torsdag, januari 31, 2008

Observera andningen - vad menas egentligen med det - är det tråkfaktor 10 av 10?

Köpte häromdagen Ola Schenströms bok - Mindfulness i vardagen - vilket jag är väldigt glad för. Jag har ju läst och lyssnat mycket till Olas lärare Jon Kabat-Zinn, så jag tänkte, vad nytt kan Ola tillföra? Det är ju Kabat-Zinn som är mästaren, kan man lära något av mästarens elev? Nåja, så tänkte jag väl inte medvetet, men något åt det hållet. Men faktum är att alla har sitt personligt färgade perspektiv på Mindfulness och kanske var det en liten nyans som framträdde hos Ola som jag behövde, som jag inte hört eller insett förut. Det handlade om det centrala i all Meditation - att observera andetagen.

Plötsligt klarnade något som egentligen är självklart, men som jag inte sett tydligt - Varje andetag är UNIKT. Jaja, tänker du kanske, det är klart att det är. Men hallå ... hur unikt kan det bli. In - ut, in - ut, in - ut. Jag menar, hur stora variationer kan där förekomma OCH viktigast, hur intressanta är dom på en skala från 1-10? Är det inte mycket intressantare att läsa tidningen? Kolla in alla smaskiga rubriker, där kan vi snacka unikhet, varje katastrof är UNIK så det förslår? Varför slösa bort tiden på att kolla in mikroskopiska skillnader mellan två andetag?
Jo, det kan jag faktiskt svara på. Det är detaljerna som räknas. Oavsett vad det handlar om! Allt är uppbyggt av många små detaljer i ett komplext samspel. Att behöva pukor och trumpeter för att reagera, för att känna förändring, är ett tecken på ett förslappat sinne, ett avtrubbat hjärta, ett rostigt verktyg.

Nu gällde känsligheten och sinnet för detaljer, andningen då man mediterar och har andningen som ankare för att om och om igen komma tillbaka till här & nu. Och av någon märklig anledning har jag alltid haft svårt för det. Jag har istället använt andra ankare. Jag har blivit stressad av att observera andningen därför att jag alltid gått i fällan att vilja manipulera den, göra den "rätt". Men plötligt insåg jag hur olika två på varandra följande andetag faktiskt kan vara. Det var när Ola, (på CD-skivan), sade att man skall leta efter små skillnader i hur andningen upplevs ute i kroppen som något lossnade. Han nämnde att man skall observera skillnaden ute i kroppen mellan en indandning och en utandning. Och visst finns där skillnader! Då man skärpt observationsförmågan är skillnaderna stora. Men mest fascinerande är att två inandningar kan skilja sig så mycket åt, eller två utandningar.
Och FÖR FÖRSTA GÅNGEN insåg jag hur spännande det var att observera andningen. Jo, ordet spännande är faktiskt på sin plats. Men bara om man skärper sinnet, bara om man älskar verkligheten som den här HÄR & NU.

Andra bloggar om: , , ,

tisdag, januari 29, 2008

Kärt barn har många namn

Jag fimpade boktiteln "Människans sjunde behov" idag. Det kändes skönt. Jag vill pröva mig fram. Det blir konstigt, det känns som att man måste skriva och förklara en massa om de sex första behoven för att det hela skall ha en poäng. Och visst kan man göra det, men det är viktigt att avgränsa sig också. Jag hänvisar alla med intresse för modellen "Människans sex behov" till Anthony Robbins material.
Själv ger jag nu det hela ett nytt arbetsnamn. Uppmärksamhetens egen Sång. Närmare än så har jag inte kommit. Det är precis vad det handlar om. Uppmärksamheten är så tyst, så lyssnande, så öppen, och ändå ... ändå är det ju uppmärksamhetens ljus som skapar min värld. Det jag inte uppmärksammar finns inte då ... i alla fall inte för mig här & nu. Så vad är den här uppmärksamheten??
Det är ju vad man vill veta! Ja varför inte låta den sjunga sin egen sång. Och det kan den göra. Men när allt annat runt i kring väsnas så förbaskat, då kan man inte höra den ... den klara, ljusa och livgivande sången från vår egen uppmärksamhet.

Mindfulness - Kom Igång - Dag 2

Igår klargjorde vi skillnaden mellan "ren" uppmärksamhet och värderande tankar. Idag skall vi se hur uppmärksamhet hör hemma här & nu, medan värderandet kräver att man blandar in där & då.
Att kunna tänka i förlutet och framtid samt föreställa sig platser som inte är här, är en förmåga som troligen är unik för människan och som vi skall ta vara på och glädjas åt. Men när vi inte kan "gå ur" där & då-tänket förlorar vi förmågan att uppleva här & nu vilket är, inte bara synd, utan en stor förlust. Men det går att återerövra förmågan att vara här & nu. Ett sätt är Mindfulness. Men det finns många andra tekniker - bollsporter är ett exempel. Om man inte är här & nu kan man varken spela eller följa spelet. Bollsport som t.ex. fotboll drar in oss i här & nu. En anledning att lära sig Mindfulness är att man alltid kan tillämpa denna enkla teknik. Man kan alltså få t.ex. bollsportens stora fördelar alla dygnets vakna sekunder.

2. Att bli klar över skillnaden mellan förståelse och förundran.
Förundran är ett ord vi sällan använder utom kanske i negativ bemärkelse. T.ex. man förundras över hur idiotiskt folk kan bete sig. Men det finns många som vill visa på de bortglömda fördelarna med förundran. Jag hittade en artikel i DN där miljökämpen Stefan Edman talar om just vikten av förundran.

måndag, januari 28, 2008

Mindfulness - Kom Igång - Dag 1

Hur börjar man?

1. Bli klar över att din Uppmärksamhet är något annat än dina värderande tankar.
Du kan (om du vill) se din uppmärksamhet som en ficklampa som du kan rikta på vad du vill.
Börja med något du alltid har med dig - din andning: Välj att uppmärksamma en indandning och hur buken och bröstkorgen expanderar när luften dras in. Två eller tre gånger räcker. Gör det enkelt. Det är allt. Det är världens enklaste övning.

Kommentar 1: Många börjar fundera på om de andas på "rätt" sätt. Det behöver du inte göra. Du behöver inte ens slappna av. Det viktiga är att du lär dig uppmärksamma dina inandningar utan att värdera eller manipulera dem. Om din inandning är spänd, om du känner att du inte får nog med luft, då är det en del av det du uppmärksammar.

Kom ihåg: Din uppmärksamhet värderar inte, den dömer inte, den är helt öppen. Det som värderar och dömer är dina värderande tankar. Lått dessa tankar bli ett annat föremål för din uppmärksamhet.

Varför skall du göra den här övningen? För att du skall lära dig skilja på din uppmärksamhet och din värderande tankar. Vi har lärt oss att värdera på ett tvångsmässigt sätt - oupphörligen. Det leder till att vi fastnar i en kronisk känsla av att saker inte är tillräckligt bra, att saker borde vara på ett annat sätt. Det är inget fel i att se vad som kan förbättras men många är dåliga på att uppskatta nuet och känna tacksamhet för det som är. Det leder till trötthet, bristmentalitet och stress (bland mycket annat) Värderande tankar är ett verktyg som man kan lära sig använda när det är lämpligt. Däremellan kan man stänga av det och låta det vila. Många hittar inte stoppknappen. Den här övningen lär dig att hitta och använda stoppknappen. Det handlar kanske om en paus på några sekunder bara, men det är en stor sak ändå. Gör denna övning så ofta du får lust.

Tips: Ansträng dig inte, försök inte bli bra på det här, det behövs inte - du är redan bra på det här. Uppmärksamheten är något alla har med sig hela tiden och den fungerar perfekt. Det handlar inte om att lägga till en ny färdighet. Det handlar om att släppa taget om värderingsverktyget och låta det vila ibland.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Många små enkla Mindfulness-knep för vardagen.

Massor med enkla små knep för att flytta uppmärksamheten från tänkandet (det tvångsmässiga) till verkligheten här och nu:

1. När du är ute och går, lyssna efter fågelkvitter. (Hörs faktiskt under alla årstider). Kommentar: Du behöver inte lära dig vilken fågel som sjunger, då flyttar uppmärksamheten tillbaka upp i tänkandet. Du behöver bara lära dig uppskatta hur vackert det är.

2. När du är ute och går, leta efter fåglar som flyger eller sitter i träd eller annorstädes.

3. Om du passerar ett vattendrag som en bäck eller en fors, lyssna till ljudet av rinnande / forsande vatten. Befinner du dig nära en strand kan du lyssna till ljudet av vågor som slår, lika rogivande.

Listan kommer fyllas på.....

söndag, januari 27, 2008

Het marknad för Tystnad ...

Läste just en underbar artikel om Tystnad på SvD:s Idag-sida. Där nämner man ett exempel av många på hur nutidsmänniskan kan få uppleva tystnad - Reatreatgårdar i Kyrkans regi. Men det står inget om Mindfulness eller om lärare som Eckhart Tolle. Så jag kompleterar med det här. Den som längtar efter stillhet (ett ord som träffar närmre än tystnad i mitt tycke) har massor att välja på. Ett sätt är att umgås med djur, ett sätt att få uppleva hur nära man kommer en levande varelse utan att snacka en massa. Ofta har vi större utbyte av 5 minuter med en häst än med en människa. Det beror såklart på vad vi pratar om med den människan. Men som Olle Johansson, neurovetaren som citeras i artikeln, säger - vårt prat handlar mest om att bekräfta att vi är ok, att vi duger. För djuren duger vi även om vi inte säger något, det finns något befriande i det, som är en av många förklaringar till att husdjur aldrig tappar i popularitet. Men det finns så många andra vägar att komma nära stillheten.
En är att "gå ur" vår repetitiva tänkande, det där aldrig upphörande inre och yttre tjattret. Det gör vi lättast genom att lära oss styra vår uppmärksamhet mot det som är här & nu. Vi kan lära oss att styra vår uppmärksamhet mot kroppsförnimmelser och sinnesintryck som är närvarande i Nuet. Det är en befrielse för många att upptäcka att vi har denna förmåga och att den går att träna upp. Det finns specifika metoder för detta som sorterar under bl.a. begreppet Mindfulness. Vill du veta mer om detta är du välkommen att läsa här på min blogg.

Varje tavla är en frusen sekund - som bär den kärlek och skönhet som finns gömd mellan två sekunder



Cashback är en helt underbar film - rolig, originell, personlig och full av brillianta filosofiska perspektiv på TIDEN. Mitt intresse för Mindfulness och Nuet - det eviga nuet - gör att jag ser hur mycket som helst i den här filmen. Kanske tolkar jag in mycket - oundvikligt i så fall. Oundvikligt att gripas av ett så originellt och personligt perspektiv på - NÄRVARO I NUET.

Ben, filmens huvudperson, är konstnär. Varje tavla är en frusen sekund som man kan hänga på väggen. Kanske självklart men tänk på saken - varför gillar vi frusna sekunder, varför är vi beredda att betala så mycket pengar för att titta på dom, äga dom?? Visst är vi människor konstiga?

När Ken jobbar natt på ett stort snabbköp upptäcker han att han kan stanna tiden, som om han trycker på pausknappen i livets film, eller snarare tidens film. Jobbet är "urtrist", alla har sin strategi i kampen mot tristessen. Hur gör man för att få tiden att gå snabbare så att man kan få gå hem? Det är vad alla frågar sig? Och så kommer dom på knep. Ett välkänt knep är att undvika att titta på klockan. För varje gång man tittar på den går den långsammare. Visst är det så! Men Ben är originell, han ställer en unik fråga, han undrar tvärtemot hur man kan få tiden att gå långsammare, hur man rentav kan få den att stanna. Underbart!!! Jag har själv ställt mig liknande frågor, och jag kan säga att det är i dom ögonblicken, - ögonblick av närvaro i nuet, det eviga nuet - som jag har sett sann skönhet, känt sann lycka. Jag har skrivit mycket om detta. Men nu dyker det upp en film som säger det jag försökt sätta på pränt på ett mycket smartare sätt.

Filmen har flera teman, huvudtemat som jag ser det är konsten i relation till tiden och nuet. Ett sidotema är kärlek, det är trots allt en romantisk komedi. Och på slutet av filmen säger Ben att han alltid velat bli en konstnär, men att han också alltid letat efter kärleken. Och till slut hittar han kärleken, han berättar hemligheten om var den finns gömd. Den finns gömd mellan två sekunder. Det är så snyggt uttryckt. Kärleken finns i Nuet - det eviga. Han hittar visserligen kvinnan i sitt liv men han hittar henne därför att hon kan möta honom där mellan två sekunder. Det hela gestaltas så snyggt. Han trycker på pausknappen, allt står still, t.om. snöflingorna ute står stilla och man ser hur vackra dom är. Och i denna frusna sekund, poetiskt så det förslår, (jag menar snöflingorna som frusen skönhet) möts han och Sharon.

Jag råder alla som är nyfikna på mindfulness att se den här filmen. Jag kan inte se någon bättre introduktion till Mindfulness än just filmen - CASHBACK.

Andra bloggar om: , , , ,

Repetitivt tänkande och Mindfulness.

Är det kvällspressen som via skriande löpsedlar lyckas fånga din uppmärksamhet för att sedan hålla den i ett järngrepp till du spyr av en överdos av yxmord och blaha blaha.
Eller är det dina repetitiva tankesnurrar som fångar uppmärksamheten, - om jag istället hade sagt si eller gjort så, hade han/hon kanske sagt si eller gjort så - Repetitiva tankemönster får djupare och djupare hjulspår ju fler gånger man låter uppmärksamheten följa med på dessa urtrista utflykter. Tänkandet är ett fantastiskt verktyg, ja, men ofta använder vi tankarna på ett sätt som är långt ifrån allt som heter kreativitet eller intelligens. Jag talar först och främst för mig själv här. Det liksom bara maler på där inne i skallen, som en radio som står på, man tänker - kan ingen stänga av den här radion, jag är inte intresserad, gör dom inga nya program, kör dom bara repriser??
Så låter det ofta inne i mitt huvud, när jag inte är vaksam. Så fort jag kommer ihåg går jag in och styr ut min uppmärksamhet ifrån det träsk som man kan kalla REPETITIVT TÄNKANDE.

Det finns forskningsresultat som visar på att 80% eller mer av vårt tänkande under en genomsnittlig dag är 100% repetitivt. Runt, runt, runt.

Vad vi ofta gör för att komma ur det där är att stoppa in ett nytt program, vi köper kanske en kvällstidning, vi ringer någon, vi surfar på internet, vi läser en bok, vi sätter på TV:n, m.a.o. matar vi in nya tankar utifrån. Då blir det variation. Om vi inte stoppar in nåt nytt tråkas vi ihjäl. MEN ..... det finns ju alternativ. Mycket bättre alternativ .... som ....

Som att öva mindfulness. Vi kan ta kontrollen över vår uppmärksamhet. Och när vi gör det så upptäcker vi hur instängda vi varit i tankarna

Tanke-missbruk
Tanke-beroende

Hur låter det, vi har ju många missbruk redan, räcker det inte med dom vi har. Måste man uppfinna ett nytt missbruk? Ja det måste man!! Jag fattar inte att inte fler ser att TANKE-MISSBRUK är ett av de svåraste. Det är som att tänkandet är den häftigaste leksak människan har. Och visst är tänkandet häftigt - en tidsmaskin är det t.ex. En fantastisk problemlösarmaskin. Ja möjligheterna är oändliga. Inte konstigt egentligen att vi blivit beroende.

Men man kan ta sig ut och som alltid när man tar sig ur ett beroende/missbruk så upplever man hur livet blir rikare, hur man blir friare.

Jag har tidigare kritiserat andliga lärare som t.ex. Osho, salig i åminnelse, som jag ser som skyldig till att ha stigmatiserat tänkandet - inom vissa andliga kretsar.

Just nu ångrar jag min kritiska inställning till hetsjakten på tänkandet - jag tror det kan behövas, under vissa perioder av ens liv i alla fall, för att man skall kunna ta sig ur sitt tanke-missbruk.

Och metoden för att ta sig ur missbruket - ja det handlar om att ta kontroll över uppmärksamheten. Och för att lyckas med detta behövs ett visst mått av tänkande. Att stoppa tänkandet, som vissa meditationsskolor pratar om, är bara ett talesätt. Självklart behövs alltid tänkandet, det pågår alltid, hos alla levande människor, även hos meditationsmästare som befinner sig i de mest exotiska meditativa tillstånd. Ett visst mått av tänkande är lika oundvikligt som att andas. Men när tänkandet används för att styra uppmärksamheten dit man vill, då blir tänkandet till just ett verktyg - OCH INTE ETT FÄNGELSE.

Hur gör man då rent praktiskt för att lära sig styra uppmärksamheten.
Här kommer ett tips på en Mindfulness-övning då man är ute och går.

Man kan följa ett topp-till-tå schema och styra uppmärksamheten från topp till tå med hjälp av följande frågor. Detta kan göras mer eller mindre detaljerat, här visar jag en enkel variant:

Här & Nu - hur är det att vara närvarande i:
- Mina händer?
- Mina axlar?
- Fotsulor då de rör vid marken?
- Öronen då de tar emot ljudet av mina steg?
- Huden då den möter luften?
- Ögonen då de tar emot färger och former?
- Det fria flödet av min uppmärksamhet?
- Mötet med tankar som man släpper och låter
passera?

Låt uppmärksamheten ta in VAD du upplever och släpp TANKARNA om det du upplever. Det är TVÅ OLIKA SAKER.



Den som är ny på mindfulness kan med all rätt undra varför i hela världen man skall rikta sin uppmärksamhet mot något som är så .... tråkigt ...
Faktum är att alla som övat ett litet tag tycker att det är underbart berikande. Tråkigt är en värdering, en tanke som vi klistrar på verkligheten. Att verkligen komma in i HÄR & NU är att börja se igenom alla de värderingar som tidigare legat i vägen och dolt verkligheten.

Andra bloggar om: , ,

fredag, januari 25, 2008

Mindfulness och Shakespear

Åsa Nilsonne lyfter fram en intressant frågeställning i ett inlägg i sin blogg. Jag citerar
...Ett något oroväckande tema har dykt upp - mindfulness som ett sätt att tvinga
sig vidare i en i grunden ohållbar situation. Mindfulness som opium som
passiviserar människor (kvinnor) som istället skulle behöva revoltera mot
sina liv. Kan mindfulness användas för att bevara problem istället för att
hitta lösningar?Om vi tänker att vi påverkar vårt nu genom att välja vad vi
uppmärksammar, och att det medvetna valet är en del av att vara mindfull, så
är det klart att vi kan styra våra tankar bort ifrån smärtsamma företeelser
som vi skulle behöva uppmärksamma.Det går att fokusera om till något
annat varje gång smärtan i magtrakten gör sig påmind. Det går att flytta
uppmärksamheten till något mindre skrämmande än knölen på halsen, gång på
gång.
Är det mindfulness? Om vi med mindfulness menar att ha sin kraft i nuet, att vara uppmärksam på sig själv, andra och de situationer vi har att hantera för att kunna fatta så kloka beslut som möjligt, så skulle jag säga att detta snarare är ett exempelpå rätt extrem brist på mindfulness. ...

Jag håller med och Åsa citerar Thich Nhat Hanh för att visa på att de ledande förespråkarna för Mindfulness är inne på samma linje.

To be alert and ready to handle ably and intelligently any situation which
may arise - this is mindfulness.

Jag har följande kommentar till detta: Poängen är att man skall kunna dra sig ur "tankesnurrar" om man vill? Man skall inte behöva vara slav under tänkandet. Man skall kunna använda tänkandet som ett verktyg, när det passar. Genom att regelbundet träna på att dra uppmärksamheten från tankarna till kroppen och sinnesförnimmelserna, får man mer och mer kontroll. Uppmärksamheten går att träna på ungefär samma sätt som en muskel. Det här med att vi får möjligheten att fly från jobbiga tankesnurrar kommer som en bonus liksom. Men jag värjer mig lite för att kalla det flykt.
Alla styrs vi av människans första behov: att vara säker på att man kan undvika smärta och få njutning. Det här behovet styr så mycket av vårt beteende. Det är i sig själv varken ett bra eller ett dåligt behov, dåligt blir det bara om det får ta överhanden så att vi inte längre styrs av de fem (sex) övriga behoven. Min poäng är att Mindfulness har att göra med människans sjunde behov - Närvaro i Nuet - ett behov som transcenderar men omsluter alla våra sex övriga behov. Dock kan man gång på gång konstaterar att Mindfulness också, per automatik, tillfredställer de sex, "lägre", behoven. Är man bara uppmärksam på det så gör det inget. Ofta hamnar man på behov nr. 1 - Att känna säkerhet/trygghet, det behov som på vissa sätt begränsar oss mest. De människor som styrs av behov nr. 1 är ofta de minst kreativa, de mest räddhågsna, de som är mest disponerade för att fastna i missbruk av olika slag.
Men att kunna kontrollera sin uppmärksamhet för att stå ut är väl tusen gånger bättre än andra former av opium ... som lugnande mediciner, droger, alkohol och andra missbruk. Visst funkar det som opium men det är överlägset allt annat opium. Den här effekten, att ha en säker, alltid öppen väg bort från smärta ser jag mer som en positiv biverkan.

Men vad är då den avsedda effekten, huvudpoängen med Mindfulness? Finns det något viktigare än att må gott och slippa smärta. Det finns mycket som är viktigare. Att må gott och njuta blir jäkligt enformigt i längden. Vi behöver variation (behov nr. 2) Sedan behöver vi känna att just vårt liv, just vår insats här på jorden faktiskt betyder något, att vi inte bara är en myra i en myrstack. (behov nr. 3) sedan vill vi känna samhörighet, vi vill smälta ihop med andra som liknar oss, vi vill bli älskade och vi vill älska. Vi vill bli förstådda och förstå. (behov nr. 4) Men det räcker inte.

Vi är kräsna vi människor. En människa som har trygghet, som har den variation i sitt liv som gör att det inte blir tråkigt, som känner sig betydelsefull, speciell och som blir älskad och förstådd. Vad kan man mer begära?? Va!?

Jo, man kan begära mycket mer. Ingen är fullt nöjd med dessa saker. Vi behöver utvecklas, vi behöver lära oss nya saker, få nya perspektiv, nya insikter, nya färdigheter, hela tiden, vi behöver växa helt enkelt, först kroppsligt, sedan mentalt och mognadsmässigt och andligt om man så vill. (behov nr. 5)

Men det räcker inte, nej, vi är omättliga. Vi är kräsna, inte ens detta räcker för att göra oss lyckliga. Vi behöver bidra, ge av oss själva, ge av vårt överflöd, eller det lilla vi har, dela med oss, offra vårt eget för någon annan, se att andra växer, att andra får det bättre. Det behöver vi också för att bli sant lyckliga. (Behov nr. 6)

Och sen då, är vi lyckliga då? Jo, dom flesta är nog det. Men någonstans gnager ändå en undran, en aning, vi känner en lukt av något annat, något sannare, något verkligare. Vi hemsöks av känsan av att allt det här bara är ett spel, en teater, som Shakespear uttryckte det -

Life is but a walking shadow,
a poor player
that struts and frets his hour upon the stage
and then is heard of no more,
it is a tale told by an idiot,
full of sound and fury,
signifying nothing

Ooooo, det där e inte å leka med. Shakespear var inte den som tog livet med en klackspark, eller så var han det? Han satte fingret på just den där knäppa känslan av att alltihopa är overkligt på något vis, absurt och som en dröm. Den där känslan drabbar nog alla någon gång men de flesta saknar ett forum eller en kontext där känslan och grubblerierna kan landa. Tyvärr hamnar många, som jag själv gjorde, i en sorts cynism och nihilism, det kan kvitta liksom, lika bra att skratta gott åt alltihopa.

Men vad den där känslan signalerar är att vi har ett behov till att titta på - nämligen behov nr. 7 - Närvaro i Nuet. Och vad är Nuet om inte den dimension som är så mycket större än detta liv som just är "full of sound and fury, signifying nothing". Lätt att hamna snett här, att se det eviga nuet som allt som betyder något, att tiden bara är en konstruktion som får oss att lida. Jag tycker det är viktigt att sätta - Närvaro i Nuet - som behov nr. 7, först måste vi låta oss sövas ner i tidsdimensionen, låta oss sövas av tankedrömmen. Om vi inte genomgår denna smärtsamma upplevelse, ja då försvinner poängen med alltihopa. Det hela är ju en kurragömmalek.
Evigheten leker kurragömma, med vem? Med sig själv kanske. I sin fantasi, Evigheten uppfinner tiden för att roa sig själv, för att gömma sig och leka tittut kanske. jag vet inte. Men hursomhelst, uppvaknandet, denna ofattbara upplevelse, för de som inte varit igenom det, uppvaknandet vore ju inte möjligt om vi inte sovit först.

Nu är jag ute på djupt vatten, spekulerar vilt men det är kul. Det är inte sant att vi blir som barn på nytt när vi vaknar upp. Barn är ju inte medvetna om att de är vakna (ur tidsdrömmen, tankedrömmen) så dom gläds inte lika mycket som vi, vi som vaknat upp.
Jo, jag säger att jag vaknat upp. Men jag kan lätt somna om. Gör det ibland. Då känns det som att gå ner sig i ett träsk, ett träsk av tid och tankar och .... PROBLEM. Inga små lustiga problem, nej, stora tunga, superduperviktiga problem. En mardröm. Men sedan vaknar jag ... igen ... Vad krävs för att jag skall vakna. Tja, en liten påminnelse från Shakespear till exempel. En liten vink. Men det kan också vara genom att titta på en videosnutt med någon uppvaknad lärare på YouTube. Typ Gangaji, Adyashanti, John Sherman eller Eckhart Tolle.

Andra bloggar om: , , , , , , , ,


tisdag, januari 22, 2008

Jag längtar hem ...

Dagboksanteckning 2008-01-22

Den här djupa smärtan, den här tunga sorgen, den finns ju inte bara i mig, jag ser så få som verkligen dansar fram med lätta steg, som skrattar sådär kvittrande och befriat, det är så ofta som glädjen är kryddad med sorg, så också i mig. Men idag ser jag plötsligt igenom all min längtan efter mer ljus och glädje, det handlar inte om det. Idag känner jag att jag lika gärna kan vara riktigt ledsen, äkta ledsen, äkta lidande, för lidandet är bottenlöst, kylan och hårdheten är så utbredd, våra skal, mitt skal så tjockt, vi måste ju för att undvika att bli sårade, vi måste gömma vår längtan, längtan efter att bli sedd, att vara välkommen, att bli villkorslöst älskad och respekterad, vi längtar så, men vi kan inte tillåta oss det, så vår längtan lever där nere i glömskan, i mörkret.

Men idag dyker en helt annorlunda sorts längtan upp, som ett ljus i mörkret, det är inte en längtan efter att göra slut på sorgen och smärtan, det är inte en längtan efter att dansa och skratta, allt det där kan vara som det är, människans villkor här på jorden är att gråta, att skrika och att såra och såras, så är livet beskaffat ... blandat med kramar och ömhet och skratt, men det ena kan inte finnas utan det andra, det är svårt att leva tillsammans i ett samhälle, en kultur, det måste få göra ont, vi måste ju slipas, skarpa kanter huggas av. Nej, jag längtar inte egentligen efter en ljusare framtid, ett bättre samhälle, jag kan lika gärna lida. Men ärligt talat, se på alla som lider, dom går där och ser ut som sju svåra år fast dom har allt. Det är ju för att dom vill, för att det känns mer äkta, mer verkligt än lyckan - en lycka som bara tjänar som kontrastverkan till smärtan, en smärta som tjänar som kontrastverkan till lyckan.

Nej, nej, allt detta är bara på ytan, hur ont det än gör, hur kvittrande glad jag än blir, det är bara på ytan, krusningar på ytan, det finns nåt djupare, något oändligt mycket sannare och friare. Det är så det känns. Idag längtar jag som en galning efter SANNING. Men inte bara sanning utan FRIHET. Och jag anar var detta finns, det finns hemma. HEMMA. Jag längtar hem ..... Något fruktansvärt starkt längtar jag hem. Inte ett hem på ytan, utan HEMMA djupt, djupt inne i mitt innersta väsen.

Jag längra HEM TILL KÄLLAN. Källan till sorgen och glädjen. Dom är samma sak egentligen, ljus och mörker, båda behövs, båda kommer från källan, samma källa. Jag känner det, jag känner att det finns ett gemensamt hem för alla mina känslor och tankar.

JAG VILL HEM. Jag längtar så jag blir tokig. Men jag måste släppa det här bruset, det bruset vi kallar ett liv. Jag måste djupare. JAG MÅSTE!!!

Jag är en främling i den här världen. Så himla vilsen. Jag känner mig inte vilsen på ytan. Jag vet min plats, min roll och jag har koll, ganska hyfsad i alla fall .... Men jag har tappat bort källan, inte helt, men nästan, den är som ett svagt minne bara, men jag har varit på besök några gånger de senaste åren. Det är väl därför, hade jag inte vetat vad HEMMA PÅ RIKTIGT känns som så skulle ju inte denna galna längtan kunna finnas där. Då hade jag sovit sött i det ytskikt av verkligheten vi kallar livet, jag hade trott att det gick ut på att vända smärta till njutning, gråt till skratt, uppgivenhet till hoppfullhet, misstro till entusiasm, jag hade trott stenhårt att detta var syftet. Men idag ser jag att det inte spelar någon betydande roll. För vad som verkligen betyder något idag är att jag vill HEM. Och där, där är jag FRI, för där ryms allt, Där är den totala öppenheten, den totala transparansen, ljuset flödar ohämmat och sången och dansen pågår för evigt.... Nej .... det är inte himlen jag pratar om ... jag pratar om SANNING, FRIHET, HEMMA, DJUP, .... vakna upp ur tankedrömmen, ur känslodrömmen och återvända hem. punkt.

söndag, januari 20, 2008

Det simpla, det självklara kanske erbjuder de största utmaningarna för vår utveckling.

Pratade precis med en vän om TILLIT, tillit till att det som händer är det som skall hända. Vi vill ju att det skall hända bra saker, vi vill att det skall bli bra, men vet vi alltid vad som är bra? Det är lätt att tro det, vi tar det för självklart. Klart att vi skall vara glada, klart att vi skall vara vänner, inte bråka, inte gråta, inte lida, inte känna uppgivenhet, maktlöshet eller tvivel. Men är det så? Det kanske låter som en jobbig och grävande fråga, men den är högst väsentlig när vi pratar om Mindfulness och Meditation.
Kan vi mogna som människor, kan vi bli ödmjuka om vi inte får lida?
Man kan bli mer simplistisk här och fundera över om glädje kan finnas utan sorg. Ja, ja, ja, klart att glädje och sorg är polariteter och att båda behövs. Jo men hallå ... det låter simpelt, men kanske är det av oerhörd betydelse. Och hur vi ställer oss till en så enkel sak som sorg och glädje får oerhörd betydelse, inte bara för vårt eget liv utan också för hela vår omgivning. Ta en sådan sak som krig och fred ... nej, nej, kom inte och säg att båda behövs! Det säger jag inte, jag ställer bara frågan. Vi vill ha en jord där alla lever i fred. En sådan vision kan man väl inte bara släppa? Ett sådan mål kan man väl inte sluta kämpa för?
Vi kan titta på vår egen kropp för att åskådliggöra vad det handlar om. Vi kan också titta på hela mänskligheten som en kropp. Själva förutsättningen för att människan och mänskligheten skall kunna leva är att döden och de destruktiva krafterna hela tiden är i verksamhet. Celler måste dö och bytas ut mot nya friska. Människor måste dö för att nya skall kunna födas och få näring och utrymme. Hela tiden sker en nedbrytning och en uppbyggnad.
Ja, ja, ja kan man tycka. Det är väl klart, men detta är farligt vatten, minerad mark. För det kan aldrig få bli OK att människor lider och dör. Vi kan inte sluta kämpa för lycka och liv. Vi kan inte ge efter för de destruktiva krafterna. Vi måste arbeta för att stärka det goda och livgivande. Vi måste kämpa för att vara konstruktiva och positiva. Vad händer annars?
Sedär lämnade vi snabbt och enkelt denna enkla och grundläggande frågeställning, behövs inte lidandet för att lyckan skall kunna finnas?
Vi lämnar denna fråga därför att moralen kommer i gungning. Och utan moral faller vi hjälplöst ner i något djupt och mörkt som vi inte känner till. Vi tänker oss helvetet, vi tänker oss kallsinniga, elaka människor utan empati, utan hjärta. Vi tänker oss social ingeniörskonst a la Nazityskland. Och vi ryggar tillbaka, vettskrämda.

Varför måste vi gräva i det här svåra bara för att vi pratar om Mindfulness/Meditation????
Jo, vi går nämligen in i det eviga nuets dimension, en värld utan tid, en värld av evighet. Och vad har våra mål, våra planer och önskningar för betydelse då? För det är ju så man säger om det eviga nuet, man säger att framtiden egentligen inte finns, man säger att allt som finns är NU. Vad händer med oss när vi verkligen fördjupar oss i den dimensionen av verkligheten? Tappar vi vår drivkraft eller rentutav vår moral?
Jag tror att inte vi behöver göra det. Det vi gör att är lämna plats för något nytt, något man kan kalla TILLIT. En tillit till att allt som händer är det som skall hända. Och här försvinner inte moralen, för den händer ju, vår strävan efter det goda, ljusa och glada finns ju. Det "onda" finns men också det goda. TILLIT tror jag handlar om att vi kopplar upp oss till ett större perspektiv, ett evighetens perspektiv som rymmer så mycket att vi inte kan greppa det med vårt intellekt. Vi lämnar plats för en inställning som säger något egentligen väldigt självklart. Vi är små, väldigt små, vi är som celler i en kropp, celler som inte kan se hela bilden. Kan en levercell förstå varför den måste dö? För att spetsa till det, kan en cancerogen cell förstå varför den måste attackeras? Kan dom andra friska levercellerna förstå varför dess cancerogena granne måste lida? Nej, dom ingår i något som är långt mycket större och komplexare än dom kan greppa. Dom ser inte att det handlar om en människa som är på väg till lekparken, som håller sin mamma i handen, som har saker att uträtta, en uppgift i ett liv dessa små leverceller inte kan föreställa sig. Jag slänger in den jämförelsen med risk för att missförstås. Den skall inte tolkas, den skall bara ge perspektiv. Förr pratade vi om Guds vilja, Guds plan, något vi litade på, det finns många religiösa människor som fortfarande pratar om det. Men det flesta moderna människor har tagit livet i egna händer. Vi litar till vårt förnuft som är det högsta. Vi värjer oss mot den vidskeplighet och fatalism som ibland har tagit sig för oss skrämmande uttryck. Jag förordar inte en tillbakagång till det. Jag talar bara om en kvalitet som vi inte skall kasta ut med badvattnet. Och badvattnet är religiöst färgade dåraktigheter.

Åter till Nuet. Vad ryms där? Ryms inte också vår tro på förnuftet? Jovisst. Låt oss vara förnuftiga. Låt oss lära oss mer om hur saker fungerar och hänger ihop. Men låt oss aldrig glömma att det vi kan förstå är en pusselbit, på sin höjd några pusselbitar av livets mysterium. Låt oss inte kasta bort dessa pusselbitar, men låt oss komma ihåg att det finns ett stort pussel. Man kan kalla det ödjmjukhet inför livets mysterium, man kan kalla det tillit.

Jag vill att man ser det som ett tillägg till allt det vi tidigare vurmat för, som kampen för det goda mot det onda. Låt oss fortsätta denna kamp! Men i en annan tonart. Som en stämma i en stor symfoni. Vi hör sällan symfonin. För att höra den måste vi bli stilla. Och stilla blir vi när vi öppnar upp för det eviga Nuet.

Jag ser detta som en kommentar till något jag upplever som en utmaning inom "nyandligheten". Många nyandliga, speciellt de som verkar inom det man kan rubricera NonDuality-rörelsen, säger att allt är perfekt som det är. Att allt redan är fullbordat. Att vi redan är fullkomliga, att vi inte behöver söka. Man säger att det är själva sökandet och strävandet som är roten till vårt lidande. Man säger att vi skall stanna upp och vara i Nuet som alltid är perfekt.
Vad som händer när man säger så är att det rör upp många känslor hos de som kämpar för det "goda". De som säger att vi inte kan vara lyckliga så länge det finns orättvisor att bekämpa, så länge det finns en vacker jord att rädda från miljöförstöring. Vi kan kalla dem för världsförbättrarna. Dom blir helgalna när dom hör att Nuet är perfekt.

Min vision är att världsförbättrarna kan integrera sin kamp i det perfekta Nuet och se denna kamp som den är, se den för vad den är. Acceptera den och koppla ihop den med TILLIT för att på så sätt släppa in en högre intelligens i sin kamp. Min vision är också att de som vilar i Nuet kan släppa fram världsförbättraren i sig och se att det är OK. Att världsförbättrandet ryms i Nuet.

Jag har nu gått in i mystiken. Här ryms påståenden som att världsförbättrandet både behövs och inte behövs. Här ryms paradoxerna. Paradoxer som bara är paradoxer när de inte genomströmmas av tillitens ljust.

Andra bloggar om: , , , , ,

fredag, januari 18, 2008

Bruksanvisning till Människan...

För att kunna arbeta praktiskt med Mindfulness/Meditation enligt modellen Människans Sjunde Behov (MSB) är det bra att ha en sorts modell av människan som grund - en modell som är så enkel, översiktlig, öppen och transparent att den kan integrera och kompletteras av alla de mer sofistikerade, gängse psykologiska modellerna. Nedanstående är ett försök till en sådan modell.

I centrum finns vår uppmärksamhet som man kan kalla subjektet.

Uppmärksamheten kan fokuseras på sinnesintryck, tankar och känslor.

Det finns två sorters uppmärksamhet, medveten uppmärksamhet och omedveten uppmärksamhet. Skillnaden kan illustreras med ett exempel.
Medveten uppmärksamhet: Om man sätter sig för att meditera genom att följa andningen upptäcker man snart att man lämnat andningen och följt med i ett tankeflödet. Då man uppmärksammar att uppmärksamheten lämnat andningen och flyttat sig till ett tankeflöde/associationskedja blir uppmärksamheten medveten. Man kan då flytta tillbaka den till andningen.
Omedveten uppmärksamhet: Strax innan man uppmärksammade detta var den omedveten, dvs, uppmärksamheten fanns ju där, den var fokuserad på tankarna men man var inte medveten om var var den var. Uttrycket - förlorad i tankar - är målande. Eller förlorad i drömmar. I denna kategori finns även sömn. I djupsömn finns en viss grunduppmärksamhet.

Man kan styra sin uppmärksamhet med hjälp av frågor. T.ex. I en folksamling kan man fråga sig, vilka personer har svarta skor?
När man över Mindfulness kan man styra uppmärksamheten från omedveten till medveten genom att hela tiden fråga sig var uppmärksamheten är nu?
Att fråga var uppmärksamheten är just nu handlar inte om att styra den till en viss typ av objekt utan om att styra uppmärksamheten från omedveten till medveten. Det är en viktig distinktion som skiljer Mindfulness-övning från andra typer av mental träning. Däremot är det bra om man vid Mindfulness-övning också har med en viss styrning från tankar till sinnesintryck eftersom det är lättare vara medvetet uppmärksam på sinnesintryck än på tankar och känslor.

Genom att vara medvetet uppmärksamhet flyttar man över sin identitet/sitt subjekt från "min story" till själva uppmärksamheten. Jag är inte min story (ego, etc), jag är uppmärksamheten. Man får på sätt och vis en ny identitet och får distans till sin story, som också innehåller alla de program som styr hur man fungerar i världen. När man får distans blir man också friare att ändra de program som fungerar dåligt och stärka de som fungerar bra.

Till denna sista punkt kan det finnas invändningar som att denna nya identitet också är en story, men låt oss återkomma till det. Här tror jag också att många psykologiska modeller får svårt att passa in, men jag tog ändå med det därför att:
Att uttrycka det som att man är själva uppmärksamheten och inte sin story är lite klumpigt. Kanske kan man säga att identiteten härmed utvidgas. Man ÄR sin story men också något mer, något större och öppnare som rymmer även "storyn".

När man lagt märke till att uppmärksamheten alltid finns där oavsett vad den fokuseras på ligger det när till hands att röra sig mot den teori som finns inom t.ex. Advaita Vedanta, nämligen (mycket förenklat) att allt är uppmärksamhet. Det finns inget annat än uppmärksamhet. Därmed upplöses dualismen och övergår till NonDuality, eller Advaita = inte två. Man är helt enkelt det man betraktar. Vad som händer (inom NonDuality-tänket) när man blir medvetet uppmärksam, är att uppmärksamheten blir uppmärksam på sig själv. Men det finns fortfarande bara uppmärksamhet vilket är något jag använder som arbetshypotes i min modell. Jag är medveten om att det är en grov förenkling men det är något att bygga på, en struktur som går att fylla på med otaliga nyanser och perspektiv. (Googlar man på "everything is awareness" får man 6780 träffar, vad nu det vill säga... det behöver ju inte betyda att det är sant ...)
Vad som är avgörande här är att skilja på två sorters uppmärksamhet - uppmärksamhet utan form (källan, tillvarons grund, osv) och uppmärksamhet med form (manifestationen, maya, illusionen, världen osv)
Finessen här, om man får säga så, är att utan skillnaden mellan form och det formlösa (tomhet) så skulle inte uppmärksamheten kunna bli uppmärksam på sig själv. Ett fenomen som inom NonDuality kallas uppvaknande/upplysning.

Här kan man bygga på, fylla ut och nyansera med hjälp av Ken Wilbers Integrala Teori men det behövs inte för att man skall kunna få en tillräcklig teoretisk grund till vad Mindfulness/Meditation är.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Gör vi vad som helst för att leva upp till vår identitet - även om den är negativ?

Enligt Anthony Robbins är alla våra ansträngningar för att bli en bättre människa bortkastade om vi inte ändrar vår identitet. Okej, vi kan bli lite bättre på kort sikt, en vecka, en månad, ett år kanske, men sedan faller vi tillbaka. Låt oss titta på det påståendet lite. Vem vill inte bli friskare och sundare, vem vill inte ta tag i saker och bli lite duktigare rent allmänt, typ, höra av sig till vänner, komma ihåg födelsedagar, ge pengar till röda korset, ägna mer tid åt barnen, sätta av lite mer tid för sig själv också varje dag så att man orkar med. Ja det finns mycket man vill. Sedan vill man vara tacksam också för det man har. Man vill känna större tacksamhet över det som är bra i livet, glädjas över att man själv och de nära och kära har hälsan. Tänk så mycket man vill ...
Man vill komma ur konsumtionsstressen, man vill handla ekologiskt, man vill planera sina inköp, man vill laga mat från grunden som blir miljöriktigare, billigare och sundare. Ojojoj, ... snacka om att jag själv kan skriva under på många av dessa ambitioner. Man vill förenkla sitt liv, prioritera, göra bara det man verkligen vill, så att man gör det mer helhjärtat och slipper stressen med en massa halvhjärtade projekt. Man vill komma ut i naturen och känna glädje och tacksamhet över alla mirakel som finns där.
Så varför får man inte tummen ur?

Enligt Anthony Robbins är svaret enkelt. Det handlar om att man inte ändrat sin identitet. För vad har man för identitet när man vill alla dessa saker? Jo, - jag är en person som vill en massa saker men som inte lyckas med hälften. Jag är en person som vill stressa mindre men oftast stressar - o.s.v. Så hur skall man göra? Jo, enligt Anthony Robbins måste man först få väldigt klart för sig vilken identitet man har idag. T.ex. - jag är en person som stressar - Okej, då skriver man ner det. Sedan tänker man på sig själv så som man vill bli. Man ser sig själv som en person som kan prioritera, som är bra på att säga nej, som är bra på att välja ut bara det viktigaste. Man ser sig som en person som inte trasslar in sig i triviala, tids- och energi-slukande problem. Bra.
Sedan går man ut och är den personen. Man går ut och spelar den rollen. Så tycks Robbins tänka. Livet är en teater. Man väljer själv, i stor utsträckning, vilken roll man vill spela. Det låter ju fantastiskt, lite för bra för att vara sant. Man undrar lite över äktheten. Man vill ju inte gärna gå och spela teater, man vill vara ... ja just det, äkta, även om det innebär att man stressar och inte kan prioritera ... då är man en äkta, stressad person.

Intressant det där. För vad är en äkta identitet. Är det något vi valt? Nej, självklart inte. En sådan identitet har formats åt oss, vi har fått en massa input och värderingar itutade, och så har vi gjort den där övningen Robbins föreslår, men omedvetet.

Att se sin identitet som en rollkaraktär är magstarkt. Men tänk om det är sant!

Andra bloggar om: ,

torsdag, januari 17, 2008

Nukunu pekar ut den ultimata friheten - men vill vi ha den?

Nukunu pekar här ut den ultimata friheten. Jag fastnade för det här videoklippet, här är han som klarast tycker jag. Dimman skingras, det känns plötsligt helt absurt att klamra sig fast vid de vanliga föreställningarna om vad livet är och hur det levs.



På ett sätt finns det ingenting att kommentera här. Nukunu kör med hårda puckar - vakna upp eller fortsätt sova. Om man börjar tänka över det han säger så går man in i dimman - så tror jag han själv tycker - om man börjar tycka saker om det här, ja då är man helt enkelt inte vaken - sorry.

Jag tänker tycka här i alla fall och till och med tycka att mitt tyckande är viktigt, att det gör en skillnad, för mig och troligen för många andra. Vad man tycker om det här gör en otroligt skillnade för det liv som manifesteras i tiden, evighetsdimensionen må förbli oberörd, men jag tror att vi har många dimensioner och att alla räknas, att alla bidrar till att berika oss. Den här evigheten, källan, det formlösa som Nukunu pekar ut är det ju hans uppdrag att peka ut, allt för få gör det, allt för få lever i glömska om att evigheten finns i oss, att vi finns i evigheten, i varje evigt ögonblick.

Min fråga är - måste Nukunu måla upp allt som utspelar sig i tidsdimensionen, i formdimensionen, på ett sätt som gör det så - hur skall jag säga - futtigt, så skugglikt och meningslöst?
Kan man inte ha både och, illusionen om att tiden och formerna är verkliga OCH erfarenheten av det tidlösa och formlösa?
Är inte det tidlösa så oändligt och öppet att det kan omsluta det tidsbundna?
Är inte den formlösa källan så oändligt generös att den tillåter formerna och blomma, att locka och förföra?
Ryms inte förförelsen inom det formlösa?

Ta t.ex. detta med att vi så gärna vill tro att vi kan påverka våra liv i positiv riktning, t.ex. genom att välja glädje istället för cynism, välja det inspirerande framför det som skapar maktlöshet, osv. Det kallar Nukunu för ännu ett komplex av tankar som vi inte har någon kontroll över. Känslan av att ha kontroll kommer och går helt spontant ... vi kan inte kontrollera kontrollen ... hmm

Look closely - uppmanar han oss, så kommer vi vakna upp och se att vi inte kan påverka ett jota. Och visst, sätter man sig ner och iakttar hur tankarna poppar upp, hur konstiga våra associationer ibland är, ja då kan vi inte annat än hålla med. Det där är ett kärt ämne för mig, jag har tidigare fördjupat mig mycket i allt som motsäger teorin om att vi har en fri vilja, att vi kan välja och ta kontroll. Det finns t.om. vetenskapliga fakta som pekar på att den fria viljan är ännu en tanke som vi inte har någon kontroll över. Det finns mycket litteratur i ämnet för den som är intresserad, man kan googla på "free will" och ha fullt upp i flera år med att läsa allt intressant inom området, men jag tänkte ta in detta på ett nytt spår.

Kan vi inte låta det Nukunu pratar om vara kronan på verket och integrera allt det andra vi vet om livet. Kan vi inte gå in tidsdimensionen när vi behöver eller vill det och sedan vara fria att gå ur. Säker är det så Nukunu menar att vi skall göra. Det är ju så han själv lever. Vad jag vill göra är att lyfta fram det, ingenting är självklart och jag vet många som stänger av, eller stänger igen, när dom får höra att dom inte kan påverka någonting, att dom inte kan välja. Dom fnyser föraktfullt för sådana helt meningslösa filosofiska spetsfundigheter.
Så behöver det inte vara. Så är det inte för mig. Jag ser nu att den tidlösa/formlösa dimensionen bara är en av de dimensioner vi multidimensionella varelser lever i. Om vi envisas med att välja endast en dimension, om vi begränsar oss, ja då har vi en paradox här. Men vi behöver inte begränsa oss, visst är det härligt. Vi har sju behov - det sjunde: Närvaro i Nuet (det tidlösa/formlösa) är otroligt centralt och allt för ofta bortglömt, men vi har också de sex tid & formbundna behoven - låt oss hedra alla.
Jag har säkert upprepat mig här och understrukit sådant som Nukunu anser vara självklar - men jag tycker inte det gör något om vi pekar ut detta en gång för mycket - det är lätt glömt, (det tidlösa/formlösa) men när man väl vaknat upp och kommit ihåg, kommit hem, ja då är det lätt att glömma tid och rum. Det har hänt mig. Därför behöver jag modellen Människans Sjunde Behov. Jag behöver den för att inte glömma de sex första behoven.

Slutligen - frågan: vill vi ha den ultimata friheten? Ja, Nukunus erfarenhet är att väldigt få vill ha den.
Jag tror att det beror på att Nukunu och många inom samma tradition gör vårt sjunde behov till det första och enda behovet. Då riskerar man en annan sak också - nämligen att dra till sig människor som vill fly, som inte vill, orkar eller kan befatta sig med att tillfredställa de sex första tids och formbunda behoven.

Andra bloggar om: , ,

onsdag, januari 16, 2008

falla handlöst ner i tillitens hav

Ord är skuggor. Stillheten bländar. Den dånar och svalkar. Den sjunger och dansar i färger vi aldrig förut sett, i oss, igenom oss.
Jag vill inte skriva intressant, jag vill inte att någon skall klia sig på hakan och säga ... hmm, det har jag inte tänkt på förut, vilken intressant jämförelse o.s.v.
Jag vill skriva så att vi faller handlöst - rakt ner i tillitens hav - en droppe av tillit som blir till något ingen människa kan föreställa sig - för alla föreställningar är som blommor som slår ut för att sedan vissna. Man kan säga mycket om vad ett handlöst fall rakt ner i tillitens hav leder till - någon säger uppvaknande - vi vaknar och ser igenom tidens väv - vi ser att formerna är formlösa, vi ser att tiden är tidlös - vi ser seendet -

nej nej nej

Det finns inget som helst behov av att beskriva något, det finns inget behov alls, allt som finns är skönhet som strålar, strålar .... skönhet, musik

här, här kommer något, en fingervisning,

Deva Premal - hennes sång - rädslan smälter som istappar i vårsolen - glöm alla ord och släpp taget, låt hjärtat släppa igenom tillitens ljus och se att allt vi någonsin trott och hållit oss fast vid är skuggor - låt ljuset lösa upp allt detta, låt nya former framträda, former av ljus, av tillit, av kärlek.

Detta är hjärtats väg, Bhakti Yoga, Devotion, det vackraste som finns, total överlåtelse. Kombinera detta med Mindfulness och Meditation och vi har ett sjuhelsikes bra recept på hur man mår bättre än bäst...



Tears of Gratitude -
Tears of liberation -
The Clarity of Awakening

Andra bloggar om: , , , , , ,

Är det tabu att vara pretentiös? Är det bättre med ironiska kommentarer?

Ibland tänker jag att mitt projekt med att kalla Mindfulness/Meditation för Människans Sjunde Behov är alldeles för pretentiöst. Då drabbas jag av längtan efter att luta mig bakåt och komma med ironiska kommentarer. För det känns som att vår kultur fortfarande är i postmodernismens klor. Att vara idealist, att kämpa för att saker skall bli bättre, att försöka föra fram det goda, ja det verkar ibland hopplöst ute. Det är något som är förbehållet de frireligiösa och de mindre bemedlade. Man kan göra det om man håller nån sorts flyktväg öppen, typ, nejmen ni trodde väl inte att jag menade allvar, jag tyckte bara det vore lite gulligt om det fanns (vilket det såklart inte gör) någonting som kunde göra världen bättre och människorna gladare och stoltare.

gulligt ... naivt .... och lite korkat ...

... det är vad jag ibland tänker att mitt projekt är. Att försöka fusionera NLP, coaching och Meditation är ju bara för mycket ...

Men sen kommer jag ihåg hur det var att leva i det där ironiska, bakåtlutade, distanserade tillståndet. Och jag vill inte tillbaka.

Jag tänker på vad jag lärt mig om postmodernismen och dess "impact" på vår kultur. Det var dekonstruktivisterna, Derridas och Foucault m.fl. som rev sönder allt det käcka, glada och gulliga. Sanningarna, speciellt de eviga, revs sönder, och kvar var bara subjektiva sanningar som alla var lika fåfängt meningslösa. Min sanning var inte bättre en din. Därmed raserades också allt som gick att sträva emot. Återstod bara att bli svartsynt eller ironisk. Nåt sånt, jag påstår mig inte ha några ingående kunskaper inom detta område, men jag tycker mig se mycket av detta i den kultur som dominerar media, den kultur som folk sväljer utan besvär. Man kan se det i humorn. Jag skrattar lika mycket som alla andra åt uppblåsta människor. Visst, det är kanske en av humorns uppgifter, att sticka hål på uppblåsthet, men det verkar som om man idag tycker att nästan allt är uppblåst om det inte är väldigt ironiskt och dubbeltydigt. Det räcker inte med att driva med sig själv, man skall driva med att man driver med sig själv. Då blir det intressant ... tycker många. Inte jag. Eller jo, lite intressant är det ju.

Ibland tänker jag på dom där gamla läseböckerna med sedelärande historier. Hur otänkbart det är att ge våra barn något sedelärande. Hur otänkbart det är att låta dom läsa om vuxna med hög moral, om hur bra det går när man gör rätt och hur jobbigt det blir när man gör fel. Sånt tycker vi är pinsamt. Nej, allt skall vara lite tokigt och avslappnat, det är nyckelordet, AVSLAPPNAT. Men slappna av, var inte så himla duktig. Ta det lugnt.

Ibland tänker jag att rubriken - Människans Sjunde Behov - inte är tillräckligt avslappnad, den är för duktig, nästan pinsam. Så präglad är jag. Men jag tänker vara duktig och pretentiös ändå. För jag är trött på ironin och cynismen. Varit där, gjort det.

Andra bloggar om: , , , , , ,

tisdag, januari 15, 2008

Behov nr. 7: Goal Free Living

Vem är den här VagabondSteve? Tydligen någon som läst mycket Eckhart Tolle! Sympatiskt med någon som inte bara citerar Tolle utan verkar ha smält budskapet, gjort det till en del av sig själv och sitt liv och sedan delar med sig av det.
Personligt. Bra. Håll till godo

Det är inget fel med att sträva efter att bli bättre säger Steve, och det är en viktig kommentar. För budskapet är annars väldigt hårdsmält. Hur skall vi kunna leva och må bra utan att sträva efter något. Är det inte ett djupt rotat behov. Jo, i Robbins modell "Sex mänskliga behov" (se inlägg om detta) är behov nummer 5 djupt förknippat med att sträva efter förbättring.

1. Säkerhet/Bekvämlighet
2. Osäkerhet/Omväxling
3. Att vara betydelsefull
4. Att känna förening/Kärlek
5. Personlig utveckling
6. Att bidra

Men vi står här med en paradox, hur löser Steve den? Han löser den inte. Han pratar om det lidande som har sin rot i vår strävan och vår oförmåga att bli nöjda. Så delvis sant, men det finns ju en glädje också i att sträva och bli bättre. Låt oss inte förenkla! Jag skall göra ett superambitiöst, pretantiöst men helthjärtat försök att lösa den här paradoxen.

Vad Steve gör, och även Eckhart Tolle, är att gå in på de 6 första behoven och säga:
- Ser du inte att du redan är omåttligt rik? Ser du inte att ditt liv är fyllt av gåvor och välsignelser?
- Nej, jag ser bara en massa saker jag inte hinner med, en massa problem och konflikter
- Det är för att du inte är närvarande i nuet, det är för att du inte ställer rätt frågor?
- Jo, jag är visst närvarande i nuet, och jag skall säga dig, mitt NU suger... Allt är skit, jag vill inte vara här, jag vill åka till en plats långt borta utan konflikter, utan problem, utan en massa måsten och borden!
- Men du är redan där, NUET är en sådan plats!
- Ditt Nu kanske är det, men inte mitt. Mitt är en plats jag inte önskar min värsta fiende att vara på.
- Det är för att du inte möter ditt NU på rätt sätt
- Det spelar väl ingen roll hur jag möter mitt NU, dygnet har fortfarande bara 24 timmar, hyran måste fortfarande betalas osv

Ja, vad svarar Tolle och Steve då?

Jo, vad Steve t.ex. pratar om är att vi skall flytta fokus från allt det vi inte har, (och ingen får väl någonsin allt, och då menar jag ALLT), till ALLT det vi redan har. Det är ingången till ett helt nytt tänkande!
Jag minns att jag läste en roman som handlade om en fackföreningskämpe som kom till Norrland på den tiden gruv- och verks-arbetarna verkligen behandlades som slavar. Fackföreningskämpen var alldeles förtvivlad för ingen ville lyssna på honom. Arbetarna där uppe var djupt religiösa och trodde på vikten av att vara tacksam och nöjd med den lott man tilldelats av Gud. Om dom var tacksamma för sin lilla lott skulle belöningen komma i himlen. Om dom var otacksamma skulle dom straffas och hamna i helvetet.
Som tur var tänkte inte alla på det viset.

Ibland tänker jag att detta med att odla förmågan till uppskattning är något man kan unna sig då man känner ekonomisk trygghet. Eckhart Tolles bok "The Power of Now" blev en bestseller av flera andledningar. En var att Oprah gillade boken och bjöd in Tolle till sin show. Och visst, Oprah strävar inte längre efter ekonomisk trygghet. Hon har uppnått och överträffat alla mål man rimligen kan sätta.

Men så enkelt är det inte. Tacksamhet och förmågan att uppskatta vad livet ger, stort som smått, kan man odla i vilken livssituation man än befinner sig.

Här nämner Steve i videon ett bra exempel:
- Att kunna se färger (för dom som kan det). Visst är det fantastiskt!?
Eh, okej, vad är det som är fantastiskt med det?
- Alltså, det är just det, vi kan inte uppskatta det vi är vana vid. Därför är vi fattiga, därför går vi omkring i en känsla av att något fattas, något måste hända för att vi skall kunna bli lyckliga, därför suger vi energi, suger från andra människor, från oss själva, detta kroniska missnöje.
- Jaha, så vi skall bara sätta oss ner och ge upp?
- Nej, vi skall sätta oss ned och stanna upp för ett ögonblick och vakna upp! Hur gör vi det? Vi kan fråga oss, vad finns det i mitt liv NU som jag kan vara tacksam för?
- Inte mycket!
- Nej, men något måste det väl finnas?
- Tja, jag vet inte, det spelar liksom ingen roll så länge så mycket annat är åt helvete.
- Jo men om du måste säga något du känner äkta tacksamhet för, vad skulle det vara?
- ok, det skulle vara att jag ....

Och därifrån börjar en helt ny horisont öppna sig, med den frågan:

- Vad kan jag känna äkta tacksamhet för just nu?

bryter man igenom den dimma av missnöje som vill sluka oss.

I början känns det lite pinsamt. Lite krystat och löjligt. Det är för att vi är ovana. Jag menar, den som aldrig brukar gå upp på dansgolvet tycker också det känns pinsamt första gången.
Konstigare är det inte. Man kan börja med löjligt självklara saker som att det blir ljust på dagen. Tänk om solen skulle slockna! Nej men allvarligt, visst är det fantastiskt att ha solen där varje dag, tänk att kunna lita på att den ger värme och ljus (mer eller mindre) varje dag. Och att den inte ger för mycket. Att vi inte brinner upp. Att jorden håller sig i sin bana. Visst är det ... (jag skall inte tjata ut ordet fantastiskt) häftigt ... :-)

Visst är det häftigt att kroppens alla miljarder celler kan kommunicera, att dom tillverkar alla livsnödvändiga proteiner utan att du behöver bry dig. Du kan ligga och glo på TV medan miljoner superinvecklade kemiska processer sköter sig perfekt. (ja, nästan i alla fall) Och när något går fel, när vi blir sjuka, ja då är det ju fortfarande en massa saker som funkar. Hur i ... #¤#¤%%¤... funkar det?
Det är ett mirakel!
- Ja men det där låter så Tomas DiLeva! Jag vill inte vagga in mig i nån sorts konstlad glädje som orsakas av att jag går och är tacksam för allt som är självklart! Jag vill lösa mina problem, jag vill nå mina mål!! Jag vill också hjälpa till och lösa andras problem. Det finns massor att göra, Jag har inte tid att sitta och vagga in mig i nåt löjligt tacksamhetsrus!!!

Och nu, nu börjar det brännas. För det är här det går fel för många. Det är här jag fastnade, länge, länge var detta en återvändsgränd på min "andliga" väg. Jag gick tillbaka till det vanliga tänket, fogade in mig i ledet. Jag brukade tänka - att hålla på med tacksamhets-trams är en flykt och inget annat. Det är för dom svaga som inte tar ansvar, som inte har modet att tackla livets hårda fakta. Någon annan får ta hand om dom när dom inte har pengar till mat eller hyra. Eller så handlar det om folk som är rika, som har sitt på det torra, som kan sitta därborta i Californien och flumma utan att behöva bekymra sig om något annat än sin egen lilla lycka. Men jag har saker att ta itu med ... och så var jag tillbaka i missnöjets dimma.

Det var när jag kunde göra en teoretisk modell som saker föll på plats, saker jag länge anat, saker som Eckhart Tolle m.fl. sagt men som dom inte förtydligat. Med min modell, Människans sjunde behov, blev det tydligt för mig, och förhoppningsvis kan det hjälpa någon annan, det är därför jag skriver här.

Tacksamhet är inte ett alternativ till strävan!
Tacksamhet är större än strävan och rymmer även strävan! Vad menar jag med det?
Jo, om vi tittar på de sex första behoven

1. Säkerhet/Bekvämlighet
2. Osäkerhet/Omväxling
3. Att vara betydelsefull
4. Att känna förening/Kärlek
5. Personlig utveckling
6. Att bidra

Då ser vi att tacksamhet troligen har förmågan att minska alla dessa behov. Tacksamheten kan ju bara handla om det som är här nu - som det är. Om nu dom här sex behoven är vår drivkraft, ja då förlorar man ju sin drivkraft om man odlar tacksamhet, kan det vara så? Ja, det trodde jag tidigare, men jag hade fel.
Tacksamheten handlar om nuet och vårt sjunde behov:

7. Närvaro i Nuet (leva i tacksamhet för det som är, uppskatta livet som det är)

Det finns många synononymer till NUET, en synonym är evigheten, en annan är tacksamhet.
Men låt oss nu hålla oss till tidsaspekten. Nuet är evigt, det är alltid nu, har alltid varit nu, kommer alltid att vara nu. Evigheten utesluter ju inte tiden, den är större än tiden och omsluter den. Samma sak med tacksamheten. Detta kanske är en ovan tanke, men tacksamheten är större än våra behov och omsluter dem.

Vi har ju behov, vi söker t.ex. ekonomisk trygghet, sedan blir vi uttråkade och behöver spänning, då satsar vi alla våra pengar i ett riskfyllt projekt.
Vi behöver känna oss unika, skilja ut oss från mängden, men sedan blir vi utanför och längtar efter gemenskap och förening.
Vi behöver utveckla oss själva, lägga tid på oss själva, men vi vill ju inte vara enbart egoister, vi längtar också efter att göra något för andra, för miljön, för djuren, för barnen osv.

Alla dom där sakerna, de sex mänskliga behoven, är en del av vår natur och skall tas på allvar. Tacksamheten för det som är i nuet, tar inte bort vår mänskliga natur. Tvärtom, att se att både och får lov att finnas tycker jag är stort. Ofta har jag anat att det är så, men när man sedan lyssnar på t.ex. Eckhart Tolle eller den här Steve, ja då känns det så futtigt att ha dom där sex första behoven. Men det är inte futtigt. Det sjunde behovet gör att vi faktiskt kan känna tacksamhet också över våra drivkrafter, vår strävan, andras strävan.

Den här bloggen handlar om vårt sjunde behov - att vara närvarande i nuet.
Men det härliga är att det finns många aspekter av detta sjunde behov. En är:

7. Leva i tacksamhet för det som är här Nu

Det finns flera sätt att svara an till behov nr. 7. Ett är att ställa frågan: vad kan jag vara tacksam för just nu? Ändra vägar är att praktisera Mindfulness och Meditation. Alla vägar går att kombinera och det är dom här praktiska vägarna som min blogg också skall handla om.

Andra bloggar om: , , , , ,

söndag, januari 13, 2008

"Gems" från Kabat-Zinns Google-workshop (föregående inlägg)

För att förklara vikten av meditation kör Jon en liknelse. - Tänk er en symfoniorkester, tänk om ingen stämde sina instrument innan konserten. Hur skickliga musikerna än är, så måste dom stämma sina instrument först. Att börja dagen utan meditation är som att glömma att stämma sitt instrument. Vårt fysiska och mentala system är vårt viktigaste instrument.

Om man tittar på vår kultur från de meditativa traditionernas synvinkel lider vi alla av ADHD - Attention Deficit Hyperactivity Disorder.

Underbart förslag till T-Shirt med reklam för Meditation -


Meditation - it's not what you think ...

Sååå klockrent.

När han börjar med en praktisk övning för att bli närvarande i nuet, blir det att uppmärksamma andningen. Där kommer han med en skön liknelse för att förklara att man inte skall gå in och styra och manipulera andningen, bara åka med - han säger, - tänk er att ni får syn på ett djur i en skogsglänta, djuret bara står där, och ni står där också, om ni forcerar något är det kört, - med samma varsamhet menar han skall vi närma oss andningen, för vårt liv hänger på andningen, bokstavligt talat.

Jon säger att det är överkurs, men nämner ändå att det är värdefullt att ställa frågan - vem är det egentligen som mediterar? Då börjar vi räkna upp fakta om oss själva, vår CV, våra egenskaper, osv - men det där säger Jon, det är bara obetydliga aspekter av vem du är - du är oändligt mycket större än allt det! Tänk om vi har missförstått alltihopa - vi tror att vi är små och obetydliga, vi tror att vi måste bygga upp vår personlighet och prestera och bli något, uppnå "storhet" så att säga, men vi är alla redan oändligt stora. Han citerar Walt Whitman, som säger något om att "I am large, I can contain multitudes".
Andra bloggar om: , ,

Jon Kabat-Zinn om Mindfulness på Google

lördag, januari 12, 2008

Finns det "världsförbättrare" med inre frid?

SvD ger utrymme för den indiske gurun Nityananda på Idag-sidan - Världsturné för frid åt stressade i väst. Det är en ganska snäll intervju. Varför är journalisten Agneta Lagercranz inte mer kritisk? Antagligen för att hon vet att många gillar "Guru-snack" om frid och lycka, (inklusive undertecknad... ) och resten läser ändå inte. Bloggaren Nihonshu är ett undantag. Han gillar inte det här men läser ändå och argumenterar övertygande för riskerna med att sitta under en korkek hela dagarna. Nihonshu anser i sitt inlägg "Gurus" att Nityananda rent utav kan vara farlig eftersom en överdos av frid och belåtenhet gör att samhället kommer regrediera. Enligt Nityananda är västerlänningar (och de flesta österlänningar som jagar tillväxt lika mycket som vi) olyckliga därför att vi oupphörligen strävar efter något mer och bättre. Vi kan inte stanna upp och missar därför Nuet med all dess rikedom. Man kan utveckla ett ganska logiskt och övertygande resonemang med utgångspunkt från det. Men vad händer när vi uppnått frid och inte längre behöver sträva?

Nihonshu har banne mig en poäng där och intressant nog lyfter han frågan varför en tillsynes intelligent man som Nityananda inte förebygger den typen av invändningar. Jag tror jag vet varför och tänker föreslå hur Nityananda skulle kunna bemöta Nihonshus invändningar.

Inre frid kan, om man saknar erfarenhet av det Nityananda talar om, tolkas som belåtenhet. Faktum är att det finns massor av sunda världsförbättrare som har sann inre frid. Hur vet man det? Många ger själva uttryck för det på olika sätt. Men saken är den att det är mycket svårt att prata om inre frid utan att bli missförstådd. Det finns liksom inget språk för det, språket kan bara ge fingervisningar som nästan alltid blir paradoxala. Därför håller de flesta med inre frid tyst.

Några som framgångsrikt arbetar för att visa att kulturell/personlig utveckling och inre frid inte motsäger varandra är bl.a. Ken Wilber (filosof coh författare) och Andrew Cohen (andlig lärare (guru)). Tack vare dom såg jag att paradoxen inte finns i praktiken men däremot i språket.

Nityananda skulle kunna säga, - Sann inre frid är inte att kapsla in sig i en bubbla av belåtenhet, frid är inte att stänga ute omvärlden, det är att ha kontakt med evigheten. Vad är evigheten? Det är såklart bara en verbal fingervisning, men det är att uppleva och inse att tiden spelas upp i något som är större, det finns något bortom tiden. Men detta bortom INKLUDERAR tiden. Alltså, det vet ju dom här gurusarna, men dom tycker inte det behöver sägas. Och därför misstolkas dom. Alla som trängt djupare in i någon av dom här österländska "fridslärorna", (inklusive undertecknad) vet att allt ryms i den där friden, även rastlöshet, även lust att skapa och utvecklas. Anledningen till att man misstolkar är att man vill misstolka! Man är ute efter alternativ till lugande tabletter och sprit och vad passar då bättre än en bubbla av belåtenhet som man kan krypa in i vid behov? Man vill helt enkelt tro att den "österländska friden, (hinduistiska/buddhistiska) är som en lugnande tablett. Det kan te sig så på ytan. Men det är långt ifrån sanningen (så som jag upplever min (behöver det sägas?) subjektiva sanning)

Friden Nityananda talar om är kontakt något större än all vår strävan. Strävan försvinner inte, förminskas inte, men blir liksom "genomlyst" (ååh vilken utmaning det är att hitta ord ... ) Det är lite som att öppna dörrar och fönster och släppa in ljus och frisk luft, vi är kvar i rummet och gör samma saker men vi är inte längre fångar där inne. Det är inte längre mörkt och kvavt.

Men det där är så självklart för Nityananda (tror jag, har aldrig träffat honom eller studerat hans lära, det är bara min intuition) att han inte tycker det behöver framhävas. Folk dras ju till honom ändå, men det är nog dom som är ute efter alternativ till lugnande tabletter. Resten reagerar som bloggaren Nihonshu. Och det är synd. Jag önskar dom förstod skillnaden mellan det som filosofen Ken Wilber kallar "The Pre/Trans - fallacy". Vad betyder det?

Jo, låt oss ta strävan som ett exempel. I en människas liv finns det en tid då hon inte strävar, hon är löjligt lycklig ändå och utvecklas ändå med en rasande fart. Vi pratar om småbarn. Visst är dom missnöjda och skriker men dom strävar inte. Mellan gråt och skrik ser dom så där sanslöst lyckliga ut. Vad handlar det om? Jo, dom vet inte vad strävan är. Sedan finns det äldre människor som också utstrålar en sorts frid, har ni mött någon sådan? Men är det samma frid? Nej, självklart inte. Barnets frid är pre (innan) strävan, den gamles frid är trans (efter, bortom) strävan. Ungefär så, läs mer här.

Det här borde Nityananda ta upp, men å andra sidan behövs det kanske inte. Ken Wilbers Integrala Teori är glasklar på de här punkterna och blir allt mer känd. Integral Teori/Praktik är dock inte så tilltalande för de som är ute efter alternativ till lugnande tabletter, men bloggaren Nihonshu skulle kanske ha utbyte av ett integralt perspektiv, vem vet?

fredag, januari 11, 2008

Sittande Mindfulness-övning: del 1

Sittande Mindfulness-övning:

Den här övningen är egentligen en förberedelse för Meditation så som jag definierar det. Men många kallar även den här övningen för meditation. Det är inte så viktigt, men jag tycker det är en hjälp att definiera begreppen som jag gör och sedan hålla isär dom.

Mindfulness: Att uppmärksamma de fenomen som uppträder i Nuet.
Meditation: Att uppmärksamma själva uppmärksamheten / Nuet (Nuet och Uppmärksamhet pekar på samma sak i det här sammanhanget)

Även om Mindfulness egentligen inte handlar om vanligt tänkande, är det bra att sysselsätta intellektet med en i förväg bestämd uppgift. Risken är annars att tankar kommer in och stör för mycket. Ingenting är bättre än en fråga. En mycket bra fråga i det här sammanhanget är
-Var är uppmärksamheten?
Följ uppmärksamheten. Försök inte styra den. (med vissa undantag) Låt dig bli nyfiken på hur uppmärksamheten flödar. Åk med bara. Se det som ett äventyr, en upptäcktsresa, som om du sitter i baksätet på en bil, du kan inte styra, du kan bara notera vad som händer.
Då uppmärksamheten är på tankarna kan det behövs en viss typ av styrning, men det är inte fråga om någon anstränging, det handlar mer om att släppa taget och sjunk tillbaka till kropps- och sinnes-förnimmelser, om och om.
En intressant sak att lägg märke till är att uppmärksamheten ofta delas, som en flod som delar sig på flera mindre vatten drag. Låt det vara så.

Här kommer ett exempel på hur uppmärksamheten kan flöda:
Kanske noterar du att nu är uppmärksamheten på t.ex. tre fenomen - ett ljud i rummet, (kanske fläkten), andning (hur magen expanderar på in-andning) och att det kittlar på ena foten. Nu kanske den kittlande foten har tagit över - all uppmärksamhet flödar just där, Nu avtar det flödet och flyter över till en tanke, (ett telefonsamtal jag bör ringa imorgon), Nu släpper jag taget om den tanken och sjunker tillbaka ner i kroppen, Nu hamnar jag i nacken som känns spänd, samtidigt är uppmärksamheten på fläkten i rummet, Nu delar den sig ännu mer, nu är den på andningen också, Nu flyter den över till ett enda flöde, ett högt ljud utanför, en motorcykel åker förbi ... osv

Här länge skall man hålla på?
Man kan sätta en timer på valfri tid, 15 min är lagom, 40 minuter är fantastiskt, 5 minuter är otroligt mycket bättre än ingenting.
Man kan också hålla på 24 timmar om dygnet, se Förslag till Mindfulness-övning i vardagsaktiviteter.

Andra bloggar om: ,

torsdag, januari 10, 2008

Säg att jag är OK som jag är! Låt mig slippa utveckling!

Här är Människans sex behov enligt Anthony Robbins. Nedanstående reflektion är ett försök att exemplifiera hur behov nr. 1 och nr. 5 kan behöva identifieras och tas om hand.

1. Säkerhet/Bekvämlighet
2. Osäkerhet/Omväxling
3. Att vara betydelsefull
4. Att känna förening/Kärlek
5. Personlig utveckling
6. Att bidra

Låt oss titta på en central fråga för alla som jobbar med organisationsutveckling, både på individnivå och mer övergripande. För ett företags ledning och ägare är behovet av verksamhetsutveckling solklart. Marknaden utvecklas ju, kundernas behov och krav ändras, man kan inte sitta still och "göra sin grej". Ok, vad göra? Jo, man utvecklar en plan på hur man skall förändra verksamheten och sen skall den implementeras i verksamheten. Här börjar utmaningen, hur får vi de anställda att ställa upp på att göra det man har tänkt ut? Jo, man börjar förklara hur man tänkt, hur marknaden ser ut, hur förändringarna skall tillgodose ändrade krav osv. De anställda lyssnar och förstår - intellektuellt. Ok, men vad innebär det för mig. Vad får jag ut av detta? Jo, om du förändras på det sätt vi har bestämt så får du behålla jobbet (fast det sista säger man inte, det är underförstått). Missnöje uppstår, tröghet, problem. Vad gör man? Jo, nu inträder fas två, som går under många fina namn men som i slutändan går ut på att man manipulerar de anställda att under ordnade former arbeta med frågeställningar som gör att dom kommer till samma slutsats som ledningen, som gör att dom anställda känner att dom själva kommit på nyttan med förändringarna. Men när även detta falerar, vad gör man då? I värsta fall inte så mycket... man kör på och försöker ro det hela i land så gott det går. I bästa fall går man över till mjukare frågor, försöker se och lyssna på de anställda och bygga på med trygghet, ta ansvar, ge, kärlek ... Det funkar ibland, men allt för sällan. Hur vet vi det? Jo, den mentala ohälsan ökar. Hur vet vi vad det beror på, varför peka ut företagen som syndabockar? Det kanske beror på att samhällsklimatet ändrats på ett ogynnsamt sätt, informationsstress, högre tempo, ökade krav på fritiden, en skola som inte funkar för barnen, osv osv. Det kan ju finnas hur många orsaker som helst till mental och fysisk ohälsa, varför skall det skyllas på arbetsgivarens förändringskrav?

Jo, vi har en klasch här mellan en grupp människor, de anställda, där behov 1. Säkerhet/Bekvämlighet är prioriterat och en annan grupp, ledarna, där behov 5. Personlig utveckling är prioriterat. Nu är det så att alla människor har alla nedanstående sex behov. En fördjupning av varje behov får du här.

1. Säkerhet/Bekvämlighet
2. Osäkerhet/Omväxling
3. Att vara betydelsefull
4. Att känna förening/Kärlek
5. Personlig utveckling
6. Att bidra

Varje mänsklig handling bör, för att vara tillfreställande på ett djupare plan, tillgodose alla behoven, mer eller mindre. Låt oss säga att en aktivitet som sker i "flow" har ett värde på 60 (6x10). En annan handling, t.ex. satsa sparkapitalet på travbanan, har värde 10 på tvåan - osäkerhet/omväxling men låga värden på alla dom andra. Möjligen bidrar man, om man förlorar, till andras ekonomi. Om man vinner får man kanske 10 på nr. 3. att känna sig betydelsefull. Men detta förutsätter en viktig sak - att personen prioriterar nr. 2 - osäkerhet/omväxling. För någon som prioriterar nr. 1 säkerhet/bekvämlighet, kan scenariot på travbanan vara den värsta stunden i deras liv. Blir det för mycket omväxling åker värdet ner på minus. Systement kraschar.

Låt oss se på de anställda och ledningen. De som sitter i ledningen, eller bolagets ägare, är säkerligen inte personer som prioriterar nr. 1 - säkerhet. Jag skulle tippa att de har nr. 5 - personlig utveckling högt upp, möjligen också nr. 3. att känna sig betydelsefull som innefattar makt och prestige.
De anställda däremot kanske behöver väldigt lite av både nr. 3 och nr. 5. Det krävs inte så mycket för att dom skall känna sig betydelsefulla, det räcker kanske att någon berömmer deras barn eller deras trädgård. Blir dom för betydelsefulla kraschar systemet, dom tolkar det istället som att dom är utsatta, att dom inte pallar trycket. När det gäller nr. 5 - personlig utveckling, behöver dom kanske inte heller så mycket då det kolliderar med deras behov av säkerhet. Saker skall vara som dom alltid har varit. Man vet vad man har men inte vad man får o.s.v.

När nu ledningen kommer med en retorik som förutsätter att alla är som dom, att alla tycker det är viktigt att utvecklas, så funkar det inte. För vad dom inte förstår, eftersom dom inte upplevt det själva, är att de anställda har ett så stort behov av säkerhet/bekvämlighet. Dom har aldrig känt den där ångesten inför förändringar. Säkerligen har dom gått kurser och fått lära sig det, dom har fått höra om värdet av att låta förändringar ta tid och att backa upp dom med trygghet och bekräftelse, men det hjälper liksom inte eftersom dom inte kan mötas på punkt 5. Behovet av personlig utveckling. Ledningen kan helt enkelt inte fatta hur någon kan vara nöjd med att leva ett liv på sparlåga dag ut och dag in.
Det finns ett ord som heter förnöjsamhet, att vara tacksam, att vara glad för det lilla. Det är otroligt fina och värdefulla kvaliteter, men inte för alla. Ord som tacksamhet och förnöjsamhet var viktiga bland vanliga, enkla och fattiga människor. Förr var det värden som fick människor att stå ut. Gud skulle löna dom som var förnöjsamma, dom hade en belöning att hämta i himlen. Men nu är Gud död för dom flesta. Så det finns ingen belöning. Det finns bara tröst här på jorden. Och det är att tro på turen, en dag vinner jag, eller tro på tabletterna, eller spriten eller något annat missbruk. Det tröstar för stunden. Det är en trygghet i det. En stor säkerhet. Varje gång jag blir full glömmer jag vad jag har för problem. Varje gång!!! Man skall inte underskatt det höga värdet på behov nr. 1 som spriten ger.

Men allt detta är obegripligt för ledaren, för den som drivs av behov nr. 3 och 5. Vadå säkerhet utbrister dom, dom får man i graven. Dom tycker säkerhet är tråkigt, outhärdligt.

Så när ledaren på PU-samtalet säger till den anställde - vad har du för mål, hur kan jag hjälpa dig att utvecklas, får han/hon ingen respons. Vadå utvecklas, jag är väl bra som jag är? Fast det säger inte den anställde, hon vet ju att man skall utvecklas, så hon spelar med, litet halvhjärtat. Men vad hon med hela sitt hjärta vill höra är - DU, precis som du är, med alla dina fel och brister, är OK. Jag älskar dig vad du än gör! Jag, (företagsledaren) är din trygga hamn, till mig kan du alltid komma...

Alltså, ibland undrar man om inte folk mådde bättre när dom gick i kyrkan. Gud älskar Dig vad du än gör! Jo men de flesta hungrar och törstar efter att höra det! Dom tröttnar aldrig på det. Villkorslös kärlek. Finns det något bättre?

Ja för tusan, säger ledaren, det är jakten som gör livet värt att leva. Om man har vunnit utan att ha ansträngt sig är det väl inget roligt, då försvinner ju poängen med livet, för livet är en tävling.

Nej, nej, livet är grymt, och kallt och farligt, säger den anställde, det gäller att skaffa sig säkerhet, bygga en trygg borg, där jag och dom jag älskar kan ha det bra och där vi i lugn och ro kan planera våra liv.

Med den här typen av modell för analys borde det gå lättare att kommunicera. Jag tror att ledarna tar miste när dom tror att alla människor vill utvecklas. Så är det inte. Vill man ha ett företag som kan förändras snabbt och lätt får man anställa människor som har behov nr. 1 långt ner på sin lista. Det borde vara enkelt att utveckla tester som plockar fram folk som har behov 5 och 3 högt upp. nr. 4 är också viktigt. Och nr. 6. Men nr. 1 .... nej, det är ingen hit att ha det behovet högst upp på framtidens arbetsmarknad.

Om inte ....

... man börjar fokusera på behov nr. 7 - Närvaro i Nuet. Läs mer här.

För när man börjar få upp värdet på nr. 7 - då uppnår man större frihet från de andra sex behoven, då kan en människa med nr. 1 högt upp börja släppa på det och våga mer. Men det funkar åt andra hållet också. De som jagar omväxling och utveckling kan lugna ner sig och börja fylla på med mer av de andra behoven. För inget behov är fel. Alla sex behoven behövs. Det är bara det att de kan komma i konflikt med varandra om man inte kan identifiera dom, ta dom för vad dom är och försöka göra det bästa möjliga för varje individ.

Men om värdet på nr. 7 stiger, då blir man friare. Då är man hemma.

Kristen Psykiatriprofessor och Wilbers Integrala Teori

Kan andlig öppenhet synas i din hjärna? Enligt SvD:s artikel om psykiatriprofessor Lars Farde och hans forskning så kan den det. Oavsett hur vi definierar "andlig öppenhet" så är det anmärkningsvärt att Farde inte går i samma fälla som så många andra, nämligen att reducera subjektiva emotionella fenomen till hjärnkemi. Att som ateistlägret med Harris och Dawkins i spetsen reducera Gud till kemi är helt enkelt inte intressant för de troende.
När då en person som Farde kan stå upp och säga att Gud både har en neurokemisk aspekt och en personlig, levande aspekt, ja då ger han troende ny kraft att odla sin relation till Gud. Sturmark & co suckar nog uppgivet. Men låt dem sucka. Livet går inte att reducera till kemi, än mindre religion.
Själv ser jag mig inte som troende men känner mig djupt förbunden med religionernas mystika traditioner, även den kristna i t.ex. Meister Eckharts anda, men framför allt med Zen och Advaita Vedanta.
Kanske känner Farde till Ken Wilbers Integrala Teori, det låter nästan så, om inte tror jag han skulle ha stort utbyte av att studera detta. Wilber menar att allt som manifesteras har tre aspekter, JAG, VI, och DET.
I fallet med Gud skulle JAG aspekten härbärgera de mystika traditionerna där jag kan känna enhet med alltet och Gud, där finns inte intresset för Gud i andra person, Eckhart odlade t.ex. inte en relation till Gud, han kom med kryptiska uttalanden om att man måste döda Gud för att finna Gud, liknande finns inom Zen där man talar om att Döda Buddha för att uppnå Buddhamind.
DU aspekten skulle härbärgera det som de flesta troende odlar, nämligen en manifestation av Gud i andra person, som någon man kan ha en relation till
DET aspekten är hemvist för de objektiva vetenskaperna, där finns allt som går att mäta, t.ex. hur antalet serotoninreceptorer ligger till grund för hur sannolikt det är att någon kommer till tro.
Utmaningen ligger i att kunna se att alla fenomen faktiskt manifesteras i alla tre aspekterna, eller dimensionerna, JAG, VI, DET. Detta har vi inte fått lära oss. Vi har lärt oss att vissa saker, som te.x Gud är ett VI-fenomen, det handlar bara om huruvida man kan ha en relation till den där mytiska entiteten som ingen varken kan bevisa eller motbevisa, trodde vi, tills någon kom på att undersöka DET-aspekten av Gud, och fann den. Men detta fynd tolkades inte som ett stöd för att ha en relation till Gud, utan användes för att reducera Gud till Neurokemi.
Sedan har vi JAG-aspekten som dominerar i mina kretsar, där finns heller inte plats för VI-aspekten, möjligen DET-aspekten. Inom mystiken, eller NonDuality, som man ofta säger, finns inget intresse för just dualiteter som jag och Gud, det ses som illusioner.

Därför kände jag personligen en stor befrielse när jag kom i kontakt med Wilbers Integrala Teori, där alla tre dimensionerna tilläts finnas samtidigt. Detta har verkligen ökat min tolerans och mitt intresse för den typen av tro som Farde bekänner sig till.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

onsdag, januari 09, 2008

Frihet från vår "story".

När man jobbar med att förändra sig själv eller förbättra sig själv stöter man på patrull på många plan. På ett ganska djupt plan brukar man bromsas av sin identitet. Här måste jag först definiera vad jag menar med identitet - det är de "storys" om sig själv som man berättar för sig själv och andra ... om och om igen. Ex. "Jag är en person som brukar komma för sent, sån är jag bara, jag har alltid varit sådan". Vill man då ändra på det och börja komma i tid tycks detta först ganska enkelt. Man kan bestämma sig, med hjälp av disciplin kan man tvinga sig att för en kortare period komma i tid. Det vet nog alla som försökt. Det är samma sak med att sluta röka, det går bara man bestämmer sig. Jovisst, det funkar ... en tid. Vad är det som händer sedan?
Det känns lite häftigt att man ta kontroll men också lite konstigt, ovant. Man får en skum känsla av att ... är det här verkligen jag ... det är inte likt mig. Och då skall man se upp. För det finns något som är en lag inom förändringsarbete, människor är beredda att göra nästan vad som helst för att handla i enlighet med sin sin identitet (sin story om hur man är). Inte på kort sikt, men på lång. Den där konstiga känslan är en varningssignal, du gör något som inte stämmer, att detta kanske är en förbättring, det spelar ingen roll för det här systemet, det kollar bara efter avvikelser, du är ute på villovägar ... du är ju en person som kommer för sent ... Och så får man ett återfall. Bara sådär. Men på ett djupare plan var det bra. Där är det "storyn" som styr. Det är programmet, ett program som kan hantera tillfälliga avvikelser, men inte mer än tillfälligt.
Slutsats: hemligheten till långsiktiga förändringar ligger i att ändra sin story ... berätta något nytt om sig själv, gång på gång, tills man glömt den gamla storyn. T.ex. Jag är en person som är bra på att komma i tid ... jag kommer alltid i tid därför att jag respekterar andras tid, därför att jag då slipper stressa osv.

Men för att kunna ändra en story måste man "gå ur" den. Man måste höra den som en annan person skulle höra den. Att "gå ur" är hemligheten. Hur gör man det?
Det finns säkert flera sätt, men jag skall beskriven principen bakom det sätt jag tillämpar. Min metod kallar jag för Människans Sjunde Behov - Närvaro i Nuet. Första steget till denna närvaro är Mindfulness - att lägga märke till det som uppträder i nuet. Där uppträder sinnesförnimmelser, men också tankar och känslor. Dom kommer och går. Dom är som flyktiga fenomen. Men bara om man börjar iaktta dom. När man "är i", innan man "går ur", så är tankar och känslor väldigt verkliga och påtagliga fenomen. Och så länge man "är i" så har dom mycket större makt över oss. Då är det också mycket svårare att ändra den där storyn som vi berättar om oss själva, t.ex. - jag kommer alltid för sent.
Anledningen att jag drar fram - Närvaro i Nuet" som nyckeln är att alla storys kräver tid, en bestämd utmätt tid. Du är väldigt svårt att berätta en story utan att prata om det som varit eller det som kommer att bli. Om man är i Nuet, ja då är saker som dom är. För att kunna tolka och döma behöver man tid. Något är dåligt t.ex. därför att det kommer få en negativ konsekvens i framtiden. NU är helt öppet. Jag säger inte att det är omoraliskt, jag säger inte att det inte innehåller ansvar och hänsyn, bara att det är helt öppet. Här är det viktigt att betona att Nuet inte är ett paradis och tiden ett helvete. Många Yoga, Zen, Vedanta människor kan hamna där. Nuet är heligt, tiden är ond. Nej, så tycker jag inte att det är. Tiden ryms inom det eviga Nuet som är totalt öppet och accpterande. Nuet tycker inte att tiden är ond, tiden bara är vad den är.
Men vad som är ont, eller snarare, vad som leder till lidande, det är när tiden är allt man känner till. Då är man i ett fängelse. Utan att känna till det eviga nuets dimension är man en fånge i tiden. (nu spinner jag iväg ganska fritt, men jag gillar sånt här) Och när man är en fånge i tiden är man en fånge i sina storys, eftersom tiden är en story, dom är oskiljaktiga.

Ett recept för underlätta förändringar är därför att regelbundet, genom mindfulness-övning (se ämnena Människans sjunde behov) träna sig på att "gå ur" och iaktta allt som uppträder i Nuet. Då släpper även tankar och "storys" sitt järngrepp om oss.

Demoner, sånt tror väl inte vi på? Nej, det gör vi inte. Men att vara hemsökt eller besatt av en ande kanske kan ses som en metafor för att vara för hårt bunden vid sin identitet, sina storys. I det fallet gäller det väl negativa storys, som sjukdom eller otur. Demoner går inte att hitta med vetenskapliga metoder. Det gör inte storys heller. Vad vi kan mäta är tankeaktivitet men inte vad som tänks. (okej, det var en parentes, men intressant tycker jag)

Sedan, när man "gått ur", iakttagit story, släppt greppet om den, ja då kan man låta den gå, men det betyder inte att vi inte skall ha några storys. Det finns många i t.ex. Yoga-, Zen- och Advaita-kretsar som tycker att vi skall släppa alla storys och låta oss levas. Jag ser ingen anledning till det. Storys är ju jättebra, dom är ju program som styr vårt handlande, så varför inte stoppa in de program vi vill ha där. T.ex. jag är en person som alltid kommer i tid. Varför inte?

Dom här små programmen vi kör som styr t.ex. om vi brukar komma i tid eller inte, dom är underprogram till de stora programmen som man kan kalla "Globala Metaforer". En global metafor till - jag kommer alltid för sent - skulle kunna vara - livet är kort, det är för mycket som skall hinnas med innan man dör - men det kan också vara något helt annat. Att upptäcka sina globala metaforer är en utmaning. Då hjälper coaching. Det bästa är om en coach kan locka fram dom spontant så att man inte får chansen att frisera dom eller välja sådana som låter bra. När man upptäckt sin globala metafor då sitter man på "the master key". Ändrar man den så ändras allting annat också i samma riktning.
UA-3343870-1