söndag, november 30, 2008

Whats wrong with the three faces of God (reality) ??

Ken Wilbers concept of the three faces of God struck a chord deep inside me when I first heard it. What I have been doing here on the blog the last couple of weeks is to inquire into the reality of the first face of God = I AM ... everything ... AND ... nothing ... emptiness dancing ... as everything. 
Most of “Satsang-spirituality” - like Advaita and Zen, is concerned with the only the first face of God – The I – The I AM. It's beautiful and absolutely true. To apply this realization in daily life is very liberating. I great intimacy is experienced and fear dissolves. BUT there is a BUT ....
.... What about all the religious people who worship God in some shape or form? What about the eastern Yogic path of Bhakti that is all about worship? Deeply religious, loving and honest people all over the world sing out loud that God is everything. God is seen in every grain of sand. I am sure these people don't say that they see themselves in everything. They see God in everything.

I can see how both the first and the second face of God is true. What about the third face of God. I think that's where the atheists reside. It is everything. IT meaning science, materialism, atoms and molecules and cells and electromagnetism and Eco-systems etc. Very beautiful. Materialism can be sacred. Materialists can become overwhelmed by awe. 

What do these three different faces of God have in common?
I think it's the dissolving of the sense me. Subject and object disappears. Everything becomes ONE. I am everything is not dualistic. There is no room for a subject. It's about transcending subject and object. The same thing with the second face of God – if God is everything there is no room for the subject. And without subject there can be no object.
In the third face of God everything becomes objects. It's similar to the second face but there is an important difference. In the second face of God, worship or bhakti, you, the subject, dissolves by loving the object. You merge with the object. But in materialism, I like to call it sacred materialism, the subject is not dissolved by love but by the bright light of wisdom – insight – clarity. 

Does it then matter which face of God you focus on? Isn't the only important thing here to transcend dualism? 
I would say that in todays world it is important. Not to choose one face of God but to embrace all three faces. I can see how I for the last six months have been focusing on the first face of God. I can see now how that made me unable to communicate with religious people who follows the path of "the second face of God". 

Is that a problem? Well, that depends. When I am fully immersed into “first face – spirituality” it can seem like it's not a problem. Why would I wish to communicate with religious people when they are all me? ..... and right here ... in this question lies the first answer. If they are all me, how can I NOT see it as important to communicate with them? 
In the same question lies the second answer, the deeper answer. This whole conceptual dance is nothing but emptiness dancing as THE ONE MIND. The three faces of God are all THE ONE MIND. No separation anywhere. 

lördag, november 29, 2008

Is there a real "other person" behind your own projection of "another person"?

-To realize that a person you love does NOT exist - that's a revolution. 

-Can you tell him or her that straight in the face?
-No, that person will misunderstand - that person will think I am crazy - so there is no point. 

-IS THAT TRUE? You say there is no "other person" and you mean it. Now you have to prove it. Did you perhaps get second thoughts?
-Maybe I have to put it differently. I could say that I project my own stuff on you. I don't see you, I just see my own projection. I think that is easier to accept. 
-But then the "other person" ... assumes that there is a real "other person" behind you projection. Is that true?
-No, it's not true. You see - the MOST IMPORTANT INSIGHT here is to see that "I" am also a thought - the ME is nothing but a projection of THE UNIFIED MIND. You don't exist BUT I DO NOT EXIST EITHER. I could say - we don't exist EXCEPT as thoughts. The only thing that exist is the ONE UNIFIED MIND appearing as new worlds of thoughts all the time. Appearing as countless different perspectives.... I like the way Nukunu puts it - "The mystery that I am now takes the form of ....."
-Yes, that's a good way of putting it.
-I would express it like this even though I know it can't be expressed - emptiness is shining and dancing as thoughts - the thoughts of YOU, ME, US, THEY, IT etc. Thoughts and emptiness are not two separate realms, it's the same thing. The UNIFIED MIND. 
-So you can never see "the real person" behind your projected thoughts?

-Are you sure?

-To separate “me-thougths” from “other-thoughts” are understandable BUT not true. We believe we have evidence that there is a border – that evidence has to do with CONTROL. What we can NOT control is “other” and what we falsely believe we CAN control is “me”. It's all about daring to see that we can NOT control anything. We are conditioned. Seeing that is freedom. And when we see that we are 100 % conditioned we don't have do change anything. Freedom lies in the seeing.

fredag, november 28, 2008

The Party


I am going to a big party tonight.
Is that true?
No, I am not going anywhere. I am staying at home. ALWAYS at home. Thoughts of being at a party will be arising ... together with ME being at the party.

There will be lots of people at the party tonight.
Is that true?
No, nobody will show up at this party. I will be alone ... ALL ONE ... Projections of myself will arise in the form of thoughts ... together with the thought of ME ... together with the thought of being at a party ...  I will not go anywhere ... I will not meet anybody ... 

I will be alone at the party.
Is that true?
No, I will not be there. The thought of ME being at the party will arise .... 
... thoughts will hang out with other thoughts ... like a dance ... THE UNIFIED MIND dancing with itself ... 
... I am not speculating ... this is a fact ... other people ... WHAT??? ... 

Thoughts are always in love ... ONE MIND ... UNIFIED ... in love .... 

Nice to meet you ... how are you? ... words ... just words .... 
Nice to meet ME ... how am I? .... in love ... all the thoughts together ... sacred thoughts ... dancing ... by itself ... 

I see myself over there ... I am going to say hello to myself ... The brain ... endless ... 
There is just one brain .... with many names ... brain or Universe or MIND ... I like MIND ... 
Other brains ... all dancing AS the ONE brain ... the ONE mind ....

torsdag, november 27, 2008


To me, other people are the same as my thoughts about them ....
... this “me” is a bundle of thoughts ...
... the “me-thoughts” are no different from the “other-thoughts” ...
... thoughts are all the same ...
... thoughts are all there is ...
... the UNIFIED  MIND ... 
... to divide  the unified mind into “me-thoughts” and “other-thoughts” creates stress and suffering ...
... to see “me-thoughts” and “other-thoughts” as the same thing, is to BE and LIVE as the UNIFEID MIND ...
... to live as the  UNIFIED MIND is to be everybody and everything ...
What we can control are usually considered as “me” and what we can NOT control is considered as “other” ...
... In the unified mind there is nothing to control and no “me” who can control anything ... 
... in the unified mind there is no difference between me and other ...
... in the unified mind everything is ....
... unified .... :-)

My comments on these statements:
In nondual spirituality we are told NOT to identify with our thoughts. We say – I am not my thoughts BECAUSE I can be aware of them. In meditation we are taught to see that everything comes and goes except something we call the witness. Everything is in a state of constant change except the witness. To move our identity from the ever changing “me” consisting of thoughts – to the permanent witness is a first step to awakening. But if we don't move on, we get stuck in a new kind of dualism. And this new state is far from being awake. It might be freedom but it's not love. And to awaken is to fall in love with everything.

To be in love with everything is to be and live as the unified mind ...
... which means to be in love with every thought ...

I am in love with every thought ...
... to say that I am NOT my thoughts doesn't make sense to me ...
... thoughts are all there is ...
... thoughts vibrating in the body as feelings ...

What's behind the thoughts?
... emptiness ...
... dancing ...
... as the unified mind ...
... as me ...
... and you ....
... and us ...
... and them ...
... as it ...
... emptiness ...
... dancing ...
... in love ....

There are NO OTHERS

Everything is always about ME... At first that sounds terribly narcissistic but it's not. The truth is that I can't relate to something that I can't think about. And when something or somebody has evoked thoughts in me all I can relate to are these thoughts. It's pretty simple. 

I don't know anything about any other worlds than MY OWN WORLD. And my own world consists of my thoughts about reality. That's all. 

People think that - treating others as you should treat yourself – is pretty good advice. Isn't that a Jesus quote? 
My understanding of this has changed dramatically. How you treat others is how you treat yourself. There are NO OTHERS. Others are nothing but projections of your MIND – the ONE MIND – the ONLY MIND.

These thoughts help me appreciate The Work by Byron Katie even more. For example. The stressful feeling of not being understood by others and therefore not appreciated. Is that true? Is it true that others should appreciate me?
What possible turnarounds are there?
I should appreciate myself!
Is that as true or truer?
Thank you!

There is another turnaround as well. What could it be?
I should not appreciate myself!
Because when I don't appreciate myself that's reality. And arguing with reality is always stressful.
It's about loving what is – even if it means NOT appreciating myself

tisdag, november 25, 2008

Becoming WHOLE - not holy ....WHOLENESS - not holiness

The Mind is everything – every form. Before the mind is whole the formless will never be revealed. The formless is revealed to the whole mind. 
Can we make the mind whole?
Yes, we can see that everything is the mind. I am the mind. You are the mind. We are the mind. They are the mind. It is the mind. 

A common pointer in nondual spirituality states that I contain everything – I as awareness or consciousness. I am the space for everything. That pointer means nothing to me these days. I don't CONTAIN anything. I AM everything. 

How do I understand this?
I understand it simply be knowing that the whole world (as I know it – which is all I can ever work with) is contained inside my brain. My brain is the universe. The Universe AS a thought.

What is behind the thoughts – behind THE MIND – behind EVERYTHING?
That question has to emerge. I know. It's crucial. 
Well, behind the mind is nothing. Emptiness.....
.... but not emptiness as a concept. Not emptiness as a word like awareness or consciousness. Not emptiness that could be labeled as God or Tao or Buddha-mind or Brahman or Nirvana or anything.... none of these concepts.
Just the void.... dancing ... vibrating.... celebrating.... living .... laughing... crying... appearing ... disappearing ..... thinking .... YES – that's it. The void thinking.

I never go to work

I go to work.
Is that true?
No, I don't go to work, I don't go anywhere. I am always still at the center of the world, always. I meet my thoughts about what “going to work” means. I go towards these thoughts. In reality I never move.

I have a job.
Is that true?
No, I don't have a job. I have thoughts about what “having a job” means. It's not MY job. It's my thoughts about my job.

I help my customers.
Is that true?
No, I don't have customers and I don't help them. I have thoughts about what the concept of “customers” mean. I have thoughts about what “helping” means. I never help anybody. I am perfect Stillness at the center of the Universe. Always. Never moving. Never helping anybody. Thinking happens. Creation happens. The creation of my world. The World. The ONLY world.

I create things.
Is that true?
No, I never create anything. I meet my thoughts about what creation means.

I am the creator of the world ... my world .... the ONLY world
Is that true?
No, I meet the thought about a ME..... The concept of ME ... created by creation itself ...

I talk to my friends.
Is that true?
No, I have no friends. I have thoughts about what “my friends” represents ... in me ... in everything. I am everything.

I am the space for everything.
Is that true?
No, I have thoughts about the concept of “being the space for everything”.

I am everything.
Is that true?

I say hello to my customers.
Is that true?
No, I say hello to myself.
That is true.

torsdag, november 20, 2008

To fight for what is right!

It's out of question that fighting against what we consider wrong and evil actually works. In Oprahs interview with Byron Katie this issue comes up. Katies answer is simple and straightforward. Yes, fighting evil works but it's SLOW. Just because something works, it doesn't mean that it's the only way. Byron Katie thinks that the awakened mind will conquer evil much FASTER. Maybe conquer is the wrong word. Maybe “evil” is a concept that an awakened mind can't really relate to. Anyhow, I think it's time to try something else than war. After thousands and thousands of years of wars between good and evil – the balance between good and evil is untouched. Evil takes on new forms all the time, as do the good. What was good a hundred years ago is today evil. Todays good will become tomorrow evil... if not ... humanity will transcend good and evil ... which I think is an unavoidable step.
What will the world look like after good and evil have been transcended? I guess it will look the same as it does to the awakened mind – PERFECT – in every single moment.... perfection .... beauty ..... and an ocean of gratitude to dive into.

What appears as evil to the awakened mind? 
Nothing. I would like to express it the way Byron Katie does. There is heaven and there is hell. Hell is when we believe our thoughts. Heaven comes with the questioning of our thoughts. That's the last story. And we don't have to get rid of that story in order to be free. Is that true? Let's do the work on this one. (not a strict version, but an inquiry inspired by The Work)

-In order to wake up, we have to get rid of all stories
-Is that true?
-Have you gotten rid of all stories?
-I think so
-Yes or no? Be honest! If you lie to me you lie to yourself!
-And how does it feel to know that you have to get rid of every single story in order to wake up?
-I doubt that I will ever make it!
-How does that feel? Where in your body do you feel that thought?
-It feels heavy, like something heavy is put on my chest. Makes it hard to breath properly. Makes me want to give up and forget about the whole search for freedom. But then I realize that there is no going back, I am stuck in some kind of limbo. I can't see the world as real any longer, and there is no way I will ever manage to do that again. But at the same time I am not free. I am stuck between two dimensions of reality.
-Oh, what a fascinating story! Do you believe in that story?
-Who would you be without that story?
-The sentence – In order to wake up, I have to get rid of all stories. Turn that around
-You mean like - In order to wake up, I DO NOT have to get rid of all stories.
-Could that be as true or truer?
-No ... or wait a minute, that will of course depend on what stories I keep.
-What if it is a story about a mind that is at peace? An integrated mind where good and evil are seen as two sides of the same coin. A mind without fear?
-Yes, that would be great! I recall that Jed McKenna calls that state “Human Adulthood”. And he points out that it's not the same as enlightenment.
-Well, Jed might have a point there. Then the difference between “human adulthood” and enlightenment is minute. There would be nothing but one single story between human adulthood and enlightenment One single story. Do you know what story I mean?
-Believing my thoughts are hell and heaven comes with questioning my thoughts.
-Very good. Who would you be WITH that story?
-If you are free – does it really matter what label Jed McKenna puts on your freedom?

måndag, november 17, 2008

"Heart crap"

I am the same as “my reality”. That statement carries unfathomable implications. It's such a simple statement and yet the most radical thing the mind can imagine. 

Whenever I judge another person I judge myself. Whenever I label another person I label myself. Sounds like any other wisdom cliché until you realize what it actually means.... there is no other ... I am completely alone ... Sounds strange until you realize that there isn't even an “I” that can be alone. There is only reality. Without labels. Without judgments. Then it doesn't sound strange any more. Because “strange” is a judgment and the pronoun “I” and "other" and "alone" are all labels. What's left without judgments and labels and stories? 


Only reality. 

Always only reality. 

I have been a judge my whole life. Up to now. What a tough job that was. It took a lot of effort. I am proud of myself. Proud that I managed to be in this tough job for so many years. But now I am exhausted. Someone else can do all the judging. Well, I don't have to worry about that. There are many other judges. Millions of them. They are working hard judging everybody and everything all the time. I have done my part. I quit. 

And the labeling business. I am out of that business also! Not because I am spiritual but because I am exhausted. 

I am now into gratitude ... and love. .... and heart .... that sort of thing. “Heart crap” according to Jed McKenna. I love that Jed McKenna calls it heart-crap. It's part of this mind blowing perfection I see everywhere. I know the perfection is there. In my heart. The perfection of duality.
It's everything. 
Always perfect.
Like an equation.

Heart- Mind

Peace- War

Beautiful- Ugly


And it's all perfect. It's all reality. And I love reality. Why? There is so much suffering! How can anyone love reality? Because the heart is full of love and the only thing there is to love is reality. You can't love a dream. You can try but ultimately you will fail. You can only love what's true. And the only truth is reality. What is. Everything. Loving what is. Fingers – keyboard – screen – words – sentences.

The naked truth of reality is beautiful and friendly.


söndag, november 16, 2008

Judge Björn

All my judgments – how could I live inside this heavy black cloud of judgments without becoming suffocated? How do other people manage to live inside their clouds of judgments?

Seeing this doesn't make it go away! Seeing that I am a judge. But it's the first step.

Judge Björn..... watch out for him!

How can anybody love me? I don't understand it! It's a mystery that there actually are people in this world who say they love me. They choose to live with me. How is that possible? I constantly judge everybody including myself.

And what about the heavy black cloud of opinions. How could I breathe?? It's a mystery.

Right now I can only see one judgment – reality is perfect ...

... and one opinion – I am overwhelmed by gratitude ... for everything ... heaven, hell, pain, suffering, ignorance, confusion, darkness .... AND BEATY. It's all beautiful

This is grace. Moments like this. Altered states of consciousness.

But it will pass. How do I know that?

Fear. Projecting the past in the future. Past suffering automatically becomes future suffering. I can see how this works. The wheel of Samsara. Fear runs the whole show!

Whenever I judge somebody, something or myself – I will do The Work. No thoughts are true. But it's not enough to believe in that as a concept. That would just be another thought to believe in. I have tried that for several years and it hasn't worked very well. I have to do The Work.

To say that there is nobody here who can do anything is another belief. Advaita can easily become like any other religion.

I am melting. Reality is shining on my judgments and my opinions. And the light of reality is like a laser. My judgment and opinions melt away. And I am nothing but my judgments and opinions. I am melting away. That's what it feels like.

I surrender. Here and now. .... and if I will start fighting back (I know, I know, it's nothing but a thought, nothing but a projection of the past) I will do The Work. I will love any thought. And loving a thought is not believing it. It's understanding it. It is to understand that thoughts are nothing but emptiness dancing.

torsdag, november 13, 2008

How can I know that I am awake to reality?

What is reality? What is life? What am I?
In order to answer these questions I have to step out of reality, out of life, out of myself. The place I come to is a place outside reality, life and self. In this unreal, lifeless and foreign place I am unable to answer these questions. This unreal place is a dream appearing IN reality - AS reality - the place is called DUALITY

In other words, I have to create duality from non-duality. In duality, I can get thousands of answers but no answer is the one I am looking for - the TRUE - NON-DUAL answer.

I can only be reality, be life and be myself.


Here is a simple test to check if I am awake to reality:
If I have any problem at all with the concept of solipsism, it means that I am NOT awake. 
If, on the other hand, solipsism feels like the most natural thing in the world to me, it means that I am truly awake to reality.


Solipsism = I am everything. Nothing exists that is not me.
How can this statement be misunderstood? In countless ways. But all the misunderstandings have to do with CONTROL. Being everything does not mean I control everything.... very important indeed to point out ....
On the contrary, it means I can't control anything at all - not even the appearence of this subject. My ego and other egos - there is no difference. Egos just appear as different forms of me - different stories.
If you, the reader of this, questions the reality of my experience - I can't answer your questions unless I leave reality. My answer will not be true because no dualistic questions are true.

Oh yes, I am talking to myself here. The Self talks to itself in thousands of different voices. This is not about Björn being everything. It's about Björn being nothing and the Self being everything. This is reality from a non-dual perspective. The dualistic perspective is a dream appearing in the Self - AS THE SELF. 

Like Jed McKenna use to say in his books - come see for yourself. *
Sometimes that is the only answer.

tisdag, november 11, 2008

Vad är det för fel på solipsism?

Vet inte varför, men jag googlade lite på kritiska grejer om Byron Katie. En gammal vana. Leta fram kritik. Hitta nya vinklar. Jag vet, rädslobaserade taktiker. Men nu hände det.
Och vad fann jag? Jo, som väntat - Byron Katie är solipsist. Den filosofi som ligger till grund för The Work är ren solipsism. Det var iofs inget nytt. Advaita brukar ofta likställas med solipsism. 

Men nu känner jag. Vad sjutton, då kan jag väl bli solipsist då. En gång för alla. Spelar roll. Så länge det känns sant. Och det gör det. 

Jag vet ju ändå att den tacksamhet och intimitet med världen som växer fram genom mig inte har ett dyft att göra med solipsism. 

Idag antecknade jag det här - som bevis på min solipsism

Everything appears IN me. People appear AS me - IN me. A great intimacy is experienced.

Tid för mig själv - det är ju galenskap! Vem jag än pratar med så pratar jag med mig själv. Vem jag än hjälper så hjälper jag mig själv.

Jag kan ju tillägga nu.
Vem jag än skadar så skadar jag mig själv. Och nu blir det solipsism. Håll i er - Om någon har en nedlåtande attityd mot mig - vad handlar det om? Om mig själv. BARA om mig själv. Personen ifråga uppstår ju inom mig. Som en del av min värld. Som en röst inom mig. Som en skådespelare i det skådespel jag kallar "världen" som hela tiden uppstår inom mig som mig. 
Jag ser det så tydligt. Ingen kan någonsin lura i mig att det finns en värld utanför mig. MEN detta förutsätter att jag är klar över VAD jag är!!!! 

Frågan - finns det en värld utanför min hjärna är inte längre intressant!
Vet ni varför?
Svaret är en story. Helt utan betydelse. Utan storyn finns svaret där. Hur klart och enkelt som helst. 

NU Björn. Nu är det dags att lämna filosofin bakom dig och verkligen lämna plats åt kärleken. Intimiteten med skapelsen. Tacksamheten över att vara allt detta. ALLT DETTA. Och samtidigt ingenting. En sådan frihet. 

Läs även andra bloggares åsikter om


-Vad känner du när du ser någon ha mycket starka smärtor? Vad känner du när ett barn eller en ung människa rycks bort från livet? Vad känner du när du ser människor bli torterade? Vad känner du när du ser barn bli slagna? Vad känner du inför en människa som bevisats vara skyldig till incest? Vad känner du inför ett självmordsattentat där oskyldiga människor på gatan slits i stycken? Vad känner du när du ser regnskogarna decimeras med hög hastighet, djurarter utrotas och polar-isar och glaciärer smälta snabbare än vi någonsin förväntat oss. Vad känner du när du tänker på att cancer kan slå till mot vem som helst när som helst?
-Vad känner du Björn?
-Jag läser Byron Katies bok "Tusen ord för glädje" och när jag läser den känner jag kärlek
-Vad kallar du det som beskrivs ovan?
-Skulle du säga att det som beskrivs är gott eller ont?
-Jag skulle säga att jag inom mig fylls av en övertygelse om att det finns en kärlek som helar allt!
-Kom igen nu Björn, backa inte ur nu! 
-Jag backar inte ur. Jag säger att det finns en kärlek som kan hela allt. En kärlek som lyser igenom allt det vi tror är mörker.
-Ja men för helvete Björn, vad är det här för dravel? Vad vill du göra? GÖRA!!! Fattar du, du kan inte bara sitta där och droga ner dig med en massa bullshit om att allt är kärlek! Du måste skita ner nävarna. Torka upp blodet. Hämta vatten. Lägga om sår. Väcka opinion. Påverka. Lindra. Trösta. Du måste våga gå ur din bubbla och skita ner dig i verkligheten. Verkligheten stinker Björn och det är ditt jobb att rensa upp i eländet! Se till och nyktra till nu och det snabbt!

Den där dialogen har pågått inom mig så många gånger. Om ni visste! Så många gånger har sanningen fått ge vika inför förvirring och rädsla. 

Idag, tisdag den 11/11 -08 kl. 8.36 ser jag ignom förvirring och rädsla. Jag välkomnar det jag tidigare kallade fel och onska! Jag öppnar mig för det onda i världen! Jag säger
- välkommen cancer
- välkommen lidande
- välkommen svält
- välkommen kränkning
- välkommen plötslig död
- välkommen terrordåd
- VÄLKOMMEN ALLT jag någonsin gömt mig för
- VÄLKOMMEN ALLT jag tidigare varit rädd för .... så att jag kan få älska er!

Och som Byron Katie säger - vad gör kärleken?
Den torkar upp blodet, den ger morfin, den låser in förövaren så att hon/han inte kan skada SIG SJÄLV igen.

Idag, 11/11 -08 kl. 8.44 vågar jag vara offret för själmordsbombaren, jag vågar vara självmordsbombaren, jag vågar vara det lilla barnet som dör i cancer, jag vågar vara föräldern som mister sitt barn, jag vågar vara den som drabbas av svält, jag vågar vara den som torterar - TORTERAR SIG SJÄLV, MÖRDAR SIG SJÄLV, KRÄNKER SIG SJÄLV

Allt, ALLT gör vi mot oss själva. 
ALLT drabbar oss.

ooohhhh, det är stööre än jag någonsin anat. STÖRRE!!!!!! OÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄNDLIGT!!! 

söndag, november 09, 2008

Jag vill dela med mig av friheten - är det sant?

Min historia. Hur jag sökte och fann "The Work" - för att sedan söka vidare - och återvända. Så oändligt intressant .... eller?

-Varför fortsatte jag söka när jag för 4 år sedan visste att jag hittat hem i The Work?

-Är det sant att du visste att du hittat hem?

-Jaa, det kändes så! Det fanns inga tvivel. Det var alldeles klart!


-Det var väl en period på några månader. Svårt att säga exakt när jag började söka igen.

-Jag förstår. Den gången, för fyra år sedan - hur lät den story du berättade för dig själv och andra?

-Jag har hittat hem. Mitt sökande är över.

-Var den historien sann?

-Jaa, det var min direkta upplevelse. HEMMA!!!

-Kan en historia någonsin berätta något om det som ÄR?

-Nej... okej, jag fattar.

-Gör du verkligen det?

-Javisst - jag ser nu vad som hände den gången. Jag gjorde en historia av mitt uppvaknande och började tro på den. Då somnade jag om. 

-Förstår du verkligen? Handlar inte det här inlägget om precis samma sak - att försöka berätta en sann historia om det som är - om Verkligheten?
Försöker du inte berätta historien om hur du kommit tillbaka till "The Work", fast nu på en ny nivå, med en ny mognad, nu med mer ödmjukhet? 


-Så nu frågar jag dig igen - är det sant att du hade vaknat upp den gången för 4 år sedan?

-Ja, under en viss period, men sedan började jag berätta historien om att jag vaknat upp, precis som du säger, det är då man somnar om. 

-Kan du svara på frågan med ett villkorslöst ja?


-Okej, så varför vill du nu berätta en ny historia om att du åter vaknat upp? Tror du att den här nya historien är sann? 

-På ett plan. I tidplanet. Men på ett djupare plan, nej! Med andra ord. Det är relativt sant.

-Kan verkligheten vara relativ?

-Jaa, medvetandet opererar på olika plan. Verkligheten ser olika ut från olika medvetandefrekvenser.

-Kan du veta absolut säkert att det är så?

-Nej, men jag märker ju att detta synsätt hjälper mig mycket.

-Hjälper dig med vad?

-Med att förstå verkligheten

-Min vän, jag hör dig säga att verkligheten är relativ, att den behöver redas ut. Kan det vara så att du pratar om din historia om verkligheten? Du har kanske skapat en väldigt komplicerad historia som du sedan behöver reda ut, kan det vara så? Har detta alls något att göra med verkligheten?

-Jag blir osäker.

-Vem skulle du vara utan den här nya historien om ditt "ny-uppvaknande"?

-Men.... är det här verkligen "The Work". Jag är lycklig nu. Jag känner stor klarhet inre frid. Varför skall jag ifrågasätta det? "The Work" skulle väl bara handla om sådant som skapar stress?

-Är det sant att den här nya historien om ditt "Ny-Uppvaknande" inte skapar stress?

-Okej ...:-) Jag fattar.

-Hur känns det när du befinner dig inuti den här historien som säger att du nu hittat tillbaka till "The Work" och att du nu "vaknat upp på nytt"?

-Det känns underbart .... eller... okej, jag fattar. Det känns som ett stort ansvar också. Som att nu borde jag dela med mig av min nya frihet. Eller rättare sagt. Nu känner jag att jag VILL dela med mig av min nya frihet. Och jag vet att det inte blir lätt.

-Min vän, är det sant att du vill dela med dig.

-Jaa, men det är väl positivt?

-Skapar det stress hos dig, på något plan?

-Okej, joo, det gör det.

-Hur skulle du kunna vända på den tanken - Nu känner jag att jag VILL dela med mig av min nya frihet!

-Nu känner jag att jag INTE VILL dela med mig av min nya frihet! ... men det känns konstigt

-Kan du se att "vändningen" är lika sann?

-Om det är sant att jag INTE vill dela med mig? 


-Neej, det är faktiskt inte sant. Jag VILL dela med mig.

-Men kan du dela med dig av FRIHET? Är frihet något som kan delas. Är det något som tillhör dig och som andra saknar?

-Hmm.... okej, du menar att frihet mera handlar om VAD vi REDAN är?

-Just det, och vad händer om du delar det du är?

-Aha! Då skapar jag med mina tankar både frihet OCH o-frihet. Då är hela karusellen igång igen och friheten är förlorad.

-Kan du nu se varför det är lika sant eller sannare att du INTE skall dela med dig av din frihet?

-Ja. Det här gick djupt. Det här med att dela med sig satt jäkligt djupt. Det trodde jag verkligen på.

-Är det alltså sant att du vill dela med dig av din återvunna frihet?

-Nej, frihet kan inte vinnas eller förloras. Framför allt kan frihet inte delas.

fredag, november 07, 2008

Den som fått nycklarna till Paradiset borde använda dom! Är det sant?

Här är något som får mina tankar att bråka med verkligheten - Ytlighet - Att försöka visa upp en snygg fasad. Hur dömer jag här? Vad skulle jag säga om jag mötte en av de ytliga människor jag har svårast att inte döma. Så här skulle jag kunna säga: 

När jag möter dig som av alla krafter klamrar dig fast vid din fasad. Inte bara den fysiska utan också personligheten - som fasad. Masken. Då blir jag nästan rädd för dig. Du ter dig lite spöklik på något vis. 
Vem är du bakom masken? 
Jag får lust att be dig att lägga ifrån dig ditt manus, strunta i koreografin. 
Hur skulle du röra dig?
Vad skulle du säga?

Du borde försöka vara äkta. Du borde försöka glömma dig själv för ett ögonblick, glömma vilket intryck du gör på andra, glömma vad andra tänker om dig, och faktiskt öppna dig för den och det du möter. Helt naturligt ... öppet ... i kärlek ... i tillit ... i stillhet.. i dans...

Här finns något att göra The Work på. Dyka ner på det som bränner mest. Den stress-skapande tanke som känns sannast - och sedan ifrågasätta den tanken. Jag tror jag måste gå lite djupare här. Säga såhär:
- Du behöver inte göra dig till för mig. Du behöver egentligen inte mitt godkännande, du behöver inte min kärlek. Du inbillar dig bara. Det är för att du glömt att du är ett mirakel. Ett ofattbart mirakel som hela tiden är nytt och överträffar sig självt. 
Varje andetag är ett mirakel. Det är livet som älskar sig självt. Ett överflöd utan like. 
Varje cell dansar en dans för att prisa livet. 
Det är ett evigt firande. En dans. 
Varje cell. 
Och du är miljarders miljarder celler. Som alla dansar livets dans.
Det finns inget annat att göra än att dansa och sjunga av tacksamhet. Och stilla bada i detta överflöd. Och dela med sig. 
Dela, dela dela. 
Ge ge ge. 


Du är detta överflöd av magi som hela tiden ger och ger!!!!
.... faan ... 
..... du borde förstå det här. 
Det står i varenda självhjälpsbok. Sånt pratar varenda "andligt" allmänbildad människa om. Det borde du känna till. Alla har väl någon gång läst en bok av Paol0 Coelho eller Deepak Chopra eller Wayne Dyer?? Va!? Det är ju fan grundkursen. Och du borde ha lärt dig leva denna fundamentala och enkla sanning! Fatta det!!

Oj.... det där brann till. Nu blev det verkligt för mig. Dom här tankarna tror jag verkligen på. Nu kör vi!

- Är det sant att de som söker kärlek och godkännande borde inse att dom inte behöver det, att dom har allt inom sig, är det så?
- Jag känner inte så inför alla. Men dom som prövats av livet, dom som sökt, dom som fått  nycklarna till paradiset men inte använder dom. Dom gör mig förbannad. Varför skall dom suga energi från mig. Varför skall dom behöva mig?
- Jag tar fast på den meningen - den som fått nycklarna till paradiset borde använda dom. Är det sant?
Jaa, det tycker jag. Någon borde väcka dom. Få dom att komma ihåg det dom redan vet. Det står ju för sjutton i Bibeln också. Alla kristna borde känna till det här - Gud rike är inom er - var det inte så Jesus sade? Mer än en miljard människor borde veta det här och leva det! 
- ....... LER .... Du är för söt Björn....
- Vadå, vad är det nu?
- Har du själv nycklarna till paradiset?
- Eh... jaa.... okej, jag förstår, jag borde gör en "turn-around" på det här.
- Nej, du borde svara på frågan - är det sant att andra borde använda nycklarna till paradiset?
- Jaa, det känns så. Jag får lust att slita mitt hår när jag ser bristmentalitet och lidande hos någon som vet tillräckligt för att kunna flöda över att tacksamhet och kärlek. 
- Ja men svara på frågan! Är det sant att den som fått paradisets nycklar borde använda dom?
- Alltså, jag kan liksom inte tycka synd om dom när dom lider. För det är så onödigt. Dörren till paradiset står ju för sjutton vidöppen. Det behövs inte ens några nycklar. Det enda som behövs är att ta ett enda jäkla steg så är man i paradiset. Ett steg inåt. Vilket är samma som utåt ... i en mystik dimension. Den är öppen för alla. Varför går så få? Varför läser dom och läser och tänker och tänker??
- Du har fortfarande inte svarat på frågan. Bara snackat en massa skit. Jag begär en sak här. Ett ja eller ett nej. Är det sant att andra borde använda nycklarna till paradiset?
- Jaa (det är sant, jag känner verkligen så, det här är en djup issue för mig. Perfekt för The Work)
- Hur känns det när du tänker så?
- Som jag sade, jag får lust att hoppa upp och ned och ropa - öppna din ögon, du ÄR redan allt du söker.
- Har du gjort det någon gång?
- Nja, jag skriver ju om det här på bloggen. Man vill ju inte hoppa på folk sådär. Men jag är ganska tydlig med det här. Jag tycker bristmentalitet är fruktansvärt onödig.
- Lyssnar folk när du säger det? Har du fått många människor att vakna upp och lämna bristmentaliteten för att istället flöda över av kärlek och tacksamhet? 
- Nej, det har jag inte. Folk som inte är redo lyssnar inte. Vill inte lyssna. Vill inte förstå.
- Nej, och hur får det dig att känna?
- Frustrerad
- Är du i paradiset när du är frustrerad?
- Eh, bra fråga du! Nej, jag antar inte.
- Tror du att folk som vill till paradiset lyssnar på någon som befinner sig i helvetet?
- Nej, kanske inte. Du har en poäng där!
- Det handlar inte om poänger hit eller dit. Det handlar om att du fortfarande tror på tanken att folk borde vakna upp! Är det inte så?
- Jo
- Och vem skulle du vara utan tanken - dom borde vakna upp!
- ååhhh, frifull. Öppen. Kärleksfull.
- Tror du människor har lättare att vakna upp när dom är i närheten av någon som är i paradiset?
- Jaa, det tror jag.
- Varför är du inte där då?
- Är detta verkligen "The Work"?
- Spelar det någon roll? Det är en viktig fråga!
- Joo, det känns fridfullt nu. Hjärtat känns mjukt och öppet. Nu skall jag sova
- Sov gott!

torsdag, november 06, 2008

Why change the colours in the rainbow?

A common judgement that often comes up as something to do "The Work" upon is - they (the other people that I judge) should act from a higher stage of development, they should be more caring, more understanding, more compassionate. The Work always questions these beliefs. The Work asks what Reality looks like. It's about loving what is right now.

Another perpective on this is the following - according to integral theory there are different stages of development of consciousness that every individual has to go through. Its like a spectrum of consciousness, a rainbow if you will, and saying that people should be att a "higher" stage is like saying that the colour red (the lowest frequency) in the rainbow should disappear and move to a highest frequency (violet).... that kind of takes the beauty away from the rainbow. Imagine a rainbow that is all violet....

This view helps me to love all different people at all different levels of development. Together, all these levels make up a beautiful rainbow of consciousness. We can actually love every colour, and every level of development.

Nollvision för våldsbrott inom psykvården?? DET är galenskap!!

Dags för att göra "The Work" på något som gör mig upprörd. Först kommer här lite bakgrund. Sedan kommer mitt "dömande". Sedan kommer The Work på mitt dömande. Det är processen.

Såg ett intressant program på Insider igår om psykotiska människor som begått otäcka våldsbrott - med efterföljande debatt som var förvånansvärt nyanserad. David Eberhard, chef för St Görans Psykakut i Stockholm sade att det inte finns några spågummor inom psykiatrin. "Ofarlighetsbedömningar" kan aldrig bli 100 %-iga. Offren till de som drabbats av våld från psykiskt sjuka efterlyser någon typ av förändring. Hur skulle det se ut? Skall vi backa tiden 100 år och bygga fler slutna anstalter där fler som inte kan bedömas vara 100% ofarliga skall interneras på livstid?? En deltagare i debatten påpekade det fatala i att media gör kopplingen psykotisk - våldsbenägen, då de flesta våldsbrott i samhället de facto begås av icke psykotiska människor. Därtill skall tillfogas att majoriteten av alla psykotiska människor lider i sin ensamhet utan att göra en fluga förnär. 
.... aha, nu börjar min puls stiga. Dags att döma. 
Jag dömer de som inte ser att vi måste leva med risken för våldsbrott från psyksjuka. Jag tycker att dom förenklar verkligheten. Jag tycker att dom borde förstå att samhällets sätt att behandla psyksjuka är ett enormt framsteg. Att vi borde tacka Gud för att vi har en psykvård som inte låser in massor med psykiskt sjuka människor "för säkerhets skull". Bland de jag dömer finns offer och anhöriga till offer. Jag förstår DELVIS deras synpunkter. Men jag tycker att någon borde ta dom i örat och förklara vilka konsekvenserna blir av den psykvård dom efterfrågar. Dom borde förstå att massor med oskyldiga pysksjuka kommer drabbas. Dom borde förstå att samhället redan är byggt på tillräckligt mycket rädsla. Vi har inte råd att bygga in mer rädsla. Det borde dom se. Dom borde släppa det förgångna, förlåta, acceptera och gå vidar med öppna hjärtan. ... DET BORDE DOM FAN GÖRA .....

Det var den dömande biten.
Nu skall jag göra The Work på detta:
- "Dom borde förstå att massor med oskyldiga pysksjuka kommer drabbas. Dom borde förstå att samhället redan är byggt på tillräckligt mycket rädsla". Är det sant?

- Jaa, det vore bra om dom gjorde det. Både för dom själva och för samhället. Det vore bra för dom psykiskt sjuka och bra för andra offer eller anhöriga. Att älta rädslan leder åt fel håll.

- Ok, vi pratar om våld här. Vi pratar om att tvinga andra. Begränsa andras frihet. Försöker du inte tvinga "tvångströje-förespråkarna" att ändra sig? Låter du dom fritt tycka som dom tycker? Du ser deras rädsla. Låter du dom vara rädda? 

- Nja men....

- Inga nja! Ja eller nej!?

- Nej.

- Är det då verkligen sant att tvångströje-förespråkarna skall sluta prata om tvång och frihetsbegränsning? Det är ju precis vad du själv gör Björn. Du vill begränsa tvångströje-förespråkarnas frihet att tycka som dom tycker. Du försöker tvinga dom att ändra åsikt. 

- Alltså, jag tycker att dom självklart har rätt att uttala sig, men jag tycker inte det leder någon stans att lyssna på dom. Vi borde inte ge dom så mycket utrymme i media, vi borde inte ta hänsyn till deras åsikter för då för vi ett samhälle ingen egentligen vill ha.

- Björn, The Work handlar om Dig Här och Nu. Om vad som är sant. Det handlar om vad som händer med dig när du tror på dina tankar. Hur känner du dig när du vill tysta och skuffa undan tvångströje-förespråkarna?

- Förbannad. Jag ser möjligheten till ett bättre samhälle som inte är indränkt i rädsla. Jag ser hur detta är vad vi alla behöver. Jag ser hur de pyskiskt sjuka förmodligen skulle bli friska i ett sådant samhälle. Men vi agerar som om rädsla är helt ok. Vi ger rädslan hur mycket uttrymme som helst i media, när media istället borde ha som mål att minska rädslan i samhället och öka förståelsen. Vidga våra perspektiv. Öka vår förmåga att inta andras perspektiv och därmed vår empati.

- Glid inte över till nån allmän debatt om media nu! Vi pratar om Dig, vad som händer med dig när du vill tysta och skuffa undan andra. Hur känns det i din kropp när du tycker att tvångströje-förespråkarna förhindrar framväxten av ett bättre samhälle?

- Det känns som en kramp kring hjärtat. Som gift. Svart och hopplöst. Slutet och våldsamt.

- Jag förstår det. Vem skulle du vara utan dom här tankarna? Hur skulle du känna?

- Jag skulle vara öppen och fridfull. 

- Tror du att tvångströje-förespråkarna skulle lyssna på dig om du går till attack och försöker tysta dom och skuffa undan dom?

- Nej.

- Du pratade om att någon borde ta dom i örat. Tror du att det skulle öka chanserna för att dom öppnar sig för nya möjligheter?

- Nej

- Om du istället möter dom i ett tillstånd av öppenhet och fridfullhet, och samtalar om dom här frågorna när du är i det tillståndet, tror du att chanserna till en fruktbar dialog då skulle öka?

- jo, verkligen.

- Kan du nu se en anledning att sluta tro på tanken att någon borde ta dom i örat?

- Ja, det kan jag.

- Och vad är anledningen

- Kärlek. 

- Precis. Kärlek till det som är. Kärlek till tvångströje-förespråkarna. Kärlek är inte att hålla med. Kärlek är inte att hålla tyst när man har en annan åsikt. Kärlek är att älska verkligheten. Din verklighet och tvångströje-förespråkarnas verklighet. Deras verklighet innehåller mycket rädsla. Det betyder inte att den kommer att göra det imorgon. Det betyder inte att du måste tycka att rädsla är lika bra som kärlek. Det betyder bara att du kan se vinsterna med att sluta tro på alla tankar som gör dig stressad. 

- Men om man inte blir arg. Då blir det ju ingen förändring. Då sitter man ju bara där. Eller?

- Säger du att ilska är enda vägen till kärlek?

- Nej, men det är ju som att ilska är den energi som behövs för att få till förändring. Det kanske kan vara en positiv energi?

- Är det sant att ilska kan vara en positiv energi?

- Jag tror det

- Men är du 100% säker?

- Nej

- Hur känns den osäkerheten? Känns den sann?

- Nej.

- Ser du någon stressfri anledning att släppa tanken att ilska är en väg till positiv förändring?

- ja.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

tisdag, november 04, 2008

"The Work" works ....

Not believing my thoughts. What a blessing! That's Nirvana.

For whom?

For me.

But you are a thought and you cannot experience Nirvana. If “you” experience Nirvana you do believe in the me-thought. And the me-thought is the worst of all thoughts. It's the root of all evil, of all separation and all suffering.

Is it true? Is it really true that I have to get rid of the me-thought? Who would I be if I don't believe that I must stop believing in the me-thought?

... free ...

Do I even have to stop believing in loving thoughts - thoughts that comes from a still, open and embracing heart.

Is it true that I must stop believing in loving thoughts? – or what Katie would call peaceful thoughts. Is it really true?

Who would I be if I didn't believe that thought?

... free ...

Since I started this blog I have believed in thousands of thoughts! There hasn't been much freedom here.

I did "The Work" today. On some private issues. And it works. The Work works. .... Almost immediately there were peace, stillness and clarity.

The keys that I don't use are worthless

I love Byron Katies The Work – but I have never really practiced it. I love The Work and simultaneously it scares the hell out of me. I want to enter into the Kingdom of heaven but I want to carry my story with me. But there is no place for my story in heaven. The moment “my story” enters into heaven it immediately transforms into hell – hell meaning suffering, problems, conflicts, ego ego and MORE EGO.....

I tried to do The Work for more than 4 years ago. I had the same feeling back then that I have right know – The Work is all I need to do – it's what I live for – it's a tool that cuts through illusion like a razor blade. I knew it – I tried it – and it worked – and I became scared and ran away. I became so scared of waking up that I passed another 4 years distracting myself with the search for new and better insights and tools... And I found new insights and tools, lots of insights and tools. And guess what, insights and tools, in them selves, are worthless unless you use them. And I have never really used any of all the keys I have found on my spiritual search. I am a chicken.

Is that true?

How do I feel when I believe the thought that I am a chicken? How does that belief make me treat myself and others?

Who would I be without the belief that I am a chicken?

.... well, I guess I will have to do the work on that one ...

Am I really scared of waking up? Is that true? That is ... right now .. right here ... is it true that I am afraid of waking up?

All I have to do is to live life with an open heart, embrace what is and what happens, and do the work on every reaction.

Is that true?

.... well ..........

The work is only for the stressful thoughts. That's the beauty of it. That's why it works. To start and question every belief that is full of hope and love and clarity ... that is not the work. That is Jed McKenna. Why question thoughts that are not stressful?

Ask me, I have done that. For many weeks now. I have questioned EVERYTHING. And maybe that was what I needed to discover the power and love that is in the process called “The Work”. We need the love. We need the peace. Otherwise we will never wake up. It becomes too hard. Byron Katie is like a Jed McKenna with heart. I can't make this awakening journey without love and peace. I have tried ... hard ...

lördag, november 01, 2008

If you avoid meaninglessness you avoid meaning

Q: How do you define meaning?

A: Meaning arises together with it's opposite – meaninglessness. Meaning is defined by meaninglessness – like light is defined by darkness. Our search for meaning and avoidance of meaninglessness is silly since you can't have one without the other.

Q: Ok, got it.

A: If we like we can say that something is meaningful when it meets one of our six basic human needs as defined by Anthony Robbins – 1. Certainty 2. Uncertainty/Variety 3. Significance 4. Connection and Love 5. Growth 6. Contribution.

Q: But doesn't everything in some way meet these needs? And if that is so, how can then something be regarded as meaningless?

A: Our minds have the ability to question everything – which is great – including our needs. Why should we grow when we are going to die? Why do we try to be significant when all of us, when we take the right perspective, can see how extremely insignificant we actually are? And so on. We can question all of these beliefs. And when we do so, things become meaningless.

Q: I see. But how can meaning(lessness) become transparent?

A: That is the subject of this blog. I'll come back to you.