lördag, februari 23, 2008

Jed McKenna-meditation – Glöm uppvaknandet! Glöm andlig upplysning!

Fick just en kommentar som påpekade att jag försöker TÄNKA uppvaknande och att det är omöjligt. Det har man hört förr.
Jag insåg just vart McKennas lära leder. Den leder lite åt samma håll som U.G. Krishnamurti – glöm upplysning! Glöm uppvaknande. Jag har varit där förr och nosat. Nu har jag gått en runda och kommit tillbaka. Kan inte glömma lukten av sanning. Den lukten bet sig fast i min näsa och har suttit där sedan dess. Nu kom jag tillbaka och smakade. Yummi.

Jag har ju varit överambitiös och skrivit en bok om min andliga resa. Men det är jag rätt glad för idag. För nu kan jag se att jag har varit där… eh, förlåt, jag menar HÄR … jag menar att jag sett galenskapen i att försöka vara någon annanstans än HÄR. För det går ju inte att ta sig ur HÄR. När vi kommer till där är det också HÄR.
Jag såg galenskapen och vaknade … kind of … nåja, jag såg galenskapen och det är ju alltid uppfriskande. Men sedan somnade jag igen. Rätade in mig i ledet igen. Varför?
Jo, det är inte så konstigt egentligen. Det har med drivkraft att göra. Motivation. Lust. Att vara nöjd är en dödssynd i vårt samhälle. Då stannar tillväxten av. Om alla skulle vara nöjda skulle vårt samhälle rasa som ett korthus. Nu menar jag inte bara nöjd med sin egen situation, jag menar nöjd med världen och universum som det är. Nöjd med alla orättvisor och allt lidande – såja, sakta i backarna, låt oss inte döma ut den totala förnöjsamheten för snabbt – vad är det som skapat orättvisor och lidande – om inte brist på förnöjsamhet, om inte vår ständiga strävan efter mer och bättre?? Jomenvisst, eller hur?

Ja men utveckling då? Vad tog oss från amöbor till människor. Om amöban var nöjd med att vara amöba skulle väl aldrig människan kommit till. - Nej men lägg ner nu va, en amöba kan inte sätta upp mål och jobba med ständigt förbättringsarbete. Det handlar inte om det. Utveckling har ingenting alls att göra med om människor kämpar eller är lata. Utveckling har med spontan lek och kreativitet att göra. Utveckling är skapande och skapande kommer inte av att jag går runt och gnäller över att saker befinner sig i ett uselt tillstånd. Skapande har mycket mer med tillit och överlåtelse att göra. Att våga dyka ner i ett större skapande flöde. Det där sköter universum om. Vi behöver inte bekymra oss. Universum lyckades rätt bra innan människan började härja runt på jorden. Eller hur?
Så, då kan vi släppa det där med att förnöjsamhet motarbetar utveckling. Låt oss istället se att förnöjsamhet är ett hot mot en fullkomligt sinnessjuk samhällsmodell.
Förnöjsamhet är också ett hot mot en hel industri som livnär sig på andligt sökande människor. En industri som hela tiden måste leverera nya intressanta Gurus och läror och filmer och böcker och fan och hans moster. Den andliga industrin är i sanning en viktig del av ett sinnessjukt samhällssystem. Ja jag generaliserar, ja jag glömmer allt som är fint och vackert och gulligt. Men det måste man göra ibland. För att lyfta fram, för att belysa.

När jag är inne i Jed McKennas tänk ser jag att den nyandliga industrin egentligen är det allra tydligaste symtomet på att något i vårt samhälle är helt galet. När jag pratar om ett samhälle som är sinnessjukt och om allt som är galet menar jag inte att det är något att uppröra sig över mer än att liv föds och dör. Otaliga kulturer har fötts och gått under. Den västerländska är förmodligen på väg att gå under. So what? Som om det inte hänt förut. Det föds nytt hela tiden. Som Ram Dass säger någonstans – it’s like you ran around in the autum and complained over all the leaves on the treas that turned red. Come on, we have to save the leaves. We have to paint them all green…
. Det föds nya, nya människor, nya hundar, nya blommor och nya kulturer. It’s no big deal. Inte i ett större perspektiv. Utifrån vårt normala tidsperspektiv – ja. När vi tänker på barn och barnbarn – JAA.
Det var en parentes. Det handlade om den nyandliga industrin. Jag ryser när jag tänker på att jag försökte bli en del av den genom att sälja min bok – jo, jag skickade faktiskt in den till ett förlag och fick nej. Tur det …
Jag menar, hur skall alla andliga sökare hinna läsa några böcker över huvud taget när dom har fullt upp med att skriva sina egna. Vem läser dessa böcker? Jag rodnar och bekänner.
Men för några år sedan städade jag ur mina bokhyllor och bar iväg flera fulla ICA-kassar till pappersåtervinningen. Det kändes skönt.
Men vad är då det tokigaste med denna nyandliga guru-bok-föredrag-kurs-retreat-industri?? Jo det är hela upplysningstanken. Att vi kan bli upplysta. Ingen vet vad det innebär! Jag vågar påstå det. Det är därför vi måste läsa bok efter bok. Ju mer vi läser desto större blir vår förvirring. Varje lyckligt tillstånd vi uppnår på våra retreater går över och vardagen riskerar att te sig allt gråare och meningslösare i kontrast till dessa retreat-trippar. Är vi andliga sökare en samling missbrukare. Missbrukare av peak-tillstånd? Ja, jag vet att jag låter gnällig, men Jed McKenna får mig att släppa fram dessa gnälliga frågor. Jag vet att många upplever sig vara på en väg av andligt växande. Många anser att deras retreater berikar deras vardag. Jag ifrågasätter inte detta. Jag relaterar väl egentligen bara till mina egna erfarenheter. Jag tittar på hur desssa erfarenheter utvecklat sig i det långa loppet. Och då ser jag att tänkandet är ett himla bra verktyg att ha till hands. Så nu skall här tänkas. Jag skall för en gång skulle inte försöka tänka mig ut ur The Matrix, Maya, Drömmen, Illusionen. Nej, jag skall försöka tänka på vad det egentligen innebär att vara en andligt sökande människa.
För det första. De flesta är överens om att tankar och känslor kommer och går. Att vår personlighet är ett kluster av minnen och känslor, en komplex väv av rädsla och längtan, rädsla för smärta och längtan efter njutning. Allt baserat på vad vi mött och hur vi med hjälp av våra egna och andras erfarenheter valt att tolka och berätta vår historia. Detta brukar kallas vår personlighet eller vårt ego. Egot, det är de flesta överens om, är något begränsat. Vissa talar om att upplysning är att lära sig se ”igenom egot”, lära sig se det som alltid finns där, bakom det föränderliga. Jag har skrivit otaliga rader text om vad detta något kan vara. Till slut har jag kommit fram till att det måste vara uppmärksamheten. Denna uppmärksamhet har många aspekter. Den kan också kallas för Stillheten eller Nuet. För att skapa driv i sökarprocessen målar man ofta upp en vision av hur man blir allt mer identifierad med denna uppmärksamhet och allt mer fri ifrån alla övergående fenomen. Man citerar ofta Jesus som talar om att ”vara i världen men inte av världen”. Många talar om en själ som finns dold bakom vår personlighet, en själ som tittar ut igenom våra ögon, en själ som lyssnar igenom bruset av tankar och sinnesintryck. Man säger att det handlar om att lyfta fram denna själ, lära känna den, rena den och få den att blomma. Det hela är en process säger man. Ett växande. Och vad driver då denna process? Jo, det gör moroten. Och vad denna morot egentligen är, ja se därom tvista de lärde, och de olärde. Ingen vet egentligen. Många talar om frihet, om frid, om medkänsla, om kärlek och ljus. Du är kärlek säger dom. Släpp fram kärlekens rena kraft. Men det är lättare sagt en gjort. I längden lyckas vi aldrig förneka att vi faktiskt tycker jäkligt illa om en massa saker. Länge kan vi lura andra och oss själva. Men till slut brister det. De heligaste helgonen börjar förr eller senare kasta skit på varandra, mer eller mindre öppet. Jag har personlig erfarenhet av detta – av att kasta skit alltså, och att få skit kastad på mig. Både och. Det sker ofta när man känner sig som renast och ljusast. Då poppar det upp otäcka saker. Var kom det ifrån undrar man. Hur kunde jag säga så. Varför är mitt hjärta inte större? Varför är jag inte friare? Varför har jag inte mer medkänsla och tolerans?? Tja, kan det vara för att allt detta är ett spel som drivs av dualismens lagar. Polariteterna håller varandra uppe. Kärlek kan inte finnas utan hat? Nej. Punkt. Så är det. Ingen tro utan tvivel. Det kom fram att Moder Theresa att haft djupa tvivel på Guds existens. Vem blir egentligen förvånad? Jag måste säga att jag blev imponerad. Väldigt mänskligt faktiskt. Sympatiskt.
Få se nu vart jag är på väg – jo, moroten som driver det andliga sökandet. Vi söker en väg ut ur dualismen. Vi ser ganska snart att kärlek är beroende av hat, att fred är beroende av krig. Vi kan ju bara se på naturen, ett oändligt kretslopp av uppbyggande och nedbrytande, födelse och död. Men vi söker en väg ut. Och vad är det som vi menar skall hitta ut ur dessa livets grundbetingelser. Jo, något ljust och sant, något som bor djupt inne i vårt hjärta, en själ, det rena medvetandet, vittnet, uppmärksamheten, stillheten, nuet … kärt barn har många namn. Men något skall i alla fall befrias, bryta igenom illusionens slöja, välja det röda pillret och koppla sig fri från The Matrix. Det är vad vi förutsätter. Vad vi tror. Men vad fan är detta något – ursäkta min svordom – men det är ju FRÅGAN, den stora frågan. Vem är det som skall lyfta sig själv i skosnörena?
Här hamnar man på frågornas fråga – det som inom Advaita Vedanta kallas Atma Vichara – Vem är JAG? Ramana Maharshi och alla de som säger sig följa hans lineage – hela den hord av Satsanglärare som kan sägas tillhöra Neo-Advaita. Dom pratar alla om frågan – VEM ÄR JAG?
En av alla dessa lärare, John Sherman – skriver såhär på sin hemsida.
The root cause of all human suffering, misery, aggression, hatred and self-betrayal everywhere is a false belief about what I am. The only solution for this problem is the truth. – John Sherman

Och vad är det man hoppas uppnå när man hittar denna sanning? Ett tillstånd av frid, fred och fröjd??
Troligen. Men vad är jag då om jag inte är den jag tror att jag är? Ja därom råder det många meningar. Men de flesta är överens om att det är något som man inte kan tänka sig fram till, att det är något man måste se direkt och uppleva själv. Att det är meningslöst och kontraproduktivt att säga något om det. Att språket aldrig kan fånga det. Man säger att det enda som kan tillhandahållas är fingervisningar – som att vi är ren uppmärksamhet, det eviga nuet, det stilla vittnet bakom varje erfarenhet o.s.v.
Men nu, efter att ha läst McKenna tänker jag såhär. Tänk om jag är precis det jag tror att jag är. Tänk om jag är alla mina växlande tankar, känslor, sinnesintryck, nojor, hang-ups, minnen, stories, o.s.v. Jag minns något som Nukunu brukar säga – a Whole Mind is a Mind not fighting with itself. Jag börjar tänka på nåt sorts Samadhi-tillstånd som brukar kallas för ”the natural state”. Det skall vara det finaste av alla tillstånd i vissa traditioner. THIS IS IT. Hur många gånger har man inte hört det? Det är Papaji (poonja) som brukade säga. STOP, this is it. Stop the search! The search is the problem. Men alltså, det där har jag hört så många gånger. Men det har aldrig velat slå rot. Det är luktat sanning. Omisskänlig sanningslukt. Men det har som sagt inte landat ordentligt, inte slagit rot. Men nu har jag varit på det så många gånger och sedan lämnat det igen. Nu börjar det bli smått löjligt. När och nu. Det är här och nu som gäller. Hur många gånger hör man inte det. Det är ju samma sak. THIS IS IT. Det där skrev jag ett helt kapitel om i min bok.

Men jag tog aldrig reda på vad det faktiskt innebär när man säger att THIS IS IT och menar det till 100%. Det är en sak att lukta på sanningen och en annan att äta den. Jag vågade aldrig äta. Men nu har jag börjat smaka. Det innebär bland annat följande:
Detta kan om man vill användas som en Jed McKenna-meditation

Livet saknar mål och mening eftersom det inte existerar någon tid här och nu - THIS IS IT.
Det finns ingen väg ut, det finns inget framtida upplyst tillstånd som man kan sträva efter. Det finns ingen dröm man kan vakna upp ur - THIS IS IT.
Det finns ingen frälsning, ingen befrielse, inget paradis som belöning för att man gjort en massa goda gärningar.
Det finns inget att sträva efter.
Inget att hoppas på.
Inget att vänta på.
Inget att bli.

Eh, hmm…. Ganska magstarkt. Stark medicin ... typ... liksom

2 kommentarer:

  1. intressant text mycket klokt skrivet. :) /Robban. minframtidblirbra@live.se

    SvaraRadera
  2. Hej Robban! Jag håller med dig. Jag var mycket klokare då än jag är nu...;)

    SvaraRadera

UA-3343870-1