söndag, september 14, 2008

Dualistisk Depression

Dualistisk Depression skulle kunna vara ett namn på vad jag upplever nu. Jag har varit förskonad från "vanlig" depression men känner till symtomen. Har hört dom beskrivas. Det här är annorlunda. Men jag tycker mig känna igen vad människor har berättat om den "vanliga" depressionens symtom.
Skillnaden är nog att dualismens dörrar står öppna. Men när jag går ut så måste jag lämna "mig" kvar där inne i dualismen. Vad är det som kan gå ut? Det är inte "jag". Det är inte mitt högre "jag". Det är inte min "själ". Nej precis. INTE själen. Det är inte någonting alls som går ut genom dualism-fängelsets öppna portar.

INGEN-TING.

NADA

Vad fan är det som går ut genom dom där dörrarna för nåt måste det ju vara eftersom Björn sitter här och skriver om det som är utanför?

Tyvärr
Ingen-ting

Det skulle ligga nära till hands att skriva att det är "medvetande", "närvaro" eller "ren uppmärksamhet" eller varför inte "christ-consciousness" eller "Buddha-mind" eller "leverpastejmackan".
Men det är det inte.
Det är inte något mentalt koncept - hur andlig och evig och gränslös och himmelsk och fantastisk detta koncept än kan tänkas vara. Det är ingen entitet som kan gå ut genom den öppna dörren. Punkt slut.

Och jag vet, jag tröttar ut mig själv med dessa självklarheter, hur skulle en entitet kunna vandra ut ur dualismens fängelse? HAHAHAHAHAHA...... gulp, kräk. ..... Jag är inte dum i huvudet bara för att jag babblar om det uppenbara. Jag babblar om det bara därför att min hjärna skriker i uppror. Jag försöker trötta ut min egen hjärna. Nöta ner motståndet. Ord som liksom vattendroppar urholkar stenen.

Men hur, (och detta är en jäkligt berättigad fråga), hur kan det då fastna någonting som går att skriva om?
Det kan det inte!!! Det är det som är grejen.

INGENTING FASTNAR

Och detta är huvudsymtomet i det tillstånd som jag väljer att kalla dualistisk depression. Fenomen finns där men fastnar inte på mig. Jag kan minnas saker, men det är inte jag som minns det, det är min hjärna. Om någon frågar mig vad jag läste i tidningen i morse så kan min hjärna kolla upp i minnesbanken att den läste att Volvos underleverantörer får problem när Volvo skär ner.
Björn kan t.om. känna något inför denna nyhet. Han kan tänka på alla dom som liksom han själv är beroende av sin inkomst för att bo kvar i sitt hus och han kan känna medkänsla. Absolut. Ett problem. Politik. Vänster höger. Demokrati. Rösta. Nästa val. Skapa opinion. Sätta sig in i komplexa frågor. Global ekonomi. Alternativa ekonomier. Hela rasket.
Björn bryr sig. Tankar-känslor-handlingar kickar igång.
Men ändå är det inte alls som förr. Han bryr sig inte på samma sätt. Inte längre på det "skit-nödiga" sättet. Han bryr sig mer som ... jag vet inte .... jag får ta reda på det.

Men jag... jag som är där ute, utanför dualismens fängelse
Ingenting fastnar ...
På ingenting...
Vad skall det fastna på eller i ...?
Ingenting...
... eller ...
... Allting

Hur skall någonting kunna fastna på någonting som inte är här...
här i vårt sagolika dualistiska fängelse, hur???
Vem bryr sig?
Björn.

Så det är Björn som skriver. För han är förändrad. Han är smittad. Smittad av icke-dualism.

Han sitter och tittar rakt framför sig. Med halvöppen mun. Varför sitter jag här? Ja, varför inte? Varför resa sig? Varför inte? Meningslöst. Hur kan någonting ha en mening för ingenting och allting?
Denna fras dröjer sig kvar? Den fastnar på Björn. Men inte på mig.
Björn, spöket i hjärnan.
Björn tror att det där var en insikt av något slag.
Hur kan något spela roll för den som inte spelar en roll?
Ännu en insikt tror Björn. Han blir lite entusiastisk. Vill gå till datorn och skriva ner dom sakerna. Jag låter honom göra det. Kanske får han en guldstjärna. Han är patetisk. Men ganska söt. Så inställsam. Så förutsägbar.

Hur kan någonting ha någon mening för ingenting och allting?`
Hur kan någonting spela någon roll för någon som inte spelar en roll?

Björn väntar på applåderna
Han är för söt

Men alltihopa är för sött. Det är så ... hur skall jag säga. Totalt jävla meningslöst. Och det skall dom vara glada för, dom kära fångarna i dualismfängelset. För då kan dom uppfinna en mening. Sin egen mening. Det tycker dom är kul. Livet måste ha en mening säger dom, och citerar en kille som fått många guldstjärnor för sina fåniga visdomsord. Viktor Frankl. Den killen har dom respekt för. För han överlevde nazisternas koncentrationsläger. Och han säger att livet måste ha en mening. Det vet han eftersom han såg att dom som inte såg någon mening i lägren dom dog. Dom som hittade en mening dom överlevde. Snart kommer andra och blandar sig i kakafonin av ord. Definiera mening säger dom. Och så rabblar dom en massa filosofiska termer som låter skitläckra. Ingen fattar nånting. Inte dom själva heller. Dom skulle lika gärna kunnat lägga ett pussel med fem tusen bitar. Pussel. Dom älskar pussel. Och gåtor. Uppfinner kluriga gåtor. Den som löser dom snabbast för guldstjärnor. Som är så söta. Dom små. För dom är så otroligt små.
Och det vet dom själva. 5 tusen ljusår säger dom och tittar på en stjärna. Det är väldigt stora avstånd. Och då vet dom hur små dom är. Men dom glömmer det snabbt. Och känner sig jättestora. Och så skjuter dom en älg. Eller köper en bil som är så stor att den inte kan parkeras på vanliga parkeringsplatser och då känner dom sig stora igen. Jättestora.
Dom är för söta.
Men jag orkar inte mer. Jag orkar inte ens tycka att dom är söta. Dom bara är. Söta är bara ett ord och en känsla som glider förbi som en skugga. Om och om igen. Det känns som att känslan av beröring varit här oändligt många gånger. Jag känner mig så gammal. Så fruktansvärt gammal. (ett mindre vanligt depressionssymtom) Och gammal är också ett ord och en känsla som är precis som en förbiglidande skugga. Allt i det dualistiska fängelset är skugglikt. Hur många sprakande gnistrande färger det än finns. Och fyrverkeri och bomber och konfetti och applåder och skumpa och tjo och tjim och puss och kram och fy faan vad jag äger världen idag och ge mig mer knark och sätt på mig tolvstegsprogrammet och låt mig bli en inspiratör som lagt av med droger och hittat livets sanna glädje och ge mig något att brinna för och låt alla övergivna katter och hundar och barn och pensionärer komma till mig och låt mig betyda något för någon annan än mig själv för jag hatar mig själv egentligen fast jag inte vågat se det och det beror nog på att jag var ett oälskat barn och ta det inte så allvarligt, skratta och sträck på dig och känn kundalini resa sig och meditera, lyssna till din andning och se solen och se barnet i andras ögon och locka fram ett leende hos den ledsna som är som du fast du är en kanal för gudomligt ljus och kärlek och sätt in lite pengar på kontot så att vi kan driva vår kärleksrörelse så att hela världen kan bli upplyst år 2012 eller så åker vi till sirius allihopa och träffar sirianer som har så mycket att lära oss och som lyssnat på oss jordbor så länge och nu vill bjuda hem oss till sig och jag orkar inte med mer jävla bullshit och tänker bli jordnära och stå med bägge fötterna på jorden och odla min egen potatis och ha bin och får och getter och hundar och katter och löss och lusmedel med gift och utan gift för många barn och morötter skall vi odla och majs och tomater och vin och maskrosvin skall vi dricka på fredag kvällar när vi mjölkat geten och sedan skall vi odla vår egen jävla självgodhet för att vi är dom enda jordnära och sanna och naturliga och hållbara människorna på jorden och hållbarheten är extra jävla komiskt därför att vi inte är hållbara i mer än 70 år men det ser vi inte för vi tycker att 1 timma är jävligt lång tid när vi sitter i kö på apoteket och sen förfasar vi oss över att tiden går så snabbt och att barnen redan är utflugna och hej och hå och ta vara på dom åren när barnen är små för dom går så snabbt men vafaan händer det ingenting i den här kön för jag har suttit här nu och väntat på min tur i 25 minuter och vem bryr sig och fan vad du snackar skit och skräpar ner i bloggosfären och vem orkar läsa sån här skit när man kan sätta sig i den enda kön som är värd att sitta i och när det blir ens tur så kommer döden och ropar att nu är det din tur och så får man gå in genom den där dörren och sen är man död och sen börjar allt om igen och jag blir så trött så trött så trött och någon säger at det är bara för att du är rädd och flyr och våga leva och känn hur det porlar djupt inom dig av liv och det är en gåva och nu är du här och gör då nånting av det och lev som du lär och lär som du lever och var sann mot dig själv och andra titta bort när du ser något du inte tycker om och

STOPP

STOPP

STOPP

.... sade jag inte alldeles nyss att det inte fastnar. Du kan lika gärna hålla käften. Eller vem bryr sig? Babbla på du. Jag har hört det förr. Alltihopa

BABBLA PÅ!!!

Blablablablabla

Och jag bara är. så. jävla. trött. på. det. här. jävla. fängelset.
Men ni är ju söta på nåt vis. Så jag kommer kanske och hälsar på ibland.
Typ

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

UA-3343870-1