fredag, september 05, 2008

Memento mori - en morbid väg till uppvaknande

Jed McKenna skriver mycket som upprör. Han gör troligen klokt i att skriva under pseudonym. Kanske borde jag också skriva under pseudonym då jag utrycker sympati för hans minst sagt provocerande förhållningssätt till livet .... och döden.
Jag tittade just på en film, Sense and Sensibility - en romantisk film med Emma Thomson och Hugh Grant som försöker appelera till allas vår dröm om evig kärlek och lycka. "my heart will forever belong to you".

"My heart will forever belong to you"..... snyft snyft. Men ack så vackert och hjärtevärmande.

............. precis ett sådant uttryck för människans ego som Jed kallar "heart-crap".

Vad jag tror att Jed vill få oss att se är hur den här typen av romantik binder fast oss i "the dreamstate". Han säger inte att det är fel att känna. Han säger inte att vi skall bli känslokalla. Han uppmanar oss inte att stänga våra hjärtan. Jeds budskap är inte livsförnekande. Men det är lätt att dra den förhastade slutsatsen.
Nog nu med förbehåll och försvar från min sida. Vad Jed gör är att uppmana oss att alltid minnas att vi skall dö. Han kallar metoden för Memento Mori. Det är egentligen mycket mer än en metod. Det är att "face the facts".

Vad betyder det här för mig - i mitt liv - just nu? Vad händer när man vågar se döden i vitögat. Eller för att gå rakt på sak. Vad händer med mig?
Vågar jag?
Varför ger jag mig in på det här?
Är jag inte nöjd med min dröm?
Har jag personliga erfarenheter av att förlora nära och kära?
Ja det har jag och jo, jag älskar min dröm. MEN, det finns ett men. Det finns hos mig en brinnande längtan efter att sluta flirta med andliga floskler som att - DÖDEN ÄR OFÖRENLIGT FÖRENAD MED LIVET - . För det är en floskel. Spännande och fascinerande att leka med i tanken. Filosofiskt tilltalande. Men vad händer med mig när det är dags att "walk the talk".

Ok, time to walk the talk of - Memento Mori.

- Mitt hjärta kommer alltid tillhöra dig.
- Jaså verkligen? Är det sant?
- Nej, det kan vara en lögn. Visst känner jag så i drömstadiet. Men en dag kommer någon av oss dö. Så är det i alla romantiska kärleksförhållanden. Visst finns det sagor som säger att våra själar alltid kommer färdas tillsammans genom de himmelska sfärerna. Men kan vi veta med absolut säkerthet att dessa sagor är sannsagor?
Nej. Det kan vi inte. Verkar det ens troligt om vi vänder oss till de naturvetenskapliga insikter vi besitter. Nej, det verkar högst osannolikt, för att inte säga absurt. Är naturvetenskapen en kall och livlös disciplin som är andlighetens fiende? Många tror det. Men vet vi säkert att det är så? Jag menar, vill vi veta det eller VET vi det?

Jag ser framför mig, medan jag ser filmen hur det unga förälskade paret har blivit gamla. Hur den ena parten ligger för döden. Jag spolar fram filmen lite till. Jag ser framför mig hur den ena parten nu är en död kropp. Ett lik. Var finns hans/hennes själ? Finns det en själ?
Vi vill tro det? Men vet vi säkert? Kan vi lita på spiritismen som säger att vi kan få kontakt med våra döda nära och kära? Kan vi veta att det inte är drömmar och önsketänkande?
Vi kan lita till hörsägen. Men kan vi vara säkra?
Nej. Jag får väl sluta säga vi. Kan JAG vara säker? Nej.
Är det då inte en grym värld vi lever i. Där allt har ett slut?

Allt som har en början har ett slut. Så lär Zen, Advaita och andra mystika andliga läror. Trevligt att tänka på. Det har liksom en filosofiskt tilltalande knorr. Eckhart Tolle är mycket tydlig på den här punkten. För att nämna ett känt exempel på en andlig lärare i den tradition jag syftar på. Det är ett vanligt budkap inom den så kallade Satsang-rörelsen.

Men vad händer när JAG börjar ta till mig det här och tar det från filosofisk knorr till praktik?

Jag blir skiträdd!!!

Varför då? För att jag är rädd för at dö? Nej, för att jag är så rädd för att framstå som kall och hjärtlös. Eller handlar det verkligen om hur jag framstår. Det kanske handlar om att jag är rädd för att jag faktiskt är kall och hjärtlös. Jed McKennas bok Spiritual Warfare har hjälpt mig att se vad detta handlar om. Vad den här rädslan handlar om. Här kommer lite fakta:

embarrasing but true:
Jag har aldrig gjort annat än lekt med andliga ideer. Bollat med dom. Jag har skapat mig en ny dröm. Jag har pratat om uppvaknande, pratat och pratat men varit alltför rädd att ens ta reda på vad det innebär att "leva" vad dessa idéer pekar på.

Om jag på allvar tar till mig att vår kollektiva dröm om evig kärlek endast är en saga. En dröm. Ja då jävlar gör det ont. Att bara närma sig gör ont. Det är RÄDSLAN som gör ont. Rädslan för att döda illusionen. Det är en blodig historia. Och det finns ingen vinnare. Det är självmord. Eller ego-mord rättare sagt. Kvar blir .... nada .... Detta är något som Eckhart Tolle aldrig nämner. Hans ord har aldrig hjälpt mig med detta. Med hjälp av hans ord har jag byggt mig en ny dröm som jag liksom lagt ovanpå den gamla. Men den gamla drömmen måste dö. Jag inser det nu. Och den nya drömmen är ... hur mycket det än smärtar att säga det ... bara bullshit.

I förrgår frågade jag mig om jag verkligen vill vakna upp. Det är en förbannat bra fråga om det vore så att man har något val. Jag har inget val. Och det är inte någon som skall vakna upp. Det är någon som skall dö. Illuson för illusion skall jag dö. Som om jag inte visste detta redan för många år sedan. Jag är inte skapt för att hålla fast vid illusioner. Men det betyder inte att det inte gör ont när dom dör. Jag är skapt till att slita mig själv i stycken. Det är inte någon trevlig historia. Kanske kommer jag tappa de läsare jag har. Vem vill läsa om sånt här? Vem vill hålla på med sånt här?
Vi vill drömma. Drömma om alltifrån kärlek, pengar, makt, njutning, berömmelse, godhet, att bli frälst, att bli en frälsare, att skapa en ny och bättre värld, att vakna upp, att bli fri från vårt ego. Vill vill drömma. Ingen vill vakna upp.
Inte jag heller. Men när viruset väl nästlat sig in. Ja då är det bara att konstatera faktum. Jag skall dö.
Aj..... faan

4 kommentarer:

  1. Knasboll ;) Låt DÖDEN bli det som ger dig energi. Jag kollar av med mig själv rätt ofta... om jag dog imorgon eller nästa månad; har jag då sagt allt det jag ville, har jag gjort allt det jag önskade, har jag skapat frid och bett om förlåtelse osv. Lev som om du skulle dö snart och LIVET blir ljusare. Strunta i böckerna och utgå från dina UPPLEVELSER ett tag... bara ett förslag. Förresten så är det väl bara jättebra att du är ärlig i din blogg.
    Fridens lilja,
    /A

    SvaraRadera
  2. Jag fortsätter att läsa med stort intresse. Det finns inget i det du skriver nu som jag inte inser att det är så. Jag kommer ihåg när jag slutade drömma om himmelriket som en plats där vi möttes efter döden. Jag vet inte vad jag tror i dag men jag håller det inte för en sanning att det är så som jag trodde tidigare. Kanske finns ingenting, jag kanske är ensam i min sfär. Vad vet jag. När jag sover och drömmer så är det den verkliga världen den här världen finns då bara när jag vaknar upp i medvetna drömmar. Jag tror ingen vet sanningen frågan är vad vi gör att vårt liv nu, eller så spelar det ingen roll, vem vet? Det kanske inte har någon betydelse om vi är mördare eller godheten själv. Vi kanske inte är här av någon orsak alls!!! Jag har valt en illusion som just nu gör mig lycklig finner ingen orsak till annat nu. Just nu tror jag på att jag är här just för att utföra min längtan och den gör mig lycklig. Men min lycka är en tanke lycka för ännu har jag inte skapat det jag vill. När jag väl skapat det så har jag nog någon annan tanke lycka/mål. Svammel svammel.....ja ja tack för din blogg....läser allt du skriver.

    SvaraRadera
  3. Snart nog är jag en död knasboll, och skillnaden mellan ett dött helgon och en död knasboll är inte så förfärligt stor. Död är död.
    Och du har rätt A - DÖD ger liv. Morbida tankar är livgivande. Paradoxalt nog.

    SvaraRadera
  4. Du svamlar inte Spiritlight, inte jämfört med mig... :-)
    Tack för att du läser min blogg!!

    SvaraRadera

UA-3343870-1