lördag, maj 31, 2008

J. Krishnamurti and David Bohm about the nature of Time

The Ending of Pain and Time
In this edited dialog between J. Krishnamurti and David Bohm, Krishnamurti explains how the flow of time starts, and broaches the possibility of ending psychological time:

K: Now how am I . . . to be free of time? . . . Can time as thought come to a stop? The memory of experiences, hurts, attachments . . . can come to an end when the very perception asks, what is it? What is hurt? What is psychological damage? The perception of it is the ending of it. Not carrying it over, which is time. The very ending of it is the ending of time. . . .
Trying to understand Krishnamurti's proposition, David Bohm focuses the discussion on a specific example of being hurt:
DB: The first thing is that there has been a hurt. That is the image [of 'me' being hurt], but at first I don't separate it. I feel identified with it.
K: I am that.
DB: I am that. But then I draw back, and say that I think there must be a 'me' who can do something.
K: Yes, can operate on it.
DB: Now that takes time.
K: That is time. . . . Let's go slowly into it. I am hurt. That is a fact. Then I separate myself--there is a separation--saying, I will do something about it.
DB: The 'me' who will do something is different. . . . It projects into the future a different state.
K: Yes. I am hurt. There is a separation, a division. The 'me', which is always pursuing the becoming [In this dialog, the word 'becoming' refers to the ego trying to become something], says, I must control it. I must wipe it out. I must act upon it . . . . So this movement of separation is time." (p. 72)
DB: . . . A person is thinking that the hurt exists independently of 'me', and I must do something about it. I project into the future the better state and what I will do. . . So I am hurt and I will become non-hurt. Now that very thought maintains the hurt.
K: That's right. . . .
DB: Now if you don't maintain it, what happens? Suppose you say, I won't go on with this becoming?
K: Ah, that is quite a different matter. It means I am no longer thinking, no longer observing, or using time as an observation.
DB: You could say that is not your way of looking. It is not your theory any more.
K: That's right. . . .
DB: Because you could say time is a theory which everybody adopts for psychological purposes.
K: Yes. That is the common factor; time is the common factor of man. And we are pointing out time is an illusion . . .
DB: Psychological time.
K: Of course, that is understood.
DB: Are you saying that when we no longer approach this through time, then the hurt does not continue?
K: It does not continue, it ends--because you are not becoming anything.
DB: In becoming you are always continuing what you are.
K: That's right. Continuing what you are, modified . . .
DB: If man feels something is out of order psychologically he then brings in the notion of time, and the thought of becoming, and that creates endless problems. [This last statement is from p. 23.]

Excerpted from pp. 69-73 of The Ending of Time, by J. Krishnamurti & David Bohm (San Francisco: Harper & Row, 1985).

The Past Do Exist - Seen from the Rim-perspective, not from the Hub-perspective

I listened to Oprah and Tolle talking at XM-radio this morning and this time focus was moved from A New Earth to The Power of Now. Oprah said that when Tolle talks about the fact that there is only this present moment, past and future only exists as thoughts in our heads, well, that sound profound and true, but most people when they come to think about this for themselves, it doesn't seem to be that true any more. Most people, including myself of course start to have doubts wheter Tolle really now what he is talkning about. I mean, the past DO exist. There are proofs. There are photos, films, objects, things we have created, messed up. The evidenceses for our past are there, lining up and telling us that Mr. Tolle might not know what he is talkning about.
This has really been a problem for me in dealing with and trying to apply Tolles Teaching in my life and I'm so happy Oprah brought up this question. - The past Do Exist, doesn't it, she asked. Tolles answer was,
- Only on the surface level.
And then I remembered a great methapore for Time I read in a book called "Book of Mirdad". I remember it vaguely and will look it up in order to go deeper into it, but it was about a Wheel. The Hub was absolute reality, and in the Hup, at the center, Time does not exist. Nothing moves. At the Rim, that is to say, at the surface level of our lives, Time do exist and it moves very fast indeed. Something like that.
And that gave me an Idea for my talk about TimeHealth. To create the whole theory around this Wheel-metaphore. I mean, the importance of becoming centered inside is known to everybody, it's the basis of all Sports Psychology.

Become centered - and Time and all the resulting problems with Stress will not be a problem any more since Time doesn't exist at our center, in our own depth. Time does only exist on the surface, on the Rim of our Life.
To say that Time both exist and doesn't exist depending on what perspective you have, The Rim or the Hub, could be partly true. But it's not true to say that the perspectives are of equal value. They are not.

The Rim perspective are of much less value than the Hub-perspective.
We could as well use the Clock itself as a metaphore for Time. Depending on where you are on the Hands of the clock, or on what hand, the hour-hand, minute-hand or second-hand, you experience of how fast time is moving will differ. But the biggest difference in time depend on how far from the center of the hands you are. When you go right into the center of the hands time will stop and you will be transported into eternity.

fredag, maj 30, 2008

Peace is a thought away - says Jill Bolte Taylor

Jill Bolte Taylor says in an interwiew with Oprah that:

Peace is a thought away.

I love that. I'll pick that as one of my mottos.

But how do we get to this inner peace? Jills answer is that it's actually very simple. She says that we have the ability to direct our attention and we can choose what thoughts we are going to give our attention. How do we know what thoughts to focus on? It's easy, if we feel peace in our bodies, it's a good thought, if not, we can drop that thought and choose a better one.

Most importantly Jill says that we have to remind ourselves that we are not our thoughts. She gives a scientists answer of what thoughts actually are, it's certain neuronal circuits in a small part of the brain - the size of a peanut - and her own experience shows that we can live without that "peanut". We can't function very well in our society but we can live AND be aware. Our attention will still be there but it will be on other things than thougts. In Jills case the attention is on the feeling of life and energy in the body and what an unfathomable miracle this body is, these 50 trillion of cells working together in order for us to have the human experience. We are a miracle and we can be aware of that without this little part of the brain that accounts for language.
We are not our thoughts. We can witness our thoughts, our "brainchatter" and it for what it is, JUST thoughts, and then we can choose what thoughts we will put our attention on. Exactly the same message as Eckhart Tolle but in another language. Seen from a brainscientists perspective.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

måndag, maj 26, 2008

Tacksamhet och "Driv"

Om ens identitet är "jag är en mördare", ja då är det ok att mörda någon. Inte bra kanske, men ok. Men för oss som inte är mördare finns det inte på vår karta att mörda någon. Även om vi tänker tanken så kommer vi aldrig att göra det. Det är otänkbart. Varför?
Jo, för det är inte vår identitet, det ingår inte i den roll vi tror att vi är. Vi gör ALLT för att leva upp till den roll vi tror att vi är. OBS, inte den roll vi valt, för de flesta av oss ser det inte så, vi ser inte vårt liv som en roll vi spelar i en föreställning. Livet är på riktigt för det flesta av oss. Vi gör som vi gör för att yttre omständigheter, arv, miljö osv har fått oss att bli sådana. Men coaching handlar lite om att se att vi kan gå in och ifrågasätta vår roll för att sedan ändra den. Medvetet forma en ny roll, ny identitet för oss själva. Lustigt egentligen att likställa identitet med roll, men så gör man ofta inom coaching. Man säger att det handlar om att ta medveten kontroll över den process som för de allra flesta sker omedvetet.
Så hur gör man då om man vill förverkliga sin potential som det heter, föreverkliga sina drömmar, växa och blomma som människa?
Jo, man måste börja med rollen, ifrågasätta den och skapa om den. Då, när man bestämt att i min nya roll skall jag inte skjuta upp jobbiga samtal, i min nya roll skall jag ta den tid jag behöver för mig själv, eller vad det nu handlar om, då kan förändringen komma. Men först måste man säga att man ALDRIG mer tänker nöja sig med den nuvaranda situationen, att man skjuter upp. Det är helt enkelt inte OK. Det finns inte på min karta längre. Ungefär så. Nyckelordet är att INTE NÖJA SIG. INTE OK.
Det verkar logiskt, och inte bara det, det funkar. Det är en stor del av coaching. Det intresserar mig.
Sedan fascineras jag också över kraften i TACKSAMHET. Jag är en av allt fler människor som börjat föra Tacksamhetsdagbok. För dig som inte provat. Det är fantastiskt. Det skapar en inre rikedom. Det skapar överflöd. Det är ren och skär magi. Det ger energi. Och med denna energi kan man sedan växa och utvecklas, bidra och hjälpa andra. Jag kan inte längre tänka mig ett liv där inte tacksamhet står i förgrunden. Det finns fler varianter på tacksamhet. Det kan också handla om FÖRNÖJSAMHET. Att vara nöjd med det man har. Att tycka att det som är, det man gör, det man har är OK. Man behöver inte vara tacksam. Det ger kraft och harmoni också att vara nöjd, att tycka att något är OK.
Ser ni nu motsägelsen? Coaching handlar om att inte nöja sig, om att skapa det där drivet. Och det är OCKSÅ värdefullt. Men hur hänger dom ihop?
Jag har teorier om detta. Jobbar på det. Men vad tror ni? Någon som har erfarenhet av att jobba med båda förhållningssätten paralellt?

söndag, maj 25, 2008


I Affärsvärlden kan man läsa en artikel av Carl Lindeborg om ett verktyg som jag tycker verkar ytterst användbart om man vill släppa fram kreativiteten. Jag kopierar in ett avsnitt för det här tycker jag är så matnyttigt, jag skall använda det själv när jag jobbar fram konceptet - TidsHälsa

""Imagineering kombinerar imagination och engineering, och är en pragmatisk kreativ strategi. Den är utvecklad av Robert Dilts och beskrivs i boken Visionary Leadership. Robert har studerat många av världens genier och här använde han Walt Disney som förebild. Disney var expert på att skapa fantastiska visioner, men inte bara det. Han var också lysande på att omsätta dem i praktiken.Så vad var hans framgångsrika strategi och hur kan du dra nytta av den i ditt liv? Dilts berättar att Walt Disney definierade tre nödvändiga roller för effektivt skapande: drömmaren, realisten och kritikern. Du och jag har dessa roller inom oss, även om en av dem ofta dominerar. För att ta rygg på Disney behöver vi därför göra två saker. För det första, bekanta oss med var och en av rollerna och deras styrkor och begränsningar. För det andra, etablera klara riktlinjer för samspelet mellan dem.

Einstein brukade säga "fantasi är viktigare än kunskap". För om vi inte låter drömmaren inom oss ta plats på scenen, så skapar vi inte heller det verkligt kreativa och unika. Vår vision verkar platt och saknar den där magiska magnetismen. Dilts menar därför att varje kreativ process startar med fokuserat drömmande. Du går in med attityden att allt är möjligt och tänker så stort du kan. I detta stadium är kritik bannlyst - och här måste du vara stenhård. Fundera först på var och hur du bäst drömmer och visionerar. Dröm sedan fram något som du verkligen vill vara, göra eller ha i framtiden. Du kanske vill skapa superkarriären, drömhuset, genombrottet för projektet eller topphälsan. Tänk stort och fråga dig sedan hur visionen skulle se ut om den vara ännu ett snäpp större.

Du har nu en vision, men en vision utan en plan är önsketänkande. Realisten inom dig har därför till uppgift är att skapa en plan för hur drömmen genomförs i praktiken. Dilts poängterar här vikten av att realisten utgår från att drömmen är möjlig. Du utgår därför från attityden: "om det här var möjligt, hur skulle jag genomföra det?". Du detaljplanerar inte på det här stadiet, utan skapar istället en berättelse för hur vägen fram kan se ut. Vilka är de viktigaste kapitlen i din berättelse?

Först när du har etablerat drömmen och planen släpper du in kritikern, eller kanske utvärderaren, på scenen. Det är inte helt otroligt att den här delen av dig är ivrig att ge drömmaren en omgång, av gammal vana eller för att drömmen ligger i en högre division än vanligt. Därför lägger vi till några förhållningsregler för den kritiska rösten.

För det första, se till att alltid ha en positiv avsikt med kritiken, exempelvis att klargöra risker med visionen eller utforska luckor i planen. För det andra, endast frågor är tillåtna. Det är slut med okonstruktiv feedback à la "det där går aldrig". Här gäller det att formulera konstruktiva frågor till drömmaren och realisten av typen: "hur minimerar du risken för fallande huspriser, eller hur skapar du tillräckligt med tid för att genomföra din plan?"

När kritikern har fyrat av sitt frågebatteri tar du först på dig drömmar-hatten, svarar på frågorna och justerar eventuellt visionen. Därefter svarar du i egenskap av realist och uppdaterar planen. Sedan går du tillbaks till kritikern och repeterar denna kreativa dans av fråga-svar-uppdatering tills hela du är nöjd med resultatet.

Imagineering-strategin är enkel men kraftfull. Den lockar fram nytt tänkande och jag har sett den fungera för allt från affärsidéer och bokprojekt till utkristallisering av livsmål. Utmaningen är att hålla de olika rollerna separerade. Framförallt vill den ofta otåliga kritikern klampa in på drömmarens område. Undvik detta genom att ha örnkoll på din tankar. Prova också att skriva ned dialogen, ungefär som ett teatermanus, eller fysiskt flytta dig i rummet när du byter roll.

Veckans beslut:
Höj din medvetenhet om mötesdynamiken på jobbet. Vem är drömmaren, realisten och kritikern? Hur kan de jobba konstruktivt tillsammans?

Utforska också hur du kan lyfta din kreativitet. Sätt av en timme och testa imagineering på ett mindre projekt. Lär känna rollerna och var uppmärksam så att tankarna inte drar iväg i gamla banor. Ge dig själv sedan ett löfte om att kliva ur den eventuella brandmansuniformen för ett tag och kalibrera din riktning genom livet.

Gör det till en vana att strukturera ditt kreativa tänkande, skapa värdiga visioner och våga satsa på dina högsta drömmar, och du skapar förutsättningar för smidigare och kraftfullare förändring i ditt liv.

1. Välj ett projekt/livsområde som du vill utveckla
2. Agera drömmare. Skapa en vision
3. Agera realist. Ta fram en handlingsplan som om visionen vore möjlig
4. Agera kritiker/utvärderarea. Bedöm risker och luckor i planenb. Formulera konstruktiva frågor till drömmaren och realisten
5. Som drömmare och/eller realist svara på frågorna och uppdatera visionen och planen
6. Upprepa cykeln (steg 4 & 5) tills alla parter är nöjda

Källa: Visionary Leadership och Strategies for Geniuses av Robert Dilts.

Konstruktiva frågor till dig själv

Drömmaren - vad?
Vad vill du egentligen uppnå?
Vad får du ut av att uppnå detta?
Varför är det viktigt för dig?

Realisten - hur?
Hur förverkligar du visionen?
Hur ser de 3-5 viktigaste stegen ut?
Hur ser du till att frigöra tillräckligt med resurser?

Vad fattas i visionen och planen?
Hur kan visionen/planen kompletteras?
Vilka är de största hindren och hur kan de bästa hanteras?
Vilka är riskerna och hur kan de minimeras?""

Källa: Visionary Leadership och Strategies for Geniuses av Robert Dilts.

Carl Lindeborg (som skrivit artikeln i Affärsvärlden) arbetar som föreläsare och coach inom ledarskap, hälsa och personlig utveckling i det egna företag Energize, energize.nu. Carl Lindeborg är civilekonom, NLP Master Practitioner och Advanced Personal Trainer. Tidigare har han arbetat som managementkonsult vid McKinsey & Co.

Några kommentarer bara. Jag var på en workshop med Carl där han berättade om hur man förstärka de tre rollerna med kroppspråk. När man är i drömmaren tittar man snett uppåt, det gör de flesta när dom drömmer. När man är realisten ser man bestämd ut. När man är kritikern kan man förstärka detta med att titta neråt, då kontaktar man nämligen känslorna, magkänslan. Det är värdefullt. Kritikern är minst lika viktig som de andra två men inte viktigare. Det är det som ofta händer. De allra flesta släpper in kritikern efter bara en halv minut, innan drömmaren och realisten fåt en chans att utarbeta någonting. Kritikern tillåts alltså skjuta ner nästan allt som sträcker sig utöver det vanliga. Är det rättvist?
Borde inte alla tre få lika mycket tid? Borde inte alla tre rollerna inom oss tillåtas prata till punkt utan att bli avbrutna?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

TidsHälsa - för ett kreativt förhållande till tid

Tidshälsa skulle kunna funka. det skulle hjälpa mig att begränsa mig för att på så sätt bli mer specialiserad med större genomslag, större möjlighet att vara påläst och hitta rätt verktyg. Fokus på människors förhållande till tiden - men hallå, finns det något som är mer intressant. Knappast!

Om språkets dualism - varför måste man avskaffa vinnare för att avskaffa förlorare?

På en privat session med Guru Hashi Mashi utspelade sig följande samtal:

B: Det är en del av det vi pratade om igår som gör mig rätt förbannad, det får mig på uselt humör helt enkelt, vet inte vad det triggade igång i mig, eller så var du helt enkelt ute och cyklade. Du sade att snällhet kräver elakhet. Att krig kräver fred på samma sätt som ljus kräver mörker. Alltså det där är helt enkelt inte sant. Ljus och mörker, javisst, det håller jag med om, men snällhet och elakhet håller jag inte med om. Det är fullt möjligt att leva i ett samhälle där människor är vänliga och glada. Ett samhälle där det är fred, där det inte förekommer våld är ingen omöjligt utopi. Vi har sett sådana samhällen på många platser och tidpunkter igenom historien. På dig lät det som att allt vi kan uppnå med att sträva efter snällhet är att komma till en balanspunkt där det råder 50% snällhet och 50% elakhet. Jag menar, det suger ju att se det så. På dig lät det som att man, om man kommer til ett läge där människor är mer vänliga än elaka, har uppnått en sorts obalans som man kan vara säker på kommer balansera ut sig själv med hjälp av mycket mer elakhet i framtiden. Varför kommer du med såna här grejer Hashi Mashi?

GHM: För att du skall komma ihåg det viktigaste.

B: Som är...?

GHM: Våga vara i det som är större än språket, större än den dualism språket låser in oss i. Om du springer runt och jagar en polaritet hela livet, låt säga snällhet, så kommer du glömma bort att du är fri. Du är inte begränsad av språket. Och ärligt talat. Snällhet är en tolkning. Håll med om det. Jag skall ge ett exempel på hur tokigt det kan bli med tolkningar av snällhet. Vi har en hel generation nu som drabbats av det syndrom som av psykiatrikern och författaren David Eberhard kallas för "Disneyfiering". Man har sett så många snälla rovdjur som blir bästa kompis med sina offer att man drabbats av någon sorts helt sjuk syn på naturen. Detta är tror jag en av förklaringarna till Veganismen och extrem djurrättsaktivism. Jag menar, hallå, lejonet måste döda antilopen. Det är inte elakt, det är naturligt. Lejonet är inte snällt om det låter antilopen leva.

B: Okej, jag förstår poängen. Men som alltid hårdrar du dina poänger. Jo, visst är det lätt att glömma bort dimensionen bortom dualismen. Men när man jobbar med motivation, med att hjälpa människor att växa, att vakna upp till sin egen potential, då måste man ta det steg för steg. Att kasta ut människor rakt ut i vittnet, i den observerande uppmärksamheten, kan vara lite väl häftigt. Eller?

GHM: Jag tror du kan behöva tänka om där. Hur går det förresten med din nya bok? Hur går det med packeteringen?

B: Jo, men det är väl just här som jag sitter fast lite. Det kanske ligger något i det du säger, att det är lätt att fastna i dualismen. Men jag tror ju att vi måste lära oss hantera dualismen på ett bra sätt för att bli fri från den och kunna gå vidare. För så länge vi hanterar dualismen på ett taffligt sätt och ställer till det för oss, hamnar i konflikter, saboterar för oss själva, ja då kommer vi ha fullt upp med att röja runt där nere i dualismen.

GHM: Det ligger mycket i det. Men jag tror vi måste lämna det här med att bli en vinnare på ett egoplan. Alltså, all coaching som går ut på att bli en vinnare, att bli framgångsrik, den leder ingenvart. Eller rättare sagt, den leder en liten bit, sedan hamnar man i en återvändsgränd. Att bli bättre än sina konkurrenter kan vara en drivkraft för många, men bara en bit på vägen och absolut inte som ett sorts ledmotiv i livet. Det är först när vi börjar intressera oss för hur vi kan hjälpa andra att förverkliga sin potential som det blir meningsfullt att syssla med mästerskap. Det ligger mycket i det här att vinna inte spelar någon roll, det är hur väl jag utnyttjar min potential som räknas. Man kan komma sist i en tävling och ändå ha presterat 100% av sin förmåga. Det är det intressanta, hur stor del av min potential man förverkligar.

B: Det här gav mig en idée. Inom all coaching borde man börja med att släppa jämförelser med andra. Det är en fälla. Det ser ut som en drivkraft, kan till viss del fungera som det, men leder inte dit vi skall. För när jämförelse med andra driver oss fastnar vi i vinnare - förlorare. Vinnare som begrepp är just ett sånt där dualistiskt par som ljus och mörker som du beskrev - eller hur. Vi kan inte få fler vinnare. Alla kan inte bli vinnare, precis lika lite som vi kan avskaffa natten. Men att se på sin egen potential, att fokusera på hur den kan förverkligas, det ger mening.

GHM: Mycket bra. Jobba på!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

lördag, maj 24, 2008

Samtal med Guru Hashi Mashi om linjär tid och meningslöshet

GHM (Guru Hashi Mashi): Tidigare idag satt jag på tågstationen och tittade på förbipasserande människor. Jag såg att alla dessa människor var på väg till sin egen förestående död. Vissa hade bråttom, andra tog det lite mer makligt. Jag tryckte på snabbspolning framåt i hjärnan och såg hur de blev äldre och äldre, såg hur de till slut hamnade i en sjuksäng och fick dropp. Såg hur deras nära och kära kom för att ta farväl. Några fick inga besök. Några fick fick många. Jag såg hur deras grepp om livet mot slutet blev mer krampaktigt för vissa, allt mer avslappnat för andra. Jag såg hur några dog knall och fall. En plöstlig stroke eller infarkt. Jag såg hur vissa dog i olyckor. Missförstå mig inte. Jag har ingen aning om vem som skall dö hur eller när. Sånt är inte intressant för mig att spekulera i. På det hela taget spelar det ingen roll. Det enda som spelar roll är om någon av alla dessa vaknar upp ur tidens dröm medan de fortfarande är i livet. Sannolikheten för detta är svårt att sia om i varje enskilt fall. Några kanske vaknar upp en kort stund för att sedan somna in igen, somna in i tidens dröm. Andra kanske vaknar upp sakta men säkert.
Förmågan att snabbspola tiden framåt och inte backa för döden är en underbar men samtidigt skrämmande förmåga vi alla har. Jag rekommenderar er att använda den så ofta ni kan.

Det blev tyst en stund medan Hashi Mashi lutade sig tillbaka i sin stol och tycktes anse att han sagt det som behövde sägas den kvällen. Men jag var inte överens med honom på den punkten.

B: Det viktiga är väl vilka spår man lämnar efter sig. Vilka frön man sår. Vilka träd man planterar. Vilka frukter som våra barn, barnbarn och barnbarns barn kan skörda tack vare oss? För mig känns sådana där mentala utflykter i framtiden inte så intressanta. I alla fall om dom inte pekar på något kreativt, på skapande, på medkänsla och kärlek och på det viktigaste av allt - Hur vi kan bidra. Ett tag läste jag med förtjusning Henry Miller och en sak han skrev har etsat sig fast i mitt minne. Jag vill göra ett sår på jordens yta, ett sår som visar att jag varit här. Ungefär så skrev han. Det fastnade, för det var så uppriktigt och osminkat. Att så frön är lite gulligt sådär, inget man fäster sig vid. Men såret som vi alla längtar efter att göra. Det tog tag i mig.

GHM: När jag satt där på stationen tryckte jag länge på snabbspolning framåt och såg hur solen til slut skulle dö. Även solen skall dö. Det vet vi och den kunskapen, och vår förmåga att uppleva den är en av de största väckarklockor som finns.

B: Men väckarklockan borde väl ändå vara att vi kan välja att skapa medan vi är här. Och det är bara nu vi kan skapa. Vi kan välja skönhet, lycka och frihet NU. Vad människor behöver är att se att de kan skapa mening NU. Att de kan välja godhet och glädje. Ditt perspektiv kan leda till en överväldigande känsla av meningslöshet. Du är säkert medveten om det. Men vad kan vi vinna på att gå in i dessa mörka känslor?

GHM: Livet skapar oss hela tiden. Vi behöver inte skapa någonting. Denna fixering vid framtiden och vad vi behöver skapa, vad vi kan välja att skapa, gör oss blinda för livets mirakel. Det gör oss blinda för den skönhet, godhet och kreativitet som hela tiden strömmar genom och ur varje atom i hela Kosmos.
Att se att även solen skall dö, att allt vi gör eller inte gör i långa loppet är totalt meningslöst, att se det är helt nödvändigt för att se den MENING som redan är här. Projiceringen i framtiden är död, den distraherar oss från skönheten i NUET.
Poängen är att Intellektet har förmågan att göra oss fria från sina egna begränsningar. Det är nämligen möjligt, tvärtemot vad många hävdar. Många säger att intellektet är en åtevändsgränd. Hela nyandligheten är genomsyrad av en ensidig fixering vid hjärtat, vid känslor, vid intuition. Det är inget fel med hjärtat, det är sant att mycket visdom kan komma ur hjärtat, men att säga att intellektet inte kan göra oss fria är helt enkelt inte sant. Nyandligheten här i sverige har hamnat i den återvändsgränd som heter Anti-intellektualism.

B: Okej, så har jag inte sett på det tidigare. Det var intressant det där med att insikten om en total meningslöshet i den linjära tiden gör att vi vaknar upp för det faktum att meningen redan finns här och nu. Vill du säga att linjär tid till sitt väsen är meningslös men lurar oss att tro att den kan inrymma mening?

B: Låt oss komma ihåg att språket arbetar med motsatser. Mening - Meningslöshet. Det är totalt "meningslöst" att önska sig att meningslösheten skall försvinna. Enda sättet att förinta meningslösheten är att förinta det meningsfulla. Allt vi kan tänka på och tala om är polariteter, allt kräver sin motsats.

B: Tog du upp det här bara för att provocera mig till att glömma bort att allt är polariteter?

GHM: Det kan man säga. Never forget Yin AND Yang.

B: Men förstå mig rätt här - Jag arbetar som Coach. Om jag säger till mina kunder att dom behöver ha både mening och meningslöshet i sina liv då känns det krystat. Det känns då som om jag måste bevisa nån filosofisk dogm. Det känns inte som att jag hjälper någon med det. Det känns som att ju mer mening kunden kan hitta desto större flöde och ljus. Jag menar, skall jag säga till dom som är gifta att det är bra att dom är trogna, men att dom behöver vara lika mycket otrogna som trogna för att hitta en balans?

GHM: Haha, ja det där var ju faktiskt väldigt fyndigt. Det tycker jag du skall prova! Säg till dom gifta att vara otrogna. Du kommer bli en väldigt populär coach. Du är ganska roligt ibland Björn, vet du det?

B: Nej, men jag är seriös här. Skall vi säga till våra barn att det måste vara krig ibland för att det skall kunna bli fred?

GHM: Det tycker jag! Det är inte mer än rätt! Inte skall du väl lura i dina barn att man håller på att avskaffa natten? Vi vill ha ett samhälle där det bara är dag hela tiden. Bara ljus. Inget mörker.

B: Men det här känns inte bra längre. Det känns som att det här håller på att förvandlas till en väldigt abstrakt lek med ord utan verklighetsförankring. Självklart skall vi inte försöka utrota natten. Det är ju inget fel med att det blir mörkt på natten. Ingen tar skada av det. Men krig tar vi skada av. Elakhet tar vi skada av. Skall jag säga till mina barn att vara lite snälla, lite elaka, så att det blir en bra balanserad mix?

GHM: Men kom igen! Se dig omkring! Get real! Se på dina barn, är dom inte redan sådana, lite snälla, lite elaka. Var realist - eller titta på dig själv om du vill förhärliga dina barn in absurdum, tänker du aldrig elaka tankar?

B: Jo men det är skillnad på att tänka elaka tankar och på att agera ut dom.

GHM: Det håller jag med om. Men titta på mänskligheten. Släpp dig själv nu och din egen förträfflighet. Världen ser ut precis så som du säger - lite elak och lite snäll. Ibland är balansen rubbad. Men utslaget över jorden och över en längre tid så ser du att mänskligheten har varit ungefär lika mycket snäll som elak.

B: Men kom igen! Du kan väl inte säga att balansen är rubbad i ett samhälle där det är fred, där människor tar hand om varandra, visar respekt och är - ja just det, snälla! Jag tycker det är så underbart att Stefan Einhorn håller på att göra snällhet rumsren igen. Men inte jobbar väl han för att rubba balansen?

GHM: Jag har inte läst Einhorns böcker men dom är säkert jättefina. Och jag tycker det är otroligt viktigt att man arbetar FÖR snällhet och MOT elakhet. Det har vi gjort i alla tider och tack vare det är vi ju lite snälla. Det är ju det jag säger. Se dig omkring. Se hur världen ser ut. Den är lite snäll och lite elak. Men nu börjar det här bli tjatigt. Du vet ju det här med att språket alltid jobbar med motsatser, att vi alltid tvångsmässigt tolkar världen i gott och ont. Men du vet ju också att det vi söker ligger bortom motsatserna. Eller hur?
Jag började med att säga att det viktigaste är at vi vaknar upp ur tidens dröm. Jag visade på att det är intellektet som skapat denna dröm MEN också samma intellekt som kan få oss att vakna upp ur den. Vilket egentligen är ganska logiskt. Den nyckel man låser med brukar man också kunna låsa upp med.

B: Jo

Genomlyst Tid - hur vertikal och horisontell tid kan samverka för ett rikare inre och yttre liv.

Att skapa ett varumärke är till viss del en kommersiell grej, men det är också ett sätt att strukturera, att forma det man vill göra, det sätt på vilket man kan bidra, hjälpa till. Det är vad jag tänker göra här. Visionera fram lite olika möjligheter och se vilket som känns öppnast, vilket som har störst flöde.
The Challenge of Walking the Talk of Eckhart Tolle kändes bra då. Så är det ofta, visionen behöver omskapas, anpassas, följa med i flödet. Nu känns det som att TID har börjat bli det prisma, den skärningspunkt där alla frågor som rör andlighet och coaching möts.

fredag, maj 23, 2008

Att leva i vertikal tid och gå i och ur horisontell tid

Hur får man plus på energikontot igen? Det är en fråga de flesta ställer sig idag. Det går nämligen att leva med minus på kontot även om det är lite svårt att fatta. Tack och lov har jag fått gåvan att uppleva allt fler dagar med plus men fortfarande kommer dom där dagarna där man går omkring under ytan, med minus på energikontot. Visst är det märkligt att det är möjligt. Men så generöst är livet. Varför fyller man inte på när det är minus? För att man inte hinner. Det är nämligen så att när energin går under noll så minskar också tiden vi har till förfogande.
En liten reflektion här.... som inramning bara till temat ... ett tema jag kommer skriva mycket om framöver .... på sjuttiotalet upplevde världen en Energi-kris, en yttre energikris, det handlade om olja ... idag upplever världen en inre energikris och till följd av detta en tidskris ... eller är det tvärtom... energikris till följd av tidskris?
Hur som helst. Alla sunda metoder för att fylla på energi involverar att vi stannar upp. Att vi går in i vertikal tid ... usch, det låter teoretiskt, kanske måste hitta ett bättre ord ... men hursomhelst. Att hamna i vertikal tid kan ske på många sätt. Ett är att skriva tacksamhetsdagbok som fler och fler praktiserar. Det får oss inte att tappa drivet och motivationen som kritikerna brukar invända. Det får oss att höja energinivån till plus. När vi är på plus då kommer ett sunt driv alldeles naturligt. Ett driv att dela med sig.

torsdag, maj 22, 2008

Vad släpper vertikal tid (Nuet) in som horisontell tid läcker ut

Vertikal och horisontell tid. Vad menas med det? Det är delvis metaforer. Det enda vi kan mäta och räkna på är horisontell tid, kanske med undantag av krökt tid som har och göra med saker som jag har sämre koll på. Men det gör ingenting. Det är jag säker på.
Några reflektioner bara till en början. Blommor hämtar ljus uppifrån och dricker vatten från källan nerifrån. Blomman lever vertikalt. Den behöver inte springa horisontellt för att hämta vatten, den behöver heller inte jaga runt horisontellt för att leta efter ljus. Möjligen kan den sträcka sig åt sidan om den står illa till. Men i princip finns källan till dess energi och näring i det vertikala planet.
Samma sak gäller träd.
Gäller samma sak människor?
Visst är det dumt att jämföra träd och människor, visst är det flummigt att säga att de lever av samma energi. Så jag gör inte det. Människor måste springa horisontellt för att hitta föda. Samma sak gäller kor. När en plätt är slutbetad så är den slutbetad och då får man röra sig horisontellt antingen man vill eller inte.
Vi kan inte dricka vatten genom fötterna. Vi kan inte ställa oss under solen och per automatik bli påfylld med energi. Inte mer än om vi sitter i en mörk källare. Eller kanske lite mer.
Vår fysiska energi, den som bildar värme och energi i muskler t.ex. den hittar vi inte i ett vertikalt plan. Men finns det någon annan energi? Kanske, kanske inte. Jag tänker inte fördjupa mig i det hur intressant det än må vara. Det behövs nämligen inte. Man behöver inte krångla till det.
Frågan är snarare om det finns något annat än nuet. Finns det förflutna, finns framtiden? Det är enkla, basicfrågor, såna som filosofiskt lagda barn kan ställa. Och säg det barn som inte är filosofiskt lagt. Men om föräldrarna ser ut som frågetecken, blir tomma i blicken och byter samtalsämn, ja då dör den spirande filosofen det barnet. Men frågorna finns kvar. Vi kan ta tag i dom när som helst.
Eckhart Tolle säger att det enda som finns är NUET. För när framtiden kommer till oss, eller som vi hellre vill se det, när vi kommer till framtiden, ja då är det samma NU. Nuet är alltid där, det är det enda som finns. Det förflutna är minnen och framtiden är fantasier. Dom finns inte på riktigt, dom har aldrig funnits, kommer aldrig finnas. Det enda som alltid finns är NUET och det är ... ja just det - VERTIKALT. Så ungefär säger Tolle. Han har skrivit böcker om detta - bl.a. "The Power of Now". Med power-delen vill han säga att det bara är i NUET som kraften finns. Kraften att handla, kraften att ändra saker osv. Men också kanske - Kraften med stort K - något omätbart. Lite Star-Wars-The Force liksom. Så kan det vara.
Låt vara att vi kommit mycket längre än träd i vår utveckling. Därför kan vi inte jämföra oss med träd. Det är delvis sant men sant är också att utveckling oftast bygger på det som varit innan. Om det som varit innan fått sin energi uppifrån och nerifrån, i vertikalplanet alltså, ja då kanske vi också får energi i vertikalplanet. Det är vad vi gör när vi mediterar. Då sitter vi rakt upp och ner och rör oss inte. Vi är som blommor och träd. Vi är närvarande i det som är HÄR och NU. Allt annat släpper vi taget om. Låter det komma och gå. Återvänder gång på gång till HÄR och NU. Det finns energi att hämta i detta. Det vet alla som prövat. Det vilar inte bara hjärnan, det vilar kroppen också. Andningen blir bättre och ger mer, tar djupare. Och framför allt hjärnan går över till att generera mer Thetavågor, sådana som barn har gott om. Och barn har mycket energi, det vet vi alla.
Det samma gäller för mindfulness-övningar där man inte behöver sitta, utan kan göra vad som helst under förutsättning att uppmärksamheten hela tiden förs tillbaka till HÄR & NU. Man kan säga att uppmärksamheten blir vertikal. Och då händer saker, det vet man idag. Skall vid något tillfälle länka till några resurser på nätet med vetenskapliga artiklar kring effekterna av meditation och mindfulness och yoga för den delen, och thai chi, ja det finns ju många fler.

Låt oss nu tänka oss att energi (typ sol och vatten som för blommor och träd) strömmar in i oss vertikalt. Låt oss sedan tänka oss att samma energi kan användas när vi rör oss horisontellt i tiden, när vi tänker på framtid och förflutet.
Frågan nu är vad som händer om vi huvudsakligen rör oss horisontellt. Tja, vi överlever ju, men det börjar handla om just det. Att Överleva. Kolla in barn, som lever HÄR & NU, dom lever, dom växer, utvecklas, deras energi räcker till så oerhört mycket mer än att överleva. Deras energi tycks forsa in från "okända" källor och räcka till oändligt mycket. Men plötsligt måste dom sova. Bara sådär. Då har dom fått minus, eller nått noll på energikontot.
Men vi vuxna, vi kör på fast vi har minus på kontot. Hur är det möjligt? Jo men det är möjligt. Men det är inte kul, det är inte passion, det är inte frid, det är inte glädje och dans och humor. Det är råslit. Och där är väldigt många människor idag.

Har ni tänkt på att huvuddelen av mänskligheten tycks lida av tidsbrist. Men hallå, det är ju sjukt. Eller kanske inte. För vart har vilodagen tagit vägen. Den där söndagen då man bara satt ner och inte gjorde någonting. Man hade skittråkigt säger dom som minns och det hände ingenting.... trodde man ... fast det gjorde det såklart. Det fylldes på energi, vertikalt, man satt still och rörde sig inte mycket på det horisontella planet. Det var ingen idé. Inga mål skulle uppnås, det fanns ingenting i sidled att sträcka sig emot. Sträva efter. Och det var kanonbra, för du kunde människor fyllas på. Uppifrån, Nerifrån, som blommor, som träd. Och förr var det ingen som klagade på att de saknade tid. Det fanns massor av tid. En söndag varade en evighet. En tråkig predikan varade ännu längre. Då satt man också still och hade tråkigt. Har ni tänkt på att det är tabu att ha tråkigt idag. TV-klippen blir snabbare och snabbare. Aktiviteterna fler och fler. Folk gör mer och mer. Får större och större valfrihet. Blir hela tiden mer och mer stimulerade. Energin har inte en chans att strömma in i oss. Och vi blir halvdöda. Känner oss eländiga. Tror att det beror på en serotoninbrist i hjärnan och käkar antidepressiva - i bästa fall. Utanför apoteket finns ett jättelikt smörgåsbord med knark.
Dom smarta stannar upp. Kliver av. Medan dom mindre smarta rusar på i ekorrhjulet. När skall majoriteten stanna upp? När skall vi fatta att vi måste stå still, sitta still, eller ligga still (vi sover ju allt mindre också, och sämre, somnar inte, det kan ju vara tråkigt att sova, tänk om vi inte drömmer en underhållande dröm ... ), vara still helt enkelt för att energi skall kunna strömma in i oss uppifrån och nerifrån, genom NUET, det vertikala. Tänk på blomman, dricker vatten underifrån, hämtar solljus uppifrån, HELT OCH HÅLLET VERTIKALT. Och vad vackra blommor är.


Allt jag intresserat mig för inom andlighet och personlig utveckling har kretsat kring TIDEN. Det verkar vara den röda tråden. Det handlar om allt ifrån hopplöst svårtillgängliga gurusar som t.ex. J. Krishnamurti som säger saker i stil med att frihet är att bli fri från tankar som är tid. Frihet från tid alltså. Eller genomlysning av tiden. Sedan har vi mer lätttillgängliga gurusar som Eckhart Tolle med sitt The Power of Now där allt också kretsar kring tiden, eller kring den illusion tiden är, att förflutet och framtid inte existerar och aldrig kommer att existera eftersom det alltid är NU. Sedan handlar det om allt man hör runt omkring sig via media familj och vänner där nästan alla samtal någon gång berör TID, ofta bristen på tid eller på att tiden går så fort eller en längtan efter tid.


Och så jobbar jag med hälsa och livsstilsrådgivning där allting också har beröringspunkter med tid. Med stress, med ... ja .... trubbel med tiden helt enkelt.

Så vad är tid?
Det finns massor av litteratur inom ämnet. Det finns många människor att prata med som gjort sina egna unika erfarenheter av tid, hur den fungerar, vad den är och framför allt vad TID betyder för just dom i just deras livssituation. Sedan har jag en del egna erfarenheter. Det kan handla om Flow där tiden också spelar en central roll - flow är en upplevelse som inkluderar än förändrad tidsuppfattning.

bla bla bla. jag bara pladdrar på här men måste skriva ned detta innan jag stressar .... hmm.... iväg till jobbet.

Tid blir mitt prisma för allt det här som intresserar mig. Jag klarar inte av att hantera alla de olika utgångspunkter och perspektiv jag skulle vilja, höll på att säga att jag inte hinner ... men det känns vettigt att koncentrera allt detta, läsandet, samtalandet och skrivandet kring just TID.

Conversations with Guru Hashi Mashi about creating Life-Visions

B: I’ve been thinking about creating a vision for my life. I listened to this great Coach today and got a lot of inspiration. Do you think it’s a good idea for me to spend some time each day to work on my vision?
GHM: In order to create a vision you have to pretend that there is a future and that there is someone to create the vision. Do you believe in these illusions? You know, the future is like a cloud in the sky and the creator of a vision is like another cloud in the sky. Tomorrow these clouds will be gone, maybe they will transform into raindrops that fall on your head, or maybe on your glasses, drops of water that you will have to wipe away.
B: But everybody else is creating visions and I want to join them in this game, it seems to be a very entertaining game. But there is more to this matter of creating a vision. I´ve been thinking lately, well, for quite a time actually, about what I’m supposed to do in this life. This bodymind called Björn want’s to contribute in some way but I don’t know how!
GHM: What is Trust? Tell me Björn! Have you forgotten your lessons?
B: No, I have not forgotten. Do you want me to focus on the experience of trust?
GHM: Do you remember what Trust is, Trust with a capital T?
B: Sometimes I think that trust is another illusion, not more real than anything else. Sometimes trust is there, sometimes it’s not. You always say something that is there one moment and gone the next is not real. Is trust real?
GHM: Very good! I’m proud of you Björn!
B: Are you?
GHM: Oh yes, very proud!
B: I´ve been reading about Integral Theory like it’s explained in the books of Ken Wilber. He says that there are ascenders and descenders, that we all can experience these two movements of spirit in ourselves. Being an ascender is to go with the pull of spirit from form to the formless. Being a descender is to go with the pull of spirit from the formless to form. Ascenders are longing for freedom and ascenders are longing for love, for becoming united with form. Ken Wilber says that we have to realize that both the longing for freedom and the longing for love are part of life and has to be honoured and included. I don’t know if I have expressed this in an understandable way, but the thing is that your teaching seems to be directed primarily towards the formless. It’s all about freedom. You are a hard-core ascender. I feel that the love-part is missing in your teaching. You don’t seem to be interested in form.
GHM: Ken Wilber is very good at “mindfucking”. He is playing with empty concepts and I am surprised to hear that you believe his words are pointing to something important. Now I’m very dissapointed with you Björn!
B: I know it’s all a play with concepts. But they seem to be pointing to something real. It makes sense that spirit works in both ways. I mean, you have teached me all about the formless, and I’m very grateful for that. But if only the formless is real, why is form there?
GHM: You tell me, you know the answer!
B: I know the traditional answer, forms are like the waves on the ocean, and the formless is like all the water in the ocean. The waves are not separate from the rest of the ocean. The waves are not even separate from each other. My current life siuation and an imagined future life situation, A Vision, are nothing but two different waves. The “I” that wants to go from one wave to another wave is also a wave, a third wave. So what we have here are three different waves that seem to be separated and different in quality, there seems to be some kind of dynamic in this game, but it’s nothing but water playing with itself. Oh, I forgot, the play between these three waves is a fourth wave. And all the four waves are the same water.
GHM: Go on, you are doing very well on this, I think I’m proud of you after all.
B: Well, the problem here is that if the “I-wave” is trying to go from the “Now-situation-wave” to the “Vision-wave”, the “Vision-wave” will be gone and so will the “I-wave”. It’s all constantly changing and therefore illusory.
The conclusion seems to be that there is nothing else to do than resting in the suchness of reality, that is in water. There is nothing but water. It’s all the same.
GHM: You are not quite right! Why should you rest? What is resting?
B: Oh, I forgot, resting is also a wave, a temporary form and therefore unreal. Resting is also water. But you see, this might sound silly, but there is something that always makes me upset with this teaching of yours. If all forms are the same, it means that it doesn’t matter what form you choose. This whole wiew seems to lack any kind of morality. To torture someone is the same as making love to someone. It’s all water so it doesn’t matter.
GHM: You are absolutely right!
B: But you can’t live like that. It could become very destructive.
GHM: You are absolutely right!
B: So what should we do? Don’t we have to invent good and bad in order to make society work
GHM: You tell me!
B: I think we have to. I also think we have to create visions for ourselves, positive, beautiful visions that keep us on the right track.
GHM: It sounds like a good idea.
B: But it’s all illusion, isn’t it? It’s all the same anyway.
GHM: You are right!
B: Okay, now I know what my real question is. Once we realize the suchness of everything, realize that all the waves are exactly the same water and that we never actually go anywhere in space or time since we all in reality are the same ocean, the same water, once we realize that, we become awakened. This awakening is a very big shift, it’ even more radical than waking up from a dream.But what are we supposed to do when there is nothing to do and no-one to do it? Are we just going to remind ourselves of this fact every day for the rest of our lives, or are we going to do something else. You see, it’s easy to fall back into the dreamstate.
GHM: You are not supposed to do anything with your awakening. There is no one to do anything, remember....
B: Come on, Hashi Mashi, you say that Ken Wilbers ideas are like “Mindfucking”, but this seems even more like a play of concepts, like some very abstract ideas that make us detached from reality and free from responsibility since there is no one to be responsible. That is a thought that pops up in my mind and it’s very disturbing even if it’s unreal. What do you say about that?
GHM: I say that you love “Mindfucking”.
B: But come on, listen to me. This is a very serious problem for me. You see, this Ken Wilber also says that the experience of the formless – what you call Reality – is a state of consciousness he calls the casual state, a state that you can interpret differently depending on what structure of consciousness you are at. With structure of consciousness he means how mature you are. If you are very mature you care a lot about other people and ask questions about what is best for not only yourself, but for other poeple as well. If you on the other hand are very immature, you don’t care about other people at all. When I hear that, I become afraid that I interpret the experience of the Real in a way that is immature.
You see, I don’t question that you have actually teached me to see reality as it is, to see throught all the veils of illusion, to see the formless true essence, the suchness, What Ken Wilber calls The Causal State, BUT what i question is how I interpret this experience. Maybe there is a better interpretation
GHM: I understand that your doubts are important for you. But what I want you to find out is if there actually is any experience going on in the causal state. If there is not, there is no experience to interpret? Have you ever thougt about that?
B: But there is a memory of this state. There must be something to leave a memory, if not an experience, then something else. And this something could be interpreted differently like everything else. Don’t you agree? If I could stay in the causal state all the time there would be no problem, then the mind couldn’t come in and make different interpretations. But no one can stay in the causal state all the time. Not even you, am I right?
GHM: That is correct.
B: So, when your consciousness is in another state, like the subtle or the gross state, what is that like for you? Don’t you have to remind yourself of the suchness of reality, don’t you use pointers like – there is always the present moment, it’s always the Now, therefore, past and future are illusory. Don’t you use pointers like that to stay awake?
GHM: Why do you think I have to use the pointers of Eckhart Tolle? I have my own pointers that work much better!
B: Ok, sorry, but whatever pointers you use, your mind has to sometimes remember what you know in the causal state. Right?
GHM: In the causal state there is no one who knows anything.
B: Ok, whatever, but right now you know that you are talking to me, don’t you?
GHM: You are right. But what you don’t understand is that you can’t interpret the Now, you can only interpret an illusion. You can only interpret something that appears to occur in time. You see, the process of interpretation is not possible without the illusion of time. Interpretation deals with phenomena that you remember, that is, phenomena from the past, which are illusions. Think about that! I have to admit that this Now-pointer of Eckhart Tolle is a pretty good pointer sometimes. There is nothing but the Now and the Now can’t be interpreted.
B: Oh!
GHM: So the question if an illusion can be interpreted in a mature way seems to be a nice “Mindfuck” by Ken Wilber.
B: I guess you are right. But I am not quite satisfied with your answers.
GHM: That is not a problem as long as you pay me a thousand dollars per hour for these nice little chats....
B: I want to play the game of time. It’s that simple!
GHM: Be my guest! But don’t blame me if you mess it up.
B: I want to create a beautiful Vision for my illusory future.
GHM: As I said, be my guest! You can create whatever illusions you want, it won’t make any difference. Like you said, it’s all the same.
B: I know that I know this. I know that I am awake. But I get bored. Don’t you think that is why spirit created the illusion of separation, because spirit got bored?
GHM: That could be.
B: I want to take advantage of my awakening in some way and use it to create a Vision for my life. A vision about how the awakened state can be a platform for positive change.
GHM: Be my guest!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

tisdag, maj 20, 2008

Hälsa med Mening i Sammanhang - i en global värld utan en mytisk Gud

När den sekulariserade västvärlden kastade ut den mytiska Guden kastade de också ut babyn med badvattnet - nämligen den känsla av ett större sammanhang och en högre mening som en mytisk teistisk religion erbjöd.
Vad många gör är att söka sig tillbaka till en mytisk religiositet. Jag tänker här skissera upp några andra alternativ. Det står oss fritt att själva rita upp en karta över livet där vi väljer vilken mening livets olika delar och processer skall ha. Detta är vad man sysslat med mycket med inom olika former av personlig utveckling och är fortfarande grunden i det vi idag populärt kallar coaching. En coach hjälper en klient att formulera en meningsfull karta i tiden, var jag är idag, vart jag vill (målet), hur jag skall komma dit OCH framför allt VARFÖR jag vill komma till målet. En coach hjälper klienten att formulera en mening med målet. Att bara ha som mål att gå ner 10 kg i vikt är inte till stor hjälp. Det är först när jag blir klar över vad det BETYDER för mig att väga 10 kg mindre som målet kan driva mig. Drivande mål kännetecknas just av att de är MENINGSFULLA. Klienten måste kunna svara på coachens alla varför! Saken är den att dessa metoder bevisligen är mycket effektiva, men att målen oftast handlar om MIG och vad JAG VILL HA. Fokus ligger ofta på vad klienten önskar för sig själv och mindre på vad vad hennes handlingar betyder för andra människor eller hur de passar in i ett större sammanhang. Då pratar jag om sammanhang som är större än familjen och arbetsplatsen. Många har funnit att en bra balans mellan karriär och familj är optimal. Men detta exkluderar allt det som ligger utanför familjens önskan om lycka och företagets önskan om stora vinster.

Hälsa - Mening - Sammanhang ... en oskiljaktig triad

Hälsa är ett begrepp som ingår i triaden - Hälsa - Mening - Sammanhang. Plockar man ut hälsa ur denna triad står man bara och trampar vatten och knappt det, man tenderar att snabbt förlora orienteringen i den dimma som kallas meningslöshet och alienation. Man mår inte bra av att ingå i ett meningslöst sammanhang men inte heller av att hitta en mening som inte kan ingå i ett sammanhang. Det här är inte ordlekar. Det är kalla fakta. Det är den här typen av frågor som spökar i bakgrunden medan människor tror att det handlar om vilka fetter man skall äta, hur man skall motionera eller hur man skall hantera stress. Varför skall jag äta bra fetter och utöva rätt motion om mitt liv i grunden är meningslöst? Svaret på den frågan har länge varit - Jo, för att DU skall må bra, för att DU ÄR VÄRD att må bra. Det svaret stillar oron för en liten stund. - jaha, det var ju snällt, det var ju trevligt att någon säger att jag skall satsa på mig själv. Men det håller inte i längden. För vad händer när alla satsar på sig själva? Jo, vi får ett samhälle fyllt av självupptagna människor som odlar sin hälsa som vore den en sällsynt frukt. Det intressanta är att alla dessa hälsosamma narcissister inte har en clue om vem som skall äta denna frukt. Jo, men fattar ju att näringslivet vill anställa friska arbetare som aldrig kostar onödiga pengar. Ingen har väl missat att friskvårdsarbete är en hjärtefråga för näringslivet. Men det är ju inte direkt något som inspirerar så där överdrivet mycket. Är man ung och har rätt gener kan man bli idrottsstjärna eller fotomodell, eller skådis eller artist av något slag. Men hur skojigt det än vore så kommer vårt samhälle inte att fungera särskilt länge till om allt fler blir artister eller idrottsstjärnor.
Konklusionen så här långt i min lilla tirad är att "Ett Liv i Hälsa för Mig" är ett projekt som riskerar att stranda om det någonsin lyckas lämna bryggan. De flesta människor är nämligen alldeles för smarta för att inte genomskåda hälsoprofeternas ytliga och i grunden meningslösa svar på frågan VARFÖR. Ingen kan unvika att se att dessa hälsoprofeter eller bara förnumstiga experter, backas upp av näringslivets företrädare, ja inte bara näringslivet, pappa staten är inte heller överdrivet entusiastisk över att behöva betala kalaset när vi hamnar på sjukhus.
Vem har inte hört en överviktig människa som mellan blossen på ciggaretten säger att - något skall man ju ändå dö av. - Jamen så kan man inte resonera utbrister hälsoprofeterna indignerat. Tänk på dina barn! Vill du inte kunna leka med dina barnbarn? Även detta banala moraliserande är ett sätt att undervärdera människor. Det finns väl ingen som har missat att våra utmaningar är av global karaktär. Det handlar inte om att fixa till ett shysst liv för mig och min familj, mig och min by eller ens mig och mitt land. Än mindre motiveras vi av att göra något för det företag vi är anställda i där vinsterna håvas in av någon annan än mig. Meningen står att finna på en global nivå. Vad är min uppgift ur ett globalt perspektiv? - det är vad människor frågar sig - och det är ju inte så konstigt då media ju hela tiden matar oss med hela världens problem - vad kan jag göra för VÄRLDEN - det blir ju frågan. Vad jag kan göra för mina barnbarn blir inte oviktigt, men det räcker inte för att motivera mig att leva ett långt liv.
Eftersom vi lever i ett sekulariserat samhälle finns inte längre det stora sammanhang och meningskapande apparat som religionen utgjorde. Visst är många idag fortfarande religiösa, men det blir allt svårare att leva kvar i ett religiöst sammanhang som på många andra vis är hopplöst föråldrat och för många omöjligt att känna samhöringhet med.
Så frågorna vi behöver ställa oss när vi diskuterar hälsa är GIGANTISKA men oj så spännande. Hur kan vi ge människor en känsla av "global mening" och hur kan vi i denna splittrade värld utan en enande mytisk Gud uppleva sammanhang?

söndag, maj 18, 2008

Oneness-rörelsen företräder en mytisk tolkning av en mystik upplevelse

Meditation är en väg till en tolkningsfri dimension vilket är ett annat namn och en viss aspekt av det mystika tillståndet där man upplever Oneness. Många fler vet idag vad man menar när man säger Oneness / Oneness-dimension än om man säger Det Mystika / en mystik dimension. Upplevelsen av att allt är ett, att allt hänger samman, men inte bara det, allt ÄR bokstavligen samma sak, nämligen … och här har kärt barn många namn … Energi, Kärlek, Kristusmedvetande, Buddhamind, Allah, Ren Uppmärksamhet, Medvetande o.s.v. För att förenkla väljer jag här att använda begreppen Oneness och upplevelsen av att allt är Medvetande.
Att ta fram den aspekt som har med tolkning att göra kan förhoppningsvis skapa lite klarhet inom ett område där stor begreppsförvirring råder.
Vi i västvärlden lever i en tid som formats av den –ism som kallas postmodernism, en inriktning som format både konst, filosofi och politik – eller kulturen i stort. Man kan säga att postmodernismen banat väg för det vi kallar pluralism, en annan –ism som präglar vårt samhälle – ofta nära förknippat med demokrati, med åsikts och religionsfrihet, med synen att alla är olika men därför inte bättre eller sämre – bara just OLIKA. Detta synsätt har på många sätt gjort västvärlden till en unik kultur med många fantastiska förtecken. Alla har rätt att uttrycka sin åsikt inom ramarna av ett rättssystem som är tolerantare än alla sina föregångare. Några märkliga drag inom detta pluralistiska samhälle är att det onda och goda på något sätt börjar suddas ut vilket har att göra med just det jag nämnde ovan – människor är inte bättre eller sämre, onda eller goda, bara OLIKA. Vi har olika förutsättningar vilket ger olika resultat. En brottsling är inte ond, inte mindre värd för samhället, nej, i det pluralistiska samhället bryter han mot lagen därför att han haft andra förutsättningar än de som följer lagen. Här kommer ofta psykologin in, både som förklaringsmetod och ”reparationskit”. Brottslingen är där han/hon är pga bristande förmåga att hantera auktoriteter, vilket kan bero på avsaknad av trygg fadersfigur, men också en bristande känsla och förståelse av sammanhang vilket leder till utanförskap o.s.v. Men allt detta går att fixa med terapi vilket också erbjuds brottslingen. Här kan man definiera terapin som ett sätt att göra en ny tolkning av verkligheten. En tolkning som lär brottslingen att inkludera en ny förståelse för sammanhang, en tolkning som ger honom/henne en känsla av delaktighet vilket gör honom/henne kapabel att fungera på ett sätt som gagnar allas bästa.
Vi har bytt ut ondskan mot tolkningsmodeller som saknar förståelse för sammanhang. Vi har bytt ut straff mot terapi. Allt detta är positivt.

Hur knyter detta an till andlighet och det vi kallar Oneness?
Det knyter an på många olika sätt och jag skall här välja några beröringspunkter. Många menar att när vi bara inser att allt är Ett, att vi alla är bröder och systrar som lever på En Moder Jord, ja då kommer konflikterna att upphöra och paradiset på jorden att förverkligas. Det är sant att Oneness-upplevelsen kan öppna vägen till en bättre värld men vägen till förändring måste inkludera en omtolkning av världen. Vad jag vill visa här är att Oneness-upplevelsen i sig inte är en sådan omtolkning utan en tolkningsfri dimension. Hur menar jag? När man haft en upplevelse av Oneness kan den tolkas på olika sätt. Man kan t.ex. komma fram till det pluralismen hävdar, att alla är lika mycket värda, lågutbildade är inte sämre än högutbildade, offret är inte bättre än förövaren, de är bara olika, gör olika tolkningar av världen och handlar därför på olika sätt p.g.a. att de har haft olika förutsättningar. Men man kan också komma fram till att upplevelsen av Oneness är en gåva från Gud, en gåva som finns nedskriven i en helig bok, en nåd, något som ges till den som tror på denna specifika Gud. Då ser man en annan lösning, nämligen att få alla människor att tro på samma Gud och samma heliga skrift. Vad jag här hävdar är att Oneness-upplevelsen varit i stort sett den samma genom människans historia men att den tolkats på olika sätt. Och eftersom den tolkats på olika sätt kan man ju utgå ifrån att den i sig inte är en tolkning utan en direkt upplevelse av att alla faktiskt hör ihop.
Men varför och på vilket sätt hör vi ihop? Ja där går tolkningarna isär. Många tror att vi hör ihop därför att vi skapats av samma Gud, till Guds avbild, var och en av oss. Detta kan låta som en ålderdomlig tolkning för en sekulariserad västerlänning men faktum är att det är den idag dominerande tolkningen globalt sett. Den sekulariserade västvärldens tolkning är ganska ovanlig och även här vinner de mytiska religionerna nya anhängare bl.a. genom Kreationisterna i USA som under Bushregimen samlat många religiösa vetenskapsmän att föra ut sin tolkning.
Grundproblemet med en mytisk tolkning som samlar människor under en Gud och en Lära är ju att det finns så många olika läror av detta slag och ALLA kan inte ha rätt eftersom lärorna är motstridiga på så många punkter. Där har det pluralistiska samhället hittat en elegant lösning där de med sin religionsfrihet säger att alla religioner är olika tolkningar, inte mer eller mindre sanna eller rätta, utan bara OLIKA. Men de som inte känner sig hemma i en sekulariserad pluralism har svårt att förhålla sig till just mångfalden av motstridiga läror, något som blir allt svårare med tanke på den explosion av kulturellt utbyte som sker i en globaliserad värld. De som företräder en mytisk tolkning måste därför höja sina röster och stärka sitt försvar mot pluralismen som därför omtolkas till något ont, till förvirring och sönderfall. Min reflektion här är att det kanske är alldeles för krävande att orientera sig i en pluralistisk värld, det kräver att vi kontinuerligt ritar om våra kartor på ett intellektuellt plan och därefter även integrerar denna nya tolkning på ett känslomässigt plan, något som tar längre tid och då det inte går fort nog får oss att bryta samman och därför fly tillbaka in i en trygg och förenklad värld där Guds folk kommer till himlen och alla andra är syndare som kommer brinna i helvetet. Det blir så mycket enklare att se världen så. Och denna enkelhet frigör också mycket kraft. Vi behöver inte grubbla, vi behöver inte göra omtolkning på omtolkning utan kan i lugn och ro ägna oss åt livets bestyr. Med detta vill jag erkänna att det finns klara fördelar för individen att underkasta sig en mytisk religiös ”paketlösning” med enkelbiljett till himlen.

Det intressant är också att denna mytiska tolkning av Oneness-upplevelsen kan ta sig helt nya uttryck. Ett exempel på detta är den s.k. Oneness-rörelsen som sprider sig över världen från sitt högsäte i Indien. Jag talar om Oneness-university i Golden City som leds av de indiska Guruerna Amma och Kalki. Dom utbildar människor att ge Deeksha, eller shaktipat, en sorts överföring av gudomlig energi som skall leda till att alla människor blir upplysta så att de kan skapa ett paradis på jorden. Vad är denna gudomliga energi som överförs via handpåläggning? Är det en indisk variant av den Guds välsignelse som givit av den kristna kyrkan i alla tider som vi nu åter kan ta till oss efter att den paketerats om på ett exotisk sätt? Är en Satsang (religiöst möte där Gudomlig energi överförs till deltagarna via handpåläggning) mer lockande än en Gudstjänst eftersom denna form känns ny och fräsch för oss västerlänningar?
Vill man förenkla kan man självklart svara ja på dessa frågor.

Men jag skulle vilja föra in några andra aspekter av Oneness-rörelsen som är intressanta. Låt oss bortse från att rörelsen attraherar människor med behov av enkla lösningar, människor som varken kan eller vill hantera en pluralistisk kultur. Låt oss bara konstatera att alla rörelser med mytiska förtecken per automatik ger utrymme för maktspel som kan, och ofta blir, destruktiva. Oneness-rörelsen med ursprung i Golden City i Indien har så vitt jag förstått saken just dessa mytiska förtecken och riskerar därför problem med makt och destruktivitet.
Men låt oss lämna det negativa här och flytta fokus från det mytiska till det myStika. Ett litet S kan göra stor skillnad. Oneness-upplevelsen som medlemmarna av denna rörelse tar fasta på har alla de förtecken en utpräglat mystik upplevelse har, en mystik upplevelse som sedan ges en mytisk tolkning. Men anledningen till att många från början fångas av rörelsen är inte den mytiska tolkningen utan just att de för första gången finner ett sammanhang där deras mystika upplevelser ges en tolkning och tas på allvar. Finns inte utrymme för mystika upplevelser inom den kristna kyrkan? Jag tror säkert utrymmet finns men språket finns inte, de kristna mystikerna som t.ex. Meister Eckhart och Theresa av Avila har aldrig haft någon framträdande plats i kyrkan. Varken inom katolicismen eller inom frikyrkorörelsen. Visst har de alltid funnit med men de har inte lyfts fram. Samma sak gäller mystika upplevelser.
Viktigt att komma ihåg här för att förstå mitt resonemang är att den mystika upplevelsen kännetecknas av att den är bortom språket, bortom några namn och några former. Många ställer sig frågande till denna typ av upplevelser. Inte för att de inte haft dem utan för att de inte funnit ett sammanhang där de kan tolkas. Inom kyrkan, särskilt då frikyrkorna, har människor vittnat om sina upplevelser av att bli frälsta. Men denna frälsning har alltid varit knuten till Jesus-gestalten, det har handlat om att överlåta sig till Jesus nåd, kraft, kärlek, lära osv. Jag ifrågasätter inte denna upplevelse. Det är en sann upplevelse som ges en legitim tolkning. En tolkning som just innebär att det inte handlar om en tolkning utan om en absolut, objektivt sann perception av ett metafysiskt väsen eller energi. Det är intressant att vi människor så gärna vill att inre upplevelser skall vara något mer än tolkningar. Att de namn och former vi ger våra känslor inte är givna av oss människor utan av något annat, något högre, oftast en Gud.
Vad jag sett på några av Oneness-rörelsens forum där medlemmar berättar om sina mystika upplevelser är att de upplevt en dimension bortom namn och form. En dimension som föregår våra tolkningar. Vad jag kunde se togs dessa upplevelser på allvar, de kritiserades inte, ifrågasattes inte utan togs emot med glädje och igenkännande. Detta var något unikt. Det var något som tilltalade mig och gjorde mig nyfiken. Men jag kom aldrig iväg på någon av deras Satsanger och ser idag att det inte var någon förlust eftersom den mytiska tolkningen allt mer tar överhand. Det finns idag inom rörelsen endast en rätt tolkning och det är att det handlar om emottagande av en Gudomlig energi som kanaliseras via grundarna, Amma och Kalki och vidare genom de personer som utbildats på Oneness University. Detta är något jag finner vara en renodlat mytisk tolkning av en mystik upplevelse och därför inget för mig.

Jag är mer för en pluralistisk tolkning som kan utvecklas till en integral tolkning. Den pluralistiska tolkningen är den som företräds av t.ex. Eckhart Tolle som säger att Oneness-upplevelsen handlar om en dimension som står bortom tid, rum, form eller språk, med andra ord en tolkningsfri dimension som det sedan står oss fritt att tolka under förutsättning att vi inte identifierar oss med denna tolkning. Vad betyder det? Jo, att tolkningen ses som just en tolkning och inget absolut sant faktum. Vad blir resultatet av detta? Jo, det kan faktiskt, enligt Eckhart Tolle leda till en ny jord, (titeln på hans senaste bok), en jord där mänskligheten ser igenom alla tolkningar och därför kan förenas i det formlösa medvetande som är källan till alla former, den tidlösa dimension som är källan till all tid.

Att fler och fler är benägna att släppa taget om sina tolkningar har helt klart ett samband med den pluralistiska kultur som vuxit fram som en följd av postmodernismen och dekonstruktivismen. Detta nya metaperspektiv, som inte är metafysiskt utan en sorts genomlysning eller tolkning av människans inneboende benägenhet att tolka verkligheten. Detta perspektiv innebär att unik och fantastisk öppning för oss där vi blir fria att välja de tolkningar som passar oss. Det pluralistiska samhället ger oss en unik och aldrig tidigare skådad frihet att välja de tolkningar vi vill. Men i detta ligger också en jättelik fara. De som saknar förståelse för sammanhang och vilja att välja tolkningar som gagnar det gemensamma bästa blir också fria att välja egoistiska tolkningar som är mycket destruktiva. Ett exempel på detta är hur man inom näringslivet inte längre behöver anse att det är fult att tjäna pengar. Inom näringslivet har denna frihet från absoluta moralregler utnyttjats på ett sätt som skapat jättelika problem. Det är inte bara fördelningen av rikedomar som hamnat bortom all kontroll, även medlen att manipulera människor med hjälp av marknadsföring och lobbying. Näringslivet får göra vad de vill. Vart har moralen tagit vägen frågar vi oss? Jo, den har blivit en tolkningsfråga. Det är liksom frihetens pris. Frihetens baksida. Detta är en av anledningarna till att många människor känner stor rädsla och oro och därför söker sig tillbaka till moralregler stämda i gott och ont, regler som begränsar vår frihet.

Att vara fri är att kunna välja att uttrycka sin unika tolkning av världen. Det är att bli accepterad och välkomnad hur man än är. Denna frihet finns i det pluralistiska samhället. Detta har varit än välsignelse för svaga grupper i samhället. Men det har också varit en välsignelse för de som velat skaffa sig makt och rikedomar. Där står vi idag i den sekulariserade västvärlden. På tröskeln till en ny frihet vanmäktiga över de slagsidor som denna nyvunna frihet visat sig medföra. I det läget är det många som väljer att kliva tillbaka till en mindre fri världsordning. Men det finns också de som väljer att ta ytterligare ett steg. Ett steg in i en integral världsbild. Där ser man att det inte behöver vara en motsättning mellan följande ståndpunkter.
Å ena sidan ett mytiskt förhållningssät:
Det finns goda och onda krafter som slåss om att vinna över människan på sin sida. I denna värld finns det goda människor och onda människor och de goda skall belönas och de onda skall straffas. De negativa följderna av detta till synes konstruktiva synsätt har alltid blivit att människor är olika mycket värda beroende på hur mycket de ansetts bidra till det gemensamma bästa. Kristendomen i sin mytiska tappning har genom historien sanktionerat många olika sorters förtryck som byggt på att man ansett människor vara olika mycket värda. Det har handlat om förtryck av kvinnor som ansågs svagare och fulla av synd (vad nu det betyder), av homosexuella som inte kunde skapa familj, av etniska minoriteter som hade andra värderingar och en annan kultur. Kristendomen har sanktionerat utnyttjande av slavar.
Å andra sidan ett pluralistiskt förhållningssätt:
Det finns inget absolut gott eller ont eftersom dessa begrepp är kulturellt betingade. Det som är gott i en kultur kan vara ont i en annan. Människor är inte goda eller onda, bättre eller sämre, de är bara olika beroende på olika förutsättningar. Att se människor som lika mycket värda oberoende av deras förmåga att bidra till det gemensammas bästa förutsätter faktiskt att man tolkar det gemensamma bästa på ett radikalt nytt sätt. Det förutsätter en total tolerans och öppenhet. Och denna tolerans och öppenhet kan bara komma när man så att säga ”ser igenom” alla de tolkningar vi gör av världen, när vi tolkar tolkningar som just tolkningar och inget annat än tolkningar. Då kan vi välkomna alla.
Är inte motsättningen mellan dessa synsätt total? Nej, anser de integrala tänkarna med Ken Wilber i spetsen. Hur kan de undgå att se motsättningarna?
Integral teori vänder på frågan och undrar varför det behöver finnas en motsättning mellan form och det formlösa. Mellan sanning och tolkning. Här finner man stöd inom en viss form av Buddhism uttryckt i Diamantsutran – Form är inget annat än tomhet medan tomhet inte är något annat än form. De två inkluderar varandra. Det är två aspekter av samma verklighet. Man kan skriva om det här och säga att – Sanning är inget annat än tolkning medan tolkningar inte är något annat än sanning. Det är detta som brukar kallas det ickedualistiska synsättet. Och när vi pratar om form då finns faktiskt bättre och sämre, då finns gott och ont. Men ni vi pratar om det formlösa då finns inte bättre och sämre, gott eller ont. Därför kan en människa som inte bidrar till det gemensammas bästa anses vara mindre värd samtidigt som hon har samma värde som den som bidrar mycket. Vi kan alltså behålla det pluralistiska samhällets inkluderande förhållningssätt men samtidigt införa så mycket moral och struktur så att vi slipper den förvirring med påföljande kaos som riskerar att ta över människor och ”skrämma” tillbaka dem till en mytisk världsbild präglad av absoluta värden.
Men för att lyckas hålla båda dessa dimensioner, i detta fall insikten om att allt är kontextberoende tolkningar samtidigt som saker har olika värde i en given kontext, behöver vi stå i löpande kontakt med den dimension av medvetandet som lyser igenom alla tolkningar och visar att allt är tolkningar, som lyser igenom alla former och visar att allt i grunden är ljus. Många kallar denna dimension för Oneness-dimensionen eller ett mystikt medvetandestadium.
Utmaningen som få lyckas se, men som den Integrala Teorin uttrycker på ett så förnämligt sätt, är att inse att kontakt med Oneness-dimensionen, eller det mystika, i sig inte leder till en bättre värld. Samtidigt ser man att vi inte kan få en bättre värld utan kontakt med det mystika. Det är nämligen där som pluralismens abstrakta idéer om allas lika värde blir en direktupplevd erfarenhet.
Avslutningsvis kan man säga att det mystika måste ges en tolkning för att bära frukt. Inom Oneness-rörelsen finns en tolkning, men den är av mytisk karaktär vilket öppnar den för risker med maktmissbruk och förtryck, de ständiga följeslagarna till alla historiens mytiska rörelser.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

fredag, maj 16, 2008

Din Tolknings-karta - en Lekplats för ett Kreativt Liv

verktyg att jobba med vid hälsocoaching:

Din Tolknings-karta
En lekplats för ett kreativt liv

Vad innebär det? Jo, låt mig illustrera med ett exempel: Jag frågar kunden
- Berätta för mig vad det betyder för dig att gå till jobbet på morgonen!
För att svara på det måste kunden använda sitt språk: kanske svarar hon
- jaa, ibland tar det emot, men det är ju något man måste göra. Senare på dagen kan det kännas bättre, men att gå dit på morgonen tar oftast emot.
Kundens svar är hennes tolkning av vad det betyder att gå till jobbet på morgonen. Hon krånglar inte till det utan svarar rakt på hur det känns för henne, vilka känslor "gå-till-jobbet" väcker hos henne.
Hela vitsen med Kundens Tolknings-karta ligger i namnet. Det handlar inte om att världen är som den är utan om hur jag tolkar den. Det handlar heller inte om någon allmängiltig tolkning som kan vara rätt eller fel - det handlar om Kundens Personliga och helt Unika Tolkning. När kunden ser att hon faktiskt väljer en tolkning kan hon gå vidare och inse att hon är fri att välja en andra tolkningar. Och det är allt som behövs för att kunden skall kunna skapa ett liv som fyller henne med allt det hon alltid längtat efter. Okej, jag vet att det här låter som billig marknadsföring för en amerikansk självhjälpsbok men faktum är att Din Tolkningskarta är ett verktyg med obegränsade möjligheter.

Om vi kallar lekplatsen som helthet för DTK (din-tolknings-karta) så finns det en del leksaker där som vi kan ha roligt med (tänkte skriva - ha nytta av - men insåg att hela inramningen handlar om lek och inte nytta) En av dessa är Frågebatteriet
Vitsen med frågebatteriet är följande: Först gäller det att få kunden att fatta att en viss tolkning alltid är resultatet av att man valt ut en viss fråga och valt bort andra. För att ta exemplet ovan: - vad innebär det för dig att gå till jobbet på morgonen? För att kunna svara på den frågan måste kunden ställa en del personligt valda underfrågor. I det här fallet frågade hon sig själv hur det känns FÖR HENNE. Hon frågade sig ännu mer specifikt hur det känns i kroppen? Då fick hon fram svaret att det ibland tar emot.
Istället kunde hon ha frågot sig vilka möjligheter det ger att gå till jobbet och mer specifikt, vilka möjligheter det ger för andra, hennes nära och kära samt hennes kunder. Då skulle hon kanske komma fram till att den lön hon drar in gör det möjligt för hennes familj att bo i det trevliga hus de bor i. Det ger möjligheter att kunna köpa mat, kläder samt konsumera nöjen, t.ex. resa.
Hon kunde alltså svarat.
- Att gå till jobbet på morgonen betyder att jag kan ge mina barn glädjen att få åka på en resa där de får uppleva roliga och spännande saker samt lära sig saker. Om hon frågat vad det betyder för hennes kunder kunde hon svara
- Det ger mig möjlighet att hjälpa andra - genom att ge bra service kan jag berika / underlätta (beroende på vad hon jobbar med) en rad andra medmänniskors liv.
Att fråga sig vad "gå-till-jobbet-projektet" innebär för andra gör att man får kraft och kanske inte känner efter så mycket själv, kanske försvinner helt känslan av motstånd och ersätts med en känsla av energi och iver.

Hon hade också kunnat använda kontrastmetoden - d.v.s. jämföra med andra scenarier - t.ex. alla de som är arbetslösa och längtar efter att få ett jobb. Då hade hon kunnat svara.
- jag är så glad och tacksam över att ha ett jobb att gå till och önskar att alla dom som saknar arbete kunde få uppleva samma tacksamhet som jag - att jag behövs, att jag ingår i ett sammanhang.

Att upptäcka frågebatteriet ger kraft och öppnar upp för nya tolkningar. När man inser att man omedvetet och automatiskt ställer samma frågor dag efter dag fastnar man i vissa tolkningsmönster. T.ex. - varför har jag inte ett roligare jobb - varför måste jag gå runt och göra dom här meningslösa och skitiga uppgifterna. Ja, då kan man inte förvänta sig några roliga svar. Kanske blir svaret - jag är för dålig för att få något roligare, jag är inte värd bättre, det här jobbet är mitt straff för att jag saknar förmågan att motivera mig eller för att jag var lat i skolan.

När kunden inser att en viss fråga per automatik ger ett svar som tar all kraft och glädje infrån henne öppnar sig en värld av nya möjligheter. Det enda hon behöver göra är att välja en ny fråga ifrån frågebatteriet.

tisdag, maj 13, 2008

Being awake

What does this mean? What is the pattern here, does it mean pain or pleasure?
Our minds are constantly asking these questions. Nirvana is no exception, a Satoriexperience is no exception! I can see that now. Finally.
Why is this search for meaning endless, or almost endless, for most people only interrupted by some rare moments of clarity and peace?? It’s not actually endless, but it will go on as long as our bodyminds will go on. Without this brainactivity we will be in great danger. Trying to stop this activity is not only impossible in the long run, it’s lifethreatening. Many teachings are trying to do exactly that – shutting down our security system.
In the Satsang-culture emphasis is on trying to bring about Satori-experiences in the students. That’s fine but what most Satsang-teachers miss is to help the student interpret their Satori-experience. And if they offer interpretations it’s often by imposing on the student some ready-made model that wont work in the long run. It will work for a month, a year, maybe 3 years. But then the student will become confused and unhappy because the Satori-experience has to be interpreted and integrated, not only in the students personal story and history, but also in his/her social and cultural context.
I have finally understood that a Satori and all kind of mystical experiences HAS to have a meaning. And that meaning is NOT objective and absolute. It can never be. Two persons from different backgrounds can NEVER adopt the same interpretation of a Satori. NEVER EVER!!!!I guess this is the biggest epiphany I have had since I had my life changing Satori in 2004. This realisation didn’t come suddenly in this moment, no, it has developed gradually since I started to study Integral Theory.
Today I can see that all the Satsang teachers that warn us from involving the mind in the Satori are in fact ruining our possibilities to ever get stabilized and rooted in our awakening. At least they have sabotaged my chances to get stabilized in my awakening. I can speak only for myself but I can make a good guess that I am not alone.
Their intentions have of course been only the best. They have tried to point out that a Satori is beyond anything our minds can imagine. Of course it is. And if we want to we can stop right there. We can give up. Sit down on a park bench and bliss out.
When you go into the awake state, the timeless Now, there are two thoughts and feelings that will always come up.
I can die now. Not that I want to die, but this is it, this is perfect, this is eternal, THIS IS IT, so why go on? But at the same time, WHY NOT go on. It doesn’t matter. Nothing will ever matter again, not in an absolute sense. The fundamental difference is that now EVERYTHING matters absolutely – every little speck of dust, every little detail, every cloud in the sky, every smile, every word from everybody is one aspect, one expression of THIS ONE and ONLY perfect, always evolving and changing MYSTERY.It’s like the brain have stopped looking for patterns indicating pain or pleasure. It’s like the endless number of possible patterns are coming all at once, making the brain burn and in that fire, in that light everything becomes something unbelievably beautiful and amazing. Concepts like pain and pleasure disappears like shadows in this bright light of awakening to the Timeless Now.
This life doesn’t mean anything to me! You will start to feel that the only thing that matters is if your unique bodymind can mean anything to life.
You stop asking what you are going to do with your life and start to ask what life is going to do with you. It’s surrender to life. A surrender that can be a blessing or a curse.

From here on, from the awakened state, your path will be full of traps. Living in the awakened state is dangerous. Not to you, not to what you really are, but to the bodymind you are inhabiting. Why is it dangerous?
It’s because the concept of meaning becomes transparent. Meaning becomes like shadows. If you loose meaning and space out into some detached state of timeless bliss accompanied by a distant cry for direction and meaning in time, you will soon become either insane or turn back into a sleep state where your memories of being awake fade out and become nothing but memories of a bad dream when in reality it’s the other way round.

Therefore, Once awake, you have to start intentionally choose a meaning. I was about to say that you have to INVENT a meaning but that is another trap, meaning is something we inherit down through our cultures, it’s a collective thing, not an egotrip. But what if your culture or the social context you operate within is completely unable to provide any meaning to your awakened state? Well, welcome to reality for most awakened people. Then you can find a Sangha on the internet. That is one of the blessings that Internet have brought to the world.
Most importantly you have to find a meaning to being awake, a meaning to the Satori-experience. What does it mean?? Can it make you a better person or does it give you permission to stay the way you are, accept that you are a pig and go on acting like a pig.
Why not pick a meaning, or a Map Of Meaning (MOM like Anthony Robbins calls it) that will allow you to contribute in a way you never thought possible. Why not let the light of freedom shine on everyone you encounter and open their eyes to the beauty and mystery of life??
I’ve picked the MOM provided by Integral Theory. A MOM that I am about to make MINE. A Unique MOM suited for this bodymind only.....

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Why we fall back asleep and why awakening to the Timeless is no big deal

Awakening to the Timeless Now, the NonDual or whatever spiritual label you want to put on it, is in fact no big deal. Everybody have touched the Timeless dimension many times throughout their lives.
It becomes a big deal when we fall into the trap, pointed out by Ken Wilber, to confuse this certain State of consciousness with stages/structures of consciousness. What is meant by that?? To be in the Timeless dimension is to be in a specific State of Conciousness. To interpret it, to ask what it means is to operate in a certain structure of consciousness.
Structures of consciousness is part of a evolutionary process that takes place in time. The Timeless state of consciousness is outside time and evolution.
Here is where everything goes wrong. Exactly here in this confusion of states and structures.
The thing is that we could all be enlightened mystics were it not for the lack of appropriate interpretations of what the mystical /timeless state means. What we have to realize is that since people can be at many different stages/structures of consciousness there has to be many different interpretations available in a culture.
If an individual can't interpret a mystical experience it becomes nothing but a glimpse with no imact on the life of the individual or the society. If I can't evaluate what being in the timeless means, (it could potentially be dangerous) i've better slip back into time and forget all about my glimpse of the eternal.
The point here is that you can't impose your own interpretation of the timeless on somebody else unless he/she is operating in a very similar structure of consciousness.

fredag, maj 09, 2008

Contribution by doing nothing

How can i contribute in this situation to make the world, right here, right now, a little better? That is a good question to ask oneself. If you compare it to other questions that people commonly ask themselves throughout their every day life - like - what's wrong with this situation, or why is everything so problematic?
I have been thinking that a requirement for being able to contribute is that we experience som kind of abundance. We must have something to give. And that something, is of course an interpretation, it's the result of asking the right questions. Here we are with the magic of asking the right questions that Anthony Robbins so often speak about. Questions that can make us experience abundance are for example - what can I be grateful for right now?
And when we explore into that question we see that there are actually no limits to the things we can be grateful for. The beauty around us is simply overwhelming. Especially at this time of the year in sweden. Every little leaf of grass is a true miracle, a pure and radiant form and expression of this mysterious life that shines through this whole manifestation.
And then, when we experience this abundance, this gratitude, then we are ready to contribute. That's how I've been thinking.
But I have found a new way of looking at this gratitude - contributions process. I had this little epiphany this morning.
What if our being, our form, our thoughts and feelings are the greatest contribution there is to the kosmos, to the totality of life? Suddenly it struck me how insignificant any actions of contribution are compared to what we ALREADY contribute with. We contribute by being this miracle, this dance of billions of cells that make us breath. Every breath is a miracle. And what can be a better contribution, a better gift to the world, than a miracle??
Doing nothing but experiencing this kind of aw, this kind of gratitude, is in fact much more than we think. Influenced by all the new-age-talk about energies of dirrent kinds floating around I would say that feeling gratitude sends out the most beautiful energies we can imagine. Just sitting in a room together with other people and feeling grateful for being alive can, if the energies we emanate were visible and had coulours and sounds, offer the other people in the room the most fantastic show you can imagine. That could be a good excersice to imagine the energies we send out to have coulours and sounds.

tisdag, maj 06, 2008

Waiting in line - a Doorway to Eternity - part 1

Have you ever studied people standing in line, to the counter at the local grocery, at the Bank or at the Pharmacy? I work as a pharmacist, and all my customers stand in line to get my help with their drug prescriptions. When they stand there waiting, I don’t think they know that I observe them very closely, It’s an observing that is more like a meditation. I am about to claim that a waiting person can reveal to the observer one of the most fascinating mysteries about the human existence.

The challenge is that this mystery is hidden beneath a thick veil of obvious facts that is pretty hard to look through. I would never have begun this study of waiting people, were it not for a parallel and intensive study of a wide array of contemplative, mystical literature combined with a practice of meditation and mindfulness awareness. When we undertake a contemplative spiritual path of any given choice, it’s very easy to get lost in speculation and theorizing. Being able to anchor our ideas about a timeless dimension of reality and how that dimension might interact with normal every day consciousness, is crucial. All the theories and words has to be centred and structured around, not observable facts like activities, but around subjective experiences that most people can share. One of these experiences is, I would claim, waiting in line. The waiting experience can be subdivided into many grades. When waiting becomes uncomfortable it’s called impatience or restlessness. Waiting can also be less uncomfortable like normal anticipation. Of course it matters what you wait for, if is it something that will bring you pleaser or pain? That do matter, but not ultimately. Ultimately waiting is the same no matter what we wait for or what intensity the feeling has.

I will now just record what kind of thoughts and feelings that appear in me when I study my line of waiting people at the pharmacy. First of all we can notice the obvious fact that a Pharmacy is not a place you visit because you want to enjoy yourself. You go there out of necessity and who could not imagine a place they would rather visit. You can easily observe how their bodies say out loud – take me to a better place, NOW, I don’t want to waste my life waiting in line in this boring place. I want excitement, I want pleasure, I want fun, party, adventure, peace, anything but being here at this damned Pharmacy.
Of course most people are not even aware of these feelings, they think they can tolerate being there waiting, because they are grown up people, they can control their feelings, they can even manage to enjoy the visit, at least that is what they consciously believe. But you don’t have to be a genius at body language to realize that they are trying to deceive themselves. Deep down they hate being there, deep down they have dreams waiting to be manifested, important stuff, fun stuff, adventurous stuff. Waiting in line at the Pharmacy is not something people would call one of their dreams. You have to be some kind of “Zen freak” in order to claim waiting in line to be your dream.

But don’t let us speculate in what peoples unconscious motives and drives are. Forgive me for doing so. It’s not necessary for what I want to reveal to you. Let’s just agree on the fact that life is full of stuff you have to do in order to get to the stuff you really want. Often people want to do things that gets them into a flow state, like a sports activity, some creative activity like dancing, singing, playing an instrument, or an intellectual activity like reading or solving mathematical problems. Very often they also want to just relax, alone or hanging out with friends or family. Anything that puts them into a state of flow. I think I have to say something about what I have understood to be the requirements for a flow state. In order to experience flow you have to do something that gives your mind a direction, a goal, something that, to sound very theoretical, decreases the state of entropy / chaos in the mind. A goal that is realistic is perfect to decrease entropy and achieve flow. Our minds are constantly looking for such goals, and it’s only natural when you wait in a line at the local Pharmacy to create a goal that can be formulated – get out of here as fast as possible. But is that goal really working? My experience is that it doesn’t work very well. It doesn’t make you enter the flow state. Why? You could say that it’s because of the way you interpret the situation. If you interpret the waiting experience as something you have to endure it becomes something you have to endure. But it’s not that simple. I don’t think it is only a matter of interpretation.

Let me change perspective here and introduce the grim and unpleasant factor that is called Death. Because what is it that is waiting for all of us somewhere in the future? Isn’t it Death? That is one way of looking at it but not a very interesting one. Not an uplifting way either. I think we are all waiting for The End of Waiting. We are waiting for the experience of finally having arrived. Arrived at something we hardly can put into words. For the religiously inclined it might be worded as Salvation. For the ones hungry for power or wealth it might be worded as Security. For the ones hungry for love it might be true love. For the ones hungry for ecstasy it might be – well, ecstasy… and so on …
We all have some unclear picture of what “the end of waiting” might be like. Some would say that they actually enjoy waiting, they like the struggle for a goal and as soon as they arrive at any goal they would immediately find or invent a new goal. We could call them warriors, they want war, they don’t want peace. War makes them feel alive. I don’t know if these people, the warriors, could be said to wait for “the end of waiting”, but my guess is that they long for eternal life, for them meaning eternal war. They are probably waiting for some kind of promise that teh war/life will go on for ever. But they can never be at peace because how can they know that the war will go on for ever? What if one day there is peace? What if there is suddenly no more goals to fight for, to strive for? What a terrible fate! I think this last category is the most interesting one. We think we want peace but what if peace is the scariest thing there is? What if harmony will be unbearably boring? What if this life with all it’s chaos, confusion and war after all is what we want most of all?
I would say that then we would really have a reason to be worried. Because how can we know for sure that peace and harmony doesn’t exist?

Another thing that often crosses my mind when watching people waiting in line is that waiting to arrive at some kind of Goal might be the driving force of our whole existence. But I wouldn’t say for sure that it’s the driving force for our WHOLE existence, only the part that eastern spirituality often calls Samsara or Maya or in English, - ILLUSION - .
But what is it that is a illusion? I always come to the same conclusion – Illusion / Samsara / Maya – is Time. The driving force of our whole existence is time. But what if time isn’t something that exists out there, just like that, like some objective truth, what if time is like a dream that we create in our minds in order to make the whole show running? What if time is a fantasy, a fantastic invention, something to play with?

Ram Dass, the famous American Guru, once told of an event that became a major spiritual breakthrough for him. As I remember it he was sitting in a train in India. The trip got delayed for different reasons, over and over again and he started to feel as if this train trip would never end. That filled him with anxiety and he felt more and more intensely how he longed for the traintrip to end. But then, suddenly he thought, okay, what if it never ends? What if I would be stuck on this train for eternity? And suddenly he was filled with immense peace. Maybe it was the acceptance that brought about this sudden shift. Maybe it was something else. I think it was something more than acceptance because to accept such an alternative would be rather bizarre and theoretical, would it not? I think he suddenly broke through the veil of time, the illusion of time. Like he had done so many times before both when meditating and when being on LSD.

Maybe a way to free ourselves from the dream of time is to draw situations to an extreme. I think a way out of time into the timeless is to see our time, our life in an increasingly bigger perspective. Our brain has that amazing capacity. And maybe that is only natural. If it can create time it can destroy it. It’s not impossible for us to get to an intellectual understanding of how our sun has life of it’s own, a birth and a death. Thanks to modern science we know that. But do we feel it? Can we look at our own lives from the perspective of the life of our Sun? That is to say, without panicking, or spacing out? Dare we feel how vast the universe is both in time and space?
I would say that is much less likely. But if we do, I think it’s a way to unravel the mystery of time, so to say – destroy our own creation, our own fantasy. But that takes a lot of courage. I don’t say I am more courageous than anybody else since I spend so much time contemplating on these issues. It’s more like I am forced to do it! I’m kind of spellbound with the project of trying to look through our collective spell. It scares the hell out of me every time but I can’t stop myself. I am like a person who can’t stop watching horror movies even if it makes him/her unable to sleep at night.

And with this in mind it can’t be anything but great humour to hear a customer be upset about waiting for 45 minutes and finding that totally unacceptable. Sometimes I have a hard time not bursting out in laughter when people complain over having to wait in line. But the laughter bubbling up inside me can very easily flip over and turn into crying. It’s something that is so painful about meeting people entirely contracted in an extremely narrow time perspective. How painful it must be being unable to shift between different time perspectives.
It’s a tragedy to experience 45 minutes like an eternity in a negative sense but it’s an even bigger tragedy to believe that our lives last for an eternity. Why?
Isn’t that obvious? It gives us an excuse to postpone every good intention we ever have. – Oh, that I can do tomorrow, we think.
But the tragedy can also be seen the other way round. As everybody have experienced time tends to move slower or almost stop when we have an peak experience. This is true for both positive and negative peak experiences. An extremely dangerous situations like a car accident can slow down time and fill it out with a sensory richness you seldom experience, but even extremely pleasurable experiences like a first kiss can affect time in the same way. Film makers tries to create this effect by playing certain scenes in slow motion which comes pretty close to how we actually experience these situations. Instead of calling them peak experiences we can call them Slow Motion Experiences.

If have now introduced a few different ways to attack the veil of obvious facts that is hiding the great secret revealed by a waiting human being.
Are we waiting for death to come?
Are we waiting for the end of waiting,
for our dreams to come true,
for true love,
for ecstasy,
for passion,
for final security,
for peace or for life to be an eternal war?

Remember, some people love peace and some love war, only that the lovers of war probably won’t tell you about it when they are sober. But why do you think there are so many wars going on if there were no lovers of war. There are even people who call themselves spiritual warriors.

But don’t let us get stuck here in speculations about polarities being dependent on each other. That’s not our aim. Our aim is to explore the waiting experience and see if it can in fact be one of the most elegant doorways into another dimension of reality. A reality that we often call a mystery because our language is unable to encompass it. But there is actually nothing mysterious about this dimension as soon as we let go of our attempts to capture it in language. As soon as we see words as they do in the Zen tradition, like pointers, or as they say, like a finger pointing to the moon. The trap is our fascination with language, a fascination that is very understandable, I guess that never before have any organisms been able to use such sophisticated means of communication. How can we not get stuck in that trap?

Well there are many ways, but let us here focus on one that I find to be one of the most brilliant – diving into the waiting experience by breaking through the veil of obvious facts. And let us start at the local Pharmacy where I work.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,