söndag, juni 01, 2008

Hälsad vare backlashen på make-over-hysterin

Det är märkligt hur vissa teman, vissa perspektiv återkommer i cykler. Ett tag kretsade allt mitt tänkande runt acceptans, sedan tog andra teman över. Nu har temat acceptans återkommit. Jag inser att där finns en intim koppling till tacksamhet. Jag håller nu på och skriver om tiden och varför människor upplever att de inte har någon tid till det viktiga. Det slog mig att "make-over-kulturen" är själva antitesen av både tacksamhet och acceptans. Hur skall man kunna känna tacksamhet när man hela tiden matas med stimulans till att förändra och förbättra. Hur skall man kunna acceptera det som är om det i nästa stund skall göras om. Jag pratar om allt ifrån yttre make-over som hus, trädgårdar, klädstil, kroppens muskler och fettlager osv till inre make over som handlar om att utveckla sin personlighet, rätta till fel och brister i sin karaktär m.m. Om man inte passar sig kan detta med att acceptera och känna tacksamhet lätt förvandlas till ännu ett inre make-over-projekt. Men det behöver inte hända.
Med en dåres envishet känner jag att det är viktigt att påpeka att det inte är fel med make-over. Om det gör vissa lyckliga att ägna all vaken tid åt make-over så go for it!
Men när den inre oron, rastlösheten och otillfredställelelsen växer ju mer man mejkar-over, ja då kanske man skall använda vår allra mest fantastiska egenskap - att flytta uppmärksamheten genom att ställa nya frågor.
Man kan byta frågan - vad kan göras bättre - till - vad kan jag känna tacksamhet för. Man kan byta frågan - vad är inte bra nog - till - vad kan jag älska villkorslöst, utan att döma?
Om vi inte kan svara på den frågan är det något i vår grundläggande mänsklighet som håller på att dö, nämligen vår förmåga att älska villkorslöst. Vår längtan att bli älskade villkorslöst kan vi också glömma bort eftersom vi blivit så hypnotiserade av make-over-hysterin. Varför skall vi mejka-over? Är det för att det är roligt eller för att vi tror att vi då äntligen kanske blir värda respekt och kärlek. Jaja, jag vet, det är låter som värsta psychobabblet, men det är faktiskt en intressant fråga. För make-over är nämligen inte bara roligt som det framstår på TV när man kan klippa ihop en illusion av att det går på en halvtimme. Make-over är skitjobbigt och dyrt och om man inte vet vilken belöning man är ute efter och att den belöningen verkligen är mödan värd, ja då har man problem - vilket många har idag.
Jag tror att make-over-hysterin kommer få en backlash i form av en rörelse som handlar om att känna tacksamhet över det man har, det man är, det andra är, det världen är. En rörelse där vi upptäcker vår förmåga till villkorslöst accepterande av oss själva, av andra och av livet som det är Här och Nu. Och jag välkomnar en sådan rörelse. Den är redan på väg. Jag ser hur den sipprar in med sin livgivande saft i en torra döda jord som make-over-hysterin lämnat efter sig.

2 kommentarer:

  1. Jag håller med dig fullständigt. Jag håller på och arbetar på mitt hus och folk runt omkring mig föreslår förrändringar som innebär att jag ska arbeta och slita som fan lång tid för att få enbra standard. Medans jag känner att jag är nöjd och tacksam som det är. Jag vill leva och må bra som det är....man har ju så mycket annat att lägga energi på ....mitt fokus är mig själv i dag. Jag ska få tid till mig. Jag blir inte lyckligare för att jag lyfter golvet och isolerar. Jag betalar hellre lite mer i vinter.....eller eldar mer. Jag skulle hellre lägga pengarna och tiden på ett vindkraftverk eller liknande.

    Tack igen för alla bra inlägg du gör...det hjälper mig vidare.

    SvaraRadera
  2. Underbart att höra att vi är fler som odlar tacksamhet och acceptans. Men oftast när jag pratar om det här blir jag attackerad med idiot-argument, (inte minst från mina egna inre kritiska röster) i stil med - jaha, så vi skall bara sätta oss ner och hålla till godo med ett sunkigt liv, en sunkig kropp, en sunkig värld med tusen och en saker som behöver rättas till och förbättras. Tacksamhetens blomma är så lätt att trampa ner. Och sedan glömmer vi bort att skönheten ligger i betraktarens öga ... liksom sunkigheten... eller hur?
    Har du också märkt att fler och fler börjar odla tacksamhetens blomma? Visst verkar det som en rörelse som börjar sprida sig i samhället?
    Såklart skall vi inte odla tacksamhet för att den skall bli den enda blomman i vår inre trädgård utan för att den är så vacker och ger så mycket kraft och inspiration att skapa på ett nytt och livgivande sätt. Det är en himla skillnad på att skapa utifrån en känsla av överflöd, eller hur? jämfört med att skapa utifrån en känsla av brist, en känsla av att JAG MÅSTE fixa till det här för att duga. Sanningen är att vi duger aldrig, vi är mirakel!!! Duga är ett ord som inte platsar i samma kategori som ordet människa. Vadå duga!? Om man målat en kökslucka men färgen har råkat rinna lite, ja då kan vi säga att det DUGER ändå. Men en människa .... hallå ... femtio TRILJONER celler som var och en är ett helt universum och alla dessa celler samarbetar för att vi skall kunna ha den sagolikt obeskrivliga upplevelsen av att vara människa.
    Apropå det där med vindkraftverk. det låter intressant! Vad kan ett sådant projekt gå på?

    SvaraRadera

UA-3343870-1