fredag, januari 25, 2008

Mindfulness och Shakespear

Åsa Nilsonne lyfter fram en intressant frågeställning i ett inlägg i sin blogg. Jag citerar
...Ett något oroväckande tema har dykt upp - mindfulness som ett sätt att tvinga
sig vidare i en i grunden ohållbar situation. Mindfulness som opium som
passiviserar människor (kvinnor) som istället skulle behöva revoltera mot
sina liv. Kan mindfulness användas för att bevara problem istället för att
hitta lösningar?Om vi tänker att vi påverkar vårt nu genom att välja vad vi
uppmärksammar, och att det medvetna valet är en del av att vara mindfull, så
är det klart att vi kan styra våra tankar bort ifrån smärtsamma företeelser
som vi skulle behöva uppmärksamma.Det går att fokusera om till något
annat varje gång smärtan i magtrakten gör sig påmind. Det går att flytta
uppmärksamheten till något mindre skrämmande än knölen på halsen, gång på
gång.
Är det mindfulness? Om vi med mindfulness menar att ha sin kraft i nuet, att vara uppmärksam på sig själv, andra och de situationer vi har att hantera för att kunna fatta så kloka beslut som möjligt, så skulle jag säga att detta snarare är ett exempelpå rätt extrem brist på mindfulness. ...

Jag håller med och Åsa citerar Thich Nhat Hanh för att visa på att de ledande förespråkarna för Mindfulness är inne på samma linje.

To be alert and ready to handle ably and intelligently any situation which
may arise - this is mindfulness.

Jag har följande kommentar till detta: Poängen är att man skall kunna dra sig ur "tankesnurrar" om man vill? Man skall inte behöva vara slav under tänkandet. Man skall kunna använda tänkandet som ett verktyg, när det passar. Genom att regelbundet träna på att dra uppmärksamheten från tankarna till kroppen och sinnesförnimmelserna, får man mer och mer kontroll. Uppmärksamheten går att träna på ungefär samma sätt som en muskel. Det här med att vi får möjligheten att fly från jobbiga tankesnurrar kommer som en bonus liksom. Men jag värjer mig lite för att kalla det flykt.
Alla styrs vi av människans första behov: att vara säker på att man kan undvika smärta och få njutning. Det här behovet styr så mycket av vårt beteende. Det är i sig själv varken ett bra eller ett dåligt behov, dåligt blir det bara om det får ta överhanden så att vi inte längre styrs av de fem (sex) övriga behoven. Min poäng är att Mindfulness har att göra med människans sjunde behov - Närvaro i Nuet - ett behov som transcenderar men omsluter alla våra sex övriga behov. Dock kan man gång på gång konstaterar att Mindfulness också, per automatik, tillfredställer de sex, "lägre", behoven. Är man bara uppmärksam på det så gör det inget. Ofta hamnar man på behov nr. 1 - Att känna säkerhet/trygghet, det behov som på vissa sätt begränsar oss mest. De människor som styrs av behov nr. 1 är ofta de minst kreativa, de mest räddhågsna, de som är mest disponerade för att fastna i missbruk av olika slag.
Men att kunna kontrollera sin uppmärksamhet för att stå ut är väl tusen gånger bättre än andra former av opium ... som lugnande mediciner, droger, alkohol och andra missbruk. Visst funkar det som opium men det är överlägset allt annat opium. Den här effekten, att ha en säker, alltid öppen väg bort från smärta ser jag mer som en positiv biverkan.

Men vad är då den avsedda effekten, huvudpoängen med Mindfulness? Finns det något viktigare än att må gott och slippa smärta. Det finns mycket som är viktigare. Att må gott och njuta blir jäkligt enformigt i längden. Vi behöver variation (behov nr. 2) Sedan behöver vi känna att just vårt liv, just vår insats här på jorden faktiskt betyder något, att vi inte bara är en myra i en myrstack. (behov nr. 3) sedan vill vi känna samhörighet, vi vill smälta ihop med andra som liknar oss, vi vill bli älskade och vi vill älska. Vi vill bli förstådda och förstå. (behov nr. 4) Men det räcker inte.

Vi är kräsna vi människor. En människa som har trygghet, som har den variation i sitt liv som gör att det inte blir tråkigt, som känner sig betydelsefull, speciell och som blir älskad och förstådd. Vad kan man mer begära?? Va!?

Jo, man kan begära mycket mer. Ingen är fullt nöjd med dessa saker. Vi behöver utvecklas, vi behöver lära oss nya saker, få nya perspektiv, nya insikter, nya färdigheter, hela tiden, vi behöver växa helt enkelt, först kroppsligt, sedan mentalt och mognadsmässigt och andligt om man så vill. (behov nr. 5)

Men det räcker inte, nej, vi är omättliga. Vi är kräsna, inte ens detta räcker för att göra oss lyckliga. Vi behöver bidra, ge av oss själva, ge av vårt överflöd, eller det lilla vi har, dela med oss, offra vårt eget för någon annan, se att andra växer, att andra får det bättre. Det behöver vi också för att bli sant lyckliga. (Behov nr. 6)

Och sen då, är vi lyckliga då? Jo, dom flesta är nog det. Men någonstans gnager ändå en undran, en aning, vi känner en lukt av något annat, något sannare, något verkligare. Vi hemsöks av känsan av att allt det här bara är ett spel, en teater, som Shakespear uttryckte det -

Life is but a walking shadow,
a poor player
that struts and frets his hour upon the stage
and then is heard of no more,
it is a tale told by an idiot,
full of sound and fury,
signifying nothing

Ooooo, det där e inte å leka med. Shakespear var inte den som tog livet med en klackspark, eller så var han det? Han satte fingret på just den där knäppa känslan av att alltihopa är overkligt på något vis, absurt och som en dröm. Den där känslan drabbar nog alla någon gång men de flesta saknar ett forum eller en kontext där känslan och grubblerierna kan landa. Tyvärr hamnar många, som jag själv gjorde, i en sorts cynism och nihilism, det kan kvitta liksom, lika bra att skratta gott åt alltihopa.

Men vad den där känslan signalerar är att vi har ett behov till att titta på - nämligen behov nr. 7 - Närvaro i Nuet. Och vad är Nuet om inte den dimension som är så mycket större än detta liv som just är "full of sound and fury, signifying nothing". Lätt att hamna snett här, att se det eviga nuet som allt som betyder något, att tiden bara är en konstruktion som får oss att lida. Jag tycker det är viktigt att sätta - Närvaro i Nuet - som behov nr. 7, först måste vi låta oss sövas ner i tidsdimensionen, låta oss sövas av tankedrömmen. Om vi inte genomgår denna smärtsamma upplevelse, ja då försvinner poängen med alltihopa. Det hela är ju en kurragömmalek.
Evigheten leker kurragömma, med vem? Med sig själv kanske. I sin fantasi, Evigheten uppfinner tiden för att roa sig själv, för att gömma sig och leka tittut kanske. jag vet inte. Men hursomhelst, uppvaknandet, denna ofattbara upplevelse, för de som inte varit igenom det, uppvaknandet vore ju inte möjligt om vi inte sovit först.

Nu är jag ute på djupt vatten, spekulerar vilt men det är kul. Det är inte sant att vi blir som barn på nytt när vi vaknar upp. Barn är ju inte medvetna om att de är vakna (ur tidsdrömmen, tankedrömmen) så dom gläds inte lika mycket som vi, vi som vaknat upp.
Jo, jag säger att jag vaknat upp. Men jag kan lätt somna om. Gör det ibland. Då känns det som att gå ner sig i ett träsk, ett träsk av tid och tankar och .... PROBLEM. Inga små lustiga problem, nej, stora tunga, superduperviktiga problem. En mardröm. Men sedan vaknar jag ... igen ... Vad krävs för att jag skall vakna. Tja, en liten påminnelse från Shakespear till exempel. En liten vink. Men det kan också vara genom att titta på en videosnutt med någon uppvaknad lärare på YouTube. Typ Gangaji, Adyashanti, John Sherman eller Eckhart Tolle.

Andra bloggar om: , , , , , , , ,


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

UA-3343870-1