torsdag, december 04, 2008

My cat should stop meowing!

I can't even remember how many times I have argued with reality today. Right now my cat is meowing and I think he should be quiet. He should understand that I can't be disturbed right now, he has food, he has water and if he wants to be patted he should wait until I am finished writing this post.... These are my thoughts. Do I believe them? Initially yes, but very quickly I can accept the situation and see that none of these thoughts are true. 

It's harder when it comes to humans. Can I really see how these people that I want to change are myself? Is that nothing but some “taoistic” bullshit?

He should ... she shouldn't .... It's so disturbing that I can't change these people! I'm not kidding. I seriously want people to change – including of course myself. Do I really love reality? It sounds so simple when enlightened teachers talk about it – love what is ... or suffer! That's your choice. Not loving what is – is living in the dream state. Waking up is to see that we can never change what is right now. It might change the next moment, the next day or the next year – OR NOT. We never know. Your will or Gods will? Are you ready to surrender or do you want more suffering?

It sounds so simple. Move with the flow of the Universe or pretend to be in control. 

But it's not simple. I have to do the work. Is it true that the cat should stop meowing? Just answering NO isn't worth shit. Having done Byron Katies the work for I while I can see how this easily becomes a sterile intellectual game. Of course I would feel peaceful if I didn't believe that my cat should stop meowing. Of course. So what? Why does that silly thought arise in the first place? I can see now that it's important to find the underlying belief and question that. Find it in the body, just like Byron Katie suggests, and feel it. Feel the pain that arise with that deeper belief. Maybe find some other argument with reality that originates from the same basic belief. The belief that reality should be different from what it is. Meditate on the tremendous pain this belief generates, has generated in the past and will generate. Wars, revolutions, torture, abuse etc. Go really deep into this pain. Feel the contraction. Feel how energy gets blocked in the body exactly where this contraction is happening. 

When I meditate on this I see that it's not a personal belief. It's impersonal. It's a human belief that creates human suffering. Endless suffering. Bottomless. 

In seeing this I can also see why they say it's useless to try to change anything. The person I am, have no power to change something that is impersonal and universal. It's futile. This can sound disempowering but it's actually not. It's tremendously empowering on a impersonal level. The moment I love what is - the whole world will become peaceful ... oh yeah, sure thing .... No, wait a minute, I am actually serious here, I have written a lot of bullshit on this blog but this is different – the personal dimension where there are billions of separate human beings with their own unique worlds inside their heads – that dimension IS a dream – literally. There is nothing unique with a human being ... BUT there is something universal. The whole cosmos is contained in every human being. So the question of peace does not belong in the dimension of separation. War arises on the plane of separation but peace can never be found there. It's found on the level where no separation exists. And how can there be a me and a you if no separation exists? An Albert Einstein quote suggest something similar - “No problem can be solved from the same level of consciousness that created it”. 
Reading and writing about this has not much power. Any person who has ever opened a spiritual book have learned to understand some of these principles. Understanding can be liberating to a certain extent but not ultimately. I have to feel this in my body – in the human body – and let my separateness burn in the human pain. I repeat, this is not a personal process. 

10 kommentarer:

  1. Hello, your old fox...

    What do you mean by "personal"?

    Something relating to your mind, the body. The ego?

    Stop moving. You think your'e moving but you are standing still.

    I think this is true awakening.
    To realize I'm not going anywhere.

    I do not any more get fooled by my mind, think I have learned something and that I have raised my awareness level. All this is conceptualizing, intellectualizing.. an endless game.

    Still a spiritual person not believing in spirits? Still that 'secular-spiritual' :-) ?
    No spiritual realm?

    It feels like you can't get out of your mind. That you cannot really get beyond the level of conceptualizing.


    "Wisdom is not a product of thought. The deep knowing that is wisdom arises through the simple act of giving someone or something your full attention. Attention is primordinal intelligence, consciousness itself. It dissolves the barriers created by conceptual thought, and with it comes the recognition that nothing exists in and by itself.
    It joins the perceiver and the perceived in a unifying field of awareness. It is the healer of separation.

    Whenever you are immersed in compulsive thinking, you are avoiding what IS. You don't want to be where you are. Here. Now "
    -Eckhart Tolle (Stillness Speaks)

    SvaraRadera
  2. Hallå Perra!
    Har haft en smärre "blogg-kris" ... innebärande att en röst i mitt huvud säger ... men skit i det här nu Björn ... lägg ner ... ge dig ... du kan ändå aldrig sätta ord på det ordlösa ... skriva kokböcker i all ära - men man blir inte mätt på ord ... eller iofs ... det beror på vad man menar med mätt ... Jaa du Perra. Vad menar JAG med personlig? :-)
    Visst är detta an endless game. Du har så rätt. Vi vet ju detta. Ändå håller vi på. Och jag tror inte vi har något val. Ord för ord, mening för mening tråcklar vi oss ur "mind". Eller inte ... åh, jag vet inte Perra. Jag har ärligt talat ingen aning om vad som händer men det känns rätt ... känner en djup tillit och jag bara faller och faller handlöst... ändå rullar livet på ... det är ett mirakel... jag har roligt och ibland sticker den existentiella ångesten till. Då plockar jag fram mina husgudar, Tolle, Adyashanti och nu senast Tao Te Ching. Har hittat en underbar översättning http://www.geocities.com/~jimclatfelter/jimztao.html
    Får en känsla av att "din" process också är rätt. Såna där pointers som att man aldrig rör sig ur fläcken kan man suga på i månader.

    SvaraRadera
  3. Kväll,
    Tack för denna charmanta översättning. Jag tog mig nyligen igenom en (som jag misstänkt) rätt tafflig svensk översttning från 1972. Jag jämförde hastigt denna engelska med min svenska och de påminner inte om varandra ens. Det är 81 verser, och det är väl enda likheten...

    Och för den delen, hur fan översätter man kinesiska? Verkligen upplagt för fria tolkningar, det känns inte riktigt kul. Men detta ska jag läsa.


    Har själv funderat på att starta en blogg, men jag lyckas aldrig...

    /Perra

    SvaraRadera
  4. ja varför har du inte startat en blogg? Man skriver för sig själv. Det är kul när man får kommentarer men huvudsyftet är att disciplinera sig. En bra sorts disciplin. Personlig men inte privat. Det är nåt bra med det.
    Det är kanske Stenudds översättning du läst. Jag kom inte så långt i den. Tappade sugen.
    På din fråga om jag är sekulär-andlig fortfarande. Jag svarar med lite Tolle-teori. Det finns form och det finns det formlösa... fast dom är ett och samma. För mig är "ande" det formlösa. Om det finns "andliga" dimensioner vilket esoterikerna hävdar, förstod att du var lite inne på rosenkorsarna,(jag kanske minns fel) själv har jag hållt på med teosofi och antroposofi, så är dessa dimensioner likt förbannat form. Om den är högre och renare och ljusare, det vet e gudarna, men form är det. Och för mig är det andliga som sagt "formlöst". Ja du vet, oändlig potential, källan och allt det där som man kan säga hur mycket som helst om utan att säga ett skit.
    Så mitt svar är ... i korthet ... form som form. Det kan gå på ett ut. Det finns bara en sak. Att vakna upp ur formen OCH SEDAN VÄNDA ÅTER och älska den besinningslöst!!!

    SvaraRadera
  5. Mja, det är Erik Folke som har översatt den Tao Te Ching jag nämner. Delfinserien.
    Den har sina guldkorn men ibland blir det väldigt konstigt, och man förstår att det är problem med att översätta.

    Det formlösa. Ingentinget, som ändå är potential. Ingentinget som INTE är blott tomhet, mörker, ensamhet i kosmos, kyla.

    Utan potential.
    Det icke-manifesterade.

    Häri finns hela hemligheten. Häri ligger den oerhörda sannningen.

    Det enda bestående i denna värld är det som inte är av denna värld. Ingenting.
    Själv är jag väldigt mycket inne på Tolle just nu.
    Han har hajat det här.
    Han har nåt äkta att förmedla.

    Allt finns där man tror att inget existerar. Det sägs av Lao Tse också. Formens värld är bara distraktion, som vi hakar upp oss i, och förlorar oss själva i.

    Och som du säger, vi ordar och ordar om detta, orden kan peka på sanningar och det k-a-n leda oss en bit. Ibland har jag fått korta glimtar av något otroligt, väldigt, en känsla av dyrbarhet och äkta värde som genomströmmar en. Och då tar orden slut.

    Det går inte att uttrycka.
    Orden blir så tafatta att man löper risk att tråka ut folk, det går inte att säga utan man åker obönhörligen in i klyschor.

    Och så har man tappat bort sig igen, och man börjar om igen.

    Det handlar om disciplin. Du är inne på det. Ett fokus, Den smala vägen om man så vill, men det är inte en smal väg av avhållsamhet och asketism (för att uppnå nån belöning) utan en väg av fokus, det handlar om att inte villa bort sig i formen igen.

    Att låta egot dö, bit för bit. Aposteln Paulus sa "jag dör varje dag".

    Man måste hålla orden glödande.

    Hålla sin närvaro närvarande.

    Om man lyckas hålla sig helt i nuet, kommer man att uppleva sådana glimtar jag beskrev. En högre frekvens. En klarhet. En högre kvalitet. För mig är det detta som är Gud. Man kan kalla det vad man vill (och det är ju ord, detta också). Gud går inte att diskuteras med ord.

    Jag tror egentligen allt vi behöver veta står i Tao Te Ching?

    De tjockaste böckerna skrivs nog i Sanningens frånvaro.

    SvaraRadera
  6. tror banne mej du har rätt, allt vi behöver veta står i Tao Te Ching. Resten behöver vi UN-KNOW.... vilket är en av dom där klyschorna du säger att vi obönhörligen åker in i. Du har fått mig att fundera lite över vad jag skall skriva om här vilket också är var mitt fokus skall finnas. .... jag skall ägna mitt liv åt att osjälviskt tjäna min nästa som om hon var mig själv ... bara skojade! Nej, jag skall nog vända på steken lite och sluta titta på sanningen från osanningens perspektiv. Sluta titta på det opersonliga från det personliga. Vända på steken. För visst har vi tillgång till det andra perspektivet, det opersonliga och det sanna. Men varje gång vi gör så faller vi i trans. Vi splittrar oss. Vi börjar döma. Vi börjar försöka manipulera. Vi skiter i flödet och simmar omkring i vassen. Det blir så inn i vassen mycket antiklimax. Från att ha smakat på det här som t.ex. Tolle pekar på och Lao Tsu och flera andra. Så går vi raka vägen in i splittring. Vi blir så där halvpsykotiska och börjar tro på en massa konstiga röster i skallen som säger att vi inte är OK och allt det där. Kollade just på Nick Vujicic på YouTube - han utan armar och ben som det bara lyser om - lyser av kärlek och glädje och klarhet. Så är det ju. Mitt fokus kommer bli - HUR går det till när vi blir halvpsykotiska. Hur gör vi för att "UN-ENLIGHTEN ourselves" som Adyashanti uttrycker det. Läser förresten en väldigt bra bok av honom nu som handlar om just detta. Den heter "The End of Your World". Ett julklappstips till dig från tomten kanske. Så det där med att allt står i Tao Te Ching ... det är sant ... och inte sant. Paradoxerna du vet. Kännetecknet för sanning. Paradox.

    SvaraRadera
  7. Hej Björn,
    Får än en gång tacka för den superba länken till Tao Te Ching, detta är väldigt väldigt bra.

    Och allt som sagts efter Tao Te?
    Jag tänker på det som du säger att Adya säger, UN-ENLIGHTEN ourselves.. (låter coolt, ska kolla upp).
    Vi har gyttrat in oss i orden så till den grad att vi inte ser vad som finns bakom orden! Vi fattar helt enkelt inte (men vi är ofta jäkligt säkra på att vi fattar)

    Vad det handlar om DÅ, är att finna på nåt riktigt nytt, avigt sätt att säga det som egentligen sägs i Tao Te Ching! Något som slår oss ut ur koman en liten bråkdel av evigheten.

    Så att vi blir närvarande i NUet. Det är det som behövs.

    Jag tänkte på det du säger
    "Sluta titta på det opersonliga från det personliga. Vända på steken. För visst har vi tillgång till det andra perspektivet, det opersonliga och det sanna. Men varje gång vi gör så faller vi i trans"

    Vad är det då, som är medvetet om, att det är så här?

    Jag försöker lämna det förflutna bakom mig. Men även att lämna framtiden bakom mig.
    Göra nuet ännu nuare.

    SvaraRadera
  8. Jag tror du gör helt rätt Perra! göra nuet ännu nuare. mm. Det är gott.
    Något som slår an en djup ton i mig nu är att uppvaknandet INTE primärt handlar om upplevelser. Att uppleva det absoluta, det som finns i allting, det är fantastiskt, men kanske kan man börja knarka på det. Och inte veta vad man skall göra med det. DU SKALL INTE GÖRA NÅGOT MED DET ... dundrar den som säljer knarket. Du skall bara ta en ny dos. Det är allt du behöver göra. Om och om igen. Jag känner mig ibland som en sån knarkare. Adya får mig att alltmer se detta. Se igenom det uppenbara. För det är uppenbart att uppvaknandet måste vara en upplevelse av det absoluta. Men det är det inte. Det är steg ett. Vad är då steg två? ... hahaha, som om jag visste ... nej det vet jag inte men jag hör vad Adya säger och makes a hell of a lot of sense. Steg två är såklart att bli det absoluta och därför göra som det absoluta gör.... som är vadå? .... ja, det är att flöda rakt in vad det innebär att vara människa, utan att döma, utan att vara rädd, utan att tveka en sekund. Det absoluta flödar in i allting. In i vår förvirring, våra ego-spel, vår patetiska show. Det absoluta älskar alltihop! Besinningslöst. Det absoluta strider våra strider. Drömmer våra drömmar och ångrar våra misstag. Allt som det innebär att vara en liten patetisk jävla människa tycker det absoluta är ascoolt. Om man nu kan säga så. Vilket man kan. Men frågan är om du fattar vad jag vill säga. Gör du det?

    SvaraRadera
  9. Jag både fattar och fattar inte.

    Ibland närmar vi oss de gränser du själv har satt upp. Och då ändrar du attityd.
    Du slår om på något vis.
    Det känns som att något säger "stopp och belägg", att du sänder ut nåt slags mental förtrupp att rekognoscera läget.
    För du måste veta.
    Är det så? Du måste veta INNAN, för att våga dig ut själv?

    Du måste veta vad det absoluta är och därför kan du inte veta det.
    För du försöker att veta det med sinnet. Du går bet, och du tenderar att slå om, dra åt det vulgära hållet.
    Du står nu inför tanken att vara det absoluta. Men samtidigt ÄR du en människa tycker du, spär på med en "liten, patetisk jävla" sådan.

    Vad som annars kanske kan hända när man ÄR det absoluta vore att man blir kompromisslös. Det finns inget som är villkorat. Du behöver kanske inte längre den här lilla patetiska jävla kroppen, som är en enda kompromiss hela den.
    Det absoluta är nåt HELT annat.

    Försök inte veta! Acceptera okändheten. Coola ner. Var närvarande. Då kommer du att veta.

    Hoppas du tar mig på rätt sätt nu.

    SvaraRadera
  10. alltså, det ger mig oerhört mycket att möta det jag väcker hos dig. Du ser en enorm frustration och du har helt rätt. Du ser hur jag slår mig blodig mot de gränser jag själv satt upp. Visst sätter jag upp gränser så fort jag tänker över vad det är att vara människa. Det du inte så lätt kan se, som kanske hamnar i skymundan är min sanslösa glädje över att få vara människa, att få se färger, jag kan bli helt galen av glädje över att ha skänkts denna gåva. Den glädjen är nog kompromisslös som du talar om. Men frustrationen. Den griper mig som kalla svettiga händer kring strupen.... alltsomoftast ... när jag ramlar ur glädjen. Den frustrationen ser du kanske klarare än jag själv ser den. Det är nog den som lyser igenom starkast i det jag skriver.
    Jaa, och du har helt rätt Perra. Den splittring som ligger i grunden av det mänskliga psyket, som orsakar oss så mycket lidande, splittringen mellan Guds vilja och min vilja, den är fräter sönder en när man ser den med öppna ögon. Då vill man inte vara i den här kroppen. Samtidigt som man vill det. Paradox. Vad gör kärleken? Det är frågan som skänker mig tröst dessa dagar. Skrev faktiskt en post på SmG om just detta igår kväll. Kärleken strömmar rakt in i splittringen. Den sitter inte på meditationskudden och nöjer sig med friden. Kärleken har en riktning ... alltid, den söker sig till det som inte är helat, det som gör ont, det som fräter. Den är en opersonlig kraft. Lika universell som tyngdlagen.
    Jag får lov att läsa ditt senaste inlägg här igen. Du är något på spåret här. Du ser något hos mig som jag inte ser. Och det är jag otroligt glad för att du delar med dig av. Återkommer när jag får en känsla av vad det är. Och jag skall försöka att inte skicka ut en mental förtrupp... fan vad bra du uttrycker saker. Din blogg kommer bli ett sant nöje att läsa när den drar igång:-) För det känner jag på mig att den gör snart. Du har fått upp ett spår, du känner lukten av något och jag vill väldigt gärna vara med på den jakten!!

    SvaraRadera

UA-3343870-1