lördag, december 13, 2008

Personliga intryck av Nirvana är ingen Big Deal ... Opersonliga uttryck däremot ...

Idag köpte jag nya löparskor. Ett par New Balance 826. Dagen före Lucia den 12/12. Jag kommer att minnas detta datum. Men inte bara för skorna och den högtidliga invigningsjoggen på den mörka landsvägen ... månen lyste på min reflexväst och i lurarna pumpade onzeonze-musik ... minnesvärd blir denna dag också för att jag inser att jag kommit till vägs ände med mina personliga intryck av Nirvana.

Visst kan det tyckas vara en stor sak att hitta stillheten inom sig. Men så länge denna stillhet förblir ett personligt intryck hänger frågan i luften ... och? .... sagolikt fridfullt men skall jag gömma mig här resten av livet? Hamnade jag mitt i den här cirkusen för att springa och gömma mig?

Är Nirvana en specialdesignad hideout där jag gömmer mig när livet blir för jobbigt? Kanske en mysig opiumhåla där man kryper tillbaka in i livmodern för att flyta omkring i "oceanic consciousness". Kanske som floating. Eller som en kille jag träffade på en retreat en gång uttryckte det - som tio starköl och två rohypnol. 

Risken finns att Nirvana blir en mental livmoder att gömma sig i. Väl medveten om att Nirvana också kan bli ett tillstånd att debattera, vill jag hävda att jag själv frestats att gömma mig i Nirvana. 
Va!? Har Björn uppnått Nirvana? Jag känner Jante flåsa mig i nacken när jag skriver det här och visst, med all rätt. För personliga intryck av Nirvana kan, om dom sätter spår i minnet kidnappas av egot. Det är nog snarare regel än undantag. 

Det finns en serie Satsanger med Adyashanti som har rubriken - The Full Embrace. Dom handlar om något Adya kallar för "embodiment". När det handlar om andligt uppvaknande kan "embodiment" sägas besvara frågan om vad man skall göra när man hittat Nirvana. De sex Satsangerna kan laddas ner gratis från hans hemsida här. Jag har lyssnat på dom förr flera gånger. I somras ägnade jag flera veckor åt att lyssna på just den här serien. Det knepiga med dom här prylarna är att man kan höra dom tusen gånger men först gång 1001 förvandlas förståelsen till en äkta insikt. Det var det som hände idag. Mina frågor hade fått ligga till sig tror jag. Mognat på något vis. Blivit outhärdliga. När man inte orkar bära frågan längre är den mogen. Då faller den till marken.... typ. Som en frukt. Då har frågan blivit ett svar. Kanske var det inte Adyas ord som var insikten utan den mogna frågan. Det låter kanske läckert med mogna frågor men det är det inte. Det har varit ett helvete medan dom mognat. Som att vara gravid kanske och spy en massa. Den här hösten har inte varit rolig. På det yttre planet väldigt lugn men mitt inre har varit en sån total mess. Det har säkert synts här i bloggen.

Just nu kan jag inte uttrycka dom här insikterna på ett bättre sätt än såhär

 - personliga intryck är ett helvete. Kul i början men sen börjar man må illa. Först tröttnar man på värdsliga intryck. man tror att grejen är att byta ut världen mot Nirvana. Och visst, först blir man helt såld på friden och närvaron. Sedan har man kanske tur och knockas totalt av en Satori. ALLT ÄR ETT - man ser det, man blir det - likt en regndroppe som förenar sig med havet. 

WOW! Desperat tigger man om mer. 
MER MER MER. 
IGEN IGEN IGEN. 
Nya retreater. Nya Satsanger. Man blir fast. Man försöker på egen hand. Ibland lyckas det. Mina Personliga Intryck av Nirvana finns utspridda i den här bloggen ... mer eller mindre utspädda. Ibland får man bra grejer. Bästa kvalitet. Men ofta bara lite halvtaskig naturmystik. 

Sedan fattar man att DET inte kan vara något som kommer och går. Man börjar knarka på närvaron. Vittnet. Det som finns bakom alla intryck. Varats grund. Tunga grejer. Men också detta hamnar i det slutna kretslopp som kallas "mina personliga intryck". Fatta hur sjukt detta är - mina personliga intryck av varats grund. Nej, man skall inte säga så. Det är en del av processen. Går kanske inte att hoppa över. Men man borde inte behöva rota runt där så länge som jag gjort. Om någon talat om för mig att Nirvana inte var slutstationen kunde jag ha sluppit allt detta jox. Förmodligen har jag hört det. Nukunu kanske försökte säga det. Redan 2003 läste jag Osho. Vill minnas att han ofta pratade om "returning to the marketplace". Hela Boddhisattva-grejen handlar ju om detta. Men som sagt. Innan man är mogen är det bara förståelse. Mogen förståelse blir insikt som blir handlig. Utan insikt ingen handling. Mogen låter tjusigt. Men det är det inte. Det är som ett nederlag. Man blir mjuk. Utan kraft och spänst. Man håller på att dö. Man lossnar från grenen. Och ramlar ner på marken.

ATT MOGNA ÄR ATT RAMLA NER PÅ MARKEN

 .... bra ... detta sagt slutar Jante att flåsa mig i nacken när jag pratar om min mognad. 

När man är mogen att ge upp "personliga intryck" vänder man 180 grader och BLIR ett Opersonligt Uttryck. 
Men man pendlar mellan det nya och det gamla. De gamla hjulspåren är grymt djupa. Man ramlar tillbaka. Glider ur. Faller åter in i det nya. För det är att falla. Om och om igen. Egot faller. 

Det är Min vilja mot Universums (Guds) vilja.

Min vilja faller. Om och om igen. Men den reser sig igen. Och igen. Tills den inte reser sig mer. När blir det? 
Vet inte. Vad behöver jag göra för att låta Universums vilja ta över mer och mer??
Enligt Adya handlar det om att se med öppna ögon när min vilja sticker upp. Vad får MIG att sticka upp? Sedan stanna kvar i detta. Se lidandet. Brinna i det. Min vilja skapar alltid lidande. Över hela jorden. Krig, tortyr, misshandel, rädsla .... gränslöst lidande. Att se detta. Det kräver ett jäkla mod. Det kräver besatthet. Det kräver att man inte backar när det börjar brännas. Det här är inte prylar man vill kännas vid. Man måste titta rakt på det. Från det Opersonligas perspektiv. Objektivt. Inte vika undan. Det är ärlighet. Svår ärlighet. 
Där är jag nu.

Detta var den långa versionen av varför jag kommer minnas denna dag. Den kursiverade texten. Min insikt. Insikten om att varje insikt är ett nederlag för min vilja. Insikten om att mognad är när min vilja faller till marken.

MY WILL OR THY WILL?

Det är frågan. 

Som Adya säger. Den där bönen. Att be om att "Ske din vilja". Första steget är att se att jag INTE vill att "Din vilja skall ske". Varför skulle jag vilja det? Jag vill ju ha igenom min vilja. Ändå tills jag inte orkar mera. Den här resan handlar om utnötning. Droppen som urholkar stenen. Inte gjort på en kafferast. Inte diamanter heller. Inget som är värdefullt går fort och lätt.

4 kommentarer:

  1. Öh...
    Sa nån att du bara blir för mycket ibland?

    Kolla opp
    http://perraj.wordpress.com/

    Skitfult just nu. Men lugn, det blir mer ska du se... :-)

    SvaraRadera
  2. Grattis till bloggen! Tror säkert att det blir mer, men se upp, rätt vad det är blir det bara för mycket ... :-) Det är ju liksom så härligt att få prata och prata utan att bli avbruten!

    SvaraRadera
  3. Tack för inlägget. Ska fila på nåt...
    För mycket, ja. Avser främst den här grälla designen du har anammat på sidan. Idag är jag dessutom lite bakis, fixar det inte alls...:-)

    SvaraRadera
  4. Rosa och orange. Tycker det är läckert men ämnet är ju inte "läckert" - snarare mastodontiskt. Kul med design. Joker-typsnittet och ordet klotter tonar dock ner allvaret lite. För allvaret är ju i en absolut mening löjeväckande. Dock nödvändigt. Både och liksom - paradox - det bränns alltså ....

    SvaraRadera

UA-3343870-1