söndag, september 21, 2008

There is NO way out!

När jag säger saker som - Universum kör bilen medan jag sitter i baksätet och styr med min leksaks-ratt - då menar jag det. För första gången. Jag sade samma sak 2005 i en liten bok kallad SoffYoga. Det var den boken jag skickade runt till vänner och bekanta och fick undvikande blickar tillbaka. Varför?
Jo, jag vet det idag. Jag försökte sälja något jag inte ville behålla själv. Jag hade målat över alla rostfläckarna och hoppades att ingen skulle titta alltför nogrannt på dom ställena. Vilka var rostfläckarna?

Rostfläckarna i "Universum kör bilen":

Om det är så, att vi är som blommor som slår ut i Universums trädgård - (eller som tomma köttrobotar) - vad skall vi då ta oss till med resten av våra liv?
Den frågan hade jag inget svar på - vilket gjorde att det blev en rostfläck där - som jag målade över. Jag tror jag tänkte såhär. Om någon annan köper bilen kanske dom hittar en lösning. Eller så kan vi alla ha bilen tillsammans och tillsammans lösa rostproblemet.
Det var dumt.

Man får fixa sin egen rost. Och aldrig sälja något man inte vill behålla själv. Jag håller på med det nu.
Såhär gör jag idag:
Jag inser att det är poänglöst att bara sitta i baksätet. Men jag inser också att jag saknar val. Dock finns det något som kan se ut som ett val. Jag kan ta livet av mig. Bokstavligt talat. Men eftersom jag inte känner för det så betyder det bara en sak. Det är inte dit Universum kör mig. Och det är jag tacksam för! Jag säger - Tack universum för att du låter Din livslust flöda igenom mig!
Den rostfläcken löser jag upp med orden TACK UNIVERSUM!

Jag vet inte vad livslusten beror på och jag vet inte varför jag fått den. Jag vet inte vad den skall vara bra för. Men jag är tacksam för den. Jag antar att livslusten på min karta skulle kunna vara Universums rörelse från Tomhet till Form. Jag antar att jag kan vara tacksam för den rörelsen eftersom Universum låtit mig följa med den andra rörelsen så länge - den från Form till Tomhet.
Att åka tillbaka till Form var inte något jag ville. Jag satt där i baksätet och höll krampaktigt i min leksaks-ratt, styrde hit och dit men Universums bil höll kursen rakt in i Form-dimensionen - m.a.o. stinkande ego-spel, idiotiska lögner och intellektuella labyrinter. Nu är jag här. I mina lurar klingar David Helplings och Jon Jenkins "rymdmusik". Där är tomheten. Jag har med mig lite i fickan. En gnutta. Men det räcker.

Den där boken jag skrev 2005 hade andra rostfläckar också.
Det är en sak att inse detta. Det kallar jag för ett "dött intellektuellt uppvaknande". Det är en helt annan sak att steg för steg upptäcka vilka konsekvenser det får för egot! Det hade jag inte gjort! Jag hade ingen aning. Jag visste inte vilken ensamhet detta för med sig för egot. Jag visste inte hur envetet samhället skulle försöka dra mig tillbaka in i illusionen av att det var jag som styrde Universums bil. Jag visste inte hur frestande det är att - när det går bra - säga: Haha, se på mig, det var jag som styrde dit! Med min leksaks-ratt. JAG visste vad som var rätt.
Det var mycket annat jag heller inte visste. Jag visste inte hur frestande det är att tillämpa diverse tekniker som styr mig mot lycka! Och hur snabbt jag då skulle säga: Haha, se på mig, jag kan med min leksaksratt styra mig mot ljus och lycka.
Ja, fallgroparna var oändligt många. Jag har bara börjat upptäcka dom.

Vad jag absolut inte anade var att jag skulle glömma bort alltihopa. För det gjorde jag. Fram till för några dagar sedan trodde jag stenhårt på att jag med min leksaksratt kan styra Universums bil. Hur kan man tro på nåt så idiotiskt?
Jo, man samlar bevis för och bortser från alla bevis mot. Man säger:
- Se där, nu styrde jag höger och bilen gick åt höger. Hurra vad jag är bra. Jag har kontroll!!!!!
Och när man styr åt höger och bilen går åt vänster, då säger man:
- Hmm, jag antar att jag inte var tillräckligt fokuserad. Jag måste försöka styra med mer självförtroende. Verkligen fokusera på vart jag vill att bilen skall gå. Se målet framför mig. Det är vad jag måste. Anstränga mig!

Så går det till. Det är inte speciellt svårt att lura sig själv. Speciellt inte när alla andra (nästan) är lika lurade.

Och slutligen. En av de största fällorna! Det är illusionen av att kunna vakna upp!
Det betyder egentligen att man tror att man kan stanna Universums bil och kliva ur. Den fantasin är det sjukaste finns. Det är den som håller igång hela denna galna cirkus av Gurus som sitter och snackar skit medan de som lyssnar blir mer och mer förvirrade.
Universums bil är allt som finns. Ok, känner att den här metaforen börjar gnissla en del nu men den får duga så länge. Det finns inget UTANFÖR BILEN. Det man ser när man tittar ut genom bilfönstren är endast projektioner av den egna hjärnans hallucinationer. Egot skapar, helt bortom vår kontroll, sin egen dröm som sedan projiceras på bilrutorna. Men bilrutorna går inte att öppna. Dom går inte att krossa. Bildörrarna går inte att öppna. Vi sitter fast. För alltid. I EGOT.
Så vad skall man göra?
Enjoy the ride and say "Thank you" to the Universe! There is nothing more. There is no way out of the Universe.

Jaja, önskar Universum hade gett mig en annan lite vassare pointer. Men nu blev det så här. Vad skall jag göra! Jo, tack universum!

Alltså hur jälva fräck får man vara! Man blir bjuden på den mest fantastiska åktur man kan föreställa sig, man har hela Universum att leka i och så sitter man där och gnäller ..... ja vill ut.... som ett liten bortskämd ungjävel....

2 kommentarer:

  1. Men är det verkligen egot som projicerar världen utanför? Universum och bilen är då också egots projektion?
    Eller kan det möjligen vara så att egot är del av projektionen, en del som vi alltsomoftast identifierar oss med? Så till den grad att vi tror att det är något som faktiskt existerar och som dessutom är vi. Kan det vara så att vi genom den identifikationen blir blinda och inte ser att det faktiskt är vi som sitter och kör bilen, eller snarare är bilen vi kör?

    Egot är bara en tanke. En tanke med storhetsvansinne förvisso, men ändå bara en tanke.

    SvaraRadera
  2. jag skall inte försöka försvara den där pointern, den sög. Jag erkänner.
    Däremot, frågan om egot är verkligt eller inte beror på var vi befinner oss på skalan (hemska ord...) mellan Tomhet och Form. På min karta är Egot som en verklig entitet och egot som illusion INTE TVÅ. Men heller INTE EN. Du vet - NonDuality och allt det där... Alltså skiter man i det blå skåpet om man säger att egot BARA är en illusion. Jag kanske måste förtydliga att det blå skåpet finns på min karta. På din kanske det inte finns nåt blått skåp och då kan du säga att egot är tomhet så mycket du vill...
    Jag gillar mothugg. Vet du varför? Jo, för koncept och teorier och intellektuell förståelse är en snårskog som skymmer sikten.
    Man måste igenom den tror jag. Är den verklig eller en illusion? Är jag som hugger verklig eller en illusion? Är hindret som skymmer sikten en illusion?
    Varken eller. Neti Neti

    SvaraRadera

UA-3343870-1