillhet och frid låter lockande. Så resonerar hon. Men kanske är det dödens lockrop.
Mina texter har handlat mycket om frid. Och jag inser att jag samtidigt som jag skriver om frid skriver om död. En av de författare och andliga lärare som inspirerat mig mest heter Adyashanti. Han bär till och med ordet Shanti i sitt namn. Adya-shanti betyder ordagrant ursprunglig frid. Titeln på en av hans böcker är “The end of your world”. Vad står denna titel för?
Det rättvisande svaret borde vara att den som vill veta bör läsa hans bok. Men helt kort kan jag väl säga att han plockar upp ett tema inom mystiken som är att dö innan man dör. Religiösa mystiker pekar på möjligheten att uppleva dödens frid medan man ännu lever i en kropp. Men för att detta skall bli möjligt behöver det inre liv som Pleijel hyllar som varje författares grogrund dö. De allra flesta människor ser det inre livet som något oerhört rikt och värdefullt. En mystiker ser det som roten till allt lidande.
Pleijel säger också att det inre livet är en imaginär värld av tankar och föreställningar som finns vid sidan om den värld där vi går upp på morgonen och utför våra sysslor. Självklart kan denna imaginära värld vara rik och spännande men ju äldre vi blir desto mer kan den te sig som outhärdlig. Vad hon samtidigt säger är att alla våra problem är imaginära. De finns inte i den värld där vi utför våra sysslor. Våra sysslor är i sig själva aldrig några problem utan blir det först när vi skapar en berättelse som säger att de är det.
Ett exempel från min vardag. Vår hund Olle är en egensinnig tax som bestämt sig för att han aldrig vill vara ensam i husbilen. Därför straffar han oss numera varje gång vi lämnar husbilen, om det så bara är för fem minuter, genom att kissa på golvet. Eller så handlar det om att han har en obetvinglig lust att revirmarkera. Strunt samma. Vi får torka kiss.
Under en period skapade jag i min imaginära värld en berättelse om att “så kan vi inte ha det”. Jag bestämde det. Det är ohållbart. Det är för mycket jobb. Kan vi tala Olle tillrätta? Nej, självklart inte. Kan vi ta honom till en hundpsykolog? Möjligen. Eller så kan vi sälja honom. Hemska tanke. Jobbiga tankar. Stora problem.
Men så en dag hjälptes jag och Cecilia åt med att se på Olles kissande med nya ögon. Klara ögon. Vi kan ta med honom när vi går ut på kortare ärenden. Eller så kan vi ha honom i bilen där han aldrig kissar. Och OM det ändå händer att vi glömmer och kommer hem till en kisspöl så kan vi ta papper och torka upp det. Spraya med rengöringsmedel och eftertorka. Det tar mindre än en minut. Exakt hur stort är det här problemet på en skala från noll till hundra om vi låter bli att skapa en berättelse som säger att det är ett problem?
Ungefär noll.
Vad betyder då detta för mitt inre liv?
Det betyder att en pytteliten del av mitt inre liv dör. Inget drama. Inga känslor. Bara en syssla som tar mindre än en minut.
Så här förhåller det sig med allt i mitt liv. Utan undantag.
Ett antal händelser i det förflutna ger upphov till ett gigantiskt komplex av tankar och föreställningar kring skambegreppet, tillräckligt för att fylla en roman på hundrafemtio tusen ord.
Låt händelserna stå där i all sin enkelhet. Låt det inre liv som är kopplat till dessa händelser lägga sig ned och dö och romanen dör på fläcken.
Nu kan ingen människa bestämma sig för att låta det inre livet dö. Det sker genom utmattning. Genom att brännas ut. Kvar blir en liten hög med aska.
Det är “The End of Your World” som Adyashanti säger.
Död och frid medan jag fortfarande lever.

Rätten att lyssna, rätten att ha fel och rätten att inte veta

Text skriven 8/10 2018

Vill du leva ett enklare liv? Ett lyckligare och öppnare liv?
Ett sätt är att börja fundera över dina rättigheter.
En av dina rättigheter är RÄTTEN ATT LYSSNA. En annan är RÄTTEN ATT AVSTÅ FRÅN ATT ARGUMENTERA
Vi kan börja med dem. De hänger ihop.
Vi har fått lära oss att försvara rätten att yttra oss. Freedom of Speech. Den är helig. Den är värd att strida för. Värd att dö för. Så sägs det.
Men i vår iver att försvara rätten att prata glömmer vi lätt bort rätten att lyssna. Det börjar i skolan. Pojkarna tar för mycket plats och det är viktigt att vi låter flickorna komma till tals. Nu skall Eva få säga vad hon tycker. Då måste Adam och de andra pojkarna vara tysta och lyssna. När vi lyfter fram Eva på det viset känner vi oss goda, och utan att vara medvetna om det gör vi lyssnandet till en skyldighet istället för en rättighet och vänder på det gamla ordspråket där tala är silver och tiga är guld.
Skulle jag själv, författaren till denna text, deppa ihop om jag fråntogs rätten att uttrycka mig i skrift?
Jag tror inte det. Jag älskar nämligen att läsa. När läsandet är njutningsfullt är det ett lyssnande.
Men som alla andra är jag fostrad till att argumentera. Jag är sällan klar över var gränsen går mellan samtal och argumentation. Jag vet när det är ett samtal för det känns i kroppen. Öppet, lekfullt och dansant. Jag vet också när det gått över gränsen och blivit argumentation. Då känns det spänt och krampaktigt.
Det förstnämnda är enkelt och lustfyllt. Det andra kan bli hur komplicerat som helst och känns alltid frustrerande. Också när jag för tillfället har övertaget.
Det första är effortless. Det andra är en kraftmätning.
Så var går gränsen mellan samtal och argumentation? När kör samtalet i diket och blir en kraftmätning?
För att klargöra det behöver jag föra in ytterligare tre rättigheter - RÄTTEN ATT HA FEL, RÄTTEN ATT ÄNDRA SIG och RÄTTEN ATT INTE VETA.
Det sistnämnda har tagit lång tid att upptäcka. Att erkänna att man har fel är förvånande nog en synnerligen njutningsfull upplevelse. Faktum är att det frigörs mängder med energi i samma ögonblick som man släpper taget om en ståndpunkt. Egentligen är det självklart att det krävs massor av energi för att försvara en ståndpunkt. När man släpper taget frigörs den här energin och kroppen fylls av kraft och glädje.
Ibland kan jag till och med skratta åt att jag hade fel.
När jag släppt taget om en ståndpunkt är jag fri att lyssna till den andre på ett mycket öppnare sätt. Då förvandlas argumentationen till samtal och det blir åter lustfyllt och effortless.
Om jag vill kan jag för en stund göra den andre sällskap i dennes ståndpunkt. Det kan då uppstå en vilja att med gemensamma krafter argumentera för vår gemensamma ståndpunkt. Det är en berusande och bedräglig känsla, för ju fler vi är som delar en ståndpunkt, desto sannare tycks den bli.
Drömmer du ibland om att kunna flyga? Då har jag goda nyheter. Det är fullt möjligt och ett sätt att flyga är att påminna sig om RÄTTEN ATT INTE VETA. Det känns som att flyga.
Först känns det som ett misslyckande för det är så vi lärt oss att det är. Att inte veta sägs vara en tillfällig men övergående känsla av obehag. En transportsträcka mellan två ståndpunkter. Men för att kunna flyga behöver vi vara fria från behovet av ståndpunkter. För att kunna flyga behöver vi omdefiniera vad det innebär att inte veta.
När vi inser att det är en ynnest att inte behöva inta en ståndpunkt kan vi flyga. Så enkelt är det.
Men du kan inte förvänta dig några applåder när du flyger. Folk kommer stå där nere på marken och skrika åt dig att sluta bete dig som en idiot. De kommer se på dig som en kriminell. Du bryter mot spelets regler som är att så snabbt som möjligt inta en ståndpunkt som du skall försvara.
Men när du väl fått smak på att flyga kommer du inte längre bry dig om vad de andra gormar om. Du är fri.

Ferrari-mannen

Text skriven 5/10 2018

Bilden kan innehålla: bil och utomhusJag åt lunch på McDonalds idag. Drive Thru. Skönt att sitta kvar i bilen och slippa gå in. Ställde mig sedan på parkeringen utanför i solen och började mumsa på mina pommes. Precis lagom salta. Då hörde jag ett ilsket ylande ljud och en gul Ferrari rullade fram och parkerade precis framför mig. I Ferrarin satt en man med solglasögonen, inte uppe på huvudet, utan halvägs upp i pannan. Väldigt konstigt. Vem gör så? Men det spelade ingen roll. Han såg cool ut ändå. Bredvid honom satt hans söta fru eller flickvän. Vet inte vilket. Jag vet fortfarande ingenting om de där två människorna men en lång historia började berättas i mitt huvud. Historien började med det legendariska ljudet från den där motorn. Ett ljud som alla män älskar. Eller förväntas åtrå. Det där brutala ylande ljudet.
Lustigt att Ferraris logga är en hingst. Hur låter hingstar? Hursomhelst, ljudet från en sådan motor är djuriskt. Det gör något med oss män. Och med söta flickvänner också kan man tro. Men vad gör det med mig? Vill jag fortfarande äga en Ferrari eller har jag släppt den drömmen?
Så började historien i mitt huvud.
Sedan började ett sorts samtal i huvudet. En röst sade att Ferrari-drömmen är för pojkar. Den är barnslig. Jag är vuxen nu. Jag har sett igenom hela Ferrari-grejen. Den är tom. Fånig.
Och så tittade jag på mannen som satt bakom ratten och stoppade i sig likadana pommes som jag. Lagom salta. Han glufsade i sig med god aptit. Och så kastade han en blick på mig där jag satt i min vita Prius. Vad tänkte han om mig? Kände han sig iakttagen?
I så fall fick han väl skylla sig själv. Han parkerade ju precis framför mig i nittio graders vinkel. Jag behövde inte vrida huvudet det allra minsta för att iaktta honom. Eller så ville han att jag skulle titta på honom och tänka att han är en man som äger en Ferrari.
Jag tror att han tyckte om att kasta en blick på mig då och då. Bara för att se att där sitter det en stackars looser i en Prius. En looser som innerst inne vill ha en likadan Ferrari. Jag tror det fick honom att må bra.
Den där rösten som sade att Ferrari-mannen var en barnslig man är lite intressant. För den rösten i mig känner att jag står över Ferrari-män. Att jag är mognare. Att jag lägger mina pengar på viktigare saker. Men vadå, sade en kritisk röst, även om du ville lägga alla dina pengar på en bil skulle du inte ha råd med en Ferrari. Du har inte valt bort den. Du skulle inte kunna köpa en ens om du ville. Du är en looser. Han har rätt.
Men det lustiga var att den överlägsna rösten som sade att jag är mognare var mycket starkare än den kritiska rösten. Tanken på att jag är en looser sög inte tag i mig. Den mogna rösten hittade på att Ferrari-mannen säkert tjänat sina pengar på knarkaffärer eller något annat olagligt. Sedan ändrade den sig och sade att ok, han kanske är en smart och skicklig typ som byggt upp någon lönsam business. Men han står ändå under mig helt enkelt för att han har den dåliga smaken att skryta med sin rikedom.
Det går inte att INTE göra ett statement. Att köra en åtta år gammal Prius är ett statement. Jamen jag är inte intresserad av att göra något statement med vilken bil jag kör, tänkte jag. Och när jag tänkte det kände jag mig överlägsen igen. Jag står över det där med att göra statements. Och när jag tänkte det kastade Ferrari-mannen ännu en blick på mig. Kort och avmätt. Jävla looser tror jag han tänkte.
Den kritiska rösten försökte fånga mitt intresse igen.
Är du verkligen säker på att du är helt ärlig? Kan det inte vara så att du trycker ned en irriterande känsla av avund?
Det där är lurigt. Jag är ganska bra på att suggerera fram olika känslor. En väldigt mänsklig egenskap. Lurig men mänsklig.
Nu blev jag nyfiken på om det faktiskt fanns lite undertryckt avundsjuka någonstans i mitt inre. Det där ylande djuriska motorljudet är ändå jävligt coolt. Nu kände jag den. Avundsjukan. Som ett svagt surrande. Du ljuger för dig själv, sade den kritiska rösten. Du hade drömmar om makt och rikedom men när du inte lyckades förverkliga dem gick du och blev andlig. En klassiker. Samla inte skatter på jorden där mal och mask förstör och tjuvar bryter sig in … samla skatter i himlen .. och allt det där.
Jamen jag är inte kristen, svarade jag. Jag tycker bara att det är barnsligt att försöka impa på sin omgivning med en Ferrari. Det är bara barnsliga män som blir impade av sånt.
Se där, där kom det andliga högmodet tillbaka och satte sig i högsätet.
Gud så tramsig hela den här inre dialogen blev.
Nu vill jag radera.
Men nej. Har man sagt A får man säga B.
Grejen med sådana här inre dialoger är att ingen någonsin får rätt eller vinner. Det är bara surr. Surr, surr, surr.
Nej, sade den kritiska rösten. Du har nu chansen att se ärligt på ditt liv. Ok. Jag skall vara ärlig.
Jag är lycklig. Jag lever i ett stort överflöd. Jag är frisk, jag är älskad, jag får älska, jag får andas, jag får finnas och jag får känna intimitet med allt, också med Ferrari-mannen och hans ljuvliga ego … nej, stopp, sade den kritiska rösten.
Stanna kvar nu i avundsjukan. Tänk hur det låter när du startar motorn på din Prius. Det låter … ingenting. Efter ett litet tag, när batteri-nivån börjar sjunka, kickar den lilla fjuttiga 1,8 liters bensinmotorn in och den brummar lite menlöst. Så jävla menlöst.
Ditt liv är menlöst Björn. Du har inte gjort något roligt av ditt liv. Du har inte byggt upp något affärsimperium. Du kan inte resa vart du vill och när du vill. Andra män som står högre upp i hierarkin ser ned på dig. Hur KÄNNS det? Känner du dig liten då?
Liten? Nej. Det gör jag inte. Jag känner en enorm tacksamhet över att få finnas … TYST, sade den kritiska rösten. Fimpa det där andliga snacket nu. Sminka inte över den nakna sanningen om ditt menlösa liv. Kan du ta in det faktum att du är en looser i den här Ferrari-mannens ögon?
Ja, det kan jag. Och jag bjuder på det. Om jag kan göda hans ego en liten stund med min menlösa uppenbarelse så bjuder jag på det. Han har säkert ångest och sömnproblem och biljäveln är säkert belånad. Min menlösa bil är i alla fall betald.
Högmodet var tillbaka.
Nej, det här är inte en intressant text. Damn! Jag VILL radera.
Jag kan inte köpa en Ferrari men om jag har tur kan jag i alla fall plita ihop en läsvärd text med någon jävla poäng på slutet. En poäng som inte känns präktig och tillrättalagd. Som att min Prius är bättre för miljön eller att status inte är det samma som sann lycka eller att … fan. Boring, boring, boring.
Skärpning Björn. Vad handlar den här historien om? Eller snarare, vad skulle den kunna handla om ifall jag verkligen stannar upp och lyssnar? Verkligen LYSSNAR!
Den skulle kunna bli en förnumstig varning för andligt högmod men ärligt talat, det är väl också trist?
Jo, jag skulle kunna vara ännu ärligare. Det funkar alltid. Grejen var att när jag ätit upp min mat satt paret i Ferrarin fortfarande kvar och tuggade. Och jag, jag satt också kvar. Varför?
Jo, nu skall ni få höra. Jag gjorde en grej som var ganska gullig. Jag tryckte ned framrutorna så att jag skulle höra ännu bättre när han vred om startnyckeln och släppte fram det där djuriskt ylande motorljudet. Jag väntade andäktigt. Med öronen på helspänn och lyssnade. LYSSNADE på riktigt. Och äntligen vred han om nyckeln! Något vaknade i min kropp. Vällust. Aaah!
Nej, dags att runda av där innan jag förstör alltihopa med någon poäng. En Ferrari-motor låter fantastiskt. Så enkelt är det.
Jag skulle kunna runda av med att denna vällust var helt gratis för mig men skippar det.

Bråddjup

Text skriven 3/10 2018

Plötsligt händer det.
Det tar stopp.
Det är ett välsignat ögonblick när ingen behöver be mig hålla käften. Jag blir tyst av mig själv när det djupnar på allvar. 
“När livet djupnar” är för övrigt titeln på en mycket fin bok skriven av min vän Mattias Leivinger.
Bråddjupet och det bottenlösa mörkret förstummar. Å välsignade stumhet. Prisad vare du!
Ibland känner jag medlidande med kolumnister och krönikörer (ej säker på skillnaden) som skriver i de större dags- och kvällstidningarna. Jag vet att jag borde vara avundsjuk men shit, tänk själv, redaktören smsar och skriver att nu är det dags. Deadline kl 8.00 imorgon. Blotta tanken på att klämma ur sig något oinspirerat på befallning som sedan skall läsas av hundratusentals människor.
Man kan såklart vägra men man skall inte inbilla sig att det saknas begåvade och hungriga skribenter som snabbt skulle kunna ta över den där hett eftertraktade kolumnen.
Vilken salig blandning av ämnen som dyker upp i de där kolumnerna. Men det finns ett ämne jag aldrig sett dyka upp. Ingen har skrivit om hur trötta de är på sitt eget ordbajsande och snicksnackande. Det verkar vara det enda som är tabu att skriva om.
Själv är jag just nu så färdig med mina egna ord och tankar att det är mer spännande att titta på en vägg. Ja shit vad jag älskar att titta på väggar och golv. Och moln. Allt som är fritt från ord och tankar.
Jag lyssnar på musik dagarna i ända. Just nu har jag snöat in på en spellista på Spotify som heter Deep House. Vansinnigt sköna beat. Mitt enda projekt just nu är att destillera fram de bästa låtarna från den här listan och lägga dem i en egen lista som heter Deep House favoriter.
Viktiga grejer.
Det finns ingen framåtrörelse i mig nu. Bara en dödligt sugande fascination över det här ögonblickets bråddjup.
Började skriva att verklighetens vertikala dimension har tagit över men seriöst, vad är det för snicksnack?
Det har bara blivit förbannat jävla stilla och det är extas.
Detta är alltså en liten hälsning från stillhetens mörka brunn.
Hoppa i du också vet jag. Sluta snicksnacka och sluta rusa runt och greja med skenbart viktiga grejer som inte alls är viktiga.
Ingenting går upp emot att falla handlöst i det stora mörkret.

Ett extremt pretentiöst försök att formulera en grundkurs i andlighet

Text skriven 22/9 2018

Ibland är livet mer än oförskämt skönt att leva. Jag tycker om att skriva i alla lägen. Just hemkommen från en promenad runt Farstanäset med Cecilia och Olle i löplina. För den som inte vet det, är löplinan 10 meter lång och gör att Olle kan få springa lös utan att vi behöver vara oroliga för att inte kunna fånga honom om han skulle få för sig att jaga kanin eller vad han nu får lust med. Linan är orange vilket gör att den är lätt att se och allt vi behöver göra om han sticker iväg är att sätta ned foten på linan eller ta upp den. Det hela toppades av en vänlig fullmåne som glänste fridfullt i Järnafjärdens vatten och luften var uppfriskande kylig. 
Innan dess körde jag ett 10 kilometers löppass där jag lade in lätt backträning under halva passet. Känslan i kroppen efter ett sådan eftermiddag är lika fluffigt mjuk som efter några Sobril och en starköl och som extra bonus känns sinnet klart och alert.
Dessutom har jag satt fart på en födelsedagspresent jag fick av Cecilias mamma. Ett DNA-test som gör att jag nu kan börja med seriöst beroendeframkallande släktforskning. Mitt släktträd på My Heritage har redan rotat sig och börjat få grenar och blad. En vacker kombination av blod och digital sammankoppling.
Mina senaste texter har handlat om mitt favoritämne som är … ja vad ÄR det egentligen? Ibland får jag nya läsare också av mina mer svårbegripliga texter. Min och Cecilias senast tillkomna läsare är jag extra glad för då hon envist frågar vad de här svåra texterna EGENTLIGEN handlar om. Saken är den att jag och Cecilia har en trogen läsarskara med vilken vi delar språk, erfarenheter och referenser. Det är LYX och gör att vi kan skriva med känslan av att ha “noll förklaringsplikt i att låta det okända som inte är av denna världen mystiskt lysa igenom.” som en av våra trogna läsare skrev i en kommentar. Det var spot on och man kan väl likna det med känslan av att skriva poesi även om formen i mitt fall ändå är prosa.
Men vår nytillkomna läsares intresse och frågor gör att vi ändå får lust att gå tillbaka till grunderna. Och det fantastiska är att vi då inser att det EGENTLIGEN inte finns någon fortsättningskurs i det ämne vi brinner för. Det är till sin natur ofattbart enkelt och en av de saker vår nya läsare undrar är varför vi då behöver vända och vrida så mycket på allting SAMTIDIGT som vi hela tiden tjatar om att det är enkelt.
Så här kommer de, grunderna för det jag brinner för att skriva om.
För det första handlar det om insikten att vi inte är våra tankar och känslor. Det betyder också att vi inte är något som går att beskriva med ord då ord är tankar. Detta är väldigt enkelt att förstå men ändå inte.
Attans, nu blev det genast motsägelsefullt. Men lite motsägelser får man stå ut med. Jag tror det kommer klarna vartefter.
Säg att du är på en fest och träffar en ny person som verkar nyfiken på vem du är. Hen börjar ställa frågor och vill höra dig berätta lite om dig själv. I det läget känns det naturligt att börja berätta lite om din personliga historia. Det skulle låta konstigt om du då sade att du inte är din personliga historia. Men det är samtidigt enkelt att se att den här personliga historien inte är vem du egentligen är. Det är en roll du spelar som består av tankar och känslor som kopplats ihop med tanken på att du är en person som är åtskild från alla andra personer.
När jag ser på det jag just skrivit slås jag av att det inte alls verkar självklart. Men det är i alla fall en adekvat sammanfattning av grundkursen i det ämne jag skriver om. Hmm…
Insikten om att vi inte är våra tankar och känslor är självklar för mig men jag fattar att den inte är det för min nytillkomna läsare. Det krävs något mer för att det skall bli begripligt. Ett litet experiment kanske. Och ett påstående som går att pröva.
Om jag säger att du är det MEDVETANDE i vilket ALLA tankar och känslor kommer och går, vad skall du göra med ett sådant påstående?
Tänka att jaha, jag är medvetandet. Så bra! Skall jag tro på det bara för att en skäggig göteborgare säger att det är så?
Nej, du skall pröva det.
Om du sätter dig ner och blundar kan du snart konstatera att tankar och känslor kommer och går. Det låter enkelt men det är svårt. Förbannat svårt. Men man kan använda olika meditationstekniker för att göra det lättare. En teknik är att försöka fokusera på andningen. Hur den känns i magen. När vi andas in utvidgas magen en aning och när vi andas ut sjunker magen ihop lite. Man kan lägga en hand på magen för att lättare upptäcka att så är fallet.
Att meditera på det här sättet är väldigt tråkigt. Det gör oss snabbt rastlösa och tänkandet kommer försöka råda bot på tristessen genom att tänka på något mer spännande. En sak som alltid är spännande är att tänka på våra problem. Det bästa är att tänka på relationsproblem. På vad någon sade och vad vi borde ha svarat. Eller på det där smset vi ännu inte har svarat på. Skall vi svara eller bara låta det vara? Svårt. Spännande.
Men nu skall vi meditera. Nu skall vi ha riktigt tråkigt. Vi skall anstränga oss för att flytta tillbaka uppmärksamheten till andningen. Från tankeströmmen till andningen. Om och om igen.
Det är instruktionen.
Det är bra att sätta en timer på t.ex. tio minuter och försöka vara så ostörd som möjligt. Genom att följa den här simpla instruktionen upptäcker vi något som först verkar tråkigt men som kommer visa sig vara vägen till en revolution i medvetandet. På riktigt, it´s HUGE. Det ÄR en REVOLUTION utan dess like.
Vi tar det igen. Varje gång vi upptäcker att vi dras med i en tankeström försöker vi föra tillbaka uppmärksamheten till hur det känns att andas. (genom att följa magens rörelser ut och in. Magen expanderar vid inandning och sjunker ihop vid utandning. Vi behöver inte försöka andas på ett visst sätt. Det finns inget rätt sätt att andas i den här meditationen. Vi behöver inte tänka på det. Bara vara uppmärksamma på hur det känns.
Det som står i centrum är UPPMÄRKSAMHETEN och hur den flyttar sig mellan tankeströmmen och känslan av att andas.
Det här är så jäkla fascinerande! Det KRITISKA ögonblicket är NÄR vi upptäcker att vi dragits med av tankeströmmen. I det ögonblicket är meditationen fullbordad. Ingenting mer behövs. Ingenting saknas. Det här ögonblicket är det eviga nuets välsignelse.
Att vår uppmärksamhet om och om igen dras med i tankeströmmen är inte ett misslyckande. Frälsningen är att upptäcka sin uppmärksamhet. Det låter kanske konstigt. Det låter som en liten skitsak. Hur kan det vara så stort? Hur kan jag kalla det för frälsning? Hur kan jag säga att det är ett fullbordat ögonblick?
Jag önskar jag kunde förklara det! Inte för att en förklaring skulle tillföra något utan för att den skulle kunna motivera dig att inte ge upp när det börjar ta emot. Den skulle kunna motivera dig att ha TILLIT till att den här enkla meditationen inte bara är vägen till FRÄLSNING utan SJÄLVA FRÄLSNINGEN. Jag vill säga det om och om igen. Frälsningen är det här till synes obetydliga ögonblicket då vi upptäcker att vår uppmärksamhet snurrats upp i en tankeström. Jag kan inte låta bli att upprepa mig. Meditationen är inte vägen till frälsning utan själva frälsningen.
Att säga att vi i det ögonblicket lär känna vår sanna natur är bara ord. Att säga att vi ÄR uppmärksamheten blir liksom bara till ännu ett påstående som vi kan vända och vrida på. Vi kan kalla det för andra saker men det är och förblir lika enkelt. För det gör ingen skillnad hur vi formulerar det. Vi kan använda andra ord som närvaron, nuet, tomheten, Gud eller medvetandet. Men det är bara ord och tankar och vi är inte någon av alla dessa tankar. Men vårt intellekt är hårt programmerat till att vända och vrida på de här begreppen. I alla fall mitt intellekt och jag tror inte att jag är unik på något sätt.
Om du bara visste hur mycket jag vänt och vridit på det här enkla sedan jag började meditera för sexton år sedan. Antalet böcker jag läst inom ämnet är absurt. Antalet olika tekniker jag provat är lika absurt. Allt från holotropisk andning till djungelmedicin. Att göra en lista på allt jag provat känns övermäktigt. Men det gör mig inte speciell. Nästan alla som blivit smittade av sökandet efter människans och alltings SANNA NATUR blir galna i sina försök att vända och vrida på det allra enklaste.
Jag tror att galenskapen uppstår ur ett grundläggande antagande. Nämligen att meditationen skall leda till något. Men inte bara meditationen. Vi antar att allt vi gör skall leda till något annat som skall göra framtiden bättre än nuet. Det som gör det hela hopplöst svårt är det faktum att meditationen faktiskt leder till något. Meditationen leder till att vi på sikt mår bättre och bättre. Men livet är också konstruerat på det överjävliga viset att det serverar allt större utmaningar. Rätt vad det är mår vi skit trots att vi mediterat regelbundet under flera månader. Och då drar vi den självklara slutsatsen att det här med meditation ändå inte var grejen. Vi tänker att det måste finnas ett annat bättre sätt att hantera livets alla jävligheter. Så vi slutar. Och rätt vad det är finner vi att vi ägnat månader åt att snurra runt i våra tankeströmmar och alla vet att tankeströmmar visserligen är spännande men också oändligt komplicerade OCH PROBLEMATISKA. Men inte bara det. Tankeströmmar är också overkliga. De skapar en fiktiv verklighet som lägger sig som en slöja över verkligheten där inga problem finns.
Men seriöst Björn, kan jag ändå tänka när jag läser ovanstående mening. Är det verkligen så enkelt? Kan du verkligen stå för det? Att det inte finns några problem i verkligheten?
Ja. Det kan jag. Men hade du frågat mig för några månader sedan, för tre år sedan, för sju år sedan, för sexton år sedan, så hade du fått lite olika svar. För sexton år sedan då jag var “nyfrälst” hade jag säkert nickat och sagt att så är det. Det finns inga problem i verkligheten. Men två år senare, dagen innan julafton, hade jag sagt att det visst finns problem. Klarheten kommer och går. Så är det får många som vandrar den här vägen mot enkelheten i vår sanna natur. Och när vi är klara och vakna så ser vi att vi aldrig vandrat någon väg mot sanningen. Då ser vi att vi ÄR vår sanna natur. Att vi aldrig varit något annat och aldrig kan bli något annat.
Men sedan kommer det en ny situation i livet, en utmanande situation och med den en ny tankeström som är mer spännande än något vi tidigare varit med om och då säger vi att jo, det finns visst problem. Stora, feta och smaskiga problem.
Jag hoppas att jag med den här texten har kunnat bringa lite klarhet i varför jag å ena sidan säger att det här är ofattbart enkelt och samtidigt fortsätter intellektualisera. För det var vad du tycker dig se att jag gör. Jag vänder och vrider på det enkla.
Jag är tacksam över att få se det här ämnet genom dina ögon. Det påminner mig om att alla dessa fortsättningskurser egentligen bara pekar tillbaka på grundkursen. De pekar tillbaka på medvetandet. På det vi alla är.
En sista sak bara om språket och ordvalen. Motvilligt tvingas jag alltid in i att prata om det jag brinner för som någon form av andlighet. Motvilligt därför att andlighet skapar så många associationer hos människor. Det kan handla om spritism eller astrologi eller shamanism. Det kan också handla om de stora religionerna med sina egna komplexa föreställningsvärldar. Och det är inte vad jag brinner för. Jag brinner för vår sanna natur och det slår mig ibland att ordet ANDLIG inte är så dumt ändå.
På svenska är ordet ande besläktat med andning. Och det här som andas ut och in genom kroppen är ingenting annat än luft. Det går inte att ta på. Det går inte att fånga. Visst kan vi beskriva det som en gas som består av si och så mycket syre och kväve och så vidare. Men det är ändå omöjligt att greppa. Dessutom är det samma ogreppbara luft som strömmar genom oss alla. Som förenar oss alla. Så ja, varför inte, det jag skriver om är andlighet i sin enklaste form.
Och luften är nära förknippad med öppenhet. Med det som inte syns men som ändå är förutsättningen för allt liv. Luften är det närmaste vi kan komma tomheten här på jorden. Och när vi zoomar in tillräckligt mycket i materien ser vi mer och mer tomhet. Avstånden mellan atomernas beståndsdelar är ofantliga och går vi in i dessa partiklar så öppnar sig ännu mer tomhet. Det hela visar sig handla om sannolikheter och vacker matematik i form av supersträngar. Det blir mer och mer ogripbart och omöjligt att greppa ju mer vi undersöker det.
Så varför inte kalla denna alltings tomhet för andlighet. Ja, varför inte. Gör det någon skillnad?
Nej. Men det är kul med ord. Därför skriver jag.

Varför jag inte röstade i valet

Text skriven 21/9 2018
Alla människor är har en hjärna som är uppkopplad mot DEN STORA mänskliga hjärnan och om vi ser oss omkring kan vi se många fantastiska saker. Men vi kan också se att vi på flera plan är spritt, språngande galna. Och det är inte personligt. Det är DEN STORA mänskliga hjärnan som har blivit galen.
Det är ett faktum som är svårt att förneka även om många gör sitt bästa för att visa på att mänskligheten utvecklas i rätt riktning. Allt färre dör i krig, allt fler får gå i skolan och så vidare. Om man verkligen anstränger sig kan man faktiskt lyckas med konststycket att inbilla sig att allt utvecklas till det bättre.
I den politiska debatten har det under några år talats mycket om vikten av att inte normalisera rasistiska åsikter. Det är lätt att se att rasism är ett uttryck för den galenskap jag talar om. Rasism har fått bli en symbol för galenskap och i Sverige har SD och deras anhängare fått symbolisera en viss aspekt av DEN STORA hjärnans inneboende tendens att hemfalla åt galenskap. Man har pekat på flera aspekter av rasismen som uttryck för galenskap och har framför allt riktat in sig på tendensen att vilja hitta en syndabock som får bära skulden för alla våra problem. Men också vår tendens att skapa ingrupper och utgrupper samt vår förkärlek för förenklade, svartvita verklighetsbeskrivningar.
Att vara antirasist har på sätt och vis blivit ett adelsmärke som visar att man inte är helt och hållet galen. I bästa fall. I värsta fall har det blivit ett ställningstagande som skall signalera moralisk oförvitlighet. Att ta ställning mot SD har för många blivit något djupt tillfredsställande. Fenomenet rasism är visserligen djupt oroväckande men tack vare alla dessa rasister och smygrasister har man fått något att kämpa mot. Om vi bara lyckas omvända alla dessa SD-anhängare så finns det hopp för framtiden. Turligt nog har SD också visat sig vara klimatförnekare vilket gjort kampen än mer angelägen.
För mig är galenskapen något mycket större och mer grundläggande än att 17% av befolkningen valt att rösta på SD. För mig är antirasisterna, trots deras goda intentioner, också offer för den stora och grundläggande galenskapen som är inbyggd i DEN STORA hjärnan. Be mig bara inte argumentera mot antirasism för det vore att försöka locka in mig i precis DET som jag inte längre är intresserad av att delta i.
Det sägs att man får välja sina strider vilket låter klokt och bra men jag ser det inte så. För mig är det striderna som är själva galenskapen. Det sägs att de onda människorna inte är några enstaka vettvillingar och despoter, utan var och en av individerna i den stora tysta massan som inte vågar ta ställning. Som exempel brukar man anföra de tyska medborgarna som under trettiotalet lät Hitler ta makten. Jag fattar logiken i dessa resonemang men håller inte med.
Det som förenar alla galna människor är att de tror på sina tankar. De inte bara tror på sina tankar, de gör tankarna till sin identitet. Och när de väl har BLIVIT sina tankar och åsikter måste de försvara dem med samma frenesi som de skulle göra om någon hotade dem till livet.
Och här tar det stopp för många.
Här tappar jag många läsare. Det vet jag.
För visst spelar det väl roll vilka åsikter vi har!? Det måste spela roll. Det gör ju en enorm skillnad om vi anser att alla människor är lika mycket värda eller om tycker att vissa är bättre än andra.
Eller?
Här vill man ställa mig till svars!
Och det är precis så galenskapen ser ut. Alla måste stå till svars för sina åsikter eller avsaknad av åsikter. Det som spökar här är ett antagande som verkar så självklart att man inte ser det.
Antagandet är att alla MÅSTE ha en åsikt om allting och att de åsikter människor uttrycker måste vara DERAS åsikter. Åsikter kan inte bara få flyta omkring hursomhelst. De måste klistras fast och ägas. DET är galenskapen i ett nötskal. Åsikter är inte personliga. Varje åsikt är ett perspektiv på verkligheten och BARA ett av oändligt många perspektiv. Verkligheten kan sägas bestå av ALLA perspektiv som tänkas kan. Men det är ännu närmare sanningen att säga att verkligheten helt enkelt är vad den är i varje ögonblick. Oavsett människors åsikter. Verkligheten är vad den är oavsett vad vi anser om den. Det är inte våra åsikter som skapar verkligheten. Den spelar ut sig själv utifrån en mycket större intelligens än någon enskild människa, eller grupp av människor, kan komma i närheten av.
Jag förespråkar inte värderelativism eller nihilism. Jag förespråkar verkligheten och dess oberoende av våra åsikter om den.
Vi kan ta människokroppen som exempel för att belysa det här. Det är inte våra åsikter om att immunförsvarets celler bör göra sitt jobb som får dem att hålla oss friska. När vi blir sjuka beror det heller inte på att vi har fegat ur och låtit bli att stå upp för vår åsikt om vad immunförsvarets celler bör göra.
Immunförsvaret gör vad det gör. Är det rätt eller fel att vi blir sjuka och dör? Det går inte att svara på utifrån ett rätt eller fel perspektiv. Lika lite går det att svara på varför vintergatan är på väg att krocka med en annan galax i en avlägsen framtid. Saker tycks hända oavsett vad vi anser om det.
Och det är just det här som vi har så svårt att fatta. Varför har vi svårt att fatta det? För att vi är galna. Det är det enkla svaret. Ett något mer komplext svar är att vi saknar tillit. Vi litar inte på verkligheten, vi lever inte i verkligheten, för vi är totalt uppsnurrade i våra tankar OM verkligheten. Vi lever i en fiktiv värld. Med andra ord lever vi i en illusion.
Det finns såklart grader i helvetet. Vissa människor är galnare än andra. När vi drabbas av psykoser kan vi få för oss att vi kan fjärrstyra andra människors tankar. Vi kan ta på oss skulden för katastrofer som vi uppenbart saknar inflytande över. Eller så kan vi ta på oss äran för händelser som vi inte haft det minsta inflytande över.
Egentligen är det inte någon grundläggande skillnad mellan psykotiska människor och vanliga människor. Det är bara gradskillnader i helvetet.
Och helvetet är DEN STORA hjärnans förmåga att skapa fiktiva tankevärldar som lägger sig som en dimma över verkligheten.
Ja men vi HAR inflytande över händelseutvecklingen protesterar vi. Många var extremt engagerade i det senaste riksdagsvalet och menade att det var viktigare än någonsin att gå och rösta. Jag röstade inte. Så, nu har jag erkänt det. Men varför? Förstår jag inte vilket privilegium det är att leva i en demokrati?
Är jag okunnig om hur många människor som offrat sina liv för att jag skall få gå och rösta?
Är det otacksamhet eller okunnighet som ligger bakom denna försyndelse?
Svaret är att jag inte längre kan eller vill normalisera mänsklig galenskap. Min hjärna kan också få för sig att spotta ur sig en massa åsikter. Men att vara nykter, att vara frisk, är för mig att ta dessa åsikter med en stor nypa salt. Jag kan inte se att det är MINA åsikter. Det är mentala föreställningar som flyter omkring i mediebruset och att vissa tillfälligt kan klibba fast på mig och andra inte, handlar helt och hållet om tillfälligheter.
Med detta sagt anser jag att det blir tydligt att jag inte ställer min egen hjärna över någon annans. Ibland hör jag mig säga riktigt knäppa saker som jag och Cecilia sedan skrattar gott åt. Är det mina åsikter? Nej för fan. Det är bara något som råkar flyga förbi. Andra gånger hör jag mig säga saker som låter väldigt förnuftigt. Men också dessa förnuftiga åsikter är saker som flyger förbi.
Som jag ser det har jag ändå tagit ställning. Mot en normalisering av galenskap. Men hur skall det då gå för samhället? Vad skulle hända om ingen gick och röstade?
Det skulle bli en revolution utan dess like. En medvetandets revolution. När jag säger att INGEN skulle gå och rösta innefattar det också politikerna själva. Också politikerna skulle kunna sätta sig ned och ÄNTLIGEN börja föra vettiga samtal med varandra om hur vi skall skapa ett fungerande samhälle. De skulle kunna framföra sina åsikter på ett nyktert sätt utan att vara hundra procent investerade i att de har rätt. De skulle få möjlighet att LYSSNA på varandra och vara beredda att ändra åsikt. De skulle till och med kunna sätta alla åsikter åt sidan och se på verkligheten med öppna ögon. Så här ser det ut. Hur skall vi lösa det?
Och eftersom ingen investerat en massa prestige och identitet i sina åsikter skulle de äntligen, ÄNTLIGEN kunna lyssna på varandra. Alltså, på riktigt, LYSSNA.
Och HÄR, har vi ett annat symtom på galenskap. Att vi inte kan lyssna. Att när vi lyssnar så gör vi det i väntan på ett tillfälle att hugga in med vår åsikt. Eller så lyssnar vi för att analysera motståndarens ståndpunkt så att vi bättre skall kunna argumentera för vår egen. Vi lever i en helt och hållet fiktiv värld av åsikter och tankar.
Jo, jag vill verkligen lyssna även om min hjärna ibland lider av samma oförmåga som alla andras. Men jag har tappat intresset för att lyssna på galenskap. Både min egen och andras.
Hur vet jag när jag själv börjar bli galen? För det är den viktigaste frågan. Jo, jag märker det på Cecilia. Hon ser modfälld ut och säger att jag inte lyssnar. Att hon inte får en syl i vädret.
Det andra symptomet är en förrädiskt skön känsla i kroppen som kommer när RÄTTFÄRDIGHETEN slår sig ned i högsätet.
Jag tror att alla vet hur det känns. Det känns BRA. Men det är galenskap.

Chase many rabbits, catch none och den psykologiska tidens ekorrhjul

Text skriven 18/9 2018
Det är väldigt stilla i mig nu. Tankarna rör sig inte utan hänger på den inre himlen som små vita fluffiga moln. I sådana lägen brukar jag sällan skriva. För vad finns att skriva om? Eller “skriva hem om” som man sade på den tiden då amerikabreven var populär läsning bland svenska bönder. Amerikabreven var spännande för att de innehöll spännande berättelser om de modiga nybyggarnas kamp för ett bättre liv. Men det finns ingen kamp i mig nu. Jag kan inte se hur livet kan bli bättre än såhär. Det beror inte på att jag vunnit några segrar. Det bara är … fullbordat. Helt.
Men något i mig är ändå lite nyfiken på vad som kanske vill skrivas i en stund som denna. Cecilia var skönt trött efter en lång dag på jobbet och det sista hon sade innan hon somnade var - skriv en fin text nu, jag älskar att läsa vad du skrivit när jag vaknar på morgonen. Jag brukar skriva att jag inte kan känna att jag är på väg någonstans. Och jag blir ibland frustrerad när jag inser hur det kan tolkas. När jag upplever den frustrationen är mitt medvetande i viss mån uppsnurrat i språkets värld. Men en kväll som denna ligger språket bara här bredvid mig och sover precis som Cecilia och barnen. Det känns nästan hjärtlöst att väcka det till liv. Men nu öppnar språket ena ögat och säger - ok Björn, jag kan hålla dig sällskap en liten stund om du vill. Vad skall vi hitta på? Vi kan väl skriva något om skillnaden mellan klocktid och psykologisk tid, svarar jag då.
Men först, innan vi tar oss an ämnet psykologisk tid vill jag skriva något om Eckhart Tolles bok “En Ny Jord”. Jag har lyssnat på den idag som ljudbok med Tolle som inläsare. Jag har också läst en post i en av Tolles facebook-grupper som berörde mig. Det var en kvinna som berättade att hon nu läste En Ny Jord för sjunde gången. Hon brukar gå upp tidigt på morgnarna och läsa en timme. Hon läser långsamt och stryker under och skriver egna kommentarer. Det var hennes övertygelse att En Ny Jord är en bok man kan leva med hela livet på samma sätt som många religiösa människor lever med sin heliga skrift. Fromma kristna till exempel, läser inte bibeln för att sedan gå vidare med andra böcker. De hänvisar inte till bibeln som en bok som betydde mycket för dem då de läste den för tio år sedan. De hänvisar till bibeln som en bok de lever med varje dag och kan inte se hur det kan komma en dag då de vill sluta hämta inspiration och kraft ur denna outtömliga källa till visdom.
Kan man jämföra En Ny Jord med heliga skrifter? Det kan nog bara framtiden utvisa. Men att säga att man till fullo tillgodogjort sig innehållet efter några läsningar tvivlar jag på. Jag vet att jag inte gjort det. Däremot har jag (något högmodigt) sagt att En Ny Jord är en bra bok för nybörjare. En lättsmält introduktionsbok på grundkursen i … ja i vadå?
Nonduality?
I en kommentar till en av Cecilias texter frågade någon vad vi egentligen skriver om? Var kan man läsa mer i ämnet för att kanske bättre förstå vad vi pratar om? Då tipsade Cecilia om En Ny Jord och jag höll med. Det är nog den bästa ingången till det vi skriver om. Men idag upptäckte jag att jag njuter lika mycket nu som jag njöt för tio år sedan.
Så varför lämnade jag boken bakom mig? Varför har den stått orörd i bokhyllan i så många år?
Även om mitt intresse för En Ny Jord svalnade har mitt intresse för innehållet aldrig svalnat. Det har tvärtom tagit mer och mer plats i mitt liv. Men jag har varit oändligt nyfiken på nya sätt att säga samma sak. Men frågan är om det verkligen är min nyfikenhet som drivit mig vidare eller om det är det enorma utbudet av olika lärare/läror som matat min nyfikenhet. Kanske är det både och.
Ken Wilber skrev en gång om det här fenomenet. Se där, ett av hundratals exempel på andra texter jag läst. Han pratade om att gå djupt. Om man hoppar från lärare till lärare blir det många hål men inget som är riktigt djupt. Han citerade ett asiatiskt ordspråk som lyder såhär - Chase many rabbits, catch none.
Det var tio år sedan. Och eftersom jag tidigare i livet, som violinist, hade en fling med hård disciplin, nappade jag direkt. Då bestämde jag mig för att jag måste välja en kanin som jag skulle jaga. Något jag med stor emfas deklarerade på min blogg. Nu minns jag inte vilken kanin jag bestämde mig för men det spelar ingen roll för det höll inte länge. Jag började snart jaga en hel flock med nya kaniner.
Det kan ha varit de tre orden JAG, MÅSTE och VÄLJA som ställde till det. Dessa tre ord har aldrig varit särskilt kompatibla med det stålbad som det andliga sökandet innebär. Det är inte jag som väljer att söka sanningen. Snarare är det sanningen som VÄLJER oss och äter vårt JAG levande. Om ordet MÅSTE har någon plats i det hela skulle det kunna vara följande. Under perioder av sökandet vill vi inget hellre än att glömma allt vad sanning och sökande heter. Vi gör vårt bästa för att försöka återgå till ett normalt liv men inser att vi inte har något val. Vi MÅSTE fortsätta på den galna vägen antingen vi vill eller inte.
Jo, det är en galen väg. Att säga något annat vore en lögn. När sökandet är över inser vi att vi är tillbaka på samma punkt där vi började. Allt är detsamma och ändå är ingenting sig likt. Det är en väg som tvingar oss genom faser av extrem förvirring. Det är en väg som får oss att önska att vi istället kunde bli religiösa. Många gånger har jag önskat att jag kunde få vila och hålla fast vid en bok. En helig bok. Men allt vi rör vid brinner ned till aska. Och här är jag tillbaka till En Ny Jord. En av Eckhart Tolles teser är att “All structures are unstable”. Och vad är en religion och en helig skrift om inte en struktur?
Vad är ett tryggt sammanhang med människor som tror som jag?
Men en vacker dag är sökandet över samtidigt som livet fortsätter som vanligt. Det är det som är så fruktansvärt svårt att förklara. Hur allt kan vara som vanligt samtidigt som allt är nytt.
En av de saker som fortsätter som vanligt är att de flesta av oss förblir sociala varelser med ett behov att kunna kommunicera med andra sociala varelser. Det som ändras är VAD vi vill kommunicera kring.
När jag pratar om sökande menar jag primärt den sortens sannings-sökande som plågade livet ur mig under många år. Men jag ser samtidigt att sökandet kan ta sig oändligt många uttryck. Vi söker alla något som skall göra framtiden bättre. Vi lever alla i den psykologiska tidens ekorrhjul.
Det som gör att allt fortsätter som vanligt är att klock-tiden fortsätter att ticka. Det som gör allting nytt är att den psykologiska tiden upphör. Det är så Eckhart Tolle väljer att förklara det och jag är tacksam över de orden, för de pekar tydligare än något jag kunnat formulera, på vad vakenheten handlar om.
Den psykologiska tiden föds ur en känsla av brist och bristen föds ur en tro på att JAG är något annat än resten av livet. Den föds ur tron på att jag har ett liv som ännu inte är tillräckligt bra. Men som Eckhart Tolle säger, vi har inte ett liv. Vi ÄR liv. Vi kan inte bli MER liv.
När jag säger att jag har dött låter det fruktansvärt dramatiskt och faktiskt ganska konstigt. För här är jag ju. Om jag hade dött skulle jag väl inte kunna sitta här och skriva?
Om du vet vad jag pratar om så vet du också att det inte finns något verkligt behov av att få andra att förstå något. För ingen lider i verkligheten brist på något. Varken på kunskap eller något annat. Alla är i själva verket ett överflöd utan dess like.
I en djupt existentiell mening kan man också säga att ingen människa egentligen behöver existera. Stjärnorna klarar sig alldeles utmärkt utan en svärm galna människor som springer runt på en liten planet och känner sig viktiga. Att vi finns och kan springa runt och känna oss viktiga är ett utslag av existentiell lyx. Inte ens stjärnorna behöver finnas och en vacker dag dör de också. Men de finns och de strålar och deras klara ljus kommer från en aldrig sinande källa. Men denna källa finns i den formlösa dimensionen och de olika former som kommer och går kan aldrig få källan att sina.
Att vi ändå känner brist och lider är en väldigt konstig dröm. I vissa fall fullt begriplig inom drömmens kontext men i många fall är människors lidande obegripligt också inuti drömmen. Det finns en och annan eldsjäl som påminner oss om detta. Jag drar mig till minnes en man som saknar både ben och armar men sprider mer glädje och entusiasm än de flesta. Minns bara inte hans namn just nu. Jag drar mig också till minnes en bok som är skriven av en journalist, Ulla-Carin Lindquist som dog i ALS. Ro utan åror heter den. Hon beskriver att hon mot slutet kände att hon kunde fungera som stöd åt de läkare, psykologer och präster som kommit till henne för att stötta henne. Hon fick trösta de som skulle trösta henne i slutskedet av hennes liv.
Jag tror det är så här, när någon vaknar upp till alltings outsinliga överflöd går det inte att vara tyst. Man pratar inte för att man behöver prata. Man pratar för att det finns ett språk vars enda syfte är att pratas. Men man pratar inte längre om brist. Man pratar om överflöd.
Att säga att mina många texter är helt överflödiga är spot on. Självklart är dom överflödiga. Orden bara flödar över.

Du är perfekt

Text skriven 16/9 2018

Jag följer en person på facebook som heter Benjamin Smythe som gjort sig känd för att sitta på publika platser med en stor skylt där det står “YOU ARE PERFECT”.
Förutom den här skyltgrejen har han gjort sig känd som en väldigt rolig och slagfärdig skribent. Dessutom har han en passion för att framställa sig själv precis som han är med alla sina mänskliga fel och brister. Han är själva motpolen till alla dem som försöker framställa sig själva och sina liv på ett smickrande och säljande sätt. Titta här vilken klok och bra person jag är och vilket fint liv jag har. Nej, det är inte Benjamins melodi. Han verkar vara hundra procent transparent. Det är inspirerande. Ibland hjärtskärande. Men oftast roligt.
Hur går detta ihop med budskapet att “DU ÄR PERFEKT”?
Och vad menar han med perfekt?
Om han vill få alla andra att inse att de är perfekta borde det väl gälla också honom själv. Och varför gör han då en grej av att berätta så mycket om sina mänskliga brister?
Nej, det är inte mitt jobb att analysera honom eller försöka tolka det han gör. Adda honom om du blir nyfiken och ställ dina frågor direkt till honom. Han brukar alltid svara människor som kommenterar i hans trådar.
Härmed lämnar jag Benjamin och hans grej och går över till att berätta om vad den där skylten väcker i mig.
Skulle jag kunna sätta mig på Sergels torg med en skylt där det står “DU ÄR PERFEKT”?
Jag har ibland lockats av tanken.
Det finns andra predikanter som har ett liknande budskap. Jonas Gardell till exempel. Under perioder av mitt liv har jag haft stor glädje av att läsa Gardells böcker. Speciellt böckerna om Jesus och Gud. Jag håller inte med om allt han skriver men några saker är verkligen spännande. Jag minns en gång när jag hörde honom prata om Jesusboken på bokmässan i Göteborg. Då pratade han om det ställe i nya testamentet där Jesus hängde på korset och sade till brottslingen som hängde på korset bredvid att “Idag skall du vara med mig i himmelriket”.
Va!? Vad menar han med det?
Det är sådana uttalanden som gör Jesus spännande. Framför allt för teologerna. För hur skall man tolka det?
De olika tolkningar jag har läst känns tråkiga. De brukar landa i att man plockar sönder tidsangivelsen “idag” och menar att “idag” kan betyda om hundra år. Eller en miljon år. Ungefär som att Gud skapade jorden på sex dagar och vilade på den sjunde. Betyder det att varje skapelsedag var 24 timmar så som vi uppfattar det eller var en dag en metafor för ett mycket längre tidsspann? Kan det finna något sådant som en “kosmisk dag” som kanske kan översättas till tio miljoner år?
Sådär brukar teologerna tolka Jesu uttalande på korset. Men inte Jonas Gardell. Han uppfattar det som nu. Idag. Inte imorgon. Inte när du har sonat dina synder och bett om förlåtelse och bett alla dina böner. Nej, nu på en gång. Du behöver inte sona några synder för du är perfekt nu. Typ så uppfattar jag Jonas tolkning.
Vad betyder det här? Betyder det att alla brottslingar i samhället är perfekta? Betyder det att mördare, pedofiler och hustrumisshandlare är perfekta? Är inte det bara en massa mumbo jumbo?
Nej, det är inte mumbo jumbo. Det är ett buskap som är riktat till dig och mig. Där vi är i våra liv. Precis nu. Vad vi än håller på med. Det är en inbjudan att vakna upp ur vårt framtidsberoende. Det handlar inte primärt om dömande eller icke dömande. Det handlar om nuet. Det handlar inte om imorgon utan om idag.
DU ÄR PERFEKT handlar inte om dygder. Inte enligt mig. Det handlar inte om att du skall bli bättre på att acceptera och älska dig själv och dina brister. Att träna på acceptans och icke-dömande är säkert nyttigt på något plan men det här är något annat. “DU ÄR PERFEKT” är en inbjudan. Det är en öppning till något som är helt nytt och okänt. (och samtidigt något vi alltid vetat) Att vi måste jobba med oss själva och bli bättre på allt mellan himmel och jord är välbekant territorium för oss alla. Där känner vi oss hemma. Det finns en trygghet i att veta att man är på väg mot ett framtida mål av perfektion. Det är en tankemodell som skapar mål och mening. De flesta håller fast vid den modellen med näbbar och klor. När de ser skylten “DU ÄR PERFEKT” stannar de kanske upp för bråkdelen av en sekund men konstaterar snabbt att det verkar flummigt. Det kan väl vem som helst se att jag inte är perfekt.
Jag är lika bra som alla andra på att kritisera flummiga påståenden. Det finns färdiga spår i min hjärna som tänker att det bara handlar om självsuggestion i form av positiva affirmationer. Lappar på badrumsspegeln där det står “du är vacker”, “du är värdefull” eller “allt är möjligt bara man tror tillräckligt mycket”.
Nej, detta handlar om något annat. Shit, det har jag skrivit många gånger nu men jag får inte radera. Så det får stå men nu är det dags att jag talar om vad det handlar om. I klartext.
Jag kan inte tala om vad det betyder på något annat sätt än genom att gå till min egen upplevelse. Jag var tvungen att dö för att se vad “DU ÄR PERFEKT” betyder. Vad var det som dog? Det var drivkraften. Det som dog var tron på att jag är på väg mot ett framtida mål. Och med den tron dog den form av mening som bygger på brist. Märk väl att jag nu pratar om en viss form av mening. Mening som drivs fram av brist. Jag är öppen för att det finns en mening som flödar fram ur ett överflöd men DETTA ÖVERFLÖD öppnas först när tron på brist har dött. När den bristdrivna meningen dött. Jag har förstått att många blir provocerade av detta och hoppas att det här kan skapa lite mer förståelse och klarhet kring var jag kommer ifrån när jag pratar om meningens död. Jag pratar om brist-mening.
Jag känner mig inte bekväm i rollen som uttolkare av Jesu ord men i det här fallet tror jag faktiskt att jag fattar. Brottslingen på korset bredvid var redo att öppna dörren till överflödet. Han var redo därför att döden stängde den menings-dörr som bygger på brist. Och i det ögonblicket var allt fullbordat och jag tror att han hade fattat precis vad “DU ÄR PERFEKT” betyder.
UA-3343870-1