tisdag, januari 30, 2018

Att söka tillflykt

När jag för en tid sedan skrev några texter om krig och fred och verklighetens nyfödda orördhet, kunde jag inte ana hur många givande samtal som skulle följa i kommentarsfälten på Facebook. Jag har nu tagit in och begrundat en del av det som avhandlades och vill försöka igen. Kan inte låta bli att försöka formulera något sant och inser att det sanna bara kan vara nytt. Något jag aldrig förut sagt eller läst.
Omöjligt, tänker ni nog. Eller övermodigt. Rent av förmätet.

Må så vara. Men det vakna känns alltid så. Eller hur? Lite som att döpas i det nya. Efteråt kommer man upp för luft och frustar av förvåning. Skakar på sig och allt man kan säga är oj! Eller wow.

Jag vill gå in via en nyckelmening som dök upp i en länk jag tipsades om. Meningen handlar kort och gott om att söka tillflykt. Min intention när jag började skriva om krig och fred var att gå till krigets rötter och nu tror jag mig ha funnit ord som kan peka på dessa rötter. Om jag vore tvungen att begränsa mig till ett enda ord skulle det bli ...
... jag.
Men nu tänker jag använda några fler ord.

Själva akten att vilja komma till en framtid där det råder fred är till sin natur krigisk. Alla krig föds i våra drömmar om en framtid som är annorlunda än vår aktuella upplevelse. Även om det i denna framtid råder fred. Låt mig förtydliga.

Krig är konflikt och så fort sinnet ställer två saker mot varandra skapas konflikt. Sinnet söndrar och härskar. Söndrar och krigar. När jag drömmer om en framtid som är fri från krig uppstår en konflikt mellan det som är nu - det krigiska - och det som skall komma - det fredliga. Det som är nu måste dö för att något nytt skall kunna födas. Där föds våldet i det mänskliga sinnet.

En rimlig invändning mot detta är - jamen det är ju så det är. Vi kan inte finnas utan våra drömmar. Vi måste vara på väg någonstans. Vi måste vilja förändra till det bättre och skapa något vackert. Utan dessa drivkrafter kan vi inte existera.

Ja så är det. Men utforskandet behöver inte ta slut med dessa reflexmässiga invändningar.

Man kommer inte runt egobegreppet då man utforskar detta. Egot är denna rörelse in i en framtid. In i något som inte är. Egot är skärningspunkten mellan det som är och det som skall komma. Låter detta hopplöst abstrakt och krångligt? Det är det inte. Men det krävs en osannolik uthållighet för att titta rakt på verkligheten utan att fly. Utan att söka sin tillflykt i något.
En tillflykt till något som inte är.
Inte nu.
Inte här.
Egot är denna rörelse mot det som inte är, vilket fått många att tala om egot som illusoriskt.
Att titta på verkligheten utan att fly kräver inte bara uthållighet. Det är som en eld.

Egot kan inte existera utan denna längtan efter en tillflykt. Tillflykten kan också finnas i ett minne om ett förlorat paradis. Eller i ett annat medvetandetillstånd som kan uppnås med hjälp av meditation eller droger.

Man kan invända att det är absurt att prata om ett liv utan tid. Låt mig då förtydliga att det handlar om psykologisk tid. Klocktiden kan inte skapa konflikt. Den är fredlig.

Många ägnar sig år att definiera ego-begreppet. Jag vet inte om vi behöver göra det. Antagligen räcker det med att se vår längtan efter en tillflykt utan att fly.
Låt oss se på det som är vår aktuella upplevelse. Den är hel. Den är enkel. Vi lider. Vi känner smärtan i det mänskliga sinnet. Denna smärta är hel. Den är ett faktum. Kriget uppstår när sinnet börjar skapa en tillflykt. Våra vapen är de olika förhållningssätt och strategier som vi tror kan hjälpa oss att fly från smärtan.

Jag säger inte att vi skall acceptera smärtan. Acceptans är bara en av alla de strategier som vi tror skall frälsa oss. Om jag övar acceptans kommer mitt lidande att försvinna. Det är vår förhoppning men det fungerar inte så.

Vi kan se detta. Se rakt på det utan att blinka. Hur vi hela tiden är i krig med vår aktuella upplevelse. Att vi konstant prövar olika strategier för att komma undan det som är.

Jamen vad skall vi då göra?

Frågan tycks ofrånkomlig. Skall vi bara sjunka ned i hopplöshet och bli cyniska? Säga att mänskligheten är fördömd?
Nej, sorry, också det är en strategi.
Orkar vi se det?

Vad händer då om egot exponeras som ingenting annat än en flyktmekanism? När vi ser att egot inte är en flykt från en verklighet till en annan, utan en flykt från verklighet till overklighet. Vad händer då?

Ser vi då att det inte finns någon frälsning för det mänskliga egot? Inte ens frälsning från egot.

Denna envisa fråga om vad som händer då är också en flyktmekanism. En väntan på en belöning.

Ingen vill se detta.
Vi vill alla veta vilken belöning vi kommer få sedan, när vi tänkt, känt och handlat rätt. När vi valt rätt väg, rätt guru, rätt metod, rätt förståelse.

Ingen vill se det. De enda tröstens ord jag kan ge i den här texten är att det heller inte är meningen. Egots främsta uppgift är att överleva. Och att se att det inte finns någon frälsning innebär slutet.
Inte slutet på livet utan slutet på kriget.

Alla säger sig vilja uppleva fred. Men vi glömmer att vi inte kan existera i fred. Det är krigen som ger vår existens mening. I själva verket är det kriget som får oss att existera. Kriget mot terrorn, kriget mot drogerna, prostitutionen, förtrycket, orättvisorna, cancern, miljöförstöringen o.s.v.
Kriget mot meningslösheten. Mot tristessen. Mot det moraliska förfallet.
Men framför allt kriget mot allt det i oss själva som vi inte vill uppleva.
Kriget mot vår egen krigiskhet.

Vi vill var snälla för vi har hört att det lönar sig. Vi vill göra allt det vi tror skall löna sig. Om inte på jorden så i himmelen. Och då måste vi slå ned på allt det i oss själva som är dåligt.
Som vår oförmåga till acceptans. Eller vår oförmåga att göra något utan att i hemlighet vänta oss en belöning. Vi ser till vår fasa att vi inte kan vara ödmjuka utan att i hemlighet vänta oss en belöning. Vi kan inte blunda för att det mest själviska som finns är osjälviskheten.
Men vad kan vi göra annat än kämpa?
Så kampen blir vårt liv och vårt liv blir en kamp.
Kampen för fred.

Jag brukar inte skriva på det här viset. Men idag ville jag göra det. Allt detta gör mig förundrad.
Jag kan inte låta bli att skratta då jag trots allt märker att jag undrar vad som händer då, när allt detta blir sett.

Och jag inser att jag tagit mig vatten över huvudet. Vilket är lite som att döpas.

torsdag, januari 25, 2018

Brandtal

Jag är inte längre så intresserad av individuell frälsning. För ett tag sedan skrev jag om när våldet kommer nära. Kanske är det ännu riktigare att skriva - när våldet flyttar in. Det kan hända att jag IBLAND, som individuell cell i mänskligheten, är fri från våld. Men det är inte så viktigt då jag framför allt ser mig som Människa. Utan att för den skull förneka det unika uttryck som är mitt, eller blunda för det unika uttryck som är ditt. Jag vågar påstå att jag ser mig som ett av många uttryck för människorasen. Som en av dess många celler. Jag vill också prata om människan som EN ras som uppträder med olika hudfärg och geografiskt ursprung.

Det talas mycket om Nazismen i dessa dagar. Hur den lurar i kulisserna, redo att åter ta plats. Jag tror att den oron är befogad. Nazisterna såg på trettiotalet samma sak som vi ser idag. En mänsklighet som drabbats av ett kollektivt vansinne. En sorts sinnessjukdom. Första världskriget var ett tydligt symtom på denna sjukdom. Men nazisternas lösning var åt helvete skulle det visa sig. Det betyder inte att deras otäcka logik mist sin dragningskraft. Människan är sjuk. Det tror jag vi kan enas om. Att det finns en del friska celler här och där hjälper föga då vi alla sitter i samma båt. På samma planet. Då vi i ett större perspektiv är EN KROPP. EN RAS.
Nazisternas styrka är att de har sin diagnos klar. Och sin medicin. Människan är sjuk därför att hennes blod är infekterat. Och när en läkare skall bota en sådan patient behöver hen sätta in en medicin som renar patientens blod. Hen behöver identifiera det sjuka och sedan döda det.

Jag skall hålla det här enkelt. Säga det med enkla, nästan barnsliga ord. Det är inte judarna som är infektionen. Inte heller är det muslimerna. Eller kapitalisterna, romerna, bögarna, de sjuka och handikappade, eller Trump-anhängarna.
Jag tror att det sjuka är individualismen i sin råa, giriga och hänsynslösa form. Det sjuka är en mentalitet som sätter mig själv, min individuella frälsning, mina nära och kära, mitt mående, mina ägodelar och mina åsikter före allt och alla.
Så enkelt och så svårt är det.
Men lösningen är inte det motsatta. Kollektivismen. Lösningen är inte att likt droppen i havet gå upp i EIN VOLK, EIN REICH, EIN FÜHRER. Lösningen är inte en upplösning. Snarare handlar det om att med Ken Wilbers ord transcendera OCH INKLUDERA det individuella. Men låt oss vänta med lösningarna.

Vi behöver lära oss att se att vi i första hand är EN MÄNSKLIG KROPP med många individuella celler som rusar runt på jorden och har ihjäl varandra. Vi är en kropp som systematiskt utrotar den ena djurrasen efter den andra och länsar jordens råvarutillgångar och förstör våra egna livsbetingelser på alla tänkbara sätt.

Jag har skrivit mycket om andlig uppvaknande. Idag vill jag formulera det såhär. Vi behöver vakna upp från den råa individualismen och se att vi är EN MÄNSKLIGHET med otaliga unika celler. Det är en övergång från en medvetandenivå till en annan. Från ett jag till ett vi. Utan att för den skulle förneka det individuella. Trancendera OCH INKLUDERA.

Nazismen berusade människor med sin ideologi därför att den befriade dem från deras individualitet. De fick gå upp i ett folk. DAS VOLK. Nazismen befriade människorna från nationalismens förbannelse genom att skapa ett rike. DAS REICH. Sist och slutligen befriade de människor från alla inbördes stridigheter och konflikter genom att förena dem under en ledare. EIN FÜHRER.
Så såg nazismens frälsning ut. Den kunde formuleras i tre ord. Därmed befriades människan också från alla form av komplexitet och all kamp mellan olika ideologier och perspektiv.
Det var klart. Det var kraftfullt. Det var enkelt.
EIN VOLK, EIN REICH, EIN FÜRHRER.

Men det fungerade inte då och det fungerar fortfarande inte. Fram träder idag många starka ledare som har samma typ av dragningskraft på dina följare som Hitler hade. Erdogan i Turkiet, Putin i Ryssland och Trump i USA för att bara nämna några.

Det har alltid varit och kommer alltid vara frestande för Människan att underkasta sig en stark ledare med en klar, enkel och utstakad väg till Utopia.
Jag har många gånger känt den lockelsen i mitt eget hjärta. Och denna lockelse finns inte bara inom politiken, utan också på det religiösa och andliga planet. Att skilja mellan politik och religion är en ganska senkommen uppfinning i mänsklighetens historia. Faktum är att det än idag finns ledare som förkroppsligar en syntes av politiskt och religiöst ledarskap. Islamiska Statens ledare Abu Bakr al-Baghdadi är ett exempel på en sådan ledare som har haft en enorm dragningskraft på unga människor.

Mitt förra inlägg på den här bloggen hette - Behöver du en Guru? På detta inlägg följde en mycket intressant diskussion som handlade om andligt ledarskap. Ett tema som lyftes fram var det vackra och fruktbara i människans längtan efter underkastelse. Och hennes slutliga kapitulation. Att få slippa sig själv och gå upp i något större i form av en princip som sägs kunna manifesteras i en mänsklig kropp. Typ Påven. Jag kan inte annat än instämma i att det inom oss alla finns en sådan längtan. Mer eller mindre tydlig. Och visst är denna längtan vacker. Och visst är den stark. Den fullständigt golvar oss när vi släpper taget om vår rädsla och känner tillit. Jag vill nu ta fasta på de två orden. Rädsla och tillit.

Jag tror att tillit är det som kan läka människan från det vansinne hon manifesterar på planeten. Men tillit manifesterat som att underkasta sig en stark ledare tror jag inte på. Anledningen är enkel. Vi har prövat det. Visst har vi?
Många, många gånger. Och det har ALDRIG fungerat.

Jag har tillit till människans inneboende intelligens. Inte bara till vårt varma hjärta och våra vackra drömmar om Utopia. Jag har tillit till vår förmåga att nyktert och sakligt sätta oss ned och tänka, analysera och samtala med varandra om hur vi kan gå vidare. Till vår förmåga att lära av våra misstag. Det är dags för något nytt nu. Något annat än följa John eller Erdogan eller al-Baghdadi eller Åkesson eller Påven. Den sistnämnde har vi följt i väldigt många år och det har inte kommit ut så mycket annat än elände av det.

Jag tror att vi måste börja med att se vad som inte fungerat och ha tålamodet att stanna där ett tag. Verkligen ta in det. Självklart blir vi förvirrade då vi tvingas stå ensamma med de stora frågorna som våra ledare burit åt oss. Vi blir förvirrade och modfällda.
Och den största av de stora frågorna är hur vi skall kunna leva i fred med oss själva och varandra. HUR?
Det är fruktansvärt plågsamt att tvingas möta den frågan själv. Att tvingas se kriget i sitt eget inre. Och det är fruktansvärt frestande att i det läget ta sin tillflykt till en stark ledare som kan presentera en lösning. Som kan staka ut vägen till Utopia och skingra den förvirring som hemsöker oss då vi själva måste finna svaret.
Varför kan jag inte leva i fred med mig själv? Varför finns det så mycket konflikter i mig? Varför hamnar jag hela tiden i konflikt med andra?

Vi behöver tillit och vi behöver förstå vad vi djupast sett är rädda för. Följer man svensk samhällsdebatt kan man lätt tro att vår djupaste rädsla är Nazismens återtåg. Men det tror inte jag. Tvärtom tror jag att många längtar efter en stark ledare med en glasklar vision. Vi är snarare rädda för friheten. För att själva tvingas se på kriget i människans sinne. I vårt eget sinne. Vi vill för Guds skulle inte ta ansvar för att läka vårt eget sinne som är människans sinne. Vi flyr friheten därför att den innebär ett ansvar.

Det är lätt att ge upp. Det är förståeligt. Det är ljuvligt. Jag klandrar ingen som ger upp. Jag har varit nära många gånger.

Jag är sällan klar och tydlig i mitt sätt att tänka och uttrycka mig. Jag gillar det komplexa och paradoxala i den mänskliga naturen. Men ibland kan jag inte vara annat än tydlig. Vissa saker går inte att krångla till. Två plus två är fyra. Och starka ledare har aldrig lyckats rädda mänskligheten från sitt eget elände. Inte i längden. De horribla bakslagen kommer som brev på posten. Var enda jävla gång. Det är lika säkert som att en sten ramlar ner på marken hur högt upp vi än lyckats kasta den.
Men det är något märkligt med människans tro på det omöjliga. - Jaja, jag vet att det inte har fungerat tidigare, säger vi när vi blir ifrågasatta. Men den här gången kan det fungera. Det är annorlunda den här gången.
Nej. Sorry. Principen om starka ledares uppgång och fall, om totalitära staters, ideologiers och religioners fall, är lika pålitlig som tyngdkraften.

Det är med ideologier och filosofier som med starka ledare. Vi har prövat det också. Vi har läst heliga skrifter och lärt oss dem framlänges och baklänges. Vi har lärt oss filosofier och kosmologier. Men det har inte hjälpt oss. Vansinnet i den mänskliga naturen lever och frodas.

Många väljer att ge sig hän åt svartsyn istället. Cynismen är ett frestande alternativ till idealismen och ledarkulterna. Eller nihilismen. Låt världen brinna. Den är ändå bara en dröm. Må vara en ond dröm. Men skit samma.
Jag har varit där också. Suget från svartsynen kan vara mäktigt. Men inte heller det har fungerat. Världens cyniker har inte lyckats läka den sinnessjukdom som härjar i Människans sinne.

Jag tror att det finns läkning. Jag litar på det. Och jag litar på vår förmåga att lära av våra tidigare misstag. Men vi behöver tålamod. Vi behöver ödmjukhet. Och vi behöver varandra. Vi behöver lära oss att leva med våra frågor och vår förvirring.





onsdag, januari 24, 2018

Vardagens krigstribunaler

- Du bestämmer inte över mig! säger Elin 6 år som om det gäller - kanske inte liv eller död - men i alla fall mycket. Enorma mängder prestige står på spel här.
Vad är det då storebror Tim, 8 år, vill bestämma?
Jo, såhär ligger det till. Det är tidigt på morgonen. Mörkt och slaskigt ute. Barnen har precis mumsat i sig sina mackor och druckit upp sin Oboy. Nu sitter de i baksätet och Elin har lagt sin hand på sätet bredvid sig. Inte så att det på något sätt kan störa Tim. Den bara ligger där och ser liten och söt ut och DET kära läsare är ett problem... Hur kan det MÖJLIGEN vara det? Jo, såhär ligger det till:
Elin får, enligt storebror Tim, inte lägga sin hand på sätet därför att Tim inte får göra det för Elin, för att Elin inte får fälla ned mittarmstödet för Tim, för att det då blir svårt för Tim att lossa säkerhetsbältet, för att det då....

Hur började det här lilla kriget?
Jag har grubblat jättemycket på den frågan och nu vet jag. Inte för att jag frågade barnen. Det var Tim säger Elin och det var Elin säger Tim.
Varför har jag engagerat mig så djupt i det här? Jag tror det är för att krigets väsen framstår i så skarp kontrast mot deras mjuka barnansikten. Mot deras släta pannor och öppna blickar. När jag hör den bottenlösa förtvivlan i deras gråt då kriget eskalerat, kan jag inte låta bli att engagera mig. Jag gör så ibland. Låter det eskalera. Det är säkert fel enligt många barnpsykologer men ibland måste jag få ta in det som händer utan att vara där och styra upp. Och då ser jag hur totalt hjälplösa barnen är inför krigets krafter. De har inte en chans att besinna sig eller backa.

Men ärligt talat! Vem har det? Är vi inte alla chanslösa? 
Vi behöver inte svara. Bara sitta med frågan. Brinna i den.
Blir vi besinnande och fredliga då vi växer upp och blir vuxna?
Jag vet. Det är en fruktansvärt obehaglig fråga. Låt oss prata om något roligt.... Vart ska ni åka på sportlovet i år förresten? ... Nej, fokus nu! Själva tycker vi vuxna att det vi bråkar om är viktigt men skulle de vuxnas krigsscener bevittnas av ett lite mognare UFO från en annan planet skulle våra vuxna krig te sig ugnefär lika obegripliga som barnens bråk om petitesser.

Men det är lättare sagt än gjort att predika fredens evangelium. Fredspredikanternas ord druknar lätt i den kör som predikar ett annat evangelium. Vi måste lära oss att säga nej! Det är superviktigt! Och de andra måste lära sig att respektera oss! Lika superviktigt. Jag kan inte låta bli att tänka på mitt förra inlägg som handlade om andliga ledare. I sådana sammanhang är det superviktigt att inte låta sig manipuleras. Om man inte lärt sig att värna sin integritet så blir man uppäten. För så ser livet ut. Äta eller ätas. Det är väl jättebra att Elin lär sig att ingen får bestämmer över henne. Tänk vad bra om hon i framtiden kan stå rakryggad och säga till den manipulativa sektledaren - Du bestämmer inte över mig!
Eller?

Låt oss stanna här en stund. Detta är en fin plats att begrunda krigets rötter i den mänskliga naturen. Och låt oss inte vara för snabba med att söka svar. För svar har vi redan fått så många att vi kan gödsla med dem. Eller ägna resten av livet åt att sortera dem. Men vad hjälper det när krigets svarta blommor slår ut i våra egna hjärtan. För hur lätt är det inte för mig som vuxen att stanna bilen och ryta till barnen att NU JÄVLAR, nu är jag trött på det här meningslösa tjafsandet. FATTAR NI DET?! Nu håller ni käften! Inte ett pip till! I bilen är det JAG som bestämmer! Jag VÄGRAR lyssna på den här skiten varenda JÄVLA morgon!

Jo, jag har gjort det! Vrålat precis exakt de orden. Och det fungerar varje gång. Det blir tyst. Och lugnet vara i några dagar....

Åter till mitt förra inlägg. Det om andliga lärare. Och här ligger det så fruktansvärt nära till hands att ta till en andlig klyscha. Eller är det faktiskt en djup, djup visdom? Det sägs att vi alla är varandras Gurus. Tim och Elin är mina Gurus. Jag känner in i det. Är det sant? Ja det är det ta mig fan!
Med fast hand tvingar barnen mig att se kriget i mitt eget hjärta. Och de tar ifrån mig alla de svar jag trodde att jag samlat på mig genom åren av andlig skolning. Och psykologisk skolning. Tro inte att jag är obekant med metoder som lågaffektivt bemötande. Tro inte att jag aldrig hört talas om Non Violent Communication. Tro inte att jag är nybörjare då det gäller barnuppfostran. Men mina Gurus klär av mig naken. Tar ifrån mig alla mina teorier och metoder. De knuffar mig över kanten och jag faller handlöst rakt ned i krigets svarta hjärta.

Sedan håller jag om dem och tröstar dem och lovar att aldrig mer skrika på dem. Och jag lovar er kära läsare att jag aldrig mer ska tänka att Tims och Elins lilla krig är tråkigt och meningslöst. Deras krig är inte litet och futtigt. Deras krig är DET STORA mänskliga kriget som pågått i tusentals år.

Jag ska erkänna en sak nu. För några år sedan predikade jag mycket om en känsla jag hade. En känsla som handlade om att säga JA till att vara människa med allt vad det innebär. Jag hade fel. Jag har ändrat mig. Jag trodde att mitt JA var helt. Att det var ett fredligt JA. Jag trodde att jag slöt fred med både kriget och freden. Jag pratade om dualitetens poler. Att det inte kan finnas fred utan krig. Att människovarandet är enhetens lek med separation och dualiteterna.
Men tack vare Tim och Elin ser jag nu att krig inte är en lek som skall omfamnas. Det låter jättekonstigt. Jag vet. Räcker det inte med att se krigsdokumentärer för att förstå hur vansinnigt kriget är? Inte för mig. Barnen har visat mig något som ingen krigsdokumentär kunnat visa.

Jag ser nu att jag försökte klä vansinnet i finkläder. Att mitt JA i själva verket dröp av cynism. Men det kändes inte så då. Då kände jag mig vis. Jag skrev att allt är som det skall vara. ALLTID. Varje snöflinga faller på rätt plats och varje kula träffar rätt (Det skrev jag inte) Varje hårt ord träffar där det ska. Rakt i hjärtat och varje hjärta blir därmed precis så hårt som det måste bli för att inte gå sönder i det krig som kallas livet. (Så skrev jag heller inte) Men det gör jag nu och det får mig att inse att jag hade fel. Det får mig att känna det kall som jag delar med Cecilia. Att sprida ett fredsbudskap. Hur detta budskap kommer utvecklas och formuleras vet vi inte. Men vi tror att detta kan vara en bra början. Att börja med att vara ärlig. Börja med att inte fly från kriget i det egna hjärtat. I den egna vardagen.

Äh, var inte så jävla melodramatisk viskar en röst i mitt huvud. Det där kallas barnuppfostran. Det är tufft Björn. Men man gör sitt bästa. Alla gör sitt bästa. Du också. Lycka till!

NEJ. Så är det inte. Det är MYCKET större än så. De stunder jag delar med Tim och Elin i bilen på väg till skolan är ödesmättade. Avgörande. Storslagna. Var skall fridens vita liljor slå rot om inte mitt i vardagen en mörk och kall januarimorgon?

söndag, januari 21, 2018

Behöver du en Guru?

Har det någon gång slagit dig att ingen har varit här  förut? Alltså, på riktigt! Visst, människor har rört sig i samma lokaler som vi och gått på samma gator. Men ingen har varit just här. Där du och jag är nu.

För snart ett år sedan skrev jag och Cecilia ett inlägg som handlade om andliga auktoriteter. Rubriken löd "När du måste jobba som Guru" och vi ville med texten bjuda upp till ett samtal om vad det innebär att vara en andlig auktoritet. Responsen blev större än vi väntat oss och många delade med sig av sina tankar. En hel del vatten har sedan dess runnit under broarna och jag vill gärna orda lite om hur jag idag ser på ämnet andlig auktoritet.

De flesta andliga traditioner bygger på idén om att det finns en väg till Sanningen/ Gud/ Frälsningen, som ser ungefär likadan ut för alla människor. Ibland säger man att alla behöver vandra sin egen unika väg till Sanningen men att målet är ett och detsamma. En andlig variant på "alla vägar leder till Rom". Det unika handlar då mest om detaljer som i det stora hela är av underordnad betydelse. Det påminner om teorier om psykologisk utveckling. Som att alla tonåringar måste frigöra sig från sina föräldrar. Detta anses vara sant för alla, även om detaljerna är unika för var och en. På samma sätt ser man inom många andliga traditioner på vägen till Sanningen.

Ingen behöver tala om för oss att vi som tonåringar behöver frigöra oss från våra föräldrar. Det är ett tvingande behov som det är lönlöst att kämpa emot. Visst kan det gå snett men det beror då ofta på att hela familjen är dysfunktionell och då kan det vara till hjälp att prata med någon utomstående. Gärna en äldre person som själv har gått igenom den här livsfasen.
Och det är nu ...
... som det blir intressant!
Här gäller det att vara vaken och inte ta för givet att Sanningen (Gud, Frälsningen) är detsamma som en fas i vår psykologiska mognad.

Vad är det som ger en andlig ledare kredibilitet? Det blir ärligare och tydligare om jag går till mig själv. Som exempel kan jag välja Adyashanti, en andlig lärare från USA som jag känner stort förtroende för. Vad får mig att vilja lyssna på honom?
Djupast sett tror jag det handlar om en känsla av trygghet. Han övertygar mig (nästan) om att han har varit där jag är nu. Han säger ofta saker som att "many people throughout the years have come to me with this question... ". Oavsett vad frågan gäller tycks han ha fått den många gånger. Framför allt får han åhörarna att lita på att han själv varit där de är nu, och att han själv lyckats komma vidare. Han säger ofta "It's very common among spiritual seekers to get stuck at this particular phase ..."
Detta får oss att andas ut. Vi kan då vila i att vi är andliga sökare i gott sällskap och att vi dessutom är omhändertagna av en lärare som känner till alla grynnor och skär. En ledare som kan lotsa oss förbi alla faror.

Ovanstående är för mig själva grundstrukturen i de flesta andliga grupper. Och det är en struktur som länge lockade mig med en känsla av trygghet. Som en stor och bred flod av andliga sökare som flutit fram i all evinnerlighet, alla på väg hem till det stora havet av evig lycka. Allt jag behövde göra var att sjunka ned i denna flod och låta min tillit till läraren och traditionen leda mig hem.

Innan jag går vidare vill jag säga att min kärlek till Adyashanti handlar om att han också tillför något annat. En oro. Ett tvivel. Ett välsignat tvivel. Han har många gånger fått mig att se med klara ögon på det som pågår. Här sitter vi alla som en stor fårflock och förväntar oss att han, den gode herden, skall leda oss hem. Han har väckt mig genom att säga saker som väckt mitt tvivel. En annan av mina lärare, Nukunu från Danmark, sade ibland att "Doubt is the greatest master". Det rimmar väl med ett talesätt från Zen-traditionen "If you meet the Buddha on the road, kill him". Drastiska ord som inte kan förstås bokstavligt.

För mig har tvivlet bland annat handlat om i fall jag verkligen är ett får som behöver en herde. Man skulle kunna tro att målet för alla andliga grupper vore att få medlemmarna att vakna upp ur villfarelsen att de är får som behöver följa sin herde. Idag tvivlar jag starkt på det. Men då det gäller de ovan nämnda lärarna, Adyashanti och Nukunu vågar jag påstå att det absolut är målet. När människor söker upp dem tror de att de är får som behöver vallas. Jag respekterar dessa lärare därför att de, i likhet med många andra bra lärare, är ganska tydliga med att de inte är herdar och inte ser sina elever som får. En av Nukunus lärare, Papaji, brukade säga "No teaching, no teacher, no student". Sådana ord väcker min respekt.

Jag kanske bör skjuta in är att synen på Sanningen/ Gud/ Frälsningen såklart varierar extremt mycket mellan olika andliga grupper. För att den här texten skall bli begriplig vill jag lägga in något jag skrev på min facebook-wall för några dagar sedan:

"Verkligheten är alltid ny.
Som nyfallen snö.
Jag skulle vilja säga att det är den högsta insikten men kan inte. Alla insikter, också denna, är resultatet av hjärnans processande av det som varit. Insikter är alltid gamla och har ingen plats i den nyfödda verklighetens gnistrande glans."

I det nya finns inga idéer om en högre verklighet bortom allt det här som jag skall återvända till. I det nya finns inte heller någon idé om vem/vad jag är eller vart jag är på väg. I det nya finns inga gränser och inga delar mellan vilka det kan uppstå konflikter eller krig, utom eller inom mig. I det nya finns inte ens ett utom eller ett inom som två åtskilda delar.

Som rubrik till den här texten valde jag först frågan "Vad betyder - Kill the Buddha?"
När jag nästa gång träffar Adyashanti kommer det inte vara ett möte mellan ett får och hans herde. Och då jag inte längre ser mig som ett får behöver Adyashanti inte vara min herde. Den Buddha som skall dödas symboliserar, tror jag, rollen som den herde som skall leda alla fåren. Den Buddha som skall dödas är en psykologisk struktur. En tankefigur. Det är allt. Eller intet. För i verkligheten finns ingenting av detta. Dessa strukturer och figurer, Buddhor och lärljungar, Herdar och Får, är inte levande. De är minnen av något som inte längre finns här. Annat än som minnen.

Det blir nu tydligt att jag inte är intresserad av att prata om minnen. I alla fall inte då det handlar om Verkligheten/ Sanningen/ Gud/ Frälsningen. Framför allt är jag inte intresserad av att leka herde eller får.

Jag skall nu försöka närma mig knäckfrågan i den här texten. Den om ifall Adyashanti eller Nukunu eller någon annan andlig ledare redan har varit där jag är nu.
Svaret är nej. De har aldrig varit där jag är nu. Inte heller har de varit där du är nu. Verkligheten är lika ny för dem som den är för dig och mig. De är själva lika nya. Fräscha. Daggfriska.
Vi möter inte verkligheten.
Vi är verkligheten.

lördag, januari 20, 2018

Personlig identitet

Personlig identitet kan vara ett spännande ämne. Tänker att det till och med skulle kunna bli ett frivilligt eller obligatoriskt ämne i skolan. Speciellt i en tid som är starkt influerad av det som kallas identitetspolitik. Ordet identitet kommer från latinets identitas som betyder samma eller densamma. Jag kan identifiera dig för att du ser ut och beter dig på samma sätt som du gjorde igår. Du är inte ny för mig utan känd. Jag kan inte känna dig om du inte är samma som du var igår. När du får frågan vem du är måste du gå till ditt minne för kunna svara. Du måste komma ihåg och identifiera dig med generella begrepp som ras, klass, religion, kön, könsidentitet, etnicitet, nation, sexuell läggning, funktionsvariation, ålder och kultur. Men också mer personliga saker som namn, utseende, familj och vänner.

Utan något av ovanstående kan du inte svara på frågan vem du är. Det blir alltså tydligt att alla frågor om din personliga identitet står och faller med ditt minne. Dessutom måste du vara klar över var du befinner dig i tid och rum. 

Jag började med att säga att det här KAN bli ett spännande ämne. Men då måste vi ställa lite annorlunda frågor. Och förenkla lite. I alla fall i början. För det första. Varför tröttnar människor på varandra? Tänker speciellt på intima relationer. Klart som fan att man måste byta partner med jämna mellanrum när personen man lever med är samma dag ut och dag in. Om han eller hon nu verkligen är det. Det är nästa fråga. Är vi verkligen samma personer från dag till dag?

Nej, nu måste jag snabba på det här och gå till kärnfrågan känner jag. Annars blir det segt. Hoppas du kan hänga med! Som jag skrev så hänger hela identitetsfrågan på vårt eget och andras minne. Du är beroende av ditt minne för att kunna identifiera människor du känner. Men du är också beroende av andras minne för att kunna identifiera dig själv. Tänk dig och du från och med nu aldrig mer skulle träffa någon som känner igen dig. Att du skulle bli tvungen att presentera dig själv varje gång du träffar dina nära och kära. Att hela högen skulle drabbas av svår amnesi. Ganska snart skulle din identitet börja kännas lite svajig. Minst sagt.

Kanske skulle du börja umgås med djur och fåglar istället. Du skulle kunna trösta dig med att din hund i alla fall känner igen dig. Hunden skulle då bli oerhört viktig för din känsla av att vara någon. Men tänk om inte heller hunden skulle känna igen dig. Varje gång du kommer hem så skulle din minnessvaga hund morra fientligt och undra vem fan du är. 
- Men det är ju jag! skulle du förtvivlat utbrista. "Känner du inte igen mig?!" Kan du föreställa dig den tilltagande paniken?
Förmodligen skulle du börja umgås med din egen spegelbild. Men tänk om ... ja, nu kommer det riktigt hemska. Tänk om du inte skulle känna igen den du ser i spegeln? 

Nu kommer jag till kärnfrågan. Nu när det är tydligt att känslan av identitet är beroende av minnet. Ditt eget och andras. Men vad betyder det egentligen? 
Det betyder att allt som har att göra med identitet tillhör det förflutna. Det är historia och finns inte längre. För att tala klartext. Det finns inte något som heter identitet. Visst, det fanns. Men det är historia nu. Så varför klamrar vi oss fast vid det förflutna? Det som redan flutit förbi. Det som inte längre finns. 
Är inte det konstigt när man ser på det med friska ögon. 

Jamen det är ju så det fungerar, kan man invända och därmed avfärda hela denna extremt fascinerande insikt. Det är faktiskt vad vi gör hela tiden. Avfärdar den enda riktigt intressanta frågan då det gäller identitet. Därför hyser jag inga större förhoppningar om att den här texten skall bli viral. Det här är nämligen för konstigt. För oroande. Och det är alldeles för enkelt och lugnande att avfärda hela frågeställningen med att "det är så det fungerar". Och lägga till att det dessutom fungerar riktigt bra. Och så kan man undra vad det är för kufar som klurar på sådana här saker. Vore det inte bättre att bara spela med? 

För det första har ingen hittills lyckats övertyga mig om att det fungerar riktigt bra. För det andra är jag cool med att kallas för kuf. För det tredje tråkar det ut mig att spela med i något som för mig helt uppenbart är ett spel då det är uppenbart att livet, det riktiga livet, är något helt annat. Det verkliga, härvarande, nuvarande livet som får mitt hjärta att svämma över av förundran. Livet som får mig att bli stum av beundran och häpnad. 

Livet är inte identitet. Livet är här och gnistrar av liv oavsett om jag minns det som hände igår eller inte. Jag behöver inte någon identitet för att leva. Det är säkert ett statement som kan provocera. Men så här är det. Identiteten sköter sig själv. Hjärnan tar hand om allt det där och det är ingenting jag behöver bekymra mig om. Men när jag ser mig omkring i världen så ser jag en fruktansvärd massa bekymrade människor med djupa rynkor i pannan och jag hör vad alla dessa bekymmer sist och slutligen kretsar kring...
Jo, du gissade rätt.
Kring vår identitet. 


fredag, januari 19, 2018

När våldet kommer nära

Nu hetsar alla upp sig över det ökande våldet i samhället. Men inte jag. Jag suckar lite men ler sedan och sluter ögonen. Allt är som det skall vara viskar en röst inom mig och den eviga stillheten sjunger i mitt hjärta. Politiker och media försöker piska upp stämningen men jag låter mig inte luras. It's all sound and fury, signifying nothing, för att citera Shakespear.

Så skulle jag kunna skriva och jag vet att jag kan verka övertygande. Kanske skulle jag lyckas övertyga någon också idag. Men låt mig prova en helt annan ingång. Om några timmar skall jag vara på jobbet, och av de pengar jag då tjänar, kommer en viss procent gå till kriget mot det väpnade våldet i samhället. Det är så skattesystemet fungerar. Därför kan man säga att jag är med och finansierar det krig som nu trappas upp i Sverige. Att kalla kampen mot det väpnade våldet bland kriminella för ett krig kan verka överdrivet, då man betänker hur det är att leva i länder som t.ex. Syrien, som med all rätt kan kallas krigsdrabbade. 

I alla fall stödjer jag det våldsmonopol som råder i Sverige där endast polis och militär har rätt att bära vapen i syfte att värna lag och ordning och trygga medborgarnas säkerhet. Att jag stödjer ett våldsmonopol låter inte så klädsamt men det är vad jag faktiskt gör. Stödjer och finansierar det. I alla fall indirekt genom ett tyst medgivande. Alltså är jag med i kriget mot de grupper som nu vill utmana detta våldsmonopol. Jag vet, det låter konstigt men det är sant. 

Ibland vill jag ärligt talat bara flytta härifrån. Jag och Cecilia pratar ibland om Bali som ett lockande alternativ till Sverige. Eller så skulle vi kunna flytta långt ut på landsbygden och bosätta oss i en stuga vid en liten sjö mitt i någon stor och magisk skog. Det lockar. Att läsa om nya skjutningar, sprängningar, rån och knivdåd känns allt annat än lockande. Men igår läste jag en text av J. Krishnamurti där han sade att världen är jag och jag är världen. Han förtydligade att allt det våld som finns ute i världen är mitt våld. Världens problem är mina problem och vice versa. Mina problem är världens problem. Men också min inre frid. Den är inte min. Friden är inget jag kan äga. Den tillhör mänskligheten precis som våldet. 
Krishnamurti vill i sin text inte sälja in det här som en idé, utan vill hjälpa oss att själva komma fram till det han pratar om som en intensiv upplevelse ända in i märgen. Hans ord fick mig att stanna upp. Jag är värden och världen är jag. 

Jag skulle så gärna vilja säga att det eskalerande våldet i samhället är något som de andra, de inblandade, får reda upp. Jag är inte inblandad. Jag äger inga vapen. Jag tror inte att någon är ute efter att hämnas på mig och jag kan inte komma på någon som jag vill döda. Bra! Skönt! Då slipper jag bekymra mig om det och kan ägna mig åt meditation och umgänge med mina nära och kära. 
Och det var just det med de nära och kära. I måndags blev en nioårig pojke som går i samma klass som min bonusson Tim, rånad av maskerade män med kniv precis utanför den skola i Nacka där jag ofta hämtar och lämnar Tim. 
Tydligen behövde våldet komma så nära för att jag skulle skriva en text om det. 

Nu förstår jag att nästa offer kan bli jag själv eller någon som står mig nära. Jag förstod det tidigare också men det kändes inte. Nu känns det in i märgen och nu känner jag vad Krishnamurti pratar om. Galenskapen som pågår därute i världen, krigen som rasar i länder långt härifrån. Ingenting av det är deras problem. Det är mina problem. 
Jag skulle vilja säga våra problem. Så att vi kan dela på ansvaret. Skulle vara skönt för då kan jag vara ledig idag. Och så blir ju min del så himla liten. Knappt så att det känns. Eller hur? Bra idé att kalla det våra problem men sanningen är att det enda våld jag på riktigt vet något om, är det våld som uppstår och försvinner i mig. 

Inspirerad av Krishnamurti vill jag gå lite djupare och undersöka våldets rötter. Det hela börjar med att intellektet delar upp verkligheten. Som att dra en gräns på kartan och skapa två länder. Det är den första krigshandlingen. 
Jag vill inte diskutera nationalstaternas vara eller icke-vara. Jag ser bara hur alla krig börjar. Vi köper hem ett halv kilo godis. Sedan skall Tim och Elin dela upp det i mitt och ditt godis. I den uppdelningen läggs grunden till de bråk som sedan följer. Allt medan jag är upptagen med att dela upp verkligheten i mig och min inre frid versus samhället därute där media piskar upp en hatstämning bland medborgarna genom att fokusera på våldet. Mitt inre versus mitt yttre. Krishnamurti säger att den uppdelningen är roten till allt våld. 

Jag tänker att jag skall avinstallera alla nyhetsappar på telefonen. För det känns som att gränsen går just där mellan mig och världen. Gränsen är skärmen på min mobil. Upp ur skärmen kommer bilder på polisbilar och blåvit avspärrningstejp. Dödsoffren ropar till mig genom skärmen. Det här hade inte behövt hända! Världen är galen. Gör något! 
Jag vill gärna göra något och detta något brukar bli att stänga ner eländet. Koka lite kaffe, sätta på skön elektronisk musik och ta upp och gulla med hunden. För jag vill må bra. Jag skiter i vad de där idioterna sysslar med. Det kanske är bra att dom skjuter ihjäl varandra så slipper vi göra det. Skicka ut mer vapen till förorterna vet jag och låt dem ta hand om utrensningen själva. Så säger en läskig röst i mitt huvud och plötsligt hör jag hur våldsam den rösten är. Rensa ut avskummet. Tankarna som poppar upp i min hjärna är inte snälla. Tankarna som poppar upp i mitt huvud är våldet alla pratar om. Våldet uppstår i mig. Det uppstår när jag börjar dela upp verkligheten. I mig och dom.

Är det då fel att värna om sin egen psykiska hälsa genom att ibland stänga av nyhetsflödet? 
Självklart inte! Det finns en pervers tendens i det sätt på vilket jag och många med mig kan konsumera nyheter. Det kan bli ett sorts frosseri som kan liknas vid mental sadomasochism. Som om man ropade till media - bind mig och piska mig med hemska händelser! Att vara vaken på den tendensen tror jag är viktigt. Men jag tror också att vi kan gå till roten med våldet och få det att upphöra. I det känner jag mig både naiv, sårbar och djupt övertygad. Jag börjar se hur våldet uppstår i mig själv. Och det är detta seende som är frälsningen. Inte för mig utan från mig (som en separat individ). Det kan låta kryptiskt men det här är vad jag ser:

Känslan av att vara ett separat jag förstärks var gång jag drar en gräns mellan mig och något annat. Jag definierar mig genom att säga vad jag inte är. Det är härligt att slå fast att jag inte är en empatistörd våldsverkare. Då vet jag vad jag inte är. Då har jag delat upp verkligheten på ett sätt som får mig att framstå i bättre dager. . Men roten till allt våld är just detta uppdelande. Alla dessa gränsdragningar. Alla dessa in- och utdefinitioner. 
Jag gissar att medlemmarna i de kriminella gängen saknar känslan av att höra till det här samhället. De ser sig inte som en del av samhället. Och här vill jag stanna upp. Verkligen stanna upp och begrunda. 
För den här känslan av att inte vara en del av samhället delar jag ibland med de kriminella. Jag vill ju fly härifrån. Flytta till Bali eller ut i ödemarken. Det är sekundärt om vi vill fly eller fäkta. Visst ser det snyggare ut om vi bara flyr. Då undviker vi blodspillan. Men roten är den samma. En känsla av att inte höra till. Den här gränsen mellan mig och samhället. De kriminella tycker också att samhället är ruttet. De har inte släppts in i finrummen. De får inte äta lunch med kungen. Om de fick en sådan inbjudan skulle de troligen inte springa runt och råna nioåringar. 

Nej, nu måste jag runda av den här texten. Det vore frestande att komma med ett tramsigt förslag. Som att lösningen kan vara att kungen bjuder de kriminella på lunch i slottet. Men jag skall ta mod till mig och avhålla mig från trams. Om Tim och inte hans klasskamrat hade blivit rånad utanför skolan, hade jag inte varit på humör att tramsa. Jag har faktiskt ett annat förslag. Ett mer praktiskt förslag. Jag skulle vilja att Sverige satsar en stor summa skattepengar på övervakningskameror. Väl medveten om att det är kontroversiellt. Men jag vill diskutera det också. Utan att fastna i det praktiska. För djupast sett tror jag att våldet kan upphöra när var och en av oss slutar dela upp verkligheten i jag versus världen. Vi versus dom. 
Krishnamurtis ord är aktuellare än någonsin. Jag är världen och världen är jag. 





torsdag, januari 11, 2018

Dina glittrande daredevil-ögon

Vill du leka? frågar jag.
Och du behöver inte ens svara, för varje gång ser jag svaret i dina glittrande daredevil-ögon. Jag behöver inte fråga dig om du vill följa med till spökhuset för vi dras dit tillsammans. Varje gång. Hade vi varit barn, hade spökhuset varit ett fysiskt hus som luktade evighet förklädd till röta och damm med halvt infallet tak, krossade fönsterrutor och gott om skumma vrår insvepta i spindelväv. Det hade knakat och knarrat därinne och håret på våra armar hade ställt sig upp i givakt.

Men det bästa med att vi är vuxna är att vi inte behöver leta efter spökhus för att känna suget i magen. Suget från avgrunden. Vi kan båda höra hur den verklighet som kallas samhället, kulturen eller civilisationen, knakar och knarrar. Hela tiden faktiskt. Tillsammans förundras vi över att så många springer omkring därinne/härinne som om allt är precis som vanligt. Inte alla, men många. De tycks inte lägga märke till att taket ramlat in eller att fönsterrutorna är spruckna. De tycks inte förnimma hur det okändas kalla vind drar in genom gliporna. Fan vad tråkiga de är, säger våra blickar när de möts. Varför är det inte fler här som vill gå på upptäcktsfärd? Är det bara vi och några få andra som är nyfikna på vad som gömmer sig under spindelväven i de mörka hörnen?
Men det gör inget att vi ibland är ganska ensamma för vi har varandra. Alltid. Och i det mysterium som är vi finns allt som gör att livet pirrar, snurrar och skimrar.

Ändå pratar vi ibland om de andra. De som verkar ha tröttnat på att leka. Ibland målar du upp bilder för mig som ger mig svindel, som får mig att skratta och gråta av igenkänningens sötma. Andra gånger är det jag som lägger ut texten. Som nu till exempel.

Ibland kan boktitlar bli till lyktor som lyser upp vägen till det okända. En sådan titel är "Flykten från friheten". Boken är skriven av Erich Fromm men här tänker jag bara låta dessa tre ord tjäna som avstamp för ett hopp ut i det mysterium som är de andra. De icke-nyfikna.

Frågor är frihet. Svar är fängelser. Och vi rör oss som nattfjärilar mot svaren. Bort från frågornas viskande mörker. Det är därför så få vill utforska verklighetens mörka vrår. Alla samlas kring ljuset. Men ljuset är inte vad vi tror. Ljuset symboliserar inte alltid värme, kärlek och gemenskap. Ljuset kan också symbolisera ett fängelse. Titta bara på nattfjärilarna. De skulle kunna flyga fritt vart de vill. Sväva ut i nattens gnistrande mörker. Men hysteriskt kretsar de kring detta ljus. Kring vad de uppfattar som svaret. Och kommer de tillräckligt nära, om det är en ljuslåga, ja då förintas de.

En annan titel, en annan lykta att lysa sig fram med i mänsklighetens mörka mysterium, skulle därför kunna vara "Flykten från frågorna".
Vi föds som frågor och ärligt talat dör vi som frågor. Men någonstans på vägen börjar vi samla på svar som gör oss mätta och dästa. Då orkar vi inte längre förundras och en sak vill jag sjunga ut så hela världen hör. Jag älskar den förundran som dansar i dina ögon varje morgon när du tittar på mig. Och varje dag. Och varje kväll som vi tillsammans dansar oss igenom den stora mäktiga fråga som är livet. Vem är du? Varför är vi här? Vad händer när vi dör.? Varifrån kommer vi? Vad är meningen?

Vi dansar och dansar du och jag. Vi håller varandras händer och snurrar och snurrar i detta mysterium som är livet. Den frågornas källa vi båda dricker ur är outtömlig. Och vår törst är osläckbar. Varför har så många människor slutat förundras? Det är en av våra favoritfrågor? Och den gör oss fulla i skratt. Fulla av skratt. Fulla av bus. Vi petar lite på de andra. De som har byggt sig stolta boningar av svar. Höga torn har de byggt av sina svar. Och längst upp i tornet sitter de sedan och kikar ut och undrar om tornet är tillräckligt stabilt. De funderar över riskspridning. Kanske borde de bygga ett tvillingtorn. Som står bredvid. Och här dyker otäcka bilder upp i mitt huvud men också kittlande bilder. Vad symboliserade tvillingtornen och vad symboliserade deras fall. Krigets mysterium. Vi fyller våra huvuden med svar på dylika frågor. Jag är som en svamp som suger åt mig ny information då jag scrollar mig genom nyhetsapparna på min mobil. Och ibland skrattar du åt mig för du vet att jag vet ... att du vet. Att också vi bygger oss torn av svar. Och vi vet att tornen är som korthus och vi vet att alla vet det. Innerst inne.

Och du har en egenskap som du haft med dig ända från barndomen. Det har du så målande berättat för mig. Du vill peta på saker som andra byggt. För att se om det håller. Om du kan få det att rasa samman. Du kan inte låta bli. Du vet att du inte borde men ditt pekfinger lever sitt eget liv och rätt vad det är så är det där och petar och jag ser hur buset glittrar i dina ögon. För du vet att det bara är ett korthus. Och de andra blev, och blir, irriterade på dig och undrar varför du inte hjälper till och bygger. För framtiden. Och du ser att också tiden är ett korthus. Du kan när du vill blanda korten. Framtid, nutid, dåtid. Du blandar och ger. Och du förundras över att inte alla kan se att tiden är ett korthus.

Du ser på dina barn och vet att dom vet att du vet. Att dom redan vet allt... som är ingenting. Och så leker vi ändå den där leken som alla älskar. Att barnen är små och har framtiden för sig och behöver lära sig att samla svar med vars hjälp de kan bygga sig en solid framtid. Och fnittret som sprider sig i din kropp när du hör ordet solid. Jag älskar det fnittret. En solid utbildning... Inom dig spricker du av skratt och ändå nickar du och ser (ganska) allvarlig ut när skolans rektor talar om vikten av att bygga en skola som ... ja vad skall skolan göra? Jo, den skall hjälpa barnen att smida kedjorna till den livslånga träldom som med andra ord är flykten från friheten. Flykten från frågorna. De stora frågorna.

Och vi förstår varför så många föräldrar blir som knutna nävar av allvar då de talar om vikten att ge barnen en solid utbildning. Med andra ord ett jättelikt korthus. Vi förstår för vi kan också se oron i våra barns ögon då de ställer de stora frågorna. Vi vet att det suger i deras små magar då de anar att ingen egentligen vet svaret. Eller att svaren bara är som kort i ett korthus som ingen får peta på.

Vi skall lära våra barn kritiskt tänkande och den vetenskapliga metodens välsignelser. Halleluja säger du och jag ironiskt. Och så leker vi ett tag att vi är antiintellektuella bakåtsträvare. Människor som föraktar kunskap. Men du och jag vet att vi älskar att peta. Vi älskar att lyfta på stenar. Vi älskar och fruktar det mörka som krälar där nere i det okända. För det är så rädslan vill få oss att se på saken. Vi tror att vi vill ha frihet men egentligen skrämmer den vettet ur oss och för att skydda oss från friheten väljer vi istället att demonisera den. Måla upp den som något mörkt och krälande. Men den är inte sådan. Vi vet vad som krälar under stenarna. Det är maskar och skalbaggar och gråsuggor. Inget konstigt med det.

Frihet är något helt annat. Frihet är ALLTID något helt annat än vi tror. Vore det vad vi tror så skulle det inte vara frihet. Våra verklighetskartor är inte frihet. De är våra fängelser. Som vi vaktar med våra liv.

Frihet är fritt fall. Men att säga att vi inte blir fria förrän vi faller är heller inte helt sant. För vi vet vad det är att falla. Frihet är alltid något annat än det vi vet. Friheten är det stora mysteriet.

Och så började vi tillsammans röra oss in i de andliga kretsarna. Och där fann vi själsfränder. Det gjorde vi verkligen. Mitt ibland de stora andliga korthusen. I de andliga kretsarnas mest hemliga vrår. Under marken. Där fann vi andra människor som inte heller visste om de var människor. Som inte heller ville smida kedjor av svar. Där fann vi människor som sade att det högsta, det allra högsta och heligaste en människa kan uttala är de tre orden ...
... jag ...
... vet ...
... inte ...
Dessa tre ord blev till ett jubel i våra hjärtan. De är jublet i våra hjärtan. I i det jublet dansar vi en dans där vi också kan sjunga en annan sång. Också den bestående av tre ord.
... jag ..
... älskar ...
... dig ...

UA-3343870-1