fredag, januari 13, 2017

Självcensur

Vad är självcensur?
Jag kommer in i ett rum med andra människor. Här inne i mitt huvud är jag. Där ute i rummet är de andra. Så tänker jag ibland. Sedan tänker jag att jag kan välja vad skall visa upp. Välja vad jag skall dölja. Jag skall le. Jag skall säga något trevligt. Godmorgon! Hur mår ni idag? Och så skall jag le. 
Jag inser att det är ganska vanligt att tänka så. Så gör de flesta människor. Och vi tycker att det fungerar ganska bra. Vi mår bra, säger de andra och ler tillbaka. Hur mår du? Jo tack, jag mår bra. Svarar jag. Och sedan utbyter vi trevligheter. Det är liksom så det fungerar. Tror vi. 

Vi är så jävla lurade. Vi lurar oss själva och varandra. Redan innan jag sagt ett ord har jag avslöjat allt om mig själv. Min kropp är som en öppen bok. Alltid. Det är din också. Redan innan jag producerat ett lagom vänligt leende har min kropp berättat allt om vilka känslor och tankar som rör sig i mig. Vi vill inte tro att det fungerar så. Vi vill lura oss själva och varandra. Men innerst inne vet vi att det inte fungerar. Vi vill kunna dölja det vi tror är dåligt. Vi vill kunna visa upp det vi tror är bra. Vi vill kunna luras. 

Det handlar om vår tro på språket. Det talade språket och kroppsspråket. Den kommer en tid i alla barns liv då de lär sig ljuga. Jag tror att det är vanligare hos pojkar men jag vet inte. Min pappa har hundra miljoner kronor på banken. Har han? Det är väl ingenting. Min pappa har hundra miljarders miljoner kronor på banken. Så lät det ofta när jag gick i lågstadiet. Killar emellan. Minns inte vad tjejerna pratade om. Men den typen av samtal var vanliga mellan oss killar. Det är så det börjar. Sedan inser vi att andra kan syna våra bluffar om de är för uppenbara. Med åren blir bluffarna mer och mer subtila. Men känslan består. Tron på språket. Men vi är så lurade! 

Ofta är vi så uppsnurrade i våra egna subtila lögner att vi inte lägger märke till andras. Det är därför det hela kan fortgå. Men så fort vi slutar försöka lura oss själva så börjar vi lägga märke till andras lögner. 
Egentligen är det busenkelt att se rakt igenom andra människors fasader. Det är löjligt enkelt att vara som vi är och fruktansvärt komplicerat och ansträngande att försöka vara något annat. På samma sätt är det löjligt enkelt att se vilka andra människor egentligen är och fruktansvärt komplicerat och ansträngande att försöka förhålla sig till vilka de försöker vara. 
Så vad händer om vi slutar tramsa och förställa oss?

På ett sätt blir livet väldigt enkelt. Det handlar bara om att sluta lägga någon större vikt vid vad andra säger. Ganska snabbt lägger vi då märke till den där skorrande tonen som uppstår när andra försöker lura oss. Då är det bara att strunta i den tonen och lyssna till det som klingar rent. Och det som klingar rent behöver vi inte leta efter. Det finns där i hela rummet. Som en doft. Just det. Det handlar om en doft. På det sättet är vi som hundar. Men sanningen om andra människor är inte något vi känner med vår näsa. Vi känner den med hela vårt väsen. Den är så jävla uppenbar. När en människa kommer in i rummet vet vi allt om henne redan innan hon hunnit säga något. Redan innan hon hunnit producera ett leende. Det är läskigt hur snabbt det går. 

När vi börjat få kläm på det här med andra människors doft blir frågan om självcensur ointressant. Då blir självcensur lika barnsligt löjlig som småpojkars lögner och överdrifter då de berättar om hur rika och starka deras pappor är. Min pappa kan lyfta en hel bil. Jaha! Gulligt. 
Tack jag mår bra. Jaha! Gulligt. 
Det betyder plötsligt ingenting vad vi säger till varandra. Det är bara ett barnsligt spel. Onödigt. 

Det som däremot börjar betyda något är när andra försöker vara autentiska. Då blir vi intresserade. Det som börjar betyda något är att själv försöka vara autentisk. Då blir orden återigen intressanta. När orden börjar närma sig den där omedelbara och omisskännliga doften av autenticitet. Då kan orden börja tjäna ett verkligt syfte. 

onsdag, januari 11, 2017

Hägringar och framtidsdrömmar

Kapitel 1

Min panna var sällan slät. Spänd och orolig kämpade jag mig fram genom veckorna. Mot en bättre framtid. Och det var jag mot världen. Jag mot andra människor. Gud vad besvärligt allt var. Men snart skulle det bli fredag igen. En flaska vin skulle vi ha och en god köttbit med bearnaisesås och klyftpotatis. Jag såg fram emot ljudet då korken gick ur flaskan och det kluckande ljudet då vinet började rinna ned i glaset. Det var av avslappning. Jag kände det redan då jag förde glaset mot läpparna. Hur kroppen mjuknade och blev snäll och sinnet lade sig till rätta i en fluffig bädd av fredagsfrid. Sedan somnade jag i soffan halvvägs in i filmen med magen full av mysmat. 
Sedan började det om igen. 
Tills det inte gjorde det längre. 

Kapitel 2
Det kom en tid då jag fick känna mig mjuk och fluffig veckans alla dagar. Utan vin. Utan matkoma. 
Vad hände?
Det gick upp för mig att jag inte var på väg någonstans. Det låter kanske jättekonstigt men så kändes det. Det gick upp för mig att framtiden ... denna mytiska tid som ingen någonsin varit i ... faktiskt inte existerade. Att den aldrig existerat. Att den aldrig skulle komma att existera. Att den varit en hägring. Jag insåg att nuet, det enda som existerar, inte var en transportsträcka mot någonting utan ... ja, vad var nuet?
Det var en fråga jag brukade grubbla på tidigare. Då min panna sällan var slät. Då tänkte jag att nuet var som ett gränssnitt mellan dåtid och framtid. Och det var svårt att greppa. För det skulle ju betyda att nuet var något väldigt tunt. Nästan som ingenting. Och det innebar ju att det aldrig var nu. Aldrig nu. Aldrig då. För det förflutna var ju för alltid försvunnet och framtiden infann sig aldrig. Den fanns alltid där framme någonstans. Som en hägring. Så vad fanns egentligen? Ingenting? Jag grubblade och grubblade.

Men en dag för drygt tolv år sedan försvann alla grubbel. Min panna blev slät. Min kropp blev mjuk och mitt sinne fluffigt. Det var inte längre jag mot världen. Allt var detta mysterium som vi kan kalla nu. 
När jag tänkte tillbaka på hur jag i så många år strävat mot framtida mål började jag skratta. Det hela framstod som ett stort skämt. Eller som en ond dröm som jag nu vaknat upp ur. Och lättnaden var berusande. 

Jag såg mig fascinerat omkring. Nästan alla jag kände fortsatte att drömma framtidsdrömmen. De fortsatte längta efter något. Något som aldrig skulle komma. Jag kände en överväldigande ömhet när jag såg deras strävan och deras bekymrade miner. Jag ville gå fram till människor och säga, - Älskade vän, du behöver inte kämpa så förtvivlat. Faktum är att du inte behöver kämpa alls. Allt är redan... Det ÄR ...redan ... 
Det bara är. 
Som det är. 

Jag möttes av blanka miner. Oförstående blickar. - Förstår du inte? undrade jag. Sedan insåg jag. Såklart du inte förstår, du sitter fast i en ond dröm. Men du kan vakna upp. Nu. Bara nu. Inte sedan. Allt du behöver göra är att stanna upp ett ögonblick. 

Men ingen stannade upp. Eller så stannade de upp ett ögonblick men somnade sedan om. - Jag vet, svarade de, det handlar om att vara här och nu, men jag måste bara ... ja, det var alltid något som måste göras först. Som måste hända först. 
Vad jag hörde dem säga var - låt mig bara lida lite till. Det verkade som att människor älskade sitt lidande. Kanske för att det var det enda de kände till. Lidandet var deras liv. Deras passion. Faktum är att passion betyder lidande. 
De längtade. Efter fredag, vin och mysmat. De längtade efter ett bättre liv. De längtade efter något. Oklart vad. Bara bättre, större, roligare, vackrare, meningsfullare, djupare, klarare och så vidare.

Men min längtan var över. Jag hade vaknat och vakenheten berusade mig med sin sötma. 

Kapitel 3
Och så hände det sig för fem år sedan att allt förändrades igen. Jag förstod varför vi människor längtar. Jag förstod det med min hjärna, mina muskler, mina inälvor och mitt skelett. Vi är här för att vi längtade efter att komma hit. Med allt vad det innebär. Vi längtade också efter att längta. Vi längtade efter att drömma tidens dröm. Vi längtade efter att känna oss som ensamma små varelser i en stor farlig värld. Vi längtade efter att känna oss som små hjälplösa offer. Eller som stora, mäktiga drakar. 
Vi kommer från överflöd för att få uppleva brist. 
Vi kommer från evigheten för att få uppleva tiden
Vi kommer från enhet för att få uppleva separation

Vi kommer från insikten om att allt är som det skall vara för att få uppleva att ingenting är riktigt som det skall vara. 
Vi har glömt varifrån vi kommer för att vi längtade efter att få glömma. Det är som när vi ser en bra film. Om vi tänker att "det här är bara film" så är det ingen bra film. Vi vill glömma att det är en film. Det är det vi betalar pengar för. 
Vi kom hit för att vi längtade efter att tro på framtiden. Och nu får vi göra det. Tiden känns verklig. Som att framtiden verkligen är där framme någonstans och väntar på oss. Och det är precis så vi vill ha det. Med all oro och ångest som det innebär. Och allt hopp och känsla av mening. Vi har fått precis de vi längtat efter. 

Och när vi är mätta kan vi alltid lämna bristen, tiden och separationen. Överflödet, evigheten och enheten finns alltid här och väntar på oss.

onsdag, december 07, 2016

Svart Lucia och postkolonial skam

Jag vill skriva om Åhléns val av Lucia utan att fokus ska hamna på min förmåga att jonglera med andra människors åsikter. Istället vill jag blottlägga vad som innerst inne rör sig i mig då jag ser bilden på den mörkhyade pojken som fått äran att posera som Lucia på Åhléns facebooksida. Dock kan jag inte bortse ifrån att mitt tänkande och kännande självklart sugs in det offentliga samtalets strömvirvlar.

När jag nu sitter här framför datorn i färd med att formulera något som känns sant blir min första tanke  - Björn, du måste ta ställning för eller emot näthatet. För eller emot rasismen. Den andra tanken säger att det är under min intellektuella värdighet. Jag behöver inte deklarera för någon att jag kan se det uppenbara. Jag förstår att Åhléns nu säger sig vara stolta över att deras luciabild väckt debatt och  fått stå för “alla barns rättigheter att vara och uttrycka sig precis som de vill - som lucia, stjärngosse eller pepparkaka oavsett kön, hårlängd, hudfärg eller bakgrund.”

Sedan tar nyfikenheten över. Människans psyke är oerhört komplext och djupt. Att tro att det som syns på ytan är hela sanningen är bekvämt men relativt ointressant. Så vad rör sig under ytan då vi tar ställning för eller emot det lämpliga i att en mörkhyad pojke poserar som Lucia? Den frågan är min utgångspunkt och intresserar mig mycket mer än frågor om ifall vi har rätt eller fel, är goda eller onda, politiskt korrekta eller inte.

Jag är i grunden optimistiskt lagd och tycker mig med ledning av historien se att människan i det stora perspektivet utvecklas mot allt djupare självkännedom. Att vi, som Åhléns kommunikationsavdelning slår fast, lär oss att se vad våra medmänniskor är bakom det uppenbara som kön, hårlängd, hudfärg eller bakgrund. Ett vaket medvetande som nyfiket tittar ut genom ögon som kan vara blåa, grå, gröna eller bruna.
Jag tycker att vi som stammar från de forna kolonialmakterna och är söner och döttrar till slavhandlare kan ge oss själva en rejäl klapp på axeln. Jag vet att många tycker att vi fortfarande, många generationer senare, bör skämmas ögonen ur oss, men hur länge skall vi ägna oss åt det? Har inte skammen för länge sedan gjort vad den skulle? Till slut lärde vi oss faktiskt, visserligen med kniven på strupen, tack vare slavarnas egen heroiska befrielsekamp, se det absurda i att behandla våra mörkhyade bröder och systrar som boskap. Det gick inte över en natt. Det var en olidligt långsam kognitiv och empatisk utvecklingprocess som var smärtsam inte bara för slavarna utan också för slavägarna.

Och nu då, var står vi i Sverige år 2016? Varför finns det så förhållandevis många vita, kränkta, lönnfeta, lågutbildade glesbygdsmän och kvinnor som säger sig äcklas av bilden på den mörkhyade luciapojken? Varför finns det så många vita, privilegierade, högutbildade, vältränade innerstadsmän och kvinnor som oreserverat och, som jag misstänker, oreflekterat jublar åt bilden av en svart pojklucia?
Varför finns det så få, som liksom jag, inte kan låta bli att se den skam som driver både hatare och hat-hatare att likt blodiglar bita sig fast i denna och liknande symbolfrågor på ett sätt som är pinsamt onyanserat. Bägge lägren slåss med självrättfärdigt patos och självrättfärdigheten, ja den kommer alltid som ett brev på posten då man famlar sig fram i världen med hjälp av grunda och gungiga verklighetskartor.

Vi kan sluta skämmas nu för vad slavhandlarna gjorde, för de visste inte bättre. Jag vet att det är svårt att förlåta. Jag vet att det är frestande att tro att människor handlar mot bättre vetande. Men tyvärr är det aldrig så. Vi gör alltid vårt bästa. Alltid. Jag vet att det är frestande att vara extra extra snäll när vi drivs av dåligt samvete. Och att det är svårt att släppa tanken på arvssynden. Men vi har ingen skuld i det som spelade ut sig under kolonialismen. Det är dags att vi tar in det nu. Djupt i våra hjärtan.

Det är också viktigt att se att vi har mycket kvar att lära oss. Absolut. Och det är oerhört uppmuntrande att ibland vända sig tillbaka till historien och se att vi faktiskt har lärt oss något. Och när vi gör det tror jag att vi äntligen kan sluta krampa kring den här sortens symbolfrågor och gå vidare. För ärligt talat, det här börjar bli väldigt, väldigt tjatigt. Vi har ju redan insett att hudfärg och kön inte är det primära när vi möter våra medmänniskor. Därför finns det ingen anledning att varken håna eller hylla bilden på en svart luciapojke. Han bara är. Jättesöt faktiskt.

lördag, december 03, 2016

Blodsdansen och mirakelblicken

De vet vem du är. De vet vad du går för. Du kan inte göra någonting som kan överraska dem. För de är dina släktingar. Ditt blod. Din tribe.
Vissa känner sig trygga i släktens varma famn. Andra får svårt att andas. Hur känns det för dig?
Blodsbandens makt är stor. Snön ligger vit på taken. Inte ens tomten är vaken. För alla vet ju vem tomten är. Det är det som känns så tryggt.
Är detta ett problem för dig? Eller för mig? Eller för människor vi känner?

I vissa nyandliga kretsar pratas det idag om att vara vaken. Lite på samma sätt som kristna pratar om att vara frälst. Men vad innebär det egentligen att vara vaken?

Såhär ser jag på saken. När man är vaken är man frälst, inte bara från sin egen historia, utan också från andras. När man är vaken vet man inte vilka ens släktingar är. Jo det är klart man vet att kusin vitamin jobbar som personlig tränare. Att hon älskar bergsklättring och californiska zinfandelviner. Att hon alltid börjar gäspa när morbror tråkmåns börjar prata fastighetspriser i innerstan. Men vem är hon egentligen? På riktigt? Det har man ingen om. På riktigt. Man är clueless.

För att gå vidare i det här behöver vi penetrera den springande punkten i detta. Vad innebär det att vara på riktigt? Är man inte på riktigt när man hjälper andra med deras träning, klättrar i berg, njuter goda viner eller gäspar när det pratas fastighetspriser?

Jag vågar mig på att svara nej. Allt det där, alla ens preferenser och aversioner, är ren och skär betingning. På sätt och vis ganska ospännande. Allt det där har sin förklaring. Orsak verkan. Basic input output. Som datorns BIOS. Och det är här själen kommer in. Ja, jag väljer att använda just det begreppet. Kanske ett något mossigt begrepp sprunget ur en dualistisk syn på människan som bestående av kropp och själ. Men jag gillar det för det hjälper mig att få syn på just det i kusin vitamin som inte är betingat.

Kusin vitamins själ är ett mysterium för mig därför att den är obetingad. Inte bara dess essens utan också varför den valt att färdas i just den kroppen. En kropp som gillar att klättra i berg. En kropp som gillar en viss sorts viner. Varför?
Det kan kännas konstigt att se människan på det här viset. Som en själ som färdas omkring på jorden i en kropp. Men för mig är det inte konstigt. För mig är det djupt intuitivt.
Konstigt blir det först om man, som många andligt orienterade människor gör, kopplar på en esoterisk karta och använder sig av den för att förklara bort miraklet. Något i stil med att vi alla, som själar, är på en resa genom tiden där vi genom många olika inkarnationer samlar på oss erfarenheter som skall få vår själ att mogna till fulländning. Det är i och för sig en vacker karta och jag lämnar det öppet huruvida den är riktig eller inte. Det är inte den springande punkten. För mig handlar det om miraklet. Ett mirakel kan per definition inte förklaras. Miraklet tar vid där våra kognitiva kartor tar slut.

Shit, hörni, kära släktingar och vänner. Här är vi.

HÄR ÄR VI

Kan ni fatta!? Här sitter vi och stoppar in saker i munnen och andas och låter luft strömma upp ur luftstrupen, luft som vi sedan med hjälp av stämband, tunga och läppar formar till ljud. Ljud som sedan får oss att nicka eller skratta eller gråta eller gäspa. De ljud som morbror tråkmåns producerar får kusin vitamin att gäspa. HOLY SHIT! Om inte det är ett mirakel så vet inte jag vad ett mirakel är.

Och det här handlar om en blick. Mirakelblicken. Jag skrev om den i ett inlägg för lite drygt ett år sedan http://bjornclausen.blogspot.se/2015/11/mirakelblicken.html
Den blicken är vad allt handlar om för mig. Den blicken är vår frälsning.

Frågan är nu om mirakelblicken kan hjälpa dig när du sitter på släktmiddagen och känner att du får svårt att andas. För att ALLT känns som betingning som spelar ut sig. Som att alla är små hjul i släktens urverk. Tick tack. Hur går det på jobbet? Tick tack. Vi har bokat en resa till Thailand i januari. Tick tack. Häromdagen gjorde vi ett långkok på fläskkarré och det var så gott. SÅ GOTT. Tick tack. Såg nu förresten när A sjöng B i Så Mycket Bättre? Tick tack. Det här vinet var verkligen gott. Tick tack. Tick fucking tack. Varför kan inte bara alla hålla käften och gå ut och titta på stjärnhimlen tillsammans?
Hjälper mirakelblicken i de lägena?
Allt du kan göra är att pröva. Kusin vitamin kanske börjar skruva på sig. Morbror tråkmåns kanske blänger tillbaka och undrar om han har fått vispgrädde i skägget. Jag vet inte. Jag tycker att du skall pröva.

fredag, december 02, 2016

Underhållningsångest

När dagen är slut och allt är tyst och lugnt, vad ska vi göra då? Hur skall vi förbereda oss för att träda in i drömmarnas land? Våra kära streamingtjänster, Netflix och gänget, har svaret:
Underhållningsångest!
Där serveras annat också, men framför allt dukas det upp massor av snyggt packeterad ångest som vi kan mata våra egon med. Eller våra smärtkroppar, som Eckhart Tolle skulle säga. Nej, det här är inte en gnäll-text som handlar om stora, stygga mediamonstret. Jag vill gå djupare än så. Jag vill gå till mig själv. Jag vill gå djupt. Jag vill penetrera det här så ärligt jag kan i mig själv.
För en tid sedan mumsade jag i mig en svensk tv-serie där alla, jo, ta mig fan, varenda karaktär, gick runt och dröp av ångest. Alla var rädda för alla. Alla misstänkte alla. Vänner misstänkte varandra. Syskon misstänkte varandra. Föräldrar misstänkte sina barn. Barn misstänkte sina föräldrar. Det var förfärligt. Några av karaktärerna talade norska och jag kom på mig själv med att säga. Dette här är en GRUSOM fortelling! Helt forferderlig!

Människor dog till höger och vänster. Blev de inte skjutna fick de cancer. Dog de inte så blev de sinnessjuka. Det hela var som en gestaltning av Edvard Munchs skriet. Och det pågick avsnitt efter avsnitt. Nyligen kom en andra säsong och i marknadsföringen hävdade man att NU ÄR HON TILLBAKA! (hjältinnan, hon som hade mest ångest av alla) Äntligen fortsätter eländet! Eländigare än någonsin. Inte med de orden men så kändes det i min mage. Jag sögs in. Ibland ruskade jag på mig och undrade vad i hela helvete jag höll på med. Jag menar, det händer ju att man drömmer mardrömmar. Det händer alla. Men varför vänta tills vi somnat om vi kan få vår mardröm redan innan vi knutit på oss nattmössan?

Ja, vad höll jag på med? Vad var det som ville matas? Ordet smärtkropp kom upp. Det är Tolles teori om mänskligt lidande. Det finns såklart många andra teorier. Med Jungs ord kanske det handlar om att vi vill lära känna vår skugga. Men nej, låt oss lämna andras teorier därhän. Jag vill veta vad som är sant för mig. Handlade det om att jag var uttråkad? Eller om att jag kände rädsla och oro och ville se att andra kan ha det mycket värre?
Jag tror inte att detta är något personligt. Jag tror att det är som med vädret. Det drar över oss. Ångestmolnen tornar upp sig på vår gemensamma himmel. Manusförfattare och filmindustrin gestaltar det åt oss. Så att det får en form. Så att det blir en berättelse vi kan begripa. Och i allt detta är det upp till mig att lyssna. Verkligen lyssna med hela mitt väsen. Med varje cell i min kropp. Vad är min djupaste längtan? För att kunna höra min djupaste längtan måste jag stänga av min dator och bli stilla. Tända en brasa och se lågorna slicka vedkubbarna. Känna värmen komma emot mig. Titta ut genom fönstret och se mörkret därute.

Plötsligt blir det alldeles stilla. Jag får följa andetaget. Hela vägen ut. Känna hur det landar i magen. I denna kropp finns en punkt som är alldeles stilla. Och ur den punkten väller den upp - längtan efter att fylla lungorna med luft. Längtan efter att se på mina nära och kära med varma ögon. Där är ni. Vi är här tillsammans. Och tillsammans kan vi se vilken dans som vecklar ut sig. En hand sträcker sig fram mot min älskades panna. Stryker undan en hårslinga. Du är det vackraste som finns. Alla jag någonsin rört vid. Ni är här i mig. Vi är här tillsammans. Låt oss se vilken dans vi vill dansa. Ska vi göra varm choklad? Ja, låt oss!
Så gulligt det kan bli. Ingen behöver skutas. Ingen behöver torteras. Inte nu.
Och inte nu.
Och inte nu.
Det sprakar om grankubben i brasan. Det här kan se gulligt ut. Men det är något med ordet gulligt som gör mig nyfiken. Det indikerar att livet egentligen är något annat. Att vi alla har demoner inom oss som vänder och vrider sig i väntan på blodbadet.

Nu skall jag predika. Jag måste få göra det. För det här är min hjärtefråga just nu. Det är sant att det inte finns några demoner. Det finns bara tankar. Tänk om jag blir bedragen. Tänk om någon försöker lura mig. Tänk om de andra bara kunde vara på ett annat sätt. Vara som jag vill. Göra som jag vill. Tänk om jag inte har någon kontroll. Tänk om allt går åt helvete. Jag måste vara på min vakt.

Och för att återgå till mardröms-ångest-serien, den otroligt populära, som nu är inne på sin andra säsong. Att ha tillit kan stå oss dyrt. Vem som helst kan skada oss. Närsomhelst. Vi MÅSTE vara på vår vakt. Hela tiden.
Det gestaltades också på ett bra sätt i serien. Ibland sänkte sig lugnet. Föräldern kramade sina barn. Äntligen fick de njuta av en lugn stund tillsammans. Men det varade inte mer än en halv minut. Rätt vad det var så knackade det på dörren. Ingen rast och ingen ro. Som exempel kan jag nämna en gång när hjältinnan skulle fälla ned markiserna. Plötsligt får man se sonens hundvalp ramla ned framför hennes ögon. Hängd. Död. Med en lapp om halsen. Ett hot. Det kan komma när som helst. Vi MÅSTE vara på vår vakt.

Och DET kära vänner, DET är en lögn. Vi måste inte vara på vår vakt. Inte nu.
Och inte nu.
Och inte nu.
För just nu sitter vi här. Och allt är ... det är som det är. Och i vårt huvud pilar tankarna fram och tillbaka. Tankarna är inga demoner. Tankarna har ingen verklig makt över oss. Det är vi som ger dem makt. Genom att tro på dem. Genom att glömma att de aldrig är något mer än tankar. För vi är här. I varje andetag. Vilandes. Omhändertagna. Oändligt omhuldade. Älskade bortom vett och sans.

Nu börjar en ny dag. Jag skall stänga ned datorn nu och göra kaffe och bre mackor. Och jag skall se på dem och minnas att vi är här tillsammans. Och att det är ett mirakel. Bara så. Det räcker. Sedan kan jag bara nyfiket se vilken dans som vecklar ut sig utifrån det. I tillit. För tillit är det enda vi har. Det enda som verkligen betyder något.

söndag, november 13, 2016

Mättnaden är inte slutet. Den är början.

Orden har nu dansat några varv till och gårdagens text om budskapsmättnadens välsignelse har bytt till en ny rosa kostym med tillhörande purpurfärgad, juvelbeströdd slips, och vinkar nu till mig från en ny plats i mysteriets hjärta.

Alla visa, djupsinnigt kärleksfulla budskap visar sig nu vara överflödigt överflödande lyx. Extremt överflödande som jordgubbar i champagne.
Vi behöver dem inte.
Så känns det fortfarande.

Men att vara mätt kan låta tråkigt. Ord är magi. Mätt låter som blä, jag åt för många köttbullar. Jag erkänner. Tråkigt ord. Gäsp. Rap. Ska sova nu. Godnatt.
Nej jäklar, nu ska vi leka. För att det är oemotståndligt roligt. Oemotståndligt berusande.
Jag tror utifrån egen erfarenhet att det bara finns ett sant tillstånd som vi människor kan existera i. Och det är ett tillstånd av mindblowing abundance. Att jag har ögon att se med. Att jag kan se färger! Jesus Christ! Rött, grönt, purpur och askgrått. Och mer och mer och mer. Färgnyanser utan ände! Varifrån kommer alla dessa färger? Varifrån kommer jordgubbssmaken? Hur kan det finnas så många smaker!? Vad har jag gjort för att förtjäna denna tripparnas tripp med alla dessa myriader av sinnesintryck. Känslan av våt, kall snö i stövlarna. Ljudet av pulkan som krossar ett universum av snöstjärnor när den susar ned genom vintergatan på planeten jordens jublande dans genom existensen.

Känslan av att något saknas är en ond dröm. Men, det går att vakna upp ur denna obegripligt märkliga bristdröm! Det är allas födslorätt att vakna. Att yrvaket slå upp sina ögon och drunkna i förundran.... att inte vilja göra något annat än fira  och gråta lyckotårar av ljuvaste tacksamhet ...
Sedär, en jordgubbe i champagne från budskapsbufféns dignande överflöd. Serverad med en slev fluffigt mjuk bourbonvaniljkräm. Men, och det är just detta som är poängen, det finns inga läckerheter från budskapsbuffén som kan skringra bristdrömmens dimmor. Ingenting från buffén kan väcka oss. Inte så länge vår hunger kommer från bristdrömmens illusoriskt gnagande låtsas-sår.

Att bli mätt är inte slutet på vår resa. Det är bara början. Början på ett omättligt behov av att fira. En rasande begär efter att förundras och lovsjunga. Att överflöda allt det överflöd som inte längre kan härbärgeras i ett hjärta som brister upp mer och mer för varje andetag. Hur kan det finnas så mycket luft att andas? Hur kan hjärtat slå? Hur kan någon förstå, att det inte finns något mer vi behöver få.
Att allt är givet.
Att vi är välsignat.

Sedär, cirkeln är sluten. Den här texten kunde inte sluta på något annat vis än den gjorde igår. Men idag slutar den med ett löfte om att mättnadens välsignelse inte är slutet utan början. Början på ett vaket liv i tacksägelse och förundran.

lördag, november 12, 2016

Budskaps-mättnadens välsignelse

Jag tror att vi är många som börjar få våra mått rågade med budskap. Det här ska du göra för att ... eller det här skall du låta bli att göra för att ...
Och denna vår budskapsmättnad är något fantastiskt. Jag vågar påstå att det är första gången i världshistorien som människor på allvar börjar lida av budskapsmättnad. Behöver jag exemplifiera? Jag tror inte det. Du som läser min blogg vet vad jag menar. Kanske har vi hört det lite för många gånger: 

Stanna upp. Släpp taget. Go with the flow. Säg ja till livet. Öppna dina sinnen för här och nu. Lyssna till din inre röst. Du är din egen guru. Du har redan all visdom inom dig. Våga lita till ditt eget hjärta. Vila i nuet. Lyssna till stillheten.
Självklart finns det en ocean av budskap som går i andra riktningen också. Sluta aldrig kämpa. Var stark och håll fast vid dina principer. Våga gå mot strömmen. Sätt ned foten och vägra acceptera orättvisor och förtryck. Fokusera på din vision av en bättre värld. Bejaka din nyfikenhet och släpp loss din törst efter ny kunskap. Sluta aldrig ifrågasätta och lita till din egen förmåga till kritiskt tänkande. Slå dig inte till ro med det näst bästa. Sikta mot stjärnorna, spänn din båge, harkla dig och sjung så högt du kan för att hjälpa till att maxa den mäktiga symfoni av röster som är mänsklighetens lovsång till livet. 

Det handlar inte om ifall dessa budskap är sanna eller fruktbara. Det handlar om mättnaden. Kan du känna den ibland?
I denna mättnad finns ett budskap ... Nej, jag skojar bara. Denna mättnad är kanske det enda som är fri från budskap. Fri från vägledning. Fri från det kliande behovet att formulera vad livet handlar om. För det handlar om en klåda. En gnagande hunger. Efter vadå?

Jag har haft förmånen att lära känna många människor, som liksom jag, har kunnat kalla sig själva för andliga sökare. Eller andliga finnare. Ju fler budskap vi matar oss med desto fler budskap vill vi dela med andra. Den mäktiga kören av sökande och finnande brusar allt högre. Arenorna är liksom tidigare fysiska men i allt högre grad virtuella. Vi samlas kring vår formuleringsklåda. Och kliar oss själva och varandra med nya och spännande formuleringar. 

Det sker i alla olika sammanhang bland alla sorters människor. Det sker på retreatgårdar med andliga lärare. Det sker bland vänner där vi matar varandra med pop-psykologins senaste rön. Det sker i samtalsterapi-rummen. Det sker på motivationsseminarierna. På våra egna kammare med podradio och youtube-klipp, självutvecklingslitteratur eller själv-avvecklingslitteratur. Det sker med psykedeliska droger på ny-shamanistiska cirklar. Det sker med allt mellan himmel och jord på alla tänkbara och otänkbara vis. 

Och mitt i allt detta kliande märker vi av mättnaden. Den välsignade budskapsmättnaden. 
Det är inbyggt i själva språket struktur att det är omöjligt att öppna munnen utan att förmedla någon sorts budskap. Eller att det som sägs kan tolkas som ett budskap. Må så vara. Jag säger det ändå. När du lägger märke till budskaps-mättnaden. Be happy. Den kan öppna dörren till något nytt. Och något oändligt gammalt. Något evigt. 
Denna mättnad är en välsignelse om vi låter den vara precis vad den är. En mättnad. Resten tar hand om sig självt. Budskapen kommer fortsätta flöda genom oss från alla håll och kanter. Och under tiden kan vi bara säga - jag är mätt. 
Smaka på det. Jag är mätt. 

Är det inte fantastiskt att få vara mätt. Är det inte det vi alltid längtat efter. Är det inte därför vi jagar. För att få bli mätta. Och nu är vi mätta. Många av oss. Det är värt att fira. 
Vi som är mätta. Vi delar den högsta lyckan. Kanske utan att ens veta om det. De föreställningar vi matats med om hur den högsta lyckan skall kännas inbegriper sällan ordet mätt. Men så är det. Mätt är rätt. Och det är lätt att bli mätt i denna kakafoni av budskap som sköljer över oss i denna tid. Det är en välsignad tid. Och du är en välsignad människa. Oändligt välsignad. 
UA-3343870-1