söndag, januari 20, 2008

Det simpla, det självklara kanske erbjuder de största utmaningarna för vår utveckling.

Pratade precis med en vän om TILLIT, tillit till att det som händer är det som skall hända. Vi vill ju att det skall hända bra saker, vi vill att det skall bli bra, men vet vi alltid vad som är bra? Det är lätt att tro det, vi tar det för självklart. Klart att vi skall vara glada, klart att vi skall vara vänner, inte bråka, inte gråta, inte lida, inte känna uppgivenhet, maktlöshet eller tvivel. Men är det så? Det kanske låter som en jobbig och grävande fråga, men den är högst väsentlig när vi pratar om Mindfulness och Meditation.
Kan vi mogna som människor, kan vi bli ödmjuka om vi inte får lida?
Man kan bli mer simplistisk här och fundera över om glädje kan finnas utan sorg. Ja, ja, ja, klart att glädje och sorg är polariteter och att båda behövs. Jo men hallå ... det låter simpelt, men kanske är det av oerhörd betydelse. Och hur vi ställer oss till en så enkel sak som sorg och glädje får oerhörd betydelse, inte bara för vårt eget liv utan också för hela vår omgivning. Ta en sådan sak som krig och fred ... nej, nej, kom inte och säg att båda behövs! Det säger jag inte, jag ställer bara frågan. Vi vill ha en jord där alla lever i fred. En sådan vision kan man väl inte bara släppa? Ett sådan mål kan man väl inte sluta kämpa för?
Vi kan titta på vår egen kropp för att åskådliggöra vad det handlar om. Vi kan också titta på hela mänskligheten som en kropp. Själva förutsättningen för att människan och mänskligheten skall kunna leva är att döden och de destruktiva krafterna hela tiden är i verksamhet. Celler måste dö och bytas ut mot nya friska. Människor måste dö för att nya skall kunna födas och få näring och utrymme. Hela tiden sker en nedbrytning och en uppbyggnad.
Ja, ja, ja kan man tycka. Det är väl klart, men detta är farligt vatten, minerad mark. För det kan aldrig få bli OK att människor lider och dör. Vi kan inte sluta kämpa för lycka och liv. Vi kan inte ge efter för de destruktiva krafterna. Vi måste arbeta för att stärka det goda och livgivande. Vi måste kämpa för att vara konstruktiva och positiva. Vad händer annars?
Sedär lämnade vi snabbt och enkelt denna enkla och grundläggande frågeställning, behövs inte lidandet för att lyckan skall kunna finnas?
Vi lämnar denna fråga därför att moralen kommer i gungning. Och utan moral faller vi hjälplöst ner i något djupt och mörkt som vi inte känner till. Vi tänker oss helvetet, vi tänker oss kallsinniga, elaka människor utan empati, utan hjärta. Vi tänker oss social ingeniörskonst a la Nazityskland. Och vi ryggar tillbaka, vettskrämda.

Varför måste vi gräva i det här svåra bara för att vi pratar om Mindfulness/Meditation????
Jo, vi går nämligen in i det eviga nuets dimension, en värld utan tid, en värld av evighet. Och vad har våra mål, våra planer och önskningar för betydelse då? För det är ju så man säger om det eviga nuet, man säger att framtiden egentligen inte finns, man säger att allt som finns är NU. Vad händer med oss när vi verkligen fördjupar oss i den dimensionen av verkligheten? Tappar vi vår drivkraft eller rentutav vår moral?
Jag tror att inte vi behöver göra det. Det vi gör att är lämna plats för något nytt, något man kan kalla TILLIT. En tillit till att allt som händer är det som skall hända. Och här försvinner inte moralen, för den händer ju, vår strävan efter det goda, ljusa och glada finns ju. Det "onda" finns men också det goda. TILLIT tror jag handlar om att vi kopplar upp oss till ett större perspektiv, ett evighetens perspektiv som rymmer så mycket att vi inte kan greppa det med vårt intellekt. Vi lämnar plats för en inställning som säger något egentligen väldigt självklart. Vi är små, väldigt små, vi är som celler i en kropp, celler som inte kan se hela bilden. Kan en levercell förstå varför den måste dö? För att spetsa till det, kan en cancerogen cell förstå varför den måste attackeras? Kan dom andra friska levercellerna förstå varför dess cancerogena granne måste lida? Nej, dom ingår i något som är långt mycket större och komplexare än dom kan greppa. Dom ser inte att det handlar om en människa som är på väg till lekparken, som håller sin mamma i handen, som har saker att uträtta, en uppgift i ett liv dessa små leverceller inte kan föreställa sig. Jag slänger in den jämförelsen med risk för att missförstås. Den skall inte tolkas, den skall bara ge perspektiv. Förr pratade vi om Guds vilja, Guds plan, något vi litade på, det finns många religiösa människor som fortfarande pratar om det. Men det flesta moderna människor har tagit livet i egna händer. Vi litar till vårt förnuft som är det högsta. Vi värjer oss mot den vidskeplighet och fatalism som ibland har tagit sig för oss skrämmande uttryck. Jag förordar inte en tillbakagång till det. Jag talar bara om en kvalitet som vi inte skall kasta ut med badvattnet. Och badvattnet är religiöst färgade dåraktigheter.

Åter till Nuet. Vad ryms där? Ryms inte också vår tro på förnuftet? Jovisst. Låt oss vara förnuftiga. Låt oss lära oss mer om hur saker fungerar och hänger ihop. Men låt oss aldrig glömma att det vi kan förstå är en pusselbit, på sin höjd några pusselbitar av livets mysterium. Låt oss inte kasta bort dessa pusselbitar, men låt oss komma ihåg att det finns ett stort pussel. Man kan kalla det ödjmjukhet inför livets mysterium, man kan kalla det tillit.

Jag vill att man ser det som ett tillägg till allt det vi tidigare vurmat för, som kampen för det goda mot det onda. Låt oss fortsätta denna kamp! Men i en annan tonart. Som en stämma i en stor symfoni. Vi hör sällan symfonin. För att höra den måste vi bli stilla. Och stilla blir vi när vi öppnar upp för det eviga Nuet.

Jag ser detta som en kommentar till något jag upplever som en utmaning inom "nyandligheten". Många nyandliga, speciellt de som verkar inom det man kan rubricera NonDuality-rörelsen, säger att allt är perfekt som det är. Att allt redan är fullbordat. Att vi redan är fullkomliga, att vi inte behöver söka. Man säger att det är själva sökandet och strävandet som är roten till vårt lidande. Man säger att vi skall stanna upp och vara i Nuet som alltid är perfekt.
Vad som händer när man säger så är att det rör upp många känslor hos de som kämpar för det "goda". De som säger att vi inte kan vara lyckliga så länge det finns orättvisor att bekämpa, så länge det finns en vacker jord att rädda från miljöförstöring. Vi kan kalla dem för världsförbättrarna. Dom blir helgalna när dom hör att Nuet är perfekt.

Min vision är att världsförbättrarna kan integrera sin kamp i det perfekta Nuet och se denna kamp som den är, se den för vad den är. Acceptera den och koppla ihop den med TILLIT för att på så sätt släppa in en högre intelligens i sin kamp. Min vision är också att de som vilar i Nuet kan släppa fram världsförbättraren i sig och se att det är OK. Att världsförbättrandet ryms i Nuet.

Jag har nu gått in i mystiken. Här ryms påståenden som att världsförbättrandet både behövs och inte behövs. Här ryms paradoxerna. Paradoxer som bara är paradoxer när de inte genomströmmas av tillitens ljust.

Andra bloggar om: , , , , ,

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

UA-3343870-1