onsdag, januari 16, 2008

Är det tabu att vara pretentiös? Är det bättre med ironiska kommentarer?

Ibland tänker jag att mitt projekt med att kalla Mindfulness/Meditation för Människans Sjunde Behov är alldeles för pretentiöst. Då drabbas jag av längtan efter att luta mig bakåt och komma med ironiska kommentarer. För det känns som att vår kultur fortfarande är i postmodernismens klor. Att vara idealist, att kämpa för att saker skall bli bättre, att försöka föra fram det goda, ja det verkar ibland hopplöst ute. Det är något som är förbehållet de frireligiösa och de mindre bemedlade. Man kan göra det om man håller nån sorts flyktväg öppen, typ, nejmen ni trodde väl inte att jag menade allvar, jag tyckte bara det vore lite gulligt om det fanns (vilket det såklart inte gör) någonting som kunde göra världen bättre och människorna gladare och stoltare.

gulligt ... naivt .... och lite korkat ...

... det är vad jag ibland tänker att mitt projekt är. Att försöka fusionera NLP, coaching och Meditation är ju bara för mycket ...

Men sen kommer jag ihåg hur det var att leva i det där ironiska, bakåtlutade, distanserade tillståndet. Och jag vill inte tillbaka.

Jag tänker på vad jag lärt mig om postmodernismen och dess "impact" på vår kultur. Det var dekonstruktivisterna, Derridas och Foucault m.fl. som rev sönder allt det käcka, glada och gulliga. Sanningarna, speciellt de eviga, revs sönder, och kvar var bara subjektiva sanningar som alla var lika fåfängt meningslösa. Min sanning var inte bättre en din. Därmed raserades också allt som gick att sträva emot. Återstod bara att bli svartsynt eller ironisk. Nåt sånt, jag påstår mig inte ha några ingående kunskaper inom detta område, men jag tycker mig se mycket av detta i den kultur som dominerar media, den kultur som folk sväljer utan besvär. Man kan se det i humorn. Jag skrattar lika mycket som alla andra åt uppblåsta människor. Visst, det är kanske en av humorns uppgifter, att sticka hål på uppblåsthet, men det verkar som om man idag tycker att nästan allt är uppblåst om det inte är väldigt ironiskt och dubbeltydigt. Det räcker inte med att driva med sig själv, man skall driva med att man driver med sig själv. Då blir det intressant ... tycker många. Inte jag. Eller jo, lite intressant är det ju.

Ibland tänker jag på dom där gamla läseböckerna med sedelärande historier. Hur otänkbart det är att ge våra barn något sedelärande. Hur otänkbart det är att låta dom läsa om vuxna med hög moral, om hur bra det går när man gör rätt och hur jobbigt det blir när man gör fel. Sånt tycker vi är pinsamt. Nej, allt skall vara lite tokigt och avslappnat, det är nyckelordet, AVSLAPPNAT. Men slappna av, var inte så himla duktig. Ta det lugnt.

Ibland tänker jag att rubriken - Människans Sjunde Behov - inte är tillräckligt avslappnad, den är för duktig, nästan pinsam. Så präglad är jag. Men jag tänker vara duktig och pretentiös ändå. För jag är trött på ironin och cynismen. Varit där, gjort det.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

UA-3343870-1