söndag, september 07, 2008

ENHET är bullshit i de flestas mun

Om man menar allvar med att allt är en ENHET, då finns det ingenting som behöver fixas till, då behöver inte ljuset jaga bort mörkret, då behöver inte livet fyllas med lust och glädje och godhet och medkänsla. Om man menar allvar kan man vara en alldeles vanlig, grinig, folkilsken surgubbe/surgumma, OM det är det man är, och då finns det inget man behöver göra åt den saken ELLER inte göra åt den. 
DUALISMEN - vår kära älskade dualism, där mörker definierar ljus, där folkilsken definierar vänlig och varm, där grinig definierar entusiastisk, i denna kära dualism, behöver ingenting fixas till.

OM man tycker att saker behöver transformeras eller utvecklas eller mogna eller förfinas, ja då har man INTE höjt sig över dualismen till ett högre medvetandeplan av ENHET. Däremot tycker man kanske om att låtsas att så är fallet. 

(jag pratar om mig själv här som "man" ifall någon undrar, jag ger fan i andras lögner, mina egna är feta nog)

Och om man tycker om att låtsas att man är upphöjd till något sorts flashigt ENHETS-medvetande, ja då är det på låtsas. Hur vet man om man låtsas?

Man vet det när man blir förbannad över att människor är så jävla elaka mot varandra, när man IGEN och IGEN förbluffas över att människor är falska, att deras vänlighet bara är till för att göda deras bild av sig själva som goda. När man känner smärta över att se att denna godhet finns där endast när det blåser mild bris. Att människor förvandlas till ego-monster så fort det börjar närma sig styv kuling. Att människor blir som galna när det blåser storm. Galna, elaka och onda. Att moral är makeup man tar på sig när man går på kalas. 

OM man tycker att något av allt detta är det minsta jobbigt att tänka på, om man hellre mediterar eller chantar ett mantra eller skriver i sin tacksamhetsdagbok, ja då låtsas man. Så enkelt är det. Och om man tycker att låtsas-andlighet är jobbigt. Ja då låtsas man fortfarande.

("man" betyder i denna text "jag")

4 kommentarer:

  1. Den största andliga utmaningen ligger inte i att sätta sig ned och be en bön vid ett ljus, men att leva bönen i mörkret... (en Telluselle-ism!)

    SvaraRadera
  2. Bön är inte ett ord jag använder så ofta. Förstår att du inte menar be om ljus eller något annat man känner att man saknar. Men hur menar du? Jag använder inte ordet så ofta eftersom jag förknippar det med "bristmentalitet" och Gud ge mig det jag vill ha. Vad lägger du i ordet?

    SvaraRadera
  3. Nej, man kan ju aldrig "höja sig över dualismen".

    SvaraRadera
  4. "Att människor förvandlas till ego-monster så fort det börjar närma sig styv kuling. Att människor blir som galna när det blåser storm. Galna, elaka och onda. Att moral är makeup man tar på sig när man går på kalas."

    Fan vad bra beskrivet! Det är bara att svälja skiten och se egots dans precis som den är. It just is.

    By the way, gillar din blogg! :)

    SvaraRadera

UA-3343870-1