onsdag, januari 01, 2020

Jag är samtalsklimat-aktivist

Text skriven 6/10 2019
Alltså, jag har verkligen rannsakat mig själv de senaste dagarna. Lyssnat efter en röst i mitt sinne som har tålamod. Du vet, den där rösten som vet var du står trots att du tar in olika sidor av en fråga och testar synpunkter och strategier. När det lugnar ned sig finns det en röst, i alla fall i mig, som säger, MEN BJÖRN, du har ju hela tiden velat minska ditt beroende av fossila bränslen. Vad är problemet? Kan du inte bara göra livsstilsval som är “fossilfria” och ge ditt obetingade stöd till andra som vill bort från fossila bränslen?
DEN rösten har jag lyssnat efter men jag har inte hört den. Däremot har jag hört alla andras röster. Min wall och min vänkrets här på fb är inte "filterbubblig" vilket är både stimulerande och utmanande. Kolla gärna upp vad till exempel Per Johansson skriver och länkar till! Senaste artikeln som har skrivits av en Extinction Rebellion medlem är tankeväckande. Jag förstod Perras poäng att Greta backas av intressen som inte alls har klimatet som huvudfokus, men grejen är att jag håller med om delar av Extinction Rebellions analys. Inte allt men stora delar. Vilket också är en sorts väckarklocka för mig själv om var jag verkar stå i klimatfrågan.
Jag skall erkänna för dig att jag är en galet nyfiken människa. Jag suger i mig perspektiv och synpunkter som om det var socker. Jag älskar att bolla med både höger och vänster. Några av mina favoritpoddar är till exempel uttalade högerpoddar. God Ton med Hanif Bali och Per Lindgren samt Dekonstruktiv kritik med Aron Flam. Men av någon anledning får jag inte ångest av att “vänstra” med vänstern. Jag känner mig inte otrogen.
Jag tror att jag tog till mig vad min samhällskunskapslärare i Gymnasiet försökte inpränta i oss - Läs alltid flera dagstidningar och hoppa aldrig över en ledare! Välj från hela spektrat, från höger till vänster.
Min samhällskunskapslärare levde som han lärde och hade alltid en bunt tidningar med sig vart han än gick. Han var en excentrisk men inspirerande kuf. På hans bord låg Norrskensflamman bredvid Svenska Dagbladet och det ledde inte till någon kognitiv dissonans i hans hungriga hjärna. Och så är det nog för mig också. Jag högaktar vänster litteratur som Naomi Klein till exempel.
Alltså, jag tror jag har svårt för hela konceptet att man bör välja sida och vara trogen en ståndpunkt. VARFÖR? Det låter ju bra men jag har nog aldrig fattat vitsen på riktigt. Jag är för nyfiken på hur det känns att stå i olika människors skor. Jo, så kan man säga. Jag provar olika människors skor för att uppleva världen från deras perspektiv och jag gör det av rent egoistiska skäl. För att jag älskar den intellektuella stimulans det ger mig. Men jag tänker att det också ger mig vissa insikter som jag börjar se att andra skulle kunna ha nytta av om … och jag säger OM, dom orkar stå ut med lite kognitiv dissonans. Det går över och är helt ofarligt.
Nu skall jag försöka förklara varför jag ville ge min förra text just den där rubriken - Alla Gretafantaster skall ge fan i min flintastek.
Genom att jag inte bundit upp mig i ett höger- eller vänsterperspektiv ser jag vissa saker som andra tycks missa. Eller så ser dom det men tillskriver det ingen större betydelse. Men jag ser att samhället håller på att gå sönder. Nej, det HAR gått sönder. Nästan alla kopplingar har brutits. Intellektuella svenskar kan inte längre prata med släkt och vänner som röstar på SD. Samma sak med Trump i USA. Varje land har sin variant av det här såret. Jag väljer att inte utveckla vad det här såret är och hur det visar sig. Antingen ser man det eller så ser man det inte. Och jag fattar inte varför så få människor ser det. Vänsterintellektuella verkar ofta se det men tycker inte det är viktigt. Tycker väl inte att det är värt att lägga tid på människor som ändå inte fattar. De som röstar på SD är normalt blinda för det här såret och OM de ser det så har de inga idéer om hur såret skall läkas. För det är inte deras fel gnäller dom. Dom är offer för PK-eliten.
GREJEN är, och håll i er nu, att dom har rätt. Dom ÄR offer. SD-väljarna alltså. Dom är utmobbade och utsätts dagligen för spott och spe. Och jag kan ibland vara en av mobbarna. Kanske inte öppet men i mitt sätt att prata om dem. Jag mobbar Trumpväljare också. Jag mobbar Trump själv.
Ja men är det inte bra då? Bör vi inte skamma dem till tystnad? Få dem att krypa tillbaka in under den sten de kom fram från. Som ohyra. För övrigt exakt de orden Margot Wallström använda om Jordan B Peterson som blivit en profet bland SD-väljare och andra högerpopulister världen över.
Ohyra.
Och jag fattar. Jag ser. Jag hör den bespottade SD-väljarens grova och primitiva språk, hans pinsamma försök att använda svåra ord, hans vulgära sätt att klä sig, hans billiga stil. Hans avsaknad av förfining och klass. Och jag känner lukten av hans rädsla. Jag fattar varför han blir mobbad. Jag gör det. Tro mig.
Och kanske vore detta inte ett problem om det handlade om en handfull efterblivna idioter som Gud glömt. Som gömde sig i en handfull landsortshålor. Men så är det inte. Och mitt concern, mitt stora concern för närvarande, är hur vi skall ändra samtalsklimatet så att SD-väljaren (och alla hans högerpopulistiska vänner världen över) känner sig inkluderad och respekterad.
Ja men för i helvetet Björn, ge upp! Det är ingen idé! SD-väljare pratar så mycket smörja, äter skogstokiga konspirationsteorier till frukost och är så korkade att det är lönlöst. Jag förstår att det kan kännas så. Och tro mig, jag försöker inte godhetssignalera här genom att framställa mig som en bildad man som också kan tala med bönder på bönders vis. Nej för i helvete! Absolut inte. DET är kränkande. Det är en klapp-på-huvudet attityd som är livsfarlig. Det är som Jonas Sjöstedt när han skall berätta om en undersköterska han träffat som berättade hur det är i verkligheten. Sådant gör mig förbannad. Han skall ha cred för sin goda vilja men resten blir så lätt hyckleri.
Nej jag vill be dig och alla som läser här att stanna upp och ge en tyst minut åt att faktiskt ta in att samtalsklimatet har gått sönder. I Sverige och i världen. I familjer. På arbetsplatser. Kanske är jag mer medveten om detta för att jag varit dålig på att filterbubbla in mig. Hade jag till exempel jobbat på Universitetet och haft ett umgänge som huvudsakligen består av akademiker hade jag förmodligen missat det här. Så jag är glad att jag ser det jag ser men fy tusan vad det gör ont i hjärtat.
Jag skall runda av det här med att säga att SD-väljare och högerpopulister inte bara är värda respekt för att de är människor. De är värda respekt för att de ofta är jäkligt bra pålästa och intelligenta. De är värda respekt därför att deras synpunkter har ett stort värde. Enligt mig. Inte värde som i att de har absolut rätt och alla andra har absolut fel. Även om de själva ofta har svårt för gråskalor. Dessutom finns det inom den högerpopulistiska världen en intellektuell elit som INTE bör underskattas. Många vänsterintellektuella gör det misstaget och har ännu inte behövt betala för det. Men det kommer en faktura och den kommer vara jävligt saltad.
Det kan komma ett krig om vi fortsätter på den inslagna vägen med mycket moralism och brösttoner. Och gillar man krig så fine, då är det bara att börja träna. Men jag tror inte att någon sida kommer vinna på det. Själv kommer jag gråta blod för i mina ögon är det här kriget så onödigt.
För att knyta ihop säcken nu och säga något om brösttoner så får det bli följande. Jag kommer backa alla som sänker rösten och lyssnar på sina åsiktsmotståndare. Min älskade sambo Cecilia påminner mig ofta genom att helt enkelt strejka när jag hittar mina brösttoner. Hon ser att det inte är någon idé och väljer då att vänta tills jag är redo att lyssna. Innan dess blir det inget samtal utan bara tuppfäktning. Och varför skall hon slösa energi på att höja rösten när jag ändå TROR MIG VETA HUR DET EGENTLIGEN ÄR?
Vi behöver mer lyssnande. Vi behöver mer mod att säga “jag vet inte säkert”. Vi behöver mod att lyssna och ta in ny kunskap som tvingar oss att rita om vår karta över verkligheten. Allt sådant mod kommer jag backa och jag kommer också försöka walk my talk. I det här sammanhanget vill jag lyfta Navid Modiris pod “Hur kan vi?” som handlar om hur vi kan förbättra samtalsklimatet. Jag har fått massor av inspiration genom att lyssna på Navids samtal med människor som har “problematiska” åsikter.
Sedan behöver vi också mod att stå upp för våra övertygelser. Absolut. Och min övertygelse just nu är att samtalsKLIMATET är en lika angelägen fråga som väderKLIMATET och att det viktigaste att TA ACTION PÅ är att lyssna mer och vara mindre säker på att ha rätt.

Alla Gretafantaster skall ge fan i min flintastek

Text skriven 3/10 2019
Jag tar verkligen Klimatfrågan på allvar och just därför ser jag värdet i att också minnas att vara lätt på handen. Med lätt på handen menar jag att inte krampa för mycket och använda för mycket brösttoner. Säger inte att du som gillar Greta gör det, men många, och jag inkluderar mig själv, har nära till kramp och brösttoner.
Jag kan se logiken i att prata om kollektiva lösningar. Det verkar uppenbart att de åtgärder som behöver göras får mer effekt ju fler som gör dem.
Men för mig är alla kollektiva lösningar återvändsgränder. Jag ser nämligen hur vi inte kan prata om någon åtgärd utan att ge den moralisk laddning. Och av alla jävla ismer som vi människor lidit under finns det en ism som liksom toppridit alla de andra och det är MORALISM.
Är du en renlärig pacifist, är du en renlärig kommunist, kapitalist, osv?
Det finns i oss alla en motvilja mot att bli moraliskt värderade av andra. Vissa kan svälja den motviljan och åka med bra länge, medan andra, tillräckligt många för att sabotera alla goda kollektiva initiativ, direkt känner avsky när deras handlingar skall värderas moraliskt.
Jag kan själv bli hög på att dygdsignalera. Jag kommer lätt åt mina brösttoner när jag börjar prata om barnens framtid. De djupaste brösttonerna kommer fram när jag säger saker i stil med - Nu handlar det inte längre om dig och mig och vad vi vill, det handlar om ... vår själva överlevnad SOM RAS. (och mellan raderna säger jag - är du helt jävla dum i huvudet!?) (vilket den andre ofta uppfattar) vilket leder till att det hela kör i diket med mitt eget patos uppskruvat till max.
Jag har pratat på det sättet och kommer nog göra det igen TROTS att jag vet att det är lönlöst.
Jag kan trots allt se en väg ut ur polariseringens träskmarker. Såhär:
Jag vet att det finns hopp den dag jag kan se grannen backa upp sin stora amerikanska SUV på uppfarten och lasta upp en jätte flintastek på grillen UTAN att jag känner mig dömande eller moraliskt överlägsen.
Så länge du och jag är torsk på att döma och leka jag är bättre än du är vi stuck. Det kanske låter som en flummig idé men det handlar om något väldigt enkelt.
Idioterna, de som röstar på Trump och hatar Greta, är vi. Det är du och jag. För vi är en mänsklighet. Och vi kommer antingen ta oss igenom den här krisen TILLSAMMANS eller så kommer vi gå under TILLSAMMANS.
Mänskligheten är bokstavligt talat en organism. Ingen av oss är bättre än Trump-väljaren med flintasteken. Hur skall vi kunna vara det?
Sorry, jag vet att det är härligt att känna sig rättfärdig och moraliskt överlägsen, men jag kan inte blunda för att den debatt som nu förs kommer driva fram mer idioti och vansinne än vi idag kan föreställa oss. Ju mer brösttoner vi hör från Greta desto fler idioter mobiliserar med nya flintastekar på grillen. Bara för att det är så det funkar.
Men det är inte kört. Vi måste dra i nya trådar bara. Och jag har med den här texten försökt peka på vilka.

Att göra en spiritual bypass på klimatfrågan, kan det vara en bra idé?

Text skriven 2/10 2019
Min text om Klimatrörelsen och Elefanterna i Vardagsrummen fick över hundra kommentarer och många bidrog med för mig lärorika synpunkter. Varmt tack till alla som kommenterade!
Jag drabbades av svindel då jag insåg hur många parametrar som spelar in i Klimatfrågan. Men att frågan är komplex betyder inte att vi måste ge upp. Absolut inte. Jag har inte gett upp och detta är vad jag kommit fram till:
Ökade halter av CO2 och en global temperaturökning, samt ett troligt samband mellan de bägge, är symtom och jag är mer intresserad av ett annat fenomen som troligen är symtomens orsak - GREEEEED.
Det stora engagemanget i klimatfrågan handlar förmodligen mer om människors önskan att prata om girighet, än om ett brinnande intresse för frågans hårda, naturvetenskapliga aspekter. DET är vad jag har landat i.
Så låt oss prata om girighet. Något av det första som då dyker upp är varför vi inte kan hålla fingrarna borta från de fossila bränslenas syltburk.
Alla vet svaret - greed.
Jag är girig, du är girig, ägarna till de företag som säljer olja och stenkol är giriga. Vi är alla giriga. Det blir så himla mycket lättare att prata om det här när vi släpper föreställningen om att det är DE ANDRA som är giriga. Vi är EN mänsklighet och klimatet struntar i vilka människor som är giriga och vilka som är hycklare.
Hur vet vi att klimatet inte pekar finger?
Därför att klimatet, om det stämmer att vi kommer drabbas av en katastrof, kommer ge oss en kollektiv bestraffning. Mänskligheten blir inte mindre girig genom att en samling hycklare korsfäster de, i deras ögon, fetaste girigbukarna.
Så vad skall vi göra?
***
Vi kan börja med att lägga märke till vår egen känsla av brist, av att något saknas. Det är där vi måste börja. Vi kommer då inse att det är känslan av brist som plågar oss och inte rädslan för en hotande klimatkatastrof. Det gäller Greta också. Inte heller hon mår i längden bättre av att korsfästa syndabockar. Ja men det är klart att det vore kalas om det funkade. Men har det någonsin funkat? I längden alltså?
Jag märker att jag skriver på näsan idag men anser mig ha goda skäl. Du vet ju redan de här sakerna. Innerst inne. Känslan av brist är som en pestsmittad råtta som gnager på våra hjärtan tjugofyrasju. Vi tycker oss se brist och saknad överallt. Vi saknar de rätta kunskaperna i klimatfrågan, det rätta engagemanget, de rätta politikerna. Enligt Greta saknar vi till och med ångest. Vi är för lugna. Vi saknar en känsla av URGENCY. Visst är det fantastiskt när man ser det. Att det ALLTID är så mycket som saknas.
Girigheten kan anta så många olika skepnader. Men så länge känslan av brist gnager på våra hjärtan kommer vi lida, samla på hög, döda för mer, döda för det som är rätt, döda för att bli mätt. Men blir människan någonsin mätt? Nej, bara tillfälligt. Tillräckligt mätt för orka fortsätta jakten efter nästa grej. Som vi tror att vi saknar.
Att peka finger åt de som girigt tar upp olja ur jorden är meningslöst, för när de slutat borra efter olja kommer de borra efter något annat som de tror att de saknar. Och ju mer vi borrar desto ondare gör det. Och smärtan är vår räddning. Vår enda räddning.
Såhär är det nämligen. Vi är många som vaknat upp och sett att all den här skenbara galenskapen var en mardröm.
Det finns ingen brist.
Allt är här.
Har alltid varit här. Kommer alltid vara här.
Det finns inte någonting som kan försvinna. Det finns inte någonting som kan läggas till.
Det finns inte någonting.
Inte på det sättet som vi drömmer. Det hela är så sabla enkelt och självklart men vi ser det inte förrän vi vaknar.
Och när vi vaknar ser vi att det heller inte råder någon brist på vakenhet. Vi ser att ingenting var som vi trodde. Ingenting.
Låter det som en bra lösning på klimatfrågan?
***
I drömmen låter det som att stoppa huvudet i sanden. Och vad skall jag säga till det? Varför inte stoppa drömhuvudet i drömsanden? Det kan väl vara kul? Det finns ingenting jag behöver säga. För ingenting är under kontroll. Det ser bara ut så. Någon ser till så att jorden fortsätter kretsa kring solen på EXAKT det avstånd som krävs för att du inte skall frysa till is eller gå upp i rök. Det enda jag kan säga är att denne någon inte är du. Inte heller är det jag.
Du och jag har noll koll på det här.
Och ändå fortsätter drömmen spela ut sig med en sådan vidunderlig precision. Så många osynliga krafter tar hand om dig och håller ihop dig så att du inte sprids som elektronmoln för vinden.
Men vad ÄR det som håller ihop oss?
Vad ÄR det som håller kvar jorden på ett perfekt avstånd från solen?
För helt seriöst. Visst skulle jorden helt plötsligt kunna få för sig att dra iväg och segla ut ur solsystemet? Nej, svarar vi förnumstigt. Det finns naturlagar som förhindrar det. Gravitation och grejer. Ja tänk vad mycket grejer det finns! Visst är det fantastiskt. Det finns SÅ mycket coola grejer. Det finns faktiskt ett enormt överflöd av coola grejer.
Just det. Och hur otroligt det än kan verka, finns det till och med något som vi kallar brist. Mitt i överflödet. Hur coolt är inte det!?

Några ord till Tolle-dräparen Jeff Brown



Text skriven 30/9 2019
Jag skall inte försöka dissa Tolle som jag gjorde med Mooji för några månader sedan. Jag vill bara berätta att jag i somras blev nyfiken på en författare som heter Jeff Brown. Han är för övrigt väldigt aktiv på facebook och jag är med i en av hans diskussionsgrupper.
Som inledning vill jag förklara vad min nyfikenhet handlade om. Jag visste ju att Tolle också har en samling kritiker eller “haters” som det heter på sociala medier. Tolle-haters brukar oftast vara kristna fundamentalister som ogillar hans sätt att tolka Jesu ord. Jeff Brown är mycket saker men inte en kristen fundamentalist. Han blev själv trollbunden av Eckhart Tolle under en period och gick all in. Så här skriver han om denna första tid:
“... At first, I felt a palpable sense of relief in the heart of his approach. Like I had come back from war and finally got to lay down in a safe and peaceful field to get some respite. When I would hear him talk, I fell into a restful and somnambulant state….”
“... With my attention effortlessly focused on my beingness, I felt comforted by an experience of equanimity that buffered me from the madness of he world, and perhaps as importantly, from whatever madness lay within me. Or so i imagined …”
Jag tror att många människor känner igen sig i ovanstående rader. Många känner säkert igen sig också i Jeffs beskrivningar av hur han började tröttna på Tolle.
“The further I traveled on Tolles observer-ship, the harder it was to ride the waves of creation and creativity. I needed my humanness along for the ride. Where to find my voice, if not in the bones of my being?”
Han beskriver också hur vännerna lade märke till vissa förändringar:
“... they wondered where “Jeff” had gone. My slight edge had vanished, my waves of reactivity had diminished, and even my way of speaking had lost its usual fluctuations. From my peaceful perch above it all in a kind of thoughtless, present-centered awareness, I no longer felt triggered by the inner content that had customarily plagued me. My chatter had been replaced with presence. ..."
Den gode Jeff Brown hade väl kunnat stanna där och bara konstaterat att Tolle inte var hans kopp te? Släppt det hela och gått vidare. Men Jeff släppte inte taget.
“... I decided to give the teachings another shot. I had a subtle inkling that there was still more to glean here. I spent my afternoons and evenings listening to him, and watching his talks on video … “
Och det som nu följer är en riktigt jävla elak sågning av stackars Eckhart Tolle. Det gjorde faktiskt ont att läsa. Jag trodde inte att jag var så blödig men det var jag.
“... As I tuned in to him, I allowed my body to open and to absorb the teachings. What I could feel surprised me. I didn’t feel stillness. I felt agitation. He talked about the perils of mind, and all I could feel was a head-tripper trapped inside a watcher consciousness.
When he talked about embodiment, all I could feel was his deadened body.
He talked about being in the “now”, and all I heard were screames from his unresolved past.
No matter how hard he had tried to rid himself of his so-called pain-body, all I felt coming off of him was undigested grief.
It is an odd version of presence when it feels as though there is no one truly home. …”
Det gjorde ont i mig när jag läste det här sista stycket och jag skall försöka sätt fingret på varför.
En av Jeff Browns drivande teser är att människor behöver läka sina barndomstrauman för att bli fria. Han hävdar också att läkning oftast kräver mer arbete och tid än många tror. Hur lång tid läkningsprocessen tar beror inte på hur “vakna” vi är utan på hur djupa våra sår är. Att tro på mirakler är härligt men det är lite som inom vissa typer av kristendom där Jesus åkallas för att utföra mirakler av typen få rullstolsbundna att gå och blinda att se. I dessa sammanhang lider många sjuka av svåra skuldkänslor därför att deras sjukdom visar att de misslyckats med sina böner.
Jeff Browns poäng är att han tycker sig se en liknande tendens inom Tolle-andligheten. Om du tvingas leva med psykiskt lidande är det ett bevis på att du ännu inte vaknat på riktigt. I alla fall inte som Tolle själv. Din psykiska ohälsa beror på att du fortfarande lider av vanföreställningen att du ÄR din smärtkropp.
Enligt legenden vaknade Tolle upp under en natt av outhärdligt lidande som drev honom fram till självmordets rand. Men när han plötsligt vaknade släppte allt lidande taget om honom en gång för alla. Det var som att lidandets knut höggs av med ett kraftigt och välriktat hugg. (Who is that I that can’t live with myself anymore?)
Eftersom den historien går emot alla Jeff Browns teorier om (och erfarenheter av) mänskligt lidande och tillfrisknande, dissar han det hela och tolkar det som att Tolle drabbades av en dissociativ störning som han ännu inte tillfrisknat från.
Jeff Brown samlar långtifrån lika många följare som Tolle men tillräckligt många för att vara en röst att räkna med. Hans personliga facebook sida har 347 tusen följare, hans böcker säljer i stora upplagor, och han har fått självaste Ram Dass att blurba på hans första bok Soulshaping.
Med andra ord finns det nu en stark röst inom andligheten som hävdar att Eckhart Tolle är en bluff som säljer Spiritual Bypassing till fega och/eller lata sökare som inte klarar av att läka sina trauman, för att istället förneka och tränga undan dem.
Slut på inledningen. Nu tror jag att du har en hyfsat klar bild av vad den här Jeff Brown figuren håller på med.
***
Jeff, nu skriver jag till dig. Du FÅR läka dina trauman med dina metoder och du FÅR låta det ta tid. Du behöver heller inte ägna mer uppmärksamhet åt stillheten. Den finns där och väntar på dig och stillhetens tålamod tar aldrig slut.
Stillheten behöver inte dig och har inget intresse av att värva dig eller få dig att gilla vad stillheten gör … som är ingenting.
Så du kan ignorera stillheten hur mycket du vill. Om du vill kan du försöka kränka den.
Jag behöver inte försvara stillheten. Ingen behöver försvara den då den är absolut okränkbar. Stillheten är både i och utanför oss alla, och är det enda okränkbara som finns. Det gör stillheten till allas vår tillflykt när vi tröttnat på dramat.
Och hur kan du veta så säkert att miraklernas tid är förbi? Att det finns människor som lyssnat på Tolles lära och gjort hans övningar utan att bli fria bevisar väl inte att han har fel?. Tror du inte att det finns människor som lyssnat på dig också utan att ha blivit fria?
Vet du allt som går att veta om stillhetens läkande kraft? Kan det vara så att det handlar om att ge sig till stillheten utan villkor och reservationer? Kan det vara så att du ännu inte vågat det mod-språnget?
Jag ser att du är en viktig röst för tusentals sökare som liksom du sökt frälsning hos Tolle men misslyckats. Det är fint att du finns där för dem.
Jag skall säga hur det är för mig. Jag kan också se det som oroar dig i Tolles budskap. Jag ser att stillheten kan äta mig levande om ingen finns här och drar i mig. Om jag vore helt ensam och utan ansvar skulle jag för länge sedan ha slukats upp av stillheten. Och varför hade det varit något dåligt?
Men nu finns det människor här som jag älskar och med dem sysslor och ansvar som håller mig grundad. Jag är tacksam för det men behöver inte kämpa för att hålla mig grundad. Det gör livet så bra utan varken din eller min hjälp.
Jag tänkte att det kan vara bra för dig att veta. Då kan du släppa dina bekymmer för mig i alla fall. Det finns just nu ingen risk att jag seglar iväg på ett dissocierat blissmoln. Vissa dagar skulle jag nog inte tacka nej till en flygtur men som sagt, den grundande delen av andligheten behöver jag inte ägna varken tid eller kraft.
Däremot kan jag lätt glömma att här finns något annat. Något ordlöst öppet och heligt. Jag kan också glömma att detta ordlösa mysterium bär på en läkande kraft. Och att den kraften kan vara mirakulös.
Eckhart Tolle är en av dem som har en förmåga att påminna om det ordlöst öppna och heliga. För det är jag honom evigt tacksam. Jag vill bara att du skall veta det.
Vad har du gett mig? En hel del faktiskt. Du har påmint mig om att det jag håller för allra heligast förunderligt nog inte behöver försvaras. Det är okränkbart och oåtkomligt. Dina ord, hur vassa och väl funna de än är, kan aldrig komma åt det heliga.

Klimatrörelsen, Babylons fall och elefanterna i vardagsrummen

Text skriven 27/9 2019
Idag kommer många delta i klimatdemonstrationer och många kommer också vara skeptiska eller öppet kritiska mot de som demonstrerar.
Eller i alla fall skeptiska mot syftet med demonstrationerna. Skeptiska mot klimatrörelsen och allt vad den står för. De finns de som till och med uttrycker hat mot Greta Thunberg, rörelsens symbol och kanske främsta språkrör.
*Visa dina kort nu Björn, var modig, är du för eller emot Greta?*
Ok, jag skall svara kort på den frågan. Jag håller på och grundar en rörelse som jag kallar anti-polariserings-rörelsen. När man ställs inför den här typen av älska eller hata, hissa eller dissa-frågor, gäller bara en sak och det är att coola ned sig. Det motverkar den mentala uppvärmningen som i värsta fall kan leda till mental härdsmälta som i sin tur leder till fanatism och idioti. Det var det korta svaret.
Åter till tråden.
Det borde i alla fall råda 100% konsensus i en fråga just nu. Och det är att temperaturen på debattklimatet stiger väldigt snabbt. Sedan kan man diskutera hur hett debattklimatet är och hur mycket temperaturen kan förväntas stiga på tio år. Men ATT det hettar till DET är bortom allt tvivel.
*Ställ dig inte bredvid nu! Kasta dig in i debatten med hull och hår. Det handlar om barnens framtid*
Som jag redan sagt, jag jobbar aktivt för att motverka mental härdsmälta. Visst, glaciärerna smälter men det gör också människors förmåga att tänka klart. Många påstår att tiden för klart tänkande är ute och att det nu gäller att handla i panik och utan eftertanke. Dylika påståenden imponerar inte på mig. Mitt råd är att ta ett steg tillbaka, dra ett djupt andetag och förhoppningsvis se hur absurt det är att tro att vi för första gången i historien skall lösa ett problem genom att hetsa upp oss och slå vilt mot de som är av en annan åsikt.
I min nya hemstad Järna bor som bekant många antroposofer eller antisar som de också kallas. Och runt dessa antisar samlas en brokig skara människor som har det gemensamt att de är skeptiska mot Babylon. När jag första gången hörde människor prata om Babylon blev jag lite undrande. Jag förstod såklart att de inte menade huvudstaden i det gamla babyloniska riket i mellanöstern. Det visade sig att Babylon är en symbol för materialism, egoism, förtryck och fördomsfullhet. Så när man bor i Järna och har ärenden i Stockholm är det som att tvingas besöka Babylon. Man gör det ogärna för hemma i Järna finns allt man behöver. Ren luft. Sköna människor. Badsjöar. Ekologisk och biodynamisk mat, stugor i skogen eller husvagnar och gott om begagnade kläder och prylar man måste ha för livets nödtorft. Här finns också sång, musik och dans, fester och skojiga svampar i skogen.
Vad mer kan hjärtat begära?
Ingen i familjen behöver flyga runt på jakt efter något bättre. Egentligen kan vi göra oss av med bilen, jobba i Järna och “hemestra” för resten av livet.
Vi har såklart inte hamnat i Järna av en slump. Jag gillar väldigt mycket av det som finns i Järna och känner mig allt mindre lockad av Babylon. Men mest av allt älskar jag att tänka fritt och självständigt. Ingen kan hindra mig att ställa kritiska frågor åt alla håll och kanter.
För ett antal år sedan lyssnade jag på ett föredrag av Terrence McKenna, ett tungt namn bland Järnas neohippies, som handlade om miljön och klimatet. Han såg att roten till de problem som klimatrörelsen idag lyfter är ett och BARA ett. Det handlar enligt Terrence McKenna i första hand INTE om att ställa om från kapitalism och konsumism till ett mer hållbart sätt att leva. För hur snålt vi än lever så är vi redan på tok för många människor på planeten. Betänk sedan att många av dessa människor är unga, hungriga och ohejdbart nyfikna på vad som finns bortom horisonten. Framtida generationer kommer vilja resa. De kommer vilja bygga. De kommer inte nöja sig med att bedriva småskaliga jordbruk och hemestra hela livet. Alltså kommer de värma upp klimatet.
De kanske kör bränslecell bilar som tankas med vätgas men dessa bilar behöver byggas och det kommer påverka klimatet. De kanske kommer flyga med solenergidrivna flygplan men flygplanen behöver byggas. Det behövs material och allt detta kommer påverka klimatet. Det spelar ingen roll hur mycket ren energi vi utvecklar för vi kommer ändå värma upp klimatet.
Allt det här handlar ju för tusan om koldioxid och varje gång vi andas ut så kommer det ut koldioxid. Varje gång vi fiser kommer det ut koldioxid. Visserligen illaluktande kvävgas också men framför allt koldioxid.
Detta såg Terrence McKenna och enligt honom finns det bara en sak vi behöver prata om när klimatet kommer på tal. Hur bromsar vi befolkningstillväxten?
Ingen i Greta-rörelsen pratar om befolkningstillväxten. Ingen pratar om Kina och Indien. I alla fall inte så att jag hör det. Vi pratar om flygskam och köttskam och mjölkskam men ingen pratar om föda-barn-skam. Det absolut klimatsmartaste man kan göra idag är att avstå från att föda barn. Om man väldigt gärna vill skaffa familj bör man adoptera barn eller bli fosterföräldrar. För hur skall vi hindra barnen från att andas? Eller prutta?
Som bekant älskar barn att prutta. Fredagsmys i soffan med barn. Ni vet vad jag pratar om va? Plötsligt luktar det mystiskt. VEM har hm hm hm...? Inte jag, säger Tim. Inte jag heller säger Elin. Och inte jag säger Björn. Inte jag heller säger Cecilia.
Men såhär är det. Prutten är elefanten i vardagsrummet. Hur många är vi idag? Totalt på jorden alltså? Just det, sju miljarder. Det är sju miljarder pruttar flera gånger om dagen. Det är en jävla massa koldioxid. Blir det bättre av att vi blir vegetarianer och äter bönsallad och linssoppa? Eh, nej. Tvärtom. Det blir ännu fler pruttar.
Och betänk följande. Snart är vi tio miljarder om inget görs. Det blir en ökning med tre miljarder pruttar i timmen. På ett ungefär. Jag skojar inte. Det här är klimatprat på riktigt. Och om man bortser från elefanten i vardagsrummet (läs prutten i soffan) så kommer vårt klimatprat aldrig leda till något klimatsmart.
Det näst bästa man kan göra för stoppa den globala uppvärmningen är att fokusera på Kina och Indien och deras ansvar. Så nu gör jag det. Jag har inga miljoner följare på instagram och har jag tur kommer tio personer läsa den här texten. Men nu har jag i alla fall gjort vad jag kan. Jag har delat några av de tankar jag har kring det här med koldioxid. Jag har inte dissat Greta och jag har inte sagt hon är vår räddning. Jag har samlat information själv och försökt connecta dottarna på egen hand. Gjort mitt eget klimatmanifest. Här kommer det:
Ät gärna vegetariskt och välj havremjölk. OM DU VILL. Hemestra och lär dina barn att Sverige är ett fantastiskt land där man kan åka skidor på vintern och bada och segla på somrarna. OM DU VILL. Ingen måste flyga över halva jordklotet för att njuta av semester och samvaro. Vi kan lära oss upptäcka det. OM VI VILL. Vi kan lära oss hur roligt och billigt det är med delningsekonomi. OM VI VILL. Skall vi ha bil kan vi köpa en begagnad. OM VI VILL. För att den är nästan lika bra och mycket, mycket billigare. Och så vidare.
Men för tusan, sluta inte andas. Och tro inte att du kan hålla inne dina pruttar för evigt. Koldioxiden måste ut. Och ju fler vi är desto mer koldioxid blir det. Inse detta faktum!
Tvinga heller inte dina barn att stanna hemma resten av livet. Och låt dem prutta. Ge dem möjlighet att komma ut i världen och släppa ut koldioxid. De måste få bygga saker. Upptäcka saker.
Inte heller måste du döda dina husdjur. Även om det vore klimatsmart. Tänk bara på hur mycket koldioxid en hund andas ut varje dag. Och pruttar ut. Ja fy tusan. Nej, lev och föröka dig och låt djuren göra samma sak. Men låt oss diskutera det som verkligen är knäckfrågan när det kommer till koldioxidutsläppen. HUR stoppar vi befolkningstillväxten? Genom lagar som i Kina? Att alla nöjer sig med ett barn. Det är ingen katastrof att vara ensambarn. Jag är det. Min dotter är det. Vi är många ensambarn /endabarn. Det är en lösning. Att man får betala någon form av straffskatt om man skaffar fler barn. Jag vet inte.
Har du något förslag?

Värdelösa bruksanvisningar. Exakt vilken modell är mitt liv?

Text 25/9 2019
Jag vill skriva om att gå i ett landskap utan stigar och vägmärken. Vild natur alltså. Mitt liv är ett sådant landskap. Jag minns att jag många gånger förbannat livet för att det kom utan karta, utan bruksanvisning. Framför allt har jag förbannat det faktum att andra människor kom utan bruksanvisning. När min dotter var liten skojade jag och min dotters mamma om det. Varför fick vi inte med någon bruksanvisning. Ni vet hur irriterande det är när man köpt en lite mer komplicerad pryl och så hittar man en bruksanvisning som sägs passa men displayen i bruksanvisningen ser annorlunda ut och man måste gissa och klura. Och så funkar det inte. Man blir sur och tycker att det är en värdelös jävla skitanvisning!
Lite så är det ju med livet och andra människor. Det kryllar såklart av bruksanvisningar. Men de passar modeller som är snarlika min egen (läs mitt liv). Först blir man glad. Mycket stämmer ju faktiskt. Jag känner igen mig. Precis, där sitter den knappen och när man vrider på den ratten börjar den saken hända. Jag blir glad. Men det varar inte länge.
Grejen som jag gjort, och som är rätt vanlig tror jag, är att jag låtsats att mitt liv är en annan modell. Gärna den modellen som stämmer överens med bruksanvisningen jag för närvarande har i min hand.
Ja men det är väl inte så himla noga! Fan, krångla inte nu säger förnuftiga röster i och utanför mig själv. Alla liv fungerar ju ungefär likadant. Vi går upp på morgonen och äter frukost och vi behöver det ena och det tredje för att funka och när vi blir ledsna hjälper det ofta med en kram. EXAKT, där har vi kruxet. Det hjälper OFTA med en kram. Men inte alltid. Ibland är det ta mig fan precis tvärtom. Och hur får man reda på det? VAR hittar man information om när just JAG eller just MITT BARN behöver en kram. VAR???
Svaret kommer få dig att tappa hakan! När du får veta svaret kommer du knappt tro att det är sant. För att det är så enkelt. Klicka här och fyll i dina kreditkortsuppgifter så kommer du få en exklusiv inbjudan med rabatt på vår nästa workshop.
Lurad igen. Fan vad jag har låtit mig luras många gånger. Men nu vet jag att INGEN kan tala om för mig vad jag behöver. INGEN kan tala om för mig vad jag gillar och vad jag ogillar. INGEN kan tala om för mig vad jag skall göra eller låta bli att göra.
För det finns ingen bruksanvisning till mig OUT THERE. Det bär mig emot att säga det men Jesus hade ingen aning om hur jag fungerar eller hur mitt liv ser ut. Ingen jävla aning. Inte Buddha heller. Inte Ramana Maharshi eller Jordan B Peterson eller Mia Självkänsla NU Törnblom. Vad vet Mia Törnblom om min självkänsla? Hur kan Jesus veta när jag skall vända andra kinden till?
Jag är färdig med trams i stil med “alla människor fungerar ju på ungefär samma sätt”. Jag är färdig med UNGEFÄR. För jag är inte en UNGEFÄRLIG människa. Mitt liv är inte något som höftats fram på ett ungefär. Jag är en jävligt exakt och skarpskuren figur. Mitt liv är helt unikt.
Bara jag kan veta vad jag behöver, vad jag gillar och vad jag skall göra. Samma sak med motsatsen. Vad jag inte behöver, vad jag ogillar och vad jag skall låta bli att göra. BARA JAG. Och HUR vet jag då vad jag gillar och vad jag behöver?
Alltså, svaret på den frågan är ett gapskratt. För att frågan i sig är så absurd. Men den är också tragisk. VAD och VEM har fått en människa att tappa kontakten med kroppen och känslorna. För det är såklart där svaret finns. Min kropp talar om för mig vad jag behöver. Den talar om för mig vad jag gillar och vad jag vill göra. SKITENKELT. Lika enkelt som att veta när man skall gå på toaletten. Behöver jag läsa någon jävla bok för att veta när jag skall gå på toaletten? Behöver jag betala pengar för att delta i en toalett-workshop?
Svaret på den frågan har ofta varit ja. Det är precis vad jag sysslat med och det är precis vad jag ser att andra sysslar med. Och det är som sagt både absurt och tragiskt. Hur blev det såhär? Har det alltid varit så?
Ja, jag tror faktiskt det. Och jag tror faktiskt att jag vet varför. Såhär är det. Ibland, när man behöver gå på toaletten, finns det ingen toalett i närheten. Man måste hålla sig. Och att hålla sig är jobbigt. Då får man rådet att tänka på något annat. Stänga av liksom. Låtsas att man inte är toanödig. Och framför allt måste man lära sig att inte prata om det. Det tillhör en av de sakerna man inte pratar om. Man får heller inte visa att man är toanödig. Det är jätteirriterande för andra. Vi gör undantag för små barn och förståndshandikappade. Resten måste skärpa sig och inte låtsas om att de är toanödiga. Vilket är skitsvårt när det är den allt överskuggande känslan och tanken. VAR finns det en toalett? NÄR får jag gå på toaletten? NÄR NÄR NÄR???
Men vi lär oss stänga av. Vi låser dörren till den känslan och slänger bort nyckeln. Och så får vi problem med förstoppning. Och om toanödigheten vore den enda signalen från kroppen som vi lärde oss ignorera skulle det väl vara ok. Men så är det tyvärr inte. Det är likadant med en lång rad behov och känslor. Jag behöver inte räkna upp allt här eller så är det precis vad jag behöver göra för att påminna mig själv om allt jag glömt bort. När jag blir arg till exempel. Det passar ju sällan speciellt bra. Vi gör undantag för barn såklart. Och förståndshandikappade. Dom får visa ilska. Vi andra måste hålla masken och istället sticka varandra med giftiga kommentarer. Annars skämmer vi ut oss. Så vi lär oss hålla huvudet kallt. Vi MÅSTE lära oss det. Annars klarar vi oss inte. DET är vad vi får höra om och om igen.
Och på många sätt stämmer det ju faktiskt. Säg att vi behöver få ansvarig handläggare på kommunen att godkänna vår ansökan om bygglov. Ja, ni fattar ju. Jag behöver inte utveckla. Men stackars satar som inte fattar. Stackars den som börjar skrika och gapa inne i kommunhuset. Och det händer ju ibland. Bara tanken får oss att rysa trots att vi själva i samma situation helst vill skrika av ilska. För att idioten på andra sidan skrivbordet inte fattar. För att idioten på andra sidan skrivbordet INTE VILL fatta och bara vill jävlas med oss och visa sig viktig när hen hänvisar till kommunens riktlinjer.
Det är såhär det går till när vi tappar kontakten med oss själva. För alla svar vi behöver finns i våra kroppar. När jag är i kontakt med mina behov och känslor behöver jag inte gå på några dyra workshops….
… och nu kära vänner riskerar det enkla att bli riktigt krångligt för visste ni att det finns femtioelva miljoner workshops som lär ut hur man kommer i kontakt med sina behov och sina känslor? Såklart ni visste.
Alltså jag bara MÅSTE få skratta åt oss människor.
Alltså, kan vi inte bara sluta krångla. Jag hakar på min kära fästmö Cecilia och det hon skrev igår här på facebook. Grejen med Cecilia är att hon har integritet. Stor integritet. Och hon har fått kämpa för den. Och det måste vi alla göra. Om jag trots allt skulle bjuda in till en workshop så skulle den handla om hur man stärker sin integritet.
Hur fan skulle en sådan workshop se ut? Jag tror att budskapet skulle finnas redan i inbjudan. Såhär skulle jag skriva:
Varmt välkommen till en workshop där jag skall tala om för dig hur du skall leva ditt liv! Om du ens rör vid tanken på att faktiskt dyka upp så är det en varningssignal. Snälla älskade medmänniska! Stanna hemma! Behåll dina pengar och ägna tiden åt att göra något som du tycker om att göra. Tillsammans med människor du tycker om att vara med. Snälla kom INTE på min workshop. För jag har ingen aning om vad du behöver för att leva ett bra liv. Jag vet att du heller inte har någon aning. Jag vet att du är ledsen och rådvill och önskar att någon annan kunde säga till dig hur du skall leva ditt liv.
Jag känner med dig. Jag förstår att du vill att jag eller någon annan skall hjälpa dig.
Men INGEN kan hjälpa dig.
Först när du inser det kommer det vända och bli bättre. Svaren finns i dig. I din egen kropp. Lär dig lyssna på din kropp. Börja med enkla saker som när du känner dig hungrig eller ensam eller toanödig. Ju bättre du blir på att lägga märke till vad du känner och vad du behöver desto enklare kommer ditt liv att bli. Det är allt jag kan säga för att hjälpa dig. Och det är ingenting du behöver betala pengar för. Om du känner dig ensam och vill ha sällskap kan du ringa mig. Om jag har tid och lust kommer jag över. Eller så kan du komma hit och dricka en kopp kaffe om du vill.
OM DU VILL.
Där har du nyckelordet.
Om du inte vill så skall du inte komma över. Det är så jävla enkelt att vara människa. Och vi har gjort det så jävla svårt.
Men det som är bra är att vi kan sluta krångla nu. Alltså nu som i NU. Om vi vill alltså. Det är helt frivilligt.

Drömbjörn spekulerar

Text skriven 23/9 2019
Plötsligt händer det märkliga ting. Miraklernas tid är inte förbi. Jag vaknar upp.
Bara sådär. Upp ur vakendrömmen.
Jag vet att jag vaknat upp därför att det känns som första gången. Det känns alltid som första gången.
Att gå tillbaka och läsa om tidigare uppvaknanden - mina egna eller andras - ändrar ingenting. Allt är lika nytt ändå. Mitt liv är lite udda på det viset att jag har bloggat om min andliga resa. Där finns de på pränt - mina olika uppvaknanden - med datum och allt. Och när jag läser mellan raderna ser jag att den fanns där varje gång - känslan av att det var första gången.
Nr 1
Att det känns som FÖRSTA GÅNGEN är det första av fem kännetecken på att jag vaknat upp ur vakendrömmen. Det vakna är ALLTID NYTT.
Nr 2
Det andra kännetecknet kan verka paradoxalt men makes perfect sense när jag vaknat. Det blir uppenbart att DET som öppnar sig - det vakna - ALLTID har varit här. Man skulle kunna säga att det är utan början eller slut.
Allt som finns är denna första gång. Denna första kyss. Det nya är allt som finns. Det genomströmmar allting och föreställningen om ett förflutet och en framtid går upp i rök.
Nr 3
Och det tredje kännetecknet är att allt det andra, det viktiga och problematiska - VAKENDRÖMMEN - aldrig funnits. I alla fall inte i verkligheten. För att citera Thoreau - Only that day dawns to which we are awake.”
Nr 4
Det fjärde kännetecknet är att den jag var i drömmen - drömBjörn - är kvar i drömmen. Han är inte verklig och kan därför aldrig vakna. Han är inte här. Har aldrig varit och kommer aldrig vara här.
Det är alltså inte drömBjörn som vaknat. Jag kan kalla mig vakenBjörn om jag vill, men vakenBjörn har ingen historia. Det finns ingenting att säga om honom. Inte ens att han är en han. VakenBjörn behöver inte definieras. Han behöver inte placeras i en kontext av tid och rum.
Det är uppenbart att VakenBjörn alltid har varit vaken. Så egentligen finns det inte NÅGON här som har vaknat.
I det vakna finns inget bagage av förflutet att släpa på. Därför finns det heller inget förflutet att vakna upp ifrån. Här finns inga framtidsplaner att förverkliga. Vilket leder oss till det femte och sista kännetecknet.
Nr 5
ALLT ÄR REDAN FULLBORDAT OCH KAN ALDRIG VARA NÅGOT ANNAT ÄN FULLBORDAT.
Med andra ord ...
… ALLT HAR ALLTID OCH KOMMER ALLTID VARA FULLBORDAT.
Ingenting saknas. Ingenting är överflödigt.
Ingenting att söka och ingenting att förlora.
***
Thats it.
***
It’s the beginning and end of a story with neither beginning nor end.
***
Och ändå finns det mer att säga om detta outsägliga.
Inte för att något behöver sägas. Men ändå. Här finns heller inget behov av att tiga.
***
En av de märkligaste sakerna i allt detta är att jag fortfarande förstår det språk som pratas i vakendrömmen. Det är som att drömkaraktären Björn fortsätter drömmas fram tillsammans med drömmens andra karaktärer.
Det är som att drömBjörn fortsätter tycka och tänka om det han aldrig kommer förstå. Och det roliga med drömBjörn är att han aldrig kommer förstå att han aldrig kommer förstå.
DrömBjörn inbillar sig att han förstått en massa saker om det vakna.
Jag tycker mig höra honom använda svåra ord som dissociera och integrera.
Att vakna kan vara ett sätt att dissociera, säger han grötmyndigt. Det är VIKTIGT att förstå det, så att man inte glömmer att integrera upplevelsen av vakenhet med den så kallade vakendrömmen. Det är viktigt att inte förneka vakendrömmen, säger han och ser bekymrad ut. För drömBjörn ÄR verkligen bekymrad. Bekymrad är hans normaltillstånd. Det kan bli stora problem om man dissocierar från vakendrömmen.
Vakendrömmen, som är ett ord för den relativa verkligheten, för det mänskliga.
Om man inte integrerar vakenheten med det mänskliga kan det bli STORA PROBLEM. DrömBjörn nickar flera gånger för att inpränta betydelsen av det han sagt.
Han nickar också för att döva känslan av att han faktiskt inte har en susning. Att han bara gissar och spekulerar. Att det han just sagt är rappakalja från början till slut.
Han nickar för att slippa kännas vid det han innerst inne vet - att han är en larv och att en larv aldrig kan veta något om hur det är att vara en fjäril.
Han nickar för att han vet - att det han tror sig veta - är vad andra larver sagt om att vara fjäril.
Och här är jag - VakenBjörn - och vet allt om hur det är att vara fjäril och att en av sakerna med att vara fjäril är att ingenting behöver sägas. Ingenting behöver analyseras, problematiseras, kategoriseras eller definieras.
Det är lätt att vara fjäril. Vakendrömmen är tung och larver rör sig långsamt.
Det här - DET VAKNA - är lätt. Lekfullt. Enkelt och uppenbart.
***
På riktigt, det här är så märkligt. Jag har ägnat nästan ett år åt att bekymrat begrunda vikten att att inte använda vakenheten för att dissociera.
Jag har ägnat nästan ett år åt drömBjörn och hans processer. Det har känts väldigt viktigt. Det har varit läkande. Inte lekande lätt men läkande rätt.
Men har det behövts?
Såklart inte.
Det har varit en dröm från början till slut.
***
Nu skall jag säga något om det delikata arbete som verkar följa varje uppvaknande. Det finns massor att säga om post-awakening. Men jag vill lyfta en sak bara. Jag vill skriva ned det nu när det är som nyfallen snö. Som ett pristint landskap utan spår.
Här finns en ohejdbar och omutlig önskan om att hedra och fira vakenheten. Att vara den trogen. Och det här är delikat. När jag pratar om att vara trogen sitt uppvaknande låter det som att man skulle kunna vara otrogen. Att man skulle kunna förråda vakenheten och förlora den.
Det går inte.
Men det finns en tanke här som jag vill ge näring. Som jag vill plantera och sköta om så att den växer till sig. Tanken handlar om drömBjörn. Han som aldrig kommer förstå vad detta är. Jag ser att han ändå skulle kunna förstå att han inte kan förstå. Jag ser att drömBjörn kan ha tillit till vakenheten. Att han ödmjukt kan tjäna vakenheten.
För det är ändå drömBjörn som har en röst och ett språk. Det är drömBjörn som försökt skriva något om det som just hänt. Det är han som lutar sig in i mysteriet lyssnar till dess viskningar. Det är han som försöker tolka det outsägliga.
VakenBjörn däremot, han gör ingenting. VakenBjörn är för alltid outsägligt tillfreds och för alltid stilla.
Jag inser att jag fick det att låta som att det var vakenBjörn som skrev. Men så var det inte. VakenBjörn kommer aldrig skriva ett enda ord.
Det är i drömmen vi kan mötas, du och jag. Tanken på att människor kan mötas bortom orden är vacker. Men i stillheten kan vi aldrig mötas. Där är vi ett.
Därför finns det också en längtan efter att hedra drömmen. Hedra möjligheten att mötas. Hedra språkets lekfullhet.
Och framför allt finns här en längtan efter att låta drömmen genomsyras av vakenheten. En längtan efter att låta drömmen TJÄNA vakenheten.
Ett kort ögonblick innan den löses upp kan drömmen få stråla av vakenhetens klara ljus. Som dimslöjor i morgonsol.

Vad är grejen med sköldpaddor och varför gillar krokodiler att bo kollektiv?

Text skriven 1/9 2019
Jag beundrar människor som försöker leva i kollektiv. De är modiga och vackra i sin vägran att ge upp. Jag menar, antalet kollektiv som kraschade och löstes upp under 60- och 70-talet är väl i det närmaste oändligt? Utgör inte alla dessa misslyckanden ett tillräckligt stort berg av evidens för att vi inte är skapta för dylika experiment?
Det är lätt att landa i slutsatsen att auktoritär toppstyrning är det enda som kan hålla ihop grupper större än kärnfamiljen.
Men i Järna där vi bor finns en optimism när det gäller kollektivboende som är häpnadsväckande. Här vägrar man ge upp. Visserligen har man rebrandat konceptet kollektiv och pratar istället om communal living. Men i alla fall, varifrån kommer denna vägran att ge upp? Människor i Järna verkar inte kunna sluta försöka och jag verkar inte kunna sluta vara nyfiken på varför. Hur kan man INTE vara skeptisk när man ser alla misslyckanden? Med misslyckanden menar jag inte att kollektivet krisar ibland och att en och annan familj eller enskild medlem flyttar ut. Nej, jag menar att hela kollektivet dör.
För ett drygt år sedan var vi och lyssnade på några modiga själar som pratade om vad som krävs för att flera familjer skall kunna leva tillsammans under samma tak och dela på uppgifterna UTAN en auktoritär ledare. Jag minns att “modet att vara sårbar” lyftes fram som en grundförutsättning för att lyckas. Så länge vi går omkring i rustning kan vi inte lära känna varandra tillräckligt bra för att lyckas. Det var deras arbetshypotes. Med andra ord måste vi, för att lyckas, ta av oss våra masker och sluta spela spel.
Spontant känner jag att motsatsen är helt naturlig. Att ta på sig en stor fet rustning när man kommer läskigt nära andra människor som man inte känner på djupet verkar intuitivt rätt.
Jag har lärt mig att subtext är (nästan) allt och att vi skall fokusera mer på vad människor inte säger än vad de säger. Är det för att jag är en skräckslagen liten stackare? Det tror jag inte. Jag tycker bara att livet blir så jäkla platt och trist utan subtext.
Därför finns det all anledning att bli på sin vakt när man möter människor som pratar mycket om ovillkorlig kärlek och total acceptans. Så tänker i alla fall jag. Människor som vill vara larger than life eller “larger than human” är läskiga tycker jag.
Jag tror att grundförutsättningen för att lyckas bo kollektivt är att fokusera på individernas gränser. Med andra ord, rustningar, pansar och försvar. När avståndet till andra människor ÖKAR verkar det vettigt att tagga ned lite och slappna av, men när avståndet MINSKAR verkar det som självmord. Så kan jag ibland tänka.
Samtidigt fattar jag ju att hela grejen med communal living är just att MINSKA avståndet mellan människor och sluta bygga staket. Imorgon flyttar vi, by the way, in i vårt nya hus som har både staket och häckar runt hela huset. Det känns skönt tycker jag. Donald Trump gillar också idén om en stor fet mur mot Mexiko och resten av världen och det är han tydligen inte ensam om. Jag fattar att Trump är allt annat än en husgud bland de människor som brinner för communal living.
Nej, sårbarhet kan vara att ta bort gränsen mot Mexiko och låta amerikaner och mexikaner leva under samma tak UTAN Trump som president. Bättre då, tycker många, med en sårbar president som lyssnar på alla, validerar alla och vägrar köra över någon enskild medborgare. Jo, jag inser att en sådan president skulle bli kortlivad så därför kanske man skulle byta ut hela det amerikanska styrelseskicket mot något mer modernt som direktdemokrati till exempel.
Då skulle den nordamerikanska kontinenten bli sårbar på riktigt. All världens skurkaktiga ledare skulle komma dit och slåss om den amerikanska arméns gigantiska vapenarsenal. Bara en sådan sak. Vilken kaos det skulle bli.
Och kaos är ju precis vad som uppstår när människor börjar med communal living. Husmöten där människor gråter och skrattar om vartannat och springer in på sitt rum som små barn när de andra varit dumma för att sedan komma tillbaka och berätta om hur det kändes FÖR DOM. Träna på att säga att “när du säger sådär” så känner jag såhär. Vilket känns helt fel när det enda man vill säga är att de andra är idioter och borde sluta vara idioter. Och sedan kramas man och försöker älska de andra på ett autentiskt sätt samtidigt som kroppen protesterar och kokar av ilska. Är det något du vill dela? Du FÅR vara arg och uttrycka det på ett respektfullt sätt FÖRUTSATT att du tar ansvar för din ilska och behandlar oss andra med respekt. Äh, fuck it, jag drar! Ha ett bra liv, skithögar!
Men det säger man inte. Man kramas jättelänge och säger saker som inte är sanna. Kanske är den enkla sanningen i den här frågan att vi inte är skapta för communal living. Kanske är vi skapta för att leva under starka ledare. Kanske är det där med sårbarhet inte vår grej. Kanske gör vi FAKTISKT klokt i att skydda oss genom att spela spel och låtsas?
Om jag visste svaret skulle jag inte vara så nyfiken på det här fenomenet.
Kanske är jag en sköldpadda. Jag gillar i alla fall sköldpaddor. Grymt läckra djur. Och grejen är att krokodiler också gillar sköldpaddor. Det är många som vill glufsa i sig sköldpaddorna. Men dom har varit smarta. Annars hade de inte överlevt. Dom fattade grejen med att skydda sina gränser. Visste ni att “... ett typiskt sköldpaddsskal består av 61 oberoende benplattor, som på rygg och buk är sammansatta till ett slags låda. Utanpå benplattorna finns det ytterligare 50 plattor av horn, som är arrangerade oberoende av de underliggande benplattorna.” (från illustrerad vetenskap)
Kan det vara så att krokodiler är lika sugna på communal living som våra modiga kollektivboende vänner här i Järna?
Och nu skall jag vara sårbar och avslöja hur rädslobaserat hela mitt tänkande är. Snudd på paranoia. Jag vet att det sänker min status i andliga sammanhang men jag har en enkel fråga. Hur vet vi att krokodiler inte kan klä ut sig och låtsas vara andliga, öppna och sårbara?
Alltså, seriöst, om JAG vore krokodil, skulle jag klä ut mig till sköldpadda. Om jag vore krokodil skulle jag gilla sköldpaddor och fantisera om att de en vacker dag skulle samlas i samma hus och ta av sig sina skal. Jag skulle dregla hela vägen till en sådan festmåltid.

Jag ogillar uttrycket offerkofta

Text skriven 30/8 2019
När man säger att någon tagit på sig offerkoftan låter det som att den drabbade personen haft ett val. Som jag ser det ingår begreppet "offerkofta" i en filosofi som har snickrats ihop för att ge oss kraft och befria oss från lidande. Intentionen verkar vid första anblicken vara god. Den bärande idén, om man kan tala om en sådan, är ett hopkok av New Age floskler som sammantaget målar upp en bild av den enskilda människan som en gränslöst kreativ kraft. En kraft som nästan (eller helt) kan likställas med Gud. Inom ramarna för denna "personal empowerment" ser man på Gud som ett överflödigt och utdaterat begrepp eftersom vi nu kommit in i en "New Age" där vi alla är allsmäktiga Gudar. Vi hade bara råkat glömma det.
Men när den inspirerande och grandiosa workshopledaren /gurun påminner oss om vår obegränsade makt att skapa vårt eget liv precis som vi vill ha det minns vi. En jobbig grej är bara att andra människor inte minns att vi (eller de själva) är Gud.
Jag ser framför mig en scen ur filmen American Beauty där Carolyn, Lesters fru sitter i bilen efter att hennes värld har rasat samman. Allt hon vill göra är att gråta som ett förtvivlat barn men istället börjar hon frenetiskt upprepa en av sina favorit floskler - I refuse to be a victim.
Hennes fasad har krackelerat och det är första gången i filmen som man faktiskt skulle kunna känna sympati med henne. Man skulle vilja lägga armen om henne och säga några tröstande ord i stil med - jag förstår att det här känns jobbigt men det kommer bli bra.
Bara så. Vanlig äkta sympati med en medmänniska som hamnat i skiten. Men det går inte att lägga armen om Carolyn för hon har gått ut i strid. Tagit på sig en rustning av positivt tänkande. Hon har till och med beväpnat sig med en pistol. Vad eller vem skall hon skjuta? Manusförfattarna lämnar oss i ovisshet men vi kan gissa. Kanske är det hon som skjuter sin man Lester. Eller så kommer hon symboliskt mörda den lilla flickan inom sig som faktiskt kan vara ett offer för livets små och stora grymheter.
När Carolyn VÄGRAR vara ett offer så vägrar hon samtidigt att vara i kontakt med sin mänsklighet. Hennes kropp är bräcklig. Den kan skadas och plågas. Den har gränser som kan kränkas. Men hon VÄGRAR identifiera sig med kroppen. Istället identifierar hon sig med en fasad av perfektion. En narcissistisk bild av sig själv som övermänsklig och gränslös perfektion.
Att hennes värld rasat samman handlar inte om att hon blivit utsatt för något fysiskt övergrepp. Men hennes egen berättelse om vem hon är har spruckit och det gör ont nog. Våra berättelser om oss själva är fysiska. När vi känner oss stolta sträcker kroppen på sig och när vi skäms som hukar vi oss och vill gömma vårt ansikte. Det är mänskligt att kunna bli sårad, både fysiskt och mentalt. Men hon VÄGRAR bli sårad. Hon VÄGRAR ta på sig offerkoftan.
Och effekten av detta blir att hon går miste om den sympati hon annars skulle kunna få. Istället framstår hon som patetisk. Vi frestas att skratta rått åt henne där hon sitter i bilen med tårarna strömmande samtidigt som hon sammanbitet upprepar - I refuse to be a victim!!
Hennes vägran att vara mänsklig gör henne ännu mer ensam och hennes ensamhet gör henne därför till ett ännu större offer.
Jag säger inte att vi inte kan känna sympati med henne också i denna scen men hon gör det svårt för oss att ge tröst. Vi riskerar att bli skjutna.
Innan jag avslutar vill jag nämna en annan sak. Något som är lätt att glömma när vi är höga på vår egen inbillade allmakt. När vi talar om för någon som blivit ett offer att personen själv har valt det, gör vi oss skyldiga till något som kallas sekundär viktimisering. Exempel på detta är att säga till våldtäktsoffret att hon får skylla sig själv då hon valt att klä sig utmanande. Hade hon klätt sig i fula, bylsiga byxor hade det aldrig hänt.
Ja apropå kläder. Det verkar som att kvinnor som blivit våldtagna brukar välja fel två gånger. Först har de valt att ta på sig "för" utmanande kläder. Sedan väljer de att ta på sig offerkoftan. Eller offerallen som sägs vara för de som inte klarar sig med en offerkofta.
Nej, skärpning alla våldtagna och ännu inte våldtagna kvinnor!!

Hi Mooji!! Eller borde jag skriva beloved master?

Text skriven 26/5 2019
Jag har funderat på att skriva ett brev till Mooji. Han är en andlig lärare som har gett mig mycket inspiration genom åren. Jag har bara träffat honom en gång och det var när han höll en veckas retreat i Folkets Hus Årsta i Stockholm 2010. Innan dess hade jag tittat på otaliga Youtube-videos med honom.
Sedan dess har mitt intresse för Mooji sakta avtagit. Eller så har det kommit och gått kan man säga. Nu har mitt intresse kommit tillbaka igen men på ett jobbigt sätt. På nätet har han vuxit till en allt mäktigare influencer och som alla influencers har han också fått sin skara av haters. Det här såg man redan för några år sedan och Sanghan började därför stänga kommentarfunktionen på hans youtubevideos. Jag minns när jag första gången hörde om det här. Jag reagerade inte så mycket. Tänkte bara att jaja, det finns haters och troll överallt på nätet. Jobbigt. Och sedan inget mer med det. Jag tyckte mest synd om de som måste sitta och läsa och ta bort all skit som skrevs om Mooji. Stackars satar, tänkte jag, som bär på så mycket smärta och hat.
Sedan kunde jag inte låta bli att tolka det hela utifrån en tankefigur som verkar finnas varhelst det finns en stark andlig ledare. Ju mer ljus ledaren för in i världen desto mer mörker drar han/hon till sig. Den här tankefiguren har också använts av alla kända sektledare för att skapa ett starkare vi och dem. En mer svartvit verklighet. Ju mer gott sekten gör i världen desto mer mobiliserar mörkrets makter.
När man diskuterar faktaresistens är detta absolut en parameter som väger tungt. Låt säga att en sektmedlem får se övertygande bevis för att ledaren har begått en rad brott. Tanken som då dyker upp i sektmedlemmens huvud är att det måste vara Satan /Mörkrets herre som är ute efter att så tvivel. I sin förvirring och oro söker sig därför sektmedlemmen närmare sin ledare.
Ovanstående var funderingar som dök upp i mitt huvud när jag först hörde om att antalet Mooji-haters ökade. Men sedan tänkte jag att - nej, så får jag inte tänka, Mooji är INTE en sektledare och Sanghan i Monte Sahaja är INTE en sekt. Jag känner flera personer som besökt Monte Sahaja och har väldigt svårt att se hur det kan ligga något i de anklagelser som riktas mot Mooji.
Det gick några år och jag glömde bort det hela. Tittade aldrig på Mooji videos och tappade kontakten med de vänner som var en del av Mooji-sanghan. Men då och då dök Mooji upp i mitt medvetande. Som ett kärt minne. Med en känsla av tacksamhet.
När sedan metoo-rörelsen drog igång på allvar kom också anklagelser mot Mooji. Min första reaktion var en trött suck. Herregud, Mooji är en av de lärare som tillhör den lineage som går via Papaji tillbaka till Ramana Maharshi. Och bland de lärare som kommer från Papaji finns det många som haft sex med elever. Ingen nämnd ingen glömd ...
De har levt och verkat i en kultur där man haft en inställning till sex som varit väldigt fri. Väldigt hippie kan man säga. Därför har dessa övertramp aldrig blivit några stora skandaler i sin egen kontext. Självklart har man känt empati med de elever som känt sig utnyttjade men så mycket mer har det inte varit.
Därför kände jag mest trötthet när jag först hörde om Mooji som en sexual abuser.
Sedan kom självmorden. En man tog sitt liv på Moojis Ashram i Portugal. En annan Mooji-anhängare tog sitt liv i Sydafrika. Självklart är det tragiskt med självmord. Men vad säger det om Mooji? Han har tusentals anhängare. Jag vet inte hur många men jag antar att det handlar om tiotusentals människor som kommit och gått genom åren. Att ingen av alla dessa människor skulle begå självmord är statistiskt omöjligt. Ingen riktar anklagelser mot påven varje gång en katolik begår självmord. Så jag släppte det också.
Men jag har ändå funderat på att skriva till Mooji. Jag skall komma till varför. Det finns ett forum på nätet som heter Cult Education Forum där det finns en gigantisk tråd om Mooji där man försöker klargöra om Mooji företräder en sekt och om det kan vara värdefullt att informera om det. För att varna sårbara sökare. Jag fick en länk till den här gigantiska diskussionen och började läsa. Mooji a cult? heter tråden. Jag har läst och läst. Och ändå bara skummat av ytan på det massiva materialet. Det är jobbigt att läsa eftersom så mycket är upprepningar och tjafs mellan olika medlemmar blandat med uppmaningar från moderatorerna att fokusera på ämnet.
Sexanklagelserna och självmorden intresserar mig inte så mycket. Att människor som lämnat Monte Sahaja mår psykiskt dåligt och måste gå i terapi är heller inte konstigt och kan inte så enkelt kopplas till Mooji. De människor som söker sig till Mooji mår ofta dåligt från första början och hoppas att Mooji skall kunna trolla bort alla deras problem vilket han inte kan. Såklart. Sedan kommer de hem och skyller på Mooji.
Men det är några andra saker som fångat mitt intresse. Något långt mer subtilt. Men jävligt potent. Om Mooji kommer falla är det inte på grund av sexanklagelserna eller självmorden bland medlemmarna. Den lilla tuva som kan komma att stjälpa det stora lasset av andliga sökare kan sammanfattas med ett ord - antiintellektualism - med andra ord - att se ned på tänkandet.
När man skriver ett brev till Mooji kan det hända att han läser upp det inför gruppen på en Satsang. En Satsang som dessutom streamas ut på video så att tusentals människor får höra vad man skrivit i sitt brev. Samma sak om man kommer fram till Mooji under Satsangen och har en fråga eller ett bekymmer.
Det kan också hända att han avfärdar det man skrivit med ett skratt. Men inte vilket skratt som helst. Ofta handlar det om att han får publiken att skratta. Han gör vad som kallas "Playing to the crowd". Han är bra på det Mooji. Och varför skulle publiken skratta åt mitt brev eller min fråga? Jo, det är precis vad jag skall försöka förklara nu.
När jag var ny i den kultur som Mooji företräder, vi kan kalla den för Satsangkulturen, blev jag utskrattad några gånger. Men jag lärde mig snabbt vad jag gjort för fel och började göra rätt. Jag lärde mig också att skratta med gruppen när någon gjorde samma fel som jag. Det var nästan alltid nybörjare som blev utskrattade.
Felet man gör som nybörjare är att "komma från huvudet". Vad tusan betyder det? Jo, det betyder att man har en fråga som är väldigt väl genomtänkt. Med väl genomtänkt menar jag att man dragit sig till minnes vad man läst och lärt sig inom filosofi och psykologi samtidigt som man ser till att frågan är relevant för ens egen vardag och människorna runt en. Man har verkligen vänt och vridit på frågan och hoppas bli bemött med respekt på samma våglängd. Men allt man får är ett skratt. Ett kärleksfullt skratt. De är i alla fall vad de som skrattar tror. Att de är kärleksfulla.
De andra mer erfarna Satsangdeltagarna tänker då något i stil med - Å Gud, den där killen Björn är allt bra gullig, han tror fortfarande att han kan tänka ut svaret på sina frågor. Jag minns när jag var nybörjare, då trodde jag också att svaret finns i huvudet. Men nu har jag lärt mig att allt handlar om att komma ned från huvudet och landa i hjärtat. ALLT handlar om hjärtat. Att vara. Här. Nu. Evigt. Gränslöst. Öppet.
De som blivit ledsna när Mooji skrattat bort deras fråga har fått höra följande från andra Sanghamedlemmar. "Mooji hör dig inte när du kommer FRÅN HUVUDET". Eller - "Mooji vill höra din A-fråga, inte din B- eller C-fråga". Om personen känner sig riktigt kränkt eller ledsen, så får hen höra att "Mooji gav dig precis det du behövde just då. Vi får inte alltid vad vi vill ha men ALLTID, ALLTID exakt vad vi behöver" ... eller något liknande.
Det finns flera anledningar till att jag skriver den här texten. En anledning är nyfikenhet. Jag är som alla andra när någon säger skandal. Jag tänker ingen rök utan eld. Jag känner lukten av blod. Primitivt och mänskligt. En annan anledning är att jag själv har gjort precis de här sakerna jag beskrivit ovan. Jag har gjort det inför grupper några gånger och många, många gånger har jag bemött människor med den här typen av arrogans. För det är vad jag landar i att det handlar om. Det är arrogans i finkläder. Jag skrattar åt dig för att du är vacker. För att du är mänsklig och ännu inte vaken. För att du ännu tror på dina tankar och berättelser. Jag ser att du jagar din egen svans men du ser det inte och DÄRFÖR skrattar jag.
Nu tänker jag gå tillbaka till skvallret om Mooji. Som sagt, jag tror inte att sexanklagelserna är det största problemet. Jag vill absolut inte tona ned det om det skulle bli polisanmälningar om våldtäkt eller ofredande. Men vad jag förstått så är Mooji inte anmäld för något brott.
När det gäller psykisk sjukdom och suicid har de blivit väldigt tydliga med en disclaimer om att ingenting som erbjuds av Mooji kan ersätta psykiatrisk vård eller medicin. Det är bra.
Men det här gruppskrattet åt människor som tänker självständigt. Det gillar jag inte. Det är respektlöst. När det kombineras med ett narrativ där "mind" (som är ett annat ord för kritiskt tänkande,) får representera allt fler dåliga saker, vill jag säga något.
Allt fler vittnar om att kritik mot Mooji eller omständigheterna i Monte Sahaja avfärdas med ett litet batteri av korta fraser där den vanligaste är "Don't waste you energy on that, it's only your mind". Eller "don't listen to your mind". "It's only your mind trying to distract you from the Truth".
Jag kan inte låta bli att tänka på en landsman till Mooji, jamaicanen Noel Jones som är en av de skickligaste predikanterna jag någonsin hört och allt han säger bygger på en gnistrande dynamik mellan Gud and Satan. Och Satan är så himla listig. Satan försöker hela tiden lura dig. Och människor som lyssnar på Noel Jones blir allt mer rädda för Satan och därför allt mer beroende av att lyssna på sin pastor som kan förklara hur man gör för att inte bli lurad. Det är genialiskt och jag lyfter på hatten men på avstånd. Jag skulle aldrig gå med i en sådan församling. Jag skulle själv aldrig försöka fånga människors intresse med den typen av sagor om det goda mot det onda.
Men Mooji, herregud, Mooji, han håller väl inte på med sådant?
Jag vill inte att han skall göra det. Men ju mer jag läser i den där tråden "Mooji a cult?" desto mer tveksam blir jag. Har Mooji köpt in sig i ett narrativ där det kritiska tänkandet är Satan?
Och nu skall jag runda av med att säga att detta är anledningen till att jag ännu inte skickat något brev till Mooji. Jag skulle vilja skriva och fråga honom vad han håller på med. Skriva och tacka för all inspiration han givit mig. Men jag vill inte se Mooji "playing to the crowd" med mitt brev. Jag vill inte få höra att allt det här bara är mitt mind som försöker distrahera mig från Sanningen.
Jag litar fortfarande på att Mooji är en hygglig människa. Jag tycker mig fortfarande höra att han vill väl. Men det finns många människor här i världen som inte är lika snälla som Mooji. Det finns människor som vill utnyttja oss och lura av oss alla våra pengar. Vi kallar dem för sol-och-vårare, bedragare eller sektledare. Och de kör med samma teknik. De vill få dig att tvivla på ditt eget kritiska tänkande. Och de lyckas. Varför skulle människor annars bli grundlurade om och om igen? Det handlar ju inte om att de aldrig hört talas om sol-och-vårare. Deras olycka beror på att de börjat misstro sitt kritiska tänkande.
Jag tror att alla som läser den här texten fattar att jag inte anklagar Mooji för någonting. Så länge han inte dömts för något brott är han oskyldig. Att skratta åt människor är inte ett brott. Vi kan absolut vara patetiska i vårt ältande av gamla oförätter. Våra tankar kan absolut driva oss till vansinne. Men det är inte TÄNKANDET som driver oss till vansinne. Det är dåligt tänkande. Det är när vi hamnar snett i vårt tänkande som vi blir galna eller hamnar i skiten.
Jag vill avsluta med en fråga till Mooji som jag funderar på att ställa. Men jag vill inte bli utskrattad så jag tvekar. Mooji säger ofta att vi skall komma till honom som vi är. Utan vår historia. Utan vår historia om vilka vi är. Utan en historia om ifall vi är värdiga eller ovärdiga. Bra eller dåliga. Han vill möta oss som vi är. Och som han ibland säger, han vill möta oss utan alla titlar. Jag gillar det. Jag gillar möten människa till människa. Utan en massa krångel. Utan en massa förutfattade meningar.
Då är min fråga till Mooji. Vem är du utan dina titlar? Vem är du utan Sri och Baba? Varför kan du inte presentera dig som Tony, namnet du hade innan du började kalla dig Mooji? Vad spelar det för roll? Varför låter du människor kyssa dina fötter? Om du är en tjänare, varför kysser du inte dina elevers fötter? Fast det kanske du gör i sängen om din elev är en ung vacker kvinna? Det är vad ryktena säger. Men nu skall vi ju inte bry oss om några historier. Sanna eller falska. Det spelar ingen roll. Varför kan vi inte mötas som vi är utan krusiduller?
Med andra ord, varför är det så jäkla mycket krusidullande kring din person?
Men jag tvekar. Jag vill inte ställa den frågan till Mooji för jag vet redan svaret. Och DET kan bli Moojis fall. Att människor tystnar runt honom. För jag måste erkänna att jag är tacksam för all kritik jag får från min omgivning. Självklart blir jag förbannad ibland. Det är jävligt oskönt att få kritik. Men vad skulle hända om det blev helt tyst runt mig? Vad skulle hända om jag kunde avfärda alla kritik med "it's only your mind trying to distract you from the truth"?
Jag tror jag kan svara själv på den frågan. Jag, Björn Clausen, skulle bli helt jävla galen. Jag skulle snabbt förvandlas till ett narcissistiskt monster. Och det skulle du också. Om folk skulle hjälpa dig med allt, kyssa dina fötter varje dag och kalla dig Gud. Hur fan skulle du må då efter ett tag? Seriöst. Fundera på det.
Stackars Mooji. Har han byggt sitt eget fängelse där fångvaktarna är hans dyrkande slavar?
UA-3343870-1