fredag, januari 18, 2008

Gör vi vad som helst för att leva upp till vår identitet - även om den är negativ?

Enligt Anthony Robbins är alla våra ansträngningar för att bli en bättre människa bortkastade om vi inte ändrar vår identitet. Okej, vi kan bli lite bättre på kort sikt, en vecka, en månad, ett år kanske, men sedan faller vi tillbaka. Låt oss titta på det påståendet lite. Vem vill inte bli friskare och sundare, vem vill inte ta tag i saker och bli lite duktigare rent allmänt, typ, höra av sig till vänner, komma ihåg födelsedagar, ge pengar till röda korset, ägna mer tid åt barnen, sätta av lite mer tid för sig själv också varje dag så att man orkar med. Ja det finns mycket man vill. Sedan vill man vara tacksam också för det man har. Man vill känna större tacksamhet över det som är bra i livet, glädjas över att man själv och de nära och kära har hälsan. Tänk så mycket man vill ...
Man vill komma ur konsumtionsstressen, man vill handla ekologiskt, man vill planera sina inköp, man vill laga mat från grunden som blir miljöriktigare, billigare och sundare. Ojojoj, ... snacka om att jag själv kan skriva under på många av dessa ambitioner. Man vill förenkla sitt liv, prioritera, göra bara det man verkligen vill, så att man gör det mer helhjärtat och slipper stressen med en massa halvhjärtade projekt. Man vill komma ut i naturen och känna glädje och tacksamhet över alla mirakel som finns där.
Så varför får man inte tummen ur?

Enligt Anthony Robbins är svaret enkelt. Det handlar om att man inte ändrat sin identitet. För vad har man för identitet när man vill alla dessa saker? Jo, - jag är en person som vill en massa saker men som inte lyckas med hälften. Jag är en person som vill stressa mindre men oftast stressar - o.s.v. Så hur skall man göra? Jo, enligt Anthony Robbins måste man först få väldigt klart för sig vilken identitet man har idag. T.ex. - jag är en person som stressar - Okej, då skriver man ner det. Sedan tänker man på sig själv så som man vill bli. Man ser sig själv som en person som kan prioritera, som är bra på att säga nej, som är bra på att välja ut bara det viktigaste. Man ser sig som en person som inte trasslar in sig i triviala, tids- och energi-slukande problem. Bra.
Sedan går man ut och är den personen. Man går ut och spelar den rollen. Så tycks Robbins tänka. Livet är en teater. Man väljer själv, i stor utsträckning, vilken roll man vill spela. Det låter ju fantastiskt, lite för bra för att vara sant. Man undrar lite över äktheten. Man vill ju inte gärna gå och spela teater, man vill vara ... ja just det, äkta, även om det innebär att man stressar och inte kan prioritera ... då är man en äkta, stressad person.

Intressant det där. För vad är en äkta identitet. Är det något vi valt? Nej, självklart inte. En sådan identitet har formats åt oss, vi har fått en massa input och värderingar itutade, och så har vi gjort den där övningen Robbins föreslår, men omedvetet.

Att se sin identitet som en rollkaraktär är magstarkt. Men tänk om det är sant!

Andra bloggar om: ,

2 kommentarer:

  1. Hej!

    Jag tror det ligger mycket i ditt resonemang. För det vana och välkända blir en trygg källa till identitet oavsett om det bygger på konstruktiv eller destruktiv grund. Beteenden och tankar som man har ofta upplever man till slut vara en del av en själv. Därför kan det vara viktigt att stegvis pröva nya sätt att vara, så att man på samma sätt gradvis vänjer sig vid detta och inlemmar det i sin identitet.

    Att använda sig av en vision för att snabbare komma dit kan säkert också hjälpa till, om inte annat för att medvetandegöra det identitetsskapande med att bete sig på ett visst sätt.

    Jag har själv en site som just handlar om hur man hittar inspiration till att få livet lite mer som man själv vill. Den heter "Inspiration för ett bättre liv" och finns på
    http://livsinspiration.blogspot.com

    Kram, Rebecka

    SvaraRadera
  2. Hej!
    Jo, att provspela den nya rollen är spännande. Men äkthetsgrejen är jag fortfarande inte klar över. I svensk kultur är det, som jag upplever det, bättre att var sur på riktigt än påklistrat glad. Förmodligen är detta en kulturell egenhet som ligger oss svenskar i fatet.
    Björn

    SvaraRadera

UA-3343870-1