onsdag, februari 13, 2008

Att överleva det andliga smörgåsbordet - nr. 1

Har åter lyssnat på Jed McKennas bok - Spiritual Enlightenment, the damnedest thing - och börjat fundera. Varför söker vi så gärna svar som är enkla. Vi säger att vi vill ha klarhet, att vi vill rensa bland lögnerna, reda ut begreppen osv, men egentligen söker vi något att klamra oss fast vid. Kan det vara så? Någon som säger - så här är det, dom andra har delvis rätt men dom har inte riktigt fattat hur det hänger ihop, därför skapar dom bara förvirring. McKennas bok är egentligen bara intressant om man vandrat runt några varv i Satsang-cirkusen. För har man varit med ett tag, IRL eller som många nu gör, vandrar runt mellan olika Satsanglärare på YouTube och andra siter, ja då börjar man känna en viss förvirring och kanske en viss frustration. För det känns ju så fint att lyssna till Gangaji, eller Tolle, eller Adyashanti, eller John Sherman eller vem det nu råkar vara, MEN varför söker vi isåfall vidare?
Varför nöjer vi oss inte. Några gör kanske det. Men jag känner flera som snurrar runt mellan de olika lärarna utan att riktigt hitta hem. Det känns som att man hittat hem, men sedan försvinner den upplevelsen. Vardagen sipprar in och stör friden. Frågor dyker upp och man hinner inte riktigt ta itu med dom.
I det läget är det underbart att stöta på en person som Jed McKenna. Hans version av andlig upplysning är radikal och enkel. Nästan lite fundamentalistvarning på vissa delar. Skummade bland alla recensionerna av hans böcker som ligger på Amazon och stötte på en tänkvärd fras. Den gick ungefär såhär: Det är svårt att se någon skillnad mellan en person som är upplyst enligt McKennas kriterier och en sociopat. Frågor som dyker upp när man läser McKenna är - var finns empatin? Vad har hänt med hans hjärta? Känslor av apati, cynism och ren och skär livsleda lyfts upp till något sorts ideal. Nej, nu är jag kanske orättvis men det är faktiskt lätt komma in i dom tankebanorna, vilket flera Amazon-recensenter gjort.
Jag säger att det är underbart att stöta på McKenna - i början alltså - för han skriver bra, han är rolig, skarptänkt och har många poänger. Men eftersmaken är inte riktigt bra.
Varför jag skriver om det här är för att jag började fundera över hur jag själv faktiskt för en kort period kunde falla för McKennas idéer. Hur var det möjligt? Och det var då jag kom på att det har med längtan efter enkelhet och klarhet att göra.
Här följer nu ett resonemang som - jag varnar - är väldigt fritt inte strukturerat:

Jag tror jag börjar med globaliseringen. Inte bara möter vi fler och fler kulturella yttringar, vi möter också fler och fler religioner, filosofier och tankar kring livets mening. På internet kan en andlig sökare resa jorden runt på några timmar och besöka fler andliga lärare inom loppet av några dagar än man förr hann med under ett helt liv. Att vara en andlig sökare 2008 är så annorlunda mot vad det var innan internets genombrott att det inte går att jämföra. Men vi har inte förändrats lika mycket. Vi behöver fortfarande tid för att smälta det som är nytt. Men vi hinner inte. Varför? Jo, det är så lockande att gå vidare, att besöka nya Satsanger, läsa nya böcker osv. Men vad händer till slut? Jo, vi blir förvirrade. Inte bara förvirrade, vi blir minst sagt omtumlade, - hur är det möjligt att det finns så många andliga vägar?? Vilken är bäst, bäst för mig? De flesta, som inte är med i en fundamentalistisk rörelse, har lämnat det stadium där man sökte den rätta vägen. Tur det. När det talas om irrläror tycker vi det låter gammeldags och främmande. Tur det. Vi har mognat till pluralister. Vår tolerans för oliktänkande har vuxit. Det är fantastiskt. Vi kan t.om. gå längre än tolerans, vi kan känna sann respekt för en annan människas andliga väg och vi har lärt oss värdera en väg efter resultatet. Det är inte "läran", den heliga boken som är intressant längre, det är människan som läst den och hennes sätt att vara. Om en person är öppen, glad, kreativ, omtänksam ... fyll själv på med positiva egenskaper ... ja då får hon tro på vad tusan hon vill.
Det låter som att allt är frid och fröjd i mulit-kulti-paradiset. Nja, även solen har sina fläckar. Och dom här fläckarna måste tas på allvar. För ur detta, den moderna, icke-religiösa men andlig sökande människans predikament, har ett behov vuxit fram, ett behov som tillgodoses av något Liselotte Frisk, professor i religionsvetenskap, kallar, "The Satsang Network, a post-Osho phenomena. Låt oss kalla det för Satsang kulturen.
Jag förutsätter här att läsaren vet vad en satsang är, annars - googla - men jag tror det ger sig. Min tolkning är i alla fall att det handlar om att förenkla. Det handlar om att angripa förvirringen man kan känna när man överväldigas av det andliga smörgåsbordet. Angreppet sker genom att leda uppmärksamheten bort från den övermäktiga mångfalen, tillbaka in till den egna upplevelsen av centrering och stillhet. Det handlar liksom om att hitta stormens öga. Ganska naturligt när man tänker på det. En sorts krishantering egentligen, som spontant växer fram som ett kulturellt fenomen. Men det är såklart inte den enda vägen att hantera mångfaldsproblemet, eller som jag sett att det heter i andra kontexter - t.ex. inom näringslivet - Managing Diversity. Där handlar det inte om andliga smörgåsbord utan om kulturkrockar inom den globaliserade arbetsplatsen. Det finns specialister på detta och det skrivs bestsäljande böcker inom området. När det gäller det andliga smörgåsbordet finns en strategi som är rätt vanlig idag. Man blir fundamentalist eller för att uttrycka det på ett mysigare sätt - man hittar sin grej och sina gelikar som hittat samma grej. Till slut liksom orkar man inte med mer mångfald, så man kapslar in sig i en förenklad sanning.
Jag tror vi alla brottas med samma problem. Hur kan det finnas så himla många olika religiösa och filosofiska uttryck? Nu när vi för första gången någonsin lever i ett globalt samhälle golvas vi nästan av insikten om alla motsägande läror och teorier. De flesta försöker i alla fall hålla sig flytande i den livbåt som kan kallas pluralism (eller green meme inom Spiral Dynamic - googla på det). Här säger vi att ju större mångfald desto bättre. Vi pratar om en symfoni med många olika stämmor. Vi talar om mångfaldens rikedom. Vi ser nyanser istället för skillnader. Allt är frid och fröjd - ända tills vi blir lita småtrötta på mångfalden. Men vad tusan, känner vi till slut, vad är bäst? Det är en farlig fråga att ställa för pluralisten. Allt är lika bra. Det är bra olika färger. Nja, det går inte riktigt att tro på det svaret. För saker och ting kan ju hårddras. Ok, är nazismen också bara en färg, lika bra som alla andra färger. Nja, såna spörsmål är inget som pluralisterna älskar. Dom väljer hellre gamla ordspråk som att "alla vägar leder till Rom" eller "var och en blir salig på sitt vis". Gammal fin visdom. Men håller den? Leder nazismen också till Rom? ...
Var var jag? Jo, det andliga smörgåsbordet och strategier för att undvika att föräta sig. Som sagt, några väljer fundamentalism, en sorts regression kan man säga, - andra väljer Satsang-kulturen. Det är Satsang-kulturen jag kommer uppehålla mig vid nu ett tag. Den fyller andra funktioner också. Den tillfredställer vår längtan efter bekräftelse. Vi är svältfödda på det nuförtiden nämligen. Varför? Jo, förr var vi någon eftersom vi tillhörde en viss familj, ett visst land, en viss yrkeskår osv. Men nu löses familjens roll upp, på gott och ont. Nationens roll löses också upp.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

UA-3343870-1