fredag, december 26, 2008

Den stilla rösten i djupet av hjärtat

Jag finner att allt till syvende och sist handlar om just detta - min vilja eller Guds vilja?
Häromdagen skulle jag förklara för en vän detta med den femte turen i livsdansen - 

5, Embodiment - Att alltmer låta personlighetens handlingar bli ett uttryck av KÄLLAN. Att allt oftare låta KÄLLANS perspektiv dominera. Att allt oftare låta KÄLLANS vilja gå före personlighetens vilja.

Adyashanti säger om detta - It's tricky business - very dangerous business. Very very dangerous.

Vad menar han med det? Jag har funderat mycket över det. Det låter ju så härligt. Let go! Bli ett redskap för något högre, något visare, något mycket större och kärleksfullare. Släpp dina egna futtiga önskningar! Släpp behovet av kontroll! Bli Guds verktyg på jorden, hans tjänare!
Det låter helt sagolikt skönt. Varför säger Adyashanti att det är dangerous business?

Det kom som en julklapp! Insikten om varför detta är farligt. Plötsligt såg jag i blixtbelysning  alla de människor som sagt sig ha utfört Guds vilja ... men som skapat bottenlöst lidande, elände eller bara futtig pinsamhet. Det var inte jag - det var Gud som ville att jag skulle göra så. En röst i mig sade - gå dit, gör si eller gör så ... 
Listan blir oändligt lång. Sexuellt utnyttjande, ekonomiska oegentligheter, våld, krig. I Guds namn. Det var inte jag. Gud sade att jag skulle göra så. Jag VET när Guds röst talar till mig ... när han handlar genom mig. Jag känner det - i hjärtat.

Vänta lite nu ... sakta i backarna. Är det min rädsla som talar här? Är detta måhända ännu ett listigt drag av egot för att hålla mig tillbaka? Är det egots sätt att hindra mig från att släppa kontrollen?
Jag skall ta reda på det här och nu.

Det finns ett bra ord i svenskan - SEKTVARNING
Jag googlade på olika kombinationer - "gods will" "guds vilja" o.s.v. Och vad fick jag upp?
Sekt efter sekt. Farliga sekter. Konstiga sekter. Förvirrade människor. Och alla gjorde dom Guds vilja. 

Dangerous business. Nu fattar jag. Både det ena och det andra. För jag fattar också hur otroligt nära alla dessa fanatiska sekter är något oerhört ... oskattbart ... oändligt. Dom rör vid Gud. Dom håller sanningens eld i sin hand. Och dom tänder på. Dom brinner. Dom överlåter sig. Dom släpper kontrollen. Dom låter Guds ord lysa igenom deras rädsla. ..... men det blir så jävla fel ... så in i helvete fucked up!
Och det, det är farligt. 
Vad göra?
Skall man blunda. Skall man säga. Nä nä nä, nu är det egot som talar, nu är det rädslan som tar struptag på mig. Jag ÄR Guds verktyg. Tillit Björn. Tillit.

Hur vet vi?
Ett vanligt svar är att vi VET. Vi bara vet. 
Ja men hur?
Det känns i hjärtat. En röst, en liten stilla röst längst in i hjärtat säger oss att DETTA ÄR GUDS VILJA. Så säger dom... alla dessa underbara människor som sprider ljus och glädje, ... så säger alla de underbara människor som gör vår värld lite bättre varje dag ... OCH så säger dom  - tokstollarna ... allihopa. 

Jag ÄLSKAR Adyashanti för att han vågar ta i det här. Jag litar på honom till 100%. Inte personen Adya - jag känner inte karln och jag tänker inte söka upp honom heller. Kanske korsas våra vägar en dag.... eller inte. 
Nej, det är frågan som jag älskar. Och skärpan. Och modet. För alla när vi en djup längtan att få bli Guds redskap. Eller Källans som jag föredrar att uttrycka det. Alla blir vi trötta på att dutta hit och dit med våra små personliga perspektiv på saker som ur ett annat perspektiv är så mycket större och rikare. Vi vet ju det. Vi vill koppla upp oss till detta "något större". Till något oändligt. Och vi vill att detta "oerhörda" skall verka genom oss. Vi VET att det kan bli så. Vi vet att det ur ett perspektiv redan är så. Men vill ju också att det skall få mening på ett personligt plan. Att det skall bli existentiellt, praktiskt och grundat i vardagen.

Och vi är alla rädda för att ta det steget. Några är inte rädda och jag säger att den som inte är rädd - hon eller han är fan inte klok i huvudet. För ur vårt personliga perspektiv kan vi lära oss av andras misstag. Vi kan göra kilometerlånga listor över sjuka grejer som uträttats i Guds namn. Grejer som är sprungna ur den där stilla rösten i djupet av våra hjärtan. 

Vad kan vi alltså lära oss av det här?
Lita inte ENBART på den där stilla rösten i djupet av hjärtat!!!!

Lita inte heller på den stilla rösten i kombination med nån skruvad teori som säger att - det kanske ser konstigt ut sett från vårt personliga perspektiv - (att prästen i församlingen har sex med alla tonårsflickorna) - men det finns en högre mening med detta som vi inte kan förstå med vårt analytiska sinne. Vi kan bara lita på att Guds röst alltid leder oss dit vi skall....

Eller skall vi alltid lita på den stilla rösten i djupet av hjärtat?
Tänk om det ALLTID finns en plan med det som händer även om vi inte förstår?
Min fråga är uppriktig! 

Jag vet inte!
Jag vet banne mig inte!

Men jag tänker ta reda på det. Jag tänker inte döma tokiga sektledare som säger sig göra det Guds röst dikterar.  Jag tänker gå till botten med det här. För det är den mest centrala fråga jag någonsin stött på. Och min guide på vägen skall vara Adyashanti och alla andra som säger något vettigt. 

För vi får ALDRIG ALDRIG ALDRIG sluta lyssna på den stilla rösten i djupet av hjärtat. Hur farligt det än är. För det är där det bränns. Det är där öppningen finns. 

Jag ser också hur klokt det är att dansa den tredje turen - fixering vid källan
3. Fixering vid KÄLLAN
Behovet att undvika det delade tillståndet och upprepa de personliga intrycken av KÄLLAN
Den här fasen följer på det första personliga uppvaknandet. I mitt fall dominerade den mitt liv från år 2004 fram till nu, december 2008. Man tenderar att undvika manifestationen - man blir "världsfrånvänd". Enhetstillstånden riskerar att försvinna när man börjar relatera till omvärlden utifrån det delade tillståndet av - personligheten gentemot omvärlden. Eftersom man vill hålla kvar enhetstillståndet och slippa lidandet undviker man både relationer med andra människor och med sina egna tankar och känslor. Men längtar efter meditation och stillhet eftersom de kan erbjuda ett gömställe från omvärlden.

Jag ser hur klokt det är att dansa den turen varje dag. För att tanka på. Men klarhet och skärpa. För som Adyashanti - vi måste ha ett ankare. Vi måste ju ha något att "förkroppsliga". Varje dag. Och när vi inte är 101% säkra på att den stilla rösten i djupet av hjärtat - är Källans - ja då går vi tillbaka till Källan igen. Drar oss tillbaka. I stillhet. I andningen. 

Så där ungefär ser jag processen. Och så fort vi fattar eld - och med sektmedlemmens brinnande blick - börjar tala om att rädda mänskligheten - ja då är det dags att backa. Tillbaka till källan. Fram och tillbaka. Som en dans. 

När vi skall ut i världen - när vi skall låta källan handla genom oss - då skall vi vara uppladdade - AV KÄLLAN - inte av egot. Och vi lär oss (tror jag) skillnaden genom meditation, genom mindfulness, genom att komma tillbaka till andningen - gång på gång på gång på gång.
Vi blir sansade. Det är ett fint ord. SANSAD. Säg det till en galen sektmedlem. Undrar om han/hon vet vad det betyder?
Sansad. Jag gillar det ordet och vad det betyder för mig.

tisdag, december 23, 2008

Eckhart Tolle - ett litet hyllningstal - för mig själv

Det andliga uppvaknandet - så som det beskrivs av t.ex. Eckhart Tolle - har fått kraft och sveper fram genom mänskligheten - det drar allt fler med sig. Allt fler VET inom sig att allt är GOTT, att ingenting behöver förklaras eller
namnges eller predikas.

Allt fler ser att det som behöver förklaras och namnges och predikas inte är äkta vara. Vackert och mänskligt men inte oändligt.

Allt fler kan varje dag sträcka ut handen och röra vid evigheten. Tack vare böcker som The Power of Now, A New Earth och Oprahs lansering av Eckhart Tolle och många många andra som verkar i samma fåra, är det nu lättare än någonsin att röra vid det orörbara. Det är lättare att uttrycka sig så som jag just gjorde. Det blir allt mindre viktigt att hålla fast vid symbolerna, för det som dom pekar på är här nu. För så många. Och det är helt underbart!

Allt fler ser att DET - evigheten - alltid varit här men att dom varit där - i tankarnas fantasivärld.

Det är så många människor som bidragit till detta underbara. I det här inlägget nämner jag just Tolle men i mitt hjärta finns alla dom andra - alltid. Ögon med vars hjälp vi ser evigheten. Ögon som ser igenom lidandets dimma. Våra ögon. Vi älskar våra ögon. Eckhart Tolle är ett par ögon som är klara som kristall. Dom ser rakt in i hjärtat. Och hela världen bjuds in att se igenom dessa ögon. Tacksamheten brusar i mig när jag betänker det här.

Vi ser också de gamla symbolerna med nya ögon tack vare Tolle. Tusentals människor upptäcker Jesus på nytt. Eller Buddha. Många upptäcker också andliga lärare som varit mindre kända i väst, lärare som t.ex. Nisargadatta och Ramana Maharshi.

Kanske kan Tolles böcker spridas därför att uppvaknandet redan fått fart. Kanske är det för att vi nu skördar frukterna av miljoner människors år av meditation och ärligt skådande in i sina hjärtan.

Behöver jag skriva något mer i detta inlägg? Behöver jag nämna all denn förvirring och allt det lidande som fortfarande ligger som stor skugga över mänskligheten?
Neej. Jag ser att jag inte behöver det.

Jag har ingenting att tillägga till det som står i Tolles böcker. Har aldrig haft. Det jag skriver om här är den process som handlar om att låta böckernas kraft borra sig igenom allt bråte jag samlat på mig genom åren. Det handlar om att upptäcka HUR uppvaknandet börjar leva i min vardag. Det kan se ut som att det handlar om VAD, men det gör det inte, det handlar om HUR. För mig. I min personliga lilla värld. Den här bloggen handlar hur det Opersonliga Uppvaknandet lyser starkare än det personliga uppvaknandet. Det handlar bara om mig men samtidigt allt mindre om mig. Så känns det. Men det finns ännu inget sätt att säga detta. Men det kommer. Kanske med Tolles nästa bok. En bok som redan är ute som säger just detta är Adyashantis bok "The End of Your World". Jag önskar att Oprah kunde lyfta fram den. Jag skall skriva ett mejl och tipsa om den. Undrar om hon läser alla mejl ... var hittar man hennes mejladress tro.

måndag, december 22, 2008

Förneka att man förlorat

Har jag en fri vilja eller inte?
Mitt svar idag är att det beror på vilket perspektiv jag har. Och det är ett svar som misslyckas på bästa möjliga sätt. Vi kan inte svara på dom stora frågorna. Varje svar blir ett misslyckande. Det är min övertygelse. Men Adyashanti säger att vi kan misslyckas mer eller mindre bra. Kanske kan man säga att vi kan vara bra eller dåliga förlorare. En riktigt usel förlorare förnekar t.om. att han förlorat. Ungefär sån var jag. 

Sanningen är alltid mycket mycket större och rikare och komplexare och magiskare än vi någonsin kan komma i närheten av med våra ord. Ändå är vi beredda att investera så ruskigt mycket känsla i några ord vi sagt om sanningen. Våra ord är som urusla aktier och vi säljer hus och hem (och t.om. vår själ ... om vi har nån ... ) för att köpa dom här skit-aktierna. Så funkar vi. Fast inte alltid. Ibland klarnar det. Då ser vi att vårt personliga perspektiv aldrig kan fånga sanningen. 
Vad vi däremot kan se är att det finns ett perspektiv till - källans perspektiv. Hur kommer man dit? 
Det är knäckfrågan. För utifrån källans perspektiv har vi ingen fri vilja. Vi kan inte göra något för att komma till källan. Det är sanningen. Men inte hela. För att använda en analogi från Ramana Maharshi, vi kan använda en tagg för att dra ut en annan tagg.  Taggen skulle i detta full kunna symbolisera vårt personliga perspektiv. Med hjälp av personligheten kan vi släppa personligheten - eller - med hjälp av den fria viljan kan vi släppa illusionen om den fria viljan. 

Hur då?
Jo, genom att NU ta ett medvetet andetag. Det behövs bara ett. Eh .... jaha ... varför då? Jo, för att det bara finns ETT nu. När vi andas ett medvetet andetag skapas kontrasten. Konstrasten mellan vittnet och det bevittnade. Det är dualism. Absolut. Men här, precis här, kan vi falla in i vittnet (källan) och då händer miraklet. Just NU. Vi blir källan. Och manifestationen - i detta fall andetaget - är samma sak som källan. Flödar ut ur källan. Och då händer det. Vi ser att den fria viljan var en illusion. Vi ser att vittnet var en illusion liksom det bevittnade. Vi ser att allt är ett. Men dit kommer vi genom att dansa i dualismen. Vi använder en tagg för att dra ut en annan tagg. 

Idag, på jobbet, skall jag göra det fria valet, att ta det medvetna andetaget. NU. och nu och nu och nu. Inte sen. Det finns inte. Det finns bara ett nu. Det finns bara ETT. Ur källans perspektiv. 

Men ....
Vad är då personlighetens perspektiv? Jo, det är en manifestation av källan. Alltså samma sak. Alltså källan som dansar. Allt är en dans. En dans på rosor ... och törnen.

Nu har jag misslyckats med att säga någonting alls om sanningen. Men jag är ingen jättedålig förlorare just idag. För jag ser det. Jag låtsas inte att jag vunnit.

lördag, december 20, 2008

Att dricka öl ur Källan

Det finns ett gäng "upplysta" snubbar i London med Tony Parsons i spetsen www.theopensecret.com som kan tolkas såhär. Gå till puben, crack a beer, and relax. Det finns inget mer att göra. Allt är redan perfekt. Du är redan upplyst. Om du snackar skit om grannen, fine, det är inget problem. Det finns inte en "någon" som snackar skit. Skiten snackas av sig självt, it's spontaneously arising out of consiousness. Livet lever sig självt. Separation är en illusion. punkt slut. 

Dom skulle säga att tanken på att medvetet välja att ställa sig i livsflödet är en illusion. Källan dricker öl ur sig själv ... typ. 
Kolla gärna in länken ovan, Tony Parson är en skön snubbe. Och förmodligen har han rätt - SETT UR KÄLLANS PERSPEKTIV. 

... men ...

han missar att det finns ett personligt perspektiv. Och detta perspektiv är en manifestation av källan. (den vinklingen var ny för mig) Eftersom personens perspektiv ÄR källan så är det inte mindre sant. Det finns två parallella perspektiv.

Bha ... mind-fucking ... skulle Tony Parsons fnysa. Relax Björn, come over here and have another beer:-)

Jo, men det finns en massa människor som lider där ute och behöver hjälp och här sitter ni och snackar skit ... era patetiska alkoholiserade loosers...

Sånt biter inte på Tony Parsons. För honom är det personliga perspektivet en illusion. Roten till allt ont. Han skulle förmodligen kunna argumentera för att vår vilja att hjälpa skapar lidande. Han skulle säga att om inte den vite mannen åkt runt och missionerat skulle vi inte ha haft en massa svält och elände. 

Och varför skulle den vite mannen åka runt och missionera? Jo av samma anledning som alla andra som ställer till med elände i Guds namn. Vi gjorde bara Guds vilja säger den vite mannen som exploaterade och sög ut och förstörde och krigade. Fast dom där barbarerna ville inte fatta sitt eget bästa så vi fick ta i lite med hårdhandskarna.

Det är svårt att argumentera med snubbar som Tony Parsons. Från källans perspektiv har han rätt. Allt är perfekt. Don't mess it up, have another beer and relax.

Men någonstans känner jag och många andra att dom är rejält ute och cyklar. Vad har gått snett med dom här "upplysta" grabbarna? Joo, dom har fixerat sig i källan. Dom är bokstavligt talat fixerade vid källan till ölen. För att stoppa in det här lite snyggt i livsdansens fem turer (ordning och reda, pengar på freda) så sitter som fast i den tredje turen - fixering vid källan.

Dansen går ut på att dansa till källan och sedan dansa ut från källan. Och att ställa sig i livsflödet är ju väsentligt. Det måste vi göra varje dag, flera gånger till och med. Och det gör vi genom att utifrån det personliga perspektivet fatta ett medvetet val

torsdag, december 18, 2008

Mindfulness och livsdansens fem turer

Under en viss period efter mitt första personliga uppvaknande (inte det Opersonliga Uppvaknandet) var Mindfulness-övningar något jag fann ovärderligt. Men sedan försvann mitt intresse mer och mer utan att jag egentligen förstod varför. Nu har mitt intresse återkommit tack vare att jag kan se vilken roll Mindfulness spelar i Livsdansens fem olika turer. Först min personliga definition av Mindfulness

Mindfulness - en definition
Mindfulness förutsätter att man lever utifrån det personliga perspektivet - som dominerar livsdansens tre första turer. Det handlar om tekniker för att få ett personligt intryck av Källan genom att medvetet rikta uppmärksamheten mot kontrasten mellan manifestationen och källan ... Källan kan bara upplevas som kontrast till manifestationen. Som att ljus bara kan upplevas när det samtidigt finns mörker eller minnet av mörker. 

När man kommer till livsdansens fjärde och femte turer kommer ett nytt perspektiv in i dansen - källans perspektiv. Sett ur källans perspektiv är inte Mindfulness meningsfullt eftersom det då inte längre handlar om personliga intryck av källan, utan istället Källans Opersonliga Uttryck.
Vad jag inte såg var att källans perspektiv existerar PARALLELLT med det personliga perspektivet. Så länge vi lever som den här kroppen måste vi kunna inta det personliga perspektivet då och då för att fortsätta fungera. Man kan säga att källans perspektiv behöver det personliga perspektivet för att kunna verka i manifestationen. Detta kan tyckas självklart men för mig var det länge ett område som skapade stor förvirring - jag var fast i ett synsätt av Antingen/Eller. 

Något om Mindfulness-tekniker:
Det handlar om att rikta uppmärksamheten mot konstrasten mellan källan och manifestation. Konstrasten/brytpunkten syns tydligast i precis det ögonblick då något "kommer in" i uppmärksamheten och när något "försvinner" ur uppmärksamheten. Källan blir också tydlig i "tomrummet" mellan tankarna och mellan orden. 
Det är viktigt att veta vilka tekniker som ligger nära kärnan av Mindfulness. Dessa tekniker ingår som en del i Mindfulness. 
Koncentration - Meditation
Koncentration är en sådan teknik. Förmågan att koncentrera uppmärksamheten på ett objekt är faktiskt en förutsättning för Mindfulness. Uppmärksamheten behöver ett "ankare". Så länge vi rycks med av varje tanke och känsla som dyker upp kan vi inte börja öva Mindfulness. Vi behöver Ett vanligt objekt att koncentrera sig på är andningen - inom Mindfulness pratar man om "andnings-ankaret". När vi vilar i vårt ankare (andningen eller något annat objekt) kan vi lättare bli uppmärksamma på de ögonblick då andra objekt kommer in och försvinner ur uppmärksamheten. Precis i dessa ögonblick blir källan tydlig för oss. Med fortsatt övning kan intrycket av källan bibehållas även under det tidsspann då objektet finns i uppmärksamheten. 

Att gå från Mindfulness till det Opersonliga Uppvaknandet och Embodiment
Så länge vi ägnar oss åt Mindfulness övning är vi i det personliga perspektivet. Och detta perspektiv handlar alltid om hur "jag" upplever Källan - aldrig om hur Källan upplever "mig" eller "manifestationen. Under den period då jag var fascinerad av Mindfulness visste jag att Källans perspektiv fanns. Jag hamnade i detta perspektiv då och då av en slump. Och när jag var där blev det klart för mig att detta inte hade ett dyft med Mindfulness att göra. Det gjorde mig förvirrad och jag började undra om det var något fel - antingen med källans perspektiv eller med Mindfulness. Idag ser jag att ingenting var fel. Det handlar helt enkelt om två olika perspektiv. 
Jag ser turerna 2 och 3 som en övergång till källans perspektiv

1.  Från enhetstillståndet till det delade tillståndet
Källan manifesterar sig som personligheten och omvärlden (från icke-dualism till dualism)
Att gå härifrån till Källans perspektiv är mycket svårt.

2. Det personliga uppvaknandet
Ett personligt intryck av KÄLLAN - enhetstillståndet ur ett personligt perspektiv
När vi är här - i ett personligt intryck av källan - blir det mycket enklare för oss att byta över till källans perspektiv. Perspektivbytet är för alltid utom vår kontroll men vi blir mer exponerade - "risken" ökar.

3. Fixering vid KÄLLAN
Behovet att undvika det delade tillståndet och upprepa de personliga intrycken av KÄLLAN
Vi är inte närmare en övergång till källans perspektiv - snarare tvärtom. Vi blir medvetna om skillnaden mellan källan och manifestationen, men vi ser inte att de är två sidor av samma mynt. Kanske behöver inte alla dansa den här turen lika länge. Men för mig var det nödvändigt och naturligt. Här blir man beroende av att ägna sig åt Mindfulnessövning och Meditation. Det blir som ett icke kemiskt knark. Ett sätt att gömma sig för manifestationen. 

4. Det Opersonliga Uppvaknandet
Ett Opersonligt Uttryck av KÄLLAN - enhetstillståndet ur KÄLLANS perspektiv
Här ser man tydligt att Minfulness har är begränsat till personlighetens perspektiv. Källans perspektiv förutsätter att man ger upp allt som har med personlighetens perspektiv att göra - även Mindfulness och Meditation. 
Dock måste man fortsätta ha tillgång till personlighetens perspektiv. Källan behöver personligheten. När man har gått tillbaka till personligheten och vill komma tillbaka till tur 4 och 5 kan man behöva Mindfulnessövning för att underlätta övergången. Så känns det för mig nu. Med all säkerhet blir övergången lättare och lättare. 
Jag kan se att det egentligen inte handlar om att växla mellan perspektiven - även om det upplevs så nu. Båda perspektiven finns där parallellt - hela tiden. Det har alltid varit så. Det enda som händer är att man blir medveten om det. Man ser livsdansen för vad den är.

5. "Embodiment"  
Att leva som ett opersonligt uttryck av KÄLLAN - att låta KÄLLANS opersonliga kärlek genomlysa det delade tillståndets skugglika natur
Här börjar livet handla om handling igen - precis som i den första turen. Skillnaden är att det inte är personlighetens handlingar utan Källans. Allt utgår från källan - vilja, tankar, känslor - jaa, ALLT.

onsdag, december 17, 2008

Nåden - är den redan här?

När skall jag lägga ner mitt svärd och sluta fred med världen - i mitt fall, när skall jag lyfta bort fingrarna från tangentbordet och låta livet strömma igenom mig som det är. Utan att försöka formulera det eller strukturera  det eller förstå det? NÄR???
Pratade igårkväll om detta med en vän som just läst Jed McKennas böcker. När kan vi säga - I am done - och göra det med den där absolut definitiva slutgiltigheten. I AM DONE. När?
För när jag gör det så kommer kanske den här bloggen att upphöra. Eller så kommer den ändra karaktär. Kanske kommer jag skriva korta och kärnfulla inlägg i stil med 

- jag såg en död fågel vid vägkanten idag, den var det vackraste jag någonsin sett -

Nej, det var ju Rick i American Beauty som sade såna saker.

Jag kanske kommer skriva som Maharadji (Ram Dass Guru) 

RAM RAM RAM RAM RAM RAM RAM RAM RAM RAM RAM RAM RAM RAM RAM RAM RAM RAM RAM RAM RAM RAM RAM RAM RAM RAM RAM RAM

Det berättas att Maharadji innan han dog frågade en kvinna om hon ville ta vara på hans dagböcker. Han hade hyllmeter med dagböcker visade det sig. Kvinnan blev alldeles till sig av tacksamhet och glädje ... och inte så lite nyfikenhet. Vilka avslöjanden fanns att finna i den store mästarens dagbok. Det visade sig att det var sida upp och sida ner med RAM RAM RAM. Inget annat!

Gud!

måndag, december 15, 2008

Att blanda i hop mysticism och andligt uppvaknande

Lyssnade på Jed McKennas bok "damndest" i dag. I de första tre kapitlen säger han egentligen allt han har att säga. Resten är nya ingångar till samma core message. Nya färger och perspektiv. Redan i första kapitlet släpper han bomben - den bomb som spränger sönder hela den värld av lögner som genomsyrar de former av nyandlighet som har något med andligt uppvaknande och upplysning att göra. Idag såg jag för första gången med vilken briljant skärpa Jed uttrycker sig. 

Vad är det då för bomb jag syftar på?
Jo, att mystika upplevelser och andligt uppvaknande är lika väsensskilda som ... jag vad skall vi dra till med ... hundar och människor. Det är faktiskt ingen dum liknelse när jag tänker på det. Det är Jed som myntat begreppet "dog-consciousness". Att en människa med alla sina sinnen upplever att allting är ett - att hon upplever en sagolik inre stillhet, frid, öppenhet, kärlek och tacksamhet - har ingenting med andligt uppvaknande att göra. Ingen har så klart som Jed uttryckt detta. 

Detta betyder inte att Jed McKenna på något vis förringar mystika upplevelser. Tvärtom! Han hyllar dom. Han säger att han själv ofta förunnas stunder av mystik och han uttrycker sin stora tacksamhet för detta. 

Hur vet jag då att Jed har rätt? Jag kan bara svara att jag känner det som ett slag av sanning i magen. Ett hårt slag. Omisskänligt. Det är ingen vag aning. Det är så jag kippar efter luft. Det är STARKT. Sanningen går inte att ta miste på. Det spelar ingen roll att mitt intellekt säger mig att detta språk är helt fel i ett postmodernt samhälle. Man kan inte prata om sanningen på det viset och behålla sin intellektuella heder. Med förnuftet vet jag detta. Men det rör mig inte ryggen. För jag VET - vad Jed säger här är sant. Punkt.

Jag kan väl också säga att jag själv kämpat mig fram till denna slutsats genom eget tänkande, kämpat mig fram på slingriga och sliriga jävla vägar. De senaste ledtrådarna fick jag av Adyashanti och det ledde till att jag formulerade det jag kallar - Livet är en dans mellan källan och manifestationen - Här skiljer jag på två sorters uppvaknande. Det personliga uppvaknandet och det opersonliga uppvaknandet.

Nästan alla pratar om andligt uppvaknande som "personligt". Och det är inte fel. Det är vad det är. Personligt. Det är dualism även om man är och badar i enhetstillståndet. Det handlar om vilket håll man är vänd. Det handlar om perspektiv. Även om man är i källan så kommer man från manifestationen, från personligheten. Det är det delade tillståndet. Jag och min upplevelse. Om det jag upplever är sagolik öppenhet, enhet, frid, glädje och tacksamhet - så underbart! Det är fantastiskt! Jag vill inte på något vis förkasta eller förringa sådana erfarenheter. Men det är dualism. Och de flesta är överens om att äkta andligt uppvaknande eller upplysning är ett tillstånd som inte är dualistiskt. 

Både känsla och förnuft säger mig då att detta med SANNT UPPVAKNANDE måste vara opersonligt. Det KAN INTE ha med mig att göra på något vis. Detta kan tyckas vara en paradox men jag har löst den.... Det finns två perspektiv. Manifestationens perspektiv (personlighetens) och KÄLLANS perspektiv. Dom är väsenskilda. Det ena är dualistiskt medan det andra är icke-dualistiskt. Båda perspektiven kan "uppstå" i en människa. Det är vad jag inser. Båda perspektiven kan finnas samtidigt. De är olika turer i dansen mellan källan och manifestationen. Den dans vi kallar livet. 

1.  Från enhetstillståndet till det delade tillståndet
Källan manifesterar sig som personligheten och omvärlden (från icke-dualism till dualism)
2. Det personliga uppvaknandet
Ett personligt intryck av KÄLLAN - enhetstillståndet ur ett personligt perspektiv
3. Fixering vid KÄLLAN
Behovet att undvika det delade tillståndet och upprepa de personliga intrycken av KÄLLAN
4. Det Opersonliga Uppvaknandet
Ett Opersonligt Uttryck av KÄLLAN - enhetstillståndet ur KÄLLANS perspektiv
5. "Embodiment"  
Att leva som ett opersonligt uttryck av KÄLLAN - att låta KÄLLANS opersonliga kärlek genomlysa det delade tillståndets skugglika natur

Mysticism kallar jag för dansens andra tur - det personliga uppvaknandet. Det som Jed McKenna kallar Enlightenment, äkta upplysning, det kallar jag för dansens fjärde tur - det Opersonliga Uppvaknandet. Äntligen har jag fått detta klart för mig. 

Många tillåter sig att skratta åt detta. Haha, vilken dårskap av tro att man kan formulera sådant. Sanningen låter sig inte fångas av ord. Intellektet förstör allting det kommer i kontakt med ... det är så många tror - och jag var en av dem. Idag ser jag vilken tur dom dansar. Dom är
i den tredje turen - fixering vid källan. Dom skyr manifestationen som pesten och knarkar på KÄLLAN. Söker sig till stillheten, till nuet, till det tomma sinnet och slår vilt omkring sig när de tvingas koppla in förståndet. DET GÅR INTE ATT FÖRSTÅ - är deras mantra. Jag säger inte att dom har fel. Dom är fixerade vid källan. Dom hålls som gisslan i Nirvana.

söndag, december 14, 2008

Livet som en dans mellan källan och manifestationen

Nedanstående text är ett försök att hitta en sorts struktur i det som är min "andliga" resa. För att göra det hela tydligare för mig själv har jag valt att formulera det i allmängiltiga termer. Jag är medveten om riskerna med detta och vill därför förtydliga att detta inte är ett försök att formulera en andlig lära. Det enda jag kan göra är att dela med mig av min egen resa och mitt perspektiv. Jag kan också dela med mig av de källor som tjänat som inspiration och stöd för mig. Den som söker en andlig lära och/eller lärare kan jag hänvisa till namn som Nukunu, Adyashanti,Jed McKenna, Ken Wilber, Eckhart Tolle m.fl. En fullständigare lista finns under rubriken länkar. Personligen föredrar jag läror som formulerats i vår tid, men jag har också funnit inspiration från gamla böcker som Tao Te Ching, Nya Testamentet, Ashtavakra Gita, m.fl.

Livet som en dans mellan två poler
Som jag ser det rör sig livet i ett kretslopp mellan två poler som man kan kalla källan och manifestationen. 
Det är lite som elektricitet - det måste finnas plus och minus för att det skall hända nåt. Inom religion och filosofi går dom här polerna under olika benämningar - Tao och de Tio Tusen Tingen (Taoism) -  Nirvana och Samsara (Mahayana-Buddhismen) - Himmel och Jord (Kristendom m.m.) För enkelhetens skull väljer jag att hålla mig till benämningarna källan och manifestationen.

Livsdansens fem turer - livsperspektivet och vardagsperspektivet
Jag upplever det som att livets dans har fem turer. Dom här fem turerna kan ses ur två olika tidsperspektiv. Dels ur ett biografiskt perspektiv som fem faser av "livsresan". Dels ur ett vardagsperspektiv, som något man går igenom varje dag. Dessa två perspektiv bidrar med varsin kvalitet.

Två av dessa turer väljer jag att kalla "andliga" uppvaknanden. Dessa uppvaknanden kan också ses ur två olika  tidsperspektiv. Dels som milstolpar på livets resa vilket är det vanliga synsättet. Men uppvaknandena kan också ses som något man går igenom varje dag, ja till och med flera gånger varje dag. 

Disclaimer:
Nedanstående struktur är en en blandning av personliga erfarenheter och min tolkning och förståelse av Adyashantis "embodiment" undervisning så som den framställs i Satsang-serien - The Full Embrace. Framställningen är också präglad av Integral teori enligt Ken Wilber.

1. Källan manifesterar sig som personligheten och omvärlden - från enhetstillståndet till det delade tillståndet (från icke-dualism till dualism)
Utan den här delningen av källan blir det ingen dans. Förmågan att göra den här delningen är något vi lär oss som små barn. I början är minnet av enhets-tillståndet levande, men allt eftersom åren går börjar minnet av källans enhet blekna. 
Kreativiteten delar upp personligheten och omvärlden i allt fler delar. För att samspelet skall fungera utan att det blir kaos, måste allt fler regler uppfinnas. Denna tur handlar om kreativitet och moral. Om konst och vetenskap. Om moral och rättsväsende. Kort sagt - om livet innan det andliga sökandet "kickat in".

2. Det personliga uppvaknandet - ett personligt intryck av KÄLLAN
Det första personliga intrycket av källan - det personliga uppvaknandet - föregås oftast av en längre tids personligt lidande. Ett lidande som väckt en längtan tillbaka till källan - en längtan som startar den process vi brukar kalla andligt sökande. Ett personligt uppvaknande kan också orsakas av en traumatisk händelse som en olycka eller ett nära möte med döden.
Vad som händer när det personliga intrycket av källan är som starkast är att delningen mellan personlighet och omvärld försvinner - allt blir en enhet och allt lidande försvinner.
I den här fasen blir enhets-tillståndet nästan alltid övergående. Det berättas dock om några personer där detta uppvaknande blir så dramatiskt att det blir bestående. Två andliga lärare som i vår tid råkat ut för detta är Eckhart Tolle och Byron Katie. Vi andra faller efter en tid tillbaka till det delade tillståndet vilket också leder till att vårt personliga lidande återkommer. 

3. Behovet att undvika det delade tillståndet och upprepa de personliga intrycken av KÄLLAN
Den här fasen följer på det första personliga uppvaknandet. I mitt fall dominerade den mitt liv från år 2004 fram till nu, december 2008. Man tenderar att undvika manifestationen - man blir världsfrånvänd. Tillstånden av enhet är bräckliga och riskerar att försvinna när man börjar relatera till omvärlden utifrån det delade tillståndet av - personligheten gentemot omvärlden. Man undviker både relationer med andra människor och med sina egna tankar och känslor. Men längtar efter meditation och stillhet eftersom de kan erbjuda ett gömställe från omvärlden.

4. Det Opersonliga Uppvaknandet - ett Opersonligt Uttryck av KÄLLAN
Det Opersonliga Uppvaknandet skiljer sig från det personliga uppvaknandet på flera sätt. Likheten är en upplevelse av enhet och en frihet från det lidande som det delade tillståndet ger upphov till. 
Skillnaden är en 180 gradig perspektivändring som sker i enhetstillståndet. Det gamla perspektivet finns dock kvar så nu kan personligheten uppleva livet från två perspektiv samtidigt - personlighetens OCH KÄLLANS perspektiv. 
Detta nya och omvända perspektiv kännetecknas av följande:
KÄLLAN ser all manifestation som uttryck av sig själv. KÄLLAN kan inte se något som åtskilt från sig självt. 
(Men tack vare att personlighetens perspektiv finns kvar (parallellt) kan man fortfarande ha fungerande relationer i en värld som genomsyras av det delade tillståndet.) 
KÄLLANS perspektiv kan aldrig förstås eller förklaras från personlighetens perspektiv. Utifrån det delade tillståndet verkar KÄLLANS perspektiv vara galenskap - en sorts Solipsism - jag är det enda som existerar .... Detta är anledningen till att många andliga läror poängterar att ingenting kan sägas om KÄLLANS perspektiv. I Tao Te Ching står det t.ex. att det Tao som kan beskrivas är inte Tao. Jag ser dock risker med att tiga om KÄLLANS perspektiv. Att försöka formulera det som inte går att formulera är en del i den process som Adyashanti kallar "Embodiment". Språket och tankarna är lika mycket som något annat en ren manifestation av KÄLLAN

5. "Embodiment" - att leva som ett opersonligt uttryck av KÄLLAN - att låta KÄLLANS opersonliga kärlek genomlysa det delade tillståndets skugglika natur
Att alltmer låta personlighetens handlingar bli ett uttryck av KÄLLAN. Att allt oftare låta KÄLLANS perspektiv dominera. 
Livet handlar mer och mer om opersonlig (universell) impuls att dela med sig av ett inre överflöd. Det delade tillståndet präglas brist, behov och rädsla. Enhetstillståndet präglas av en känsla av överflöd, tacksamhet och givande. Livet blir allt mer ett flöde av opersonlig kärlek som naturligt rör sig mot det delade tillståndets lidande och förvirring - i en opersonlig impuls att hela dessa energier. Denna tur kan ses som raka motsatsen till den tredje turen som handlade om att undvika det delade tillståndets lidande och förvirring. I denna, den femte turen, minskar längtan efter KÄLLAN, allteftersom insikten om att vara KÄLLAN fördjupas. Därmed minskar också längtan efter meditation, stillhet och ensamhet.

lördag, december 13, 2008

Personliga intryck av Nirvana är ingen Big Deal ... Opersonliga uttryck däremot ...

Idag köpte jag nya löparskor. Ett par New Balance 826. Dagen före Lucia den 12/12. Jag kommer att minnas detta datum. Men inte bara för skorna och den högtidliga invigningsjoggen på den mörka landsvägen ... månen lyste på min reflexväst och i lurarna pumpade onzeonze-musik ... minnesvärd blir denna dag också för att jag inser att jag kommit till vägs ände med mina personliga intryck av Nirvana.

Visst kan det tyckas vara en stor sak att hitta stillheten inom sig. Men så länge denna stillhet förblir ett personligt intryck hänger frågan i luften ... och? .... sagolikt fridfullt men skall jag gömma mig här resten av livet? Hamnade jag mitt i den här cirkusen för att springa och gömma mig?

Är Nirvana en specialdesignad hideout där jag gömmer mig när livet blir för jobbigt? Kanske en mysig opiumhåla där man kryper tillbaka in i livmodern för att flyta omkring i "oceanic consciousness". Kanske som floating. Eller som en kille jag träffade på en retreat en gång uttryckte det - som tio starköl och två rohypnol. 

Risken finns att Nirvana blir en mental livmoder att gömma sig i. Väl medveten om att Nirvana också kan bli ett tillstånd att debattera, vill jag hävda att jag själv frestats att gömma mig i Nirvana. 
Va!? Har Björn uppnått Nirvana? Jag känner Jante flåsa mig i nacken när jag skriver det här och visst, med all rätt. För personliga intryck av Nirvana kan, om dom sätter spår i minnet kidnappas av egot. Det är nog snarare regel än undantag. 

Det finns en serie Satsanger med Adyashanti som har rubriken - The Full Embrace. Dom handlar om något Adya kallar för "embodiment". När det handlar om andligt uppvaknande kan "embodiment" sägas besvara frågan om vad man skall göra när man hittat Nirvana. De sex Satsangerna kan laddas ner gratis från hans hemsida här. Jag har lyssnat på dom förr flera gånger. I somras ägnade jag flera veckor åt att lyssna på just den här serien. Det knepiga med dom här prylarna är att man kan höra dom tusen gånger men först gång 1001 förvandlas förståelsen till en äkta insikt. Det var det som hände idag. Mina frågor hade fått ligga till sig tror jag. Mognat på något vis. Blivit outhärdliga. När man inte orkar bära frågan längre är den mogen. Då faller den till marken.... typ. Som en frukt. Då har frågan blivit ett svar. Kanske var det inte Adyas ord som var insikten utan den mogna frågan. Det låter kanske läckert med mogna frågor men det är det inte. Det har varit ett helvete medan dom mognat. Som att vara gravid kanske och spy en massa. Den här hösten har inte varit rolig. På det yttre planet väldigt lugn men mitt inre har varit en sån total mess. Det har säkert synts här i bloggen.

Just nu kan jag inte uttrycka dom här insikterna på ett bättre sätt än såhär

 - personliga intryck är ett helvete. Kul i början men sen börjar man må illa. Först tröttnar man på värdsliga intryck. man tror att grejen är att byta ut världen mot Nirvana. Och visst, först blir man helt såld på friden och närvaron. Sedan har man kanske tur och knockas totalt av en Satori. ALLT ÄR ETT - man ser det, man blir det - likt en regndroppe som förenar sig med havet. 

WOW! Desperat tigger man om mer. 
MER MER MER. 
IGEN IGEN IGEN. 
Nya retreater. Nya Satsanger. Man blir fast. Man försöker på egen hand. Ibland lyckas det. Mina Personliga Intryck av Nirvana finns utspridda i den här bloggen ... mer eller mindre utspädda. Ibland får man bra grejer. Bästa kvalitet. Men ofta bara lite halvtaskig naturmystik. 

Sedan fattar man att DET inte kan vara något som kommer och går. Man börjar knarka på närvaron. Vittnet. Det som finns bakom alla intryck. Varats grund. Tunga grejer. Men också detta hamnar i det slutna kretslopp som kallas "mina personliga intryck". Fatta hur sjukt detta är - mina personliga intryck av varats grund. Nej, man skall inte säga så. Det är en del av processen. Går kanske inte att hoppa över. Men man borde inte behöva rota runt där så länge som jag gjort. Om någon talat om för mig att Nirvana inte var slutstationen kunde jag ha sluppit allt detta jox. Förmodligen har jag hört det. Nukunu kanske försökte säga det. Redan 2003 läste jag Osho. Vill minnas att han ofta pratade om "returning to the marketplace". Hela Boddhisattva-grejen handlar ju om detta. Men som sagt. Innan man är mogen är det bara förståelse. Mogen förståelse blir insikt som blir handlig. Utan insikt ingen handling. Mogen låter tjusigt. Men det är det inte. Det är som ett nederlag. Man blir mjuk. Utan kraft och spänst. Man håller på att dö. Man lossnar från grenen. Och ramlar ner på marken.

ATT MOGNA ÄR ATT RAMLA NER PÅ MARKEN

 .... bra ... detta sagt slutar Jante att flåsa mig i nacken när jag pratar om min mognad. 

När man är mogen att ge upp "personliga intryck" vänder man 180 grader och BLIR ett Opersonligt Uttryck. 
Men man pendlar mellan det nya och det gamla. De gamla hjulspåren är grymt djupa. Man ramlar tillbaka. Glider ur. Faller åter in i det nya. För det är att falla. Om och om igen. Egot faller. 

Det är Min vilja mot Universums (Guds) vilja.

Min vilja faller. Om och om igen. Men den reser sig igen. Och igen. Tills den inte reser sig mer. När blir det? 
Vet inte. Vad behöver jag göra för att låta Universums vilja ta över mer och mer??
Enligt Adya handlar det om att se med öppna ögon när min vilja sticker upp. Vad får MIG att sticka upp? Sedan stanna kvar i detta. Se lidandet. Brinna i det. Min vilja skapar alltid lidande. Över hela jorden. Krig, tortyr, misshandel, rädsla .... gränslöst lidande. Att se detta. Det kräver ett jäkla mod. Det kräver besatthet. Det kräver att man inte backar när det börjar brännas. Det här är inte prylar man vill kännas vid. Man måste titta rakt på det. Från det Opersonligas perspektiv. Objektivt. Inte vika undan. Det är ärlighet. Svår ärlighet. 
Där är jag nu.

Detta var den långa versionen av varför jag kommer minnas denna dag. Den kursiverade texten. Min insikt. Insikten om att varje insikt är ett nederlag för min vilja. Insikten om att mognad är när min vilja faller till marken.

MY WILL OR THY WILL?

Det är frågan. 

Som Adya säger. Den där bönen. Att be om att "Ske din vilja". Första steget är att se att jag INTE vill att "Din vilja skall ske". Varför skulle jag vilja det? Jag vill ju ha igenom min vilja. Ändå tills jag inte orkar mera. Den här resan handlar om utnötning. Droppen som urholkar stenen. Inte gjort på en kafferast. Inte diamanter heller. Inget som är värdefullt går fort och lätt.

fredag, december 12, 2008

Names for the Nameless

Loving impersonal expressions dancing as personal impressions
Impersonal Love

T T T T T T
Tao-To-The-Ten-Thousand-Things

onsdag, december 10, 2008

Ordet paradox

Formuleringar av det som inte går att formulera. Jag får leva i den paradoxen. Paradox är som alla andra ord ett skitdåligt ord. Det låter som en knut. Men det är det inte. Det är en öppning. En dörr.

Paradox = det personligas dörr ut till det opersonliga
Paradox = det opersonligas dörr in till det personliga
osv
Paradox är när jorden och himlen älskar med varandra ... eller ljuset och mörkret ... eller nirvana och samsara

Paradox är ett mirakulöst ord - som alla andra ord. Jag älskar ord. Jag älskar. Ord älskar. Jag är ett ord. JAG ÄR ETT ORD. Fan vad bra.
Bra sagt. För att vara ett ord alltså. Vilket jag inte är. Men ändå är. Paradox

Paradox = kärlek

torsdag, december 04, 2008

My cat should stop meowing!

I can't even remember how many times I have argued with reality today. Right now my cat is meowing and I think he should be quiet. He should understand that I can't be disturbed right now, he has food, he has water and if he wants to be patted he should wait until I am finished writing this post.... These are my thoughts. Do I believe them? Initially yes, but very quickly I can accept the situation and see that none of these thoughts are true. 

It's harder when it comes to humans. Can I really see how these people that I want to change are myself? Is that nothing but some “taoistic” bullshit?

He should ... she shouldn't .... It's so disturbing that I can't change these people! I'm not kidding. I seriously want people to change – including of course myself. Do I really love reality? It sounds so simple when enlightened teachers talk about it – love what is ... or suffer! That's your choice. Not loving what is – is living in the dream state. Waking up is to see that we can never change what is right now. It might change the next moment, the next day or the next year – OR NOT. We never know. Your will or Gods will? Are you ready to surrender or do you want more suffering?

It sounds so simple. Move with the flow of the Universe or pretend to be in control. 

But it's not simple. I have to do the work. Is it true that the cat should stop meowing? Just answering NO isn't worth shit. Having done Byron Katies the work for I while I can see how this easily becomes a sterile intellectual game. Of course I would feel peaceful if I didn't believe that my cat should stop meowing. Of course. So what? Why does that silly thought arise in the first place? I can see now that it's important to find the underlying belief and question that. Find it in the body, just like Byron Katie suggests, and feel it. Feel the pain that arise with that deeper belief. Maybe find some other argument with reality that originates from the same basic belief. The belief that reality should be different from what it is. Meditate on the tremendous pain this belief generates, has generated in the past and will generate. Wars, revolutions, torture, abuse etc. Go really deep into this pain. Feel the contraction. Feel how energy gets blocked in the body exactly where this contraction is happening. 

When I meditate on this I see that it's not a personal belief. It's impersonal. It's a human belief that creates human suffering. Endless suffering. Bottomless. 

In seeing this I can also see why they say it's useless to try to change anything. The person I am, have no power to change something that is impersonal and universal. It's futile. This can sound disempowering but it's actually not. It's tremendously empowering on a impersonal level. The moment I love what is - the whole world will become peaceful ... oh yeah, sure thing .... No, wait a minute, I am actually serious here, I have written a lot of bullshit on this blog but this is different – the personal dimension where there are billions of separate human beings with their own unique worlds inside their heads – that dimension IS a dream – literally. There is nothing unique with a human being ... BUT there is something universal. The whole cosmos is contained in every human being. So the question of peace does not belong in the dimension of separation. War arises on the plane of separation but peace can never be found there. It's found on the level where no separation exists. And how can there be a me and a you if no separation exists? An Albert Einstein quote suggest something similar - “No problem can be solved from the same level of consciousness that created it”. 
Reading and writing about this has not much power. Any person who has ever opened a spiritual book have learned to understand some of these principles. Understanding can be liberating to a certain extent but not ultimately. I have to feel this in my body – in the human body – and let my separateness burn in the human pain. I repeat, this is not a personal process. 

tisdag, december 02, 2008

When thoughts "fall in love"

Life without the voice of should and shouldn't. That is a real life. Love knows what to do. Always. I can see that now. Not only does love know what to do, it knows that all thoughts are thoughts. Love does not judge thoughts. Thoughts want to "be in love". Thoughts want to dissolve in love ... when not judged. 

måndag, december 01, 2008

The Work "in stereo"

It was amazing – I was listening to a Satsang with Adyashanti (Insanity & Reality – free to download from Adyashanti.org) and it struck me how it was like listening to Byron Katie – so similar but not quite – it was like hearing the truth in stereo. It all came down to the simple truth of not arguing  with reality. When you argue with reality you suffer, when you stop arguing with reality you wake up. Period. Really nothing more to add. That's the whole teaching. 

Adya said that reality is like gravity. If we argue with gravity and say that gravity should let us fly, gravity should not pull us down, we are diagnosed as mentally ill. If really, truly believe that gravity should not do it's job, if we believe the voice in our head telling us that gravity should not pull me down – THEN WE HAVE A PROBLEM .... a .... huge .... fucking .... enormous.... problem.
Waking up is to see that the rest of the world are just like gravity. Everything, not just gravity, does it's job and if we start to argue with that we suffer. 

The small difference between Adya and Katie is that Katie let's us believe in thoughts that or not stressful. She thinks that we will wake up anyway but Adya don't. He tells us not to believe in any single thought. 

He gave an example – it's intricate business – and Adya is very good at finding all the small but dangerous traps. If we, let's say, feel that we have to get a job in order to support our family, we really believe the thought that we have to, and then ask – Is that true?
What would the answer be? Who would we be without that thought? Free of course. We would see that it's not true that we have to get a job. If we do the work á la Byron Katie we would come to the conclusion that the thought – I do NOT have to get a job – is as true or truer. We would be asked to find at least five reasons why we don't have to get a job. (yes, it does sound a little bit crazy but this is the kind of conclusion that we often come to when doing the work) Obviously there is a trap here. It's considered very spiritual to trust the Universe, to say that, well, being responsible is just a thought, and I know that the Universe is going to take care of everything. It's called trusting the Universe and surrendering to the workings of the Universe. This new thought can be very attractive to certain kind of people - I do NOT have to get a job, in fact, I do not have to do anything at all. I can just sit here and everything is going to take care of it self. 

What has happened here? We have come to believe in a new thought that is NOT stressful. It's very peaceful actually. And Byron Katie tells us that we don't have to question thoughts that are not stressful. Or so I have interpreted her. I could have been missing something. 
Adya tells us to question even this thought. - I do NOT have to get a job. Is that true?
Of course not. Who would I be without that thought? I would probably be a much more responsible guy. Maybe I would get the energy required to leave the couch and get myself a descent job. 

This is a little modification of The Work but I think it's really important. This is why it's good to hear something in stereo. Actually having a slightly different angle on the issue. 
So I still believe in the Work as a brilliant method but I think we have to go further and question even some beliefs that are peaceful. Not only the stressful ones.

söndag, november 30, 2008

Whats wrong with the three faces of God (reality) ??

Ken Wilbers concept of the three faces of God struck a chord deep inside me when I first heard it. What I have been doing here on the blog the last couple of weeks is to inquire into the reality of the first face of God = I AM ... everything ... AND ... nothing ... emptiness dancing ... as everything. 
Most of “Satsang-spirituality” - like Advaita and Zen, is concerned with the only the first face of God – The I – The I AM. It's beautiful and absolutely true. To apply this realization in daily life is very liberating. I great intimacy is experienced and fear dissolves. BUT there is a BUT ....
.... What about all the religious people who worship God in some shape or form? What about the eastern Yogic path of Bhakti that is all about worship? Deeply religious, loving and honest people all over the world sing out loud that God is everything. God is seen in every grain of sand. I am sure these people don't say that they see themselves in everything. They see God in everything.

I can see how both the first and the second face of God is true. What about the third face of God. I think that's where the atheists reside. It is everything. IT meaning science, materialism, atoms and molecules and cells and electromagnetism and Eco-systems etc. Very beautiful. Materialism can be sacred. Materialists can become overwhelmed by awe. 

What do these three different faces of God have in common?
I think it's the dissolving of the sense me. Subject and object disappears. Everything becomes ONE. I am everything is not dualistic. There is no room for a subject. It's about transcending subject and object. The same thing with the second face of God – if God is everything there is no room for the subject. And without subject there can be no object.
In the third face of God everything becomes objects. It's similar to the second face but there is an important difference. In the second face of God, worship or bhakti, you, the subject, dissolves by loving the object. You merge with the object. But in materialism, I like to call it sacred materialism, the subject is not dissolved by love but by the bright light of wisdom – insight – clarity. 

Does it then matter which face of God you focus on? Isn't the only important thing here to transcend dualism? 
I would say that in todays world it is important. Not to choose one face of God but to embrace all three faces. I can see how I for the last six months have been focusing on the first face of God. I can see now how that made me unable to communicate with religious people who follows the path of "the second face of God". 

Is that a problem? Well, that depends. When I am fully immersed into “first face – spirituality” it can seem like it's not a problem. Why would I wish to communicate with religious people when they are all me? ..... and right here ... in this question lies the first answer. If they are all me, how can I NOT see it as important to communicate with them? 
In the same question lies the second answer, the deeper answer. This whole conceptual dance is nothing but emptiness dancing as THE ONE MIND. The three faces of God are all THE ONE MIND. No separation anywhere. 

lördag, november 29, 2008

Is there a real "other person" behind your own projection of "another person"?

-To realize that a person you love does NOT exist - that's a revolution. 

-Can you tell him or her that straight in the face?
 
-No, that person will misunderstand - that person will think I am crazy - so there is no point. 

-IS THAT TRUE? You say there is no "other person" and you mean it. Now you have to prove it. Did you perhaps get second thoughts?
 
-Maybe I have to put it differently. I could say that I project my own stuff on you. I don't see you, I just see my own projection. I think that is easier to accept. 
 
-But then the "other person" ... assumes that there is a real "other person" behind you projection. Is that true?
 
-No, it's not true. You see - the MOST IMPORTANT INSIGHT here is to see that "I" am also a thought - the ME is nothing but a projection of THE UNIFIED MIND. You don't exist BUT I DO NOT EXIST EITHER. I could say - we don't exist EXCEPT as thoughts. The only thing that exist is the ONE UNIFIED MIND appearing as new worlds of thoughts all the time. Appearing as countless different perspectives.... I like the way Nukunu puts it - "The mystery that I am now takes the form of ....."
 
-Yes, that's a good way of putting it.
 
-I would express it like this even though I know it can't be expressed - emptiness is shining and dancing as thoughts - the thoughts of YOU, ME, US, THEY, IT etc. Thoughts and emptiness are not two separate realms, it's the same thing. The UNIFIED MIND. 
 
-So you can never see "the real person" behind your projected thoughts?
 
-No

-Are you sure?

-To separate “me-thougths” from “other-thoughts” are understandable BUT not true. We believe we have evidence that there is a border – that evidence has to do with CONTROL. What we can NOT control is “other” and what we falsely believe we CAN control is “me”. It's all about daring to see that we can NOT control anything. We are conditioned. Seeing that is freedom. And when we see that we are 100 % conditioned we don't have do change anything. Freedom lies in the seeing.

fredag, november 28, 2008

The Party

WARNING .... CRAZY ...

I am going to a big party tonight.
Is that true?
No, I am not going anywhere. I am staying at home. ALWAYS at home. Thoughts of being at a party will be arising ... together with ME being at the party.

There will be lots of people at the party tonight.
Is that true?
No, nobody will show up at this party. I will be alone ... ALL ONE ... Projections of myself will arise in the form of thoughts ... together with the thought of ME ... together with the thought of being at a party ...  I will not go anywhere ... I will not meet anybody ... 

I will be alone at the party.
Is that true?
No, I will not be there. The thought of ME being at the party will arise .... 
... thoughts will hang out with other thoughts ... like a dance ... THE UNIFIED MIND dancing with itself ... 
... I am not speculating ... this is a fact ... other people ... WHAT??? ... 

Thoughts are always in love ... ONE MIND ... UNIFIED ... in love .... 

Nice to meet you ... how are you? ... words ... just words .... 
Nice to meet ME ... how am I? .... in love ... all the thoughts together ... sacred thoughts ... dancing ... by itself ... 

I see myself over there ... I am going to say hello to myself ... The brain ... endless ... 
There is just one brain .... with many names ... brain or Universe or MIND ... I like MIND ... 
Other brains ... all dancing AS the ONE brain ... the ONE mind ....

torsdag, november 27, 2008

The UNIFIED MIND

To me, other people are the same as my thoughts about them ....
... this “me” is a bundle of thoughts ...
... the “me-thoughts” are no different from the “other-thoughts” ...
... thoughts are all the same ...
... thoughts are all there is ...
... the UNIFIED  MIND ... 
... to divide  the unified mind into “me-thoughts” and “other-thoughts” creates stress and suffering ...
... to see “me-thoughts” and “other-thoughts” as the same thing, is to BE and LIVE as the UNIFEID MIND ...
... to live as the  UNIFIED MIND is to be everybody and everything ...
What we can control are usually considered as “me” and what we can NOT control is considered as “other” ...
... In the unified mind there is nothing to control and no “me” who can control anything ... 
... in the unified mind there is no difference between me and other ...
... in the unified mind everything is ....
... unified .... :-)

My comments on these statements:
In nondual spirituality we are told NOT to identify with our thoughts. We say – I am not my thoughts BECAUSE I can be aware of them. In meditation we are taught to see that everything comes and goes except something we call the witness. Everything is in a state of constant change except the witness. To move our identity from the ever changing “me” consisting of thoughts – to the permanent witness is a first step to awakening. But if we don't move on, we get stuck in a new kind of dualism. And this new state is far from being awake. It might be freedom but it's not love. And to awaken is to fall in love with everything.

To be in love with everything is to be and live as the unified mind ...
... which means to be in love with every thought ...

I am in love with every thought ...
... to say that I am NOT my thoughts doesn't make sense to me ...
... thoughts are all there is ...
... thoughts vibrating in the body as feelings ...

What's behind the thoughts?
... emptiness ...
... dancing ...
... as the unified mind ...
... as me ...
... and you ....
... and us ...
... and them ...
... as it ...
... emptiness ...
... dancing ...
... in love ....

There are NO OTHERS

Everything is always about ME... At first that sounds terribly narcissistic but it's not. The truth is that I can't relate to something that I can't think about. And when something or somebody has evoked thoughts in me all I can relate to are these thoughts. It's pretty simple. 

I don't know anything about any other worlds than MY OWN WORLD. And my own world consists of my thoughts about reality. That's all. 

People think that - treating others as you should treat yourself – is pretty good advice. Isn't that a Jesus quote? 
My understanding of this has changed dramatically. How you treat others is how you treat yourself. There are NO OTHERS. Others are nothing but projections of your MIND – the ONE MIND – the ONLY MIND.

These thoughts help me appreciate The Work by Byron Katie even more. For example. The stressful feeling of not being understood by others and therefore not appreciated. Is that true? Is it true that others should appreciate me?
What possible turnarounds are there?
I should appreciate myself!
Is that as true or truer?
Thank you!

There is another turnaround as well. What could it be?
I should not appreciate myself!
Why?
Because when I don't appreciate myself that's reality. And arguing with reality is always stressful.
Exactly!
It's about loving what is – even if it means NOT appreciating myself
Exactly!

tisdag, november 25, 2008

Becoming WHOLE - not holy ....WHOLENESS - not holiness

The Mind is everything – every form. Before the mind is whole the formless will never be revealed. The formless is revealed to the whole mind. 
Can we make the mind whole?
Yes, we can see that everything is the mind. I am the mind. You are the mind. We are the mind. They are the mind. It is the mind. 

A common pointer in nondual spirituality states that I contain everything – I as awareness or consciousness. I am the space for everything. That pointer means nothing to me these days. I don't CONTAIN anything. I AM everything. 

How do I understand this?
I understand it simply be knowing that the whole world (as I know it – which is all I can ever work with) is contained inside my brain. My brain is the universe. The Universe AS a thought.

What is behind the thoughts – behind THE MIND – behind EVERYTHING?
That question has to emerge. I know. It's crucial. 
Well, behind the mind is nothing. Emptiness.....
.... but not emptiness as a concept. Not emptiness as a word like awareness or consciousness. Not emptiness that could be labeled as God or Tao or Buddha-mind or Brahman or Nirvana or anything.... none of these concepts.
Nothing. 
Just the void.... dancing ... vibrating.... celebrating.... living .... laughing... crying... appearing ... disappearing ..... thinking .... YES – that's it. The void thinking.

I never go to work

I go to work.
Is that true?
No, I don't go to work, I don't go anywhere. I am always still at the center of the world, always. I meet my thoughts about what “going to work” means. I go towards these thoughts. In reality I never move.

I have a job.
Is that true?
No, I don't have a job. I have thoughts about what “having a job” means. It's not MY job. It's my thoughts about my job.

I help my customers.
Is that true?
No, I don't have customers and I don't help them. I have thoughts about what the concept of “customers” mean. I have thoughts about what “helping” means. I never help anybody. I am perfect Stillness at the center of the Universe. Always. Never moving. Never helping anybody. Thinking happens. Creation happens. The creation of my world. The World. The ONLY world.

I create things.
Is that true?
No, I never create anything. I meet my thoughts about what creation means.

I am the creator of the world ... my world .... the ONLY world
Is that true?
No, I meet the thought about a ME..... The concept of ME ... created by creation itself ...

I talk to my friends.
Is that true?
No, I have no friends. I have thoughts about what “my friends” represents ... in me ... in everything. I am everything.

I am the space for everything.
Is that true?
No, I have thoughts about the concept of “being the space for everything”.

I am everything.
Is that true?
Yes

I say hello to my customers.
Is that true?
No, I say hello to myself.
That is true.
Yes

torsdag, november 20, 2008

To fight for what is right!

It's out of question that fighting against what we consider wrong and evil actually works. In Oprahs interview with Byron Katie this issue comes up. Katies answer is simple and straightforward. Yes, fighting evil works but it's SLOW. Just because something works, it doesn't mean that it's the only way. Byron Katie thinks that the awakened mind will conquer evil much FASTER. Maybe conquer is the wrong word. Maybe “evil” is a concept that an awakened mind can't really relate to. Anyhow, I think it's time to try something else than war. After thousands and thousands of years of wars between good and evil – the balance between good and evil is untouched. Evil takes on new forms all the time, as do the good. What was good a hundred years ago is today evil. Todays good will become tomorrow evil... if not ... humanity will transcend good and evil ... which I think is an unavoidable step.
What will the world look like after good and evil have been transcended? I guess it will look the same as it does to the awakened mind – PERFECT – in every single moment.... perfection .... beauty ..... and an ocean of gratitude to dive into.

What appears as evil to the awakened mind? 
Nothing. I would like to express it the way Byron Katie does. There is heaven and there is hell. Hell is when we believe our thoughts. Heaven comes with the questioning of our thoughts. That's the last story. And we don't have to get rid of that story in order to be free. Is that true? Let's do the work on this one. (not a strict version, but an inquiry inspired by The Work)

-In order to wake up, we have to get rid of all stories
-Is that true?
-Yes
-Have you gotten rid of all stories?
-I think so
-Yes or no? Be honest! If you lie to me you lie to yourself!
-No
-And how does it feel to know that you have to get rid of every single story in order to wake up?
-I doubt that I will ever make it!
-How does that feel? Where in your body do you feel that thought?
-It feels heavy, like something heavy is put on my chest. Makes it hard to breath properly. Makes me want to give up and forget about the whole search for freedom. But then I realize that there is no going back, I am stuck in some kind of limbo. I can't see the world as real any longer, and there is no way I will ever manage to do that again. But at the same time I am not free. I am stuck between two dimensions of reality.
-Oh, what a fascinating story! Do you believe in that story?
-Yes
-Who would you be without that story?
-Relieved
-The sentence – In order to wake up, I have to get rid of all stories. Turn that around
-You mean like - In order to wake up, I DO NOT have to get rid of all stories.
-Could that be as true or truer?
-No ... or wait a minute, that will of course depend on what stories I keep.
-What if it is a story about a mind that is at peace? An integrated mind where good and evil are seen as two sides of the same coin. A mind without fear?
-Yes, that would be great! I recall that Jed McKenna calls that state “Human Adulthood”. And he points out that it's not the same as enlightenment.
-Well, Jed might have a point there. Then the difference between “human adulthood” and enlightenment is minute. There would be nothing but one single story between human adulthood and enlightenment One single story. Do you know what story I mean?
-Believing my thoughts are hell and heaven comes with questioning my thoughts.
-Very good. Who would you be WITH that story?
-Free
-If you are free – does it really matter what label Jed McKenna puts on your freedom?
-No 

måndag, november 17, 2008

"Heart crap"

I am the same as “my reality”. That statement carries unfathomable implications. It's such a simple statement and yet the most radical thing the mind can imagine. 

Whenever I judge another person I judge myself. Whenever I label another person I label myself. Sounds like any other wisdom cliché until you realize what it actually means.... there is no other ... I am completely alone ... Sounds strange until you realize that there isn't even an “I” that can be alone. There is only reality. Without labels. Without judgments. Then it doesn't sound strange any more. Because “strange” is a judgment and the pronoun “I” and "other" and "alone" are all labels. What's left without judgments and labels and stories? 

Reality. 

Only reality. 

Always only reality. 

I have been a judge my whole life. Up to now. What a tough job that was. It took a lot of effort. I am proud of myself. Proud that I managed to be in this tough job for so many years. But now I am exhausted. Someone else can do all the judging. Well, I don't have to worry about that. There are many other judges. Millions of them. They are working hard judging everybody and everything all the time. I have done my part. I quit. 

And the labeling business. I am out of that business also! Not because I am spiritual but because I am exhausted. 

I am now into gratitude ... and love. .... and heart .... that sort of thing. “Heart crap” according to Jed McKenna. I love that Jed McKenna calls it heart-crap. It's part of this mind blowing perfection I see everywhere. I know the perfection is there. In my heart. The perfection of duality.
It's everything. 
Always perfect.
Like an equation.

Heart- Mind

Peace- War

Beautiful- Ugly

etc.

And it's all perfect. It's all reality. And I love reality. Why? There is so much suffering! How can anyone love reality? Because the heart is full of love and the only thing there is to love is reality. You can't love a dream. You can try but ultimately you will fail. You can only love what's true. And the only truth is reality. What is. Everything. Loving what is. Fingers – keyboard – screen – words – sentences.

The naked truth of reality is beautiful and friendly.

Always. 

söndag, november 16, 2008

Judge Björn

All my judgments – how could I live inside this heavy black cloud of judgments without becoming suffocated? How do other people manage to live inside their clouds of judgments?

Seeing this doesn't make it go away! Seeing that I am a judge. But it's the first step.

Judge Björn..... watch out for him!

How can anybody love me? I don't understand it! It's a mystery that there actually are people in this world who say they love me. They choose to live with me. How is that possible? I constantly judge everybody including myself.

And what about the heavy black cloud of opinions. How could I breathe?? It's a mystery.

Right now I can only see one judgment – reality is perfect ...

... and one opinion – I am overwhelmed by gratitude ... for everything ... heaven, hell, pain, suffering, ignorance, confusion, darkness .... AND BEATY. It's all beautiful

This is grace. Moments like this. Altered states of consciousness.

But it will pass. How do I know that?

Fear. Projecting the past in the future. Past suffering automatically becomes future suffering. I can see how this works. The wheel of Samsara. Fear runs the whole show!

Whenever I judge somebody, something or myself – I will do The Work. No thoughts are true. But it's not enough to believe in that as a concept. That would just be another thought to believe in. I have tried that for several years and it hasn't worked very well. I have to do The Work.

To say that there is nobody here who can do anything is another belief. Advaita can easily become like any other religion.

I am melting. Reality is shining on my judgments and my opinions. And the light of reality is like a laser. My judgment and opinions melt away. And I am nothing but my judgments and opinions. I am melting away. That's what it feels like.

I surrender. Here and now. .... and if I will start fighting back (I know, I know, it's nothing but a thought, nothing but a projection of the past) I will do The Work. I will love any thought. And loving a thought is not believing it. It's understanding it. It is to understand that thoughts are nothing but emptiness dancing.

torsdag, november 13, 2008

How can I know that I am awake to reality?

What is reality? What is life? What am I?
In order to answer these questions I have to step out of reality, out of life, out of myself. The place I come to is a place outside reality, life and self. In this unreal, lifeless and foreign place I am unable to answer these questions. This unreal place is a dream appearing IN reality - AS reality - the place is called DUALITY

In other words, I have to create duality from non-duality. In duality, I can get thousands of answers but no answer is the one I am looking for - the TRUE - NON-DUAL answer.

I can only be reality, be life and be myself.

***

Here is a simple test to check if I am awake to reality:
If I have any problem at all with the concept of solipsism, it means that I am NOT awake. 
If, on the other hand, solipsism feels like the most natural thing in the world to me, it means that I am truly awake to reality.

***

Solipsism = I am everything. Nothing exists that is not me.
How can this statement be misunderstood? In countless ways. But all the misunderstandings have to do with CONTROL. Being everything does not mean I control everything.... very important indeed to point out ....
On the contrary, it means I can't control anything at all - not even the appearence of this subject. My ego and other egos - there is no difference. Egos just appear as different forms of me - different stories.
If you, the reader of this, questions the reality of my experience - I can't answer your questions unless I leave reality. My answer will not be true because no dualistic questions are true.

Oh yes, I am talking to myself here. The Self talks to itself in thousands of different voices. This is not about Björn being everything. It's about Björn being nothing and the Self being everything. This is reality from a non-dual perspective. The dualistic perspective is a dream appearing in the Self - AS THE SELF. 

Like Jed McKenna use to say in his books - come see for yourself. *
Sometimes that is the only answer.

tisdag, november 11, 2008

Vad är det för fel på solipsism?

Vet inte varför, men jag googlade lite på kritiska grejer om Byron Katie. En gammal vana. Leta fram kritik. Hitta nya vinklar. Jag vet, rädslobaserade taktiker. Men nu hände det.
Och vad fann jag? Jo, som väntat - Byron Katie är solipsist. Den filosofi som ligger till grund för The Work är ren solipsism. Det var iofs inget nytt. Advaita brukar ofta likställas med solipsism. 

Men nu känner jag. Vad sjutton, då kan jag väl bli solipsist då. En gång för alla. Spelar roll. Så länge det känns sant. Och det gör det. 

Jag vet ju ändå att den tacksamhet och intimitet med världen som växer fram genom mig inte har ett dyft att göra med solipsism. 

Idag antecknade jag det här - som bevis på min solipsism

Everything appears IN me. People appear AS me - IN me. A great intimacy is experienced.

Tid för mig själv - det är ju galenskap! Vem jag än pratar med så pratar jag med mig själv. Vem jag än hjälper så hjälper jag mig själv.

Jag kan ju tillägga nu.
Vem jag än skadar så skadar jag mig själv. Och nu blir det solipsism. Håll i er - Om någon har en nedlåtande attityd mot mig - vad handlar det om? Om mig själv. BARA om mig själv. Personen ifråga uppstår ju inom mig. Som en del av min värld. Som en röst inom mig. Som en skådespelare i det skådespel jag kallar "världen" som hela tiden uppstår inom mig som mig. 
Jag ser det så tydligt. Ingen kan någonsin lura i mig att det finns en värld utanför mig. MEN detta förutsätter att jag är klar över VAD jag är!!!! 

Frågan - finns det en värld utanför min hjärna är inte längre intressant!
Vet ni varför?
Svaret är en story. Helt utan betydelse. Utan storyn finns svaret där. Hur klart och enkelt som helst. 

NU Björn. Nu är det dags att lämna filosofin bakom dig och verkligen lämna plats åt kärleken. Intimiteten med skapelsen. Tacksamheten över att vara allt detta. ALLT DETTA. Och samtidigt ingenting. En sådan frihet. 
SKRATT

Läs även andra bloggares åsikter om

Ondska

-Vad känner du när du ser någon ha mycket starka smärtor? Vad känner du när ett barn eller en ung människa rycks bort från livet? Vad känner du när du ser människor bli torterade? Vad känner du när du ser barn bli slagna? Vad känner du inför en människa som bevisats vara skyldig till incest? Vad känner du inför ett självmordsattentat där oskyldiga människor på gatan slits i stycken? Vad känner du när du ser regnskogarna decimeras med hög hastighet, djurarter utrotas och polar-isar och glaciärer smälta snabbare än vi någonsin förväntat oss. Vad känner du när du tänker på att cancer kan slå till mot vem som helst när som helst?
-Vad känner du Björn?
-Jag läser Byron Katies bok "Tusen ord för glädje" och när jag läser den känner jag kärlek
-Vad kallar du det som beskrivs ovan?
-Verkligheten
-Skulle du säga att det som beskrivs är gott eller ont?
-Jag skulle säga att jag inom mig fylls av en övertygelse om att det finns en kärlek som helar allt!
-Kom igen nu Björn, backa inte ur nu! 
-Jag backar inte ur. Jag säger att det finns en kärlek som kan hela allt. En kärlek som lyser igenom allt det vi tror är mörker.
-Ja men för helvete Björn, vad är det här för dravel? Vad vill du göra? GÖRA!!! Fattar du, du kan inte bara sitta där och droga ner dig med en massa bullshit om att allt är kärlek! Du måste skita ner nävarna. Torka upp blodet. Hämta vatten. Lägga om sår. Väcka opinion. Påverka. Lindra. Trösta. Du måste våga gå ur din bubbla och skita ner dig i verkligheten. Verkligheten stinker Björn och det är ditt jobb att rensa upp i eländet! Se till och nyktra till nu och det snabbt!

Den där dialogen har pågått inom mig så många gånger. Om ni visste! Så många gånger har sanningen fått ge vika inför förvirring och rädsla. 

Idag, tisdag den 11/11 -08 kl. 8.36 ser jag ignom förvirring och rädsla. Jag välkomnar det jag tidigare kallade fel och onska! Jag öppnar mig för det onda i världen! Jag säger
- välkommen cancer
- välkommen lidande
- välkommen svält
- välkommen kränkning
- välkommen plötslig död
- välkommen terrordåd
- VÄLKOMMEN ALLT jag någonsin gömt mig för
- VÄLKOMMEN ALLT jag tidigare varit rädd för .... så att jag kan få älska er!

Och som Byron Katie säger - vad gör kärleken?
Den torkar upp blodet, den ger morfin, den låser in förövaren så att hon/han inte kan skada SIG SJÄLV igen.

VI ÄR ALLA ALLTING. ENHET.
VÅGAR VI TRO PÅ ENHET???
Idag, 11/11 -08 kl. 8.44 vågar jag vara offret för själmordsbombaren, jag vågar vara självmordsbombaren, jag vågar vara det lilla barnet som dör i cancer, jag vågar vara föräldern som mister sitt barn, jag vågar vara den som drabbas av svält, jag vågar vara den som torterar - TORTERAR SIG SJÄLV, MÖRDAR SIG SJÄLV, KRÄNKER SIG SJÄLV

Allt, ALLT gör vi mot oss själva. 
ALLT drabbar oss.
ALLT, ALLT KAN VI ÄLSKA!
FÖR ALLT, ALLT ÄR VI SJÄLVA
ALLT ÄR KÄRLEK
ONE
ONENESS

ooohhhh, det är stööre än jag någonsin anat. STÖRRE!!!!!! OÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄNDLIGT!!! 
VACKERT
GOTT
HELT
HELIGT

söndag, november 09, 2008

Jag vill dela med mig av friheten - är det sant?

Min historia. Hur jag sökte och fann "The Work" - för att sedan söka vidare - och återvända. Så oändligt intressant .... eller?

-Varför fortsatte jag söka när jag för 4 år sedan visste att jag hittat hem i The Work?

-Är det sant att du visste att du hittat hem?

-Jaa, det kändes så! Det fanns inga tvivel. Det var alldeles klart!

-När?

-Det var väl en period på några månader. Svårt att säga exakt när jag började söka igen.

-Jag förstår. Den gången, för fyra år sedan - hur lät den story du berättade för dig själv och andra?

-Jag har hittat hem. Mitt sökande är över.

-Var den historien sann?

-Jaa, det var min direkta upplevelse. HEMMA!!!

-Kan en historia någonsin berätta något om det som ÄR?

-Nej... okej, jag fattar.

-Gör du verkligen det?

-Javisst - jag ser nu vad som hände den gången. Jag gjorde en historia av mitt uppvaknande och började tro på den. Då somnade jag om. 

-Förstår du verkligen? Handlar inte det här inlägget om precis samma sak - att försöka berätta en sann historia om det som är - om Verkligheten?
Försöker du inte berätta historien om hur du kommit tillbaka till "The Work", fast nu på en ny nivå, med en ny mognad, nu med mer ödmjukhet? 

-Jo.

-Så nu frågar jag dig igen - är det sant att du hade vaknat upp den gången för 4 år sedan?

-Ja, under en viss period, men sedan började jag berätta historien om att jag vaknat upp, precis som du säger, det är då man somnar om. 

-Kan du svara på frågan med ett villkorslöst ja?

-Nej!

-Okej, så varför vill du nu berätta en ny historia om att du åter vaknat upp? Tror du att den här nya historien är sann? 

-På ett plan. I tidplanet. Men på ett djupare plan, nej! Med andra ord. Det är relativt sant.

-Kan verkligheten vara relativ?

-Jaa, medvetandet opererar på olika plan. Verkligheten ser olika ut från olika medvetandefrekvenser.

-Kan du veta absolut säkert att det är så?

-Nej, men jag märker ju att detta synsätt hjälper mig mycket.

-Hjälper dig med vad?

-Med att förstå verkligheten

-Min vän, jag hör dig säga att verkligheten är relativ, att den behöver redas ut. Kan det vara så att du pratar om din historia om verkligheten? Du har kanske skapat en väldigt komplicerad historia som du sedan behöver reda ut, kan det vara så? Har detta alls något att göra med verkligheten?

-Jag blir osäker.

-Vem skulle du vara utan den här nya historien om ditt "ny-uppvaknande"?

-Men.... är det här verkligen "The Work". Jag är lycklig nu. Jag känner stor klarhet inre frid. Varför skall jag ifrågasätta det? "The Work" skulle väl bara handla om sådant som skapar stress?

-Är det sant att den här nya historien om ditt "Ny-Uppvaknande" inte skapar stress?

-Okej ...:-) Jag fattar.

-Hur känns det när du befinner dig inuti den här historien som säger att du nu hittat tillbaka till "The Work" och att du nu "vaknat upp på nytt"?

-Det känns underbart .... eller... okej, jag fattar. Det känns som ett stort ansvar också. Som att nu borde jag dela med mig av min nya frihet. Eller rättare sagt. Nu känner jag att jag VILL dela med mig av min nya frihet. Och jag vet att det inte blir lätt.

-Min vän, är det sant att du vill dela med dig.

-Jaa, men det är väl positivt?

-Skapar det stress hos dig, på något plan?

-Okej, joo, det gör det.

-Hur skulle du kunna vända på den tanken - Nu känner jag att jag VILL dela med mig av min nya frihet!

-Nu känner jag att jag INTE VILL dela med mig av min nya frihet! ... men det känns konstigt

-Kan du se att "vändningen" är lika sann?

-Om det är sant att jag INTE vill dela med mig? 

-Precis.

-Neej, det är faktiskt inte sant. Jag VILL dela med mig.

-Men kan du dela med dig av FRIHET? Är frihet något som kan delas. Är det något som tillhör dig och som andra saknar?

-Hmm.... okej, du menar att frihet mera handlar om VAD vi REDAN är?

-Just det, och vad händer om du delar det du är?

-Aha! Då skapar jag med mina tankar både frihet OCH o-frihet. Då är hela karusellen igång igen och friheten är förlorad.

-Kan du nu se varför det är lika sant eller sannare att du INTE skall dela med dig av din frihet?

-Ja. Det här gick djupt. Det här med att dela med sig satt jäkligt djupt. Det trodde jag verkligen på.

-Är det alltså sant att du vill dela med dig av din återvunna frihet?

-Nej, frihet kan inte vinnas eller förloras. Framför allt kan frihet inte delas.


UA-3343870-1