lördag, februari 23, 2008

Jed McKenna går bortom mål och mening.

Kan inte släppa Jed McKenna. Han gör mig upprörd, väcker obehagliga känslor hos mig – hans ord alltså – har ingen aning om vem han är, ingen vet, författaren gömmer sig bakom ett bokförlag – Wisefool Press – så det kan vara en kvinna också, vem vet?

Jag måste gå till botten med Jeds budskap. Det påminner lite om en annan amerikansk ”zen-kille” Richard Rose. Det är den där råa, elaka men oerhört uppfriskande tonen. Vad är det som är uppfriskande egentligen. Jo, det är nog att känslan av overklighet förstärks. Är allting bara en dröm. Man börjar fundera på om det hela är nyttigt – rent psykologiskt alltså. Man undrar om man kan bli psykotisk kanske om man går för djupt. Man blir lite rädd. Jag skriver ”man” istället för jag, märker jag. Försöker hålla det lite opersonligt fast det egentligen är väldigt personligt – såklart. Grejen är den att det finns många som skrivit om gränslandet där psykoser och mystika upplevelser möts. Det har forskats lite på om schizofrena kanske har närmare till det mystika. Jag tror det mest handlar om en orättmätig glorifiering av psykisk sjukdom. Inte alls sunt och säkert felaktigt. Det får religionspsykologerna ta itu med. Inte mitt bord. Har inte kunskapen.
Hursomhelst känns det som att Jed McKenna skulle kunna vara ohälsosam rent psykiskt. Att han kan göra folk dysfunktionella. Få dom att sluta bry sig. Få dom att sluta spela spelet. Jag menar, bara det, att kalla vår kultur, vår verklighet för ett spel. Redan där är man ute på tunn is. Känns lite läskigt. Men det är ingenting mot de avgrunder som kan öppna sig om man verkligen lyssnar och reflekterar över det McKenna säger.

Här dyker det upp ett Shakespearcitat i min hjärna. Det är något som Eckhart Tolle ibland använder för att belysa sin syn på Maya, på Illusionen. På det vanliga, sunda och glada människor kallar för verkligheten – livet.


Life’s but a walking shadow, a poor player
That struts and frets his hour
upon the stage
And then is heard no more. It is a tale
Told by an idiot,
full of sound and fury,
Signifying nothing.

Det är McBeth som reflekterar lite över livets förgänglighet – inte så farligt. Sånt grubbleri kan drabba den bäste, man hasplar ur sig sånt när döden sveper förbi. Kan det vara farligt att grubbla för länge på sånt här? Tja, kanske. Jag vet inte. Det är inte konstruktivt i alla fall. Man blir inte direkt fylld av bubblande livsglädje.

Det är det där, ”signifying nothing”, att livet inte betyder någonting. Scary. Jag brukar normalt inte grotta ner mig i såna här grubblerier – men Jed McKenna får mig att göra det. Det var därför jag häromdagen gjorde ett tappert försök att lägga hans bok på hyllan och glömma det hela som ett sidospår som jag inte skall ödsla tid på. Men det finns något här som jag bara måste gå till botten med. Många läsare på Amazon som recenserat hans bok är lyriska. Dom säger att boken fått dom att verkligen vakna upp.
Vakna upp ur vad? Ja, här förutsätter man att vårt normala vakentillstånd egentligen är en sorts dröm som det går att vakna upp ur. Hmm… Eller förutsätter och förutsätter, man tror det helt enkelt. Eller säger sig ha upplevt att det är så. Kan jag skriva under på det? Svår fråga. Borde vara enkel egentligen eftersom den sysselsatt mig nästan dagligen sedan 2002. Men den är inte enkel. Varför? Jo, jag vill både ha kakan och äta upp den. Jag vill med andra ord både vakna upp ur drömmen och kunna fortsätta drömma. Men det funkar inte så bra – har det visat sig. Det är inte så enkelt. Dessutom finns det många som talar om uppvaknande som vill sälja in en ny dröm som dom marknadsför under falsk varumärke. Dom vill att vi vaggar in oss i ett sorts kärleksrus där vi älskar allt och alla, ett tillstånd av lycka utan slut. Att vi går på dessa lögner har sin förklaring i att vi slutar tänka logiskt. Hur skall vi kunna njuta av lycka utan olycka. Lycka blir ju skittrist i längden om det inte kontrasteras med olycka. Lycka och olycka behöver varandra lika mycket som alla andra polariteter här i världen. Ljus – mörker, kallt – varmt osv. Att vakna upp kan ju omöjligt ha något att göra med dessa polariteter. Det måste vara bortom. Beyond.

Men det går inte lika lätt att marknadsföra ”bortom”. Svårt för människor att referera till. Följ den här vägen så hamnar du i en dimension som är helt okänd för dig. Eh, vänta nu, jag vet inte om jag är så himla intresserad. Dessutom skall i dessa tider kurser och böcker och föredrag säljas. Det är svårt att sälja det okända. Fruktansvärt svårt att sälja uppvaknande. Ändå är det vad många försöker göra. Även här i Sverige. Nejdå, det är inte bara galna amerikaner som tar betalt för konstiga okända saker.

Vart var jag? Jo, när man är inne på det här med uppvaknande hamnar man i klorna på folk som vill sälja nya drömmar. Gillar du inte Sverige 2008-drömmen, hur den nu ser ut, villa, volvo och 2 barn, ja då finns det en annan dröm här som heter meditationsretreat i Indien där man sitter och blir hög på nån guru-tripp. Köp den drömmen så blir du superlycklig. Här kommer Jed McKenna in och säljer sin bok. Men han säljer i alla fall inga kurser. Tur det. Annars vore man ju dubbelt blåst. Betala pengar för att lära sig att det man tidigare betalade pengar för bara var ruffel och båg. Fast det kanske är bra investerade pengar. Så slipper man lägga mer pengar på andliga böcker sedan. Man behöver bara bläddra lite i en ny bok för att snabbt konstatera att här har vi ännu en som vill sälja på mig en ny och bättre dröm.

Nej, som sagt, Jed McKenna är väldigt klar och tydlig där. Han försöker inte sälja något annat än uppvaknande. Och det lustiga är att han inte gör reklam för det. Han råder ingen att försöka vakna upp. Han rekommenderar det inte. Han säger att alla som drömmer en bra dröm absolut borde fortsätta med det. Varför inte. Förr eller senare vaknar dom upp. Kanske när man dör. Och det här känns uppfriskande tycker jag – att han är så tydlig med att han inte försöker övertala någon att vakna upp. Bara det gör ju att man blir nyfiken … det är som att säga till barn – det här är inte för barn, det är bara för vuxna. Gör det att barnen tappar intresset? Nej just det.

Dessutom utmålar han det, fast han säger att det inte går att klä i ord, som något som varken är mysigt eller lyckligt. Han säger att vägen dit (till uppvaknandet alltså) är smärtsam och blodig. Han säger att det är ett krig. Ingen idyllisk utflykt i det gröna med picknickkorg och filtar.
Är det här intressant bara för att det sticker ut som originellt? Det är nog en faktor man måste räkna med här. Det är liksom tvärtemot ”The Secret” som utlovar den lätta vägen till allt du någonsin önskat dig. Jed McKenna håller fram den svåra vägen till något du aldrig önskat dig – The Unknown – The Void – The Abyss.
I boken får man följa hur han avråder flera andliga sökare från att vakna upp. Fortsätt din dröm uppmanar han dom, eller snarare frågar han – Why do you want to wake up? Are you fucking nuts? You have a wonderful dream, keep on dreaming!

Och det där var faktiskt en juvel för mig! För även om jag själv till och från kunnat uppleva friheten och glädjen i att vara i en dimension bortom mål och mening föll jag alltid ner i samma fälla. Plötsligt fick jag för mig att det var viktigt och meningsfullt att berätta för alla andra om att jag vaknat upp! Plöstligt såg jag för mig att världen skulle bli så mycket bättre om alla andra kunde vakna upp. Det blev ett mål och en mening för mig att alla skulle vakna upp – vilket iofs inte var så konstigt eftersom det är vad många andliga pratar om – det kollektiva uppvaknandet – paradiset på jorden – år 2012 då Maya-kalendern säger att hela mänskligheten skall transformeras – ja, osså tusen och en variationer på samma frälsningstema…. Men hallå!? Det är ju bara en ny dröm. Det är nytt ”sound and fury”, för att uttrycka det som Shakespear, och hur vet man att det är en ny dröm – jo, det är sound and fury signifying something VERY IMPORTANT. Och det är ju just det som är poängen med Shakespears ord, uttryckta genom McBeth, All the worlds sound and fury signifies ABSOLUTLY NOTHING. Nada.

Ja, så där går mina tankar och känslor när jag läser McKenna.
Jag tänker vidare på varför jag blivit så intresserad av NLP, den metod som ligger till grunden för nästan all coaching. Dom säger ju faktiskt att – ingenting har någon mening utom den mening du väljer att tilldela saker – Hmm… låter fint, låter som valfrihet och ”empowerment”. Men vad är det egentligen dom säger? Jo, dom säger banne mig att allt är meningslöst. Dom säger, för att bygga vidare på Shakespear. … it’s a talet old by an idiot, full of sound and fury, signifying nothing, except what you want it to signify.

Man kanske kan saga att NLP-snubbarna tycker att livet är totalt meningslöst, att allt är en dröm, men att, istället för att vakna upp, kan man börja forma drömmen som man själv vill ha den. Går det? Ja vet ärligt talat inte. Kanske, kanske delvis. Men det är ju så oändligt många parametrar som spelar in. Mina val är en sak, men sen måste man ju räkna in alla andras val också, val som man inte har någon som helst kontroll över. Nu finns det nog flera olika plan som man kan förstå NLP på. En sak är om man menar att NLP ger dig möjlighet att forma ditt yttre liv som du vill ha det, där tror jag inte kraften finns. Det handlar mer om hur man TAR det än hur man HAR det. Och om man är lycklig eller inte har ju som bekant väldigt lite att göra med hur man har det, det har snarare allt att göra med hur man tar det. Och om NLP utlovar någonting så är det lycka. I alla fall enligt Anthony Robbins. Lycka är målet.

Jaja, det där var en parentes. Grejen här var varför McKenna oroar mig. Jo, han oroar mig därför att jag upplever det som att 99% av alla människor tycker att deras liv är proppfullt av jätteviktiga saker. They are on a mission. Nån typ av frälsa-världen-tripp. Må det handla om vikten av att äta rätt sorts fett, handla närproducerat eller rätta till allt som är fel. Och fel tycks det finnas hur många som helst. Att ifrågasätta det som folk upplever som fel, det är närmast livsfarligt. Det finns ingenting som gör andra människor så upprörda som att säga – so what, the world is full of suffering, face it! Folk börjar hoppa jämfota av ilska om man säger det. Att citera lite shakespear och flumma lite om att saker i grunden saknar mening går an, det är ok att ha tillfälliga attacker av existentiell ångest, men att kalla det för något annat, att verkligen ta ner meningslösheten i varje aspekt av vardagen, det är tabu. Tro mig, jag har testat. Att säga att jorden ändå kommer brinna upp upp x antal miljoner år, ses som djupt omoraliskt. Ta ditt ansvar! Rädda valarna, tänk på barnbarnens barnbarn. Man blir snabbt dömd för ”eskapism”. Man får inte vara med och leka. För leken går liksom ut på att man skall tycka att allting är skitallvarligt, man skall se skitnödigt oroad och ansvarfull ut och jobba dygnet runt med att frälsa världen.
Det lustiga är att det ändå är så få som jobbar dygnet runt med att frälsa världen. Man skall vilja frälsa världen men det är OK att inte orka. Man är ju bara människa, man måste få ha lite roligt också. Så brukar det låta. Men det roliga får inte bli för roligt, det får inte bli för mycket av det goda, man skall bara roa sig för att samla ny energi som man kan använda för att göra en ny insats för världsfred eller vad det nu är man bör göra.
Att skratta åt alltihopa, verkligen alltihopa får man inte göra.

Andra bloggar om: , , , , ,

19 kommentarer:

  1. Mycket bra skrivet. Vet inte om detta är relevant för någon annan än mig (he he), men om jag nu ändå läser detta, så kommer här några fler ord, signifying absolutely nothing: http://www.freewebs.com/garyosborn/sunya.htm

    SvaraRadera
  2. skall kolla in den sidan, verkar intressant, lite teosofiskt ...
    skriver du själv nåt?

    SvaraRadera
  3. Om du verkligen vill veta vad jag har att säga, läs Spiritual Warfare. Spiritual autolysis kombinerat med intensiv self inquiry och uppriktig bön fungerar verkligen, och det är väl det vi är rädda för, att det ska fungera.

    SvaraRadera
  4. jag har inte beställt Spiritual Warfare för att jag tror att den innehåller mer av samma sak som hans första två böcker. Men jag har kanske fel. Vad anser du är nytt i SW?
    apropå att vara rädd att vakna upp. det är skönt att drömma ... som alla andra. vi är ju flockdjur.
    jag också ... såklart...

    SvaraRadera
  5. Spiritual Warfare är den perfekta avslutningen på den moderna västerländska trilogin om det universella dramat som vi tycks älska så innerligt. Vem har fel, var existerar felet förutom som koncept, vad är ett koncept och vad är nytt när linjär tid upphört att vara meningsfull som koncept och ord som fenomen förlorat sin mening och attraktionsmakt? Vem är Jed McKenna? Var uppstår han, och vem upplever honom? Var finns detta "flockdjur" som vi upplever oss vara, och vem upplever flockdjurets existens?

    Någon sade:

    "There is neither creation nor destruction,
    neither destiny nor free will,
    neither path nor achievement;
    this is the final truth."

    När varseblevs detta, och av vem?
    ;-)

    SvaraRadera
  6. ok, nu beställer jag boken!
    Då var det gjort!
    Tack för påminnelsen!

    SvaraRadera
  7. Lila Loveda Lange02 mars, 2009 20:24

    Karaktären McKenna roar. Blev lycksalig över att läsa första boken, då han i den i ord uttryckte vad jag själv så länge förstått. Ja, jag gör anspråk på att ha förstått. Ja, jag påstår att jag vet hur det hela hänger ihop. Det gör nämligen inte det. Och jag har inget för att kopiera Jeddans sätt att tala, vara; jag är fullt upptagen med att vara jag och ha familj etc. Men det gör inte det som är sant mindre sant. Du som vill undvika den där avgrunden - läs inte Jeddan. Du som inte kan låta bli; var beredd. Det är lätt att bli labil av hans litteraturs effekter på ens personlighet och resten av varandet.

    Jag längtar efter att SW dimper ned i brevlådan :-D

    Ps. Jag blir fortfarande upprörd över olika saker emellanåt - i en sekund eller så, innan det klickar. Det blir mer och mer sällan dock. Och jag sorterar mina sopor, för husfridens skull antar jag. Men det är tabu att se saker på detta sätt, visst.

    Folk blir skitirriterade om man inte vill ställa upp för Rädda Barnen eller Stoppa Sexslavhandeln eller annat, bara för att man inte tycker att det spelar någon roll. Men om den eskapistiska/nihilistiska attityden kombineras med tillräckligt mycket gulligullande gentemot de Jätteallvarliga Världsräddande Människorna, så slipper man de konflikterna också.

    Och mål och mening: jo, det var ju just det. Vill du behålla sånt så håll dig borta från dessa böcker. Eller ta dem inte på allvar. Läs på egen risk.

    Yo,
    /L

    SvaraRadera
  8. Lila!
    Läste SW och den är klart bäst, även om det är omöjligt att säga hur jag tyckt om jag inte läst Damndest och Incorrect innan!
    Jag brottades ett tag med Jeddan men nu ser jag ju hur definitivt det han skriver är. Man repar sig inte från dom smällarna man får under läsningen. Om man blir en hemsk människa... ? Det låter som om du lärt dig konsten att leva med det här. Jag tycker inte jag blivit hemsk. Däremot är dom som skall rädda världen hemskt jobbiga. Och det behöver man nog inte ha läst Jeddan för att tycka. Kul att läsa din kommentar!

    SvaraRadera
  9. Hrm ... läser just nu SW efter att på kort tid lyssnad på de två första på ljudband och ja, vad ska jag säga? Lätt att bli lite desillusionerad är det ju onekligen och man undrar om det är bra, sant, sjukt eller bara jälvligt spooky ;-). Särskilt om man upplever att man har saker i sitt liv som är värdefulla, som barn och sånt ...

    Kanske inte den första andliga bok man ska läsa men väl, vilket mycket väl kan vara fallet för mig, den sista.

    Further eller inte det är frågan ...

    SvaraRadera
  10. Hej Bosse!
    Känner igen det du skriver. Speciellt det där med saker i livet som är värdefulla, som barn och sånt ... Från att VETA att allt är totalt opersonligt är det ett ett långt kliv till att se sitt barn i ögonen och säga samma saker som låter "coola" när Jed säger dom. Kropp/sinnet behöver mycket tid för att anpassa sig till dom här grejerna - speciellt insikten om att det varken finns något att anpassa sig till, NÅGON som kan anpassa sig, eller någon tid ....
    Spooky var ordet. Nu är jag tillbaka från min semester och kommer börja skriva igen.
    Simma lugnt! och du ... jag tror inte SW blir din sista andliga bok:)

    SvaraRadera
  11. Hehe, damn you are right... köpte collision with the infinite och även om jag blev lite frustrerad över att det - trots hennes TM- hisoria - tog så lång tid för henne att inse att det VAR en andlig grej så är boken oerhört stark. BTW, så känner jag igen mig mycket, väldigt mycket, i det du skriver här på din blogg. Är själv i detta ingenmansland trots ett fungerade "vanligt liv". Dammade av No boundary av Ken Wilber och där jag är nu gjorde gör den till en helt ny bok, en bok jag trodde jag fattade när jag köpte läste den 2003. Hehe, vilken grej det är ... och allt det andra du nämner ... och ingenting ... allt på en gång, nu .... spooky

    SvaraRadera
  12. Bosse! No boundary har jag inte läst. Ken Wilber är annars en märklig författare. Jag har flera gånger avfärdat honom som totolt "dreambound" för sedan stöta på något citat som är helt outstanding. Jag tror det har att göra med Adi Da, hans guru. Tror du inte. Det är den här grejen med att jorda uppvaknandet. Att gå tillbaka in i drömmen igen och göra det totalt. Lite samma sak som Adyashanti pratar mycket om. Att inte "knarka" på "The Absolute". Att detta ingenmansland också är en dröm. Du, det var förresten ett förbannat bra ord - INGENMANSLAND. Ja visst är det där du och jag lever.... Tack för den Bosse. Och där kan man enligt Adyashanti fastna. Vet du, jag har ingen aning. Jag vet bara att jag är i detta ingenmansland. Ingen har någonsin varit i ingenmansland ...
    Tack för ordet "ingenmansland". Sååå bra.
    Och du, visst är Segals bok bra! Kul Bosse, let's keep in touch!

    SvaraRadera
  13. Har själv bara läst den och några till av honom. Den är inte så tjock :) och den enda jag valt att läsa flera gånger. Jag tycker att den på ett begripligt, sammanfattande, strukturerat och cool sätt (för mitt lilla Mind) beskriver den illusoriska dualiteten i vår mänskliga upplevelse och hur vår mänskliga upplevelse, när vi ärligt SER hur den ÄR, faktiskt visar sig vara icke-dualistisk. Här finns inget jag och ingen tid. Inget krångel, inget flum, bara att se – för den som vill :).

    Ja, Segals bok öppnar för en insikt som på något vis alltid legat där och lurat (även om mitt Mind brottas med det), nämligen att om vi är kvar i denna sedda icke-dualitet (som vi alltså kan verifiera i vår omedelbara upplevelse), så finns det ju ingen som väljer, ingen som tänker, ingen som gör, ingen som … osv. ALLT som vi upplever som fri vilja, valmöjligheter, osv. är bara en del av illusionen. Allt är precis som det ska vara och vår mänskliga upplevelse, eller sagt på ett annat sätt, de val vi tror oss göra, hela tiden sker GENOM oss, av den universella intelligensen, medvetandet, varandet, Kurt, eller whatever vi vill kalla det, som spelar ett spel med sig själv. Så vad jag menar är att vi helt kan enkelt släppa taget, flytta oss till passagerarsidan, och SE oss själva utföra allt vi gör – typ ;-). Det är ju i alla fall ingen där som vare sig gör eller ser. Så när vi tror att vi väljer att bli andliga så är det inte något vi gör, utan det är något som GÖRS. Det finns ingen som kan ta ”Credit” eller ansvar för det valet. När vi sedan upptäcker att mycket av det som vi trodde var andligt i själva verket är allt annat än andligt, så finns det återigen ingen som vare sig upptäcker det, eller väljer att göra eller inte göra något åt det. Hehe, det FINNS ju ingen här, någonsin! Detta är att bli opersonlig, att vara en nobody :).

    Så om du och jag väljer att läsa mer andliga böcker så är det inget vi behöver fundera mer på, vi kommer att göra det tills vi inte längre gör det. Enkelt, och kanske vad Adya menar när han säger ”do what you are drawn to do”. Detta är dock inget jag tar på första dejten :) och inget som ser särskilt ”bra” ut från ett dualitetsperspektiv, där detta resonemang, helt begripligt, kan ses som ansvarslöshet och eskapism.

    Men från mitt ingenmansland, där det blåser från både den icke-dualistiska och den dualistiska sidan (jösses har jag lyckats att dela upp det i ytterligare en del :)) så framstår det som både kärlek och spooky.

    Ähh förresten, jag har ingen aning :).

    SvaraRadera
  14. Bosse! Så härligt att läsa det du skriver! Orden eskapism och ansvarslöshet är för MIG starka ord med stor flytkraft som kan bära upp drömmen. Mycket av mitt skrivande på bloggen har varit riktat till en sträng och dömande projektion av mig själv. Ett föräldrajag som säger FY till eskapism och FY till att inte ta ansvar. Dom två orden har varit mitt nålsöga. Problemet är att ingen kommer igen detta nålsöga. På andra sidan finns ingenmansland. Där är ingen och i ingenmansland är det uppenbart att det aldrig funnits någon mer än som en mental efterkonstruktion - helt overklig och drömlik.
    Du säger så träffande att denna typ av resonemang inte är nåt man tar på första dejten. Grejen är att man nästan aldrig tar det. Jag har den osannolika förmånen att kunna prata om detta med min fru. Men det var inte förrän i somras vi kunde prata om det. Tidigare kunde jag inte formulera det. Men detta med de-personalisation och de-realisation är något som de flesta kropp/sinnen kan relatera till. Det funkar rent kulturellt också. Det faller på plats i våra vetenskaps/psykologi-orienterade kulturklimat. Det är definitivt ett spår jag känner mig dragen till.

    Förresten, jag tar mig friheten att lägga upp vår dialog här som en ny post. Hoppas det är ok med dig! Jag tror det kan intressera mina andra läsare och dom ser annars inte vad som händer här i detta gamla inlägg.

    SvaraRadera
  15. Hej igen, självklart ok för mig. Bra formulering där ... nålsögat som ingen kommer igenom. Just idag känner jag väldigt tydligt att ju närmre jag kommer detta nålsöga, desto större blir krafterna som försöker dra mig tillbaka, göra mig till en ansvarfull, solid, tydlig, görande, aktiv, presterande, rolluppfyllande person igen. Men kraften från andra sidan nålsögat mal på i allt "jag" företar mig och perforerar alla försök till soliditet och permanens som en schweizerost och det är ju just det som är så cool, att den "andra" sidan inte är en "sida" utan den innefattar allt, förstås även denna illusoriska "sida" av det lika illusoriska nålsögat.
    Depersonalisation är sannerligen ingen dans på rosor.

    SvaraRadera
  16. Bo! Den här tråden är en oerhörd glädje för mig! Att du börjat en blogg är fantastiskt. Jag läser där med stor glädje och skall länka dit! Dina formuleringar känns klockrena för mig. Tack!

    SvaraRadera
  17. Vet inte riktigt vad jag ska skriva. Vad jag än formulerar inser jag direkt ordens illusoriska härkomst. Vill i alla fall säga att jag blev glad och inspirerad av att hitta denna blogg och er dialog kring Jed. Har lysnnat till de två första böckerna ett par vändor samt en hel del inspelningar med Adyashanti. De två senaste åren har jag nästan dagligen lyssnat eller läst något som har med denna process att göra. Ständig förändring, intervall med förtätad identifikation med drömmen och perioder där illusionen blir avslöjad.

    Tack i alla fall för en intressant blogg. Kommer säkert titta in här igen.

    ANN

    SvaraRadera
  18. Ann!
    Roligt att du tittade in här och fann något! Apropå "något", hela svårigheten med detta är just att det inte handlar om "något". Det är så förbluffande enkelt på ett djupt plan. Om du lyssnat till Jeds två första böcker har du ju fått med dig en del U.G. Krishnamurti citat. Han pekar på den här enkelheten som ingen annan. Jag skulle inte velat vara utan U.G. Jag skall väl säga att jag blir lika förvånad varje gång jag hör om någon som faktiskt "håller på" med "detta" dagligen. Oj, tänker jag, så jag är alltså inte ensam. Sedan inser jag att den typen av tankar är dualism men vadå, man släpper dom inte bara för att man "fattat" det här. Dualismen liksom smälter bort ju starkare DET som inte är objekt lyser.

    SvaraRadera

UA-3343870-1