fredag, december 26, 2008

Den stilla rösten i djupet av hjärtat

Jag finner att allt till syvende och sist handlar om just detta - min vilja eller Guds vilja?
Häromdagen skulle jag förklara för en vän detta med den femte turen i livsdansen - 

5, Embodiment - Att alltmer låta personlighetens handlingar bli ett uttryck av KÄLLAN. Att allt oftare låta KÄLLANS perspektiv dominera. Att allt oftare låta KÄLLANS vilja gå före personlighetens vilja.

Adyashanti säger om detta - It's tricky business - very dangerous business. Very very dangerous.

Vad menar han med det? Jag har funderat mycket över det. Det låter ju så härligt. Let go! Bli ett redskap för något högre, något visare, något mycket större och kärleksfullare. Släpp dina egna futtiga önskningar! Släpp behovet av kontroll! Bli Guds verktyg på jorden, hans tjänare!
Det låter helt sagolikt skönt. Varför säger Adyashanti att det är dangerous business?

Det kom som en julklapp! Insikten om varför detta är farligt. Plötsligt såg jag i blixtbelysning  alla de människor som sagt sig ha utfört Guds vilja ... men som skapat bottenlöst lidande, elände eller bara futtig pinsamhet. Det var inte jag - det var Gud som ville att jag skulle göra så. En röst i mig sade - gå dit, gör si eller gör så ... 
Listan blir oändligt lång. Sexuellt utnyttjande, ekonomiska oegentligheter, våld, krig. I Guds namn. Det var inte jag. Gud sade att jag skulle göra så. Jag VET när Guds röst talar till mig ... när han handlar genom mig. Jag känner det - i hjärtat.

Vänta lite nu ... sakta i backarna. Är det min rädsla som talar här? Är detta måhända ännu ett listigt drag av egot för att hålla mig tillbaka? Är det egots sätt att hindra mig från att släppa kontrollen?
Jag skall ta reda på det här och nu.

Det finns ett bra ord i svenskan - SEKTVARNING
Jag googlade på olika kombinationer - "gods will" "guds vilja" o.s.v. Och vad fick jag upp?
Sekt efter sekt. Farliga sekter. Konstiga sekter. Förvirrade människor. Och alla gjorde dom Guds vilja. 

Dangerous business. Nu fattar jag. Både det ena och det andra. För jag fattar också hur otroligt nära alla dessa fanatiska sekter är något oerhört ... oskattbart ... oändligt. Dom rör vid Gud. Dom håller sanningens eld i sin hand. Och dom tänder på. Dom brinner. Dom överlåter sig. Dom släpper kontrollen. Dom låter Guds ord lysa igenom deras rädsla. ..... men det blir så jävla fel ... så in i helvete fucked up!
Och det, det är farligt. 
Vad göra?
Skall man blunda. Skall man säga. Nä nä nä, nu är det egot som talar, nu är det rädslan som tar struptag på mig. Jag ÄR Guds verktyg. Tillit Björn. Tillit.

Hur vet vi?
Ett vanligt svar är att vi VET. Vi bara vet. 
Ja men hur?
Det känns i hjärtat. En röst, en liten stilla röst längst in i hjärtat säger oss att DETTA ÄR GUDS VILJA. Så säger dom... alla dessa underbara människor som sprider ljus och glädje, ... så säger alla de underbara människor som gör vår värld lite bättre varje dag ... OCH så säger dom  - tokstollarna ... allihopa. 

Jag ÄLSKAR Adyashanti för att han vågar ta i det här. Jag litar på honom till 100%. Inte personen Adya - jag känner inte karln och jag tänker inte söka upp honom heller. Kanske korsas våra vägar en dag.... eller inte. 
Nej, det är frågan som jag älskar. Och skärpan. Och modet. För alla när vi en djup längtan att få bli Guds redskap. Eller Källans som jag föredrar att uttrycka det. Alla blir vi trötta på att dutta hit och dit med våra små personliga perspektiv på saker som ur ett annat perspektiv är så mycket större och rikare. Vi vet ju det. Vi vill koppla upp oss till detta "något större". Till något oändligt. Och vi vill att detta "oerhörda" skall verka genom oss. Vi VET att det kan bli så. Vi vet att det ur ett perspektiv redan är så. Men vill ju också att det skall få mening på ett personligt plan. Att det skall bli existentiellt, praktiskt och grundat i vardagen.

Och vi är alla rädda för att ta det steget. Några är inte rädda och jag säger att den som inte är rädd - hon eller han är fan inte klok i huvudet. För ur vårt personliga perspektiv kan vi lära oss av andras misstag. Vi kan göra kilometerlånga listor över sjuka grejer som uträttats i Guds namn. Grejer som är sprungna ur den där stilla rösten i djupet av våra hjärtan. 

Vad kan vi alltså lära oss av det här?
Lita inte ENBART på den där stilla rösten i djupet av hjärtat!!!!

Lita inte heller på den stilla rösten i kombination med nån skruvad teori som säger att - det kanske ser konstigt ut sett från vårt personliga perspektiv - (att prästen i församlingen har sex med alla tonårsflickorna) - men det finns en högre mening med detta som vi inte kan förstå med vårt analytiska sinne. Vi kan bara lita på att Guds röst alltid leder oss dit vi skall....

Eller skall vi alltid lita på den stilla rösten i djupet av hjärtat?
Tänk om det ALLTID finns en plan med det som händer även om vi inte förstår?
Min fråga är uppriktig! 

Jag vet inte!
Jag vet banne mig inte!

Men jag tänker ta reda på det. Jag tänker inte döma tokiga sektledare som säger sig göra det Guds röst dikterar.  Jag tänker gå till botten med det här. För det är den mest centrala fråga jag någonsin stött på. Och min guide på vägen skall vara Adyashanti och alla andra som säger något vettigt. 

För vi får ALDRIG ALDRIG ALDRIG sluta lyssna på den stilla rösten i djupet av hjärtat. Hur farligt det än är. För det är där det bränns. Det är där öppningen finns. 

Jag ser också hur klokt det är att dansa den tredje turen - fixering vid källan
3. Fixering vid KÄLLAN
Behovet att undvika det delade tillståndet och upprepa de personliga intrycken av KÄLLAN
Den här fasen följer på det första personliga uppvaknandet. I mitt fall dominerade den mitt liv från år 2004 fram till nu, december 2008. Man tenderar att undvika manifestationen - man blir "världsfrånvänd". Enhetstillstånden riskerar att försvinna när man börjar relatera till omvärlden utifrån det delade tillståndet av - personligheten gentemot omvärlden. Eftersom man vill hålla kvar enhetstillståndet och slippa lidandet undviker man både relationer med andra människor och med sina egna tankar och känslor. Men längtar efter meditation och stillhet eftersom de kan erbjuda ett gömställe från omvärlden.

Jag ser hur klokt det är att dansa den turen varje dag. För att tanka på. Men klarhet och skärpa. För som Adyashanti - vi måste ha ett ankare. Vi måste ju ha något att "förkroppsliga". Varje dag. Och när vi inte är 101% säkra på att den stilla rösten i djupet av hjärtat - är Källans - ja då går vi tillbaka till Källan igen. Drar oss tillbaka. I stillhet. I andningen. 

Så där ungefär ser jag processen. Och så fort vi fattar eld - och med sektmedlemmens brinnande blick - börjar tala om att rädda mänskligheten - ja då är det dags att backa. Tillbaka till källan. Fram och tillbaka. Som en dans. 

När vi skall ut i världen - när vi skall låta källan handla genom oss - då skall vi vara uppladdade - AV KÄLLAN - inte av egot. Och vi lär oss (tror jag) skillnaden genom meditation, genom mindfulness, genom att komma tillbaka till andningen - gång på gång på gång på gång.
Vi blir sansade. Det är ett fint ord. SANSAD. Säg det till en galen sektmedlem. Undrar om han/hon vet vad det betyder?
Sansad. Jag gillar det ordet och vad det betyder för mig.

tisdag, december 23, 2008

Eckhart Tolle - ett litet hyllningstal - för mig själv

Det andliga uppvaknandet - så som det beskrivs av t.ex. Eckhart Tolle - har fått kraft och sveper fram genom mänskligheten - det drar allt fler med sig. Allt fler VET inom sig att allt är GOTT, att ingenting behöver förklaras eller
namnges eller predikas.

Allt fler ser att det som behöver förklaras och namnges och predikas inte är äkta vara. Vackert och mänskligt men inte oändligt.

Allt fler kan varje dag sträcka ut handen och röra vid evigheten. Tack vare böcker som The Power of Now, A New Earth och Oprahs lansering av Eckhart Tolle och många många andra som verkar i samma fåra, är det nu lättare än någonsin att röra vid det orörbara. Det är lättare att uttrycka sig så som jag just gjorde. Det blir allt mindre viktigt att hålla fast vid symbolerna, för det som dom pekar på är här nu. För så många. Och det är helt underbart!

Allt fler ser att DET - evigheten - alltid varit här men att dom varit där - i tankarnas fantasivärld.

Det är så många människor som bidragit till detta underbara. I det här inlägget nämner jag just Tolle men i mitt hjärta finns alla dom andra - alltid. Ögon med vars hjälp vi ser evigheten. Ögon som ser igenom lidandets dimma. Våra ögon. Vi älskar våra ögon. Eckhart Tolle är ett par ögon som är klara som kristall. Dom ser rakt in i hjärtat. Och hela världen bjuds in att se igenom dessa ögon. Tacksamheten brusar i mig när jag betänker det här.

Vi ser också de gamla symbolerna med nya ögon tack vare Tolle. Tusentals människor upptäcker Jesus på nytt. Eller Buddha. Många upptäcker också andliga lärare som varit mindre kända i väst, lärare som t.ex. Nisargadatta och Ramana Maharshi.

Kanske kan Tolles böcker spridas därför att uppvaknandet redan fått fart. Kanske är det för att vi nu skördar frukterna av miljoner människors år av meditation och ärligt skådande in i sina hjärtan.

Behöver jag skriva något mer i detta inlägg? Behöver jag nämna all denn förvirring och allt det lidande som fortfarande ligger som stor skugga över mänskligheten?
Neej. Jag ser att jag inte behöver det.

Jag har ingenting att tillägga till det som står i Tolles böcker. Har aldrig haft. Det jag skriver om här är den process som handlar om att låta böckernas kraft borra sig igenom allt bråte jag samlat på mig genom åren. Det handlar om att upptäcka HUR uppvaknandet börjar leva i min vardag. Det kan se ut som att det handlar om VAD, men det gör det inte, det handlar om HUR. För mig. I min personliga lilla värld. Den här bloggen handlar hur det Opersonliga Uppvaknandet lyser starkare än det personliga uppvaknandet. Det handlar bara om mig men samtidigt allt mindre om mig. Så känns det. Men det finns ännu inget sätt att säga detta. Men det kommer. Kanske med Tolles nästa bok. En bok som redan är ute som säger just detta är Adyashantis bok "The End of Your World". Jag önskar att Oprah kunde lyfta fram den. Jag skall skriva ett mejl och tipsa om den. Undrar om hon läser alla mejl ... var hittar man hennes mejladress tro.

måndag, december 22, 2008

Förneka att man förlorat

Har jag en fri vilja eller inte?
Mitt svar idag är att det beror på vilket perspektiv jag har. Och det är ett svar som misslyckas på bästa möjliga sätt. Vi kan inte svara på dom stora frågorna. Varje svar blir ett misslyckande. Det är min övertygelse. Men Adyashanti säger att vi kan misslyckas mer eller mindre bra. Kanske kan man säga att vi kan vara bra eller dåliga förlorare. En riktigt usel förlorare förnekar t.om. att han förlorat. Ungefär sån var jag. 

Sanningen är alltid mycket mycket större och rikare och komplexare och magiskare än vi någonsin kan komma i närheten av med våra ord. Ändå är vi beredda att investera så ruskigt mycket känsla i några ord vi sagt om sanningen. Våra ord är som urusla aktier och vi säljer hus och hem (och t.om. vår själ ... om vi har nån ... ) för att köpa dom här skit-aktierna. Så funkar vi. Fast inte alltid. Ibland klarnar det. Då ser vi att vårt personliga perspektiv aldrig kan fånga sanningen. 
Vad vi däremot kan se är att det finns ett perspektiv till - källans perspektiv. Hur kommer man dit? 
Det är knäckfrågan. För utifrån källans perspektiv har vi ingen fri vilja. Vi kan inte göra något för att komma till källan. Det är sanningen. Men inte hela. För att använda en analogi från Ramana Maharshi, vi kan använda en tagg för att dra ut en annan tagg.  Taggen skulle i detta full kunna symbolisera vårt personliga perspektiv. Med hjälp av personligheten kan vi släppa personligheten - eller - med hjälp av den fria viljan kan vi släppa illusionen om den fria viljan. 

Hur då?
Jo, genom att NU ta ett medvetet andetag. Det behövs bara ett. Eh .... jaha ... varför då? Jo, för att det bara finns ETT nu. När vi andas ett medvetet andetag skapas kontrasten. Konstrasten mellan vittnet och det bevittnade. Det är dualism. Absolut. Men här, precis här, kan vi falla in i vittnet (källan) och då händer miraklet. Just NU. Vi blir källan. Och manifestationen - i detta fall andetaget - är samma sak som källan. Flödar ut ur källan. Och då händer det. Vi ser att den fria viljan var en illusion. Vi ser att vittnet var en illusion liksom det bevittnade. Vi ser att allt är ett. Men dit kommer vi genom att dansa i dualismen. Vi använder en tagg för att dra ut en annan tagg. 

Idag, på jobbet, skall jag göra det fria valet, att ta det medvetna andetaget. NU. och nu och nu och nu. Inte sen. Det finns inte. Det finns bara ett nu. Det finns bara ETT. Ur källans perspektiv. 

Men ....
Vad är då personlighetens perspektiv? Jo, det är en manifestation av källan. Alltså samma sak. Alltså källan som dansar. Allt är en dans. En dans på rosor ... och törnen.

Nu har jag misslyckats med att säga någonting alls om sanningen. Men jag är ingen jättedålig förlorare just idag. För jag ser det. Jag låtsas inte att jag vunnit.

lördag, december 20, 2008

Att dricka öl ur Källan

Det finns ett gäng "upplysta" snubbar i London med Tony Parsons i spetsen www.theopensecret.com som kan tolkas såhär. Gå till puben, crack a beer, and relax. Det finns inget mer att göra. Allt är redan perfekt. Du är redan upplyst. Om du snackar skit om grannen, fine, det är inget problem. Det finns inte en "någon" som snackar skit. Skiten snackas av sig självt, it's spontaneously arising out of consiousness. Livet lever sig självt. Separation är en illusion. punkt slut. 

Dom skulle säga att tanken på att medvetet välja att ställa sig i livsflödet är en illusion. Källan dricker öl ur sig själv ... typ. 
Kolla gärna in länken ovan, Tony Parson är en skön snubbe. Och förmodligen har han rätt - SETT UR KÄLLANS PERSPEKTIV. 

... men ...

han missar att det finns ett personligt perspektiv. Och detta perspektiv är en manifestation av källan. (den vinklingen var ny för mig) Eftersom personens perspektiv ÄR källan så är det inte mindre sant. Det finns två parallella perspektiv.

Bha ... mind-fucking ... skulle Tony Parsons fnysa. Relax Björn, come over here and have another beer:-)

Jo, men det finns en massa människor som lider där ute och behöver hjälp och här sitter ni och snackar skit ... era patetiska alkoholiserade loosers...

Sånt biter inte på Tony Parsons. För honom är det personliga perspektivet en illusion. Roten till allt ont. Han skulle förmodligen kunna argumentera för att vår vilja att hjälpa skapar lidande. Han skulle säga att om inte den vite mannen åkt runt och missionerat skulle vi inte ha haft en massa svält och elände. 

Och varför skulle den vite mannen åka runt och missionera? Jo av samma anledning som alla andra som ställer till med elände i Guds namn. Vi gjorde bara Guds vilja säger den vite mannen som exploaterade och sög ut och förstörde och krigade. Fast dom där barbarerna ville inte fatta sitt eget bästa så vi fick ta i lite med hårdhandskarna.

Det är svårt att argumentera med snubbar som Tony Parsons. Från källans perspektiv har han rätt. Allt är perfekt. Don't mess it up, have another beer and relax.

Men någonstans känner jag och många andra att dom är rejält ute och cyklar. Vad har gått snett med dom här "upplysta" grabbarna? Joo, dom har fixerat sig i källan. Dom är bokstavligt talat fixerade vid källan till ölen. För att stoppa in det här lite snyggt i livsdansens fem turer (ordning och reda, pengar på freda) så sitter som fast i den tredje turen - fixering vid källan.

Dansen går ut på att dansa till källan och sedan dansa ut från källan. Och att ställa sig i livsflödet är ju väsentligt. Det måste vi göra varje dag, flera gånger till och med. Och det gör vi genom att utifrån det personliga perspektivet fatta ett medvetet val

torsdag, december 18, 2008

Mindfulness och livsdansens fem turer

Under en viss period efter mitt första personliga uppvaknande (inte det Opersonliga Uppvaknandet) var Mindfulness-övningar något jag fann ovärderligt. Men sedan försvann mitt intresse mer och mer utan att jag egentligen förstod varför. Nu har mitt intresse återkommit tack vare att jag kan se vilken roll Mindfulness spelar i Livsdansens fem olika turer. Först min personliga definition av Mindfulness

Mindfulness - en definition
Mindfulness förutsätter att man lever utifrån det personliga perspektivet - som dominerar livsdansens tre första turer. Det handlar om tekniker för att få ett personligt intryck av Källan genom att medvetet rikta uppmärksamheten mot kontrasten mellan manifestationen och källan ... Källan kan bara upplevas som kontrast till manifestationen. Som att ljus bara kan upplevas när det samtidigt finns mörker eller minnet av mörker. 

När man kommer till livsdansens fjärde och femte turer kommer ett nytt perspektiv in i dansen - källans perspektiv. Sett ur källans perspektiv är inte Mindfulness meningsfullt eftersom det då inte längre handlar om personliga intryck av källan, utan istället Källans Opersonliga Uttryck.
Vad jag inte såg var att källans perspektiv existerar PARALLELLT med det personliga perspektivet. Så länge vi lever som den här kroppen måste vi kunna inta det personliga perspektivet då och då för att fortsätta fungera. Man kan säga att källans perspektiv behöver det personliga perspektivet för att kunna verka i manifestationen. Detta kan tyckas självklart men för mig var det länge ett område som skapade stor förvirring - jag var fast i ett synsätt av Antingen/Eller. 

Något om Mindfulness-tekniker:
Det handlar om att rikta uppmärksamheten mot konstrasten mellan källan och manifestation. Konstrasten/brytpunkten syns tydligast i precis det ögonblick då något "kommer in" i uppmärksamheten och när något "försvinner" ur uppmärksamheten. Källan blir också tydlig i "tomrummet" mellan tankarna och mellan orden. 
Det är viktigt att veta vilka tekniker som ligger nära kärnan av Mindfulness. Dessa tekniker ingår som en del i Mindfulness. 
Koncentration - Meditation
Koncentration är en sådan teknik. Förmågan att koncentrera uppmärksamheten på ett objekt är faktiskt en förutsättning för Mindfulness. Uppmärksamheten behöver ett "ankare". Så länge vi rycks med av varje tanke och känsla som dyker upp kan vi inte börja öva Mindfulness. Vi behöver Ett vanligt objekt att koncentrera sig på är andningen - inom Mindfulness pratar man om "andnings-ankaret". När vi vilar i vårt ankare (andningen eller något annat objekt) kan vi lättare bli uppmärksamma på de ögonblick då andra objekt kommer in och försvinner ur uppmärksamheten. Precis i dessa ögonblick blir källan tydlig för oss. Med fortsatt övning kan intrycket av källan bibehållas även under det tidsspann då objektet finns i uppmärksamheten. 

Att gå från Mindfulness till det Opersonliga Uppvaknandet och Embodiment
Så länge vi ägnar oss åt Mindfulness övning är vi i det personliga perspektivet. Och detta perspektiv handlar alltid om hur "jag" upplever Källan - aldrig om hur Källan upplever "mig" eller "manifestationen. Under den period då jag var fascinerad av Mindfulness visste jag att Källans perspektiv fanns. Jag hamnade i detta perspektiv då och då av en slump. Och när jag var där blev det klart för mig att detta inte hade ett dyft med Mindfulness att göra. Det gjorde mig förvirrad och jag började undra om det var något fel - antingen med källans perspektiv eller med Mindfulness. Idag ser jag att ingenting var fel. Det handlar helt enkelt om två olika perspektiv. 
Jag ser turerna 2 och 3 som en övergång till källans perspektiv

1.  Från enhetstillståndet till det delade tillståndet
Källan manifesterar sig som personligheten och omvärlden (från icke-dualism till dualism)
Att gå härifrån till Källans perspektiv är mycket svårt.

2. Det personliga uppvaknandet
Ett personligt intryck av KÄLLAN - enhetstillståndet ur ett personligt perspektiv
När vi är här - i ett personligt intryck av källan - blir det mycket enklare för oss att byta över till källans perspektiv. Perspektivbytet är för alltid utom vår kontroll men vi blir mer exponerade - "risken" ökar.

3. Fixering vid KÄLLAN
Behovet att undvika det delade tillståndet och upprepa de personliga intrycken av KÄLLAN
Vi är inte närmare en övergång till källans perspektiv - snarare tvärtom. Vi blir medvetna om skillnaden mellan källan och manifestationen, men vi ser inte att de är två sidor av samma mynt. Kanske behöver inte alla dansa den här turen lika länge. Men för mig var det nödvändigt och naturligt. Här blir man beroende av att ägna sig åt Mindfulnessövning och Meditation. Det blir som ett icke kemiskt knark. Ett sätt att gömma sig för manifestationen. 

4. Det Opersonliga Uppvaknandet
Ett Opersonligt Uttryck av KÄLLAN - enhetstillståndet ur KÄLLANS perspektiv
Här ser man tydligt att Minfulness har är begränsat till personlighetens perspektiv. Källans perspektiv förutsätter att man ger upp allt som har med personlighetens perspektiv att göra - även Mindfulness och Meditation. 
Dock måste man fortsätta ha tillgång till personlighetens perspektiv. Källan behöver personligheten. När man har gått tillbaka till personligheten och vill komma tillbaka till tur 4 och 5 kan man behöva Mindfulnessövning för att underlätta övergången. Så känns det för mig nu. Med all säkerhet blir övergången lättare och lättare. 
Jag kan se att det egentligen inte handlar om att växla mellan perspektiven - även om det upplevs så nu. Båda perspektiven finns där parallellt - hela tiden. Det har alltid varit så. Det enda som händer är att man blir medveten om det. Man ser livsdansen för vad den är.

5. "Embodiment"  
Att leva som ett opersonligt uttryck av KÄLLAN - att låta KÄLLANS opersonliga kärlek genomlysa det delade tillståndets skugglika natur
Här börjar livet handla om handling igen - precis som i den första turen. Skillnaden är att det inte är personlighetens handlingar utan Källans. Allt utgår från källan - vilja, tankar, känslor - jaa, ALLT.

onsdag, december 17, 2008

Nåden - är den redan här?

När skall jag lägga ner mitt svärd och sluta fred med världen - i mitt fall, när skall jag lyfta bort fingrarna från tangentbordet och låta livet strömma igenom mig som det är. Utan att försöka formulera det eller strukturera  det eller förstå det? NÄR???
Pratade igårkväll om detta med en vän som just läst Jed McKennas böcker. När kan vi säga - I am done - och göra det med den där absolut definitiva slutgiltigheten. I AM DONE. När?
För när jag gör det så kommer kanske den här bloggen att upphöra. Eller så kommer den ändra karaktär. Kanske kommer jag skriva korta och kärnfulla inlägg i stil med 

- jag såg en död fågel vid vägkanten idag, den var det vackraste jag någonsin sett -

Nej, det var ju Rick i American Beauty som sade såna saker.

Jag kanske kommer skriva som Maharadji (Ram Dass Guru) 

RAM RAM RAM RAM RAM RAM RAM RAM RAM RAM RAM RAM RAM RAM RAM RAM RAM RAM RAM RAM RAM RAM RAM RAM RAM RAM RAM RAM

Det berättas att Maharadji innan han dog frågade en kvinna om hon ville ta vara på hans dagböcker. Han hade hyllmeter med dagböcker visade det sig. Kvinnan blev alldeles till sig av tacksamhet och glädje ... och inte så lite nyfikenhet. Vilka avslöjanden fanns att finna i den store mästarens dagbok. Det visade sig att det var sida upp och sida ner med RAM RAM RAM. Inget annat!

Gud!

måndag, december 15, 2008

Att blanda i hop mysticism och andligt uppvaknande

Lyssnade på Jed McKennas bok "damndest" i dag. I de första tre kapitlen säger han egentligen allt han har att säga. Resten är nya ingångar till samma core message. Nya färger och perspektiv. Redan i första kapitlet släpper han bomben - den bomb som spränger sönder hela den värld av lögner som genomsyrar de former av nyandlighet som har något med andligt uppvaknande och upplysning att göra. Idag såg jag för första gången med vilken briljant skärpa Jed uttrycker sig. 

Vad är det då för bomb jag syftar på?
Jo, att mystika upplevelser och andligt uppvaknande är lika väsensskilda som ... jag vad skall vi dra till med ... hundar och människor. Det är faktiskt ingen dum liknelse när jag tänker på det. Det är Jed som myntat begreppet "dog-consciousness". Att en människa med alla sina sinnen upplever att allting är ett - att hon upplever en sagolik inre stillhet, frid, öppenhet, kärlek och tacksamhet - har ingenting med andligt uppvaknande att göra. Ingen har så klart som Jed uttryckt detta. 

Detta betyder inte att Jed McKenna på något vis förringar mystika upplevelser. Tvärtom! Han hyllar dom. Han säger att han själv ofta förunnas stunder av mystik och han uttrycker sin stora tacksamhet för detta. 

Hur vet jag då att Jed har rätt? Jag kan bara svara att jag känner det som ett slag av sanning i magen. Ett hårt slag. Omisskänligt. Det är ingen vag aning. Det är så jag kippar efter luft. Det är STARKT. Sanningen går inte att ta miste på. Det spelar ingen roll att mitt intellekt säger mig att detta språk är helt fel i ett postmodernt samhälle. Man kan inte prata om sanningen på det viset och behålla sin intellektuella heder. Med förnuftet vet jag detta. Men det rör mig inte ryggen. För jag VET - vad Jed säger här är sant. Punkt.

Jag kan väl också säga att jag själv kämpat mig fram till denna slutsats genom eget tänkande, kämpat mig fram på slingriga och sliriga jävla vägar. De senaste ledtrådarna fick jag av Adyashanti och det ledde till att jag formulerade det jag kallar - Livet är en dans mellan källan och manifestationen - Här skiljer jag på två sorters uppvaknande. Det personliga uppvaknandet och det opersonliga uppvaknandet.

Nästan alla pratar om andligt uppvaknande som "personligt". Och det är inte fel. Det är vad det är. Personligt. Det är dualism även om man är och badar i enhetstillståndet. Det handlar om vilket håll man är vänd. Det handlar om perspektiv. Även om man är i källan så kommer man från manifestationen, från personligheten. Det är det delade tillståndet. Jag och min upplevelse. Om det jag upplever är sagolik öppenhet, enhet, frid, glädje och tacksamhet - så underbart! Det är fantastiskt! Jag vill inte på något vis förkasta eller förringa sådana erfarenheter. Men det är dualism. Och de flesta är överens om att äkta andligt uppvaknande eller upplysning är ett tillstånd som inte är dualistiskt. 

Både känsla och förnuft säger mig då att detta med SANNT UPPVAKNANDE måste vara opersonligt. Det KAN INTE ha med mig att göra på något vis. Detta kan tyckas vara en paradox men jag har löst den.... Det finns två perspektiv. Manifestationens perspektiv (personlighetens) och KÄLLANS perspektiv. Dom är väsenskilda. Det ena är dualistiskt medan det andra är icke-dualistiskt. Båda perspektiven kan "uppstå" i en människa. Det är vad jag inser. Båda perspektiven kan finnas samtidigt. De är olika turer i dansen mellan källan och manifestationen. Den dans vi kallar livet. 

1.  Från enhetstillståndet till det delade tillståndet
Källan manifesterar sig som personligheten och omvärlden (från icke-dualism till dualism)
2. Det personliga uppvaknandet
Ett personligt intryck av KÄLLAN - enhetstillståndet ur ett personligt perspektiv
3. Fixering vid KÄLLAN
Behovet att undvika det delade tillståndet och upprepa de personliga intrycken av KÄLLAN
4. Det Opersonliga Uppvaknandet
Ett Opersonligt Uttryck av KÄLLAN - enhetstillståndet ur KÄLLANS perspektiv
5. "Embodiment"  
Att leva som ett opersonligt uttryck av KÄLLAN - att låta KÄLLANS opersonliga kärlek genomlysa det delade tillståndets skugglika natur

Mysticism kallar jag för dansens andra tur - det personliga uppvaknandet. Det som Jed McKenna kallar Enlightenment, äkta upplysning, det kallar jag för dansens fjärde tur - det Opersonliga Uppvaknandet. Äntligen har jag fått detta klart för mig. 

Många tillåter sig att skratta åt detta. Haha, vilken dårskap av tro att man kan formulera sådant. Sanningen låter sig inte fångas av ord. Intellektet förstör allting det kommer i kontakt med ... det är så många tror - och jag var en av dem. Idag ser jag vilken tur dom dansar. Dom är
i den tredje turen - fixering vid källan. Dom skyr manifestationen som pesten och knarkar på KÄLLAN. Söker sig till stillheten, till nuet, till det tomma sinnet och slår vilt omkring sig när de tvingas koppla in förståndet. DET GÅR INTE ATT FÖRSTÅ - är deras mantra. Jag säger inte att dom har fel. Dom är fixerade vid källan. Dom hålls som gisslan i Nirvana.

söndag, december 14, 2008

Livet som en dans mellan källan och manifestationen

Nedanstående text är ett försök att hitta en sorts struktur i det som är min "andliga" resa. För att göra det hela tydligare för mig själv har jag valt att formulera det i allmängiltiga termer. Jag är medveten om riskerna med detta och vill därför förtydliga att detta inte är ett försök att formulera en andlig lära. Det enda jag kan göra är att dela med mig av min egen resa och mitt perspektiv. Jag kan också dela med mig av de källor som tjänat som inspiration och stöd för mig. Den som söker en andlig lära och/eller lärare kan jag hänvisa till namn som Nukunu, Adyashanti,Jed McKenna, Ken Wilber, Eckhart Tolle m.fl. En fullständigare lista finns under rubriken länkar. Personligen föredrar jag läror som formulerats i vår tid, men jag har också funnit inspiration från gamla böcker som Tao Te Ching, Nya Testamentet, Ashtavakra Gita, m.fl.

Livet som en dans mellan två poler
Som jag ser det rör sig livet i ett kretslopp mellan två poler som man kan kalla källan och manifestationen. 
Det är lite som elektricitet - det måste finnas plus och minus för att det skall hända nåt. Inom religion och filosofi går dom här polerna under olika benämningar - Tao och de Tio Tusen Tingen (Taoism) -  Nirvana och Samsara (Mahayana-Buddhismen) - Himmel och Jord (Kristendom m.m.) För enkelhetens skull väljer jag att hålla mig till benämningarna källan och manifestationen.

Livsdansens fem turer - livsperspektivet och vardagsperspektivet
Jag upplever det som att livets dans har fem turer. Dom här fem turerna kan ses ur två olika tidsperspektiv. Dels ur ett biografiskt perspektiv som fem faser av "livsresan". Dels ur ett vardagsperspektiv, som något man går igenom varje dag. Dessa två perspektiv bidrar med varsin kvalitet.

Två av dessa turer väljer jag att kalla "andliga" uppvaknanden. Dessa uppvaknanden kan också ses ur två olika  tidsperspektiv. Dels som milstolpar på livets resa vilket är det vanliga synsättet. Men uppvaknandena kan också ses som något man går igenom varje dag, ja till och med flera gånger varje dag. 

Disclaimer:
Nedanstående struktur är en en blandning av personliga erfarenheter och min tolkning och förståelse av Adyashantis "embodiment" undervisning så som den framställs i Satsang-serien - The Full Embrace. Framställningen är också präglad av Integral teori enligt Ken Wilber.

1. Källan manifesterar sig som personligheten och omvärlden - från enhetstillståndet till det delade tillståndet (från icke-dualism till dualism)
Utan den här delningen av källan blir det ingen dans. Förmågan att göra den här delningen är något vi lär oss som små barn. I början är minnet av enhets-tillståndet levande, men allt eftersom åren går börjar minnet av källans enhet blekna. 
Kreativiteten delar upp personligheten och omvärlden i allt fler delar. För att samspelet skall fungera utan att det blir kaos, måste allt fler regler uppfinnas. Denna tur handlar om kreativitet och moral. Om konst och vetenskap. Om moral och rättsväsende. Kort sagt - om livet innan det andliga sökandet "kickat in".

2. Det personliga uppvaknandet - ett personligt intryck av KÄLLAN
Det första personliga intrycket av källan - det personliga uppvaknandet - föregås oftast av en längre tids personligt lidande. Ett lidande som väckt en längtan tillbaka till källan - en längtan som startar den process vi brukar kalla andligt sökande. Ett personligt uppvaknande kan också orsakas av en traumatisk händelse som en olycka eller ett nära möte med döden.
Vad som händer när det personliga intrycket av källan är som starkast är att delningen mellan personlighet och omvärld försvinner - allt blir en enhet och allt lidande försvinner.
I den här fasen blir enhets-tillståndet nästan alltid övergående. Det berättas dock om några personer där detta uppvaknande blir så dramatiskt att det blir bestående. Två andliga lärare som i vår tid råkat ut för detta är Eckhart Tolle och Byron Katie. Vi andra faller efter en tid tillbaka till det delade tillståndet vilket också leder till att vårt personliga lidande återkommer. 

3. Behovet att undvika det delade tillståndet och upprepa de personliga intrycken av KÄLLAN
Den här fasen följer på det första personliga uppvaknandet. I mitt fall dominerade den mitt liv från år 2004 fram till nu, december 2008. Man tenderar att undvika manifestationen - man blir världsfrånvänd. Tillstånden av enhet är bräckliga och riskerar att försvinna när man börjar relatera till omvärlden utifrån det delade tillståndet av - personligheten gentemot omvärlden. Man undviker både relationer med andra människor och med sina egna tankar och känslor. Men längtar efter meditation och stillhet eftersom de kan erbjuda ett gömställe från omvärlden.

4. Det Opersonliga Uppvaknandet - ett Opersonligt Uttryck av KÄLLAN
Det Opersonliga Uppvaknandet skiljer sig från det personliga uppvaknandet på flera sätt. Likheten är en upplevelse av enhet och en frihet från det lidande som det delade tillståndet ger upphov till. 
Skillnaden är en 180 gradig perspektivändring som sker i enhetstillståndet. Det gamla perspektivet finns dock kvar så nu kan personligheten uppleva livet från två perspektiv samtidigt - personlighetens OCH KÄLLANS perspektiv. 
Detta nya och omvända perspektiv kännetecknas av följande:
KÄLLAN ser all manifestation som uttryck av sig själv. KÄLLAN kan inte se något som åtskilt från sig självt. 
(Men tack vare att personlighetens perspektiv finns kvar (parallellt) kan man fortfarande ha fungerande relationer i en värld som genomsyras av det delade tillståndet.) 
KÄLLANS perspektiv kan aldrig förstås eller förklaras från personlighetens perspektiv. Utifrån det delade tillståndet verkar KÄLLANS perspektiv vara galenskap - en sorts Solipsism - jag är det enda som existerar .... Detta är anledningen till att många andliga läror poängterar att ingenting kan sägas om KÄLLANS perspektiv. I Tao Te Ching står det t.ex. att det Tao som kan beskrivas är inte Tao. Jag ser dock risker med att tiga om KÄLLANS perspektiv. Att försöka formulera det som inte går att formulera är en del i den process som Adyashanti kallar "Embodiment". Språket och tankarna är lika mycket som något annat en ren manifestation av KÄLLAN

5. "Embodiment" - att leva som ett opersonligt uttryck av KÄLLAN - att låta KÄLLANS opersonliga kärlek genomlysa det delade tillståndets skugglika natur
Att alltmer låta personlighetens handlingar bli ett uttryck av KÄLLAN. Att allt oftare låta KÄLLANS perspektiv dominera. 
Livet handlar mer och mer om opersonlig (universell) impuls att dela med sig av ett inre överflöd. Det delade tillståndet präglas brist, behov och rädsla. Enhetstillståndet präglas av en känsla av överflöd, tacksamhet och givande. Livet blir allt mer ett flöde av opersonlig kärlek som naturligt rör sig mot det delade tillståndets lidande och förvirring - i en opersonlig impuls att hela dessa energier. Denna tur kan ses som raka motsatsen till den tredje turen som handlade om att undvika det delade tillståndets lidande och förvirring. I denna, den femte turen, minskar längtan efter KÄLLAN, allteftersom insikten om att vara KÄLLAN fördjupas. Därmed minskar också längtan efter meditation, stillhet och ensamhet.

lördag, december 13, 2008

Personliga intryck av Nirvana är ingen Big Deal ... Opersonliga uttryck däremot ...

Idag köpte jag nya löparskor. Ett par New Balance 826. Dagen före Lucia den 12/12. Jag kommer att minnas detta datum. Men inte bara för skorna och den högtidliga invigningsjoggen på den mörka landsvägen ... månen lyste på min reflexväst och i lurarna pumpade onzeonze-musik ... minnesvärd blir denna dag också för att jag inser att jag kommit till vägs ände med mina personliga intryck av Nirvana.

Visst kan det tyckas vara en stor sak att hitta stillheten inom sig. Men så länge denna stillhet förblir ett personligt intryck hänger frågan i luften ... och? .... sagolikt fridfullt men skall jag gömma mig här resten av livet? Hamnade jag mitt i den här cirkusen för att springa och gömma mig?

Är Nirvana en specialdesignad hideout där jag gömmer mig när livet blir för jobbigt? Kanske en mysig opiumhåla där man kryper tillbaka in i livmodern för att flyta omkring i "oceanic consciousness". Kanske som floating. Eller som en kille jag träffade på en retreat en gång uttryckte det - som tio starköl och två rohypnol. 

Risken finns att Nirvana blir en mental livmoder att gömma sig i. Väl medveten om att Nirvana också kan bli ett tillstånd att debattera, vill jag hävda att jag själv frestats att gömma mig i Nirvana. 
Va!? Har Björn uppnått Nirvana? Jag känner Jante flåsa mig i nacken när jag skriver det här och visst, med all rätt. För personliga intryck av Nirvana kan, om dom sätter spår i minnet kidnappas av egot. Det är nog snarare regel än undantag. 

Det finns en serie Satsanger med Adyashanti som har rubriken - The Full Embrace. Dom handlar om något Adya kallar för "embodiment". När det handlar om andligt uppvaknande kan "embodiment" sägas besvara frågan om vad man skall göra när man hittat Nirvana. De sex Satsangerna kan laddas ner gratis från hans hemsida här. Jag har lyssnat på dom förr flera gånger. I somras ägnade jag flera veckor åt att lyssna på just den här serien. Det knepiga med dom här prylarna är att man kan höra dom tusen gånger men först gång 1001 förvandlas förståelsen till en äkta insikt. Det var det som hände idag. Mina frågor hade fått ligga till sig tror jag. Mognat på något vis. Blivit outhärdliga. När man inte orkar bära frågan längre är den mogen. Då faller den till marken.... typ. Som en frukt. Då har frågan blivit ett svar. Kanske var det inte Adyas ord som var insikten utan den mogna frågan. Det låter kanske läckert med mogna frågor men det är det inte. Det har varit ett helvete medan dom mognat. Som att vara gravid kanske och spy en massa. Den här hösten har inte varit rolig. På det yttre planet väldigt lugn men mitt inre har varit en sån total mess. Det har säkert synts här i bloggen.

Just nu kan jag inte uttrycka dom här insikterna på ett bättre sätt än såhär

 - personliga intryck är ett helvete. Kul i början men sen börjar man må illa. Först tröttnar man på värdsliga intryck. man tror att grejen är att byta ut världen mot Nirvana. Och visst, först blir man helt såld på friden och närvaron. Sedan har man kanske tur och knockas totalt av en Satori. ALLT ÄR ETT - man ser det, man blir det - likt en regndroppe som förenar sig med havet. 

WOW! Desperat tigger man om mer. 
MER MER MER. 
IGEN IGEN IGEN. 
Nya retreater. Nya Satsanger. Man blir fast. Man försöker på egen hand. Ibland lyckas det. Mina Personliga Intryck av Nirvana finns utspridda i den här bloggen ... mer eller mindre utspädda. Ibland får man bra grejer. Bästa kvalitet. Men ofta bara lite halvtaskig naturmystik. 

Sedan fattar man att DET inte kan vara något som kommer och går. Man börjar knarka på närvaron. Vittnet. Det som finns bakom alla intryck. Varats grund. Tunga grejer. Men också detta hamnar i det slutna kretslopp som kallas "mina personliga intryck". Fatta hur sjukt detta är - mina personliga intryck av varats grund. Nej, man skall inte säga så. Det är en del av processen. Går kanske inte att hoppa över. Men man borde inte behöva rota runt där så länge som jag gjort. Om någon talat om för mig att Nirvana inte var slutstationen kunde jag ha sluppit allt detta jox. Förmodligen har jag hört det. Nukunu kanske försökte säga det. Redan 2003 läste jag Osho. Vill minnas att han ofta pratade om "returning to the marketplace". Hela Boddhisattva-grejen handlar ju om detta. Men som sagt. Innan man är mogen är det bara förståelse. Mogen förståelse blir insikt som blir handlig. Utan insikt ingen handling. Mogen låter tjusigt. Men det är det inte. Det är som ett nederlag. Man blir mjuk. Utan kraft och spänst. Man håller på att dö. Man lossnar från grenen. Och ramlar ner på marken.

ATT MOGNA ÄR ATT RAMLA NER PÅ MARKEN

 .... bra ... detta sagt slutar Jante att flåsa mig i nacken när jag pratar om min mognad. 

När man är mogen att ge upp "personliga intryck" vänder man 180 grader och BLIR ett Opersonligt Uttryck. 
Men man pendlar mellan det nya och det gamla. De gamla hjulspåren är grymt djupa. Man ramlar tillbaka. Glider ur. Faller åter in i det nya. För det är att falla. Om och om igen. Egot faller. 

Det är Min vilja mot Universums (Guds) vilja.

Min vilja faller. Om och om igen. Men den reser sig igen. Och igen. Tills den inte reser sig mer. När blir det? 
Vet inte. Vad behöver jag göra för att låta Universums vilja ta över mer och mer??
Enligt Adya handlar det om att se med öppna ögon när min vilja sticker upp. Vad får MIG att sticka upp? Sedan stanna kvar i detta. Se lidandet. Brinna i det. Min vilja skapar alltid lidande. Över hela jorden. Krig, tortyr, misshandel, rädsla .... gränslöst lidande. Att se detta. Det kräver ett jäkla mod. Det kräver besatthet. Det kräver att man inte backar när det börjar brännas. Det här är inte prylar man vill kännas vid. Man måste titta rakt på det. Från det Opersonligas perspektiv. Objektivt. Inte vika undan. Det är ärlighet. Svår ärlighet. 
Där är jag nu.

Detta var den långa versionen av varför jag kommer minnas denna dag. Den kursiverade texten. Min insikt. Insikten om att varje insikt är ett nederlag för min vilja. Insikten om att mognad är när min vilja faller till marken.

MY WILL OR THY WILL?

Det är frågan. 

Som Adya säger. Den där bönen. Att be om att "Ske din vilja". Första steget är att se att jag INTE vill att "Din vilja skall ske". Varför skulle jag vilja det? Jag vill ju ha igenom min vilja. Ändå tills jag inte orkar mera. Den här resan handlar om utnötning. Droppen som urholkar stenen. Inte gjort på en kafferast. Inte diamanter heller. Inget som är värdefullt går fort och lätt.

fredag, december 12, 2008

Names for the Nameless

Loving impersonal expressions dancing as personal impressions
Impersonal Love

T T T T T T
Tao-To-The-Ten-Thousand-Things

onsdag, december 10, 2008

Ordet paradox

Formuleringar av det som inte går att formulera. Jag får leva i den paradoxen. Paradox är som alla andra ord ett skitdåligt ord. Det låter som en knut. Men det är det inte. Det är en öppning. En dörr.

Paradox = det personligas dörr ut till det opersonliga
Paradox = det opersonligas dörr in till det personliga
osv
Paradox är när jorden och himlen älskar med varandra ... eller ljuset och mörkret ... eller nirvana och samsara

Paradox är ett mirakulöst ord - som alla andra ord. Jag älskar ord. Jag älskar. Ord älskar. Jag är ett ord. JAG ÄR ETT ORD. Fan vad bra.
Bra sagt. För att vara ett ord alltså. Vilket jag inte är. Men ändå är. Paradox

Paradox = kärlek

torsdag, december 04, 2008

My cat should stop meowing!

I can't even remember how many times I have argued with reality today. Right now my cat is meowing and I think he should be quiet. He should understand that I can't be disturbed right now, he has food, he has water and if he wants to be patted he should wait until I am finished writing this post.... These are my thoughts. Do I believe them? Initially yes, but very quickly I can accept the situation and see that none of these thoughts are true. 

It's harder when it comes to humans. Can I really see how these people that I want to change are myself? Is that nothing but some “taoistic” bullshit?

He should ... she shouldn't .... It's so disturbing that I can't change these people! I'm not kidding. I seriously want people to change – including of course myself. Do I really love reality? It sounds so simple when enlightened teachers talk about it – love what is ... or suffer! That's your choice. Not loving what is – is living in the dream state. Waking up is to see that we can never change what is right now. It might change the next moment, the next day or the next year – OR NOT. We never know. Your will or Gods will? Are you ready to surrender or do you want more suffering?

It sounds so simple. Move with the flow of the Universe or pretend to be in control. 

But it's not simple. I have to do the work. Is it true that the cat should stop meowing? Just answering NO isn't worth shit. Having done Byron Katies the work for I while I can see how this easily becomes a sterile intellectual game. Of course I would feel peaceful if I didn't believe that my cat should stop meowing. Of course. So what? Why does that silly thought arise in the first place? I can see now that it's important to find the underlying belief and question that. Find it in the body, just like Byron Katie suggests, and feel it. Feel the pain that arise with that deeper belief. Maybe find some other argument with reality that originates from the same basic belief. The belief that reality should be different from what it is. Meditate on the tremendous pain this belief generates, has generated in the past and will generate. Wars, revolutions, torture, abuse etc. Go really deep into this pain. Feel the contraction. Feel how energy gets blocked in the body exactly where this contraction is happening. 

When I meditate on this I see that it's not a personal belief. It's impersonal. It's a human belief that creates human suffering. Endless suffering. Bottomless. 

In seeing this I can also see why they say it's useless to try to change anything. The person I am, have no power to change something that is impersonal and universal. It's futile. This can sound disempowering but it's actually not. It's tremendously empowering on a impersonal level. The moment I love what is - the whole world will become peaceful ... oh yeah, sure thing .... No, wait a minute, I am actually serious here, I have written a lot of bullshit on this blog but this is different – the personal dimension where there are billions of separate human beings with their own unique worlds inside their heads – that dimension IS a dream – literally. There is nothing unique with a human being ... BUT there is something universal. The whole cosmos is contained in every human being. So the question of peace does not belong in the dimension of separation. War arises on the plane of separation but peace can never be found there. It's found on the level where no separation exists. And how can there be a me and a you if no separation exists? An Albert Einstein quote suggest something similar - “No problem can be solved from the same level of consciousness that created it”. 
Reading and writing about this has not much power. Any person who has ever opened a spiritual book have learned to understand some of these principles. Understanding can be liberating to a certain extent but not ultimately. I have to feel this in my body – in the human body – and let my separateness burn in the human pain. I repeat, this is not a personal process. 

tisdag, december 02, 2008

When thoughts "fall in love"

Life without the voice of should and shouldn't. That is a real life. Love knows what to do. Always. I can see that now. Not only does love know what to do, it knows that all thoughts are thoughts. Love does not judge thoughts. Thoughts want to "be in love". Thoughts want to dissolve in love ... when not judged. 

måndag, december 01, 2008

The Work "in stereo"

It was amazing – I was listening to a Satsang with Adyashanti (Insanity & Reality – free to download from Adyashanti.org) and it struck me how it was like listening to Byron Katie – so similar but not quite – it was like hearing the truth in stereo. It all came down to the simple truth of not arguing  with reality. When you argue with reality you suffer, when you stop arguing with reality you wake up. Period. Really nothing more to add. That's the whole teaching. 

Adya said that reality is like gravity. If we argue with gravity and say that gravity should let us fly, gravity should not pull us down, we are diagnosed as mentally ill. If really, truly believe that gravity should not do it's job, if we believe the voice in our head telling us that gravity should not pull me down – THEN WE HAVE A PROBLEM .... a .... huge .... fucking .... enormous.... problem.
Waking up is to see that the rest of the world are just like gravity. Everything, not just gravity, does it's job and if we start to argue with that we suffer. 

The small difference between Adya and Katie is that Katie let's us believe in thoughts that or not stressful. She thinks that we will wake up anyway but Adya don't. He tells us not to believe in any single thought. 

He gave an example – it's intricate business – and Adya is very good at finding all the small but dangerous traps. If we, let's say, feel that we have to get a job in order to support our family, we really believe the thought that we have to, and then ask – Is that true?
What would the answer be? Who would we be without that thought? Free of course. We would see that it's not true that we have to get a job. If we do the work á la Byron Katie we would come to the conclusion that the thought – I do NOT have to get a job – is as true or truer. We would be asked to find at least five reasons why we don't have to get a job. (yes, it does sound a little bit crazy but this is the kind of conclusion that we often come to when doing the work) Obviously there is a trap here. It's considered very spiritual to trust the Universe, to say that, well, being responsible is just a thought, and I know that the Universe is going to take care of everything. It's called trusting the Universe and surrendering to the workings of the Universe. This new thought can be very attractive to certain kind of people - I do NOT have to get a job, in fact, I do not have to do anything at all. I can just sit here and everything is going to take care of it self. 

What has happened here? We have come to believe in a new thought that is NOT stressful. It's very peaceful actually. And Byron Katie tells us that we don't have to question thoughts that are not stressful. Or so I have interpreted her. I could have been missing something. 
Adya tells us to question even this thought. - I do NOT have to get a job. Is that true?
Of course not. Who would I be without that thought? I would probably be a much more responsible guy. Maybe I would get the energy required to leave the couch and get myself a descent job. 

This is a little modification of The Work but I think it's really important. This is why it's good to hear something in stereo. Actually having a slightly different angle on the issue. 
So I still believe in the Work as a brilliant method but I think we have to go further and question even some beliefs that are peaceful. Not only the stressful ones.
UA-3343870-1