onsdag, februari 06, 2008

The Dangers of Neo Advaita - AND the possibilities ...

Nu har jag lyssnat mer på Adyashanti. Risken (om man vill se det så) är att man plötsligt börjar undra över vad som är viktigt! Nu pratar vi ingen vanlig prioriteringslista här av typen - 1. Nära och kära 2. Hälsa 3. Att vara glad 4. Att det blir fred på jorden 5. Att miljön kan räddas åt våra barn och barnbarn - nej, nej, nej, Glöm allt sånt. Jag pratar megafokus på det så är så viktigt att det liksom inte är i samma kategori som något av de exempel jag nämnde... Jaha, typ Gud eller? Nej, det är inte Adyashantis grej att prata om Gud. Det han pratar om kan inte ens tolkas till att vara omskrivningar för Gud. Och det är att kasta sig ut i det bottenlösa, bortom tid och rum. Bortom Gud, bortom kärlek, bortom bortom liksom....

Är det här verklighetsflykt, är det här idéer som passar oss postmoderna tvivlare som börjat ledsna på livet. Nja, många vill ha det till det, många vill sätta en etikett på det och kalla det NeoAdvaita - finns flera bra kritiska artiklar om detta fenomen - googla på - neo advaita dangers -. Men inte nu. Nu skall jag försöka uttrycka varför inget av detta längre känns relevant - kritiken alltså - jag var mitt inne i NeoAdvaita, sedan, intresserad som jag är, började jag leta upp kritiska artiklar om fenomenet, kände att det låg något i kritiken, och gled iväg, eller gled tillbaka till säker välbekant mark.

För er som inte vet vad NeoAdvaita eller ens Advaita är för något. Jo, jag brukar säga att Advaita är som essensen av Hinduismen, en variant där man tagit bort alla hinduismens gudar. Men inom traditionell Advaita, en disciplin som fortfarande lärs ut i Indien och andra ställen, är man väldigt noga med att det skall bli rätt, att förståelsen är kristallklar, att saker nämns vid sina rätta namn o.s.v. Detta finns inte i NeoAdvaita. Här får man kalla saker vad man vill och den enda förståelse man anser är viktig är att intellektuell förståelse när det gäller de stora frågorna inte är särskilt viktig. Inte heller tycker man att det är viktigt vad man kallar saker för. Men inom traditionell Advaita är de centrala begreppen Brahman och Atman.
Inom hinduismen är det en grundtanke att mångfalden av livsformer är olika
manifestationer av en och samma yttersta verklighet, som kallas Brahman och
uppfattas som alltings innersta väsen. Brahman är världssjälen, oändlig, evig
och omöjlig att fatta med mänskligt förstånd. Brahman finns som Atman i
människan. Atman är människosjälen. Denna idé att Brahman och Atman är ett, är
grundtanken i vedantafilosofin. Hela världen har Brahman som sin själ. Brahman
är verkligheten, och någon annan verklighet finns inte. Och denna verklighet är
du. Insikten om detta är Upplysning. Brahman skapar världen, maya, som en lek,
lila. "Brahman är den store trollkarlen som förvandlar sig själv till världen."
(Fritjof Capra)

Det är just detta med leken - LILA - som är kruxet. Det rör upp känslorna, framför allt våra rättskaffens känslor, känslor av att saker är viktiga och allvarliga ... jag menar, om man inte ser allvaret i saker då beror det normalt på två saker, antingen saknar men vuxen förmåga till ansvarskänsla eller så flyr man. Och det är nr. 2 som har varit kritiken mot NeoAdvaita. Hela fenomenet är en verklighetsflykt. Resonemangen går lite såhär. Jaja, det är lätt att säga att allt är en lek (maya) att ingenting är viktigt, när man sitter där i den rika delen av världen där det är materiellt överflöd och fred. Men vänta bara, om du blir hotad, eller utsatt på något vis, då skall vi se hur du gillar den leken! Dessutom finns det en massa saker att ta itu med även för oss rika västerlänningar - den hotande klimatkatastrofen och alla orättvisor, både lokala och globala. Det är helt enkelt oansvarigt att sitta och säga att allt är en lek (LILA). Världens är ingen lek utan att ansvar, ett arbete, ett förbättringsprojekt, en skola, ja vad som helst får man kalla världen, men inte en lek. Det är förbehållet barnen - förhoppningsvis - även om många tycker att det är lika bra att lära barnen så snabbt som möjligt att livet inte är en lek. Hmm...

Om allt är samma sak, tja, då spelar det ju inte så mycket roll vad som är vad eller vad man kallar det. Nej, det är bara en lek. Och om allt är samma sak spelar det ju ingen roll om man är glad eller ledsen, om man har mycket eller lite, allt är ju ett, vilket måste betyda att var och en är allt.
Hjälp, vad flummigt!
Mmm, det kan tyckas så. Dom som tycker att det spelar roll vad man kallar saker kallar detta för mystika tankegångar. Allt är ett prylen alltså. Det är mystik. Det finns sådana strömningar inom alla religiösa system. Det finns kristen mystik (t.ex. Meister Eckhart), det finns muslimsk mystik - Sufi, judisk - Kabbala, buddhistisk - Zen, Kinesisk - taoism, och hinduistisk - Advaita. Slutligen finns det postmodern, post-newage, som då kallas NeoAdvaita. Denna form är faktiskt lite en mishmash av alla mystika traditioner. Man brukar dra lite Zen-anektoter, lyssna till Rumis diktuer (sufi), citera Jesus, (de uttalanden som drar åt det mystika) osv.

Vart ville jag komma? Jo, mitt hjärta kände sig hemma i NeoAdvaita, men jag fegade ur, eftersom jag inte kunde försvara detta förhållningssätt utåt. Jag ville ju inte vara den som flyr eller saknar ansvarskänsla, den som saknar medkänsla, den som inte bryr sig och som skiter i att hjälpa till.

Sedan hittade jag Ken Wilbers Integrala Teori och lärde mig att det inte behöver finnas några motsättningar här. Man kan känna allvar och se livet som ett ansvarfullt arbete på ett plan för att se leken och "allt är ett" på ett annat plan. Bara för att man får ett nytt perpektiv på livet behöver man inte skrota alla de gamla perspektiven. Det var ju skönt tyckte jag. Och tycker jag fortfarande. Det gjorde också att jag kunde fortsätta filosofera och krångla till det och leta efter sanningen i intellektet, precis som jag alltid gjort. Transcend and include säger Wilber. Jag transcenderade (tror jag) och inkluderade, men jag inkluderade gamla förhållningssätt så till den grad att jag glömde bort hur det var att transcendera. Om någon undrar vad tusan jag pratar om här så handlar det om att man inom mystiken inte tror att man kan inte den absoluta sanningen i tankarna, man måste transcendera (gå bortom tankarna) för att komma till det absoluta. Vad Wilber säger är att det ligger in inbyggd fara och ett missförstånd här. Faran är att tankar ses som något fel, något man skall undvika vilket är både stressande och ganska farligt. Att göra så, gå bortom tankarna, transcendera dom , och sedan förkasta tänkandet, är att transcendera och exkludera. Något Wilber menar är ett vanligt fel som begås inom nyandligheten. Men vad jag gjorde var att inkludera för mycket, det blev inget utrymme kvar för det nya perspektivet, det som är bortom tänkandet.
Jag tror att det initialt är viktigt att kanske försöka exkludera tänkandet så mycket som möjligt. Jag menar, vi tänker ju mycket i onödan. Tvångsmässigt tänkande, eller tankemissbruk som jag skrivit om tidigare här på bloggen. Jag ser inte längre någon fara i att exkludera under en period. Därför börjar jag om igen. Fortsätter där jag var innan jag började "över-inkludera".
Oj, det blev snårigt det här, det är nätt och jämt att jag själv begriper vad jag skrivit. Men så blir det ibland med bloggandet.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,

27 kommentarer:

  1. Man kan inte tänka sig fram till Sanningen. Med Sadhana når man djupare i sitt eget medvetande och får erfarenheter/upplevelser av vem man är bortom kropp o sinne. Lycka till på din väg.
    Om Namah Shivaya.
    /Krister

    SvaraRadera
  2. Krister!
    Om du vill, berätta lite om dina erfarenheter/upplevelser av vem du är bortom kropp o sinne!
    Jag har TÄNKT på det också att man inte kan tänka sig fram till sanningen...

    SvaraRadera
  3. OK, Ska försöka, lite kortfattat.
    Jag har besökt många andliga mästare i Indien och läst en del från olika religoner o andliga traditioner, ffa inom Hinduism, Buddhism och Kristendom. En upplevelse jag hade var 2001. Det var i Indien i en Gurus ashram. Jag satt o mediterade för mig själv. Det blev mörkare o mörkare och kroppsmedvetandet förvann mer o mer. Plötsligt försvann jag, dvs medvetandet om mig själv försvann. Omöjligt att förklara med ord. Ingenting fanns kvar av Jag-upplevelse. Ingen tid, ingen känsla av personligt medvetande eller existens. Inte heller någon frid, lycka el. kärlek. Ingenting fanns kvar - utom detta som upplevde detta tillstånd, men det var inte "Jag", dvs den person jag är nu. Jag var inte medveten om att jag upplevde detta, för det fanns inget "jag" som kunde uppleva. Det som fanns var ett Vara, en "existens", totalt opersonlig och "tom". Samtidigt var detta "min" upplevelse, vilket jag inte var medveten om då, utan först när jag kom ur detta och åter hade en personlighet/personligt medvetande. Detta hände automatiskt efter ett tag. I o med att ingen tid fanns i detta tillstånd vet jag inte hur länge detta varade.

    Ingen personlighet, inga tankar, känslor, eller minnen. Ingen kropp. Inte ens en känsla av att "Jag är". Låter det skrämmande? Min upplevelse var inte skrämmande. Tvärt om, jag var totalt avslappnad när jag kom tillbaka till den här verkligheten.
    Samtidigt är vi naturligtvis också allt detta som vi upplever och identifierar oss med. Men grunden är denna "tommhet", detta opersonliga Vara. Det är min upplevelse.

    Önskar dig allt gott!

    Mvh
    Krister

    SvaraRadera
  4. Krister!
    Jag gillar ord som "opersonlig" och "tomhet" .... När du sedan säger att vi är allt detta som vi upplever och identifierar oss, kan du utveckla det, utifrån ett av mina favoritcitat av Nisargadatta?

    "When I realize I am nothing that's wisdom,
    and when I realize I am everything that's love,
    and between the two my life turns." -Nisargadatta Maharaj

    Ja, jag vet att ord bara är ord, men det är en kär lek att sätta ord på det ordlösa.

    SvaraRadera
  5. Åååh, det där citatet från Maharaj är... ♥ ♥ ♥

    SvaraRadera
  6. Hej igen!
    tack för citatet. Det är mkt vackert. Först, innan jag svarar, undrar jag hur du själv tolkar det citatet?

    <3
    krister

    SvaraRadera
  7. Krister!
    Jo, för mig är det mycket frestande att avidentifiera mig med världen, att transcen dera, att gå från form till tomhet. Den här transcenderade riktningen inom Vedanta som Nisargadatta uttrycker som "I am nothing" lockar mig. Samtidigt kan jag känna och se, men framför allt känna att det är dualism i detta. Det är ett avståndstagande, det leder till en alienation, till cynism, till nihilism. I alla fall för mig som person. Men det leder ju också till tillstånd som sagolikt fria och stilla och närvarande.

    Men det är och förblir dualism. Så transendensen blir hel först när cirkeln är sluten, när den fullbordas med immanens. Det är först när eros möter agape som vi kan tala om nondualism. När det manliga möter det kvinnliga. När frihet möter kärlek.

    Ungefär så kan jag reflektera runt detta citat. Men det känns som att det är mycket vackrare när det står ensamt och otolkat. När det för lysa i all sin enkelhet.

    Men ibland får jag lust att mecka lite med olika kartor, ofta inspirerad av Ken Wilber och Integral Teori. En karta jag gillar kan du se här:
    http://bjornclausen.blogspot.com/2009/09/phobos-thanatos.html

    SvaraRadera
  8. Att vara människa är att vara kombinationen av Medvetandet och den fysiska vekligheten (energi). I det mötet har en personlighet skapats. Tillfällig, illusorisk – javisst. Men inte möjlig att bortse ifrån. Som rent medvetande, ja. Men inte som människa. Därför är vi allt detta. Dvs. personen är allt detta, så länge som vi tror oss vara en person.. Under en kort tidsrymd.

    Kärleken uppstår i separationen. Då dualismen uppstod, uppstod kärleken. Guds sätt att älska sig själv och sin lek.

    Att vara människa är att både vara Tomhet och Kärlek. Shiva - Shakti. Illusionen är att inte förstå det.

    Aldrig blev vi till – Aldrig ska vi upphöra att vara.

    Mvh
    K

    SvaraRadera
  9. Jo... jag gillar det sista du skrev. Aldrig blev vi till - Aldrig skall vi upphöra att vara. Underbart:)
    Det andra, det om kärleken och dualismen. Hmm... jag vet inte. Just nu vilar jag i att inte veta.

    SvaraRadera
  10. Ta det inte för en sanning :-)
    Men min erfarenhet av Varat är att där finns ingenting, ingenting annat än Varat, Existensen i sig själv - utan attribut. Obeskrivligt. Känslan av kärlek uppkommer senare, när man blir till. Dvs när du upplever dig som ett subjekt, som en separat identitet.

    kram ram ram ram...

    /k

    SvaraRadera
  11. Hej!
    Kram ram ram ram .... tilbaka till dig<3
    Hur är det? Söker du något? Väntar du på något?

    SvaraRadera
  12. Ja, det finns mer.
    Min upplevelse är inte samma som Jivamukti, full upplysning, Gudsförvekligande - eller vad man vill kalla det.
    Det finns fortfarande en inre längtan efter total Enhet.
    Vissa slår sig till ro med dessa upplevelser, lanserar sig som andliga lärare och håller Satsanger och leder lärljungar. Jag tror det är farligt. Utvecklingen kan stanna av när man går in i en sådan roll utan att själv vara klar.

    SvaraRadera
  13. Det du skriver får mig att tänka på en bok jag läste, Mariana Caplans bok Halvway up the Mountain - The Error of premature claims to Enlightenment.
    Jag minns att jag tyckte det var en klok bok. Den gjorde att jag såg saker hos många Satsanglärare som jag inte sett tidigare och inte egentligen ville se ...
    MEN
    ett stort MEN.
    För VEM är detta viktigt?
    Om läraren är svårt störd och det uppstår en kultliknande dynamik så visst, det kan bli ordentligt sjukt. MEN, jag kan inte längre känna att det är viktigt. Inte för vad jag är. Inte för vad vi alla är. För alltid orört av allt. Orört men inte distanserat. Orört för att det är ETT.

    SvaraRadera
  14. Det är viktigt för en själv.
    I slutändan lurar man ingen annan än sig själv. Meningen med livet i en fysisk kropp är att utvecklas, mogna. Förstå sig själv, se sin egen gudomlighet, och vara där. Allt liv strävar efter perfektion. Så också det vi kallar själen. Gör man saker som hindrar den utvecklingen så kan det betraktas som dåligt, det som befrämjar denna väg kan kallas gott. Detta är naturligtvis sett ur vårt perspektiv. Guds perspektiv kan måhända vara anorlunda, men vi kan inte utgå från något annat än där vi själva är. Från det vi själva upplever.

    /k

    SvaraRadera
  15. I have no home
    I make awareness my home

    I have no life or death
    I make the tides of breathing my life and death

    I have no divine power
    I make honesty my divine power

    I have no means
    I make understanding my means

    I have no friends
    I make mind my friend

    I have no enemy
    I make carelessness my enemy

    I have no armour
    I make benevolence my armour

    I have no castle
    I make unmovable mind my castle

    I have no sword
    I make absence of self my sword


    (Anonym Samuraj, 1300-talet)

    /k

    SvaraRadera
  16. jag gillar den här - I have no divine power, I make honesty my divine power...:)
    Ja, jag gillar hela dikten av denne anonyme samuraj. Helt underbar!!
    Det är något i sättet du pratar om ärlighet och att inte lura sig själv som jag gillar.
    Jag tror också att ju mer man sjunker in i det som aldrig inte är, desto mer ärlighet har man råd med. Det blir allt mindre viktigt att förbättra storyn om den person vi allt mindre identifierar oss med. Det är min helt ärliga upplevelse :)

    SvaraRadera
  17. Vad är det som aldrig inte är?

    /k

    SvaraRadera
  18. Det som aldrig inte är här är orört. För evigt. Obeskrivligt.

    SvaraRadera
  19. Vilket underbart samtal - "ärlighet och att inte lura sig själv" - me like! :) Tack govänner! ♥

    SvaraRadera
  20. OK. Lite krångligt sätt att säga det på bara... :-)

    Ja, ju mer man har tillgång till detta "rum", denna plats inom sig själv - ju mer kan sinnet slappna av. Rädslor och egot tappar mer o mer sitt grepp.
    Och livet framstår allt mer i den skönhet och harmoni som den redan är.

    /k

    SvaraRadera
  21. "I have no sword
    I make absence of self my sword"

    Fan vad bra. Fortsätt skriva Krister.



    Gott Nytt år till alla!

    SvaraRadera
  22. Krister!
    Ja, jag håller med. Det här rummet vill jag ibland kalla navet. Jag tycker om bilden av navet. Samtidigt är det som att också navet är något som kommer och går i det medvetande vi alltid är. Ett medvetande som är helt olokaliserbart.
    Jag håller med M! Fortsätt skriva Krister!
    Jaa Eva, det här är ett underbart samtal <3

    SvaraRadera
  23. ja, Gott nytt år! ;-)

    Min hyllning till några av Indiens mästare:
    http://www.youtube.com/watch?v=g3oVBDlKTG4

    /k

    SvaraRadera
  24. Tack! Så väldigt, väldigt vackert. Jag känner mig alldeles lycklig efter att ha sett detta!
    Gott nytt år till dig också ;)

    SvaraRadera
  25. Här är några andra videos på Youtube när min Guruji talar. Enjoy!

    "Love will not produce tension":
    http://www.youtube.com/watch?v=Q97P1DyQa9M

    "You fear to cross":
    http://www.youtube.com/watch?v=efQHJLxfaB0

    "No book can give it to you":
    http://www.youtube.com/watch?v=fRwsKOjNHeY

    "This I is Consiousness":
    http://www.youtube.com/watch?v=22xXul8880s

    "You are already That":
    http://www.youtube.com/watch?v=pQTvYNPkJD8

    "Those who are ready to die":
    http://www.youtube.com/watch?v=w3pkGO4ZBsA

    kram & Om namah Shivaya
    /K

    SvaraRadera

UA-3343870-1