torsdag, november 06, 2008

Nollvision för våldsbrott inom psykvården?? DET är galenskap!!

Dags för att göra "The Work" på något som gör mig upprörd. Först kommer här lite bakgrund. Sedan kommer mitt "dömande". Sedan kommer The Work på mitt dömande. Det är processen.

Såg ett intressant program på Insider igår om psykotiska människor som begått otäcka våldsbrott - med efterföljande debatt som var förvånansvärt nyanserad. David Eberhard, chef för St Görans Psykakut i Stockholm sade att det inte finns några spågummor inom psykiatrin. "Ofarlighetsbedömningar" kan aldrig bli 100 %-iga. Offren till de som drabbats av våld från psykiskt sjuka efterlyser någon typ av förändring. Hur skulle det se ut? Skall vi backa tiden 100 år och bygga fler slutna anstalter där fler som inte kan bedömas vara 100% ofarliga skall interneras på livstid?? En deltagare i debatten påpekade det fatala i att media gör kopplingen psykotisk - våldsbenägen, då de flesta våldsbrott i samhället de facto begås av icke psykotiska människor. Därtill skall tillfogas att majoriteten av alla psykotiska människor lider i sin ensamhet utan att göra en fluga förnär. 
 
.... aha, nu börjar min puls stiga. Dags att döma. 
Jag dömer de som inte ser att vi måste leva med risken för våldsbrott från psyksjuka. Jag tycker att dom förenklar verkligheten. Jag tycker att dom borde förstå att samhällets sätt att behandla psyksjuka är ett enormt framsteg. Att vi borde tacka Gud för att vi har en psykvård som inte låser in massor med psykiskt sjuka människor "för säkerhets skull". Bland de jag dömer finns offer och anhöriga till offer. Jag förstår DELVIS deras synpunkter. Men jag tycker att någon borde ta dom i örat och förklara vilka konsekvenserna blir av den psykvård dom efterfrågar. Dom borde förstå att massor med oskyldiga pysksjuka kommer drabbas. Dom borde förstå att samhället redan är byggt på tillräckligt mycket rädsla. Vi har inte råd att bygga in mer rädsla. Det borde dom se. Dom borde släppa det förgångna, förlåta, acceptera och gå vidar med öppna hjärtan. ... DET BORDE DOM FAN GÖRA .....

Det var den dömande biten.
Nu skall jag göra The Work på detta:
- "Dom borde förstå att massor med oskyldiga pysksjuka kommer drabbas. Dom borde förstå att samhället redan är byggt på tillräckligt mycket rädsla". Är det sant?

- Jaa, det vore bra om dom gjorde det. Både för dom själva och för samhället. Det vore bra för dom psykiskt sjuka och bra för andra offer eller anhöriga. Att älta rädslan leder åt fel håll.

- Ok, vi pratar om våld här. Vi pratar om att tvinga andra. Begränsa andras frihet. Försöker du inte tvinga "tvångströje-förespråkarna" att ändra sig? Låter du dom fritt tycka som dom tycker? Du ser deras rädsla. Låter du dom vara rädda? 

- Nja men....

- Inga nja! Ja eller nej!?

- Nej.

- Är det då verkligen sant att tvångströje-förespråkarna skall sluta prata om tvång och frihetsbegränsning? Det är ju precis vad du själv gör Björn. Du vill begränsa tvångströje-förespråkarnas frihet att tycka som dom tycker. Du försöker tvinga dom att ändra åsikt. 

- Alltså, jag tycker att dom självklart har rätt att uttala sig, men jag tycker inte det leder någon stans att lyssna på dom. Vi borde inte ge dom så mycket utrymme i media, vi borde inte ta hänsyn till deras åsikter för då för vi ett samhälle ingen egentligen vill ha.

- Björn, The Work handlar om Dig Här och Nu. Om vad som är sant. Det handlar om vad som händer med dig när du tror på dina tankar. Hur känner du dig när du vill tysta och skuffa undan tvångströje-förespråkarna?

- Förbannad. Jag ser möjligheten till ett bättre samhälle som inte är indränkt i rädsla. Jag ser hur detta är vad vi alla behöver. Jag ser hur de pyskiskt sjuka förmodligen skulle bli friska i ett sådant samhälle. Men vi agerar som om rädsla är helt ok. Vi ger rädslan hur mycket uttrymme som helst i media, när media istället borde ha som mål att minska rädslan i samhället och öka förståelsen. Vidga våra perspektiv. Öka vår förmåga att inta andras perspektiv och därmed vår empati.

- Glid inte över till nån allmän debatt om media nu! Vi pratar om Dig, vad som händer med dig när du vill tysta och skuffa undan andra. Hur känns det i din kropp när du tycker att tvångströje-förespråkarna förhindrar framväxten av ett bättre samhälle?

- Det känns som en kramp kring hjärtat. Som gift. Svart och hopplöst. Slutet och våldsamt.

- Jag förstår det. Vem skulle du vara utan dom här tankarna? Hur skulle du känna?

- Jag skulle vara öppen och fridfull. 

- Tror du att tvångströje-förespråkarna skulle lyssna på dig om du går till attack och försöker tysta dom och skuffa undan dom?

- Nej.

- Du pratade om att någon borde ta dom i örat. Tror du att det skulle öka chanserna för att dom öppnar sig för nya möjligheter?

- Nej

- Om du istället möter dom i ett tillstånd av öppenhet och fridfullhet, och samtalar om dom här frågorna när du är i det tillståndet, tror du att chanserna till en fruktbar dialog då skulle öka?

- jo, verkligen.

- Kan du nu se en anledning att sluta tro på tanken att någon borde ta dom i örat?

- Ja, det kan jag.

- Och vad är anledningen

- Kärlek. 

- Precis. Kärlek till det som är. Kärlek till tvångströje-förespråkarna. Kärlek är inte att hålla med. Kärlek är inte att hålla tyst när man har en annan åsikt. Kärlek är att älska verkligheten. Din verklighet och tvångströje-förespråkarnas verklighet. Deras verklighet innehåller mycket rädsla. Det betyder inte att den kommer att göra det imorgon. Det betyder inte att du måste tycka att rädsla är lika bra som kärlek. Det betyder bara att du kan se vinsterna med att sluta tro på alla tankar som gör dig stressad. 

- Men om man inte blir arg. Då blir det ju ingen förändring. Då sitter man ju bara där. Eller?

- Säger du att ilska är enda vägen till kärlek?

- Nej, men det är ju som att ilska är den energi som behövs för att få till förändring. Det kanske kan vara en positiv energi?

- Är det sant att ilska kan vara en positiv energi?

- Jag tror det

- Men är du 100% säker?

- Nej

- Hur känns den osäkerheten? Känns den sann?

- Nej.

- Ser du någon stressfri anledning att släppa tanken att ilska är en väg till positiv förändring?

- ja.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

3 kommentarer:

  1. Yes! gillar hur du tog dig igenom det här.. läckert! Använder själv the work.. it really works..

    SvaraRadera
  2. Ja, The Work är ett sånt bra namn också, det är liksom slutsnackat, dags att göra något. Hur länge har du använt The Work?

    SvaraRadera
  3. Flera år. Varje gång blir jag lika förvånad.. och fridfull! Som du säger, det blir liksom slutsnackat i tankeverksamheten. The Work har gjort mig alltmer medveten om hur tankarna ständigt argumenterar MOT verkligheten. Intressant fenomen. För övrigt, gillar jag din blogg!

    SvaraRadera

UA-3343870-1