onsdag, september 24, 2008

Uppdrag granskning




Jag sade i föregående inlägg att Björn saknar själ, högre jag, sant jag, I Am, essens eller något som helst djupare eller finare än just en hjärna och en kropp. Det finns ingen själ inuti hjärnan. Det finns bara en hjärna som kan köra ett oändligt antal program som alla baseras på en grundläggande BIOS - Basic Input Output System.
Vad ville jag visa med detta krassa och i andliga kretsar - HÄDISKA - påstående. Jo, jag ville visa hur förbenat listig djävulen är (va!?.... finns han, nej, jag bara skojade, jag menade såklart Maya, den elaka spindeln som väver in oss i illusionens nät) Jag ville visa att de koncept som vi tror skall vägleda oss på vår väg till himlen i själva verket tjänar till att gräva oss djupare ner i jorden. Detta förstår man inte om man inte ser hur vårt BIOS är konstruerat. Men nu skall jag förklara det.

Var befinner sig Björns BIOS på den här kartan?
Någon stans på nivå med Form, Samsara och Jord. Björns BIOS har som uppgift att hålla honom fast i formen, dra honom ännu djupare ner, kedja fast honom så han aldrig rymmer och sedan gjuta in honom i cement.
Hur lyckas BIOS med detta? Björn är ju väldigt intresserad av att vakna upp, d.s.v. återvända till tomheten och lämna formen bakom sig. Han känner hur befrielsekraften griper tag i honom. Hur kan BIOS motverka befrielsekraften Eros?
Jo, BIOS jobbar enligt en väldigt enkel princip - nämligen Agape, den Nedåstigande principen.
Hur fungerar den?
Jo, den kallas också skapelseprincipen och innebär att det skapas fler och fler former. Tvärtom mot Eros som strävar efter att frigörelse från alla former. Eros är Anarkisten som slaktar den ena formen efter den andra ... medan Agape bygger. Labyrinten växer. Nätets maskor blir fler och tätare.

Låt oss börja med kartan - Det Icke-Dualistiska Myntet - det är det första som BIOS skapar. Det första hugget som delar upp Universum i Tomhet och Form.
.... Resten är fotnoter.....
BIOS tar Universums kraft och delar upp den i en nedåtstigande och en uppåtstigande.
.....Resten är fotnoter....
När vi ser det så ser vi att BIOS inte bara utgör grunden till vår hjärna utan också grunden till Universum.

Oj så djupt och metafysiskt det blev. Det var inte meningen. Syftet med den här texten är att krypa in under huden på det som kallas "andligt sökande" och sedan visa på hur detta idiotiska sökande får oss att gå i cirklar runt oss själva. När vi ser det kanske vi kan komma någon vart alternativt inse att vi redan är det vi söker - INTE SOM EN JÄVLA KLYSCHA - utan på riktigt. Som skillnaden mellan att se en eldsvåda på TV och befinna oss mitt i den.

Med andra ord, först ägnar vi en massa år åt att bygga en stor satans labyrint. Detta brukar vi normalt kalla för "att vara en andlig sökare". Ju fler böcker vi läser desto mer invecklad blir labyrinten. När vi sedan konstaterar att vi inte hittar ut igen, att vi är "lost" då börjar det riktigt roliga. Där är jag nu.
Då börjar vi fråga oss. Hur kan den väg som jag trodde skulle leda mig till "källan" i själva verket leda mig längre och längre bort från källan?
Bra fråga. Men för att komma ut ur labyrinten behöver vi veta hur vi kom in. Vi behöver en karta där vår väg in finns utmärkt. Det Icke-Dualistiska Myntet är en sådan karta för mig. Hur hamnade jag här så långt borta från allt vad vett och sans heter.
Jo, jag lyssnade på dom som sade att dom kunde visa vägen tillbaka till Himlen. Som om jag kom därifrån? Bara detta är ju ett befängt påstående. Vem tror på storken? Hursomhelst, dom pratade om att bli fri från formens begränsningar och jag började tro på det. Att jag inte trivdes i formen alltså. Förstår ni, man är vilseledd ända från början. OM, och jag säger om, det nu är så att vi innerst inne är något annat än en människa, typ en själ, ja då måste väl det faktum att vi är här betyda att vi valt att vara här och att vi tycker det är rätt shysst. eller? Är jag helt ute och seglar?
Det är nu icke-dualismen kommer in och skapar lite ordning och reda. Den säger att alla dom här skapade motsatserna egentligen är två sidor av samma mynt. Vi är detta mynt antingen vi vill eller inte. Det hör liksom inte till saken. Vi är inte tillfrågade och det finns ingen instans där man kan klaga. Men vi vill gärna tro att vi kan välja att vara på antingen "krona" eller på "klave". Att tro att krona är mycket bättre än klave är ju befängt. Det är ju fan samma mynt. Men ok då, låt oss säga att vi tröttnat på klave och vill till krona. Det är där dom flesta andliga sökare är. Då börjar vi tro att vi skall röra oss från en dimension till en annan helt annorlunda dimension. Men vadå? Det är ju samma mynt. Vad spelar det för roll? Det är samma metallatomer överallt rakt igenom. Alla hänger ihop. Det finns inget högre eller lägre, bättre eller sämre annat än i vår fantasi. Annat än i vår egen konstruktion.

Javisst, jag svamlar en massa här men det är svammel man blir nykter av, det är svammel som ifrågasätter grundläggande antaganden som man sällan ifrågasätter. Och om grundantagandet är åt helsike ja då blir resten också åt helsike hur rätt man än gör. Eller hur?

Nåja, låt oss nu titta på en av dessa vägar till befrielse som erbjuds. För vi antar (felaktigt eller inte) att vi vill bli fria från form och återgå till tomheten. Vi längtar efter himlen. Vi har hört att himmelriket finns inom oss, han Jesus sade det, men det fattar vi inte eller så väljer vi att glömma det. Vi startar nu vårt Mission fuckin Impossible. Instruktionerna vi får säger oss kanske följande. (Det varier lite från helgalet till galet.) Alla dina tankar och känslor kommer och går. Sluta identifiera dig med dom eftersom dom är obeständiga och därför falska och illusoriska. Identifiera dig istället med vittnet som alltid finns där och som är beständigt och därför sant och verkligt.

Great. Fuckin great!!! Vet ni vad som hänt nu?
Jo, vi tror at vi rör oss mot himlen men istället gräver vi ner oss djupare i jorden. Vet ni varför?
Jo, den nedåtstigande principen fungerar just så. Man tar en form - t.ex. Björn - och skapar fler former av den. Från att ha haft Björn har vi nu skapat Björns vittne samt Björn tankar och Björns känslor. Vi har skapat sådant som är beständigt och sant och sånt som är obeständigt och falskt. Från att ha haft Björns liv har vi nu skapat Björns vilja att identifiera sig med vittnet kontra Björns vilja att identifiera sig med flyktiga tankar och känslor.
Ok, ni fattar va. Vi har tagit något "relativt" helt och styckat upp det i fler bitar. Och sedan undrar vi varför vi inte kommer till himlen!! HAHAHAHA
Det är ju för att vi gått ner istället för att gå upp.
OM vi verkligen vill komma närmare himlen måste vi ju göra tvärtom. Dvs. ta bitarna vi skapat och sätta ihop dom igen.

Jag bloggade imorse om MOTA-BORT-TANKEN. Vad gör den? Jo, den skapar något som är bra och något som är dåligt. Vad vill vi mota bort? Jo, det som vi inte gillar. Och vad gillar vi inte? Jo, när vi identifierar oss med tankar och känslor. Vad gillar vi? Jo, när vi identifierar oss med vittnet.
MOTA-BORT-TANKEN klyver vår erfarenhet i två delar. Bra - Dåligt.
Nu säger jag inte att det är dåligt. NEJ NEJ och ÅTER NEJ. Det är som det är. Det är skapelsekraften i verksamhet. Det är längtan efter det jordiska. Att vi sedan tror att det jordiska är det himmelska är väl skit samma. Det är principen - en blir många - som räknas.

Avslutningsvis - nejdå, detta är bara början - vill jag säga att jag varit lite orättvis här och dömt lite för urskiljningslöst. Det talas faktiskt mycket om att INTE DÖMA i meditationskretsar. Se men inte döma. Ta emot, säga välkommen och sedan släppa iväg. Så skall man göra med sina tankar inom Vipassana. Jag vet det. Men varför? Det är det som är frågan. Om man verkligen skall ta emot och inte döma så skall man väl ta emot den tanke som säger, oj, den här tanken gillar jag, den tänker jag klamra mig fast vid. Det är ju också en tanke. Också tankar som, undrar vad dom tänker om mig, undrar om jag verkade smart eller om dom genomskådar mig. Undra undrar undrar. Och sedan tanken på att det vore bäst att spola tillbaka bandet om och om igen och köra den där dialogen och tänka på vad jag borde ha sagt istället o.s.v. Allt det där idiotiska som vårt tänkande sysslar med. Varför inte välkomna det också. Och om impulsen att klänga sig fast i det som redan varit, varför då döma den impulsen som fel? Skall det vara icke-dömande eller ska det inte? VA!?
Nån ordning får det vara. Och vad blir då kvar av meditationen? Blir inte då meditationen samma sak som att sitta och fundera lite. Som alla andra. För att se ett sätt att sitta och "fundera lite" som mer avancerat är ju också att döma. Eller hur?
Nej, jag tänker inte ge mig. Jag tänker vara skoningslös i min granskning av Björns andliga sökande. Har det bara varit ett enda skämt? Ett dansande i cirklar runt mig själv. En satans egotripp. Va!?
Jag måste veta!
Sanningens stund är inne! Imorgon fortsätter uppdrag granskning.

3 kommentarer:

  1. Intressant.
    Maya, det dualistiska sinnestillståndet, Djävulen, samma sak?
    Jag tror inte det går att resonera sig fri från egot...

    Jag vill ta fasta på det du säger i förra tråden, där du spelade fiol och upplevde ett slags befrielse, som egot blixtsnabbt
    detekterade och tog cred för.

    Där lyckades du kanske med nånting, en millisekund eller vad det nu var, som INTE SKULLE GÅ att göra.

    Som en parallell kan jag berätta om min första upplevelse av meditation. Jag växte upp i en liten by utanför Örnsköldsvik, lånade hem en bok om TM från biblioteket. Blev riktigt intresserad, och tänkte försöka testa det här i egen regi – tvärt emot boken, som sa att
    man ABSOLUT MÅSTE ha en guide som ger en ett mantra som är personligt
    (Men nån sån fanns ju inte i norrland)

    Jag minns inte hur jag gjorde, jag mockade upp nån nonsens-ljudkombination i hjärnan och satte mig och blundade.

    Så tänkte jag (det minns jag) att låta ”allt bli vad det blir”, typ.
    Så, plötsligt sa det liksom Kachong! inom mig, nånting stort och tyngande bara försvann! Och jag mådde sagolikt, otroligt, fantastiskt bra – det går inte att beskriva. Jag kom in i ett tillstånd som varade i några månader faktiskt. Alla märkte en stor förändring hos mig. Jag var frimodig, kvick, spontan. Jag t o m såg bättre ut. Mitt IQ var mycket högre, jag höjde samtliga betyg i skolan den terminen. Och jag behövde inte plugga för det.
    Men sedan ”återinsjuknade” jag, liksom gradvis. Och meditation funkar inte alls sedan dess (detta var 1977).

    Men här lyckades jag med nåt som inte ”skulle gå”! Jag var utanför loopen!
    Egot kom till slut på hur han skulle täppa till den här läckan! Den jäveln stämde mig i det tysta, anlitade en advokat (djävulens
    advokat?) som började gå igenom dossierer i mitt förflutna, för att hitta detaljer som sänker min värdighet, typ! Nåt sånt...
    Perra

    SvaraRadera
  2. Perra, håller med dig om att det inte går att resonera sig fri från egot! Men jag tror det är förbaskat subtilt, för man blir ju heller inte fri av att sjunka ner i Soffan med en starköl och låta TV:n ta över ens tankar. Såhär ser jag det idag: (om jag inte ser det på ett helt nytt sätt imorgon ser jag det som ett nederlag.... )Resonerandet är en skapande process och skapandet för oss bort från frihet - (inte fel eller dåligt, bara mindre fritt)
    Vi måste förstöra resonemangen för att närma oss friheten. Befrielsekraften är anarkistisk!

    Vilken klockren ingång du hade i meditationen den gången :-) "Låt allt bli vad det blir"
    Jag bara sitter här och ler brett när jag tänker på det. Fan Perra, varför är man som bäst när man kan som minst!?
    Är det magin i Beginner Mind eller Ruta Ett?
    Sex ord - låt allt bli vad det blir - och det innehåller mer visdom om meditation och uppvaknande än alla Neales och Wilbers böcker tillsammans. Inte ens om du lägger till ACIM, Tolles båda böcker, och 10 hyllmeter esoteriska ockulta skrifter så kommer man i närheten. Däremot kommer man oändligt långt ifrån visdomen i dom sex orden.
    Det här blir en post känner jag.

    SvaraRadera
  3. Two-Face, meet The Joker. Here's my card. :-D

    SvaraRadera

UA-3343870-1