tisdag, september 09, 2008

"Awake people live in a state of constant amazement"

Det där med att uppvaknade människor lever i konstant "amazement", det kommer från filmen Joe and the Vulcano. Mycket trevlig film med många poänger. Amazement kanske skall översättas med ÖVERVÄLDIGANDE FÖRVÅNING. Tänkte illustrera vad det handlar om genom några exempel, men det är svårt. Jag får bara korta anfall då och då. Men dessa anfall är vad jag lever för. Nu var det ett tag sedan. Men om jag skall plocka det ur minnet så är det ett sätt att se de mest alldagliga företeelser på ett helt nytt sätt - ett bisarrt sätt - ett hallå-där-är-alla-hästar-i-stallet-sätt ... - ett vilken-svamp-har-du-smakat-på-sätt.

Men från det "uppvaknade" (tror jag) tillståndet verkar det helt självklart. Då är det som att vårt vanliga sätt att se saker är helt bisarrt. Alltså, hur kan man inte bli alldeles till sig av förtjusning över att gräset faktiskt ÄR grönt. Jamen är det inte helt otroligt coolt - jag kan se färger. Grönt är en helt otroligt cool färg. Och hur kan det komma sig att gräset är sååååå grönt. .... osv. och dom som har alla hästar i stallet (tror dom) bara suckar uppgivet och undrar när svampen går ur blodet. Dom fattar ingenting. Och det vet man. Därför säger man ingenting. Det finns nästan ingen man kan dela sådana upplevelser med. För det blir bara som att försöka kommunicera på två helt olika språk. Man lyssnar artigt och förstår att den andre försöker säga något viktigt men fattar inte ett dyft. 

Hur ofta får jag då sådana anfall? Tja, ett par gånger i veckan kanske. Ibland oftare, ibland mer sällan. Däremot vill jag gärna inbilla mig att jag lever med det här dagarna i ända. Men det är önsketänkande. Så är det inte. Jag kanske tänker på det väldigt ofta. Jag kanske drar mig till minnes att den här dimensionen finns väldigt ofta. Men det blir bara som att leva i minnen. 

Varför kan jag inte leva så här konstant?

Jag börjar ana svaret. (inte för att svampen tar slut... ) Nej, utan för att jag är alldeles för full med skit. Fullbelamrad med bullshit. Huvudet bågnar av idéer. Av planer. Av åsikter. Av "rätt" åsikter. Fortfarande är det så. Jag minns när jag första gången lärde mig en av Zen's gyllene regler. Empty your cup. 
Det lät bra tyckte jag. Och vad gjorde jag. Jo, istället för att tömma min hjärna på skit. Stoppade jag den ännu fullare med coola zen-historier. Med tjusiga one-liners som diverse gurus använder för att ragga lärljungar. 
Det som gör mig tokig är att precis det jag skriver nu, hela det här inlägget är ett lysande exempel på just den sortens BULLSHIT som är i vägen. I vägen för att se klart. Se klart hur ofattbart mirakulös varenda liten cell är. Och när jag möter en annan människa möter jag en miljarders miljarder av dessa mirakulösa celler som dansar en dans tillsammans som går bortom allt .... ALLT.... ALLT

2 kommentarer:

  1. Hehe.. satt en dag o kollade in min penséer, totalt hänförd inför upptäckten att varje pensé hade sina alldeles egna mönster längst in mot mitten. En granne råkade komma förbi o jag dristade mig att utbrista: "kolla!! har du sett vad häftiga penséerna är, ALLA är olika!!!" Min granne som är en ytterst "normal" person, tror hon iaf, fick en rynka mellan ögonen o kollade på mig som om jag inte hade alla besticken i lådan. ;)

    Jo, det jag skulle komma till... känner igen det du skriver, inte många man kan dela såna här "förundran-över-livet"-tillstånd. Dom flesta tror att inte man är riktigt klok. Men spela roll, säger sånt ändå. Det gör inget om dom tror att jag har käkat nåt skumt. :))

    SvaraRadera

UA-3343870-1