fredag, september 26, 2008

När man dör kommer man till himlen - men först blir man rynkig

Har gjort om kartan lite. Förenklat. Förtydligat. Tagit bort begreppen Eros och Agape som låter tjusiga men som inte behövs. Har i stället lagt till Död och nedbrytning som nödvändiga medel att ta till på vägen till himlen och lagt till födelse och tillväxt som medel på väg ner till jorden.



Denna karta - Det Icke-Dualistiska Myntet - får så många saker att falla på plats och kanske därmed falla ifrån mig. När saker fallit på plats behöver man inte längre gå och släpa på dom och grubbla över dom.

För det första - kartan är hel - ett mynt.

Det finns två sidor - krona & klave

Krona & klave är inte ETT - men heller inte TVÅ - perfekt definition av icke-dualism
Det jag gillar är att gamla föreställning jag hade som barn, bibliskt inspirerade saker som himmel och jord plötsligt visar sig ha mer kraft och klarhet än jag någonsin trott. Födelse och död. Tillväxt och nedbrytning. Basic stuff. Varken intressant, subtilt eller revolutionerande. Bara klart och enkelt. Vad går livet ut på? Jo, man föds, växer til - sedan vänder det - man börjar brytas ned och till slut dör man. Jag är där nu - på andra sidan vändpunkten. Därför intresserar jag mig för död och nedbrytning. Det gjorde jag inte tidigare.
Jag ser också att när man dör kommer man till himlen. Fråga en treåring med föräldrar som inte är allt för svårt sekulariserade eller New Age influerade. Min dotter sade en period att när man dör blir man kanske ett annat djur eller en stjärna. Weird..... :-)
Nej, en vanlig normal unge säger att man kommer till himlen innan man dör. Men först blir man gammal och rynkig. Man bryts ned. Man blir torr. Bränd liksom. Skör.
Och det gäller det mentala likväl som det fysiska. Demensen kickar in. Man minns inte längre. Saker faller bort.
Nedbrytning - död - himmel.
Och så har vi dom andliga sökarna. Som vill till himlen men tror att dom kan undvika nedbrytning och död. Plötsligt klarnar hela det andliga sökandet också. Varför har vi så bråttom. Vi kommer alla till himlen. Vi bryts alla ned förr eller senare. Varför denna brådska?
Och det har jag inget svar på. Det är längtan. Den är den uppåtstigande principen som har kickat in och fått övertaget. Inget jag råder över. Det får bli vad det blir.

2 kommentarer:

  1. Gosh! Din karta börjar arta sig. Jag kände inte riktigt igen mig i Eros/Agape-modellen och tänkte försöka presentera min modell
    vilket jag ändå tvekade göra av rädsla att röra till det alltför mycket för Björn...;-)

    Som sagt, nu kommer du med nåt här som kickar in rätt bra med Perras karta.
    OK, jag kanske har en karta i alla fall då?? Men då har jag inte varit medveten om det eftersom jag inte försöker strukturera allt så
    förbannat, som du gör!

    För mig är det Alfa och Omega.
    Alfa är den expanderande kraften i Universum, Omega är den sammandragande kraften.
    Balans råder - och måste råda - mellan de två.

    I ALLTING finns det här Alfa-Omega i grunden.
    Men Alfa -Omega I SIG är INTE (vad jag menar) dualitet,eller dualism.
    Utan det är Polaritet. Ett mycket större begrepp.

    Gravitation är exempel på Omega. omega är också den nerbrytande kraften. "Tidens tand" är bara Omegakraften in action.

    Universum expanderar ständigt. Men varför åker inte allting bara iväg rakt ut, kaotiskt, som vid en explosion? Varför löper planeter i
    stället i banor runt solar?

    Alfa och Omega kallas även Fadern och Modern. Och den här Balansen är Sonen.

    Jag tror inte det handlar om att stå på rätt sida. Nu har vi en borgerlig regering, fan det var inte så himla bra, nu röstar jag på sossarna i nästa val!

    Eros och Agape, Alfa- Omega, är inget ställningstagande av den typen, utan det är en BALANS!
    Det är INTE så att Omega är nåt dåligt och att Alfa är det goda. Definitivt inte.

    Men vi har nu den här dualismen. Alltså sinnestillståndet, the dualistic state of mind, som den, liksom allting annat, lyder under
    polariteten Alfa/Omega!

    Men vi har en obalans här, åt Omega-hållet! Med vår fria vilja får vi skapa också den obalansen.

    Obalans innebär icke-kontroll. I den obalansen kör vi vår polaritet, nu på en lägre nivå. Nu blir det bara till ett slags spel där det handlar om att välja rätt mellan två extremer, det blir så viktigt att ha rätt. Vi har ingen kontroll, utan vi har så jävla rätt. Men det är bara relativt rätt och fel. Rätt i förhållande till något! Och vi skapar en box runt detta. En Closed loop!

    Egot är TOTALT FUCKED i detta.
    Vad jag menar med dualism är just det här. Alltså: Sinnestillståndet, den här villfarelsen där vi förlorar oss in i ett spel.

    Vi har ingen kontroll, utan vi har så jävla rätt! (måste säga att jag är rätt nöjd med den meningen ;-)

    Det här är otroligt häftiga saker. Jag kan inte allt om Alfa/Omega, utan jag lär hela tiden jag med. De har många fler aspekter än de jag nämnde ovan.

    Du har fått mig mera uppmärksam på kartor...I see your point!
    Perra

    SvaraRadera
  2. Nu har du rört till det här ... ojojoj:-)
    Skall nu göra det jag vet att man inte bör göra, men det är kul.

    Alfa = skaparkraften och går från tomhet till form.

    Omega = befrielsekraften som går från form till tomhet. Wilber pratar mycket om "The Omega Pull" han har det från nån jag glömt namnet på nu. Och Omega är därför nedbrytande ja.

    Det som byggts upp av Alfa måste brytas ned av Omega. Alfa = födelse och Omega = död.

    Nu börjar jag fatta varför du tryckte så mycket på skillnaden mellan polaritet och dualism. Bra!

    Alfa = Fadern = skaparkraften = skapelsen. härligt! riktningen är tydlig, gammal odödlig symbolik.

    Sedan blir det riktit roligt. Nu är vi inte överens.... :-)
    Så det är för mycket Omega!? För mycket brist på kontroll.

    Shit, jag rörde till det, jag var stressad, jag återkommer ... måste rusa...

    SvaraRadera

UA-3343870-1