måndag, september 29, 2008

The Questioning of the Ownership-thought - done by NO ONE

Q: A feeling arises - a slight resistance to go to work tomorrow – I would rather spend the day with a friend. I didn’t choose the feeling of resistance, I didn’t produce it, it just appeared in awareness. And shortly after this feeling arose, a thought arises, the thought of OWNERSHIP. It’s my feeling. Why do I so seldom question this thought? It’s absurd, why do I even want to own a feeling that is not pleasant?

A: Feelings arise in awareness as a form of awareness itself. Like a wave on the ocean. And one of these waves is the separate-me-thought. Another wave is the resistance-to-work-feeling. A third thought is the it’s-MY-feeling-thought. Three waves on the ocean. That is the way to see this phenomenon of ownership.

Q: ok, but why does the separate-me-thought connect to something unpleasant? There are plenty of pleasant thoughts and feelings.

A: The question you just asked easily gives birth to a fourth wave on the ocean – the I-can-choose-another-feeling-thought. Now we have four waves on the ocean. Three waves help the fourth – the separate-me-thought – to appear more real, more solid. Without this illusion of realness the whole thing wouldn’t be so much fun. It would be more like daydreaming and knowing that you daydream. We want the “real” thing, not the dream!

Q: But the separate-me-thought isn’t real. I think I will do that as a practice tomorrow. Every time a thought arises that implies OWNERSHIP I will say – Stop! – and see that I didn’t choose it.

A: If you do that you will perpetuate the illusion of a separate me. The thought – I-see-that-I-don’t-choose-my-next-thought is an epiphany, and now the separate self wants to own that epiphany. It’s the same thing. No better. No worse. Nobody owns the truth, there is NO ONE who can realize the truth. That would be more of the same lie.

söndag, september 28, 2008

Reality check

Q: To stay in the fire of truth is to stay in the loneliest place in the world, until the fire burns away the belief in a separate person. But that only takes a second or two. When that belief is gone there is NO ONE there to be lonely. But as soon as you take one step back, out of the fire, just to cool down for a minute or two, you start to believe you are a separate self. This belief in a separate self is very persistent.
A: Yes, we love the dream of separateness. But you have found an easy way to check if you are awake. If there is a short but intense experience of loneliness followed by the direct knowing that there is NO ONE there to know or experience anything – then you are awake. But you are not awake AS A SEPARATE person, you are awake as awakeness itself.
Q: But when I know that I am dreaming, how can I enter back into awakeness? Is there a technique?
A: Forget all techniques. As long as you believe that there is SOME ONE who can apply a technique, you are dreaming. But I think a miracle happens every time you recognize the fact that you are dreaming. But remember, there is NO ONE who wakes up from the dreamstate, it’s awakeness itself who enters. And when awakeness enters, you as a separate person disappears. There is no room for both of you. You can’t put the truth on top of a lie – the lie will automatically vanish like a shadow in the light of the truth.
Q: Is the recognition of being back in the dreamstate the same as waking up? It feels like I can be half asleep, half awake. Is that possible?
A: Yes, there is a limbo between awake and asleep and that is a place you are very familiar with.
Q: Is it? What do you mean.
A: It’s when the separate self want’s to experience truth. The separate self knows there is no way out of separateness without being killed, the separate self knows that waking up means dying, but it can put a lot of time and effort into trying to find a way to slip out of it’s prison. That’s what you have been doing for the last couple of years. Your separate self figured that if it could just find the right map and understand what being awake means – FROM THE PERSPECTIVE OF A SEPARATE SELF – it could escape the dreamstate.
Q: Oh, that makes sense. I have never thought about it that way.
A: Being half asleep – half awake is the limbo where most seekers of nondual truth reside. You were in good company. It’s a nice place to rest in. It’s the place where waking up becomes a very interesting and entertaining project. You could say it’s the separate self on death row doing anything possible to avoid thinking about the unavoidable.
Q: Okay, you say I should forget all techniques. But what about finding out about how my next thought is chosen?
A: I would call that a reality check and that is very destructive to the illusion of a separate self. If you stay with that question during the day, you will stay awake.

Hur länge kan Björn undvika sanningen? Vad är sanningens pris?

The root cause of all human suffering, misery, aggression, hatred and self-betrayal everywhere is a false belief about what I am. The only solution for this problem is the truth.
John Sherman

A: Du tror att du är något du inte är. Det är problemet. Inget annat. Dina metafysiska kartor och patetiska tirader om inbillade livslögner är ditt sätt att undvika sanningen. Det är inte "andligare" eller finare än att spela nätpoker eller jobba övertid eller dricka för mycket vin. När skall du fatta det?
Q: Vad menar du?
A: Jag menar att vartenda inlägg på den här bloggen, ända från starten är obegripligt med tanke på att du hela tiden andats sanningen, ätit den och druckit den. Ditt blod har varit fyllt av den och spridit den till varenda cell i din kropp. Hur har du kunnat undvika den? Din första lärare Nukunu serverade den till dig på silverfat. Du har hört den från x antal olika lärare. Varje gång du hört den uttalas har du känt hur den skurit rakt igenom dig som en kniv i mjukt smör. Hur har du lyckats med att gömma dig för sanningen så länge?
Q: Jag har kallat sanningen för anti-intellektuell. Jag har insett att sanningen inte passar in i vår kultur och har tänkt att jag måste hitta ett sätt att förstå sanningen som passar ihop med allt annat jag lärt mig genom livet.
A: Har det lyckats?
Q: Ett tag trodde jag det. Jag hittade Ken Wilbers böcker och i början trodde jag att dom förmedlade ett sätt att förstå sanningen som passade in i den värld jag uppfostrats i, den värld jag lever i och den värld alla mina nära och kära lever i.
A: Jag frågar igen - har det lyckats?
Q: Nej, ännu inte.
A: Tror du att det kommer att lyckas?
Q: Jag vet inte.
A: Du ljuger! Du vet att det inte kommer att lyckas. Du vet att du inte är dum, du vet att du satsat all din kraft och energi på detta projekt under flera år och DU VET att du inte kommit en millimeter närmare den förståelse av sanningen som du söker. Du vet att du istället har förflyttat dig flera mil ifrån sanningen. Eller hur?
Q: ..... inget svar ....
A: Och du vet att den sekund du erkänner detta för dig själv så kommer det här underbart spännande sökaräventyret att vara över. Men du vill inte att det skall ta slut. För du gillar att söka sanningen. Du är en sökare. Det är din identitet. Och denna identitet kan din omgivning acceptera. Du vet att du kommer att brännmärkas den dag du säger att du vet sanningen. För du vet att den postmoderna kultur vi lever i inte erbjuder plats för någon sanning. Den postmoderna kulturen lämnar bara plats för olika perspektiv och olika tolkningar. Eller hur?
Q: Jo, det är vad Ken Wilber säger och han pratar mycket om Upaya = skilfull means. Det är något han har från Buddhismen där man säger att om man vill hjälpa andra att vakna upp till sanningen måste man ta till olika tekniker, knep och knåp, för att lura på andra sanningen. Om man inte gör det så lyssnar folk inte.
A: Jo, men bryr du dig om det? Är det verkligen viktigt för dig att frälsa eller omvända andra? Är inte det vad du skrivit mycket om på sistone - att du inser att mycket få vill vakna upp och att de flesta bara vill få en bättre dröm.
Q: Jo, jag börjar inse det.
A: Struntprat! Du har redan insett det. Du försöker bara gömma dig.
Q: Ok.
A: Vadå ok? Vad skall du göra åt det då? Skall du fortsätta gömma dig och skriva här på bloggen om drömmar när du kan skriva om verkligheten.
Q: Men jag kan inte skriva om verkligheten och sanningen på ett sätt som känns .... jag vet inte.
A: Du menar att du inte kan skriva om sanningen på ett sätt som "säljer". Men måste du sälja något? Du har ju redan skrivit många gånger nu att du inte vill sälja något. Du skrev en gång att sanningen inte har något pris. Att det därför inte finns någon som kan sälja den - lika lite som någon kan köpa den. Så vad är problemet?
Q: Nej, du har rätt.
A: Så bra, sätt igång då!
Q: Med vadå, att skriva om sanningen?
A: Just det. Bry dig inte om ifall nån postmodern kultur regel säger att det inte finns någon absolut sanning, bara olika perspektiv och tolkningar. Du vet lika bra som jag att det bara gäller i drömmen. I drömmen finns ingen absolut sanning, i drömmen finns bara en oändlig rad perspektiv och tolkningar. Men när man är vaken och ser verkligheten finns inga perspektiv och inga tolkningar. Och du vet varför - eller hur?
Q: Därför att det inte finns någon som kan ha ett perspektiv eller en tolkning.
A: exakt. - now we are talking! Vad mer kan du skriva om ifall du ger blanka fan i om någon köper det eller inte?
Q: Jag kan skriva om hur jag varje gång jag letar efter den separata entitet jag brukar kalla "jag" - misslyckas kapitalt med detta. Det enda jag hittar är en massa olika tankar och känslor som flyter omkring som en stor myggsvärm över mänskligheten. Några myggor kallar jag mina, andra kallar jag dina. Men det är helt haphazard. Ena dagen knyter jag an till vissa myggor, andra dagar till andra. Plötsligt har några myggor dött eller flugit sin kos och så knyter jag an till andra istället. Det är ett moln, ett mänskligt tanke- och känslo-moln och inget av detta är mitt eller ditt. Mitt eller ditt eller vårt eller deras är bara fantasier och vi håller liv i dessa fantasier så länge vi tror på dom. Ägandet av - eller bindningen till en tanke eller en känsla är en tro. När tron upphör så upphör bindningen.
A: och vad är det som har dessa bindningar?
Q: Det finns inte "någon" eller "något" som har bindningar till vissa tankar, känslor eller minnen. Det är bindningarna i sig själva som vi kallar för någon eller något. Det är INGENTING som binder till vissa tankar och känslor. ALLT är fantasier. "jag" är ingentings bindning til ingenting.
A: Nu börjar det klinga rent om dig. För försa gången på flera år. Hur känns det?
Q: det känns otroligt skönt att inte behöva bry sig om vad andra tycker och tänker om det jag säger.
A: Om inte "du" finns, hur kan då andra finnas?
Q: Det kan dom inte.
A: Hur känns det att få säga detta rakt upp och ner.
Q: Det känns fortfarande som att man inte kan säga sånt här utan att förklara och linda in och leverera en lång lista med disclaimers.
A: Du kommer vänja dig. Och det är vad ditt skrivande kommer hjälpa dig med framöver. Skit i vad andra tycker. Så länge du känner att det spelar någon roll vad andra tycker om dig så ljuger du. Då tror du på fantasier. Man vänjer sig inte så snabbt vid att tala sanning. det är väldigt ovant i början. När du gjorde det förra gången på ert forum så var du inte beredd på vad priset skulle bli. Du var inte mogen att betala priset. Du hade inte det som krävdes.
Q: Vad kommer priset att bli då?
A: Att du kommer bli väldigt ensam. Och det är vad människan är mest rädd för. Men istället för att backa från sanningen tillbaka in i gemenskapens lögn kan du låta sanningen bränna bort lögnen. Men då måste du orka stanna kvar i elden och inte backa ur. Det är ensamhetens eld du går in i min vän.
Q: Ok, den här gången är jag beredd att stanna. Kosta vad det kosta vill!
A: Och när du står där, mitt i ensamhetens eld, ser du att "du" inte finns och aldrig har funnits.

lördag, september 27, 2008

Stillness

Q: jaha, att närma sig stillhet verkar inte vara något trevligt företag - inte när man tittar på din karta.

A: Nej, det är det inte. Alla pratar om stillhet men få vill egentligen ha det!

Q: Är det så?

A: Men vi vill inte ha Noice eller pladder heller. Problemet är bara att vi blivit beroende av pladder.

Q: Du menar att vi alltid måste ha på radion i bilen eller läsa mail eller surfa eller småprata på fikarasten.



A: Dom bitarna är lätta att göra sig av med. Det ser jag som ren mental hygien. Dom riktiga problemen började för mig när jag börjat meditera och åkt på tysta retreater och verkligen smakat på stillhet.

Q: Hur då?

A: Jo, för då börjar ett annat sorts pladder. Ett beroende av att prata om stillhet och hur andra behöver mer av den och hur bra man mår när man är i stillhet. Detta pladder är mycket finare och mer subtilt men likt förbannat är det pladder.

Q: Men att prata om stillhet måste väl ändå vara det bästa man kan prata om?

A: Jag tror det är skit samma vad man pladdrar om. Kanske är det t.om. snäppet värre att pladdra om stillhet för det blir så absurt.

Q: Ok, jag kan se vad du menar. Men det här med att lyssna. Är inte det något som lär oss om stillhet? Tala är silver medan tiga är guld, - du vet. Blir man inte mer stilla om man lär sig lyssna? Och då menar jag lyssna på riktigt, utan att tolka, utan att döma?

A: Det finns inget sånt lyssnande! Klart du måste tolka det du hör. Något annat är ju onaturligt. Hjärnan tolkar det den hör utan att du kan styra över det.

Q: Neej, det tror jag inte. Jag kan bestämma mig för att bara vara en öppen tillåtande stillhet som den som pratar kan få vila i.

A: Det tror jag inte. Dessutom låter det som om du kommer skicka en faktura efteråt. Så där gör ju psykologer och samtalsterapeuter. Dom tar betalt.

Q: Nej, men lyssna nu, man kan lära av det sätt en psykolog lyssnar på. Det kan göra oss till bättre lyssnare. Det är det som är problemet. Att alla vill prata men ingen vill lyssna.

A: Hahaha, vad jag ser är att folk lyssnar på alldeles för mycket bullshit. Dom lyssnar visst. Dom kan aldrig vara i stillhet. Visst lyssnar folk. Det där är en klysha du köpt utan att kolla om det stämmer. Folk älskar att sitta och lyssna på andra. Vi tar in alldeles för mycket smörja. Vi borde be folk hålla klaffen mycket oftare. Sluta lyssna helt enkelt. Om någon börjar mala på om sina problem borde vi säga - shut the f!#% up!!! Jag mår illa av att lyssna på ditt dravel! Det tror jag faktiskt skulle kunna vara till hjälp. Men jag är för snäll för att säga så. Men tänk på saken. Om vi sitter och lyssnar och ser förstående ut när det egentligen bara är pladder, då hjälper vi ju den andra personen att tro på att detta betyder något. Men det gör det ju inte. Det är en jävla illusion. Det är bara skit. Inget att lyssna på, inget att pladdra om. Förstår du?

Q: Nej, inte riktigt. När du säger så så dömer du den andra. Vad jag menar med sant lyssnande är när vi inte dömer.

A: Att inte döma är en illusion. Det är något vi kan göra om vi ett - kan ta bra betalt - två - kan känna oss som väldigt goda och fina människor.

Q: Ja, men det viktiga är ju inte att JAG känner mig bra när jag lyssnar utan att döma, det viktiga är att den som får prata utan att bli dömd mår bra.

A: Ja, men det är ju det som är så fel. Personen som kräks upp sin egen smörja borde inte må bra. Den borde säga, nu får det vara nog, nu orkar jag inte sitta och rota i min egen navel längre, nu glömmer jag det här och går vidare. Personen du lyssnar på borde må så dåligt att dom kommer till en vändpunkt - bottenkänning du vet.

Q: Nej, du saknar empati. Du är saknar hjärta.

A: Nej, men jag vet när ENOUGH IS ENOUGH!!!

fredag, september 26, 2008

Alfa & Omega

Q: Har du gjort om kartan nu igen. Skall den här kartan bli mer och mer komplicerad som alla andra kartor?
B: Nejdå, men jag fick ny superviktig input från Perra (som kommenterar här på bloggen) och insåg att jag måste ju få in dom tunga symbolerna Alfa & Omega - Början och Slutet - Men kartan får inte svälla upp och bli fet och plufsig. Därför plockade jag bort Källan och Manifestationen och satte dit Alfa & Omega istälet - samt ett "m.m." för att öppna för andra att sätta dit sina favorit-polariteter.



Q: Jag ser att du har böjt pilarna också. Skall kartan kretslopps-anpassas?
B: Det är klart. Den måste bli miljö-certifierad.
Q: Ja men vadå, går Universum bara runt runt eller? Var finns utvecklingen i detta?
B: Utvecklingen finns i skaparkraften. I formens dimension finns det ingen ände på utveckling av mer och mer komplexa former och system. Nätets maskor tätnar mer och mer - detta ordnar jättespindeln Maya.
Q: Är utveckling något negativt? Är det av ondo?
B: Det är början till slutet
Q: Och slutet är samtidigt en början, eller vadå? Vad är detta för simpelt jonglerande med symboler?
B: Varje utandning är början på en inandning. Utandningen för dig till himlen, Inandningen för dig tillbaka till jorden.
Q: Förvisso, men förklara nu, är utveckling något dåligt?
B: Titta på kartan. Utveckling är skapelse, det är när Tao manifesterar sig som de tio tusen tingen. Uveckling är tillväxt. Det här är inte grekiska.
Q: Behöver man inte utveckla sitt medvetande för att komma till himlen? Du vet, höja sitt medvetande?
B: Himlen är samma sak som jorden. Det är samma mynt. Det är därför jag säger att slutet är början och början är slutet. Inte två olika saker men heller inte samma sak. Med andra ord - allt är Icke-Dualism.
Q: Så då spelar ingenting någon roll. Var man än är, vad man än gör, så är man både i himlen och på Jorden. Gillar inte det där med att ingenting egentligen spelar någon roll! Tar det inte bort all vår motivation?
A: Den här kartan är inte till för barn eller ungdomar. Upp till en viss punkt handlar livet övervägande om den tillväxt och skapande. Om du är mitt i karriären eller på andra vis är uppslukad av utveckling ser du bara den nedåtstigande principen. Det är först när du blivit mätt eller less eller börjat fundera på döden som du ser den vänstra sidan av kartan, den uppåtstigande principen.
Q: Låter tråkigt. Så du har tröttnat på att uvecklas. Vad skall du göra nu då - brytas ned av dina egna deppressiva tankar?
A: Så kan det se ut för den som inte ser min LÄNGTAN efter himlen!
Q: Du menar alltså allvar, du är deprimerad på riktigt!
A: Så kan det se ut för den som glömmer bort att varje utandning följs av en inandning. Så länge jag andas in är jag uppfylld av skapande. Men det handlar om en riktning här. Om jag det inte fanns skaparlust i mig, om det inte fanns en kärlek till formen skulle jag ju uppslukas av Nirvana i ett enda nafs.
Q: Ok, du menar så.

Forts. följer

När man dör kommer man till himlen - men först blir man rynkig

Har gjort om kartan lite. Förenklat. Förtydligat. Tagit bort begreppen Eros och Agape som låter tjusiga men som inte behövs. Har i stället lagt till Död och nedbrytning som nödvändiga medel att ta till på vägen till himlen och lagt till födelse och tillväxt som medel på väg ner till jorden.



Denna karta - Det Icke-Dualistiska Myntet - får så många saker att falla på plats och kanske därmed falla ifrån mig. När saker fallit på plats behöver man inte längre gå och släpa på dom och grubbla över dom.

För det första - kartan är hel - ett mynt.

Det finns två sidor - krona & klave

Krona & klave är inte ETT - men heller inte TVÅ - perfekt definition av icke-dualism
Det jag gillar är att gamla föreställning jag hade som barn, bibliskt inspirerade saker som himmel och jord plötsligt visar sig ha mer kraft och klarhet än jag någonsin trott. Födelse och död. Tillväxt och nedbrytning. Basic stuff. Varken intressant, subtilt eller revolutionerande. Bara klart och enkelt. Vad går livet ut på? Jo, man föds, växer til - sedan vänder det - man börjar brytas ned och till slut dör man. Jag är där nu - på andra sidan vändpunkten. Därför intresserar jag mig för död och nedbrytning. Det gjorde jag inte tidigare.
Jag ser också att när man dör kommer man till himlen. Fråga en treåring med föräldrar som inte är allt för svårt sekulariserade eller New Age influerade. Min dotter sade en period att när man dör blir man kanske ett annat djur eller en stjärna. Weird..... :-)
Nej, en vanlig normal unge säger att man kommer till himlen innan man dör. Men först blir man gammal och rynkig. Man bryts ned. Man blir torr. Bränd liksom. Skör.
Och det gäller det mentala likväl som det fysiska. Demensen kickar in. Man minns inte längre. Saker faller bort.
Nedbrytning - död - himmel.
Och så har vi dom andliga sökarna. Som vill till himlen men tror att dom kan undvika nedbrytning och död. Plötsligt klarnar hela det andliga sökandet också. Varför har vi så bråttom. Vi kommer alla till himlen. Vi bryts alla ned förr eller senare. Varför denna brådska?
Och det har jag inget svar på. Det är längtan. Den är den uppåtstigande principen som har kickat in och fått övertaget. Inget jag råder över. Det får bli vad det blir.

torsdag, september 25, 2008

En icke-dualistisk dialog

I mig - Björn - lever skaparkraften Agape och befrielsekraften Eros sida vid sida. Agape är den kraft som hittills dominerat mitt liv men Eros är nu på väg att ta över. Så här låter en dialog mellan dom

Agape (A): Jag har sagt till Björn att han kan frigöra sig från sitt ego!
Eros (E): Varför då?
A. För att han vill bli fri ifrån egot?
E. Varför skulle han vilja bli fri ifrån egot?
A. För att uppleva frihet kanske.... nånting bra ....
E. Men om han blir fri från egot finns det ju inget ego kvar som kan njuta av friheten. Då är det ju ganska poänglöst. Kan du visa mig på kartan nedan var den där friheten Björn vill uppleva finns någonstans och var du finns?
A. Jo, friheten finns i himlen, i Nirvana, i Tao. Och jag finns här nere i Samsara i de tio tusen tingen.


E. Fan vad du luras!
A. Va!? Hur då? Vem har jag lurat?
E. Du har lurat skjortan av Björn! Frigörelse från egot för honom inte närmare Nirvana. Tvärtom.
A. Men hur då? Det är ju egot som binder fast honom i Samsara.
E. Du kan väl inte själv tro på dom där lögnerna. Lyssna nu noga på mig! Innan Björn svalde alla dom där knasiga ideerna om egot och hans sanna jag och vittnet och allt vad Gurusarna har hittat på, så var han Björn, rätt och slätt.
A. Ja, och då var han ju väldigt okunnig.
E. Kanske det, men han var betydligt närmare Nirvana än han är nu, sedan du börjat lura i honom en massa smörja.
A. Hur då?
E. Jo, för ju fler olika delar av Björn du skapar, desto längre ifrån Nirvana kommer han!
A. Gör han?
E. Tror du att jag är dum!? Mig lurar du inte! Titta på kartan. Den kraft som för Björn bort från Nirvana är skaparkraften Agape.
A. Jo.
E. Och nu har du skapat fler olika delar av det som från början var Björn - du har skapat minst fyra nya former. 1. Björns tidlösa vittne 2. Björns tidsbundna ego 3. vittnet identifierat med egot. 4. vittnet som fritt från identifikation med egot. OCH SÅ VIDARE. Det där skapandet har ingen ände vet du. Det skrivs tjocka böcker om sånt där trams som I-Am-ness och Atman och själen och Kristusmedvetande och Buddhamedvetande och annan smörja. Och du ligger bakom dem alla!
A. Ja men ....
E. Inga men!
A. Nehej, ok då, Gurusarna säger att det är Björns motstånd mot formen som gör att han inte kan närma sig Nirvana. Dom säger att Egot ÄR hans motstånd mot formen. Så länge han gör motstånd kommer hans Ego att få näring och substans ur detta motstånd. När han slutar göra motstånd och säger JA till allt som uppenbarar sig så kommer han bli fri från Ego och ett med Nirvana.
E. Ja, och du äger ju fan Gurusarna som Björn lyssnar på. Inte konstigt att han är förvirrad. Men du är lite trög va!? Fattar du inte att den dagen Björn slutar hacka sönder allting hela tiden så slipper han allt jobb med att sätta ihop det igen. Björn är inte två, han är inte vittnet och egot. Han är inte heller de tio tusen tingen. Lyssna nu nog på mig:

BJÖRN ÄR DIN SKAPELSE - HAN ÄR EN DEL AV DIG - EN DEL AV SKAPARKRAFTEN AGAPE

A. Jo, så kan man ju se det.
E. Jag ser ju vad jag ser. Om det inte vore för att du råkade få övertaget en kort stund hade Björn aldrig blivit till. Du vet vad mitt jobb är va?
A. Jo, tråkigt nog vet jag det.
E. Mitt jobb är att förstöra alla former du skapat. Bränna ner dom, smälta ner dom.
A. Jaha du, vad kallar du dig för nuförtiden, Döden?
E. Ibland. Men jag kallar mig hellre för Eros befrielsekraft.
A. Ok, låter ju tjusigt!
E. Det är du och jag som håller liv i Universum. Det vet du va? Du och jag tillsammans får den här Björn och alla andra människor att vimsa omkring här på jorden.
A. Dom säger det.
E. Du är fantastiskt! Vet du det? Det är inte klokt vad du kan åstadkomma. Du har gränslösa möjligheter. Men det finns en sak du inte kan göra.
A. Jaha, vadå?
E. Du kan aldrig få Björn att närma sig Nirvana, du kan bara få honom att gräva ner sig djupare och djupare ner i Samsaras jordiska grott-labyrinter. Men Nirvana är mitt bord. Du skall hålla dig till det du kan. Ge fan i mina uppgifter. Det är jag som får människor att närma sig Nirvana. Jag vet vad jag gör. Det första jag måste göra är att bränna ner allt du skapat, smälta ner allt du format.
A. Måste du?
E. Ja det måste jag.
A. Men då dör ju personen Björn.
E. Ja det gör han. Det gör dom alla.
A. Men det är väl inte bra.
E. Nej det är klart att du inte tycker. Du vill ju att Björn skall hålla på och gräva ner sig allt djupare i sina underjordiska labyrinter.
A. Ja, jag älskar labyrinter.
E. Jo, jag vet det. Men jag hatar dom. Så jag spränger en stor fet jävla bomb så att det bara blir damm kvar av labyrinten.
A. Jo, du är ju känd för att vara våldsbenägen!
E. Ja det är jag.
A. Om du får övertaget kommer dom nog spärra in Björn.
E. Det kan hända.
A. Antar att jag måste försöka rädda det som räddas kan. Typ det allra viktigaste. Hans minne, hans problemlösningsförmåga och förmåga till riskbedömning.
E. Ja, du kan ju alltid försöka. Men du vet att du aldrig kan stå emot mig i längden. Till slut tar jag dom alla och knäcker dom. Bryter ner deras kroppar och hjärnor och gör så att dom till slut bränns till aska eller äts upp av maskar.
Jag vinner alltid! ALLTID!!!
A. Ja, men jag skapar nya människor i samma takt.
E. Jo, jag vet. Jag säger ju det. Det är du och jag som håller liv i Universum.
A. Ja, så är det väl.
E. Vet du vilka människor som kallas uppvaknade?
A. Nej, berätta. Det där verkar vara ditt bord.
E. Stämmer. Uppvaknade blir dom människor där jag lyckats bränna bort all onödig skit medan du lyckas rädda det nödvändiga. Dom vaknar upp ur formen medan dom fortfarande är kvar i den.
A. Jaha, så då kan vi tillsammans skapa uppvaknade människor.
E. Glöm det. Jag vill inte skapa någonting. Jag ser uppvaknade människor som olyckshändelser i arbetet. Som oavslutade destruktionsprojekt. Men till slut lyckas jag alltid bränna upp allt.
A. Jo
E. Ja

Sådär håller dom på och tjafsar inuti mig. Två sidor av samma röst. Två sidor av samma mynt. Eros och Agape.

Meditationen - LÅT ALLT BLI VAD DET BLIR - handlar om att låta Eros göra sitt jobb SAMTIDIGT som Agape får rädda det som behöver räddas.
Kan den här processen gå åt skogen?
Den går alltid åt skogen förr eller senare. Eros bränner oss alla till aska, eller som han säger, låter maskarna äta upp oss.
Slutligen: Har vi något val?
Inte jag men kanske du. Om du kan berätta för mig hur du väljer och skapar din nästa tanke, I DETALJ, då vet jag att du kan välja. Annars har vi inget val. Och att inse det kan vara befriande nog. Att slutligen möta det oundvikliga är alltid befriande. Mötet med bristen på kontroll är oundviklig. Om vi inte inser fakta nu kommer vår kontroll att sakta men säkert tas ifrån oss. En dag ligger vi där i vår säng och kan inte kontrollera ett skit. Det är den långsamma och mödosamma vägen. Man kan gå den korta vägen också och göra ett enkelt experiment.
Kontrollera din nästa tanke.

Vad hade detta att göra med Eros och Agapes dialog?
Jo, vi kommer vakna upp förr eller senare. Vi har inget val. Varför inte sluta göra motstånd mot det OUNDVIKLIGA.
För er som har svårt att fatta vad som är OUNDVIKLIGT............. ? .................

.................. ? ............. Insikten om att vi INTE HAR,
ALDRIG HAFT,
OCH ALDRIG KOMMER FÅ
ETT JÄKLA UNS AV KONTROLL ÖVER NÅGONTING!!!!!!!!!!!!!

Den insikten är oundviklig.
Det är Eros och Agape som kör den här showen.
Vill du inte tro att det är så?
Ingen tvingar dig.
Tro vad fan du vill!
Jag bryr mig inte.
Eros har börjat brinna i mitt system.
Tro är till för att förstöras.

Varför vakna upp ur identifikation med form??



Grundläggande frågor måste besvaras på nytt. Sanningens stund är inne!Varför längtar jag efter att vakna upp och bli fri från identifikation med formen? Gillar jag inte formens dimension? Lider jag?

Förfärande nog blir mitt svar såhär. Jag gillar formen och jag lider inte. MEN varför i hela världen sysslar jag då med den här uppvaknande-prylen?

Ok, det är klart att jag inte gillar allt i formens värld. Vissa former avskyr jag och andra kunde jag gott vara utan. Men mycket älskar jag. Jag älskar t.ex. den klara blåa hösthimlen, den friska luften och alla vackra höstlöv. Det älskar jag! Det är en av massvis med grejer som jag älskar.

Lider jag? Nja, ibland. Men oftast inte. Jag trivs rätt bra här nere i formen!
Jag påminner mig vad Jed McKenna säger till sådana sökare som jag. - You have a lovely dream! Why wake up?
Och DET, DET är en grymt bra fråga.

Jamen, men, men stammar jag fram. Ööh, jo men det är väl klart att jag vill vakna upp? Jag menar, världen är ju lidande, det lärde ju Buddha, Och så är det så många som lider och hur kan jag vara lycklig så länge det finns så mycket lidande i världen?? Det kan man väl inte vara? Är man inte väldigt empati-störd då? Och sen när jag tänker på det, det finns ju en massa saker jag är rädd för också. Jo, men, när jag tänker på det så lider jag faktiskt. Det gör jag!

GÖR JAG?? ÄRLIGT NU, LIDER JAG VERKLIGEN?

Nja, alltså.....

Okej, svaret är inte klart! Det finns ingen beslutsamhet här. Om jag frågar såhär då? Låt säga att du inte är så glad alltid. Låt säga att du har riktigt svarta stunder. Finns det då något i formens värld som kan få mig att må bättre?
Som vadå?
Tja, som en kopp varm choklad framför brasan. Eller nåt annat mysigt.
Jo, men det är klart att det skulle få mig att må lite bättre.

ok, jag ser hur jag snart står ansikte mot ansikte med en fasansfull upptäckt. Jag har ägnat en massa år av mitt liv åt att jaga något jag inte vill ha.... tillräcklig mycket .... inte tillräckligt passionerat .... elden brinner inte med en vit och rasande låga.

.... eller gör den det... någonstans långt där inne????????????????????????????

Jo det gör den. Jag känner det nu. Som ett skenande X2000 tåg utan bromsar kommer längtan efter befrielse farande upp från djupet av mitt väsen. En våldsam kraft är det, en kraft som får mig att svära och skrika. SKRIIIIIKA och SLÅÅÅÅ vilt omkring mig.
Det är befrielsekraften Eros som vill ta mig från form till tomhet på icke-dualismens mynt.

Fick ny input från perra i kommentaren till förra inlägget. Ordet GRAVITATION. Fantastisk input. Precis vad jag behövde nu. Jag kopplar ihop det med något Jed McKenna säger om Uppvaknadet. Han liknar den som håller på att vakna upp vid en rymdraket. Innan denna raket skall kunna lämna jorden behövs det en fruktansvärd kraft, den spyr ut eld (den andlige sökaren) och bränner allt bakom sig. Bränner alla broar. Förstör allting. Alla kan se framför sig hur en rymdraket ser ut när den lämnar jorden.

Där har jag bilden jag behöver!

Och nu till tio miljoner kronors frågan. Hur i helvete passar då Tolles - No Resistance - och Jesus - Vänd andra kinden till - APPROACHER in i detta med eld och förstörelse?????????????????????????????????????????????

Jag vet att det passar in. Det vet jag. För jag har känt hur sanningen i Tolles och Jesus ord knockat mig. Och precis lika sanna känns Jeds ord. HUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUR passar det ihop och om det inte passar ihop - vad innebär det?

JESUS vs JED

Nej, jag tror dom passar ihop perfekt. Men hur. Jag har några krokar ute i hjärnan. En är att Tolle flera gånger sagt att Smärtkroppen och lidandet är vår främste lärare. Det finns ingen bättre Guru än ditt eget lidande. Så brukar han säga. Sedan tänker jag på det kompakta lidande han själv byggde upp innan han vaknade upp. Som en tryckkokare. Han blev mer och mer less på livet. Tills det bara exploderade. Samma med Byron Katie som har en uppvaknande historia som är helt fantastisk. Om ni inte läst om hennes uppvaknande, sök rätt på det på nätet.

Sedan har jag en till krok ute. Den har att göra med att Eros kraften inte kan möta något motstånd. Den tar oss från flera till färre. Det blir glesare och glesare mellan maskorna i Mayas nät. Kanske menar Tolle att vi skall följa minsta motståndets lag och då automatiskt koppla upp oss på Eros befrielsekraft.

Ja, frågan återstår. Hur passar Tolle och Jed ihop?`Hur kan båda ha rätt fast det ser ut som att dom står precis tväremot varandra?

Låt allt bli vad det blir - den absoluta meditationen.


Jesus sade: Ske din vilja, såsom i himmelen så och på jorden.
Det var inte dumt.
Det var icke-dualistisk visdom komprimerad till 10 ord.
perra j, som kommenterade förra inlägget, skrev att de 6 orden - låt allt bli vad det blir - fungerade optimalt när han mediterade en gång för många år sedan.
Så här tänker jag kring detta. Himmel och jord är ett och samma mynt. Vi är ett och samma mynt. Vems vilja menade Jesus när han sade - ske Din vilja? Jag antar att han menade Gud. Men inte Gud som ett dualistiskt koncept - typ - jag arma syndare här nere och allsmäktige Gud fader där uppe bland molnen. Men det spelar ingen roll vad han menade. Jag menar att Din vilja syftar på Myntets vilja. Med myntet menar jag här Universum.
För den som har svårt att tänka sig ett mynt som ett helt universum rekommenderar jag studiet av supersträngar. Den som trodde att en enda atom är ett helt universum inser snart att en enda liten elektron är ett helt universum. Det finns ingen gräns för hur mycket en enda atom kan öppna sig. Och ett mynt består av rätt många atomer. Typ fler än vi kan räkna till under hela vår livstid. Det borde räcka till för att vi skall kunna föreställa oss ett mynt som ett helt universum.
Ok, om man nu säger till Universum att allt får bli vad det blir, då litar man på Universum. Man litar på att det är stort och fantastiskt och oerhört intelligent. Då låter man bli att hacka sönder detta hela och oerhörda. För om jag går in i meditationen och säger nåt "superandligt" i stil med - jag skall låta all världens smärta komma in i mig med min inandning för att där transformeras och med utandningen vända tillbaka som hela världens helande och läkande välsignelse (vilket låter ganska "kocko" om jag skall vara ärlig) då litar man inte på Universum. Då inbillar man sig att man fått ett uppdrag av Universum som går ut på att laga något som inte är trasigt.
Att laga något som inte är trasigt är vad 99,9 % av all andlighet går ut på. Hur lyckas man med det? Jo, först måste man göra sönder det man sedan skall laga. Vilket är ganska onödigt om jag får säga vad jag tycker. Låter mest som ett sorts tidsfördriv.
Inte för att det är fel med tidsfördriv. Men varför inte välja nåt som är lite mer - hur skall jag säga - lukrativt. Som att plocka sönder bilar i dess beståndsdelar och sedan sätta ihop dom igen. Då kan man laga grannens gamla Volvo och få 500 spänn för det.
Men grejen är ju den, inser jag nu, att det andliga sönderplockandet också är lukrativt. Jag glömde det. Man tar in en stackars andlig sökare på verkstan (allas retreat eller workshop eller samtal) och hackar sönder henne i olika delar och får henne att känna sig riktigt förvirrad och lost. Det vore helt ok om man kunde sätta ihop henne igen. Men det kan man inte. Men man låtsas att man kan. Jag snackar om alla dåliga Gurusar här. Dom har inte en susning om vad dom sysslar med. Men dom utger sig för att ha en susning. Och då kommer den stackars sökaren tillbaka och vill bli fixad. Så man skruvar och grejar lite, kanske blir det lite bättre. För att sedan paja ihop totalt. Då kanske man får ge upp och lämna över henne till en annan verkstad (jag menar Guru eller Retreat eller vad det nu är) Nu får den nya mekanikern (Gurun) ge den stackars sökaren en omgång. Hacka sönder henne lite mer och skruva lite mer. Och sådär håller det på.
Det är lukrativt.
Samma sak med böcker. Instruktionsböcker. Verkstadshandböcker. Kallas andlig litteratur. Köper man i närmaste New Age bokhandel. Man får lära sig att skruva sönder sig själv men anvisningarna för hur man skall sätta ihop bitarna är ofullständiga eller felaktiga. Och tur är väl det. För då måste man köpa en bok till.
Nej fy satan vad jag lackar ur på hela den här Andlighetsbusinessen.
Låt allt bli vad det blir. Det är ju allt som behövs. Vi är redan hela. Kolla på små barn. Dom är hela. Finns det något underbarare och helare än barn? Det enda barnen behöver lära sig är att förstå andra och andras behov. Då blir dom underbara människor. Men det kallas psykologisk utveckling och är något helt annat än andlig utveckling. Det är en kognitiv kapacitet. Min mamma behöver vila nu för hon har jobbat och är trött. Om jag låter henne vila en stund blir hon pigg och då kan vi leka. Jag måste vänta. Lära sig att vänta. Sånt är bra. Sånt skall vi lära oss.
Eller, om vi är fyra personer och det bara finns två kycklingfiléer så måste vi dela dom. För om jag äter en hel då blir dom andra inte mätta. Och om dom inte blir mätta blir dom griniga och då har jag inte så mycket glädje av att sitta här och vara mätt. Det är roligare om alla är någorlunda mätta. Då kan vi alla leka nåt kul sen efter maten. Sånt skall vi lära oss.
Jo, och sedan skall vi lära oss att se upp för "andliga mekaniker" som skruvar sönder oss utan att veta hur dom skall sätta ihop oss igen. Om dessa "andliga mekaniker" dessutom har mage att ta betalt skall vi sky dom som pesten. Det skall vi lära oss.

onsdag, september 24, 2008

Uppdrag granskning




Jag sade i föregående inlägg att Björn saknar själ, högre jag, sant jag, I Am, essens eller något som helst djupare eller finare än just en hjärna och en kropp. Det finns ingen själ inuti hjärnan. Det finns bara en hjärna som kan köra ett oändligt antal program som alla baseras på en grundläggande BIOS - Basic Input Output System.
Vad ville jag visa med detta krassa och i andliga kretsar - HÄDISKA - påstående. Jo, jag ville visa hur förbenat listig djävulen är (va!?.... finns han, nej, jag bara skojade, jag menade såklart Maya, den elaka spindeln som väver in oss i illusionens nät) Jag ville visa att de koncept som vi tror skall vägleda oss på vår väg till himlen i själva verket tjänar till att gräva oss djupare ner i jorden. Detta förstår man inte om man inte ser hur vårt BIOS är konstruerat. Men nu skall jag förklara det.

Var befinner sig Björns BIOS på den här kartan?
Någon stans på nivå med Form, Samsara och Jord. Björns BIOS har som uppgift att hålla honom fast i formen, dra honom ännu djupare ner, kedja fast honom så han aldrig rymmer och sedan gjuta in honom i cement.
Hur lyckas BIOS med detta? Björn är ju väldigt intresserad av att vakna upp, d.s.v. återvända till tomheten och lämna formen bakom sig. Han känner hur befrielsekraften griper tag i honom. Hur kan BIOS motverka befrielsekraften Eros?
Jo, BIOS jobbar enligt en väldigt enkel princip - nämligen Agape, den Nedåstigande principen.
Hur fungerar den?
Jo, den kallas också skapelseprincipen och innebär att det skapas fler och fler former. Tvärtom mot Eros som strävar efter att frigörelse från alla former. Eros är Anarkisten som slaktar den ena formen efter den andra ... medan Agape bygger. Labyrinten växer. Nätets maskor blir fler och tätare.

Låt oss börja med kartan - Det Icke-Dualistiska Myntet - det är det första som BIOS skapar. Det första hugget som delar upp Universum i Tomhet och Form.
.... Resten är fotnoter.....
BIOS tar Universums kraft och delar upp den i en nedåtstigande och en uppåtstigande.
.....Resten är fotnoter....
När vi ser det så ser vi att BIOS inte bara utgör grunden till vår hjärna utan också grunden till Universum.

Oj så djupt och metafysiskt det blev. Det var inte meningen. Syftet med den här texten är att krypa in under huden på det som kallas "andligt sökande" och sedan visa på hur detta idiotiska sökande får oss att gå i cirklar runt oss själva. När vi ser det kanske vi kan komma någon vart alternativt inse att vi redan är det vi söker - INTE SOM EN JÄVLA KLYSCHA - utan på riktigt. Som skillnaden mellan att se en eldsvåda på TV och befinna oss mitt i den.

Med andra ord, först ägnar vi en massa år åt att bygga en stor satans labyrint. Detta brukar vi normalt kalla för "att vara en andlig sökare". Ju fler böcker vi läser desto mer invecklad blir labyrinten. När vi sedan konstaterar att vi inte hittar ut igen, att vi är "lost" då börjar det riktigt roliga. Där är jag nu.
Då börjar vi fråga oss. Hur kan den väg som jag trodde skulle leda mig till "källan" i själva verket leda mig längre och längre bort från källan?
Bra fråga. Men för att komma ut ur labyrinten behöver vi veta hur vi kom in. Vi behöver en karta där vår väg in finns utmärkt. Det Icke-Dualistiska Myntet är en sådan karta för mig. Hur hamnade jag här så långt borta från allt vad vett och sans heter.
Jo, jag lyssnade på dom som sade att dom kunde visa vägen tillbaka till Himlen. Som om jag kom därifrån? Bara detta är ju ett befängt påstående. Vem tror på storken? Hursomhelst, dom pratade om att bli fri från formens begränsningar och jag började tro på det. Att jag inte trivdes i formen alltså. Förstår ni, man är vilseledd ända från början. OM, och jag säger om, det nu är så att vi innerst inne är något annat än en människa, typ en själ, ja då måste väl det faktum att vi är här betyda att vi valt att vara här och att vi tycker det är rätt shysst. eller? Är jag helt ute och seglar?
Det är nu icke-dualismen kommer in och skapar lite ordning och reda. Den säger att alla dom här skapade motsatserna egentligen är två sidor av samma mynt. Vi är detta mynt antingen vi vill eller inte. Det hör liksom inte till saken. Vi är inte tillfrågade och det finns ingen instans där man kan klaga. Men vi vill gärna tro att vi kan välja att vara på antingen "krona" eller på "klave". Att tro att krona är mycket bättre än klave är ju befängt. Det är ju fan samma mynt. Men ok då, låt oss säga att vi tröttnat på klave och vill till krona. Det är där dom flesta andliga sökare är. Då börjar vi tro att vi skall röra oss från en dimension till en annan helt annorlunda dimension. Men vadå? Det är ju samma mynt. Vad spelar det för roll? Det är samma metallatomer överallt rakt igenom. Alla hänger ihop. Det finns inget högre eller lägre, bättre eller sämre annat än i vår fantasi. Annat än i vår egen konstruktion.

Javisst, jag svamlar en massa här men det är svammel man blir nykter av, det är svammel som ifrågasätter grundläggande antaganden som man sällan ifrågasätter. Och om grundantagandet är åt helsike ja då blir resten också åt helsike hur rätt man än gör. Eller hur?

Nåja, låt oss nu titta på en av dessa vägar till befrielse som erbjuds. För vi antar (felaktigt eller inte) att vi vill bli fria från form och återgå till tomheten. Vi längtar efter himlen. Vi har hört att himmelriket finns inom oss, han Jesus sade det, men det fattar vi inte eller så väljer vi att glömma det. Vi startar nu vårt Mission fuckin Impossible. Instruktionerna vi får säger oss kanske följande. (Det varier lite från helgalet till galet.) Alla dina tankar och känslor kommer och går. Sluta identifiera dig med dom eftersom dom är obeständiga och därför falska och illusoriska. Identifiera dig istället med vittnet som alltid finns där och som är beständigt och därför sant och verkligt.

Great. Fuckin great!!! Vet ni vad som hänt nu?
Jo, vi tror at vi rör oss mot himlen men istället gräver vi ner oss djupare i jorden. Vet ni varför?
Jo, den nedåtstigande principen fungerar just så. Man tar en form - t.ex. Björn - och skapar fler former av den. Från att ha haft Björn har vi nu skapat Björns vittne samt Björn tankar och Björns känslor. Vi har skapat sådant som är beständigt och sant och sånt som är obeständigt och falskt. Från att ha haft Björns liv har vi nu skapat Björns vilja att identifiera sig med vittnet kontra Björns vilja att identifiera sig med flyktiga tankar och känslor.
Ok, ni fattar va. Vi har tagit något "relativt" helt och styckat upp det i fler bitar. Och sedan undrar vi varför vi inte kommer till himlen!! HAHAHAHA
Det är ju för att vi gått ner istället för att gå upp.
OM vi verkligen vill komma närmare himlen måste vi ju göra tvärtom. Dvs. ta bitarna vi skapat och sätta ihop dom igen.

Jag bloggade imorse om MOTA-BORT-TANKEN. Vad gör den? Jo, den skapar något som är bra och något som är dåligt. Vad vill vi mota bort? Jo, det som vi inte gillar. Och vad gillar vi inte? Jo, när vi identifierar oss med tankar och känslor. Vad gillar vi? Jo, när vi identifierar oss med vittnet.
MOTA-BORT-TANKEN klyver vår erfarenhet i två delar. Bra - Dåligt.
Nu säger jag inte att det är dåligt. NEJ NEJ och ÅTER NEJ. Det är som det är. Det är skapelsekraften i verksamhet. Det är längtan efter det jordiska. Att vi sedan tror att det jordiska är det himmelska är väl skit samma. Det är principen - en blir många - som räknas.

Avslutningsvis - nejdå, detta är bara början - vill jag säga att jag varit lite orättvis här och dömt lite för urskiljningslöst. Det talas faktiskt mycket om att INTE DÖMA i meditationskretsar. Se men inte döma. Ta emot, säga välkommen och sedan släppa iväg. Så skall man göra med sina tankar inom Vipassana. Jag vet det. Men varför? Det är det som är frågan. Om man verkligen skall ta emot och inte döma så skall man väl ta emot den tanke som säger, oj, den här tanken gillar jag, den tänker jag klamra mig fast vid. Det är ju också en tanke. Också tankar som, undrar vad dom tänker om mig, undrar om jag verkade smart eller om dom genomskådar mig. Undra undrar undrar. Och sedan tanken på att det vore bäst att spola tillbaka bandet om och om igen och köra den där dialogen och tänka på vad jag borde ha sagt istället o.s.v. Allt det där idiotiska som vårt tänkande sysslar med. Varför inte välkomna det också. Och om impulsen att klänga sig fast i det som redan varit, varför då döma den impulsen som fel? Skall det vara icke-dömande eller ska det inte? VA!?
Nån ordning får det vara. Och vad blir då kvar av meditationen? Blir inte då meditationen samma sak som att sitta och fundera lite. Som alla andra. För att se ett sätt att sitta och "fundera lite" som mer avancerat är ju också att döma. Eller hur?
Nej, jag tänker inte ge mig. Jag tänker vara skoningslös i min granskning av Björns andliga sökande. Har det bara varit ett enda skämt? Ett dansande i cirklar runt mig själv. En satans egotripp. Va!?
Jag måste veta!
Sanningens stund är inne! Imorgon fortsätter uppdrag granskning.

Björns BIOS - hans Basic Input Output System

Jag kommer aldrig att kunna vakna upp!
Det tillåter inte mitt Basic Input Output System (BIOS). Det finns inget sant jag inuti eller bakom egot som kan vakna upp! Det finns inget vittne som är sant och evigt och som kan iaktta alla dom flyktiga och illusoriska tankar och känslor som flyter förbi. DET FINNS INGET SOM ÄR SANT BAKOM DET FALSKA.
Det finns inget evigt som finns där bakom tiden!
Glöm det Björn!

Det finns bara en hjärna där uppe i skallen som har en massa olika program som kör. Och i grunden ligger ett BIOS (Basic Input Output System). Det ser ut såhär:

Nolla (0) = Tomhet, Nirvana, Himmel
Etta (1) = Form, Samsara, Jord

Form är inget annat än Tomhet och
Tomhet är inget annat än Form

Form och Tomhet är inte två olika saker men
inte heller samma sak. Detta kallas Icke-Dualism eller NonDuality

Allt som skapar rörelse från form till tomhet kallas den Uppåtstigande principen (Eros som befriaren) och
allt som skapar rörelse från tomhet till form kalls den Nedåtstigande principen (Agape)

Den där datorn där uppe i skallen är allt jag är. När den lägger av för gott, ja då finns inte jag längre. Så enkelt är det. Jag har ingen själ som flummar runt där inuti datorn, inget sant jag, inget vittne, inget I Am, ingenting. Allt jag är är denna dator.

Men, och här kommer det fina i kråksången, detta är INTE lite. Det är ett satans stort mirakel. Det finns ingenting mer ofattbart mystiskt än denna den mänskliga hjärnan. Ja, inte bara hjärnan utan hela paketet. Kropp och hjärna ihop.

Jag vet att många drömmer om en själ och om en kärna och en evig sann essens som kommer finnas kvar när hjärnan pajar. Men varför. Varför är vi så otacksamma. Varför skall vi alltid ha MER MER MER?????

Dessutom ställer dessa olika fantasi-spöken som vi uppfinner till med en massa satans trassel. Jag menar, om vi inte hade uppfunnit "Vittnet" detta idiotiska koncept, ja då hade vi inte behövt hålla på och mecka en massa med det. Alltså, alla dom här fantasierna gör oss förbannat självupptagna. Dom gör så att vi ägnar timmar åt att sitta och försöka lura ut vad dessa entiteter är för något och var dom gömmer sig. Skräp säger jag.

MOTA-BORT-TANKEN

Häromdagen skrev jag att jag förlorat förmågan att döma andra. Vad menade jag?
Jo, OM jag påminner mig att jag inte kan förklara varför min förra tanke dök upp i huvudet, så ser jag klart och tydligt att den person jag dömer inte heller kan förklara varför hennes förra tanke dök upp i hennes huvud. Tankar dyker upp.

Popp

Så går det till. Det är ett mysterium för mig varför det blir den ena tanken och inte den andra - eller den tredje - eller den femtioelfte.

Eftersom jag inte kan förstå hur mina tankar poppar upp, och därför inte kan kontrollera dom, utgår jag ifrån att ingen annan heller kan det. Eftersom ingen i min värld är ansvarig för sina tankar kan ingen dömas för att ha valt fel tanke. Och eftersom tankar ofta ligger till grund för handling eller icke handling kan ingen dömas för sina handlingar eller brist på handlingar. Så enkelt är det. OCH JA, jag vet, EN HEL JÄVLA HORD av TA KONTROLL ÖVER DINA TANKAR GURUS springer omkring där ute och vräker ur sig en massa saker dom inte vet säkert. Dom tror, oja, dom tror för allt vad tygen håller.

Nu glömde jag att betona en sak i mitt förra inlägg. Dömande tankar dyker upp. Fortsätter att dyka upp. Som ni just sett ett exempel på. Men det var inget jag hade någon kontroll över. Alltså dömer jag inte mig själv.

Låter bra men funkar det? Blir man inte tokig av att försöka intala sig själv att man inte har kontroll?

JA, man blir tokig MEN NEJ, det är inget jag försöker intala mig. Tvärtom har jag hela livet försökt intala mig motsatsen, ATT jag har kontroll. Men inte lyckats. Jag är 39 år nu.

På kort sikt ja. Om en viss kombination av tankar dyker upp som säger att jag skall mota bort alla tankar som inte har att göra med DET jag skall koncentrera mig på, då kommer jag kunna skapa illusionen av kontroll. MOTA-BORT-TANKEN är en lustig liten kombination av tankar. Jag skulle tro att det är just MOTA-BORT-TANKEN är det som tanke-kontroll-freaksen klamrar sig fast vid. Men det är också den tanke som många som mediterar eller över Mindfulness klamrar sig fast vid.

MOTA-BORT-TANKEN är som ett litet simpelt program som säger till Uppmärksamheten att så fort den lämnat Fokus-ruta Y, skall det gå tillbaka till Minnes-ruta X och hämta kartan till Fokus-ruta Y. - Något i den stilen - När Uppmärksamheten kommer till Minnes-ruta X ligger det en karta där som säger - gå tillbaka till att Fokus-ruta Y som är fokus på andningen.

Men hur gör vi när vi väljar att aktivera det här programmet? Jag har använt det där programmet i många år och trott att det var min lilla nyckel till kontroll. Min trygghet..... Min älskade trygghet ...... Meditation..... Mindfulness...... förbättrad koncentrationsförmåga......

Men när, exakt när kickade programmet igång? Var det inte så att det blev en vana att meditera. En ganska bra vana med betoning på GANSKA. För ibland blev meditationen inte av. Då dök andra tankar upp. MOTA-BORT-TANKEN kickade inte in. Behovet av kontroll kanske inte var tillräckligt stort. Plötsligt hade det gått dagar utan att jag mediterat. Hade jag tappat kontrollen då? Nej. Jag ser idag att jag aldrig någonsin hade kontroll. Många mystiska omständigheter sammanföll och resultatet blev att jag började läsa en liten bok om meditation, vissa tankar planterades in, sannolikheten för att MOTA-BORT-TANKEN skulle kicka in ökade. Jag började åka på retreater. Ännu mer input. Ännu högre sannolikhet att MOTA-BORT-TANKEN skulle kicka in.

Men sedan har jag träffat folk som säger. Jo då, det var en period för några år sedan då jag höll på med meditation. Men jag har lagt av. Och nu är jag en av dom. Nej, inte riktigt. Jag kan få lust ibland. Jag är en periodare. Jag tycker om att meditera. Men vad styr det här. Är det brist på tåladom som får folk att sluta meditera. Eller tvivlar dom på att dom någonsin kommer få lön för mödan. Eller känner dom inte att effekten under dagen är tillräcklig. Alltså, det finns tusen skäl till att folk slutar meditera. Det finns också tusen skäl till att folk fortsätter meditera.
Tusen tankar. Hur väljer vi dom? Eller poppar dom bara upp?
Vi vill ha kontroll!
Eller hur?
Keep dreaming!

måndag, september 22, 2008

Att sluta spela Gud

Det här är ett helt nytt land för mig. Det känns konstigt att vara här. Jag känner inte igen mig, vet inte var jag är och frågar mig var jag har hamnat. Det har hänt nåt med mig. Jag har tappat något - men vad?
Jag känner efter och märker att jag förlorat behovet att ändra på något. Låter INTE bra. Det hör jag och förstår varför det känns konstigt. Men det känns också som en stor befrielse.
Jag måste ta reda på vad detta är. Jag funderar över en sak Ken Wilber ofta säger angående psykologisk utveckling. Han brukar peka på det faktum att INGEN SÄKERT VET vad som får oss människor att utvecklas i vuxen ålder. Vi vet att vissa människor utvecklas, att deras förmåga att inta andras perspektiv ökar och därmed deras förmåga till empati. Vi vet att många ”kommer över” sig själva och därmed blir mer intresserade av andra människor, samhällsfrågor och globala frågor. Vi vet att denna växande förmåga till engagemang ökar livskvaliteten. Men vi vet inte säkert vad som driver utvecklingen! Visste vi det skulle världen se annorlunda ut.

Det finns många hypoteser. Man pratar om olika behovstrappor som står i förhållande till kognitiv förmåga m.m. Men det är mest spekulationer. Jag kan inte avgöra om Ken Wilber har rätt här men jag tycker det är intressant eftersom han och många andra han samarbetar med lagt ner oerhört mycket tid på att studera dom här frågorna.
Återstår bara att konstatera att mänsklig utveckling är … ETT MYSTERIUM.
Vi pratar ännu bara om utveckling inom formen (inom Samsara). Vi pratar inte om rörelsen från form till tomhet – från manifestationen tillbaka till källan. Den andra frågan - vad som får vissa människor att börja längta efter källan och röra sig FRÅN formen TILL Friheten, är ett kanske ännu större mysterium.

För att se tydligare vad som gör det hela så obegripligt kan vi tänka på hur vissa har alla möjligheter framdukade för sig och väljer att inte göra ett piss – medan andra människor, utifrån sämsta tänkbara utgångspunkt (få förebilder, så gott som ingen hjälp), utvecklas på ett fantastiskt sätt som saknar förklaring. Varför blir vissa, som haft optimala förutsättningar, offer och fångar i sin egen navelskådande labyrint - medan de s.k. maskrosbarnen ser alla öppningar, griper tag i alla chanser och rör sig mot allt vidare horisonter?? Det är sannerligen inte lätt att förstå när man tittar på varje enskilt fall.
Jag påminner mig ett uttryck

– Guds vägar äro outgrundliga –

För mig låter det bättre med

– Universums vägar är ett mysterium.

Tidigare ville jag utropa att vi inte får ge upp! Trägen vinner och snart kommer vi knäcka koden till utveckling.

Idag känner jag inte så. Frågan om att kämpa eller ge upp verkar bisarr. Känslan jag har påminner inte alls om uppgivenhet eller fatalism. Det är en HELT ANNORLUNDA och obegriplig känsla. Jag skulle kunna ta till ord som tacksamhet och förundran men dom fungerar inte här. Jag rör mig i en ny och för mig okänd dimension.
Jag var där 2005 och hälsade på men fegade ur. Kunde inte orientera mig och saknade hållpunkter. Jag hade ingen karta och mitt intellekt kunde inte acklimatisera sig. Idag vet jag att ingen kan få mig härifrån igen, om jag skall lämna den här dimensionen så blir det med fötterna före.

Jag har plötsligt glömt hur man gör när man DÖMER. Jag får inte till det. Den där frågan – Hur väljer jag min nästa tanke – är som ett virus som äter upp mig inifrån och det första som strukit med är förmågan att döma. Det är stora, gigantiska ord jag tar i min mun, jag hör det, det låter som om jag blivit värsta helgonet med gloria och hela kittet, men det känns inte så, det känns bara tomt och konstigt. Jag hör en kommentar i mitt eget huvud om att jag kommer få äta upp det här, det här är bara för mycket, lugna ner dig nu Björn och lägg fan inte ut det här på din blogg. Men den där kommentaren bara kom, jag har ingen aning om varför, jag framkallade den inte, så det bara är som det är. Om jag lägger ut det här på bloggen så gör jag det, annars gör jag det inte. Jag bara åker med. Dyker det upp skäl till varför jag skulle hålla tyst om det här så får jag ta hänsyn till dom och hålla tyst. Men ännu har inget vettigt skäl dykt upp. Visar det sig att jag har fel och att jag kommer börja döma andra igen ja då blir det så. Kanske kommer jag snart, redan i morgon säga, fan vad fel du tänker, tycker eller gör. Då är det väl inte så konstigt. Hela etern är ju fan proppfull med dömande.

Det här är vad jag antecknade idag på jobbet.

Du ser på någon som du tycker lever ett miserabelt liv men när du vet att hon inte har någon kontroll över hur hon lever, aldrig har haft och aldrig kommer få, ja då kan du omöjligt känna dig överlägsen och döma henne. Du kommer inte kunna tänka att DU själv minsann har tagit tag i ditt liv medan hon bara legat och krälat runt i sin offerroll. Du kommer inte se någon skillnad mellan er. Ni är som ni är och det är ingenting någon av er någonsin haft det minsta kontroll över.

Det är mycket märkligt detta, när du SER med skoningslös klarhet att personen du tidigare dömde aldrig någonsin hade någon kontroll över sitt liv så försvinner förmågan att döma som en skugga när du lyser på den. Vilken befrielse!

Om önskan att hjälpa personer som lever miserabla liv uppstår så är detta inget problem. Det är som tidigare förutom att du inte längre kan berömma dig själv för att vara en medkännande och hjälpsam person. Förmågan att hjälpa var inget du hade kontroll över. Det är Universum som hjälper. Det är universum som lider. Jag vet att det låter skumt men det är också precis vad det är. Det är en helt ny dimension att finnas i.

- En icke-dömande dimension -

Hur går det till när man hjälper en annan människa till ett bättre liv? Jo, en ny tanke planteras i den människans hjärna. En tanke som t.ex. säger, nu skall jag leta efter möjligheter istället för problem. Eller – nu skall jag fråga mig vad jag kan ge andra istället för att fråga mig vad andra kan ge mig.

Sånt hjälper. Men ingen väljer dessa tankar. Dom planteras i hjärnan som en patch – som ett reparationsprogram. Men ingen placerar dom där. Det finns inga hjälpsamma människor. (jaja, jag vet att det låter konstigt, men det är ju det jag säger, detta är konstigt och okänt land för mig). Det finns bara hjälp och hjälpen strömmar fram som små bäckar här och var. Man kan dricka sig otörstig om man vill. Det är Universum som släcker vår törst.

Jamen, JAMEN, personligt ansvar då, VILJA. Vad är VILJA. VILJA TILL MENING. VILJA TILL GODHET. Vad har hänt med viljan?

Ingenting.

Viljan finns där ibland och ibland inte. Universums vägar är ett mysterium. Ibland har vi vilja och ibland inte. Det är precis som förr. Skillnaden är att här styr vi inte över det.
Kontroll då? Samma sak. Ibland har vi kontroll MEN ibland har vi inte kontroll. Det är precis som förr. Det är ju det jag säger. Ingen skillnad. FÖRUTOM, en liten sak. Vi ser att vi inte styr över Universum. Och det tycker jag känns som ett tillnyktrat tillstånd.
Ordet personligt ansvar låter konstigt däremot. Det betyder inget här. I detta nya och konstiga land.

Jag tycker att min tidigare värld var helt jävla galen. På den dömande världens karta led alla av ett storhetsvansinne som var helt bisarrt. Dömer jag nu? Nej, jag konstaterar fakta. Jag valde inte att ha storhetsvansinne. Ingen har valt det. Men storhetsvansinne och vilja att spela Gud var ju vad min gamla värld, min gamla karta handlade om.

Nu måste jag rita om min karta. Nu måste jag långsamt vänja mig vid att leva utan storhetsvansinne.

söndag, september 21, 2008

Ett ställe där man slaktar lögner

Vittnet, eller den rena uppmärksamheten är en fälla. Vi lär oss ofta inom meditationen, (t.ex. Vipassana och liknande), att vittnet är centralt och något som står utanför och/eller över egot. Många säger att vittnet finns utanför egot som en del av något sant, medan egot, uppbyggt av flyktiga tankar och känslor, är något falskt.
Är det så?

Tja, om vi går in i meditationen med den föreställningen kan vi uppleva att det är så. Men ett konstruerat förhållningssätt borde ge en konstruerad upplevelse. Enkel matematik.

Om vi däremot går in i meditationen med föreställningen att ALLT vi upplever är osanna efterkonstruktioner, då blir det ett annat ljud i skällan. Då börjar det hetta till och vår meditation övergår från att vara en ”mindtrip” till att bli en riktig kalldusch.

Meditation kan bli en säker liten myshörna att krypa in i. Men myshörnor har jag i vanliga livet, det behöver jag inte andligheten för. Andlighet borde vara likställt med livsfarlig högspänning. Ett slakteri för lögner. Ett ställe fyllt med skrik och blod. Ett ställe där skuggor och demoner tas på bar gärning.

Tid att skörda

Nu är det tid för att se hur Universum styr allting. Jag vill inte kalla det meditation. Jag vill inte kalla det mindfulness. Förundran är ordet som faller på plats. Nu är tid att undra över varför just den tanken svepte förbi - och den - och den - och den. Utan ände. Som hjärtslag. Lika perfekt tajmat. Tid att undra över varför jag reste mig och gick till kylskåpet. Tid att undra över varför jag lade märke till ljudet från en gräsklippare. Undra och se. Se och undra. ENJOYING THE RIDE.
Tid att undra över varför han sade så och hon påpekade det. Just då. Inte förr. Inte senare. Tid att se hur Universum gror, blommar, bär frukt och dör och börjar om igen. Om och om igen. Den stora planen. Universums plan. Det är inte tomhet jag ser bakom varje ögonpar. Det är Universums plan. Oändligt stor. Utan början. Utan slut. Utom centrum. Utan periferi. Tomhet och form. Form och tomhet. Inte två. Inte en.

Dansar, blommar, jublar och gråter.

There is NO way out!

När jag säger saker som - Universum kör bilen medan jag sitter i baksätet och styr med min leksaks-ratt - då menar jag det. För första gången. Jag sade samma sak 2005 i en liten bok kallad SoffYoga. Det var den boken jag skickade runt till vänner och bekanta och fick undvikande blickar tillbaka. Varför?
Jo, jag vet det idag. Jag försökte sälja något jag inte ville behålla själv. Jag hade målat över alla rostfläckarna och hoppades att ingen skulle titta alltför nogrannt på dom ställena. Vilka var rostfläckarna?

Rostfläckarna i "Universum kör bilen":

Om det är så, att vi är som blommor som slår ut i Universums trädgård - (eller som tomma köttrobotar) - vad skall vi då ta oss till med resten av våra liv?
Den frågan hade jag inget svar på - vilket gjorde att det blev en rostfläck där - som jag målade över. Jag tror jag tänkte såhär. Om någon annan köper bilen kanske dom hittar en lösning. Eller så kan vi alla ha bilen tillsammans och tillsammans lösa rostproblemet.
Det var dumt.

Man får fixa sin egen rost. Och aldrig sälja något man inte vill behålla själv. Jag håller på med det nu.
Såhär gör jag idag:
Jag inser att det är poänglöst att bara sitta i baksätet. Men jag inser också att jag saknar val. Dock finns det något som kan se ut som ett val. Jag kan ta livet av mig. Bokstavligt talat. Men eftersom jag inte känner för det så betyder det bara en sak. Det är inte dit Universum kör mig. Och det är jag tacksam för! Jag säger - Tack universum för att du låter Din livslust flöda igenom mig!
Den rostfläcken löser jag upp med orden TACK UNIVERSUM!

Jag vet inte vad livslusten beror på och jag vet inte varför jag fått den. Jag vet inte vad den skall vara bra för. Men jag är tacksam för den. Jag antar att livslusten på min karta skulle kunna vara Universums rörelse från Tomhet till Form. Jag antar att jag kan vara tacksam för den rörelsen eftersom Universum låtit mig följa med den andra rörelsen så länge - den från Form till Tomhet.
Att åka tillbaka till Form var inte något jag ville. Jag satt där i baksätet och höll krampaktigt i min leksaks-ratt, styrde hit och dit men Universums bil höll kursen rakt in i Form-dimensionen - m.a.o. stinkande ego-spel, idiotiska lögner och intellektuella labyrinter. Nu är jag här. I mina lurar klingar David Helplings och Jon Jenkins "rymdmusik". Där är tomheten. Jag har med mig lite i fickan. En gnutta. Men det räcker.

Den där boken jag skrev 2005 hade andra rostfläckar också.
Det är en sak att inse detta. Det kallar jag för ett "dött intellektuellt uppvaknande". Det är en helt annan sak att steg för steg upptäcka vilka konsekvenser det får för egot! Det hade jag inte gjort! Jag hade ingen aning. Jag visste inte vilken ensamhet detta för med sig för egot. Jag visste inte hur envetet samhället skulle försöka dra mig tillbaka in i illusionen av att det var jag som styrde Universums bil. Jag visste inte hur frestande det är att - när det går bra - säga: Haha, se på mig, det var jag som styrde dit! Med min leksaks-ratt. JAG visste vad som var rätt.
Det var mycket annat jag heller inte visste. Jag visste inte hur frestande det är att tillämpa diverse tekniker som styr mig mot lycka! Och hur snabbt jag då skulle säga: Haha, se på mig, jag kan med min leksaksratt styra mig mot ljus och lycka.
Ja, fallgroparna var oändligt många. Jag har bara börjat upptäcka dom.

Vad jag absolut inte anade var att jag skulle glömma bort alltihopa. För det gjorde jag. Fram till för några dagar sedan trodde jag stenhårt på att jag med min leksaksratt kan styra Universums bil. Hur kan man tro på nåt så idiotiskt?
Jo, man samlar bevis för och bortser från alla bevis mot. Man säger:
- Se där, nu styrde jag höger och bilen gick åt höger. Hurra vad jag är bra. Jag har kontroll!!!!!
Och när man styr åt höger och bilen går åt vänster, då säger man:
- Hmm, jag antar att jag inte var tillräckligt fokuserad. Jag måste försöka styra med mer självförtroende. Verkligen fokusera på vart jag vill att bilen skall gå. Se målet framför mig. Det är vad jag måste. Anstränga mig!

Så går det till. Det är inte speciellt svårt att lura sig själv. Speciellt inte när alla andra (nästan) är lika lurade.

Och slutligen. En av de största fällorna! Det är illusionen av att kunna vakna upp!
Det betyder egentligen att man tror att man kan stanna Universums bil och kliva ur. Den fantasin är det sjukaste finns. Det är den som håller igång hela denna galna cirkus av Gurus som sitter och snackar skit medan de som lyssnar blir mer och mer förvirrade.
Universums bil är allt som finns. Ok, känner att den här metaforen börjar gnissla en del nu men den får duga så länge. Det finns inget UTANFÖR BILEN. Det man ser när man tittar ut genom bilfönstren är endast projektioner av den egna hjärnans hallucinationer. Egot skapar, helt bortom vår kontroll, sin egen dröm som sedan projiceras på bilrutorna. Men bilrutorna går inte att öppna. Dom går inte att krossa. Bildörrarna går inte att öppna. Vi sitter fast. För alltid. I EGOT.
Så vad skall man göra?
Enjoy the ride and say "Thank you" to the Universe! There is nothing more. There is no way out of the Universe.

Jaja, önskar Universum hade gett mig en annan lite vassare pointer. Men nu blev det så här. Vad skall jag göra! Jo, tack universum!

Alltså hur jälva fräck får man vara! Man blir bjuden på den mest fantastiska åktur man kan föreställa sig, man har hela Universum att leka i och så sitter man där och gnäller ..... ja vill ut.... som ett liten bortskämd ungjävel....

Köttrobotar

Igår fick jag en fråga om det här med FRÅGAN
- hur väljer jag min nästa tanke -
Min förra post handlade ju mycket om hur mycket problem den frågan ställer till med.

Men Björn, är det här ett problem?
Nej och Ja.

Nej därför att det har gjort mig övertygad om att jag och alla jag någonsin träffat är "tomma" robotar. Kroppar med hjärnor som spottar fram tankar lika automatiskat som hjärtat pumpar och tarmarna smälter maten. Jag har aldrig gjort ett val i hela mitt liv. Känslan jag haft av att välja har varit efterkonstruktioner som också dom kommit automatiskt. Jag är som en cell i den större kroppen mänskligheten. Det är som när jag var liten och satt i baksätet av bilen i en bilstol med ratt och växelspak. Jag satt där och styrde och kände verkligen hur jag styrde bilen, glömde bort att min pappa satt där fram och styrde. Precis så är mitt liv nu. Jag håller i ratten och svänger på den och varje gång bilen svänger dit jag vill tolkar jag det som att jag har kontroll och varje gång bilen inte svänger dit jag vill förlorar jag kontrollen därför att andra (människor, krafter, det här samhället o.s.v) jävlas med mig.
Det är vad FRÅGAN fått mig att inse.
På ett sätt är det en välsignelse eftersom allt jag kan göra är att bada i tacksamhet över att få vara med på detta fantastiska spektakel. Jag jublar och dansar för att livet strömmar genom mig. Jag är helt oförmögen att döma mig själv eller någon annan eftersom ingen någonsin haft ett val. Och det är en välsignelse OCH nej, det är inte ett problem

Men svaret är också JA, det är ett problem. För det gör mig till den enda som ser bland blinda. Och det är inte ett seende som gör mig till en Guru eller en ledare, tvärt om, det gör mig till en idiot i de blindas ögon. Det gör mig ensam som fan. Och visst är det som du säger, vi är fler. Jag är inte alldeles ensam. Men vi är få och vi ses på som grus i maskineriet. Vi ses på som galnare än galnast. För inte nog med att vi lider av svåra vanföreställningar som att vara styrd av en högre makt - jag kallar det UNIVERSUM - vi är dessutom glada och tacksamma. Jag skrev en liten bok om detta för fyra år sedan. Skickade den till några nära vänner som jag inte pratat andlighet med så mycket. Men jag tänkte att dom kunde få veta vad mitt stora intresse var.
Det blev tyst. Tyst som i graven.

Det kostade på. Men kanske har jag hämtat mig nu. Kanske behöver jag inte sälja det här längre. Jag kan njuta av det själv. För folk vill inte köpa det. Men jag kan heller inte engagera mig i någons problem. Jag ser inte ett problem, jag ser bara en liten kille som är ute och åker bil med sin pappa. Pappa kör bilen och killen sitter och styr med sin leksaksratt. Det är allt jag ser. Pappa Universum ser jag förstås inte för han är så stor. Säkringarna rycker när man försöker fatta hur stor och vis pappa Universum är.
Hur många säkringar har jag kvar?
Vet inte.
Vad händer när alla säkringarna rykt?
Ja då inser jag att egot är en CLOOSED FUCKIN LOOP.
NO FUCKIN WAY OUT.
Vi är köttrobotar och vi har inte ett skit att säga till om. Eller så ser man oss som en av Universums bländande vackra blommor. Har blommor valt sin färg? Har dom valt sin lukt?

lördag, september 20, 2008

Säkringarna i hjärnan ryker när man närmar sig sanningen

Hela den här uppvaknande-prylen bränner i min hjärna. Jag blir inte av med skiten. Jag har doppat huvudet i iskallt vatten och haft det där i timmar och dagar (symboliskt) men det hjälper fan inte!
Vakna, vakna, .... du lever i en sjukt knasig dröm. Ser du inte det?
Jo då. Visst ser jag. Men jag vill inte. Jag vill inte se att samhället är sjukt knasigt!!! Så jag blundar. Och jag fantiserar. Fokuserar på det positiva. Försöker vara närvarande i nuet vilket betyder inte tänka. Jävla bra knark. Det är snudd på omöjligt att tänka när man är närvarande i nuet. För att tänka måste man vara i det förflutna. Man kan inte tänka i nuet. Och det är precis vad jag behöver - hjärndödande droger. För så fort jag tänker ser jag galenskapen som omger mig på alla håll och kanter. Galenskapen som sprider sig genom mina blodbanor. Här betyder GALENSKAP = SAMHÄLLSANPASSAD.

Om ni visste hur välanpassad jag är. Frisk och kry. Arbetsför och arbetsvillig. Ränner runt i någons ekorrhjul som en galning från bittida till sent så att jag kan få bo i bankens hus. HAHAHAHA....

Jo men det är ju ok. Att bo i bankens hus alltså. Det handlar inte om det. Det handlar om kontroll. Om att hålla i rodret. Det är DU som STYR över DITT liv. Så säger dom till mig. Och jag får den där krypande känsla av att någon begbilsförsäljare försöker kränga på mig nån gammal rosthög.
Den där snubben som pratar om att ta kontroll över sitt liv - varför är det viktigt för honom om jag har kontroll över mitt liv?
Jo, han vill sprida budskapet, få mig att se ljuset, han bryr sig om mig, han vill hjälpa mig, han vill ge mig ett fiskespö så att jag kan fiska själv ..... eller vilken jävla dynga han nu väljer att häva ur sig för att dölja det faktum att han försöker sälja nåt han vill bli av med ... med andra ord .... en gammal rostig rishög.

Med altruism kan man måla över många rostfläckar. (Shit, det var ju en ganska snygg oneliner)

Jo men så är det ju. Visst tror han/hon på sitt budskap - tror för allt vad tygen håller - brinner av tro. Och varför blir folk troende? Jo, för att dom inte vet. Och om det gäller en begagnad bil så vill jag inte tro att bilen är rostfri. Jag vill veta. Om jag inte kan veta det - ja då köper jag den inte. Så enkelt är det.

Så om det är viktigt för någon att tala om för mig att JAG kan TA KONTROLL över MITT EGET LIV ...... Ja då jävlar. Då vet jag säkert som amen i kyrkan att den jäveln är troende. Och jag vill inte tro, jag vill veta. Ni vet vilka jag pratar om va? Ni har väl alla stött på dom? Begbilsförsäljartypen kan dyka upp i många olika skepnader. Ibland har dom stjärnor i ögonen, deras imponerande närvaro i nuet gör dom självlysande och dom har glorian väl fastlimmad på huvudet. Ibland ser dom ut som vanliga begbilsförsäljare. Dom finns överallt. Deras dynga har blandat sig med hela samhällets dynga.

Nyckelorden är VÄLJA & KONTROLL. Det är ditt val, ta kontroll över ditten och datten, välj allt ifrån..... elbolag, mobilabonnemang, bredbands-leverantörer, pensionsföräkringar ..... till...... BGBELVRARLB-paket.

Vad är ett BGBELVRARLB-paket? Bullshit-guruns-bli-ett-lyckligt-vackert-rikt-altruistiskt-ruttet-lik-bullshit-paket.

Ja men snälla Björn, nu får du lugna ner dig. Varför är du så negativ? Varför håller du på så här och gnäller och generaliserar och dömer? Jo, du dömer faktiskt. Du är ganska orättvis nu, vet du det? Dom här människorna som du pratar så nedlåtande om. Jag tycker du skall försöka vara lite öppen och åtminstone lyssna på dom och försöka ta till dig det dom vill säga utan att döma dom! Dom vill ju att du köper deras BGBELVRARLB-paket för att dom bryr sig om dig. Dom vill ju hjälpa dig! Fattar du inte det?

Mitt svar på det är ett litet rått skratt.

Vilket kan tolkas på att jag är rädd, att jag blivit besviken på någon eller flera olika bullshit-gurus, att jag därför sluter mig för att skyddar mig mot framtida besvikelser.

Mitt svar på det är:
Shut the fuck up! Psychobabble makes me throw up! Yak.

Åter till ämnet som är illusionen av (?) att kunna välja och ha kontroll
Varför köper vi den illusionen?
Svar: Vi är rädda. Rädda små kräk. För vad händer annars, om vi inte kan välja och om vi inte har kontroll?
Jo, innan vi hinner tänka efter får vi veta vad som händer om vi inte tar kontrollen. Då är det någon annan som kontrollerar ditt liv. OCH det vill du väl inte? (säger en vacker, självlysande bullshit guru med stjärnögon och väl fastlimmad gloria)
Eh, nej, det låter ju inte så bra!
Eller så säger dom så här: Om inte du kan välja, om inte du kan ta kontroll, ja då blir du ju som ett viljelöst mähä som bara flyter med, som flyter med strömmen. Vill du det?
Ok, låter inte heller så trevligt!

Varför är det viktigt för dom (kontrollfreaksen alltså) att skrämma dig, övertyga dig om vilket helvete ditt liv kan bli om du inte tar valen i dina egna händer??

Jag vet svaret! Jag tror inte. Och jag skiter i om du som läser köper det eller inte. Dom här människorna VET INTE vad som händer om dom slutar klamra sig fast vid illusionen av att ha kontroll! Dom vet inte ens ifall dom har kontroll! Dom vet inte om dom någonsin haft kontroll! That's a fact.
Men dom tror. Tror att det är väldigt sannolikt att man kan ta kontroll över sitt liv!. Väldigt sannolikt! 99,99% är sannolikheten. Imponerande!!!
Men den där lilla promillens osäkerhet plågar dom. Denna lilla promille av tvivel sprider sig som en elakartad tumör genom deras system.

För ungefär 3 år sedan blev mitt system helt och hållet invaderat av tvivel. Från att ha varit en liten promille av tvivel växte det och tog snart över allting. Nästan. När det var som värst(bäst) var jag 99,99% övertygad om att jag saknade kontroll över mitt eget liv. Hur kunde just jag råka ut för detta? Jo, jag fick en rak och enkel fråga och den löd såhär:

Hur väljer du din nästa tanke?

Om jag kunde förkara hur jag gjorde så betydde det att jag hade kontroll och kunde välja. Kunde jag inte förklara hur jag gjorde så betydde det en sak. DÖD. Död åt illusionen om att ha kontroll och kunna välja OCH död åt DEN SOM VÄLJER. Död åt det hjärnspöke som går in i allting och håller illusionen av kontroll och valmöjlighet vid liv. Det kan uttryckas såhär: Död åt egot. Död åt den som gör saker. There is no doer - lär man ut inom Advaita Vedanta. Och det var en levande insikt då. Men det var då. Snart skulle jag återinsjukna (tillfriskna)

Hur tillfrisknade (återinsjuknade) jag? Det var enkelt! Man får ett fantastiskt stöd när man vill tillfriskna (återinsjukna) och få tillbaka sin tro på att man kan välja och ha kontroll.

Jag inser idag att jag aldrig varit så uppvaknad och fri som den gången för 3 år sedan. Men fortfarande fanns det kvar elakartade tankar i mitt system. Metastaserande tankar. Tankar på att kunna välja och ha kontroll. Dom var inte många men dom lyckades växa till sig. Hur gick det till?

Jag ser idag att dom två vktigaste anledningarna var

RÄDSLA & ENSAMHET

Jag blev väldigt ensam. Det är som Jed McKenna skriver. Vem vill vara den enda som ser i ett samhälle där alla är blinda? Där blinda leder blinda!! Vem vill det?
Svaret är ingen. Jag ville inte det.

Den andra anledningen var en insikt om att psykisk hälsa inte är en självklarhet. Jag blev helt enkelt rädd för att det var tidiga symtom på schizofreni eller nåt. Bland schizofrenisymtomen finns saker som - patienten upplever att någon annan stoppar in tankarna i huvudet på honom/henne.
Ja ni fattar ......

Så jag somnade om.

Och idag ser jag vad som hände. Och jag ser att jag fortfarande inte kan svara på frågan hur jag gör när jag väljer min nästa tanke. Och jag inser att så länge jag inte vet det så är ALL känsla av KONTROLL den fetaste jävla lögn som någonsin tagit sig in i min hjärna. Det är en lögn som är fröet till ALLA andra lögner.

Jag vet att andras intresse för den där frågan är väldigt ljummen. Dom tycker den är som vilken annan filosofisk klurighet som helst. Typ ... om ett träd faller i skogen när ingen är där och hör det ... låter det då något om trädet.....
Dom (och det inkluderar nästan alla jag känner) stoppar felaktigt in den här frågan i den kategorin. Dom tycker frågan om hur man väljer sin nästa tanke är ganska ointressant.

Kom ihåg mina vänner! Ointresse kan vara en jävligt bra försvarsmekanism. Det är som att en säkring i hjärnan går när man närmar sig den frågan.

POFF

Där gick säkringen

fredag, september 19, 2008

Andliga teorier är som begagnade bilar

Såg ett märkligt klipp på You Tube nyss där en man sade många kloka och fina saker om Gud. Men jag kunde inte lyssna riktigt på vad han sade. Jag tyckte bara så synd om honom. Han försökte sälja något till mig och om han inte lyckades då skulle han inte få den där bonusen chefen lovat honom. Medan han pratade om olika medvetande tillstånd och om att Jesus sagt att Guds rike är inom oss hörde jag honom säga att ...
- om du dessutom tecknar vår specialförsäkring får du 10 procent rabatt på lättmetallfälgarna, metalliclacken, o.s.v. och jag lade märke till att klockan är kvart i sex, det är fredag och jag är hans sista kund den här veckan och nu jävlar köper du den här bilen med vår specialförsäkring för annars vet jag inte vad jag gör....

Den stackars mannen riktigt hoppade upp och ned inom sig medan han förklarade att vi måste höja oss över det dualistiska medvetandetillståndet.... eller handlade det om metalliclack. Alltså, det gick inte att avgöra någon skillnad. Han var klädd som en bilförsäljare också.

Varför?
Det är helt bisarrt!

Vad spelar det för roll för honom om jag köper hans dynga eller inte.... ?
Jo men nu fattar jag. Det gör ju en jäkla skillnad. Det är ju det det handlar om. När vi försöker sälja våra andliga teorier till andra så är vi som begbilförsäljare. För vi vill bli av med fanskapet innan dom börjar rosta. Skrället bara står där i garaget och tar upp plats och kostar pengar. Vi tror att vi delar med oss av det glada budskapet men i själva verket försöker vi sälja bort ett gammalt rostigt skrälle som vi inte har råd att dras med längre.

Varför neggar jag så mot alla Gurusar idag, små som stora? Jo, jag orkar inte blunda för hur många som försöker sälja nåt dom själva inte tror på. Precis som beg.bilsförsäljare.
- Jag måste, jag måste, jag måste säja nåt bra om det där gamla skrället. Är det inte så också med mina egna favoritidéer? Hur sanna är dom???
Och framför allt. Hur länge håller dom innan dom rasar samman?
Andliga teorier är inte alls olika begagnade bilar.

onsdag, september 17, 2008

Varför skall just jag behöva ta så mycket skit? - undrar den lilla rectum-cellen.

Jo, att även om folk ber mig att rekommendera en bra andlig bok eller site, så skall jag bita mig i tungan. Jag misslyckades med denna intention senast i går när jag läste ett inlägg på ett forum där en kille bad om hjälp med att nå ut till fler människor med sitt angelägna budskap. Då rekommenderade jag en internetsite.
Men varför?
Vad vet jag om vad han behöver?
Jag har ingen aning. Är det inte bara rädslan att vara lurade som får oss att rekommendera vår egen favoritbullshit till andra? För om dom också låter sig luras så kan vi i alla fall säga att vi inte var ensamma. Då sitter vi inte ensamma i skiten. Istället borde vi coola ner oss lite och lita på att Universum, som är bra mycket större och smartare än vi med våra pyttesmå hjärnor, har en plan för oss alla. Och att vi med våra pyttesmå hjärnor inte har en suck i världen att förstå ens en bråkdel av denna plan.

Vi är som en liten cell i vår egen ändtarmsslemhinna. Denna lilla rectum-cell tycker att livet är orättvist för varenda dag kommer det en massa skit farande och trycker till denna lilla cell som ju gör så gott den kan och varför skall den behöva stå ut med så mycket skit och bla bla bla. Precis såna är vi när vi gnäller på universum. Vi fattar inte varför skiten kommer farande? Hur skall vi kunna fatta????

tisdag, september 16, 2008

The end of Mind-Fucking

Tycker ändå att Buddhas Diamant Sutra ger den enklaste och vackraste förklaringen på vad Icke-Dualism är.

- form är inget annat än tomhet och tomhet är inget annat än form.

Knivskarpt och klockrent och jag tackar Ken Wilber för den. Den passar en "sekulär-andlig" person som mej. (En etikett jag fick på mig häromdagen)
Vad har detta med andligt Uppvaknande att göra? Varför fastnar vi här? Jag försöker komma fram till det med intellektet och jag tror inte på att fråga hjärtat i det här läget för detta har jag att säga till alla som sjunger hjärtats lov!
Med all respekt: Hjärtat vill ha en sak! Kärlek! Och vad är bästa sättet att få kärlek? Jo att älska!
- Ge och du skall få.
- Är det så enkelt. Vad smart!
- Du, det är dirty business. Som allt annat. Hjärtat handlar med kärlek. Inte mycket att ha. Den värsta återvändsgränden man kan tänka sig för den som är på jakt efter sanningen. Den som tror på hjärtats visdom har sålt sig till en hallick som heter LOVE.

Nej men allvarligt talat! What's the deal här?
- Jo, OM jag älskar ovillkorligt så får jag så mycket igen.
- Jaha, och vad var den ovillkorliga biten?
- .....Eeh, oj då, jag menade inte så. Jag älskar alla även om jag inte får nåt tillbaka. Jag älskar alla för att vi alla är EN. Det är så underbart och sant och mysigt och andligt och sånt... . du vet.
- Jaha, och vem har lovat dig en fet bonus för att du tänker så osjälviskt och andligt???
- Ingen. Jag lovar. Ingen alls!
- Du, mej lurar du inte. Jag tror jag vet vem det är. Det är en kille som heter GUD som har lovat dig en fet jävla bonus om du älskar utan att begära något tillbaka.

TÄNK såhär: Tänk om GUD när du kommer till himlen inte ens bryr sig om att hälsa på dig! Behandlar dig som luft bara. Hej Gud säger du, känner du inte igen mig? Det är ju jag som har älskat så ovillkorligt och andligt utan att begära något tillbaka!!!
- Jaha, säger Gud bara och går förbi.
- Men hallå där Gud, tycker du inte att jag varit jätteduktig!?
- Va!? Vadå duktig? Det låter mest som att du varit lite korkad tycker jag. Vem ger bort något värdefullt utan att begära något tillbaka? Du får skärpa till dig lite. Jag skickar ner dig en gång till och nästa gång får du försöka vara lite smartare. Kärlek är inte gratis vet du. Men för många av er är kärlek klart överskattat. Ni är så himla sentimentala ni människor. Ni får strama upp er lite. Upp med hakan. Var inte så förbannat kärlekskrank! Du är som en hundvalp som vill ha godis för att du varit så snäll och dukig och inte kissat på mattan.

Efter denna lilla utvikning om hjärtats väg återgår jag till frågan om varför det är viktigt att med HJÄRNAN få ordning på begreppen dualism och icke-dualism. Jo, en anledning är just att inte fastna i egots låtsas-kärlek. För den får oss att känna oss så levande. Så verkliga. DU ser mig. Lilla mig. Då finns jag alltså. På riktigt. Du rör vid mig. Jag är verklig. Jag är ingen illusion. Det här är ingen illusion. Det här är livet. Livet på ett rosa moln. Och när du överger mig så känner jag mig också levande. Tragisk och sargad. Det river och sliter och moler i mig och min kropp finns på riktigt och mitt hjärta ÄR ett riktigt hjärta, det blöder ju, och alltså inte en ego-fantasi.

..... tror vi ....


Men vi är sååååå lurade... Shit! Det är inte klokt. Jag blir så arg att jag hoppar upp och ner och skriker rakt ut när jag tänker på det. Detta är Maya, den vidrigt smarta spindeln som väver in oss i dualismens nät, när hon är som bäst. Hon lockar oss med riktigt riktigt smaskiga godbitar. VEM kan stå emot en riktigt passionerad romans!!?? Det går bra att snacka om himmelriket men där finns inte han/hon. Han/hon finns bara här och nu och skall vi våga, att mot allt sunt förnuft, ge fullt och flödande uttryck för våra brinnande känslor???? åh, ÅÅHHH.

Ni får gärna kalla mig en empati-störd nörd som verkar ha en major issue med sina förnekade känslor. Spelar mig ingen roll. Jag vet ju att jag gråter när jag ser romantiska komedier....
Romantisk kärlek känns gött men det känns inte som THE REAL DEAL. Det vet alla som smakat på THE REAL DEAL. Det vet alla som doppat sig i den. Eller hur?
Och anledningen är enkel. THE REAL DEAL är utanför dualismfängelset... eller ... är det verkligen utanför. Har börjat fundera på om man skulle få orden rätt här. För det gör skillnad faktiskt.
Det här med banden till egot. Hur kommer dom in här?

En liten knastertorr mini-teori

Form är ingenting annat än tomhet och tomheten är ingenting annat än form.
Där uppe finns tomheten - Gud - THE ONE
Där nere finns formen- Människorna - THE MANY
Människorna längtar efter Gud. Denna längtan är en kärlekskraft som kan kallas för Eros (eros som befriaren) Det är en längtan efter frihet från formen.
Gud längtar efter människorna. Denna längtan är en kärlekskraft som kan kallas för Agape. Det är en längtan efter att skapa form ur tomheten.

För att människorna skall bli till behövs det mer Agape än Eros. Är ni med? Men för att formen skall komma tillbaka till tomheten behövs mer Eros än Agape. Vi måste alltså längta mer efter gud än vi får längta efter människor. Låter så där lagom gammalkyrkligt strängt och livsförnekande, eller hur? Det låter inte som en andlig bestseller. Men kommer man runt det?

Människan är en form av tomheten.... Form som förtätad tomhet... en frukt av agape... tomhetens längtan efter form
En form som består av kropp och hjärna... som producerar tankar och det mest centrala komplexet av tankar kallas ... EGO
När längtan efter Gud (tomheten) vaknar i Egot (formen) kommer det s.k. andliga lärare och säger att Egot aldrig kan komma tillbaka till Gud. Varför då undrar egot?
Jo, det ser vi ju på den här kartan. När egot (formen) återgått till tomheten så finns ju inte egot mer. Det är en anakronism att egot kan återgå till tomheten (Gud). Det är en closed loop.
Men vad kartan också visar är att formen inte är något annat än tomheten. Egot är alltså ingenting annat än Gud. (Icke-dualism enligt Buddhas Diamant Sutra)


Då är sökandet över. Då förstår vi vad Gurusarna säger när dom säger saker som at vi bär sanningen inom oss,
eller att vi redan är upplysta,
eller att vi är det vi söker.
Då ser vi också att det inte finns någon anledning att döda egot.

MEN DETTA ÄR HELT JÄVLA DÖTT!!!!!!!!!!!!!!!!

Det är inget annat än Mind-Fucking!!!

Knastertorr, mental upplysning.

Been there, done that. PERIOD

Vad jag ser nu är följande. Det handlar om en enda liten detalj, men den är dynamit. När man köpt det här konceptet med att egot är gud och gud är egot och sitter där och känner sig lite halvljummet blissad över att rapa upp någon horse-shit som nån GO-ROO sagt. (för att tala som Brett i Jed McKennas Spritual Warfare) Då glömmer man en sak.

Egot är tomhet. Vad innebär det? Det innebär att det inte är verkligt.
NOT REAL.
Och att ta till sig det på mer än ett mentalt plan innebär att ta till sig det med kroppen. Och varenda cell i kroppen är programmerad att se verkligheten som verklig. Det är inbyggt i språket. Det är inbyggt i allting. Det är kodat. Det är The Matrix.

Att fatta detta med att verkligheten INTE ÄR VERKLIG i kroppen gör ont. Det tar emot överallt. I varenda cell. T.om. hårstråna ställer sig på ända.
Då krävs kraft. Ilska. Våld. Raseri. Därav alla fula ord. Kraftord. Som jag lusat ner den här bloggen med på sistone. Det är därför jag måste vända på allt. Slåss mot allt och alla. Slåss mot mig själv. Vad är det jag slåss mot. Det är viljan att tro på det jag ser. Hur svårt är det???

Skitsvårt.


Nu spottar jag i nävarna och tar nya tag. Jag skall inte döda egot. Men jag skall döda verkligheten i egot.

söndag, september 14, 2008

RUTA ETT - det andliga sökandets alfa och omega

Jag tror på att intellektet trots allt är det enda vi har när vi skall GÅ VIDARE ut ur dualismens fängelse - ut i friheten.
Här bryter jag med hela raden av upplysta lärare som jag tidigare beundrat och kännt så djup och innerlig tacksamhet gentemot. För dom lär alla ut varianter av samma budskap - svaret finns inte i intellektet -.
Eckhart Tolle inbjuder oss att leta efter svaret i stillheten. Han säger att vi skall lyssna till mellanrummen mellan hans ord. Där finns hans riktiga budskap säger han. Och så pratar han så där långsamt och "magiskt" som bara Eckhart Tolle kan och man förlyttas in i en dimension och djup frid och kärlek.
Ibland skiter jag faktiskt i om Eckhart är uppvaknad eller inte för jag tror han begår ett major mistake där. Intellektet KAN användas på ett annat vis. Det kan användas för att av-installera allt det som skapar separation och lidande hos mänskligheten. Vad vore egot för en crappig programvara om det inte levererades med ett Un-Install program.

Hur vet man då att intellektet används på rätt sätt? Jo, genom att man alltid går VIDARE.

VIDARE är nyckelordet.

Är det inte helt sjukt egentligen att såna som jag, som läst så många andliga böcker, som har suttit vid mästares fötter och känt att jag själv sitter inne med svaret, att jag sedan kommer på mig själv med att vara tillbaka på ruta ett!! Vad handlar det här livet om?

Jag har nämnt flera gånger att Ken Wilber är den "andlige" kartritare jag har störst respekt för. Jo, han är bra men det finns en kille som är ännu vassare. Det är Adrew Cohen. När jag sitter och tittar på hans Power-Point presentationer av uppvaknande processen, hans helt glasklara process-beskrivningar av vad det är som EXAKT pågår. Vart vi är på väg, varför, hur. Rubbet. Fantastiskt. WOW, så känner jag.
MEN, sedan läser man böcker, jo det finns flera stycken, som handlar om hur fruktansvärt dåligt människor som hängt med Cohen mått efter ett tag i hans rörelse. Och det handlar inte om en klassiskt sekt. Nejdå, hans skötebarn, evolutionary enlightenment, är ett stort och fint förgrenat nätverk av sökare från hela världen. Sökare som huvudsakligen är intellektuella, högutbildade, makthavare, idealister. Inga vanliga sektoffer alltså. Men rörelsen gör folk förvirrade, vilsna, tomma, arga och besvikna.

HUR!!!!!?????

Hur kan dom bli förvirrade när dom fått alla svaren?. Dom hade ju allt klart för sig. Dom ingick i en fantastisk rörelse som skall höja världens medvetandenivå och skapa fred och lysa upp överallt. Dom har sina forum, sina lokala föreningar. Men visst är det konstigt att vi inte slår oss till ro. Oavsett vilken fantastisk rörelse vi verkat inom.

VARFÖR I HELVETE behöver vi fortsätta fundera, fortsätta söka när vi har lärare som Wilber och Tolle och alla dom andra stora lärarna.
Är det för att vi skall göra deras modeller till våra egna? Processa informationen så att säga och låta den sakta men säkert genomlysa varje aspekt av vårt varande och vårt liv och handlande??
Saknar vi tålamod, är vi för rastlösa, lider vi av informationsstress, lider vi av vanföreställningen att gräset alltid är grönare på andra sidan?
Är det för att vi saknar mod och beslutsamhet "to walk the talk"???

Nej!

Det där är bara bullhit-bortförklaringar som gurusarna tar till för att trösta sig när folk lämnar deras fantastiska rörelser!

Det är inte det det handlar om. Det handlar om att vissa vill VIDARE medan andra trivs bra med att slå sig till ro.

Hur många gånger har jag inte önskat att jag kunde slå mig till ro. Jag har läst om dom där jävla böckerna (med alla svaren) gång på gång. Jag har "levt" dom där böckerna. För dom erbjuder oss alla möjligheter att integrera budskapet i vår vardag. Om någon säger INTEGRERA I DIN VARDAG en gång till spyr jag. För det är bara bullshit för mig. Små fina vardagsmeditationer ni vet, hur man skall öva på tolerans och acceptans och stillhet och skapande och handlande och fan och hans moster.
Det låter så förbannat bra. ...
Bilda din egen lokala förening med likasinnade. Skapa ringar på vattnet. Gå med i vår fantastiska webportal och dela med dig och låt dig inspireras och ta del av det senaste, the cutting fuckin edge of bullshit.......
Jag har varit med i sånt. Jag skall inte rabbla upp dom olika forum jag varit med i. Det gör ingen skillnad. För dom består alla av härliga människor som vill varandra så väl. Det handlar inte om det. Det finns härliga människor överallt. Man behöver inte gå med i super-guruns klubb för att uppleva mysig samvaro. Mysig samvaro finns på jobbets golfklubb också. Goa människor finns det överallt.
Jo men inte människor som liksom en enad kraft verkar för att höja mänsklighetens medvetande, svarar lokala bullshitklubbens stjärnögda gloriaförsedda kärleksgud/gudinna - nej, och jag betackar mig numera för alla som skall höja mänsklighetens medvetande. Dom kan ta sitt medvetandehöjande bullshit och stoppa upp det i röven på den medvetandehöjande super-bullshit-guruns jättemedvetna superarsle... så det så...
I am done with that kind of kindergarten spirituality.

Men är det inte otroligt konstigt att alla dessa fantastiskt kloka och goda ord och handlingar som man låtit verka i sitt system tycks ha varit som piller som kommer ut oförändrade med avföringen. Allt som är medvetandehöjande verkar vara försett med nån sorts magsaftresistens dragering som gör att dom inte faller sönder på sin väg ner i toalettstolen.

Förlåt mig, jag tar tillbaka det jag sagt om bullshit. Det är inte ens det. Det är NADA. Det är luft. Ingenting. Det är drömmar. Fantasier. ILLUSIONER.

Det är inte ens knark. Jag tar tillbaka det också. Det är placebopiller. Magsaftresistena placebopiller som kommer ut i toaletten.

Jag hörde en andlig lärare som sade att han får många sökare som varit hos Eckhart Tolle, Adyashanti, Gangaji, Byron Katie m.fl. och dom är tillbaka på ruta ett. Dom är förvirrade. Dom är sökare.

JAMEN ÄR det inte helt otroligt. Är det bara jag som tycker det??????????
Ibland tror jag det och förresten spelar det ingen roll vad andra tycker.

Det ÄR ju för fan bevis nog. Bevis nog för att det är EN sak som fattas hos alla dessa placebopiller.

kraften i ordet VIDARE.....

Vi måste gå vidare. Fråga och fråga och fråga till vi är klara. Och alla som kommer med svar dom jävlas med oss. När skall vi lära oss förstå det?
Jaha, säger den kritiskt lagde. Hur vet du Björn då att det är så vikigt att gå vidare? Är det för att du läst det hos Jed McKenna och att du bara rapar upp den senaste boken du läst och att du lika lite som någon annan av oss kan tänka själv!!!???..........

.... eh, ..... ni har en poäng där men jag vet att jag vet. Hur otroligt det än kan verka.

Hur vet du Björn at den här andliga anarkismen är rätt för andra? Hur vet du ens att det är rätt för dig själv? Vem är du att komma och säga att alla andra är ute och säljer nåt dom inte har? VA!!!!?????

Är det inte Björns andliga ego som spökar nu igen?

Jo.

Det är det.

Men en sak kan jag säga till mitt försvar. Det gör fruktansvärt ont att säga det här. Jag vill verkligen inte dra ner någon annan från deras rosa moln. Men jag kan inte låta bli. Tror ni inte att jag mycket heller skulle vilja verka för att höja mänsklighetens medvetande så att alla människor snart kan få tillbaka den glädje och frid och fred och frihet och medkänsla som är deras födslorätt? Tror ni inte att det är vad jag helst skulle vilja?
Jo det är det!

Det är vad jag helst skulle vilja. Men jag kan inte ljuga om den grejen inför mig själv eller andra längre. Jag säger inte att jag inte kan ljuga om annat, men om det som berör mig mest kan jag inte längre ljuga.
Och det, DET kanske kan vara mitt bidrag till en bättre värld. Att jag avstår från att skriva ännu en andlig bok kanske är det bästa jag kan göra. Att jag avstår från att framställa mig själv som ännu en underbar andlig hjälpare och medskapare, kanske också är det bästa jag kan göra. Helt enkelt - sluta knarka.
Kanske kan det bli en andlig rörelse. Inte vet jag. Erkänna att man är helt lost. Om fler gjorde det kanske världen skulle bli lite bättre. Alla vet att Sokrates, denne superguru a la megalobombastico, sade att nu visste han att han intet visste. Alla citerar det där. Och det låter väldigt sweet och läckert. Och det betyder inte ett skit mer än att man kan citera Sokrates. Men tänk om vi faktiskt kunde börja leva det. INTEGRERA DET I VÅR VARDAG som jag svor på att jag aldrig någonsin skulle säga igen. Dessa vidriga ord.... :-) Men om vi skulle gör det där förbjudna med någonting så vore det kanske just detta. Leva visdomen i att veta att vi intet vet.
Ett litet förslag bara. Jag vet inte.

********************

Sitter just och leker med olika titlar och undertitlar på den där andliga självhjälpsboken jag lovat att aldrig skriva...


RUTA ETT
Det andliga sökandets alfa och omega

Beginners mind är ett begrepp man kör med inom Zen. Jag gillar det. På ruta ett är man genomsyrad av Beginners Mind. Där lyser solen utan att skymmas av ett mörkt moln av visdom. Ni skall bli som barn igen sade Jesus också. Nej, nu börjar det spåra ur... Beginners mind var det. Inga citat. Inte försöka måla på det perfekta med en massa citat.

Jag har haft en massa olika beskrivningar av mina bloggar genom åren. Ett nyckelord som alltid följt med mig har varit - FÖRUNDRAN -
Och hur kan man vara förundrad om man inte är på ruta ett. Nu måste jag flumma lite mer här. Ruta ett kan stå för enhet också. Ett som i enhet. Är det långsökt? Kanske. Nej, det blir ingen bok.
Det är mitt bidrag till New Age Bokhandlarna. Ett artikelnummer mindre att hålla reda på. Sen är det ju bra för miljön också. Mindre papper.
UA-3343870-1