söndag, september 21, 2008

Köttrobotar

Igår fick jag en fråga om det här med FRÅGAN
- hur väljer jag min nästa tanke -
Min förra post handlade ju mycket om hur mycket problem den frågan ställer till med.

Men Björn, är det här ett problem?
Nej och Ja.

Nej därför att det har gjort mig övertygad om att jag och alla jag någonsin träffat är "tomma" robotar. Kroppar med hjärnor som spottar fram tankar lika automatiskat som hjärtat pumpar och tarmarna smälter maten. Jag har aldrig gjort ett val i hela mitt liv. Känslan jag haft av att välja har varit efterkonstruktioner som också dom kommit automatiskt. Jag är som en cell i den större kroppen mänskligheten. Det är som när jag var liten och satt i baksätet av bilen i en bilstol med ratt och växelspak. Jag satt där och styrde och kände verkligen hur jag styrde bilen, glömde bort att min pappa satt där fram och styrde. Precis så är mitt liv nu. Jag håller i ratten och svänger på den och varje gång bilen svänger dit jag vill tolkar jag det som att jag har kontroll och varje gång bilen inte svänger dit jag vill förlorar jag kontrollen därför att andra (människor, krafter, det här samhället o.s.v) jävlas med mig.
Det är vad FRÅGAN fått mig att inse.
På ett sätt är det en välsignelse eftersom allt jag kan göra är att bada i tacksamhet över att få vara med på detta fantastiska spektakel. Jag jublar och dansar för att livet strömmar genom mig. Jag är helt oförmögen att döma mig själv eller någon annan eftersom ingen någonsin haft ett val. Och det är en välsignelse OCH nej, det är inte ett problem

Men svaret är också JA, det är ett problem. För det gör mig till den enda som ser bland blinda. Och det är inte ett seende som gör mig till en Guru eller en ledare, tvärt om, det gör mig till en idiot i de blindas ögon. Det gör mig ensam som fan. Och visst är det som du säger, vi är fler. Jag är inte alldeles ensam. Men vi är få och vi ses på som grus i maskineriet. Vi ses på som galnare än galnast. För inte nog med att vi lider av svåra vanföreställningar som att vara styrd av en högre makt - jag kallar det UNIVERSUM - vi är dessutom glada och tacksamma. Jag skrev en liten bok om detta för fyra år sedan. Skickade den till några nära vänner som jag inte pratat andlighet med så mycket. Men jag tänkte att dom kunde få veta vad mitt stora intresse var.
Det blev tyst. Tyst som i graven.

Det kostade på. Men kanske har jag hämtat mig nu. Kanske behöver jag inte sälja det här längre. Jag kan njuta av det själv. För folk vill inte köpa det. Men jag kan heller inte engagera mig i någons problem. Jag ser inte ett problem, jag ser bara en liten kille som är ute och åker bil med sin pappa. Pappa kör bilen och killen sitter och styr med sin leksaksratt. Det är allt jag ser. Pappa Universum ser jag förstås inte för han är så stor. Säkringarna rycker när man försöker fatta hur stor och vis pappa Universum är.
Hur många säkringar har jag kvar?
Vet inte.
Vad händer när alla säkringarna rykt?
Ja då inser jag att egot är en CLOOSED FUCKIN LOOP.
NO FUCKIN WAY OUT.
Vi är köttrobotar och vi har inte ett skit att säga till om. Eller så ser man oss som en av Universums bländande vackra blommor. Har blommor valt sin färg? Har dom valt sin lukt?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

UA-3343870-1