måndag, juni 02, 2008

Rösterna i mitt huvud som utger sig för att vara jag

- Det här skall bli kul, det här kommer bli en intressant bok!
- Jo, men kommer jag klara av det, kommer jag inte tröttna och upptäcka att jag har för lite kunskaper?
- Jag tror att jag kommer fixa det, det handlar inte bara om hur mycket kunskaper man har, det handlar om hur man strukturerar dom.
- Jo, men jag har aldrig varit bra på att strukturera mina tankar.
- Är det verkligen sant, min förra bok, Minfulness, blev ju ganska bra.
- Det var vad jag tyckte, men var det någon annan som tyckte det?
- Jag tror flera personer tyckte den var bra, dom sade ju att dom gillade den!
- Jo, men det sade dom säkert bara för att vara snälla.
- Tänk om dom verkligen menade att dom gillade boken!
- Jag tror inte det.
- Hur kan jag någonsin få reda på om dom verkligen gillade den?
- Spelar det någon roll?
- Egentligen inte.
- Varför inte?
- Jo, för huvudsaken är ju att det var en positiv process för mig att skriva den.
- Ja, men om jag bara skrev den för min egen skull hade jag väl inte behövt dela ut den till höger och vänster och dessutom lägga ut den på nätet!
- Nej, det är klart. Det är nog viktigt för mig att bli bekräftad.
- Ja, eller så är det viktiga att kunna dela med mig av det som betyder något för mig!
- Ja, men om jag skall lyckas med det får jag nog lära mig att skriva lite bättre.
- Många säger spontant att dom tycker jag skriver bra.
- Jo, så förutsättningarna för mig att skriva en ny, riktigt bra bok är goda!
- Ja, men det är många som skriver bra böcker inom området personlig utveckling och andlighet. Konkurrensen är stenhård.

- Se där, ett underbart exempel på inre dialog. Är denna inre dialog funktionell? Gynnar den mig?
- Det kanske jag borde fråga en KBT-terapeut. Dom är ju experter på att trimma andras inre dialoger.
- Jag kanske rent av borde läsa in mig på KBT, eller gå till en KBT:are?
- Nja, behöver jag det? Jag tycker jag fungerar ganska bra som jag gör.
- Ja, men fungerar jag tillräckligt bra för att uppnå det jag vill?- Det beror på vad jag vill. Vet jag egentligen vad jag vill?- Det är väl det som är problemet.

Hjälp så rörigt det här låter. Vem är vem här? Det är olika röster som pratar men alla säger att dom är jag. Hursomhelst är alla rösterna inom mig, i mitt huvud. Men vem är jag?
Fel fråga.
Vem är mest jag?
Konstig och svår fråga.
Jag har kommit fram till att ingen av rösterna är jag, dom bara låtsas vara jag. Det handlar om enkel logik. Om jag kan höra rösten, så måste ju JAG vara den som hör rösten. Det kan inte finnas två jag. Det är omöjligt.

Det här är hur enkelt som helst egentligen om man bara reder ut några få missförstånd. Mycket av förvirringen skapas av talesätt som vi inte ifrågasatt. Här kommer ett exempel på ett talesätt som skapar förvirring:

- Jag brukar säga till mig själv att slappna av. Ta det lugnt Björn, du kan det här! Du har lyckats många gånger tidigare och den här gången är du väl förberedd. Håll dig bara kall och fokusera på det du skall göra så kommer det gå vägen!

Om jag hör den här peppande rösten i mitt huvud så kan det ju inte vara jag, subjektet som pratar. Eller hur? Det är väl självklart. Jag måste vara den som hör rösten och rösten måste vara någon annan. Det finns ett annat talesätt som är mer klargörande.

- Då hörde jag mig själv säga något som jag ännu ångrar. Orden bara kom ut ur munnen på mig och jag skulle göra vad som helst för att kunna backa bandet och låta det där hemska förbli osagt!

Detta talesätt indikerar att det finns ytterligare en aktör här. För det första finns det en inre röst som genom tal uttrycker något opassande, för det andra finns där någon som lyssnar och för det tredje, någon som inte gör sitt jobb. Någon som annars brukar gå in och bestämma vad som skall sägas och inte sägas. En kontrollant. Men den här kontrollanten har av någon anledning inte kopplats in.
Min slutsats är enkel. Kontrollanten är en av de röster vi ofta hör. Om man är en spontan person hör man kontrollantens röst mera sällan, är man kontrollerad och kanske blyg och osäker, hör man den ofta. Den kan låta såhär

- Jag borde säga till henne att hennes att … Nej, tänk om hon missuppfattar mig. Tänk om jag ställer till det. Jag säger det inte nu i alla fall. Kanske imorgon.

Den rösten är en av många röster som utger sig för att vara jag. Men det kan det inte vara eftersom JAG kan höra den.

När JAG säger att JAG hör ”mig själv” menar jag i själva verket att jag hör en röst i mitt eget huvud. Att klargöra dom här sakerna för sig själv är fundamentalt om man vill lära känna rösterna för vad som är – nämligen objekt i mitt medvetande på samma självklara sätt som min kropp är ett objekt. Jag säger MIN kropp. JAG (subjektet) och MIN kropp (subjektet)

Många människor tror att bara för att rösterna säger ”jag” så är dom rösterna. Men dom är inte rösterna utan HAR rösterna precis som dom HAR kroppen.

På precis samma sätt som man kan välja om man vill rikta sin uppmärksamhet mot kroppen som helhet, valda delar eller på t.ex. andningen, så kan man välja om man vill rikta sin uppmärksamhet mot rösterna i huvudet.

Många människor har sin uppmärksamhet riktad mot rösterna i stort sett hela tiden. Dom har nästan glömt bort sina kroppar. I vårt samhälle stimuleras vi (våra röster) intellektuellt på så många sätt att det är nästan omöjligt att vila från rösternas oavbrutna kommentarer, diskussioner, analyser, frågor och åsikter m.m. Det är prat, prat, prat i huvudet hela tiden.

Ett underbart sätt att få en liten paus från detta är att ägna sig åt någon fysisk aktivitet som kräver stor närvaro eller som är så krävande att vår uppmärksamhet måste riktas mot kroppen eller aktiviteten.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

UA-3343870-1