söndag, juli 13, 2008

The Trance of normal consciousness

Adyashanti pratar ofta om risken med att "go into trance" när man väl kommit in i ett uppvaknat tillstånd. Vad menar han?
Ordet "trance", på svenska "trans", bär många olika betydelser men att vårt normala medvetandetillstånd skulle vara ett trans-tillstånd torde vara vedertaget endast inom NonDuality-kretsar. Hittade därför en intressant grej på wikipedia

Beta brain waves designate the general state of waking consciousness. As a consequence, this state has been 'normalized'. This normalization is a challengable value judgement. This consciously awake beta state may still be considered as a trance because it involves the selective filtering of information and utilizes cognitive, awareness and mentation resources in specific ways.
William James (Neophytou, 1996):

Our normal waking consciousness is but one special type of consciousness, whilst all about it by the flimsiest screens, there lie potential forms of consciousness entirely different…. No account of the universe in its totality can be final, which leaves these other forms of consciousness quite disregarded.

Gurdjieff (Neophytou, 1996):

Consciousness [normal waking] is a state of light Hypnosis and few people are ever truly awake.

Aldous Huxley (Neophytou, 1996):

Normal consciousness is a narrow segment of our potential consciousness. He regarded the brain and sense organs as a kind of reducing valve thru [sic] which experience was funneled to protect us from being overwhelmed.

Jag tycker ju att NonDuality-rörelsen har alldeles för mycket värdefullt att bidra med för att ha råd att hålla sig med ett språk som skapar förvirring. Jag tycker fortfarande att TIMID-modellen är klargörande och hjälper mig att hålla styrfart genom djungeln av läror inom NonDuality. Enligt TIMID-processen är den "trans" Adyashanti pratar om ett tillstånd där vi inte längre kan se igenom illusionen. På sistone har jag insett att detta inte alls är "andligt" eller konstigt. De insikter vi behöver för att hålla oss vakna finns inbyggda i många kulturella kontexter som är långt mer spridda och accepterade än det smala lilla perifera segment som NonDuality-rörelsen utgör.
Ta t.ex. hela det postmoderna "mindsetet" där absoluta sanningar inte längre har någon plats helt enkelt för att man sett igenom dom. Man ser hur varje så kallad sanning endast utgör ett av oändligt många perspektiv och att antalet möjliga tolkningar av detta ynka lilla perspektiv också är oändligt.
Ett annat språk för att uttrycka samma sak är det som används inom KBT, den terapiform som vinner allt större spridning och erkännande. Där handlar det helt enkelt om att se att våra sanningar, i form av tankar och automatiska handlingsmönster, kan ifrågasättas och ersättas av sådana som fungerar bättre. Man kallar visserligen inte dessa våra dysfunktionella tankar och mönster för "illusioner" men betydelsen är densamma. De är relativa och inte absoluta. Och detta är väl en annan, bättre definition av "illusionen" eller "egot", något som är relativt.

2 kommentarer:

  1. Hej Björn, kul att hitta dig här på nätet. Jag minns nu faktiskt att jag läst dina saker förut... Ditt inlägg är ju befriande fritt från pekpinnar. Bra. De motverkar bara sitt "syfte", sitt relaterande syfte ;-) Visst, allt är relaterande i denna värld. Alla ord är relaterande till andra ord, alla antaganden stöder sig på andra antaganden i all oändlighet. Alla vetenskapliga slutsatser lutar sig i slutändan på en premiss som inte riktigt håller (kan inte allt om vetenskapens stötande och blötande).
    Postmodernismen lämnar fältet fritt för att skapa sig en egen sanning, eftersom någon sanning ej påstås finnas. All tro gör detsamma, eftersom tro förutsätter tvivel som relaterande motpol. Egentligen är ju tro och tvivel samma sak i olika laddning... nänstans övergår tvivel till tro... Såsom neurotisk lycka och aggresivitet, de är detsamma, och lyckas motpol är inte olycka, och dess motsats är kanske avsaknad av lycka.. Hmm, jag babblar på, jag menar inget särskilt, men babblandet "händer".
    :-)
    Sanning ja... dösvårt att tala om, den sanning som jag ändå brukar hävda finns är ju bara att det som finns finns, och att det upplevs genom oss, men att vi egentligen inte finns, upplevandet händer. Vi fäster så mycket vikt vid de bitarna som vi fokuserar på, vår illusion, och ser därför inget annat.
    Visst, illusionen finns ju också, men den är så marginell och oviktig.
    Många mår så dåligt i sin tro på tankar, och alla konflikter med dess följder skapas ju ur tro på tankar. Därför brukar jag peka på möjligheten att inte tänka, att se det som Är och skapa en ickereaktiv punkt i universum varigenom lidandet försvinner.
    Det är fullt möjligt. Jättelätt faktiskt. Ändå sker detta sällan.
    Så nu har jag klätt detta med ord och därför är det såklart helt osant. Samtidigt vill jag påstå att det finns nåt som Är, om inte sant, så i vart fall Är. Det som är.
    Ord... vilket elände :-D
    Om man tillfullo ser igenom ett enda ord så försvinner tron på alla koncept.
    Vi är ju redan det. Tankar slutar hända. Och vi "upplever" eller "ser" en perception av saker som de är (en variant) och denna är fri.
    Och då mår vi "ingenting" vilket känns jäkligt bra till en början. :-) Så länge det inte normaliserats som du säger.
    Ska läsa vidare i bloggen nu.
    Min blogg som är taskigt skriven finns här om du är nyfiken: seeingwhatis.wordpress.com
    Hej!

    SvaraRadera
  2. Hej!
    Visst är det kul ändå med språket. Jag tyckte om att läsa dina krumelurer.
    Att skapa en ickereaktiv punkt i universum varigenom lidandet försvinner ... vilken grej! :)
    Det är stora grejer. Ibland är det spännande att tampas med stora ting. Skriva på bloggar och annat kul. Skall läsa lite på din blogg nu.
    Tack för att du finns ... om du nu gör det. Vilket jag ändå vill tro :)

    SvaraRadera

UA-3343870-1