måndag, september 22, 2008

Att sluta spela Gud

Det här är ett helt nytt land för mig. Det känns konstigt att vara här. Jag känner inte igen mig, vet inte var jag är och frågar mig var jag har hamnat. Det har hänt nåt med mig. Jag har tappat något - men vad?
Jag känner efter och märker att jag förlorat behovet att ändra på något. Låter INTE bra. Det hör jag och förstår varför det känns konstigt. Men det känns också som en stor befrielse.
Jag måste ta reda på vad detta är. Jag funderar över en sak Ken Wilber ofta säger angående psykologisk utveckling. Han brukar peka på det faktum att INGEN SÄKERT VET vad som får oss människor att utvecklas i vuxen ålder. Vi vet att vissa människor utvecklas, att deras förmåga att inta andras perspektiv ökar och därmed deras förmåga till empati. Vi vet att många ”kommer över” sig själva och därmed blir mer intresserade av andra människor, samhällsfrågor och globala frågor. Vi vet att denna växande förmåga till engagemang ökar livskvaliteten. Men vi vet inte säkert vad som driver utvecklingen! Visste vi det skulle världen se annorlunda ut.

Det finns många hypoteser. Man pratar om olika behovstrappor som står i förhållande till kognitiv förmåga m.m. Men det är mest spekulationer. Jag kan inte avgöra om Ken Wilber har rätt här men jag tycker det är intressant eftersom han och många andra han samarbetar med lagt ner oerhört mycket tid på att studera dom här frågorna.
Återstår bara att konstatera att mänsklig utveckling är … ETT MYSTERIUM.
Vi pratar ännu bara om utveckling inom formen (inom Samsara). Vi pratar inte om rörelsen från form till tomhet – från manifestationen tillbaka till källan. Den andra frågan - vad som får vissa människor att börja längta efter källan och röra sig FRÅN formen TILL Friheten, är ett kanske ännu större mysterium.

För att se tydligare vad som gör det hela så obegripligt kan vi tänka på hur vissa har alla möjligheter framdukade för sig och väljer att inte göra ett piss – medan andra människor, utifrån sämsta tänkbara utgångspunkt (få förebilder, så gott som ingen hjälp), utvecklas på ett fantastiskt sätt som saknar förklaring. Varför blir vissa, som haft optimala förutsättningar, offer och fångar i sin egen navelskådande labyrint - medan de s.k. maskrosbarnen ser alla öppningar, griper tag i alla chanser och rör sig mot allt vidare horisonter?? Det är sannerligen inte lätt att förstå när man tittar på varje enskilt fall.
Jag påminner mig ett uttryck

– Guds vägar äro outgrundliga –

För mig låter det bättre med

– Universums vägar är ett mysterium.

Tidigare ville jag utropa att vi inte får ge upp! Trägen vinner och snart kommer vi knäcka koden till utveckling.

Idag känner jag inte så. Frågan om att kämpa eller ge upp verkar bisarr. Känslan jag har påminner inte alls om uppgivenhet eller fatalism. Det är en HELT ANNORLUNDA och obegriplig känsla. Jag skulle kunna ta till ord som tacksamhet och förundran men dom fungerar inte här. Jag rör mig i en ny och för mig okänd dimension.
Jag var där 2005 och hälsade på men fegade ur. Kunde inte orientera mig och saknade hållpunkter. Jag hade ingen karta och mitt intellekt kunde inte acklimatisera sig. Idag vet jag att ingen kan få mig härifrån igen, om jag skall lämna den här dimensionen så blir det med fötterna före.

Jag har plötsligt glömt hur man gör när man DÖMER. Jag får inte till det. Den där frågan – Hur väljer jag min nästa tanke – är som ett virus som äter upp mig inifrån och det första som strukit med är förmågan att döma. Det är stora, gigantiska ord jag tar i min mun, jag hör det, det låter som om jag blivit värsta helgonet med gloria och hela kittet, men det känns inte så, det känns bara tomt och konstigt. Jag hör en kommentar i mitt eget huvud om att jag kommer få äta upp det här, det här är bara för mycket, lugna ner dig nu Björn och lägg fan inte ut det här på din blogg. Men den där kommentaren bara kom, jag har ingen aning om varför, jag framkallade den inte, så det bara är som det är. Om jag lägger ut det här på bloggen så gör jag det, annars gör jag det inte. Jag bara åker med. Dyker det upp skäl till varför jag skulle hålla tyst om det här så får jag ta hänsyn till dom och hålla tyst. Men ännu har inget vettigt skäl dykt upp. Visar det sig att jag har fel och att jag kommer börja döma andra igen ja då blir det så. Kanske kommer jag snart, redan i morgon säga, fan vad fel du tänker, tycker eller gör. Då är det väl inte så konstigt. Hela etern är ju fan proppfull med dömande.

Det här är vad jag antecknade idag på jobbet.

Du ser på någon som du tycker lever ett miserabelt liv men när du vet att hon inte har någon kontroll över hur hon lever, aldrig har haft och aldrig kommer få, ja då kan du omöjligt känna dig överlägsen och döma henne. Du kommer inte kunna tänka att DU själv minsann har tagit tag i ditt liv medan hon bara legat och krälat runt i sin offerroll. Du kommer inte se någon skillnad mellan er. Ni är som ni är och det är ingenting någon av er någonsin haft det minsta kontroll över.

Det är mycket märkligt detta, när du SER med skoningslös klarhet att personen du tidigare dömde aldrig någonsin hade någon kontroll över sitt liv så försvinner förmågan att döma som en skugga när du lyser på den. Vilken befrielse!

Om önskan att hjälpa personer som lever miserabla liv uppstår så är detta inget problem. Det är som tidigare förutom att du inte längre kan berömma dig själv för att vara en medkännande och hjälpsam person. Förmågan att hjälpa var inget du hade kontroll över. Det är Universum som hjälper. Det är universum som lider. Jag vet att det låter skumt men det är också precis vad det är. Det är en helt ny dimension att finnas i.

- En icke-dömande dimension -

Hur går det till när man hjälper en annan människa till ett bättre liv? Jo, en ny tanke planteras i den människans hjärna. En tanke som t.ex. säger, nu skall jag leta efter möjligheter istället för problem. Eller – nu skall jag fråga mig vad jag kan ge andra istället för att fråga mig vad andra kan ge mig.

Sånt hjälper. Men ingen väljer dessa tankar. Dom planteras i hjärnan som en patch – som ett reparationsprogram. Men ingen placerar dom där. Det finns inga hjälpsamma människor. (jaja, jag vet att det låter konstigt, men det är ju det jag säger, detta är konstigt och okänt land för mig). Det finns bara hjälp och hjälpen strömmar fram som små bäckar här och var. Man kan dricka sig otörstig om man vill. Det är Universum som släcker vår törst.

Jamen, JAMEN, personligt ansvar då, VILJA. Vad är VILJA. VILJA TILL MENING. VILJA TILL GODHET. Vad har hänt med viljan?

Ingenting.

Viljan finns där ibland och ibland inte. Universums vägar är ett mysterium. Ibland har vi vilja och ibland inte. Det är precis som förr. Skillnaden är att här styr vi inte över det.
Kontroll då? Samma sak. Ibland har vi kontroll MEN ibland har vi inte kontroll. Det är precis som förr. Det är ju det jag säger. Ingen skillnad. FÖRUTOM, en liten sak. Vi ser att vi inte styr över Universum. Och det tycker jag känns som ett tillnyktrat tillstånd.
Ordet personligt ansvar låter konstigt däremot. Det betyder inget här. I detta nya och konstiga land.

Jag tycker att min tidigare värld var helt jävla galen. På den dömande världens karta led alla av ett storhetsvansinne som var helt bisarrt. Dömer jag nu? Nej, jag konstaterar fakta. Jag valde inte att ha storhetsvansinne. Ingen har valt det. Men storhetsvansinne och vilja att spela Gud var ju vad min gamla värld, min gamla karta handlade om.

Nu måste jag rita om min karta. Nu måste jag långsamt vänja mig vid att leva utan storhetsvansinne.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

UA-3343870-1