söndag, maj 25, 2008

Om språkets dualism - varför måste man avskaffa vinnare för att avskaffa förlorare?

På en privat session med Guru Hashi Mashi utspelade sig följande samtal:

B: Det är en del av det vi pratade om igår som gör mig rätt förbannad, det får mig på uselt humör helt enkelt, vet inte vad det triggade igång i mig, eller så var du helt enkelt ute och cyklade. Du sade att snällhet kräver elakhet. Att krig kräver fred på samma sätt som ljus kräver mörker. Alltså det där är helt enkelt inte sant. Ljus och mörker, javisst, det håller jag med om, men snällhet och elakhet håller jag inte med om. Det är fullt möjligt att leva i ett samhälle där människor är vänliga och glada. Ett samhälle där det är fred, där det inte förekommer våld är ingen omöjligt utopi. Vi har sett sådana samhällen på många platser och tidpunkter igenom historien. På dig lät det som att allt vi kan uppnå med att sträva efter snällhet är att komma till en balanspunkt där det råder 50% snällhet och 50% elakhet. Jag menar, det suger ju att se det så. På dig lät det som att man, om man kommer til ett läge där människor är mer vänliga än elaka, har uppnått en sorts obalans som man kan vara säker på kommer balansera ut sig själv med hjälp av mycket mer elakhet i framtiden. Varför kommer du med såna här grejer Hashi Mashi?

GHM: För att du skall komma ihåg det viktigaste.

B: Som är...?

GHM: Våga vara i det som är större än språket, större än den dualism språket låser in oss i. Om du springer runt och jagar en polaritet hela livet, låt säga snällhet, så kommer du glömma bort att du är fri. Du är inte begränsad av språket. Och ärligt talat. Snällhet är en tolkning. Håll med om det. Jag skall ge ett exempel på hur tokigt det kan bli med tolkningar av snällhet. Vi har en hel generation nu som drabbats av det syndrom som av psykiatrikern och författaren David Eberhard kallas för "Disneyfiering". Man har sett så många snälla rovdjur som blir bästa kompis med sina offer att man drabbats av någon sorts helt sjuk syn på naturen. Detta är tror jag en av förklaringarna till Veganismen och extrem djurrättsaktivism. Jag menar, hallå, lejonet måste döda antilopen. Det är inte elakt, det är naturligt. Lejonet är inte snällt om det låter antilopen leva.

B: Okej, jag förstår poängen. Men som alltid hårdrar du dina poänger. Jo, visst är det lätt att glömma bort dimensionen bortom dualismen. Men när man jobbar med motivation, med att hjälpa människor att växa, att vakna upp till sin egen potential, då måste man ta det steg för steg. Att kasta ut människor rakt ut i vittnet, i den observerande uppmärksamheten, kan vara lite väl häftigt. Eller?

GHM: Jag tror du kan behöva tänka om där. Hur går det förresten med din nya bok? Hur går det med packeteringen?

B: Jo, men det är väl just här som jag sitter fast lite. Det kanske ligger något i det du säger, att det är lätt att fastna i dualismen. Men jag tror ju att vi måste lära oss hantera dualismen på ett bra sätt för att bli fri från den och kunna gå vidare. För så länge vi hanterar dualismen på ett taffligt sätt och ställer till det för oss, hamnar i konflikter, saboterar för oss själva, ja då kommer vi ha fullt upp med att röja runt där nere i dualismen.

GHM: Det ligger mycket i det. Men jag tror vi måste lämna det här med att bli en vinnare på ett egoplan. Alltså, all coaching som går ut på att bli en vinnare, att bli framgångsrik, den leder ingenvart. Eller rättare sagt, den leder en liten bit, sedan hamnar man i en återvändsgränd. Att bli bättre än sina konkurrenter kan vara en drivkraft för många, men bara en bit på vägen och absolut inte som ett sorts ledmotiv i livet. Det är först när vi börjar intressera oss för hur vi kan hjälpa andra att förverkliga sin potential som det blir meningsfullt att syssla med mästerskap. Det ligger mycket i det här att vinna inte spelar någon roll, det är hur väl jag utnyttjar min potential som räknas. Man kan komma sist i en tävling och ändå ha presterat 100% av sin förmåga. Det är det intressanta, hur stor del av min potential man förverkligar.

B: Det här gav mig en idée. Inom all coaching borde man börja med att släppa jämförelser med andra. Det är en fälla. Det ser ut som en drivkraft, kan till viss del fungera som det, men leder inte dit vi skall. För när jämförelse med andra driver oss fastnar vi i vinnare - förlorare. Vinnare som begrepp är just ett sånt där dualistiskt par som ljus och mörker som du beskrev - eller hur. Vi kan inte få fler vinnare. Alla kan inte bli vinnare, precis lika lite som vi kan avskaffa natten. Men att se på sin egen potential, att fokusera på hur den kan förverkligas, det ger mening.

GHM: Mycket bra. Jobba på!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

UA-3343870-1