onsdag, januari 09, 2008

Frihet från vår "story".

När man jobbar med att förändra sig själv eller förbättra sig själv stöter man på patrull på många plan. På ett ganska djupt plan brukar man bromsas av sin identitet. Här måste jag först definiera vad jag menar med identitet - det är de "storys" om sig själv som man berättar för sig själv och andra ... om och om igen. Ex. "Jag är en person som brukar komma för sent, sån är jag bara, jag har alltid varit sådan". Vill man då ändra på det och börja komma i tid tycks detta först ganska enkelt. Man kan bestämma sig, med hjälp av disciplin kan man tvinga sig att för en kortare period komma i tid. Det vet nog alla som försökt. Det är samma sak med att sluta röka, det går bara man bestämmer sig. Jovisst, det funkar ... en tid. Vad är det som händer sedan?
Det känns lite häftigt att man ta kontroll men också lite konstigt, ovant. Man får en skum känsla av att ... är det här verkligen jag ... det är inte likt mig. Och då skall man se upp. För det finns något som är en lag inom förändringsarbete, människor är beredda att göra nästan vad som helst för att handla i enlighet med sin sin identitet (sin story om hur man är). Inte på kort sikt, men på lång. Den där konstiga känslan är en varningssignal, du gör något som inte stämmer, att detta kanske är en förbättring, det spelar ingen roll för det här systemet, det kollar bara efter avvikelser, du är ute på villovägar ... du är ju en person som kommer för sent ... Och så får man ett återfall. Bara sådär. Men på ett djupare plan var det bra. Där är det "storyn" som styr. Det är programmet, ett program som kan hantera tillfälliga avvikelser, men inte mer än tillfälligt.
Slutsats: hemligheten till långsiktiga förändringar ligger i att ändra sin story ... berätta något nytt om sig själv, gång på gång, tills man glömt den gamla storyn. T.ex. Jag är en person som är bra på att komma i tid ... jag kommer alltid i tid därför att jag respekterar andras tid, därför att jag då slipper stressa osv.

Men för att kunna ändra en story måste man "gå ur" den. Man måste höra den som en annan person skulle höra den. Att "gå ur" är hemligheten. Hur gör man det?
Det finns säkert flera sätt, men jag skall beskriven principen bakom det sätt jag tillämpar. Min metod kallar jag för Människans Sjunde Behov - Närvaro i Nuet. Första steget till denna närvaro är Mindfulness - att lägga märke till det som uppträder i nuet. Där uppträder sinnesförnimmelser, men också tankar och känslor. Dom kommer och går. Dom är som flyktiga fenomen. Men bara om man börjar iaktta dom. När man "är i", innan man "går ur", så är tankar och känslor väldigt verkliga och påtagliga fenomen. Och så länge man "är i" så har dom mycket större makt över oss. Då är det också mycket svårare att ändra den där storyn som vi berättar om oss själva, t.ex. - jag kommer alltid för sent.
Anledningen att jag drar fram - Närvaro i Nuet" som nyckeln är att alla storys kräver tid, en bestämd utmätt tid. Du är väldigt svårt att berätta en story utan att prata om det som varit eller det som kommer att bli. Om man är i Nuet, ja då är saker som dom är. För att kunna tolka och döma behöver man tid. Något är dåligt t.ex. därför att det kommer få en negativ konsekvens i framtiden. NU är helt öppet. Jag säger inte att det är omoraliskt, jag säger inte att det inte innehåller ansvar och hänsyn, bara att det är helt öppet. Här är det viktigt att betona att Nuet inte är ett paradis och tiden ett helvete. Många Yoga, Zen, Vedanta människor kan hamna där. Nuet är heligt, tiden är ond. Nej, så tycker jag inte att det är. Tiden ryms inom det eviga Nuet som är totalt öppet och accpterande. Nuet tycker inte att tiden är ond, tiden bara är vad den är.
Men vad som är ont, eller snarare, vad som leder till lidande, det är när tiden är allt man känner till. Då är man i ett fängelse. Utan att känna till det eviga nuets dimension är man en fånge i tiden. (nu spinner jag iväg ganska fritt, men jag gillar sånt här) Och när man är en fånge i tiden är man en fånge i sina storys, eftersom tiden är en story, dom är oskiljaktiga.

Ett recept för underlätta förändringar är därför att regelbundet, genom mindfulness-övning (se ämnena Människans sjunde behov) träna sig på att "gå ur" och iaktta allt som uppträder i Nuet. Då släpper även tankar och "storys" sitt järngrepp om oss.

Demoner, sånt tror väl inte vi på? Nej, det gör vi inte. Men att vara hemsökt eller besatt av en ande kanske kan ses som en metafor för att vara för hårt bunden vid sin identitet, sina storys. I det fallet gäller det väl negativa storys, som sjukdom eller otur. Demoner går inte att hitta med vetenskapliga metoder. Det gör inte storys heller. Vad vi kan mäta är tankeaktivitet men inte vad som tänks. (okej, det var en parentes, men intressant tycker jag)

Sedan, när man "gått ur", iakttagit story, släppt greppet om den, ja då kan man låta den gå, men det betyder inte att vi inte skall ha några storys. Det finns många i t.ex. Yoga-, Zen- och Advaita-kretsar som tycker att vi skall släppa alla storys och låta oss levas. Jag ser ingen anledning till det. Storys är ju jättebra, dom är ju program som styr vårt handlande, så varför inte stoppa in de program vi vill ha där. T.ex. jag är en person som alltid kommer i tid. Varför inte?

Dom här små programmen vi kör som styr t.ex. om vi brukar komma i tid eller inte, dom är underprogram till de stora programmen som man kan kalla "Globala Metaforer". En global metafor till - jag kommer alltid för sent - skulle kunna vara - livet är kort, det är för mycket som skall hinnas med innan man dör - men det kan också vara något helt annat. Att upptäcka sina globala metaforer är en utmaning. Då hjälper coaching. Det bästa är om en coach kan locka fram dom spontant så att man inte får chansen att frisera dom eller välja sådana som låter bra. När man upptäckt sin globala metafor då sitter man på "the master key". Ändrar man den så ändras allting annat också i samma riktning.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

UA-3343870-1