måndag, februari 25, 2008

Varför jag mediterar.

Den senaste veckan har varit en mycket spännande resa för mig. Med hjälp av olika böcker och eget förutsättningslöst tänkande har jag lämnat mina invanda rutiner vad gäller meditation och kommit ut på djupt vatten. Vad sysslar jag med? Egentligen? Mot vad styr min kurs? Inåt, Utåt, framåt, bakåt, uppåt eller nedåt? Eller ingenstans? Trampar jag vatten?
Det var inte så att jag var tvungen att hämta mod för att ge mig ut på detta äventyr – jag hade inget val.
Jed McKennas böcker ledde mig in i meningslöshetens djup, ett djup som bjuder på mycket mer än mörker eller tomhet. Jag hamnade till slut på en mening med tre ord – på engelska eftersom all min litteratur är på engelska, alla resurser på Internet är på engelska – meningen blev till ett mantra, ett mantra jag tillägnade ett helt kapitel i min bok som finns på http://www.being.se/

THIS IS IT.

Punkt

För mig är detta ”mantra” mättat med djup och kraft vilket jag inser kräver sin förklaring. En mycket kort förklaring är att det har med här och nu att göra. Det har att göra med något bortom tid och rum, med varför jag mediterar, vad driver mig, vad är andligt uppvaknande eller ”andlig upplysning”, är det vad som driver mig, eller är det något jag gör för min fysiska och mentala hälsa? Alla dessa frågor måste klargöras. Inte en gång för alla utan löpande. Jed McKenna är en man med djup misstro mot både utövandet av meditation och själva existensen av andligt uppvaknande. Eller snarare ifrågasätter han alla de gängse uppfattningarna om vad andligt uppvaknande är och vad våra andliga discipliner syftar till. Mitt syfte, tror jag, var inte att ifrågasätta för ifrågasättandets egen skull, (något jag sysslat med till leda), nej, det handlade som sagt om att klargöra för mig själv vad det hela går ut på. Och resultatet blev lyckat. Det blev klarare.
Ett tag var jag tvungen att helt och hållet lämna det spår jag följt de senaste året, nämligen Ken Wilbers Integrala Teori, förmodligen för att byta perspektiv och se det hela (praktiserandet av meditation och mindfulness) med nya ögon.
Det hela fick sin upplösning ikväll när jag lyssnade på Ken Wilbers beskrivning av vad han kallar ”the causal fulcrum”.med andra ord, det rena bevittnandet, den rena uppmärksamheten som existerar före tid och rum. Alltså det som mina meditationsövningar lyfter fram. Att han kallar den rena uppmärksamheten för ”causal” beror på att han vill hitta ett namn som knyter ihop alla de olika religiösa och kontemplativa traditionerns olika beteckningar på vad jag kallar den ”rena uppmärksamheten”. Många kallar detta för Gud, eller ”The Unborn”, eller ”The Unmanifest” eller kreativitetens vagga, eller ”The Formless” eller ”Emptiness” osv. Gemensamt är att ”The Causal” liksom orsakar (the cause of) den manifesta världen, världen av former, det kreativa flödet, födelse o.s.v.
Det fina i kråksången är att Wilber inte stannar här, vid fulcrum 9. Nej, han går vidare till fulcrum 10 som han kallar ”The NonDual”. Och här möts Wilber och Jed McKenna. För i ”The NonDual” landar insikten om att, som det heter i Buddhisternas Diamantsutra, - Form is nothing but emptiness and Emptiness is nothing but Form.
M.a.o. This is it.
För mig är detta som att se något jag sett tusen gånger för första gången. Jag har på något konstigt vis sett det utan att se det. – This is it är ett helt meningslöst mantra om man kommer från fel håll. Man måste komma från ”den rena uppmärksamheten”, det är först då som det är en uppenbarelse. Om man inte mediterar, om man är helt inkapslad och fastspikad vid sina fixa idéer och förutfattande meningar och slår fast att – this is it – jag då blir det ju bara blaha blaha. Men kommer man från ”det rena bevittnandet”, från den rena uppmärksamheten, ja då är det en välsignelse att se att allting är fullkomligt precis som det är. Endast då har det en mening. Kommer man från ett läge där man är full av sina tankar om hur världen borde och inte borde vara – ja då är ”this is it” ett hån. Det kräver en otroligt frihet, en genomlysning av den rena uppmärksamheten.
Tja, det var min uppenbarelse. Stort för mig. Kanske obegripligt för andra. Men nu är jag reda att återigen ta upp meditationen och öppna mig för hur dess effekter kan genomlysa min vardag.

Andra bloggar om: , , , , ,

söndag, februari 24, 2008

Jed McKenna, en ”andlig” anarkist som visar vägen till förvirringens träskmarker

Nu har jag verkligen gett McKenna en ärlig chans. Han förordar klart och tydligt att vi skrotar alla våra kartor över verkligheten. Very well. Good luck to you who follow this advice!
Men McKennas väg är inte min väg. Jag tror mig ana vad han är ute efter. Upplevelsen av att alla konceptuella kartor över verkligheten är ofullkomliga, att dom aldrig håller i längden, att terrängen alltid överraskar, är liksom ledmotivet. Han menar att vi bör ta denna upplevelse på allvar. Ingen karta är tillräckligt bra. Jag håller med. Alla kartor måste skrivas om, förr eller senare. Jag håller med. Vi löper risken att klamra oss fast vid våra otillräckliga kartor och börja försvara dem som om de var terrängen. Risken finns. Jag håller med. Känslor som äventyr, magi, passion och förundran kommer när vi släpper vår karta och släpper in verkligheten som den är – jag håller inte med. Det finns ingen absolut verklighet per se. Allt är tolkningar. Allt som når vårt medvetande måste processas, måste sättas in i en kontext. Må denna kontext vara – wow, det där var nytt. Jovisst, men är det bra? Är det farligt? Vi ställer alltid dessa frågor. Även McKenna. Hans ”vakna” tillstånd som sägs vara bortom alla koncept är i sig ett koncept. Jag måste erkänna att jag inte blir klok på hur han tolkar det, men han tolkar det i alla fall inte som sinnessjukdom. Han uppsöker inte någon psykiater och ber om att få medicin. Alltså är hans ”frihets-extas-upphöjdhet-nånting” något han tycker är ok. Att säga att det är ok är i sig en tolkning. Tolkningarna upphör när hjärnan upphör att fungera. Jag måste säga att det är smått löjligt att påstå sig stå bortom och över all konceptuell förståelse av verkligheten. Som alla andra sysslar han med trippar … skillnaden är att en del av hans tripp är att om och om igen slå fast att alla andra är ut och cyklar, att det bara är han som fattat galoppen.
Nej, jag är klar med Mr Jed McKenna. Han kan ta sin ”spiritual autolysis-metod” och sälja den till alla dom som misslyckats med att hitta en fungerande karta och gett upp allt hopp. Jed McKenna är de uppgivnas guru.
Jag har ju hittat en karta som funkar för mig. Ken Wilbers Integrala Teori. Men att lära sig kartan och försöka komma underfund med hur man navigerar är en konst. Det kräver arbete och det tar tid. Och man blir trött. Att man kan klara sig utan någon karta är inte sant. Jed McKennas andliga anarki är en karta som alla andra. Men en ganska dålig karta. Den passar liksom bara för de uppgivna, för de som väljer att sjunka ner i ett upphöjt navelskådande.
Då var det sagt. Jag är klar med min undersökning. Jag vill bara runda av med att böckerna absolut är tankeväckande och såklart innehåller guldkorn. Men det håller inte för mig. Integral Teori är bättre. Nu läser jag för andra gången ”Sex, Ecology, Spirituality” av Ken Wilber. I am back on track.

Andra bloggar om: , , ,

lördag, februari 23, 2008

Jed McKenna-meditation – Glöm uppvaknandet! Glöm andlig upplysning!

Fick just en kommentar som påpekade att jag försöker TÄNKA uppvaknande och att det är omöjligt. Det har man hört förr.
Jag insåg just vart McKennas lära leder. Den leder lite åt samma håll som U.G. Krishnamurti – glöm upplysning! Glöm uppvaknande. Jag har varit där förr och nosat. Nu har jag gått en runda och kommit tillbaka. Kan inte glömma lukten av sanning. Den lukten bet sig fast i min näsa och har suttit där sedan dess. Nu kom jag tillbaka och smakade. Yummi.

Jag har ju varit överambitiös och skrivit en bok om min andliga resa. Men det är jag rätt glad för idag. För nu kan jag se att jag har varit där… eh, förlåt, jag menar HÄR … jag menar att jag sett galenskapen i att försöka vara någon annanstans än HÄR. För det går ju inte att ta sig ur HÄR. När vi kommer till där är det också HÄR.
Jag såg galenskapen och vaknade … kind of … nåja, jag såg galenskapen och det är ju alltid uppfriskande. Men sedan somnade jag igen. Rätade in mig i ledet igen. Varför?
Jo, det är inte så konstigt egentligen. Det har med drivkraft att göra. Motivation. Lust. Att vara nöjd är en dödssynd i vårt samhälle. Då stannar tillväxten av. Om alla skulle vara nöjda skulle vårt samhälle rasa som ett korthus. Nu menar jag inte bara nöjd med sin egen situation, jag menar nöjd med världen och universum som det är. Nöjd med alla orättvisor och allt lidande – såja, sakta i backarna, låt oss inte döma ut den totala förnöjsamheten för snabbt – vad är det som skapat orättvisor och lidande – om inte brist på förnöjsamhet, om inte vår ständiga strävan efter mer och bättre?? Jomenvisst, eller hur?

Ja men utveckling då? Vad tog oss från amöbor till människor. Om amöban var nöjd med att vara amöba skulle väl aldrig människan kommit till. - Nej men lägg ner nu va, en amöba kan inte sätta upp mål och jobba med ständigt förbättringsarbete. Det handlar inte om det. Utveckling har ingenting alls att göra med om människor kämpar eller är lata. Utveckling har med spontan lek och kreativitet att göra. Utveckling är skapande och skapande kommer inte av att jag går runt och gnäller över att saker befinner sig i ett uselt tillstånd. Skapande har mycket mer med tillit och överlåtelse att göra. Att våga dyka ner i ett större skapande flöde. Det där sköter universum om. Vi behöver inte bekymra oss. Universum lyckades rätt bra innan människan började härja runt på jorden. Eller hur?
Så, då kan vi släppa det där med att förnöjsamhet motarbetar utveckling. Låt oss istället se att förnöjsamhet är ett hot mot en fullkomligt sinnessjuk samhällsmodell.
Förnöjsamhet är också ett hot mot en hel industri som livnär sig på andligt sökande människor. En industri som hela tiden måste leverera nya intressanta Gurus och läror och filmer och böcker och fan och hans moster. Den andliga industrin är i sanning en viktig del av ett sinnessjukt samhällssystem. Ja jag generaliserar, ja jag glömmer allt som är fint och vackert och gulligt. Men det måste man göra ibland. För att lyfta fram, för att belysa.

När jag är inne i Jed McKennas tänk ser jag att den nyandliga industrin egentligen är det allra tydligaste symtomet på att något i vårt samhälle är helt galet. När jag pratar om ett samhälle som är sinnessjukt och om allt som är galet menar jag inte att det är något att uppröra sig över mer än att liv föds och dör. Otaliga kulturer har fötts och gått under. Den västerländska är förmodligen på väg att gå under. So what? Som om det inte hänt förut. Det föds nytt hela tiden. Som Ram Dass säger någonstans – it’s like you ran around in the autum and complained over all the leaves on the treas that turned red. Come on, we have to save the leaves. We have to paint them all green…
. Det föds nya, nya människor, nya hundar, nya blommor och nya kulturer. It’s no big deal. Inte i ett större perspektiv. Utifrån vårt normala tidsperspektiv – ja. När vi tänker på barn och barnbarn – JAA.
Det var en parentes. Det handlade om den nyandliga industrin. Jag ryser när jag tänker på att jag försökte bli en del av den genom att sälja min bok – jo, jag skickade faktiskt in den till ett förlag och fick nej. Tur det …
Jag menar, hur skall alla andliga sökare hinna läsa några böcker över huvud taget när dom har fullt upp med att skriva sina egna. Vem läser dessa böcker? Jag rodnar och bekänner.
Men för några år sedan städade jag ur mina bokhyllor och bar iväg flera fulla ICA-kassar till pappersåtervinningen. Det kändes skönt.
Men vad är då det tokigaste med denna nyandliga guru-bok-föredrag-kurs-retreat-industri?? Jo det är hela upplysningstanken. Att vi kan bli upplysta. Ingen vet vad det innebär! Jag vågar påstå det. Det är därför vi måste läsa bok efter bok. Ju mer vi läser desto större blir vår förvirring. Varje lyckligt tillstånd vi uppnår på våra retreater går över och vardagen riskerar att te sig allt gråare och meningslösare i kontrast till dessa retreat-trippar. Är vi andliga sökare en samling missbrukare. Missbrukare av peak-tillstånd? Ja, jag vet att jag låter gnällig, men Jed McKenna får mig att släppa fram dessa gnälliga frågor. Jag vet att många upplever sig vara på en väg av andligt växande. Många anser att deras retreater berikar deras vardag. Jag ifrågasätter inte detta. Jag relaterar väl egentligen bara till mina egna erfarenheter. Jag tittar på hur desssa erfarenheter utvecklat sig i det långa loppet. Och då ser jag att tänkandet är ett himla bra verktyg att ha till hands. Så nu skall här tänkas. Jag skall för en gång skulle inte försöka tänka mig ut ur The Matrix, Maya, Drömmen, Illusionen. Nej, jag skall försöka tänka på vad det egentligen innebär att vara en andligt sökande människa.
För det första. De flesta är överens om att tankar och känslor kommer och går. Att vår personlighet är ett kluster av minnen och känslor, en komplex väv av rädsla och längtan, rädsla för smärta och längtan efter njutning. Allt baserat på vad vi mött och hur vi med hjälp av våra egna och andras erfarenheter valt att tolka och berätta vår historia. Detta brukar kallas vår personlighet eller vårt ego. Egot, det är de flesta överens om, är något begränsat. Vissa talar om att upplysning är att lära sig se ”igenom egot”, lära sig se det som alltid finns där, bakom det föränderliga. Jag har skrivit otaliga rader text om vad detta något kan vara. Till slut har jag kommit fram till att det måste vara uppmärksamheten. Denna uppmärksamhet har många aspekter. Den kan också kallas för Stillheten eller Nuet. För att skapa driv i sökarprocessen målar man ofta upp en vision av hur man blir allt mer identifierad med denna uppmärksamhet och allt mer fri ifrån alla övergående fenomen. Man citerar ofta Jesus som talar om att ”vara i världen men inte av världen”. Många talar om en själ som finns dold bakom vår personlighet, en själ som tittar ut igenom våra ögon, en själ som lyssnar igenom bruset av tankar och sinnesintryck. Man säger att det handlar om att lyfta fram denna själ, lära känna den, rena den och få den att blomma. Det hela är en process säger man. Ett växande. Och vad driver då denna process? Jo, det gör moroten. Och vad denna morot egentligen är, ja se därom tvista de lärde, och de olärde. Ingen vet egentligen. Många talar om frihet, om frid, om medkänsla, om kärlek och ljus. Du är kärlek säger dom. Släpp fram kärlekens rena kraft. Men det är lättare sagt en gjort. I längden lyckas vi aldrig förneka att vi faktiskt tycker jäkligt illa om en massa saker. Länge kan vi lura andra och oss själva. Men till slut brister det. De heligaste helgonen börjar förr eller senare kasta skit på varandra, mer eller mindre öppet. Jag har personlig erfarenhet av detta – av att kasta skit alltså, och att få skit kastad på mig. Både och. Det sker ofta när man känner sig som renast och ljusast. Då poppar det upp otäcka saker. Var kom det ifrån undrar man. Hur kunde jag säga så. Varför är mitt hjärta inte större? Varför är jag inte friare? Varför har jag inte mer medkänsla och tolerans?? Tja, kan det vara för att allt detta är ett spel som drivs av dualismens lagar. Polariteterna håller varandra uppe. Kärlek kan inte finnas utan hat? Nej. Punkt. Så är det. Ingen tro utan tvivel. Det kom fram att Moder Theresa att haft djupa tvivel på Guds existens. Vem blir egentligen förvånad? Jag måste säga att jag blev imponerad. Väldigt mänskligt faktiskt. Sympatiskt.
Få se nu vart jag är på väg – jo, moroten som driver det andliga sökandet. Vi söker en väg ut ur dualismen. Vi ser ganska snart att kärlek är beroende av hat, att fred är beroende av krig. Vi kan ju bara se på naturen, ett oändligt kretslopp av uppbyggande och nedbrytande, födelse och död. Men vi söker en väg ut. Och vad är det som vi menar skall hitta ut ur dessa livets grundbetingelser. Jo, något ljust och sant, något som bor djupt inne i vårt hjärta, en själ, det rena medvetandet, vittnet, uppmärksamheten, stillheten, nuet … kärt barn har många namn. Men något skall i alla fall befrias, bryta igenom illusionens slöja, välja det röda pillret och koppla sig fri från The Matrix. Det är vad vi förutsätter. Vad vi tror. Men vad fan är detta något – ursäkta min svordom – men det är ju FRÅGAN, den stora frågan. Vem är det som skall lyfta sig själv i skosnörena?
Här hamnar man på frågornas fråga – det som inom Advaita Vedanta kallas Atma Vichara – Vem är JAG? Ramana Maharshi och alla de som säger sig följa hans lineage – hela den hord av Satsanglärare som kan sägas tillhöra Neo-Advaita. Dom pratar alla om frågan – VEM ÄR JAG?
En av alla dessa lärare, John Sherman – skriver såhär på sin hemsida.
The root cause of all human suffering, misery, aggression, hatred and self-betrayal everywhere is a false belief about what I am. The only solution for this problem is the truth. – John Sherman

Och vad är det man hoppas uppnå när man hittar denna sanning? Ett tillstånd av frid, fred och fröjd??
Troligen. Men vad är jag då om jag inte är den jag tror att jag är? Ja därom råder det många meningar. Men de flesta är överens om att det är något som man inte kan tänka sig fram till, att det är något man måste se direkt och uppleva själv. Att det är meningslöst och kontraproduktivt att säga något om det. Att språket aldrig kan fånga det. Man säger att det enda som kan tillhandahållas är fingervisningar – som att vi är ren uppmärksamhet, det eviga nuet, det stilla vittnet bakom varje erfarenhet o.s.v.
Men nu, efter att ha läst McKenna tänker jag såhär. Tänk om jag är precis det jag tror att jag är. Tänk om jag är alla mina växlande tankar, känslor, sinnesintryck, nojor, hang-ups, minnen, stories, o.s.v. Jag minns något som Nukunu brukar säga – a Whole Mind is a Mind not fighting with itself. Jag börjar tänka på nåt sorts Samadhi-tillstånd som brukar kallas för ”the natural state”. Det skall vara det finaste av alla tillstånd i vissa traditioner. THIS IS IT. Hur många gånger har man inte hört det? Det är Papaji (poonja) som brukade säga. STOP, this is it. Stop the search! The search is the problem. Men alltså, det där har jag hört så många gånger. Men det har aldrig velat slå rot. Det är luktat sanning. Omisskänlig sanningslukt. Men det har som sagt inte landat ordentligt, inte slagit rot. Men nu har jag varit på det så många gånger och sedan lämnat det igen. Nu börjar det bli smått löjligt. När och nu. Det är här och nu som gäller. Hur många gånger hör man inte det. Det är ju samma sak. THIS IS IT. Det där skrev jag ett helt kapitel om i min bok.

Men jag tog aldrig reda på vad det faktiskt innebär när man säger att THIS IS IT och menar det till 100%. Det är en sak att lukta på sanningen och en annan att äta den. Jag vågade aldrig äta. Men nu har jag börjat smaka. Det innebär bland annat följande:
Detta kan om man vill användas som en Jed McKenna-meditation

Livet saknar mål och mening eftersom det inte existerar någon tid här och nu - THIS IS IT.
Det finns ingen väg ut, det finns inget framtida upplyst tillstånd som man kan sträva efter. Det finns ingen dröm man kan vakna upp ur - THIS IS IT.
Det finns ingen frälsning, ingen befrielse, inget paradis som belöning för att man gjort en massa goda gärningar.
Det finns inget att sträva efter.
Inget att hoppas på.
Inget att vänta på.
Inget att bli.

Eh, hmm…. Ganska magstarkt. Stark medicin ... typ... liksom

Jed McKenna går bortom mål och mening.

Kan inte släppa Jed McKenna. Han gör mig upprörd, väcker obehagliga känslor hos mig – hans ord alltså – har ingen aning om vem han är, ingen vet, författaren gömmer sig bakom ett bokförlag – Wisefool Press – så det kan vara en kvinna också, vem vet?

Jag måste gå till botten med Jeds budskap. Det påminner lite om en annan amerikansk ”zen-kille” Richard Rose. Det är den där råa, elaka men oerhört uppfriskande tonen. Vad är det som är uppfriskande egentligen. Jo, det är nog att känslan av overklighet förstärks. Är allting bara en dröm. Man börjar fundera på om det hela är nyttigt – rent psykologiskt alltså. Man undrar om man kan bli psykotisk kanske om man går för djupt. Man blir lite rädd. Jag skriver ”man” istället för jag, märker jag. Försöker hålla det lite opersonligt fast det egentligen är väldigt personligt – såklart. Grejen är den att det finns många som skrivit om gränslandet där psykoser och mystika upplevelser möts. Det har forskats lite på om schizofrena kanske har närmare till det mystika. Jag tror det mest handlar om en orättmätig glorifiering av psykisk sjukdom. Inte alls sunt och säkert felaktigt. Det får religionspsykologerna ta itu med. Inte mitt bord. Har inte kunskapen.
Hursomhelst känns det som att Jed McKenna skulle kunna vara ohälsosam rent psykiskt. Att han kan göra folk dysfunktionella. Få dom att sluta bry sig. Få dom att sluta spela spelet. Jag menar, bara det, att kalla vår kultur, vår verklighet för ett spel. Redan där är man ute på tunn is. Känns lite läskigt. Men det är ingenting mot de avgrunder som kan öppna sig om man verkligen lyssnar och reflekterar över det McKenna säger.

Här dyker det upp ett Shakespearcitat i min hjärna. Det är något som Eckhart Tolle ibland använder för att belysa sin syn på Maya, på Illusionen. På det vanliga, sunda och glada människor kallar för verkligheten – livet.


Life’s but a walking shadow, a poor player
That struts and frets his hour
upon the stage
And then is heard no more. It is a tale
Told by an idiot,
full of sound and fury,
Signifying nothing.

Det är McBeth som reflekterar lite över livets förgänglighet – inte så farligt. Sånt grubbleri kan drabba den bäste, man hasplar ur sig sånt när döden sveper förbi. Kan det vara farligt att grubbla för länge på sånt här? Tja, kanske. Jag vet inte. Det är inte konstruktivt i alla fall. Man blir inte direkt fylld av bubblande livsglädje.

Det är det där, ”signifying nothing”, att livet inte betyder någonting. Scary. Jag brukar normalt inte grotta ner mig i såna här grubblerier – men Jed McKenna får mig att göra det. Det var därför jag häromdagen gjorde ett tappert försök att lägga hans bok på hyllan och glömma det hela som ett sidospår som jag inte skall ödsla tid på. Men det finns något här som jag bara måste gå till botten med. Många läsare på Amazon som recenserat hans bok är lyriska. Dom säger att boken fått dom att verkligen vakna upp.
Vakna upp ur vad? Ja, här förutsätter man att vårt normala vakentillstånd egentligen är en sorts dröm som det går att vakna upp ur. Hmm… Eller förutsätter och förutsätter, man tror det helt enkelt. Eller säger sig ha upplevt att det är så. Kan jag skriva under på det? Svår fråga. Borde vara enkel egentligen eftersom den sysselsatt mig nästan dagligen sedan 2002. Men den är inte enkel. Varför? Jo, jag vill både ha kakan och äta upp den. Jag vill med andra ord både vakna upp ur drömmen och kunna fortsätta drömma. Men det funkar inte så bra – har det visat sig. Det är inte så enkelt. Dessutom finns det många som talar om uppvaknande som vill sälja in en ny dröm som dom marknadsför under falsk varumärke. Dom vill att vi vaggar in oss i ett sorts kärleksrus där vi älskar allt och alla, ett tillstånd av lycka utan slut. Att vi går på dessa lögner har sin förklaring i att vi slutar tänka logiskt. Hur skall vi kunna njuta av lycka utan olycka. Lycka blir ju skittrist i längden om det inte kontrasteras med olycka. Lycka och olycka behöver varandra lika mycket som alla andra polariteter här i världen. Ljus – mörker, kallt – varmt osv. Att vakna upp kan ju omöjligt ha något att göra med dessa polariteter. Det måste vara bortom. Beyond.

Men det går inte lika lätt att marknadsföra ”bortom”. Svårt för människor att referera till. Följ den här vägen så hamnar du i en dimension som är helt okänd för dig. Eh, vänta nu, jag vet inte om jag är så himla intresserad. Dessutom skall i dessa tider kurser och böcker och föredrag säljas. Det är svårt att sälja det okända. Fruktansvärt svårt att sälja uppvaknande. Ändå är det vad många försöker göra. Även här i Sverige. Nejdå, det är inte bara galna amerikaner som tar betalt för konstiga okända saker.

Vart var jag? Jo, när man är inne på det här med uppvaknande hamnar man i klorna på folk som vill sälja nya drömmar. Gillar du inte Sverige 2008-drömmen, hur den nu ser ut, villa, volvo och 2 barn, ja då finns det en annan dröm här som heter meditationsretreat i Indien där man sitter och blir hög på nån guru-tripp. Köp den drömmen så blir du superlycklig. Här kommer Jed McKenna in och säljer sin bok. Men han säljer i alla fall inga kurser. Tur det. Annars vore man ju dubbelt blåst. Betala pengar för att lära sig att det man tidigare betalade pengar för bara var ruffel och båg. Fast det kanske är bra investerade pengar. Så slipper man lägga mer pengar på andliga böcker sedan. Man behöver bara bläddra lite i en ny bok för att snabbt konstatera att här har vi ännu en som vill sälja på mig en ny och bättre dröm.

Nej, som sagt, Jed McKenna är väldigt klar och tydlig där. Han försöker inte sälja något annat än uppvaknande. Och det lustiga är att han inte gör reklam för det. Han råder ingen att försöka vakna upp. Han rekommenderar det inte. Han säger att alla som drömmer en bra dröm absolut borde fortsätta med det. Varför inte. Förr eller senare vaknar dom upp. Kanske när man dör. Och det här känns uppfriskande tycker jag – att han är så tydlig med att han inte försöker övertala någon att vakna upp. Bara det gör ju att man blir nyfiken … det är som att säga till barn – det här är inte för barn, det är bara för vuxna. Gör det att barnen tappar intresset? Nej just det.

Dessutom utmålar han det, fast han säger att det inte går att klä i ord, som något som varken är mysigt eller lyckligt. Han säger att vägen dit (till uppvaknandet alltså) är smärtsam och blodig. Han säger att det är ett krig. Ingen idyllisk utflykt i det gröna med picknickkorg och filtar.
Är det här intressant bara för att det sticker ut som originellt? Det är nog en faktor man måste räkna med här. Det är liksom tvärtemot ”The Secret” som utlovar den lätta vägen till allt du någonsin önskat dig. Jed McKenna håller fram den svåra vägen till något du aldrig önskat dig – The Unknown – The Void – The Abyss.
I boken får man följa hur han avråder flera andliga sökare från att vakna upp. Fortsätt din dröm uppmanar han dom, eller snarare frågar han – Why do you want to wake up? Are you fucking nuts? You have a wonderful dream, keep on dreaming!

Och det där var faktiskt en juvel för mig! För även om jag själv till och från kunnat uppleva friheten och glädjen i att vara i en dimension bortom mål och mening föll jag alltid ner i samma fälla. Plötsligt fick jag för mig att det var viktigt och meningsfullt att berätta för alla andra om att jag vaknat upp! Plöstligt såg jag för mig att världen skulle bli så mycket bättre om alla andra kunde vakna upp. Det blev ett mål och en mening för mig att alla skulle vakna upp – vilket iofs inte var så konstigt eftersom det är vad många andliga pratar om – det kollektiva uppvaknandet – paradiset på jorden – år 2012 då Maya-kalendern säger att hela mänskligheten skall transformeras – ja, osså tusen och en variationer på samma frälsningstema…. Men hallå!? Det är ju bara en ny dröm. Det är nytt ”sound and fury”, för att uttrycka det som Shakespear, och hur vet man att det är en ny dröm – jo, det är sound and fury signifying something VERY IMPORTANT. Och det är ju just det som är poängen med Shakespears ord, uttryckta genom McBeth, All the worlds sound and fury signifies ABSOLUTLY NOTHING. Nada.

Ja, så där går mina tankar och känslor när jag läser McKenna.
Jag tänker vidare på varför jag blivit så intresserad av NLP, den metod som ligger till grunden för nästan all coaching. Dom säger ju faktiskt att – ingenting har någon mening utom den mening du väljer att tilldela saker – Hmm… låter fint, låter som valfrihet och ”empowerment”. Men vad är det egentligen dom säger? Jo, dom säger banne mig att allt är meningslöst. Dom säger, för att bygga vidare på Shakespear. … it’s a talet old by an idiot, full of sound and fury, signifying nothing, except what you want it to signify.

Man kanske kan saga att NLP-snubbarna tycker att livet är totalt meningslöst, att allt är en dröm, men att, istället för att vakna upp, kan man börja forma drömmen som man själv vill ha den. Går det? Ja vet ärligt talat inte. Kanske, kanske delvis. Men det är ju så oändligt många parametrar som spelar in. Mina val är en sak, men sen måste man ju räkna in alla andras val också, val som man inte har någon som helst kontroll över. Nu finns det nog flera olika plan som man kan förstå NLP på. En sak är om man menar att NLP ger dig möjlighet att forma ditt yttre liv som du vill ha det, där tror jag inte kraften finns. Det handlar mer om hur man TAR det än hur man HAR det. Och om man är lycklig eller inte har ju som bekant väldigt lite att göra med hur man har det, det har snarare allt att göra med hur man tar det. Och om NLP utlovar någonting så är det lycka. I alla fall enligt Anthony Robbins. Lycka är målet.

Jaja, det där var en parentes. Grejen här var varför McKenna oroar mig. Jo, han oroar mig därför att jag upplever det som att 99% av alla människor tycker att deras liv är proppfullt av jätteviktiga saker. They are on a mission. Nån typ av frälsa-världen-tripp. Må det handla om vikten av att äta rätt sorts fett, handla närproducerat eller rätta till allt som är fel. Och fel tycks det finnas hur många som helst. Att ifrågasätta det som folk upplever som fel, det är närmast livsfarligt. Det finns ingenting som gör andra människor så upprörda som att säga – so what, the world is full of suffering, face it! Folk börjar hoppa jämfota av ilska om man säger det. Att citera lite shakespear och flumma lite om att saker i grunden saknar mening går an, det är ok att ha tillfälliga attacker av existentiell ångest, men att kalla det för något annat, att verkligen ta ner meningslösheten i varje aspekt av vardagen, det är tabu. Tro mig, jag har testat. Att säga att jorden ändå kommer brinna upp upp x antal miljoner år, ses som djupt omoraliskt. Ta ditt ansvar! Rädda valarna, tänk på barnbarnens barnbarn. Man blir snabbt dömd för ”eskapism”. Man får inte vara med och leka. För leken går liksom ut på att man skall tycka att allting är skitallvarligt, man skall se skitnödigt oroad och ansvarfull ut och jobba dygnet runt med att frälsa världen.
Det lustiga är att det ändå är så få som jobbar dygnet runt med att frälsa världen. Man skall vilja frälsa världen men det är OK att inte orka. Man är ju bara människa, man måste få ha lite roligt också. Så brukar det låta. Men det roliga får inte bli för roligt, det får inte bli för mycket av det goda, man skall bara roa sig för att samla ny energi som man kan använda för att göra en ny insats för världsfred eller vad det nu är man bör göra.
Att skratta åt alltihopa, verkligen alltihopa får man inte göra.

Andra bloggar om: , , , , ,

torsdag, februari 21, 2008

Nihilism och anarkism föklädd till Zenbuddhism

Jed McKenna har skrivit en trilogi om andligt uppvaknande - den flyter fram i den andliga fåra som brukar kallas Zen och Advaita Vedanta. Jag vet att Zen och Advaita är begrepp som behöver definieras men de har tänjts ut till att idag rymma allt mer. Nåväl, det som McKenna släpper ut i denna fåra består till 90% av anarkism och nihilism. De resterande 10% är saker som i en annan kontext skulle räknas som guldkorn av visdom, men när dom hamnar i en kontext av "skit" blir inte heller dessa guldkorn av något värde. Jed McKenna skriver med humor, han skriver lättläst och för den som blivit lite övergödd på böcker i samma genre känns hans stil till en början ny och fräsch. Han är den "upplyste" killen som spelar tv-spel halva dagarna. När han tröttnar på tv-spelen hoppar han fallskärm eller är ute med sin mountainbike. Den andliga undervisningen är inget han gör för att väcka de andliga sökare som kommer till honom, nej, det är något som "bara händer". Helt i linje med det vedantiska påståendet "There is no Doer". Han skulle lika gärna kunna skita i det. Uppfriskande till en början men deprimerande i längden. Apropå depression säger han till sina elever att det är i våra mörkaste stunder, när vi känner att allting är totalt meningslöst som vi börjar närma oss sanningen. Anledningen att vi känner oss så deprimerade och nedslagna i dessa mörka stunder är att vi "vet" bortom alla tvivel att allt verkligen i grunden är totalt tomt och meningslöst, det är en del av hans budskap. Medicinen han ordinerar mot dessa dippar är inte att som han säger - möblera om däckstolarna på Titanic - utan att vakna upp. Och när man vaknat upp är man - vadå? Enligt McKenna är man upplyst. Men jag kände mig tvungen att läsa de två första böckerna i trilogin "Spiritual Enlightenment - the damnedest thing" och "Spiritually incorrect Enlightenment" två gånger för att försöka förstå vad denna upplysning egentligen innebär. Han säger själv att han avråder de flesta andliga sökare från att bli upplysta eftersom dom tycker om att drömma, dom har en trevlig dröm, så varför vakna. Nej, han ser ingen anledning för dem att vakna. Han undervisar ju inte heller för att väcka upp någon. Snarare finns han där för att servera sanningen om andlig upplysning.
Ju mer jag läst och försökt smälta McKennas budskap desto mer övertygad blir jag om att det saknar värde. Man kan också se att han blir allt mer sur och gnällig i sina böcker. Den sista "Spiritual Warfare" har jag inte läst och tänker inte läsa. Där går han till attack mot en rad olika andliga lärare och läror. Hallå eller? Om det är det som kommer ut av "andlig upplysning à la McKenna" stannar jag mycket hellre kvar i min dröm. Det hela påminner lite om vissa teman i den första Matrix-filmen - Ignorance is Bliss. En av killarna på Nebudkanezzar (stavning?) tigger om att få komma tillbaka in i the Matrix. Han avskyr sitt liv utanför The Matrix. Jag tror det är lite samma sak med McKenna. Varför skulle han annars bli mer och mer gnällig.
Jag skall försöka vara rättvis mot McKenna och erkänna att han i vissa partier beskriver Maya - motsvarigheten till The Matrix - som ett underbart vackert och dyrbart uttryck för enheten. Han har sina ljusa stunder, det är guldkornen jag talade om, men för mig väger det inte upp den grundkänsla som genomsyrar böckerna. Han vet helt enkelt inte hur han skall hantera sitt liv utanför "the matrix" och väljer cynism och nihilism vilket är ganska logiskt. Ok, det kanske funkar för honom, men man kan ju undra över varför han måste mångla ut sina böcker om hur man skall leva som "uppvaknad", kan det vara för att den han egentligen försöker övertyga är sig själv. Jag misstänker det.
Kanske är McKennas böcker rätt för några. Men för mig känns dom nästan som "pubertal" zenbuddhism.

Andra bloggar om: , , , , ,

lördag, februari 16, 2008

Före detta välkomst-text för den här bloggen

Såhär skrev jag för en månad sedan

Jag vänder mig till dig som blivit intresserad av Mindfulness/Meditation. Här kan du få praktiska tips men också några av de teoretiska pusselbitar som behövs för att ditt intresse skall slå rot och integreras i din vardag på ett fruktbart sätt. Hur kan "leva i nuet", acceptans m.m. passa ihop med coaching och ständigt förbättringsarbete. Det är en central fråga för alla med intresse för Mindfulness/Meditation. Om man inte har ett bra svar riskerar Mindfulness/Meditation att bli en flykt från vardagen. Min passion är att - i dialog med Dig - utveckla praktiska/teoretiska modeller som kan hjälpa oss att integrera Mindfulness/Meditation i vår vardag. Låt dig inspireras och coachas av min modell - Människans Sjunde Behov. Kom gärna med förslag till förbättringar!

Det där känns inte längre klockrent. Det är överambitiöst. Idag skulle jag kunna välja ut ett enda nyckelord för den här bloggen.

Förundran.

Och kanske också

Passion

torsdag, februari 14, 2008

Att överleva det andliga smörgåsbordet - nr. 2

Var slutade jag igår? Jo, den moderna, alienerade människans bekräftelsebehov och hur det möts inom Satsang-kulturen. Det handlar inte om bekräftelse för att vi är så himla duktiga. Vi har börjat tröttna på det faktiskt. Tycker man ser det överallt. Många springer fortfarande runt i ekorrhjulet och det är väl tur för dom, då hinner dom inte reflektera över varför dom springer. Målet brukar vara att någonstans där långt framme i en soft drömbild kunna ligga på en strand på en söderhavsö och bara ha det gott.

onsdag, februari 13, 2008

Att överleva det andliga smörgåsbordet - nr. 1

Har åter lyssnat på Jed McKennas bok - Spiritual Enlightenment, the damnedest thing - och börjat fundera. Varför söker vi så gärna svar som är enkla. Vi säger att vi vill ha klarhet, att vi vill rensa bland lögnerna, reda ut begreppen osv, men egentligen söker vi något att klamra oss fast vid. Kan det vara så? Någon som säger - så här är det, dom andra har delvis rätt men dom har inte riktigt fattat hur det hänger ihop, därför skapar dom bara förvirring. McKennas bok är egentligen bara intressant om man vandrat runt några varv i Satsang-cirkusen. För har man varit med ett tag, IRL eller som många nu gör, vandrar runt mellan olika Satsanglärare på YouTube och andra siter, ja då börjar man känna en viss förvirring och kanske en viss frustration. För det känns ju så fint att lyssna till Gangaji, eller Tolle, eller Adyashanti, eller John Sherman eller vem det nu råkar vara, MEN varför söker vi isåfall vidare?
Varför nöjer vi oss inte. Några gör kanske det. Men jag känner flera som snurrar runt mellan de olika lärarna utan att riktigt hitta hem. Det känns som att man hittat hem, men sedan försvinner den upplevelsen. Vardagen sipprar in och stör friden. Frågor dyker upp och man hinner inte riktigt ta itu med dom.
I det läget är det underbart att stöta på en person som Jed McKenna. Hans version av andlig upplysning är radikal och enkel. Nästan lite fundamentalistvarning på vissa delar. Skummade bland alla recensionerna av hans böcker som ligger på Amazon och stötte på en tänkvärd fras. Den gick ungefär såhär: Det är svårt att se någon skillnad mellan en person som är upplyst enligt McKennas kriterier och en sociopat. Frågor som dyker upp när man läser McKenna är - var finns empatin? Vad har hänt med hans hjärta? Känslor av apati, cynism och ren och skär livsleda lyfts upp till något sorts ideal. Nej, nu är jag kanske orättvis men det är faktiskt lätt komma in i dom tankebanorna, vilket flera Amazon-recensenter gjort.
Jag säger att det är underbart att stöta på McKenna - i början alltså - för han skriver bra, han är rolig, skarptänkt och har många poänger. Men eftersmaken är inte riktigt bra.
Varför jag skriver om det här är för att jag började fundera över hur jag själv faktiskt för en kort period kunde falla för McKennas idéer. Hur var det möjligt? Och det var då jag kom på att det har med längtan efter enkelhet och klarhet att göra.
Här följer nu ett resonemang som - jag varnar - är väldigt fritt inte strukturerat:

Jag tror jag börjar med globaliseringen. Inte bara möter vi fler och fler kulturella yttringar, vi möter också fler och fler religioner, filosofier och tankar kring livets mening. På internet kan en andlig sökare resa jorden runt på några timmar och besöka fler andliga lärare inom loppet av några dagar än man förr hann med under ett helt liv. Att vara en andlig sökare 2008 är så annorlunda mot vad det var innan internets genombrott att det inte går att jämföra. Men vi har inte förändrats lika mycket. Vi behöver fortfarande tid för att smälta det som är nytt. Men vi hinner inte. Varför? Jo, det är så lockande att gå vidare, att besöka nya Satsanger, läsa nya böcker osv. Men vad händer till slut? Jo, vi blir förvirrade. Inte bara förvirrade, vi blir minst sagt omtumlade, - hur är det möjligt att det finns så många andliga vägar?? Vilken är bäst, bäst för mig? De flesta, som inte är med i en fundamentalistisk rörelse, har lämnat det stadium där man sökte den rätta vägen. Tur det. När det talas om irrläror tycker vi det låter gammeldags och främmande. Tur det. Vi har mognat till pluralister. Vår tolerans för oliktänkande har vuxit. Det är fantastiskt. Vi kan t.om. gå längre än tolerans, vi kan känna sann respekt för en annan människas andliga väg och vi har lärt oss värdera en väg efter resultatet. Det är inte "läran", den heliga boken som är intressant längre, det är människan som läst den och hennes sätt att vara. Om en person är öppen, glad, kreativ, omtänksam ... fyll själv på med positiva egenskaper ... ja då får hon tro på vad tusan hon vill.
Det låter som att allt är frid och fröjd i mulit-kulti-paradiset. Nja, även solen har sina fläckar. Och dom här fläckarna måste tas på allvar. För ur detta, den moderna, icke-religiösa men andlig sökande människans predikament, har ett behov vuxit fram, ett behov som tillgodoses av något Liselotte Frisk, professor i religionsvetenskap, kallar, "The Satsang Network, a post-Osho phenomena. Låt oss kalla det för Satsang kulturen.
Jag förutsätter här att läsaren vet vad en satsang är, annars - googla - men jag tror det ger sig. Min tolkning är i alla fall att det handlar om att förenkla. Det handlar om att angripa förvirringen man kan känna när man överväldigas av det andliga smörgåsbordet. Angreppet sker genom att leda uppmärksamheten bort från den övermäktiga mångfalen, tillbaka in till den egna upplevelsen av centrering och stillhet. Det handlar liksom om att hitta stormens öga. Ganska naturligt när man tänker på det. En sorts krishantering egentligen, som spontant växer fram som ett kulturellt fenomen. Men det är såklart inte den enda vägen att hantera mångfaldsproblemet, eller som jag sett att det heter i andra kontexter - t.ex. inom näringslivet - Managing Diversity. Där handlar det inte om andliga smörgåsbord utan om kulturkrockar inom den globaliserade arbetsplatsen. Det finns specialister på detta och det skrivs bestsäljande böcker inom området. När det gäller det andliga smörgåsbordet finns en strategi som är rätt vanlig idag. Man blir fundamentalist eller för att uttrycka det på ett mysigare sätt - man hittar sin grej och sina gelikar som hittat samma grej. Till slut liksom orkar man inte med mer mångfald, så man kapslar in sig i en förenklad sanning.
Jag tror vi alla brottas med samma problem. Hur kan det finnas så himla många olika religiösa och filosofiska uttryck? Nu när vi för första gången någonsin lever i ett globalt samhälle golvas vi nästan av insikten om alla motsägande läror och teorier. De flesta försöker i alla fall hålla sig flytande i den livbåt som kan kallas pluralism (eller green meme inom Spiral Dynamic - googla på det). Här säger vi att ju större mångfald desto bättre. Vi pratar om en symfoni med många olika stämmor. Vi talar om mångfaldens rikedom. Vi ser nyanser istället för skillnader. Allt är frid och fröjd - ända tills vi blir lita småtrötta på mångfalden. Men vad tusan, känner vi till slut, vad är bäst? Det är en farlig fråga att ställa för pluralisten. Allt är lika bra. Det är bra olika färger. Nja, det går inte riktigt att tro på det svaret. För saker och ting kan ju hårddras. Ok, är nazismen också bara en färg, lika bra som alla andra färger. Nja, såna spörsmål är inget som pluralisterna älskar. Dom väljer hellre gamla ordspråk som att "alla vägar leder till Rom" eller "var och en blir salig på sitt vis". Gammal fin visdom. Men håller den? Leder nazismen också till Rom? ...
Var var jag? Jo, det andliga smörgåsbordet och strategier för att undvika att föräta sig. Som sagt, några väljer fundamentalism, en sorts regression kan man säga, - andra väljer Satsang-kulturen. Det är Satsang-kulturen jag kommer uppehålla mig vid nu ett tag. Den fyller andra funktioner också. Den tillfredställer vår längtan efter bekräftelse. Vi är svältfödda på det nuförtiden nämligen. Varför? Jo, förr var vi någon eftersom vi tillhörde en viss familj, ett visst land, en viss yrkeskår osv. Men nu löses familjens roll upp, på gott och ont. Nationens roll löses också upp.

Satsang-kulturen - upplevelser och förståelse

Är det viktigt att ha en teoretisk grund när man håller på med Mindfulness/Meditation?
Både jag och nej tycker jag. En teoretisk grund kan vara en hjälp men också en fälla. Inom den så kallade Satsangkulturen flyter begreppen omkring och ingen vet riktigt vad någonting betyder. Men det gör inte så mycket eftersom hela konceptet snarare är upplevelsebaserat. Det skall kännas bra och att man på ett klart och tydligt sätt kan redogöra för vad man upplever är ganska nedprioriterat. Satsangkulturen är stark i USA, särskilt på västkusten. I Europa frodas den främst i Tyskland och Holland efter vad jag hört och sett på internet. I Sverige finns ett fåtal Satsanglärare som drar mindre skaror andliga sökare. En av dem som varit verksam längst är Nukunu. I hans två böcker ges en teoretisk grund som kan fungera.
Problemet för mig och många är att internet ger fri och direkt tillgång till så många olika Satsang-lärare. Vad som händer då är först att man blir fascinerad, det är som ett oändligt smörgåsbord. Vad som sedan händer är att man blir förvirrad, begreppen flyter samman och man liksom drunknar i olika perspektiv.

Forts. följer

onsdag, februari 06, 2008

The Dangers of Neo Advaita - AND the possibilities ...

Nu har jag lyssnat mer på Adyashanti. Risken (om man vill se det så) är att man plötsligt börjar undra över vad som är viktigt! Nu pratar vi ingen vanlig prioriteringslista här av typen - 1. Nära och kära 2. Hälsa 3. Att vara glad 4. Att det blir fred på jorden 5. Att miljön kan räddas åt våra barn och barnbarn - nej, nej, nej, Glöm allt sånt. Jag pratar megafokus på det så är så viktigt att det liksom inte är i samma kategori som något av de exempel jag nämnde... Jaha, typ Gud eller? Nej, det är inte Adyashantis grej att prata om Gud. Det han pratar om kan inte ens tolkas till att vara omskrivningar för Gud. Och det är att kasta sig ut i det bottenlösa, bortom tid och rum. Bortom Gud, bortom kärlek, bortom bortom liksom....

Är det här verklighetsflykt, är det här idéer som passar oss postmoderna tvivlare som börjat ledsna på livet. Nja, många vill ha det till det, många vill sätta en etikett på det och kalla det NeoAdvaita - finns flera bra kritiska artiklar om detta fenomen - googla på - neo advaita dangers -. Men inte nu. Nu skall jag försöka uttrycka varför inget av detta längre känns relevant - kritiken alltså - jag var mitt inne i NeoAdvaita, sedan, intresserad som jag är, började jag leta upp kritiska artiklar om fenomenet, kände att det låg något i kritiken, och gled iväg, eller gled tillbaka till säker välbekant mark.

För er som inte vet vad NeoAdvaita eller ens Advaita är för något. Jo, jag brukar säga att Advaita är som essensen av Hinduismen, en variant där man tagit bort alla hinduismens gudar. Men inom traditionell Advaita, en disciplin som fortfarande lärs ut i Indien och andra ställen, är man väldigt noga med att det skall bli rätt, att förståelsen är kristallklar, att saker nämns vid sina rätta namn o.s.v. Detta finns inte i NeoAdvaita. Här får man kalla saker vad man vill och den enda förståelse man anser är viktig är att intellektuell förståelse när det gäller de stora frågorna inte är särskilt viktig. Inte heller tycker man att det är viktigt vad man kallar saker för. Men inom traditionell Advaita är de centrala begreppen Brahman och Atman.
Inom hinduismen är det en grundtanke att mångfalden av livsformer är olika
manifestationer av en och samma yttersta verklighet, som kallas Brahman och
uppfattas som alltings innersta väsen. Brahman är världssjälen, oändlig, evig
och omöjlig att fatta med mänskligt förstånd. Brahman finns som Atman i
människan. Atman är människosjälen. Denna idé att Brahman och Atman är ett, är
grundtanken i vedantafilosofin. Hela världen har Brahman som sin själ. Brahman
är verkligheten, och någon annan verklighet finns inte. Och denna verklighet är
du. Insikten om detta är Upplysning. Brahman skapar världen, maya, som en lek,
lila. "Brahman är den store trollkarlen som förvandlar sig själv till världen."
(Fritjof Capra)

Det är just detta med leken - LILA - som är kruxet. Det rör upp känslorna, framför allt våra rättskaffens känslor, känslor av att saker är viktiga och allvarliga ... jag menar, om man inte ser allvaret i saker då beror det normalt på två saker, antingen saknar men vuxen förmåga till ansvarskänsla eller så flyr man. Och det är nr. 2 som har varit kritiken mot NeoAdvaita. Hela fenomenet är en verklighetsflykt. Resonemangen går lite såhär. Jaja, det är lätt att säga att allt är en lek (maya) att ingenting är viktigt, när man sitter där i den rika delen av världen där det är materiellt överflöd och fred. Men vänta bara, om du blir hotad, eller utsatt på något vis, då skall vi se hur du gillar den leken! Dessutom finns det en massa saker att ta itu med även för oss rika västerlänningar - den hotande klimatkatastrofen och alla orättvisor, både lokala och globala. Det är helt enkelt oansvarigt att sitta och säga att allt är en lek (LILA). Världens är ingen lek utan att ansvar, ett arbete, ett förbättringsprojekt, en skola, ja vad som helst får man kalla världen, men inte en lek. Det är förbehållet barnen - förhoppningsvis - även om många tycker att det är lika bra att lära barnen så snabbt som möjligt att livet inte är en lek. Hmm...

Om allt är samma sak, tja, då spelar det ju inte så mycket roll vad som är vad eller vad man kallar det. Nej, det är bara en lek. Och om allt är samma sak spelar det ju ingen roll om man är glad eller ledsen, om man har mycket eller lite, allt är ju ett, vilket måste betyda att var och en är allt.
Hjälp, vad flummigt!
Mmm, det kan tyckas så. Dom som tycker att det spelar roll vad man kallar saker kallar detta för mystika tankegångar. Allt är ett prylen alltså. Det är mystik. Det finns sådana strömningar inom alla religiösa system. Det finns kristen mystik (t.ex. Meister Eckhart), det finns muslimsk mystik - Sufi, judisk - Kabbala, buddhistisk - Zen, Kinesisk - taoism, och hinduistisk - Advaita. Slutligen finns det postmodern, post-newage, som då kallas NeoAdvaita. Denna form är faktiskt lite en mishmash av alla mystika traditioner. Man brukar dra lite Zen-anektoter, lyssna till Rumis diktuer (sufi), citera Jesus, (de uttalanden som drar åt det mystika) osv.

Vart ville jag komma? Jo, mitt hjärta kände sig hemma i NeoAdvaita, men jag fegade ur, eftersom jag inte kunde försvara detta förhållningssätt utåt. Jag ville ju inte vara den som flyr eller saknar ansvarskänsla, den som saknar medkänsla, den som inte bryr sig och som skiter i att hjälpa till.

Sedan hittade jag Ken Wilbers Integrala Teori och lärde mig att det inte behöver finnas några motsättningar här. Man kan känna allvar och se livet som ett ansvarfullt arbete på ett plan för att se leken och "allt är ett" på ett annat plan. Bara för att man får ett nytt perpektiv på livet behöver man inte skrota alla de gamla perspektiven. Det var ju skönt tyckte jag. Och tycker jag fortfarande. Det gjorde också att jag kunde fortsätta filosofera och krångla till det och leta efter sanningen i intellektet, precis som jag alltid gjort. Transcend and include säger Wilber. Jag transcenderade (tror jag) och inkluderade, men jag inkluderade gamla förhållningssätt så till den grad att jag glömde bort hur det var att transcendera. Om någon undrar vad tusan jag pratar om här så handlar det om att man inom mystiken inte tror att man kan inte den absoluta sanningen i tankarna, man måste transcendera (gå bortom tankarna) för att komma till det absoluta. Vad Wilber säger är att det ligger in inbyggd fara och ett missförstånd här. Faran är att tankar ses som något fel, något man skall undvika vilket är både stressande och ganska farligt. Att göra så, gå bortom tankarna, transcendera dom , och sedan förkasta tänkandet, är att transcendera och exkludera. Något Wilber menar är ett vanligt fel som begås inom nyandligheten. Men vad jag gjorde var att inkludera för mycket, det blev inget utrymme kvar för det nya perspektivet, det som är bortom tänkandet.
Jag tror att det initialt är viktigt att kanske försöka exkludera tänkandet så mycket som möjligt. Jag menar, vi tänker ju mycket i onödan. Tvångsmässigt tänkande, eller tankemissbruk som jag skrivit om tidigare här på bloggen. Jag ser inte längre någon fara i att exkludera under en period. Därför börjar jag om igen. Fortsätter där jag var innan jag började "över-inkludera".
Oj, det blev snårigt det här, det är nätt och jämt att jag själv begriper vad jag skrivit. Men så blir det ibland med bloggandet.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,

söndag, februari 03, 2008

Föredrag om Apotekets Hälsocoaching - utkast nr. 1

På fredag skall jag hålla en halvtimmas föredrag om Hälsocoaching. Det ingår i min tjänst på Apoteket i Lerum att arbeta som Hälsocoach. Vad innebär det i all korthet och enkelhet.

Jo, säg att någon har varit hos doktorn och där fått höra att han behöver gå ner i vikt för att minska risken för Diabetes typ2, hjärt-kärl-sjukdom m.m. Säg att doktorn skrivit ut en bantningsmedicin som t.ex. Acomplia och samtidigt uppmuntrat patienten att göra något åt sina kost och motionsvanor. Nu är patienten inne på apoteket och pratar med mig som farmacevt.

- Vet du om att du kan få hjälp av oss på apoteket med att formulera individuella mål för dina hälsa och göra en individuell handlingsplan, som vi sedan kan följa upp?
- Nej, det visste inte patienten.
- Jodå, berättar jag, vi hjälper dig gärna, det kan vara bra att ha någon att bolla med när man funderar på att genomföra en eller flera livsstilsförändringar.
- Ja, absolut, håller patienten med.

(Det intressanta här är att detta är precis vad tillverkaren av Acomplia erbjuder sina kunder - GRATIS. Man går in på http://www.livstilsguiden.se/login/ eller ringer ett gratisnummer för att få kontakt med sin personliga livsstilsvägledare.)

Men som hälsocoach på apoteket erbjuder jag ett mycket intressantare alternativ, därför kan jag också med att ta betalt - för 340 kr får man träffa mig 3 gånger, först 45 min. sedan 2 uppföljningsmöten på 30 minuter vardera. Det gör ett timpris på 195 kr. I det priset ingår också att man kan kontakta mig via mail och telefon om man behöver råd eller stöd mellan gångerna.

Så långt låter det hela som en trist reklamsnutt. Jajaja, tänker du, målformulering, handlingsplaner och uppföljning. Det låter lite som ett service-avtal för bilen. Och den där Hälsocoachen på Apoteket är nån sorts cerfifierad servicesnubbe som går in och skruvar och justerar lite i programvaran för mina kost och motionsvanor. Jo, allt är ju datastyrt nu för tiden ... jo.

Jo, så kan det se ut utifrån, det är den yttre ramen. Men ärligt talat, behöver vi verkligen träffa någon som sitter och talar om för oss vad vi skall äta, hur vi skall motionera och leva våra liv i största allmänhet. Är det inte istället så att goda råd och tips står oss upp i halsen???

Men ändå lyssnar vi, för det handlar ju om vårt liv, vi vill inte bli sjuka, det är liksom den hållhaken som experterna och förståsigpåarna har på oss, dom köpslår med vår rädsla. Ät inte för mycket tårta för då blir du för mätt - jaha, åh, tack för tipset.... eller förresten ... var inte det nåt jag kunde räknat ut själv. Nej, allt kan vi inte räkna ut själva. Det hela är alltför komplicerat, nu kan vi inte längre äta frukt och grönt hur vi vill, förr visste vi ju att vi kom till himlen och fick guldstjärna av Sankte Per om vi åt mycket frukt och grönt, men så är det inte längre. Nu får vi smäll på fingrarna om vi äter tomater mitt i vintern. - Hallå där, vad sysslar du med din miljöparasit!? Vet du inte att det produceras lika mycket koldioxid av att driva upp din tomat som det produceras för att att köra en oljetanker halvvägs över Atlanten ... ?? Visste du inte det??? Nej, det visste jag inte, och inte orkar jag kolla om det är sant heller, för det vet man ju att allt är farligt numera. Hur man än vänder och vrider sig gör man fel.
Man kanske skall sluta vända och vrida sig så mycket då och börja använda sunt förnuft. Det där ordet hör man ofta när det diskuteras livsstil och hälsa. Sunt förnuft. Det är något man brukar släppa när förvirringen blir för stor. När olika motsägande råd virvlar runt och ingen vet någonting längre, då brukar någon säga den förlösande meningen - i slutändan får man nog använda sitt sunda förnuft - Mmmm, säger dom andra och känner sig lite lugade. Men bara så länge man inte ifrågasätter vad det där sunda förnuftet egentligen är för något. Jag menar, om det fanns något sådant så borde väl någon kunna bevisa att "sunt förnuft" är det bästa. Någon borde skriva en bok om sunt förnuft.

Det finns dom som pratar om balans också. Det är dom som är lite mer avancerade. För det låter ju så himla bra. Är det nu bäst att följa den senaste trenden som dammar av dom gamla goda animaliska, mättade fetterna, fram för smör och feta såser eller skall man kanske bara äta flytande fetter (räknas smält smör dit) eller handlar det om att äta i överenstämmelse med sina blodgrupp eller med sitt stjärntecken eller med börsens uppgång och fall? Eller är det viktigast att det är biodynamiskt och vad är skillnaden på ekologiskt, logiskt och ologiskt?

Jo, säger någon, jag tror det handlar om balans, man skall äta lite ekologsikt, lite logiskt, och lite ologiskt, det säger sig självt, det gäller att hitta sin balans. Mhmmm... säger de församlade, förvirrade obalanserade åhörarna. För det låter ju väldigt balanserat att prata om balans. Så vad är då bra balans? Skall man balansera mellan transfetter och andra fetter också? Hur ser en sådan balans ut? Eller är transfetter helt förkastliga? Tja, det handlar väl också om balans ... eller så gör det inte det. Nej just det. Det gäller att hitta en balans mellan sunt förnuft, balans, obalans och att helt enkelt skita i alla råd och rön som gäller vad vi skall stoppa i oss.

För det är en väldig massa snack, en väldig massa verkstad och en väldig massa överdoser av hälsoprat helt enkelt. Folk blir hälsoprats-stressade. Man drabbas av hälsoprats-utmattnings-syndrom.

Och mitt i denna hälsoprats-utmattade tid träder jag ut på scenen och skall prata om hälsa. Det är ju för komiskt. Som om det inte räckte med att svensken i genomsnitt plöjt igenom ett antal tusen hälsobilagor och hälsobiblar.

Apoteket har varit rätt bra på det sättet. Dom har sålt sina piller och hållit tyst. Förutom att dom talat om vilket hål man skall stoppa pillren i. Och hur ofta, och hur många åt gången. Men det är ju ok, det kan man stå ut med. Svälj ett, två, tre eller flera piller och sen är det bra ... det är nåt skönt och okomplicerat med det. Så varför skall nu även apoteket stämma in i den öronbedövande hälsokakafonin?

Jo, för att piller är ute och livsstilsförändringar är inne. Att äta piller är som att sätta svart tejp över dom varningslampor som börjat blinka.
- Nåt är fel i min kropp,
- inga problem, det fixar vi säger pillermaffian och så klistrar dom tejp över varningslampan, eller skruvar ur den. Bort med det problemet!

Nej, så enkelt är det ju inte. Även om det vore skönt. Faktum är att många piller är en välsignelse för mänskligheten, - och för aktieägarna. Det går hand i hand det där. Fast många piller är också ren skit. Det kan jag säga som säljer piller hela dagarna. Alltså, pillren i sig är väl ok, läkarna är också ok, deras diagnoser är ok, deras förskrivning likaså, men hela systemet, hela tänket är skit. Eller nej, förlåt, det var ju inte svart-vitt. Det var ju mycket som var bra. Men något är skit. Stressen t.ex.. Det är ju för synd att vi har det så bra, vi har så mycket, vi har så snabba bilar och snabba spisar, tänk vad tid vi sparar med en induktionshäll, vi har så fantastiskt snabba uppkopplingar och ändå mår vi skit. Varför? För at vi inte hinner med. Jamen hallå eller!!?? Nu får ju nån ta och skärpa sig. är det här klokt eller?

Nej, det är det ju såklart inte. Det vet vi alla. Vilket i sig är ännu en stressfaktor. Att jag börjar svamla om hur sjuk stressen är , hur fast i ekorrhjulet vi är, ja det i sig bidrar ju till ännu mer stress. På min 17 km långa att-göra-lista skall jag nu också skriva till - korta ner din att-göra-lista....

Det är det här vi behöver prata med varandra om.

Jo men det är angeläget. Och vi behöver inte prata TILL VARANDRA om det här. För det duger inte. Vi måste PRATTA MED VARANDRA. Och det går inte om någon sitter på en hög häst medan den andre står på marken. Då får man ont i nacken och måste ropa och det känns inte bra liksom. Nej, vi som tar initiativ till såna här viktiga samtal, vi måste kliva ner från våra hästar. Vi måste lägga våra goda råd och våra sanningar i en byrålåda, låsa och kasta bort nyckeln.

Det enda vi kan göra är att fråga varandra vad vi vill, egentligen. Vart är du på väg? Varför har du så bråttom? Vad är det som är bättre på andra sidan? Dom säger att gräset inte är grönare, det ser grönare ut men det är det inte säger dom som varit där. Dom som tjänat sina miljoner eller varit med i TV. Vad kan vi dra för slutsatser av det? Sen finns det en och annan medelsvensson som går runt och ser lycklig ut? Fast dom inte varit med i TV eller tjänat några miljoner.

Vad är det som dom inte har fattat?
Eller vad är det som vi inte har fattat att dom har fattat?

Varför har ordet förnöjsamhet hamnat i skamvrån? Varför säger dom att allting antingen utvecklas eller avvecklas? stämmer det? Om vi lär våra barn att inte vara nöjda, hur skall dom då kunna bli nöjda? Borde vi inte vara nöjda över att dom är kroniskt missnöjda? För det är ju den läxan vi har lärt dom. Att vara nöjd är att vara lite korkad. Att inte fatta att man måste ta för sig, att inte fatta att man avvecklas om man inte utvecklas. .... bah, nöjd, korkat!

Varför kan vi inte acceptera att vi har tappat bort förmågon till acceptans? Att vi drivs runt i vårt eget kravhelvete, är det inte tydligt? Nej, det uppfyller tydligen inte våra extremt högt ställda krav på tydlighet. Och utan extremt högt ställda krav står vi oss slätt - det har vi lärt våra barn, det har vi krävt att dom skall lära sig, att den som inte kan ställa krav den är en grönsak, en helt vanlig sketen grönska, inte ens en KRAV-grönsak - en putslustighet som man kan kräva att någon skrattar åt. Annars känner man sig kränkt. Och det har man rätt att kräva att få slippa - att bli kränkt alltså.
Sånt behöver vi ha forum för samtal kring - vad vi vill - EGENTLIGEN - vart vi är på väg och varför. Vi behöver tid att reflektera kring såna saker. Vi behöver få dom frågorna. För visst kan man fråga sig själv. Det skall man göra också. Men det är nåt visst när en annan nyfiken människa frågar. En människa som inte har svaren. Som frågar för att han/hon vill veta - ärligt alltså. För att han/hon också är en människa som frågar sig samma saker. För att han/hon tröttnat på att låtsas veta svaren. En människa som insett att ett svar som jag fick igår inte gäller idag. Det som gäller mig gäller inte dig. Det som gäller på morgonen gäller inte på kvällen. Det förändras hela tiden. Det är en levande process, för det handlar om livet, så det är ju rätt naturligt egentligen när man tänker efter.
Och det är inte förebilder vi behöver! Dom har vi så vi kan gödsla med dom. Platta magar och lyckliga leenden som döljer så mycket. Duktighet i stora lass. Duktighet som kompenserar en isande skräck att inte ha rätt att finnas till om man inte är bäst eller perfekt. Så behöver det inte vara, men risken finns. Men det har vi ju börjat fatta nu. Så åt fanders med förebilder.

Skönt för mig som nu har börjat bygga på en kalaskula. Hur kunde det bli så? Jo se jag mår mycket bättre nu än då jag hade platt mage. Den platta magen hade ett pris, och det var jag inte längre beredd att betala. Massor med timmar ute på vägarna inför Marathonlopp. 7 mil i veckan. Tid jag nu har till annat, min familj t.ex. Och framför allt energi som jag nu har till annat. För hur pigg blir man av att träna Marathon? Är det någon som funderat över det? Jo, man blir lycklig så fort man ser en ledig stol. Åååhh vad skönt att få sitta, och man kan somna på några sekunder, så trött är man.

Jaja, visst behöver man inte träna marathon för att ha en platt mage. Det räcker med att inte stoppa i sig en massa mackor sent på kvällen när man blir så där himla sugen. Men ibland gör jag det ändå. Och det är så gott. Varför gör jag det mot bättre vetande? Varför prioriterar jag det kortsiktiga målet att bli lugn och lycklig av många mackor sent på kvällen - istället för det långsiktiga målet att ha platt mage??
För att jag faktiskt inte vet om det är ett mål att ha platt mage. För att jag ibland tänker att livet vore rätt behagligt om jag tillät mig att ha en liten kalaskula. För att jag ibland tänker att ett begagligt liv med kalaskula gärna får vara lite kortare än ett obehagligt liv med platt mage. Så tänker jag. Och så tänker många andra. Det är bara att konstatera och erkänna. För det finns kanske viktigare mål. Som att ha en passionerad livskänsla t.ex. Att känna att man brinner - för någon, för något. Det tycker jag är viktigt. Att känna det där bubblet i blodet. Kolsyra i blodet. Det är mitt mål. Det smäller 10 gånger högre än platt mage.
En dag med kolsyrat blod är värd mer än 100 marathon-tränings-trötta dagar.
Jag söker allt som gör att jag håller livs-förälskelsen levande. Jag vill känna WOW minst en gång var 10:e minut. Det är mitt mål. Hur ser handlingsplanen ut?
Oj, den är fin. Jag slipar på den varje dag. Den innehåller mycket mindfulness-träning, mycket träning i hur man styr uppmärksamheten med frågor. Hur man bestämmer vilka kriterier som skall vara uppfyllda för att man skall hoppa jämfota av glädje och livslust. Jag arbetar med att fördjupa insikten om att det är jag själv som sätter ribban för lycka. Det handlar mycket om tacksamhet - tacksamhet över -
att känna blodet pumpa genom ådrorna -
att kunna se färger. -
att kunna uppskatta skönhet -
att lära sig se, höra, smaka, lukta och känna nya sorters skönhet varje dag -
att glömma vad jag tidigare tyckte var fult -
att få dela med mig av passionen och livsförälskelsen -
att den räcker åt alla och blir över -
att den blir större ju mer man delar den - wow häftigt
att jag inte längre bryr mig om att det här låter extremt amerikanskt, äppelkäckt och nyfrälst
Skit samma, jag kanske är amerikansk, äppelkäck och nyfrälst,
Men det är inget jag prackar på någon under en hälsocoachning. Jag är inte med i någon sekt. Jag är bara förbaskat glad över att få leva. Och det hjälper mig att se vad den jag pratar med har inom sig. Den hjälper mig att se passionen som ligger där och bubblar under historien om varför jag inte gör det jag borde göra och gör det jag inte borde göra ... En historia jag känner så väl därför att jag har en likadan själv.
Det handlar inte om att göra sig av med borden och måsten och mål och utveckling och uppföljning och svart-vita uppfattningar och förvirring och fan och hans moster - man blir inte av med allt det där, det är en "package deal". Det gäller bara att varje dag, helst hela tiden, påminna sig om att livet är här och nu, att det bubblar i blodet och att det fyller en med glädje, OAVSETT om vi gör det vi inte borde göra eller inte gör det vi borde göra....

Mentalt brus (the matrix of the mind) - vem tror att det fins någon sanning i det?

Så skönt att lyssna till Adyashanti såhär på morgonen. Kikade lite på senaste videon som ligger uppe på hans hemsida - http://www.adyashanti.org/index.php?file=watchvideo - Relationship with thought. Det är alltid uppfriskande att lyssna på den här mannen - men jag har också märkt att man lätt kan bli förvirrad, man både vaknar upp och blir förvirrad samtidigt. Antagligen behöver man rubbas ur sina cirklar, sina sanningar om hur man själv och världen fungerar, för att vakna upp. Det är fördelen med Adyashanti, hans medicin verkar snabbt men sen gäller det att ta hand om resultatet på något sätt. Det är lite så jag ser teoretisk förståelse av uppvaknandet, en förståelse som självklart inte är sann eller absolut eller till hjälp för alla, men den är till hjälp för mig, som ett verktyg för att ta hand om uppvaknandet och odla det - inte för att för att få fröet att börja växa. Hmm... blev det rörigt med den liknelsen?

Så därför kommer nu min tolkning av det Adyashanti säger i den här korta videosnutten. Jag försöker sätta mina ord på det han säger, sätta in det i min modell, det hjälper mig. Han pratar om att Silence (något jag skulle kalla ren Uppmärksamheten) inte är något man skall eftersträva, utan inse att man redan är. Man sitter alltså inte och mediterar för att uppleva sin rena uppmärksamhet, eller för att "rena" sin uppmärksamhet, nej, man sitter och mediterar för att komma ihåg att man redan ÄR denna rena uppmärksamhet - alltid har varit och alltid kommer förbli. Allt som uppträder i den, allt som den riktas mot, både yttre och inre fenomen, kommer och går, bara uppmärksamheten består. Den är evig, tidlös, den är NU, den är det eviga NUET.
Sen pratar han om det mental noice. Men kan kalla det för, hmm.... jag har inget bra svenskt namn på det, vad brukar jag använda? Tankebrus? Det är ju inte bara tankar, det är tankar och känslor som står på som en TV som någon glömt stänga av. Det bara pratar där inne i skallen, runt runt runt, med små obetydliga variationer går samma jäkla filmer runt runt. Eller hur skall man säga, nytt innehåll kan visserligen komma in men det mal runt i samma mönster, det mal runt i samma kvarn, tidens kvarn.
Som en parentes vill jag flika in här att jag inte begriper att inte fler människor har tröttnat på detta "mentala brus". Är deras brus så mycket mer underhållande än mitt? Är det bara jag som tycker det är småtrist och tjatigt. Hur länge måste vi stå ut med detta "mentala brus" innan vi tröttnar? Eller tröttnar vi aldrig eftersom vi inte ens tänt tanken att det finns "något mer", något bortom detta brus. Finns det verkligen människor som tror att detta surrande är allt som finns? Förmodligen.
Han pratar om att uppvaknandet innebär att man inte längre tar detta "mentala brus" för att vara sant. Man tar det för vad det är helt enkelt - mentalt brus - . Ofta har det ju inget med mig att göra, det kan vara tidningsartiklar jag läst, vänners tankar och bekymmer som kanske blandas ihop med en film jag såg nyligen. Det är en cocktail av mitt och andras, av skräp och saker med kvalité. Det är kort och gott - Mentalt Brus - och att tro att det är något mer är att ännu inte ha vaknat upp.

Att vara uppvaknad, (awakened) detta ord som är så laddat inom NonDuality, innebär inte att man fått tyst på det mentala bruset, att man uppnått ett tillstånd av stillhet och lycka. Nej, hjärnan producerar "mentalt brus" precis som tarmarna producerar ett gurlande ljud då dom smälter maten. Det är ingen större skillnad egentligen. Jo, en skillnad finns där, att tarmljudet är ganska ointressant att lyssna till men att det "mentala bruset" av någon anledning är väldigt intressant att lyssna till - ända tills man vaknar upp.

Adyashant pratar också om det han kallar compulsive thinking. Jag har kallat det tanke-missbruk. Vi kan inte sluta tänka, vi är beroende!
Undrar varför egentligen. Här kommer Adyashanti med en fundering. Kanske är det för att vi inte vet vad som händer om vi slutar ge tankarna uppmärksamhet. Tänk om vi slutar existera!!!

Och sen lägger han till ... ja det kanske vi gör. Den begränsade självbild som består av ett kluster av tankar och minnen, ibland kallad egot, slutar kanske att existera. Nja, jag skulle inte säga att den gör det. Den överlever. Men på något vis lär man sig "se igenom" egot. Det försvinner inte men det blir transparent. Från att vara "allt" övergår det till att vara en skugga... typ ...

Här kommer Adyashanti in på något som är lite knepigt ur språklig synvinkel. Han pratar om vad som är sant i absolut mening. Här kommer han in på att den rena uppmärksamheten (silence) är absolut sann eftersom den alltid finns där medan det mentala bruset inte är absolut sant eftersom det kommer och går och hela tiden förändras, (visst handlar mentalt brus mycket om upprepningar, men det glider hela tiden lite, med tiden förändras det till oigenkännlighet)

Men framför allt, känslan man får när man lyssnar på denna video är hur "mentalt brus" - allt det som normalt fyller vår uppmärksamhet är "drömlikt". Helt sjukt egentligen. Vi går omkring och drömmer och lider inuti drömmen. Jamen är det inte synd att inte fler vet att man kan vakna upp. Det är ju bara att vakna. Nåja, bara och bara är det ju inte. Vi har ju investerat en hel del prestige i tron på att vårt "mentala brus" faktiskt är verkliget, att det är sant. Det är svårt att släppa tron på jultomten. Men det är dags nu. Vi lider för mycket. Alldeles för många lider alldeles för mycket. Det är dags för ett globalt uppvaknande. De som skall hjälpa till med detta uppvaknande finns redan på plats. Dom är redan igång. Men det är ofattbart få som är intresserade. Om dom har tur finns det några tusen som lyssnar på dom. En av dom som ganska många lyssnar till är just Adyashanti.
Andra bloggar om: ,
UA-3343870-1