lördag, augusti 02, 2008

Jag får inte mina problem gratis - måste jobba hårt för att skapa dom....

Varför alla dessa former? Varför illusionen om separation? Varför skapar vi problem i form av mentala luftslott som vi sedan löser upp? Om och om igen? Jag har börjat sammanfatta alla dessa lekar med ordet TIMID som är en förkortning av TID - MENING - IDENTITET. Många kallar dessa lekar för Illusionen - då med en negativ klang. Varför då? Det är en skapelse helt enkelt. Form ur det formlösa. Allt detta måste vi fortlöpande konstruera. Om vi inte skapar illusionen så finns den inte. Då finns endast den rena verkligheten. Och den är EN och DEN SAMMA och EVIG.
Det som fascinerar mig är insikten om hur mycket arbete som hela tiden krävs för att vi skall upprätthålla vår illusoriska verklighet. Vi jobbar hårt hela dagarna på att hålla vid like den där mentala konstruktionen som vi kallar JAG. Och tack vare allt detta arbete kan JAG drabbas av alla dessa problem. Men problemen kommer inte bara till mig, jag får dom inte serverade på ett silverfat ... nej, jag måste jobba hårt för att skapa dom. Puh!
Vilket slit.
Varför?
Ja se det är mysteriet.
It's a game.
It's a dance.
Even when it hurts like hell...
A dance in paradise.
A dance of suffering ... and a dance of joy ... a dance between opposites.

Jo visst. Det där har vi alla sett. Och vi har alla undrat. Vi har lärt oss att bevittna. Att iaktta. Att allt går över. Meditation.
Men jag har aldrig tidigare frågat mig varför LIVET - DET FRIA - ENHET & EVIGHET - v ä l j e r att gå in i denna dans - förlora sig i dansen - offra evigheten för att få tiden - offra enheten för att få separation. VA!?
Det är ett vansinnigt högt pris vi alla betalar för att få dansa separationens och tidens dans.
ETT SJUKT HÖGT PRIS!!!
Hur kan det vara värt det?
Så har jag aldrig sett på saken. Och så började jag fundera, och lyssna på Adyashanti, och fundera lite till, och låta den här frågan leva sitt eget liv i mig och till sist såg jag att det alltid är samma sak som får oss att göra vansinniga saker - it's l o v e ....
Vi älskar den här dansen, vi älskar den här upplevelsen av att vara människa i den här makalösa skapelsen som vår kropp är. Och den här hjärnan som vi har. MAGNIFIKT.
Vi har förälskat oss, helt och fullt, hopplöst, i separationen och tiden. I vår egen skapelse. Och det är precis det vi skall göra. Älska.
Hjälp, hur styr jag undan för plattityderna nu, plattityderna om att "it's all about love" Åh nej, det blir så patetiskt och löjligt. Men så är det. Orden är så små jämfört med livets storhet. Åh nej, hör ni, förlåt mig. Jag skulle så gärna hitta några ord som reflekterar ljuskraften i den här uppenbarelsen. Jag lever med den varje dag nu.

Jag har så ofta undrat över vad det där med "shift of perspective" betyder när man pratar uppvaknande och upplysning. Vad menar dom? Dom säger att man inte längre upplever världen från egots perspektiv. Hur då? Vad betyder det?
Kanske betyder det att man upplever hur ENHET & EVIGHET liksom går in och genomstrålar vårt ego, vårt lidande, vår kamp, utifrån och in liksom. OMSLUTANDE. Är det ett omslutande, omfamnande perspektiv? Jaa, det är det. Det är kärlek. Man tar liksom den här eländiga lilla varelsen i sin hand och fullkomligt svämmar över av kärlek. Vårdar den ömt. Värmer den. Vaggar den. Håller om den.
Livet alltså.
Inte jag.
Det är ju bara så tydligt hur mycket livet älskar all denna separation och tid och allt det lidande som skapas. Livet i betydelsen ENHET & EVIGHET. Är detta ett stort steg att ta, att börja se på sig själv och andra utifrån ENHETENS & EVIGHETENS perspektiv?
Nej. Det är inte stort. Men det innebär för mig att jag inte längre längtar efter frihet. Jag undrar inte längre hur jag skall ta mig ut ur den här jämmerdalen kallad världen. Jag undrar inte längre över vem som skall befria alla dessa stackars satar från deras lidande. Det är inte längre en fråga jag ställer mig. Jag har slutat vänta på frälsningar och frälsare.
Det var Adyashanti som på en satsang sade något i stil med - frågan är inte hur vi skall kunna uppnå tillstånd av ENHET & EVIGHET (min favoritterm för Paradiset, GUD, Tao ... ) hur vi sedan skall lära oss stanna kvar i dessa heliga tillstånd, hur vi skall undvika att ramla tillbaka ner i vårt helvete av separation och tid. Nej, det är FEL fråga ... hmm... Istället är ju frågan varför ENHET & EVIGHET om och om igen väljer att skapa separation och tid och sedan offra sin frihet och så helhjärtat gå in i trance, gå in i glömska, gå ner i helvetet. Det är frågan. Och man kan tillägga, för att göra frågan ännu intressantare, hur vi kan lägga så mycket tid och kraft på att om och om igen skapa separation och tid.

Det är nu det blir fascinerande. Det är nu man så lätt kan göra det där perspektivbytet. Det måste vara av kärlek. Av leklust och kärlek. Nu upplever man löpande hur man om och om "går in i" den här kroppen, "går in i" den här hjärnan. Väljer det. Av kärlek. Och då plötsligt ser man att separation och tid ÄR ETT OCH DETSAMMA som ENHET och EVIGHET.
Vågorna är havet.
Dom är åtskilda men bara på ytan.
Vågorna är en dans på havet.
Separation och tid är en Dans på ENHETEN och EVIGHETEN.
En kärleksdans.
En omfamning.
Livet omfamnar mig och detta ses med livets ögon.
LIVETS ÖGON
Joo... så är det. Livet har ögon.
LIVETS ÖGON ser på den här människan, ser in i hennes ögon, in i egots ögon.
ENHETENS och EVIGHETENS ÖGON ser in i separationens och tidens ögon. Och flödar över av kärlek.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

UA-3343870-1