lördag, januari 12, 2008

Finns det "världsförbättrare" med inre frid?

SvD ger utrymme för den indiske gurun Nityananda på Idag-sidan - Världsturné för frid åt stressade i väst. Det är en ganska snäll intervju. Varför är journalisten Agneta Lagercranz inte mer kritisk? Antagligen för att hon vet att många gillar "Guru-snack" om frid och lycka, (inklusive undertecknad... ) och resten läser ändå inte. Bloggaren Nihonshu är ett undantag. Han gillar inte det här men läser ändå och argumenterar övertygande för riskerna med att sitta under en korkek hela dagarna. Nihonshu anser i sitt inlägg "Gurus" att Nityananda rent utav kan vara farlig eftersom en överdos av frid och belåtenhet gör att samhället kommer regrediera. Enligt Nityananda är västerlänningar (och de flesta österlänningar som jagar tillväxt lika mycket som vi) olyckliga därför att vi oupphörligen strävar efter något mer och bättre. Vi kan inte stanna upp och missar därför Nuet med all dess rikedom. Man kan utveckla ett ganska logiskt och övertygande resonemang med utgångspunkt från det. Men vad händer när vi uppnått frid och inte längre behöver sträva?

Nihonshu har banne mig en poäng där och intressant nog lyfter han frågan varför en tillsynes intelligent man som Nityananda inte förebygger den typen av invändningar. Jag tror jag vet varför och tänker föreslå hur Nityananda skulle kunna bemöta Nihonshus invändningar.

Inre frid kan, om man saknar erfarenhet av det Nityananda talar om, tolkas som belåtenhet. Faktum är att det finns massor av sunda världsförbättrare som har sann inre frid. Hur vet man det? Många ger själva uttryck för det på olika sätt. Men saken är den att det är mycket svårt att prata om inre frid utan att bli missförstådd. Det finns liksom inget språk för det, språket kan bara ge fingervisningar som nästan alltid blir paradoxala. Därför håller de flesta med inre frid tyst.

Några som framgångsrikt arbetar för att visa att kulturell/personlig utveckling och inre frid inte motsäger varandra är bl.a. Ken Wilber (filosof coh författare) och Andrew Cohen (andlig lärare (guru)). Tack vare dom såg jag att paradoxen inte finns i praktiken men däremot i språket.

Nityananda skulle kunna säga, - Sann inre frid är inte att kapsla in sig i en bubbla av belåtenhet, frid är inte att stänga ute omvärlden, det är att ha kontakt med evigheten. Vad är evigheten? Det är såklart bara en verbal fingervisning, men det är att uppleva och inse att tiden spelas upp i något som är större, det finns något bortom tiden. Men detta bortom INKLUDERAR tiden. Alltså, det vet ju dom här gurusarna, men dom tycker inte det behöver sägas. Och därför misstolkas dom. Alla som trängt djupare in i någon av dom här österländska "fridslärorna", (inklusive undertecknad) vet att allt ryms i den där friden, även rastlöshet, även lust att skapa och utvecklas. Anledningen till att man misstolkar är att man vill misstolka! Man är ute efter alternativ till lugande tabletter och sprit och vad passar då bättre än en bubbla av belåtenhet som man kan krypa in i vid behov? Man vill helt enkelt tro att den "österländska friden, (hinduistiska/buddhistiska) är som en lugnande tablett. Det kan te sig så på ytan. Men det är långt ifrån sanningen (så som jag upplever min (behöver det sägas?) subjektiva sanning)

Friden Nityananda talar om är kontakt något större än all vår strävan. Strävan försvinner inte, förminskas inte, men blir liksom "genomlyst" (ååh vilken utmaning det är att hitta ord ... ) Det är lite som att öppna dörrar och fönster och släppa in ljus och frisk luft, vi är kvar i rummet och gör samma saker men vi är inte längre fångar där inne. Det är inte längre mörkt och kvavt.

Men det där är så självklart för Nityananda (tror jag, har aldrig träffat honom eller studerat hans lära, det är bara min intuition) att han inte tycker det behöver framhävas. Folk dras ju till honom ändå, men det är nog dom som är ute efter alternativ till lugnande tabletter. Resten reagerar som bloggaren Nihonshu. Och det är synd. Jag önskar dom förstod skillnaden mellan det som filosofen Ken Wilber kallar "The Pre/Trans - fallacy". Vad betyder det?

Jo, låt oss ta strävan som ett exempel. I en människas liv finns det en tid då hon inte strävar, hon är löjligt lycklig ändå och utvecklas ändå med en rasande fart. Vi pratar om småbarn. Visst är dom missnöjda och skriker men dom strävar inte. Mellan gråt och skrik ser dom så där sanslöst lyckliga ut. Vad handlar det om? Jo, dom vet inte vad strävan är. Sedan finns det äldre människor som också utstrålar en sorts frid, har ni mött någon sådan? Men är det samma frid? Nej, självklart inte. Barnets frid är pre (innan) strävan, den gamles frid är trans (efter, bortom) strävan. Ungefär så, läs mer här.

Det här borde Nityananda ta upp, men å andra sidan behövs det kanske inte. Ken Wilbers Integrala Teori är glasklar på de här punkterna och blir allt mer känd. Integral Teori/Praktik är dock inte så tilltalande för de som är ute efter alternativ till lugnande tabletter, men bloggaren Nihonshu skulle kanske ha utbyte av ett integralt perspektiv, vem vet?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

UA-3343870-1