onsdag, augusti 27, 2008

Om att tapetsera om fängelse-cellens väggar, lägga nytt golv och måla taket

"The walls that enclose us are made of belief.... " Jed McKenna.
Jag tycker detta citat i sin enkelhet lyser väldigt vackert.
Det får mig att tänka ett steg längre också. 99% av alla självhjälps-böcker, -kurser, -workshops, -utbildningar o.s.v. Handlar om att tapetsera om och snygga till den lilla mentala fängelse-cell där vi lever våra liv.
"Elaka" killar som Jed ger blanka fan i hur vår fängelsecell ser ut. Han ägnar alla sin energi på att hitta ut. UT I LJUSET.

Uaaahhh, jag ryser när jag tänker på hur fängelseinredarna går omkring med en gloria av godhet och kärleksfullhet omkring sig. Satsangvärlden är kanske den värsta fängelseinrednings-businessen av alla.

FÄNGELSE-MAKEOVER

Där har vi det. Det är vad 99% av alla goda människor sysslar med. De som vill hjälpa oss. De som älskar oss och vill vårt bästa. Och vi vill ha ett mysigare fängelse. Det vill vi. Så vi säger ja och AMEN. Och så säger vi TACK!!! Och så betalar vi. Dyra pengar.

Varför är Satsang-fängelse-inredarna dom värsta?

Smaka på det ordet - Satsang-fängelse -

Jo för det farligaste bullshit vi kan utsättas för är det som har störst likhet med sanningen - MEN ändå inte är sanningen. Det är som att man tar sanningen och vänder den upp och ner. Då funkar det inte. Det är som att Satsang-lärarna ger oss nyckeln till friheten, den passar i låset ... men istället för att låsa upp ....
... visar dom oss hur vi skall vrida åt fel håll ...
... så vi vrider om låset en extra gång ...
... nu kommer vi aldrig ut ...

Jag är beredd att omvärdera Jed McKenna.
Han gör vårt fängelse mycket mindre trevligt. Och han lär oss följande
DÖRREN HAR ALDRIG VARIT LÅST. VI BEHÖVER INGEN NYCKEL. VI HAR REDAN ALLT VI BEHÖVER FÖR ATT KOMMA UT. DET ÄR BARA ATT GÅ UT.
och i all sin enkelhet är detta så sjukt svårt. Varför?
för att vi då blir ensamma. EN-SAMMA. Vi vaknar upp till vår ensamhet. Men inte bara ensamheten som en metafor för andlig insikt. Att allt är EN och den SAMMA. Nej, vi vaknar också upp till en bokstavlig ensamhet. En ensamhet bland bröder och systrar.

Vi leds ihjäl av att syssla med fängelseinredning.
Vi orkar inte låtsas längre att fängelseinredning är något behjärtansvärt.
Det hade varit behjärtansvärt om inte fängelsets dörrar stått öppna. Men nu står dom öppna. Varför vill ingen gå ut?
Jo, ingen vill börja. Ingen vill gå om inte familjen och kompisarna går med. För vi är så FÄSTA vid tanken på att gemenskap är heligt. MEN om det är en gemenskap som har sin grund i PROJEKT FÄNGELSE-INREDNING då kan den fara och flyga.
Så tycker i alla fall jag.

11 kommentarer:

  1. Fängelsedörren är öppen. Men väldigt få dröm-karaktärer verkar se det. Föreställningen om att vara ett separat jag skiljt ifrån separata andra och omvärlden är ju själva fängelset. Att inse detta är att se öppningen. Steget ut är att notera den Medvetna Närvaron i vilken det separata jaget uppstår och förvinner. Detta Vakna Vara är vår sanna natur. Hejdå fängelse! Hej Verkligheten!

    SvaraRadera
  2. medveten närvaro är en bra pointer till DET som är frihet. Men visst är det en paradox att man är både EN-och-den-SAMMA och ENSAM när man är i FRIHETEN. Och vad tycker du om den där "lilla" ensamheten. Egot Björn "freakar" ut när det börjar bli en levande verklighet...
    Hur är det för dig?

    SvaraRadera
  3. Tack för din uppriktighet i inlägg och kommentarer!
    Jag är inte helt säker på vad du menar med ensamhet i detta sammanhang. Vårt Naturliga Tillstånd eller det Vakna Varat är bortom två OCH BORTOM ETT. Det icke-begreppsliga rena tillståndet. Här och Nu är vi Detta. I Detta Här och Nu tillåts alla känslor, tankar och intryck att Vara som de är. Känslor av ensamhet och förvirring är OK! : )
    I Detta Här och Nu skrattar "min" dotter åt "mig" medan TV:n ackompanjerar. "Jag" är inte åtskild ifrån Detta. Hur kan "jag" känna "mig" ensam? ; )

    SvaraRadera
  4. ensamhet ja, jo, vägen till den stora EN-OCH-SAMMA-HETEN, går igenom den lilla ensamheten. I den stora ENSAMHETEN finns ingen separation och därmed ej heller någon gemenskap på det där "behövande", "räddhågsna" sättet. Men den rädslobaserade gemenskapen har en skönhet och en värme som också är kulturellt sanktionerad till den grad att det blivit tabu att ifrågasätta den. Om vi använder begreppet uppvaknande här som metafor för upplysning, så tror jag att jag och många med mig faktiskt väljer att om och om igen somna om därför att värmen i rädslobaserad gemenskap är så djupt tillfreställande.
    Men samtidigt kan den aldrig mer kännas sann och äkta. Alltså måste den släppas. Och den processen gör ont. Inte ont i min sanna natur men i egot. Är du med?

    SvaraRadera
  5. För inte så ”länge sedan” var ”jag” i en liknande situation. ”Jag” hade många idéer om vad uppvaknande skulle innebära, många förhoppningar och en del farhågor. Bland farhågorna fanns en som kanske liknar ”din”. Jag skulle bli tvungen att ge upp allt som jag hittills ansett viktigt i livet. Alla ”låga”, ”icke-andliga” intressen och begär. T o m bilden av mig själv som sanningssökare skulle brinna upp. Vad skulle andra tro om mig om jag gav upp detta ”normala” liv med alla därtill hörande värderingar?

    ”Sedan” hände det. Idéerna om vad uppvaknande skulle innebära försvann. ”Jag” försvann.
    Men allt, ALLT var precis så som det alltid varit, fast utan ”jag”. Det mest ”ospeciella” och vardagliga tillståndet kom till förgrunden. Det hade väntat i bakgrunden hela tiden medan ”jag-berättelsen” pågick.

    Den radikala sanningen är att det aldrig funnits någon Björn Clausen. Björn är en berättelse som lever vidare bara så länge som den berättas. När intresset för historien upphör försvinner personen och det alldeles vardagliga tillståndet infinner sig. Ett tillstånd som inte fäster något intresse vid ”den inre monologen”. Verkligheten utan kommentarer.

    Som ”du” vet finns det otaliga paus/stoppknappar att trycka på för att hejda kommentatorspåret. Har ”du” t ex märkt att tanken ”jag är Björn Clausen” inte är medveten? Lägg också märke till att seendet, hörandet, smakandet, kännandet, luktandet händer utan behov av kommentarer. Dessa ord uppträder här och nu i medvetandet utan att någon behöver säga ”jag ser”. Tanken ”jag ser” kan inte se. ”Berättelsen om Björn” kan inte heller se, höra, lukta, smaka, känna, tänka eller göra. Allt fungerar redan helt perfekt utan den berättelsen. Lägg alla idéer, förhoppningar och farhågor åt sidan. Du är REDAN VAKEN.

    SvaraRadera
  6. Hej Fredrik!
    Jo, det är bra pointers du ger mig. T.ex. den att tanken "jag ser" inte kan se. Så i slutändan är berättelsen om Björn Clausen endast en blind och döv "skugga".... eller nåt :-)
    Men nu har jag en fråga. Jag vet att den handlar om ordklyveri men faktum är att ord spelar en viktig roll i det här eftersom våra tankar ofta består av ord och det vi tror vi är består av tankar (vi är m.a.o. "ordspöken"). Jo, frågan - du säger att personen försvinner när intresset för berättelsen försvinner. Jag är med på det - i teorin. Men jag har ändå svårt för ordet "försvinner". Du skrev ju också att "jag" "försvann". Kan du utveckla det lite. Jag vill nämligen gärna tro att den här berättelsen om Björn Clausen finns lagrad som elektriska mönster i min hjärna. Jag menar, även du och andra "uppvaknade" måste ju kunna dra sig till minnes saker från er historia. Jag vet att jag hakar upp mig på ett enskilt ord här, nämligen "försvinna". Men om du vill får du utveckla det här.

    SvaraRadera
  7. "Jag försvann" är bara ett försök att beskriva upplevelsen. "Jag har aldrig funnits" vore närmare sanningen. Minnen uppstår och försvinner. Minnesbilder är inte stabila över "tid". De förändras med kontexten. "Elektriska mönster i hjärnan" är en tanke-konstruktion inte verkligheten utan kommentarer. Vad är medvetet om alla ord, tankar och minnen? Detta som är medvetet är ingen teori.

    SvaraRadera
  8. ok :-)
    jag överlåter mig till känslan av förvirring.... Jag ger upp varje försök att sortera upp och ordna alla bitarna i detta vansinnigt förvirrande zen-pussel.
    "I SURRENDER". Jag har ordnat bitarna så många gånger. Om du bara visste.... Men så kommer den där känslan krypande. "this is all bullshit". Jaha, vad göra. Jo, jag får försöka med en ny ingång. Nu tror jag fan att jag börjar bli färdig med det här. Färdig med att försöka bygga upp någon sorts förståelse där ingenting finns att förstå. Om du förstår? Mitt ego är så förbannat jävla svårknäckt. Speciellt när det livnär sig på integral teori. Elden som det skall brinna i är ... tror jag ... den där lilla äckliga känslan ... IT IS ALL BULLSHIT :-)
    Vad tror du? Är detta destruktivt eller är det min väg till befrielse från känslan av att leva i en jäkla fars ... all sound and fury signifying nothing ... ?
    Det känns så.

    SvaraRadera
  9. Ja. Detta omedelbara som du alltid är kan inte begripas med tankar. Den enda utvägen ur tanke-fängelset är att sätta punkt för ytterligare försök att förstå! PUNKT SLUT!

    Vad händer då?

    SvaraRadera
  10. På din sista fråga svarar jag ... Nothing ever happened ... men så går min "bullshitdetector" igång och säger mig att också detta är en klyscha och inget annat än lögn och jag ger upp. Igen. Jag vet inte. Svaret är - jag vet inte. Och jag vet inte vad jag skall tänka om att jag inte vet.

    SvaraRadera
  11. Det är så nära, så omedelbart och ordinärt att vi ständigt missar det.

    Omformulerar frågan:
    Om du ger upp alla försök att förstå slutar hjärtat att slå? Upphör andningen? Försvinner medvetandet? Stannar vinden? Slutar regnet att falla?

    Du behöver inte svara mig. Undersök hur det faktiskt är för dig.

    SvaraRadera

UA-3343870-1