lördag, juli 23, 2016

En frälsare är född - och hans namn är Sat Shree

Vi har alla en herde inom oss. Eller en kung. Vi kan alla ta emot budskap från änglar. Vi kan alla se stjärnor och tyda dem. Om cocktailen av signalsubstanser i hjärnan är den rätta. Om bara hjärtat är mukt och vidöppet.

Nu har det hänt.
Igen.
Ryktet går i de nyandliga kretsarna. Satsangfolkets djungeltelegraf är i gång. En frälsare är född och han kommer snart till Sverige. Sat Shree heter han och ryktet förtäljer att han knäckt koden. Hans hängivna lärljungar vittnar om att han kan visa oss  vägen HEM. Om vi bara tar oss tid och lyssnar till hans lära. Nu är det han som har nyckeln till "The Gateless Gate". "Kom och sitt vid hans fötter" säger de ivrigt. Låt ditt hjärta dricka nektar från hans mun.

Det som händer i mig när jag nås av detta budskap förvånar mig. Förbryllar mig. Får mina ögon att tåras och mitt hjärta att mjukna. Jag noterar att jag - trots den (snudd på) raljerande tonen i början av denna text - är beyond att ifrågasätta människans sökande efter Gud i form av en Guru. Jag är själv benådad med en Guru. Han är en man som - en gång för alla - väckt den bottenlösa tilliten i mitt hjärta. I djupaste mening inte genom något han gjort eller sagt. Bara genom att finnas. Hans var där när evigheten en gång nuddade vid mitt hjärta på ett sätt som gjorde att jag för alltid - paradoxalt nog - kommer prata om mitt liv som före och efter november 2004. För mig räcker det att han var där när det hände. Det som - när det har hänt - visar sig aldrig ha hänt ... eftersom det då visar sig att ingenting någonsin har hänt. I alla fall inte som vi föreställer oss det.

Jag hör av mig till honom ibland. Ganska sällan faktiskt. Men det räcker att veta att han finns där - och samtidigt HÄR i mitt hjärta. Jag ser hans ansikte framför mig just nu. Hör hans röst inom mig. Minns hans kroppsspråk. Det får mig att smälta på ett sätt som - såvitt jag vet - är fritt från homoerotiska undertoner. Det är bara en genomljuvlig igenkänningsmättad hemkomstmagi. Det sistnämnda är extremt svårt att förklara för den som inte upplevt den sortens kärlek. Hur skall jag kunna förklara något jag själv inte begriper. Men allt måste heller inte förklaras. Alla måste tack och lov inte förstå. What a RELIEF när den insikten landar.

Det som fascinerar mig är att jag för närvarande inte känner mig nyfiken på denne nye frälsare. Att det känns så handlar nog bara om mig själv och säger ingenting om varken Sat Shree eller någon annan. Kanske kommer någon eller några landa i den bottenlösa tilliten när de möter honom. Faktum är att jag håller det för mycket troligt.

Det finns de som säger att man kan behöva olika nycklar på sin väg HEM. Att det finns flera olika dörrar som måste öppnas. Flera "Gateless Gates". För den som säger så är det så. Uppenbarligen. Tills det inte är så längre.
Om man jämför vägen HEM med vägen till mästerskap inom till exempel trolleri eller fiolspel kan man absolut behöva olika mästare på olika nivåer. Då kan det vara så att jag nu befinner mig på en nivå där tillit är det viktigaste. Tills det inte är det längre. Who can tell? Kanske Sat Shree?

För mig spelar det just nu mindre roll vad en andlig lärare har att säga. Hur mycket hans blick än påminner mig om det HEM jag aldrig lämnat och hur ymnigt hans röst än dryper av evighet . Allt jag vill göra är att lyssna till min älskade när hon viskar till mig - vem är du Björn? Jag vill vila i hennes blick och tillsammans med henne lyssna in i det bottenlösa hjärta som är pulsen i det bultande och gnistrande multiversum som är vår kärlek. TIllsammans med henne vill jag falla rakt in i det ordlösa vetande som aldrig inte varit här.

Tillbaka till tilliten. Vad är tillit? Det kan handla om Sat Shree. Vår nye frälsare. Vad skall vi tänka och tro om honom?
I tilliten ser det ut såhär. Om det är Sat Shree som är vår väg så kommer det bli så oavsett hur mycket vi stretar emot. Därför spelar det ingen roll vad jag tänker om honom. Ska jag anmäla mig till träffen i Linköping i början av september?
Det kommer visa sig. Jag behöver inte veta det.

Men hur skall man kunna leva utan att veta? Måste man inte planera? Hur kan man våga lita på att det blir som det skall bli utan att tänka ut vad som blir bäst?
Vi kommer till en punkt när vi inser att frågan inte är om vi skall planera eller inte planera. Inte heller handlar det om att våga eller inte våga. Det handlar bara om en sak: Att se att det som skall hända kommer att hända. No matter what. Tilliten föds när det oundvikliga första gången nuddar vid vårt hjärta.
Så var det när jag mötte min älskade. Då var det som att det oundvikliga tog min hand för att aldrig mer släppa taget. 
Det fina är att tillit smittar. Kanske har Sat Shree en blick som är vidöppen för det bråddjup som är den bottenlösa tilliten. En blick som påminner om min älskades blick. En blick som får mig att bara vilja falla och falla och falla.
Om så är fallet kan det räcka med att möta Sat Shrees blick en enda gång för att minnas. Minnas att samma tillit finns också i vårt eget hjärta.
Då är det klart.
Då är vi hemma.
Då spelar det ingen roll vad han säger.
Då kan vi köpa hans bok och läsa den tills den faller sönder och kolla på hans youtubeklipp arton miljoner gånger utan att det tillför annat än ljuva påminnelser om det vi redan vet.
Det är så det fungerar. Det är min erfarenhet.

Sammanfattningsvis. Det finns inget äventyr här på jorden som är större än utforskandet av den bottenlösa tilliten. Nya horisonter av evigheten kan öppna sig i vår älskades famn men de kan också öppna sig när vi sitter vid Sat Shrees fötter i Linköping i början av september. Det kommer bli som det måste bli. Allt är oundvikligt.
Men bara allt.

För de allra flesta går livet ut på att låtsas något annat. Tills vi tröttnar på det. För det är som Robert Burns säger i "To a Mouse" - The best-laid palns of mice and men often go awry.

torsdag, juli 21, 2016

Låt oss vara för mycket

Kvällsluften är rå och tränger in genom tältduken. Jag har därför satt mig i bilen för att skriva. Mellan trädstammarna ser jag hur himlen nu är orangerosa efter att ha blivit kysst av havet där borta vid horisonten. Nu dånar stillheten här inne i bilen.

Något besynnerligt övermannar mig och jag sträcker inte längre ut mig i tiden. Borta är den välbekanta och självklara känslan av att ha det förflutna bakom mig och framtiden framför mig. Istället strömmar förflutet och framtid in mot mig och jag blir till en virvel. En mörk virvel av tid som söker sig inåt och nedåt i existensens svarta hjärta. Världen och tiden är inte längre något jag förhåller mig till. Ingenting kommer längre till mig. Allt strömmar istället ut ur mig.

Först som rök. Som en drömdimma breder det ut sig. Världen och tiden. Språket och lusten. Begäret och den djupa, förtärande längtan som är den älskande människans adelsmärke. Det hela börjar ta form. Få skarpa konturer. Här är det nu äntligen. Tidens och separationens välsigande paradis. Tiden är född och längtan får äntligen skrika ut sin hunger och sin törst.

I evigheters evigheter har evigheten drömt om att få bli tid. I sin fullbordan och sin frid har enheten drömt om att få bli separation.
Och nu är alla drömmar uppfyllda.

Äntligen kokar blodet. Äntligen hugger det i tarmarna. Äntligen får människan vara människa.

Havets råa fukt tränger in i bilen nu. Jag tar på mig en varm tröja som jag hittar i baksätet. Det är enkelt. Det är vackert att frysa och fullkomligt ljuvligt att få finna en varm tröja.

Men det är inte allt igenom enkelt att vara människa. Frälsningen prackas på oss från alla håll och kanter. Vi kan få ditt blod att svalna. Dina tarmar att domna att snällt kura ihop sig för att somna. Vi kan överlämna dig till den sista vilan. När du är redo.
Nej tack. I evigheters evigheter har jag varit frälst. Nu vill jag vara människa. Nu vill jag få längta tills jag är redo att krypa ur skinnet och älska besinningslöst tills jag ser stjärnor.

Nu fryser nästippen. Sovsäckens värme lockar. Men jag måste först få säga detta. Det är förunderligt att vara människa. Det sägs att många inom den så kallade andligheten fått alltihopa om bakfoten. Att vi i vår enfald tror att vi är mänskliga varelser som söker andliga upplevelser, när vi i själva verket är andliga varelser som söker mänskliga upplevelser. Javisst är det en klyscha men den är vacker och klingar sant i mitt hjärta.
Men lika sant och viktigt är det att komma ihåg varifrån vi kommer. Vi behöver inte grubbla över vad som händer efter döden. Efter döden kommer det att bli som före födelsen. Och vi har alla varit före födelsen. Vi har det i oss. Vi kan ana det i oss själva och i varandra. Om vi stannar upp en sekund och lyssnar. En svag klang. Nästan ohörbar. Men den finns där. Liksom doften av evighet. Så subtil att den bara smeker förbi. Den går inte att fånga. Men varför skall vi sörja det? Låt oss istället gripa tag i den vi älskar allra mest. Ge oss hän med hull och hår. För vi är bara här några få år. I väntan på att klockan slår. Och döden framför oss står.

Så låt oss rimma också.
Låt oss rimma lite för mycket.
Låt oss vara lite för mycket.
Eller varför inte mycket för mycket?
Jo för fan!
Låt oss vara MYCKET för mycket. Upplevelsen av att vara människa ÄR för mycket. För alla. Det är för vackert. För intensivt. För överväldigande smärtsamt, sorgligt, tragiskt, komiskt, märkligt, förunderligt förbryllande mystiskt.
Upplevelsen av att vara människa golvar oss alla förr eller senare. Och då kommer vi minnas. Så enkelt är det. Och så svårt. Och så stort.

måndag, maj 16, 2016

Bättre än dra-åt-helvete-pengar

Det sägs att vi alla, förr eller senare, måste lära sig att böja på nacken. Att det är fint och viktigt för att det gör oss ödmjuka. Det sägs att det ödmjuka är vackert och att högmod är fult.
Jag vet inte. 

Det finns ytterst få saker jag numera är säker på. Men att det är guld värt att kunna stå kvar i känslan av att inte veta, DET är jag säker på för det är enda sättet att hålla sig öppen för verkligheten. Och eftersom verkligheten är levande och i ständig rörelse, så behöver det som var sant igår inte vara sant idag. Det som är sant inom politiken behöver inte vara sant inom andligheten. Inte heller behöver det som är sant i Sverige vara sant i Norge eller Azerbaijan. Världen är i sanning förunderlig och gäckar alla våra försök till fastslående och begripande. Den gör sin grej och tycks fullkomligt oberörd av våra idoga försök att slå fast den och förgripa oss på den 

Med detta sagt vill jag nyfiket undersöka detta med ödmjukhet och böjda nackar. 

Det har funnits flera tillfällen i livet då jag önskat att jag haft det som brukar kallas för dra-åt-helvete-pengar. Jag kan ge ett exempel. För några år sedan lyckades försäljningschefen på min dåvarande apotekskedja, införa en ny rutin. I alla receptkanaler skulle det bullas upp med kampanj-varor, som till exempel handkrämer, där man kunde köpa tre till priset av två. Det hela skyltades upp med priset, passa på, köp tre för priset av två - samt följande text - Om vi glömmer informera dig om detta erbjudande bjuder vi dig på en ansiktscreme från x. Konceptet hade den aningslöse försäljningschefen hämtat från kedjor i andra branscher. Man kan ibland se liknande skyltar på Dressman och McDonalds. Konceptet hade visat sig vara populärt hos en förfärande stor andel av kunderna som, när man tilltalar girigheten i dem på detta simpla vis, ägnar hela mötet åt att ivrigt hoppas att expediten ska glömma att informera om erbjudandet. Och självklart var det också populärt hos många försäljningschefer då det satte fart på personalen och pressade upp försäljningssiffrorna. 

Motståndet hos farmaceuterna blev massivt. Eftersom jag hade en ambulerande tjänst berördes jag inte så mycket. Det var ett fåtal av apoteken som tillämpade konceptet fullt ut. Majoriteten av apotekscheferna gjorde det halvhjärtat och såg genom fingrarna på om farmaceuterna plockade bort skylten. Några chefer ifrågasatte öppet föräljningschefens beslut genom att anföra argument som handlade om trovärdighet och respekt för personalen. En före detta chef som jag känner påpekade att dylika metoder signalerar till kunderna att ledningen brister i respekt för sin personal. När det, som i det här fallet, handlar om farmaceuter, som med sin gedigna utbildning har en rollbeskrivning, utformad av arbetsgivaren, som inte med ett ord nämner uppgiften att öka försäljningen av kampanjvaror, blir respektlösheten uppenbar. Min vän fick sluta som chef liksom alla som ifrågasatte försäljningschefen. Många anställda gick över till andra kedjor. På grund av farmaceutbristen är det inte svårt att hitta nytt jobb. Konceptet togs bort då det började gå upp för ledningen att personalen flydde företaget. De första som lämnade var de med mest kompetens och yrkesstolthet. Det visade sig att det som kortsiktigt ledde till ökad försäljning, på längre sikt ledde till braindrain. 

Jag minns en vecka i adventstid för några år sedan då jag jobbade på ett apotek där man helhjärtat körde en kampanj för saffran med skylten - Om vi glömmer informera dig om vårt erbjudande på Saffran (2 paket för 59 kronor) bjuder vi dig på ett paket. Jag böjde på nacken. Till den gamle mannen med trasig hörapparat skrek jag:

- HAR DU SETT ATT VI HAR ETT FINFINT ERBJUDANDE PÅ SAFFRAN!? 
- VA!? Skrek han tillbaka
- SAFFRAN, du kan få köpa två paket för 59 kronor. (Nu hade jag kopplat på min megafonröst och de övriga kunderna kunde roat följa vårt smått bisarra meningsutbyte)
- Jag bakar inte. Min fru dog i somras och så har jag diabetes, 
- Jag beklagar sorgen, men du har kanske barn eller barnbarn som tycker om att baka?
- Nej, vi fick aldrig några barn. 
- Jag förstår. Men du kanske har någon granne som tycker om att baka?
(Gud ska veta att jag gick in för detta med hull och hår)
- Jag bor i en stuga i skogen och har inga grannar. 

Ja jävlar vad jag böjde på nacken den veckan. Det gjorde faktiskt ont. Inte i nacken men i själen. Både det jag utsatte mig själv för, men också det jag utsatte den gamle mannen för, smärtade. Om han hade behövt saffran hade han väl för helvete ha kunnat fråga om det själv. Men så får man absolut inte tänka. Då tänker man fel. Försäljning handlar nämligen inte om att pracka på. Det är bara okunniga människor som tror att försäljning handlar om att pracka på. Kom ihåg att nästa gång du känner att säljaren försöker pracka på dig sin vara så känner du fel. Då bör du skämmas för då har du missförstått säljaren. Kom ihåg det! Försäljning handlar om omsorg och merförsäljning kallas internt för *omsorgsförsäljning*. Tänk om den gamle mannen glömt att han behövde saffran. Då skulle han ju bli jätteglad om jag påminde honom. Eller hur? I vinstmaximeringens och girighetens upp och nedvända verklighetsbeskrivning hade jag i själva verket ägnat mig åt äldreomsorg. Och det vet ju alla att vi behöver mer och bättre äldreomsorg i Sverige.

Jag tröstade mig med att jag förhoppningsvis aldrig mer skulle behöva sätta min fot på det här apoteket. Jag har valt att ambulera just för att undvika att fastna på sådana här apotek. Här rådde en atmosfär av disciplin och effektivitet som gav mig kalla kårar. I mitt stilla sinne tänkte jag att effektiva organisationer av alla de slag möjliggörs av denna vår förunderliga förmåga att böja på nacken. Hur effektivt skulle Auschwitz, Treblinka och Majdanek ha fungerat om personalen hela tiden hade krånglat och ifrågasatt ledningens beslut? 

Jovisst kan man jämföra försäljningskampanjer med systematisk etnisk utrensning. I det här existerar inga gradskillnader. Jag säger det helt utan ironi. Jämförelsen är inte ett dugg långsökt. Det handlar om vår förmåga att böja på nacken och foga oss i saker vi inte tycker om. Saker som får vår kropp att spjärna emot. Det spelar ingen roll vad det är vi inte tycker om eller vem det är som håller i taktpinnen. Skit samma om det är Hitler, tant Agda i tvättstugan, försäljningschefen, handläggaren på försäkringskassan, läraren i skolan, klassens bråkstake, vårt eget barn, vår partner, en förälder, den dominerande och agendasättande personen i vänkretsen, eller vår högt ärade och repsekterade andliga lärare. 

Varför böjer vi då på nacken trots att det får alla våra varningslampor att blinka? Alla böjer inte på nacken. Vissa går in till chefen och säger stolt:
- Om du verkligen - PÅ RIKTIGT - tycker att det är viktigt att apoteket säljer tretusen påsar med saffran på två veckor får du göra det själv. Jag tänker inte förnedra mig på det här viset. 
- Lugn och fin nu. Jag förstår om det tar emot i början. Men kom ihåg att det inte handlar om att pracka på. Vi visar omsorg om våra kunder genom att påminna dem. Glöm inte att det är kunderna som betalar din lön. Om du inte visar dem omsorg går de till en annan kedja och då får du ingen lön. 
- Vet du hur trött jag är på att alla i det här företaget låter som papegojor! Ni kan dra åt helvete hela bunten och ta med er kartongen med saffranspåsar. Jag säger upp mig!

Alla vill vi säkert uppträda så rakryggat. Men få gör det. Det handlar nämligen inte bara om att vara rak i ryggen. Det handlar också om hur mycket pengar man har och hur mycket försörjningsansvar.

Vi som böjer på nacken gör det ofta för att vi saknar dra-åt-helvete-pengar. Många gör det för att de har familj och barn och lån på villa och bil. Ibland också på båt och sommarstuga och annat som kan sätta guldkant på tillvaron för oss själva och våra nära och kära. 

Visst kan vi säga upp oss och söka jobb i en annan kedja eller i en annan bransch, men förr eller senare hamnar vi i samma situation igen. När man är fast i det mindsetet brukar gräset vara lika brunt på andra sidan. Vi kan också välja att göra som försäljningschefen gjort, och klättra på karriärstegen i hopp om att vi då ska slippa böja på nacken. Den drömmen dör ganska snart när vi en dag sitter där med det tunga ansvaret och pressen från styrelsen på att öka försäljningen. Vi går nu, tillsammans med VDn och den övriga ledningsgruppen, i styrelsens ledband och den sekund vi slutar piska apotekscheferna och deras personal till att sälja mer saffran så hamnar vi i kylan. 

Det tycks som att maktens källa finns hos styrelsen. Närmare bestämt hos styrelsens ordförande. Kanske slipper vi böja på nacken om vi kliver i den rollen? Det är lätt att se att också detta är en illusion. De som har makten över styrelsen är aktieägarna. Inte småspararna utan de med stora finansiella tillgångar. Det är dessa individer som styr spelet och får alla andra att gno på som små flitiga myror i ett desperat försök att pleasa dem som står över dem i näringskedjan. 

Men makten ligger inte heller hos de stora, tunga investerarna. Dessa individer är nämligen Girighetens slavar. De är besatta av sin hunger efter makt och pengar. Främst makt. Och de kan aldrig få nog. För vem har makt över livet och döden? Vem styr tankar och känslor? 

Den frågan blir hängande i luften medan vi försöker överrösta varandra med hurtfriska tillrop om att vi alla kan ta kontrollen över våra liv. Ingen behöver längre må dåligt. Om du trots allt känner dig missnöjd så får du faktiskt skylla dig själv. Då bör du gå i KBT och ändra dina tankemönster. Om det inte hjälper får du fortsätta jobba med dina negativa tankemönster tills du blir glad. Du är vuxen nu. Det är du och ingen annan som har ansvaret för din lycka. You just ran out of excuses! So go out there and make your dreams come true! 
Och för Gud skull. Sluta gnälla! Om du mår dåligt av att tvingas pracka på gamla lomhörda änkemän saffranspåsar så har du två val. Antingen slutar du tänka i termer av pracka-på och börjar tänka i termer av omsorg, eller så omskolar du dig och gör något annat. Valet är ditt... 
... men inte bara valet, också riket är ditt ...
... och makten ... 
... och härligheten ...
... i evighet. Amen. 

Och här går mina tankar osökt till de gamla kyrkofäderna. Dessa gamla stofiler som satt fast i sina patriarkala strukturer. Vad tusan visste de om livet? En hel massa tror jag. Kanske var deras visdom av det mer tidlösa slaget. Kanske handlade deras insikter om människans eviga utmaningar och teman. De visste ingenting om vare sig genusteori eller kvantfysik, men de visste minst lika mycket som vi om hur det är att vara människa en kort stund på jorden. 
Visst har mycket förändrats sedan de vandrade på jorden men det mesta är sig ändå likt. Vi kan fortfarande falla offer för starka känslor och tillstånd som vrede, lust, svartsjuka, avund, girighet, lättja och sist men inte minst - högmod. 

I Dantes "Den gudomliga komedin" skildras Skärseldsberget där de som gjort sig skyldiga till de sju dödssynderna straffas. På bergets första terass möter man följande samling med sorgliga själar:

"Nu ses en skara mot oss vandra som bär på blytunga bördor. Likt slavar vandra de böjda och bär på stenblock som är större än de själva. De lider svårt under sina hemska bördor och går med sina huvuden sänkta mot marken. Bördorna tvingar dem att vandra på detta sätt tills högmodet ger vika för ödmjukheten. Högmod var deras synd på jorden. Låt oss kröka våra ryggar liksom de och se vilka de äro"
Christian Lancai, ur "Den mänskliga tragedin"

Är det verkligen så att vi alla, förr eller senare, måste lära oss böja på nacken? Om inte i detta livet så i nästa?
Ja, vad visste väl Dante Alighieri om livet efter detta där han vandrade omkring i Italien på 1300-talet? Antagligen inte mer än du och jag. Men han hade gjort sig en och annan tanke om vad det här går ut på. Det hade han uppenbarligen gjort. För hemska bördor kan drabba oss alla. Beror det på att vi gjort oss skyldiga till högmod? Det tror jag inte. Jag ser inte att det handlar om skuld. 
Handlar det inte om att vi människor, innan vi prövats av livet, helt naturligt och oskuldsfullt känner oss högmodiga? Höga på livet och modiga, därför att vi ännu inte sett så mycket av livets och dödens skoningslöshet. Livet efter detta kan väl också få symbolisera livet efter att döden gjort sig påmind i våra liv. Livet efter att döden lagt sin kalla hand på vår axel och vi för första gången fått stirra in i de tomma ögonhålorna
Det är lätt att vara hög och modig innan ansvaret börjar hopas på våra axlar. Det kommer en tid för oss alla när vi varken vill eller kan springa vår väg så fort det dyker upp något vi inte har lust med. 

Ibland kan en massa dra-åt-helvete-pengar ge oss en frist och hjälpa oss att slippa böja på nacken. Men det är en tidsfrist som löper ut för oss alla. Oavsett finansiella muskler. 
För en tid sedan delade jag en sak som cirkulerade på fb. Det sades vara Steve Jobs sista ord. Jag delade okritiskt då det var väldigt vackert och handlade om vad som verkligen är viktigt i livet. Då jag blev klar över att det inte alls var hans sista ord tog jag bort citatet från min wall. Det han i verkligheten lär ha sagt på sin dödsbädd strax innan han drog sitt sista andetag var så mycket mäktigare än alla vackra ord i världen, och jag har länge velat skriva ned det för att minnas det och dela med mig till de som inte känner till det. Det får bli nu, som en avrundning på denna text om högmod och ödmjukhet. 

Jag känner inte till speciellt mycket om Steve Jobs mer än det vanliga, samt att han älskade meditation och böcker som Yoganandas "En yogis dagbok". I alla fall lär han, precis innan han dog, ha sett var och en av sina familjemedlemmar i ögonen och sagt - Oh wow, Oh wow, Oh wow. 

Jag anar var de orden kom från. Det handlar om ett brinnande klart och rent ljus som ibland kan bryta igenom de dimmor av tankar och känslor som tycks lägra sig över verkligheten. Plötsligt blir allting så enkelt och uppenbart. Frågor om makt och pengar, högmod och ödmjukhet känns plötsligt irrelevanta. Det förflutna och framtiden förlorar sin trollkraft. Livet är så mycket mer direkt än så.
Ja, DIREKT är ordet. 

Det är DET HÄR! 

Jag vet att Steve Jobs precis som jag var förtjust i Zenbuddhism. Zenmästarna har en grej med det direkta som bryter genom allt det snömos som hela tiden väller upp ur vårt tänkande. 
- Vad är Zen, kan zenmästaren fråga. Sedan lyssnar han på alla de intelligenta och ointelligenta svar som kommer. Bryr sig inte om ett enda svar. Istället slår han sin stav i golvet med stor kraft. 
*Bham!* 
Det här är Zen, säger han sedan. Det här:
*Bham!*

Jag avslutar där. Med att i mitt stilla sinne tänka att det här med dra-åt-helvete-pengar nog är ganska oviktigt. Om man böjer på nacken eller inte är heller inte hela världen. Det finns makter som inga dra-åt-helvete-pengar i världen kan köpa en fri ifrån. Cancer är en sådan makt och den fick Steve Jobs möta. Inför den makten tvingades något i honom böja på nacken. Men hans tidlösa essens förblev opåverkad. Den direkta upplevelsen av DET HÄR. Åsynen av sina nära och kära. Helt fri från sentimentalitet. I det DIREKTA finns allt här och nu. Det förflutna och framtiden som en helhet. Vad kan man då säga mer än "Oh wow" ?

Jag var inte där. Kanske kan någon tycka att det är opassande att använda sig av en annan människas mest intima och högtidliga ögonblick för att gestalta något om livets storhet. Men jag blev så tagen av den bild som kom upp i mitt inre. En döende man som ser på sina anhöriga och säger "Oh wow" tre gånger för att sedan gå över i evigheten. 

Ingen kan veta någonting om vad som rörde sig inom Steve Jobs under de sekunderna. Jag skrev att jag anar vad det handlade om. Det står jag för. Vi kan aldrig veta någonting om vad det här egentligen går ut på. Men vi kan ana. 

söndag, maj 08, 2016

Björnungen

- Du behöver ta hand om ditt inre barn!
- Tror inte det. Däremot behöver du trampa ur ditt hobbypsykologiska träsk, sluta pilla dig själv och andra i naveln och höja blicken. Därute finns en spännande värld som väntar på att upptäckas. Du kommer må så mycket bättre! Ha så mycket roligare och bli så mycket klokare. Läs nationalekonomi. Hur spännande som helst. Eller statskunskap. Eller astronomi. Sätt dig in i hur världen DÄRUTE fungerar och gör en insats.

Sådär kunde det låta. Mest i min inre dialog. Två viktiga röster. Den utåtriktade, nyktra och nyfikna rösten har gagnat mig väl. Men den andra - den lena, lite sliskiga rösten som pratar om mitt inre barn och ser på mig med mild och medlidsam blick - den har jag många gånger hånat. Ibland har den sliskiga rösten materialiserat sig som en person därute. Oftast som en kvinna men inte alltid. Ibland också som en impotent velourman. Jag har sällan varit elak mot dem som uppenbarligen velat mig väl. Men i mitt huvud har jag kunnat läsa lusen av dem. Jag har noterat att de själva brottats med personliga problem. (Varför skulle de inte?) Och så har jag i mitt stilla sinne tänkt
- Du kan ju börja med att ta hand om ditt eget jävla inre barn! Som by the way säker är en mes. En sorglig lipsill. Ta hand om det innan du pratar med mig om mitt inre barn.
Dessutom, har jag tänkt, är jag faktiskt inte så säker på att det inre barnet är något mer än ett koncept. Någonting att dalta med. Var skulle i så fall gränsen gå mellan Björn och Björnungen. Och om det nu finns två av mig. Hur kan jag då veta att jag är den vuxna. Då kanske jag är Björnungen. Och i så fall blir ju hela konceptet meningslöst.

Borrar man ned sig i det här så handlar det såklart om identitet. Om navet kring vilket allt annat kretsar. Eller frånvaron av ett sådant nav. DEEP SHIT. Svettigt. Viktigt. Något man gott kan skjuta upp till en annan dag. Men frågan brann i mig. Från tidig ålder. Vem ÄR jag. EGENTLIGEN????
Jag närmade mig identitetsfrågan som en vanlig fråga. Släppte loss de ivrigt dreglande tankehundarna. Gläfs, gläfs. Vovv, Vovv. Tuggade mig igenom det sedvanliga smörgåsbordet med personlighetstyper, först mumsade jag lite på Hippokrates gamla temperamentstyper, där jag var en flegmatiker (trög och slemmig typ) med inslag av koleriker (eld), sedan astrologi, Lejon, följt av Enneagram, nr. 5 (forskaren), följt av Myers Briggs, INTJ (vetenskapsmannen) följt av diverse andra mer eller mindre skojiga typer och blandtyper, epitet och attribut, roller, perspektiv och en oändlig rad med mer eller mindre bräckliga modeller och koncept.

När tankehundarna tröttnat på den vanliga dieten började det dyka upp nya och spännande smaker. Ena året en buddhistisk godbit som kallas Anatta (icke-jag) Vovv Vovv. Ett annat år en metod från Advaita filosofin - Neti Neti. Gläfs, Gläfs. Jag kan inte vara något av det jag upplever. Jag upplever min kropp, alltså kan jag inte vara den. Jag upplever mina tankar och känslor, alltså kan jag inte vara dem. Gläfs, gläfs. Jag kan inte vara något objekt, hur subtilt den än är. Jag är Subjektet. Självet. Vovv Vovv. Som blir ett objekt så fort jag sätter ord på det. Gläfs, Gläfs. Alltså är jag något ordlöst. Vovv, Vovv. Mysteriet. Stillheten. Vilket också är koncept. Objekt. Gläfs, Gläfs.

Och en dag.
En dag tröttnar man. På riktigt. Orkar inte en tanke till. Då blir det stilla.
Alltså stilla på riktigt. Då lyssnar man på ett sätt som man aldrig tidigare har lyssnat. Och då ...

... då börjar det brännas.

Det finns en vers i Psaltaren 46 som lyder:

" ... Bli stilla och vet att jag är Gud ..."

Det finns många hänvisningar i alla traditioner som pekar på stillheten.

Min erfarenhet är att stillheten kommer som eviga ögonblick utan varken början eller slut. Så när den kommer känns det som att den alltid har varit här.

Men livet tycks inte vara så intresserat av att jag skall sitta där i stillhet och njuta mer än ett evigt ögonblick åt gången. Rätt vad det är brakar livet in och rör om. Får mig att möta andra människor. Rör upp reaktioner i mig. Starka känslor: Överge mig inte! Se mig! Hör på mig! Jag vill ha en sån! JAG VILL HA EN SÅN!! Det skriker i mig. Jag VILL, jag VILL, jag VILL. Men ingen lyssnar. De andra håller bara på med sitt eget. Se mig! Här ÄR jag! Men de tittar på någon annan. Lyssnar på någon annan. Jag är värdelös. Ensam. Övergiven.
Det är vad som händer under ytan. Nere i mörkret. I de stilla oändliga djupen. Men uppe på ytan. Uppe i ljuset är jag medveten om är något helt annat. Något hårt och knutet i bröstet. En kyla. Ett hån. Spända muskler. Ironi. Elaka skratt. Idioter. Folk är idioter. Är det inte uppenbart. Jag är ett UFO. Kommer från en planet där människor kommit mycket längre i sin utveckling. Varför hamnade jag här bland en massa Neandertalare? Snart kommer dom och hämtar mig. De mina. De som förstår mig. Jag är så ensam här....
... och där är cirkeln sluten. Tillbaka ner i djupet. Jag är ensam. Övergiven.

Och här är det igen. Det inre barnet. De vuxna bara pratar om sina konstiga saker. Som egentligen inte intresserar mig. Fattar inte hur någon kan vara intresserad av sånt. Jag vill ju bara få känna mig fantastisk. Sådär som jag kände mig när pappa såg på mig med sina glada bruna ögon och sade att min teckning var jättefin. Att jag målar väldigt fint.

För ett tag sedan lyssnade jag på en intervju med Alexander Bard där han gjorde sig lustig på mänsklighetens bekostnad. Han ansåg att vi behöver växa upp och sluta bete oss som barn. Bard tyckte sig se hur nästan all mänsklig strävan drivs av ett infantilt bekräftelsebehov.
- Titta pappa, titta, titta, (liten pipig och uppjagad stämma) titta vad jag har målat! (pappa, titta då) men pappa tittar inte. Pappa läser tidningen. Pappa tycker att det ser ut som ännu en idiotisk streckgubbe för pappa är trött och orkar inte bry sig just nu.
- Jaja, den var fin. (frånvarande, oengagerad röst)
- Men, men ... ajajaj, det gör så ont i det lilla barnet. Så förbannat jävla ont. Igår såg pappa min teckning. Såg den på riktigt. Såg att jag lagt ner min själ i den. Att den var min. Och han älskade den så som han älskar mig. Pappas ögon lyste igår men idag är dom släckta. Kalla. Döda. Jag känner mig övergiven. Vad gör jag för fel. Jag måste rita en ny teckning. En finare. Kanske ser han den då. Kanske ger han mig kärlek då.

Jag minns att jag skrattade. Rått och länge. Bard lyckades frammana en bild av att vi genom hela livet projicerar vår pappa eller mamma på den ena figuren efter den andra. Det spelar inte så stor roll om det är mamma eller pappa som berömmer våra teckningar. Båda kan ge kärlek. Både kan skapa den där strålande, outsägligt vackert lysande stunden av nåd, då vi får bada i kärlek. Och både mammor och pappor har dåliga dagar då de drar tillbaka sina nådegåvor. Då de upphör att vara generösa och gudalika varelser som skänker kärlek. Grejen är den att minnet av dessa magiska stunder av närvaro och kärlek stannar kvar hela livet. Så när vi blir vuxna försöker vi gång på gång återskapa den stunden. Med våra lärare i skolan, med vår partner, framför allt med vår partner, med våra chefer, med våra terapeuter, med alla. Faktiskt med alla vi möter. Djupt inom oss längtar i efter att den där stunden, då vi badade i strålande kärlek med en annan människa, skall komma tillbaka.
Så vi ritar, teckning efter teckning, som vi visar upp. I alla möjliga och omöjliga situationer.

Kanske ville Bard visa på att vi inte behöver leva med en känsla av brist. Att vi inte behöver kämpa med att suga ut droppar av kärlek ur varenda människa vi möter. Att vi kan vakna upp och inse att kärleken finns inom oss. Det spelar faktiskt ingen roll vad Bard tror eller inte tror. Det spelar ingen roll om han är en uppblåst fjant eller inte. Det spelar ingen roll om jag själv är en uppblåst fjant eller inte. Det som spelar roll är att jag inte längre kan skratta hånfullt åt människans längtan efter kärlek och närvaro i mänskliga möten. För jag känner den i mig själv. Denna avgrundsdjupa längtan. Och jag anar att den kärlek och närvaro jag längtar efter finns här. I mig. När jag stannar upp och blir stilla. När jag sitter på min kudde och mediterar. Då är allt här. ALLT.

Men jag lever också mitt liv i relationer, och där sätts jag på prov. Där jag får jag möjlighet att manifestera det jag vet då jag sitter i meditation. Det är inget enkelt prov. Det är ett vidunderligt äventyr. En hisnande resa. Och det finns fina råd man kan ha med sig som hjälp på vägen. För ett tag sedan lyssnade jag på en vän, en vis man, som sade att det i varje möte med en annan människa handlar om att ta hand om de reaktioner som mötet väcker i mig. Speciellt de obehagliga reaktionerna. För jag kan ta hand om dem. Idag kan jag det. Det kunde jag inte när jag var fem år. Tio år. Femton år. Faktum är att jag fortfarande har mycket lära på den punkten.
Men som barn kan man verkligen inte ta hand om sina reaktioner. Då är man på riktigt utlämnad åt andra människor. Det enda man kan göra då när det gör ont är att skrika och gråta. Och det är vad vi vuxna också ägnar oss åt nästan hela tiden. Vi skriker och gråter med vuxen, kontrollerad röst och vuxna svåra ord. Vi manipulerar och intrigerar. Saboterar och attackerar. Vi skvallrar och hugger varandra i ryggen. Allt i ett försök att manipulera vår omgivning så att vi skall slippa känna de obehagliga känslorna. Eller så missbrukar vi. Eller så flyr vi på alla möjliga och omöjliga sätt.
Allt medan den där obehagliga känslan står och väntar. Otåligt.
- Se mig, säger den med ivrig och pipig röst. "Håna mig inte. Det är bara rädda människor som hånar och du behöver inte vara rädd. Då behöver inte säga men Gud så gulligt. Halledudane då. Snyft Snyft. Du behöver inte avfärda mig för jag är Björnungen. Vill du ge mig en riktig kram? Du behöver inte vara rädd för jag är du. Vi är en och samma. En-samma tillsammans. Glöm aldrig det.

Så visst, det stämmer. Det finns inte två av oss. En vuxen och ett inre barn. Men så länge vi hånar och avfärdar våra jobbiga och starka känslor skapar vi illusionen av att det finns två av oss. Så vi får börja där. I splittringen som vi själva skapat i våra huvud. Och då kan ordet inre barn vara hjälpsamt. Tills det inte längre är det. För djupt inom oss vet vi att vi är hela. Att vi är en.

måndag, maj 02, 2016

Under fluffet viskar verkligheten

Kvällspromenad. En ljum vårvind smeker mitt ansikte. I mina ögon blandas mjukt mörker med varmt gult ljus från höghusens många fönster. De nybyggda höghusen vid Valsta Torg. Förort. Utanförskap. Fattigdom. Hur skall det gå med integrationen av alla dessa människor? Några timmar tidigare läste jag en orolig artikel på det temat. En av många. Nu gäller det att våra makthavare tar sitt ansvar. Det krävs många och tuffa åtgärder. Snarast. Annars ...
... annars blir det inte bra ... annars blir det dålig ... oroligt ... grogrund för extremism ... svårt att säga hur eller när det kommer sluta ...

"This is the way the World ends
This is the way the World ends
This is the way the World ends
Not with a bang but a whimper."

Slutstrofen ur T.S. Elliots dikt Hollow Men kommer till mig. Mjukt och viskande. Något öppnar sig sakta inom mig. Jag svänger av mot Valsta Torg och närmar mig det ena höghuset. Det lyser i en av lägenheterna på andra våningen. De har inte hunnit få upp gardinerna ännu. Där inne går någon omkring och pysslar. Antagligen någon som måste lära sig svenska, lära sig vår kultur, lära sig hitta ett arbete och lära sig bli något. För man måste bli något. Något mer än en belastning för sammhället. Det är viktigt. Där inne går alltså en belastning för samhället och pysslar.
För några timmar sedan undrade jag med artikelförfattaren varför våra högsta beslutsfattare smiter undan sitt ansvar för dessa belastningar som belastar oss skattebetalare genom att lyfta bidrag för att gå omkring och pyssla i nybyggda statligt subventionerade hyresrätter på Valsta Torg. Inte konstigt att välbärgade Sigtuna stad vill kapa alla band till fula kusin Märsta och hennes missbildade barn Valsta. Låt fula kusin Märsta bli en egen kommun säger vältränade och solbrända Sigtuna.

Men när jag går där på Valsta Torg händer något. Inte bara i mig utan i hela Valsta. I hela Sigtuna kommun. I hela Stockholms län. I hela världen. Det händer inte plötsligt. Not with a bang ... inte heller med en snyftning. Det händer som en mjuk viskning. Ett klart lugnt sprider sig. Det blir väldigt stilla. Någon ropar till och en bil rivstartar på parkeringen men det blir bara till en våg i stillheten. Ingenting kan störa detta klara lugn.
- Ja, just det, hör jag mig själv tänka. Hur kunde jag glömma? Allt är redan omhändertaget.

Allt är redan omhändertaget.

Det är inte en insikt som skakar om. Det är hågkomst som enkel och självklar sprider sig genom kroppen. Börjar i magen och går vidare upp mot hjärtat. Tankarna lägger sig till ro och njuter. Jakten på de ansvariga upphör. All oro upphör. Människan som går där inne i lägenheten på andra våningen behöver inte bli något. Hon lever inte i något utanförskap. Hon lever i mig. I min verklighet. I min värld.
- Min värld. Det finns bara en värld viskar verkligheten till mig. En värld och en verkligheten där mörkret nu är mjukt och vårluften ljummen. Och den världen finns hitom alla mina idéer om utanförskap och integration och samhällsansvar och individuellt ansvar och kulturer och memer och integrationspolitiska utmaningar och kommunala utvecklingsplaner och budgetångest på individ, kommunal, landstings, stats, EU och Tellusnivå.

Har du fluffat färdigt nu Björn, hörs en tanke. Ska vi prata realpolitik nu? Nej, vi ska prata om verkligheten. Det är den så kallade realpolitiken som är fluffet. Det är budgetångesten och de integrationspolitiska utmaningarna som är fluffet. Allt som är drivet av oro är fluff.

Djupt inom oss finns en annan drivkraft. Längtan efter att minnas. Och denna längtan yttrar sig ofta som en önskan om att få rota oss i världen. Förbinda oss med moder jord. Med stjärnorna. Med vinden och gräset och havet och djuren på marken och fåglarna och våra bröder och systrar. Och för att möjliggöra det viskar verkligheten till oss med jämna mellanrum. Den vill få oss att stanna upp och känna suget. För där finns något i mörkret som suger ner oss i djupet. Ner i mörkret. Ner i jorden där rötterna skall bildas. Så att vi som människor kan suga upp näring och växa oss starka. Så att vi kan få sträcka oss upp mot himlen. Växa och få gröna blad. Och blommor. Och bära frukt.

Att rota sig betyder att minnas att vi redan är rotade. Att bära frukt är att minnas att vi redan bär frukt. Människan som går där inne i lägenheten på andra våningen är redan hel. Hon blommar redan. Bär redan frukt. Har redan djupa rötter ned i myllan. Hon har inte tappat kontakten med alltet och stjärnorna. Hon strålar klarare och starkare än alla stjärnor på himlavalvet där hon går och pysslar i sin nya hyreslägenhet på Valsta torg. Kanske har hon bara som jag tillfälligt glömt bort det. Kanske undrar hon också hur hon skall kunna bli en del av det här. Bli något i världen. Något annat än en belastning. Kanske har hon också tillfälligt glömt bort att hon redan är allt. Att hon aldrig kan bli något i den här världen då hon redan är världen.

Jag skiter högaktningsfullt i de integrationspolitiska utmaningarna och Sigtuna kommuns budget. Allt är redan integrerat. Det har aldrig varit desintegrerat. Den enda utmaningen vi står inför är att minnas det. Att minnas att budgeten är ett enda stort plus. Ett oändligt överflöd. Det är realpolitik för mig. Allt annat är fluff.

Om du som jag kan få sådana här glimtar av världens ofattbara skönhet så vet du hur du skall lyssna till det jag just skrivit. Då hör du att jag också högaktar de människor som sitter inne på Sigtuna kommun och biter på naglarna då de ser de stigande underskotten i budgeten. Hur de svettas då de får in rapport på rapport om sjunkande resultat i skolorna. Och så vidare. Och så vidare. Deras arbete är inte förgäves. Ingenting är förgäves. Jag känner med dom. Det är faktiskt därför jag skriver som jag gör. För att bekymmersrynkorna ändå kommer slätas ut en vacker dag. Varför inte minnas redan nu. Jag menar inte att håna de som bekymrar sig. Jag hoppas innerligt att du hör det. Jag vill bara sätta ord på den förvåning jag själv känner då jag minns.

Oj, jag behöver inte bära livet på mina axlar. Jag ÄR livet. Jag får sätta ned min börda och dansa en stund. Och förföras av skönheten. Den förvånande och förbluffande skönhet som finns där mitt framför ögonen på oss var vi än befinner oss. Jag vet att realpolitiken också är förförande på ett förfärande sätt. Realpolitiken får oss att känna oss förfärligt vuxna och viktiga. Tänk att det är vi som bär ansvaret för våra barns framtid på våra axlar. Dessa känslor är också förförande. Men de är inte de enda. Och att kalla allt som inte är realpolitik för fluff är att blunda för verkligheten. Därför vill jag ibland vända på steken. Men jag gör antagligen bara det jag är ämnad att göra. Uppenbarligen är jag inte ämnad att sitta på ett kontor inne på Sigtuna kommun och svettas över siffror. Hade jag varit ämnad till det så hade jag gjort det. Just nu är jag ämnad att skriva om hågkomsten. Att allt redan är helt. Att allt redan är omhändertaget.

måndag, april 25, 2016

Att äntligen få andas ut

Att sättet vi andas på är kopplat till vårt sinnestillstånd är gamla nyheter. Men det finns kunskap som har den mirakulösa egenskapen att alltid, oavsett hur gammal den blir, kännas ny och fräsch, och detta med andningen och sinnestillstånd är ett sådant exempel.

För fjorton år sedan lånade jag boken "Zens tre pelare" av Roshi Kapleau på Göteborgs Stadsbibliotek. Sedan dess har jag mediterat. Inte regelbundet. Genom åren har jag hittat på en massa bra och dåliga ursäkter för att inte meditera. Men jag har alltid kommit tillbaka. Ibland i långa perioder. Ibland i korta. För mig är meditation en livslång kärlek. Den metod jag är mest förtrogen med, är den form av Zen-meditation som kallas för Zazen. (Zens Sotoskola) Denna metod/väg lärde jag mig 2006 av Per Mases med flera på Stiftelsen Berget i Rättvik. En vacker kursgård där Zen får samexistera med Kristendom. På Berget ligger en Zendo (japansk meditationshall) bredvid ett katolskt kapell. På den tiden fanns på Berget en fascinerande mix av Zen och Kristendom men på senare tid har stället blivit allt mer katolskt.

Zazen, så som den lärdes ut på Berget, skiljer sig från andra meditationsformer jag prövat genom ett ovanligt stort fokus på hållningen och andningen. Jag var van vid lärare och instruktörer som sade att allt man behövde veta om hållning är att man bör sitta bekvämt och på ett sätt som gör att man inte somnar. Att sitta med rak rygg är bra av just den anledningen, men förövrigt behöver man inte bekymra sig.
Vad gäller andningen hade jag fått lära mig att aldrig försöka manipulera den, utan bara låta den ske av sig självt. Kroppen vet själv hur den skall andas. Det vet alla. Jag menar, hur vågar vi annars somna på kvällen? Så var man inställning till hållning och andning innan jag kom till Berget.

Men Zazen är annorlunda. Där lämnas ingenting åt slumpen. Där råder en extrem omsorg om detaljer som var främmande för mig. När jag kom hem läste jag en bok av Hans Hof, elev till Taisen Deshimaru och den man som tog Zazen till Sverige. Om Per Mases var petig med detaljerna så var han en slarver jämfört med Hans Hof. Jag läste några sidor, suckade och lade ifrån mig boken mitt i en sidlång anatomisk analys av den sneda bukmuskulaturen.

För några veckor sedan, när jag var och hälsade på min pappa, såg jag samma bok av Hans Hof i hans bokhylla. Jag plockade fram den och bläddrade lite i den. Nu såg jag den med helt nya ögon. Den är nu min ständiga följeslagare. Både före och efter mina meditationspass.

Hans Hof´s bok har hjälpt mig med ett problem jag haft sedan jag började meditera.
För att detta mitt problem och dess lösning skall bli begripligt, måste jag börja med en översiktlig beskrivning av "magandningens" anatomi och fysiologi.

Diafragman:
Låt oss först titta på diafragman, själva "motorn" i andningen. I sitt avspända tillstånd efter avslutad utandning ser diafragman ut som ett valv som är uppspänt över bukhålan.
Men låt oss börja där utandningen börjar - med lungorna fyllda av luft. I det läget är diafragman sammandragen och befinner sig i ett läge långt ner i bålen där den pressar samman bukhålan. När vi så börjar vår utandning slappnar diafragman av varvid den stiger uppåt mot bröstkorgen och pressar ut luften ur lungorna. Eftersom diafragman stiger uppåt kan man tro att det är ett arbete den gör men så är alltså inte fallet. Det är en passiv avslappning som orsakar den uppåtstigande rörelsen.

När luften pressats ut ur lungorna uppstår en paus. En paus som ofta blir mycket kort då kroppen reflexmässigt sätter igång en inandning då balansen mellan syre och koldioxid ändras. Vid inandningen dras diafragman samman. I sammandraget läge förkortas den och dras därmed nedåt varvid den trycker ihop bukhålan. Här skulle man kunna tro att den sjunkande rörelsen är en avslappning men så är det alltså inte.

Bukhåla:
De muskler som omger bukhålan, framför allt den raka bukmuskeln framtill, fungerar som en sorts motkraft till diafragma. Detta tyckte jag först verkade komplicerat men det är förståelsen av det här som har löst mitt problem. Så ha tålamod!

När diafragman dras samman och sjunker nedåt mot bukhålan relaxeras bukmusklerna och det ser ut som om magen blåses upp som en balong. Men det är såklart inte luft som blåser upp magen. Det är bukhålan som pressas samman vilket får magen att puta ut. MEN, hos de flesta sker inte denna utputning av magen vilket är orsaken till att de flesta håller sig till bröstandning. Den är dock grundare och hindrar oss från att sjunka ned i de sköna lägen som i hjärnan kan registreras som alfa och theta-tillstånd.
Anledningen till att de flesta bröstandas är att de är för spända i bukmuskulaturen. Det problemet har jag aldrig haft. Min bukhåla har vid inandning helt korrekt blåsts upp som en balong. Faktum är att inandningen för mig alltid varit långt skönare en utandningen. Inandningen går också precis som den skall av sig själv. Som jag skrev innan känner kroppen av när halterna av syre och koldioxid ändras och sätter själv igång inandningen.
Att inandningen känns skön har fått mig att tro att den är en sorts avslappning vilket den ju inte är om man tittar på diafragman. För att inandningen skall kunna ske måste diagfragman dras samman så att den kan dras nedåt mot buken varvid det uppstår ett undertryck i brösthålan som gör så att luften kan sugas in i lungorna.
Men faktum är att inandningen både är en sammandragning och en avslappning. Diafragman dras samman och bukmuskulaturen slappnar av. För att magen skall kunna puta ut då diafragman trycker ned bukhålan måste bukmusklerna slappna av. Och det är den avslappningen som känns skön.
Inandningen har alltid funkat bra för mig även om jag inte riktigt förstått hur den gått till rent anatomiskt.

Men nu kommer vi till det som varit min blockering. Utandningen. Den sker inte av sig själv på samma sätt som inandningen. Lät jag den komma av sig själv blev den snabb och kort och slutresultatet blev alltid att det kändes som att jag hade luft kvar som jag inte blev av med. Detta irriterade mig då jag alltid fått höra att utandningen skall vara som en stor skön avslappning där man släpper allt och låter allt rinna av och ut. Man låter all negativitet passera ut med andningsluften osv. Så har det aldrig riktigt känts för mig. Inte när jag fokuserat för mycket på andningen
Men nu, nu har poletten ramlat ner.
Detta är vad som hände:

Vi utandningen stiger diafragman uppåt mot bröstkorgen varvid lungorna pressas ihop och luften åker ut. Som jag nämnde ovan är diafragmas stigande rörelse en avslappning. Men varför har det då aldrig känts som en avslappning?
Jo, såhär är det: När utandningen börjar, och lungorna är fyllda med luft, är diafragman sammandragen och pressar ihop bukhålan. Bukmusklerna är då helt avslappnade. Men då diafragman slappnar av och stiger uppåt så återtar bukhålan sin form genom att bukmusklerna kontraheras .. och den känslan … den har jag aldrig fått ihop med att allting slappnar av vid utaningen. Och jag har på sätt och vis haft rätt hela tiden. Det stämmer inte att allting slappnar av vid utandningen. Långt ifrån. Diafragman slappnar av och många andra muskler, men inte bukmusklerna.

Nu när jag förstår hur utandningen går till förväntar jag mig inte en total avslappning. Jag förväntar mig istället att det skall strama till i buken. Framför allt framtill genom den raka bukmuskelns sammandragning. Och JUST DEN SAMMANDRAGNINGEN är central inom Zazen. Hans Hof kallar den för stödet. Vilket den också kallas av sångare. Det är samma kontraktion som de använder som stöd för rösten.

Låt oss nu titta på de muskler som slappnar av vid utandningen. Förutom diafragman är det framför allt musklerna i axlar och nacke som slappnar av . Det sägs inom Zazen att vi, när vi andas in, bär upp världen på våra axlar. Vårt ansvar, våra roller, våra problem m.m.
När vi sedan andas ut kan vi släppa ned allt detta. Allt som tyngt oss.

Men vart skall vi sätta ned det? Allt ansvar, alla roller, alla problem? På marken kanske?
Mitt problem var att jag aldrig visst hur mycket jag skulle andas ut. Det sägs att stressade människor andas ut alldeles för kort. Att för mycket luft stannar kvar. Att ansvar, roller och problem stannar kvar på våra axlar. Så var det för mig också. Och nu vet jag vad det berodde på. Jag visste inte var jag skulle ställa ned det. Det låter kanske löjligt men så var det.

Såhär är det: När vi släpper ned allt det tunga, som vi under inandningen lyft upp på våra axlar, lägger vi det på stödet, sammandragningen i den raka bukmuskeln. Den platsen, det som Hans Hof kallar stödet, är ett område runt och strax under naveln. Inom Zazen kallas det för Hara (som i Harakiri ...) Hara betyder egentligen mage på japanska men syftar i det här sammanhanget inte på magsäcken. Det är ett begrepp med många och storstilade betydelser. Man ser Hara som kroppens gravitationscentrum. Ibland kallas Hara för “the sea of Qi” (ett hav av livskraft)
I det här sammanhanget räcker det för mig att se Hara som ett stöd, en bas där jag kan landa vid slutet av utandningen. Detta har gjort att mina utandningar nu, efter 14 år, är minst lika sköna som inandningarna.

Och så levde dom lyckliga i alla sina dagar, Björn och hans Zazenmeditation.

Utan boken Bli mer människa av Hans Hof hade detta aldrig skett. Hans Hof, salig i åminnelse, gick bort 2011 men hans bok lever kvar och den är för mig ett exempel på att vi människor mår bra av tuggmotstånd. Tack Hans Hof för att du med din bok tog min meditation till en helt ny nivå! Nu kan jag äntligen andas ut.

lördag, april 23, 2016

TONen

Det var aldrig självklart så att jag ville höra till, bli upptagen i en grupp, invald, validerad, certifierad och formellt eller informellt inkluderad. Nu pratar jag om skolan. Om låg-, mellan- och högstadiet. Det är lunchrast en vårdag i Lekstorpsskolan i Gråbo. En dag precis som denna, fast året är 1980. Jag är tio år och vi rör sig ut ur klassrummets sociala struktur för att omgruppera oss i nya strukturer och hierarkier.
När man ser en skolgård full av barn är det lätt att tro att alla innerst inne vill vara med någon eller några. Att ingen vill vara själv, sitta själv, gå själv eller stå själv.

Jag tror att vi redan som barn känner ambivalens inför tillhörighetens villkor. Jag tror inte jag var ensam om att nära en stark längtan efter att vara på mina egna villkor,
vara själv,
vara mig själv ...
och SAMTIDIGT längta efter att göra om mig och anpassa mig till gruppen.

Mot bakgrund av min dubbelhet, mitt konfliktfyllda, analyserande och problematiserande tankeliv, inser jag idag att min skoltid var en välsignad tid. Inte bara den där vårdagen 1980 utan hela skoltiden. Jag kände mig omtyckt för den jag var men också för den jag försökte bli och jag inser idag hur stort det var. Vilken nåd det var. Det var Urban, det var Mattias, Patrik, Peter, det var Martin, Henrik, Krister R och Krister T, det var Magnus H och Christian och flera till. De var mina vänner. De drog i mig. Kom Björnis, var med oss. Lek med oss. Sitt med oss. Gå med oss. Stå med oss.
Aldrig tvingades jag gå själv. Eller stå själv. Eller sitta själv. Jag får tårar i ögonen när jag tänker på mina gamla klasskamrater. Minnet av deras varma, självklara kamratskap gör mitt hjärta mjukt. Ändå var mitt hjärta på den tiden ofta hårt. Ensamt och hårt.

Jag drog mig undan för att vara själv. För att gå själv. Stå själv och sitta själv. Sällan på skolgården men efter skolan. Jag smet iväg. Höll mig undan. Och då, i min ensamhet närde jag förunderliga fantasier om att vara oberoende, att vara överlägsen, att inte höra till.
Jag tror att mina livsteman vara på plats redan då jag var 12 år. Kanske tidigare än så.

Och kanske är temat något i stil med det här: på märkliga vägar har jag hamnat i värld full med galna varelser som visserligen liknar mig själv men som .... känns jävligt främmande helt enkelt. Som ett annat släkte. Idag vet jag att jag inte är ensam om den känslan. Vi är många som känner så. Långt fler än jag anade den där vårdagen på Lekstorpsskolan då jag var 10 år.
Vad sysslar dom med egentligen? Dom andra. Vi är många som undrar det och jag känner idag en djup gemenskap med alla dem som undrar och förundras. Jag förstår reglerna men jag förstår inte vitsen med dom. Känner mig inte motiverad att spela spelet. Glider bara lojt med i livets olika små och större strömvirvlar. Jo, ibland sprattlar jag ordentligt. När jag hamnar i riktigt jobbiga grejer. Men att spela spelet. Nej. Det går bara inte. Varför går det inte? Vad har jag emot spelet? Eller spelen. Det finns ju så många spelplaner. Lekstorpsskolans spelplan var bara en i en oändlig räcka av spelplaner.

Jag har hela mitt liv levt med en ton i mitt inre. En sällsam ton som ofta överröstats av livets brus. Av tankarnas brus. Av det brusande inferno, det rytande dån av tankar och memer och regler som ekat i mitt arma huvud. Vem är över mig och vem är under mig? Vad är rätt och vad är fel? Vad är vackert och vad är fult? Vad är inne och vad är ute. Vilka är inne och vilka är ute. Och så knäckfrågan. Den stora stora knäckfrågan:

Hur skall jag vara för att bli upptagen i himmelriket?

Jag kan tänka mig att någon fnyser lite åt den formuleringen. Fnys på bara säger jag. Det är det här det handlar om. Jag har betraktat det här spelet i fyrtiosex år. Intensivt har jag studerat det och spelat det och analyserat och vänt och vridit och lyft på varenda jävla sten och sett vartenda äckligt kryp som då krälat fram.. Ja, jag vet. Jag är inte ensam om det. Vi är många som gjort så och alla har vi kommit fram till olika svar. Men jag skiter i vad andra kommit fram till. Det är också en grej jag kommit fram till. Att det är dags för mig nu att skita i det. För egentligen handlar det varken om vad jag eller någon annan kommit fram till. Det handlar om tonen. Den sällsamma tonen som hörs i mitt inre. Bakom bruset. Det är den som skänker övertygelse. Jag skall återkomma till den. Men först vill jag prata om frågan. Den stora frågan.

Många förfasar sig över att unga människor är beredda att spränga sig själva och andra i bitar för att få en enkel biljett till himmelriket. Det är dags att sluta förfasa sig över det säger jag. Bättre då att se dessa unga människor som en spegel. Tacka dem för att de förtydligar vad mänskligheten alltid hållit på med. För att de lyfter fram galenskapen i det här spelet. Vi vill gärna tro att våra spel är mindre galna. Eller inte galna alls. Att våra spel är goda. Eller åtminstone hederliga. Acceptabla. Det kan vi glömma vi nu. Men först. Först behöver vi stanna upp och lyssna.
Lyssna till tonen.

Jag har studerat spelet i 46 år. Men lika länge har jag anat den sällsamma tonen bakom bruset. Inte alltid lyssnat till den. Men anat den.
Så vad är det den säger?
Åh, min älskade vän. Min dyrbaraste finaste skatt. Jag vill att du lyssnar nu. Stannar upp och lyssnar. Tonen säger att det är det här - inte det där - utan det här, som är himmelriket.
Bara så.

Och det ändrar allt.
Det ändrar allt genom att inte ändra någonting.
För ingenting behöver ändras.
Det går inte att förstå.
Jag vill att du förstår det. Det är allt du behöver förstå. Ever. Att det inte går att förstå. Det som tonen har att säga. För tonen talar inte med ord. För dina jordiska öron är tonens stämma som den sprödaste viskning, men för ditt hjärtas innersta är dess stämma som ett rytande, jublande dån av klarhet. Som et berg av visshet.
När du öppnar dig för tonen blir din blick klar. Din panna slät. Ditt hjärta mjukt. Din famn vidsträckt som hela världen.

Men när man är tio år och står på skolgården en vårdag och känner sig vilsen dras man med i den energi som anses vara frisk och full av liv. Strävan efter att bli upptagen och godkänd. Och den energin är gränslös och förtrollande och den sträcker sig långt, långt bortom familjen, de närmaste vännerna, gruppen på skolgården, på jobbet, föreningen, partiet, församlingen, laget, nationen, nationernas förbund, solsystemet galaxen och universum.
Kort sagt. Den sträcker sig utåt .
Lyssna min älskade, viskar tonen. Himmelriket är inte där ute. Din strävan när du var tio år. Dina oemotståndligt starka impulser att dra dig undan i ensamhet. De var klara och rena som källvatten.

Jag var något på spåret. Men där fanns ingen som kunde säga det till mig. Mycket beroende på att jag inte pratade med någon om min längtan efter att dra mig undan. Den kändes nämligen skamlig.

För en tid sedan läste jag följande i en artikel i Svd:
"...Evolutionärt handlar skam om att kunna passa in i grupper. Känslan hör därför intimt ihop med vår nyfikenhet på omvärlden och vårt behov av tillhörighet. För att vi snabbt ska bli accepterade har vi en medfödd känslighet för vad som gäller i nya sammanhang.
... Det som aktiveras här är vad Jojo Tuulikki Oinonen kallar sund skam. Den är situationsbunden, varar inte så länge och är till för att hjälpa oss socialt. Genom den sunda skammen sköter vi oss så att vi får vara med andra. Skammen blir en hjälpfunktion till glädjeämnen och intressen i våra liv ..."

Det här förstod jag redan då. Instinktivt. Det var därför jag skämdes över min längtan efter att dra mig undan i ensamhet. Ingen talade om den sällsamma tonen som kallade mig till sig. Tonen som sade - inte därute Björn, utan härinne. Här är jag. Här är himmelriket. Nu.

Det var säkert vist ordnat det hela. Jag har idag en känslighet för vad som gäller i nya sammanhang. Parat med en känsla av att jag lika gärna skulle kunna ge fan i det hela. Faktum är att jag ofta ger fan i det. Jag vet djupast inom mig att jag inte behöver höra till. Att jag inte behöver någon annans godkännande. Att jag inte ens behöver vara människa.
Det är djupa vatten. Och det är i de djupa vattnen jag bäst kan höra tonen. Den sällsamma tonen bakom bruset.

Det sägs att den som lider av skam lever med en känsla av att när som helst kunna bli avslöjad. Att de andra när som helst kan syna bluffen. Det skapar ångest hos den som lider av skam.
Jag säger såhär. Den förtjänade tillhörigheten är en bluff. Den som anar det är något stort på spåren.
Allt är redan givet. Himmelriket är redan här. Vi är redan hemma. Det andra är en spännande lek. Som bäst. Oftast är det bara en ond dröm.Vi kan aldrig sluta tillhöra hur mycket vi än försöker. Vi kan aldrig bli exkluderade. Hur mycket vi än gör bort oss. Men det ser vi inte förrän vi synar bluffen. Så länge vi tror på bluffen lider vi. Det hela är väldigt enkelt. Men också svårt så länge vi tror att vi kan hamna utanför. Så länge vi oroar oss för att vi kan göra fel. Det märkligaste av allt märkligt är att det inte går att göra fel. Det är stört omöjligt att misslyckas.

Det är vad tonen säger.
Och det går inte att förstå.
Jag vill att du förstår det. Det är allt du behöver förstå. Ever. Att det inte går att förstå. Det som tonen har att säga. För tonen talar inte med ord. För dina jordiska öron är tonens stämma som den sprödaste viskning, men för ditt hjärtas innersta är dess stämma som ett rytande, jublande dån av klarhet. Som et berg av visshet
UA-3343870-1