onsdag, december 23, 2009

Avkoppling


God Jul!

Själv skall jag resa bort över jul, utan dator, logga ut, koppla ner och KOPPLA AV ...
Kanske kommer jag tillbaka redan i år ...

torsdag, december 17, 2009

Red-pill-meditation

Viktor Rydbergs Tomte var något på spåren i den här strofen:

"...Tomten lyssnar och halvt i dröm
tycker sig höra tidens ström
undrar, varthän den skall fara
undrar var källan må vara...."

Den här strofen är lite sorglig. Tomten är så nära och ändå så förlorad i sina grubblerier. Jag känner igen mig själv i detta. Så nära och ändå så hopplöst vilse.

Och nu är allt så klart här.
Ur/genom/som mig ... flödar alla tankar fram och blir till former ... mentala, emotionella och fysiska former.
Ur/genom/som mig flödar alla rörelser.
Världen ... som tidens ström är min tankedröm.

Stackars Tomten undrar var källan må vara.
Men Tomten ÄR källan.
Tidens ström är Tomtens tankedröm.

Att världen är min tankedröm är såklart också en tankedröm. Tankedrömmen är lika mycket din som den är min. Du / Jag - Min / Din - är tankedrömmar. Vi är drömda. Vi är drömmens dröm och ... paradoxalt nog ... är drömmen vår dröm. It's the damnedest thing.
Truth is often guarded by paradox.

Och därför, för att jag allt oftare låter mig besegras av paradoxerna tappar jag greppet. Och faller. Och det är ett fritt fall. Jag rasar genom mig själv. Med ett brak rasar jag genom det torn av insikter som var jag.
Ja herregud, jag önskar det vore så dramatiskt och enkelt! Förresten var det kanske bara en liten hög av insikter ... lånade grejer ...
Det fria fallet är tyvärr ingen enkelriktad rörelse. Det är ett pendlande, famlande, trevande och tvekande. Men att mer och mer rasar är ofrånkomligt.

I takt med att allt fler strukturer ger vika ökar dragningskraften från källan/stillheten/närvaron.
Jackie O'Keeffe pratar ofta om en specifik andlig övning hon anser är allt vi behöver för att komma ur sökarhelvetet. Ett helvete med en stor dragningskraft. Ett helvete som ser ut som en himmel.

När jag först hörde om den här övningen tyckte jag den lät som allt jag inte behöver nu. Den lät som ett fotfäste, något att få grepp om. Något för jag-tanken att mumsa på - men ändå inte. Övningen lät skum. Såhär lyder Jackies instruktion:

"Place attention at the source of the next thought."

That's it! Och jag lovar. Det är allt som behövs. Resten ger sig självt. Övningen gör sig självt. Jag skall ge ett exempel på hur det kan upplevas innan allt blir stillhet och närvaro. Först vill jag säga att meditation för mig egentligen alltid varit en sorts byteshandel. Och i den här dealen har jag alltid varit vinnaren. Mer eller mindre. Jag har kunnat bli av med en viss mängd jobbig story i utbyte mot en fridfull story eller en liten simpel uppgift, kanske tråkig, men oändligt fridfull. Jag kallar det för blue-pill-meditation efter matrix-metaforen med den röda och blåa tabletten.

(..."This is your last chance. After this, there is no turning back. You take the blue pill, the story ends and you wake up in your bed and believe whatever you want to believe. You take the red pill, you stay in wonderland and I'll show you how deep the rabbit-hole goes." ...)

Blue-pill-meditation ger oss möjlighet att tro vad vill vill, om vi vill tro att vi är havet och att alla tankar bara är vågor på ytan, ja då är det så. Då drömmer vi en fridfull dröm. Om vi vill tro att vi är ett stort berg av tillit och frid, och att alla jobbiga tankar och stories bara är små molntussar som stryker förbi, ja då drömmer vi den drömmen. Jag inser nu att den meditation jag sysslat med genom åren till största delen har varit blue-pill-meditation.

Men Jackie O'Keeffes lilla instruktion, den ser inte så märkvärdig ut. Vad är skillnaden? Den första skillnaden bir tydlig när det gäller dömandet. Jag tog tidigt på min meditationsbana till mig det här med att inte döma. Detta med att tillåta, skapa utrymme, omfamna och transformera. Känns det igen? Alla som varit på Satsang vet att det här också är knepet som många Satsang-lärare kör med. Dom vet att besökarna kommer dit för att dom känner någon typ av obalans, något som skaver, grund-setupen är, - om jag tänkte, kände annorlunda skulle jag må bättre. Om jag inte hade dom här känslorna av tvivel, om jag bara kunde bli av med frågan varför det inte känns som att allt är ETT när jag ju inser att allt är ett .... etc.

Vad Satsang-knepet går ut på (analys inspirerad av Greg Goode) är att få besökaren att känna hur det är ok att tänka och känna som man gör. Space är nyckelordet. Man inser att man ÄR space/närvaro/nuet. Med helt alldagliga ord skulle man lika gärna kunna säga "Min vän, du är ok precis dom du är, här i vår krets älskar vi dig som du är, du behöver inte ändra något". I en kristen kontext "Du är redan förlåten, Jesus har tagit på sig dina fel och brister, Jesus älskar dig som du är, du behöver inte ändra något".
Man blir jäkligt avslappnad helt enkelt. Det hela är kravlöst. Det är förbaskat enkelt egentligen. Men det hela - pratar nu om Satsang-dynamiken - har en form som känns exotisk och speciell. Och det här med att kanske för första gången någonsin få släppa alla krav och all självkritik och bara vara som man är, ja det gör ju att man vill gråta av lättnad och tacksamhet och glädje. Och när det händer så blir det en väldigt speciell atmosfär i gruppen. Det blir väldigt intimt och tillitsfullt och fler kan slappna av av släppa alla krav och omfamna sina fel och brister våga visa sig som man är inför gruppen. Och allt fler inser hur dom kan älska alla andra trots deras fel och brister. Det blir en dominoeffekt, ett sagolikt flöde och till slut är allas hjärtan vidöppna och det råder en energi i rummet som är sagolik.

Och allt detta ÄR FANTASTISKT. Jag är ett Satsang-fan. Jag raljerar inte här eller nedvärderar, jag säger bara att det är blue-pill-satsang. We believe whatever we want to believe. Om vi vill känna oss älskade och perfekta som vi är, med alla våra fel och brister, ja då tror vi att vi är det. Punkt slut. Om vi vill tro att vi älskar alla andra, inklusive den där gräsliga släktingen som ger oss eksem i själen, precis som dom är, ja då gör vi det. Det är så det funkar i drömmen, och blue-pill-satsanger och kurser i personlig utveckling in all shapes and forms är ju helfestliga på det viset.

MEN, det finns blue-pill-Satsanger och det finns Red-pill-Satsanger precis som det finns blå och röd meditation. Jackie O'Keeffe erbjuder bara red-pill-stuff.

Hon säger - drop the whole thing /story /show/ etc - Just drop it! Och det inkluderar såklart fåniga kategoriseringar i rött och blått. Gud så barnsligt. Drop it!!!!

Men hur gör man ..... :?
Det e änna lätt och säga att man skall släppa nåt, men det känns mer som att man hålls av det man ombeds släppa. Kanske är det bättre att säga till det/dom som håller oss att släppa oss. Eller nåt.

Det finns lärare/läror där ute som säger att problemet är just frågan - hur gör man. Dom bannlyser alla andliga övningar. Det är fasthållandet vid tron på att något behöver släppas som är boven, säger dom tvärsäkert. Man behöver alltså inte släppa nåt, bara släppa tron på att något behöver släppas ... wow, det låter ju smart. Men det är det inte. Det är ganska korkat faktiskt. Jag har prövat, många gånger, så jag vet av personlig erfarenhet. Dom här snubbarna låter väldigt övertygande när man lyssnar på dom. Men dom snackar skit. Synd att behöva säga det. Har man som dom här snubbarna dessutom gett ut böcker i ämnet och varit runt överallt, inklusive internet, och pratat sig varm för det här, ja då är det lite tufft att erkänna att man hade fel. Så då håller man upp fasaden. Och pratar på. För prata är lätt. Alldeles för lätt.

Det finns något man kan göra. Och det går att släppa allt genom att följa O'Keeffes instruktion - "Place attention at the source of the next thought."
Det blir så tydligt hur själva jag-tanken kommer och går. Hur den är en dröm, flyktig och substanslös. Och jag-tanken är roten till alla andra tankar. Jag-tanken är roten till tidens ström, till denna dröm.
Jag fattar det inte, det är skrattretande, varför har ingen lärt mig att meditera såhär förut!? Jag kan göra det nu, det räcker att ha fem sekunder.
Jag tror det har att göra med acceptansen. För den här meditationen ser ut att vara icke-accepterande, icke-omfamnande. Och då ser man lätt rött. För är det något man matas med så är det acceptans och omfamnande. Men det lustiga är att det vi kallar acceptans och omfamnande bara är koncept. Tomma tankedrömmar. Det är lika mycket drömmen som allt annat. Det är positivt bara inom en totalt illusorisk, dualistisk kontext där icke-acceptans och icke-omfamnande är negativt.

Men den här meditationen bryter ut från den dualistiska kontexten. Den bryter ut från tankedrömmen helt och håller. Den för ut ur The Matrix och därför är det Red-Pill.

The Matrix innefattar allt som är bra eller dåligt för mig eller för dig eller för oss eller för dom. Alla personliga pronomen är matrix. Alla värdeord är matrix. Alla ord överhuvud taget är matrix. ALLT SOM GÅR ATT TÄNKA ÖVER ÄR MATRIX. Så himla enkelt. Vad gör man då för att komma ut ur the matrix? Sluta tänka!!!!!

Jag minns att Eckhart Tolle pratar om detta vid nåt tillfälle. Han pratar om en av sina förebilder Jiddhu Krishnamurti, en mycket radikal andlig lärare som av många ses som närmast anarkistisk. Tolle sade att J.K:s undervisning kunde sammanfattas med tre ord. DO NOT THINK. Jag minns inte var jag hörde det här eller vad Tolle sade mer men det var nåt med att J.K. egentligen har rätt. Det är så enkelt menade Tolle. Men hur man får människor att följa en sådan lära, det var en annan femma. För vi ÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄLSKAR att tänka.
Jag med ... och du med .... och dom med .... oavsett om vi försöker inbilla oss motsatsen.

Men många kommer ändå till en punkt där kärleken till tankarna börjar avta ... mer och mer ... och sedan kanske kärleken blossar upp igen .... för att sedan avta ... och blossa upp ... och avta .... och avta ...........och AVTA, och AVTA mer och mer och där nån stans är jag nu. Och jag vet att du också är där. Annars hade du inte läst så här långt. Och då, då funkar O'Keeffes meditation.

"Place attention at the source of the next thought."

söndag, december 13, 2009

Det finns inga bättre sätt att säga något på

Nu blir det melodrama, big time. Inte nåt litet smågnäll utan nu kommer allt på en gång, och det riskerar att bli långt och tungt och för mycket.
Det hela är en blandning av en bön, en insikt och en fysisk upplevelse. Det är mycket otydligt och samtidigt skarpt i meningen - skärande. Kanske kan följande citat skapa en ingång och ett sorts fokus:

"Whatever can be taken from you - is not what you are. Let it go." J. O'Keeffe

Citatet är en i nondualitykretsar simpel truism. I sig självt har orden ingen skärpa alls. Men det tycks som att dom har det här, en jävla skärpa. Som att detta är vad allt handlar om. Och implikationerna är bottenlösa. Döden finns där långt ner men döden är bara början på detta bottenlösa ... obegränsade.

Bönen skulle kunna formuleras - Gud, ta allt ifrån mig nu. Jag är färdig. Ta allt. Nu. Ta även denna bön. Ta den som ber. Ta konceptet Gud. Ta allt. Nu.

Jag är inte en person som ber. Men nu ber jag. Den här bönen. Jag ser att bönen ber om något jag inte vill ha. Ett svar jag inte vill få. Det handlar om frågan - när kommer allt tas ifrån mig?
NÄR???

Allt kommer tas ifrån mig nu. Tiden blir en vertikal pelare av eld. Ett brinnande nu. Jag skrattar rått åt nonduality kitsch som klockor där varje timme är utmärkt med NU. Jävla kitsch! Mental onani för en uttråkad hjärna. Nu är inte kitsch, Nu är eld.
Och ändå, eländes elände, hänger tidsdrömmen kvar som ett dimma av rök.
Nya tag. Further är processen. Den enda processen. För vem? VEMS TIDSDRÖM?
Gud, ta tidsdrömmen ifrån mig nu. Ta den. Ge den till nån annan. Jag vill inte ha den längre.
Gud, ta ifrån mig konceptet Gud, ta ifrån mig konceptet bön. Nu, på en gång. Jag vill inte ha det! Kasta det nu, i det brinnande nuet.

Mina nära och kära. NÄRA OCH KÄRA. Det blir stilla här. Och jag vet, ingen gud behöver tala om det för mig, dom kommer alla tas ifrån mig nu.

Mina nära och kära kom till mig nu. Dom tas ifrån mig nu. That's it.
När? piper en liten förskrämd röst. En vidskeplig röst.
Jag tänker på den förbannade Nondualism-nörden med sin vidriga kitsch-klocka där varje timme är utmärkt med NU. Och jag ryser vid tanken på hur hans almanacka ser ut....
Jag frågar. När kommer mina nära och kära tas ifrån mig? Jag frågar fast jag inte vågar. Jag frågar och håller för öronen. Nörden kan se in i framtiden, en medial nondualism-nörd, han kikar i sin magiska almanacka och pekar på ett datum - titta säger han. Nej, säger jag. Ignorance is bliss, tänker jag. - jo, titta säger han, du vet redan, vad är du rädd för?
Och det är klart jag vet. Vi vet alla. För nördens almanacka är vår almanacka. Kitsch och nörderi är bara försvar. Gud, ta ifrån mig alla försvar!

En liten klok insikt vill lugna mig. Det är så med insikter. Dom är till för att lugna .. lilla mig. - Gud, ta ifrån mig alla lugnande insikter nu! Jag vill dö fullt vaken och klar i huvudet. Men insikten insisterar - och den säger.
- Björn, det är inte så att alla försvar kommer att försvinna, tiden kommer inte försvinna, allt kommer vara som det är. Ingenting kommer försvinna.... men en sak kommer vara annorlunda, en enda sak ... INGENTING kommer vara DITT. Du ser - det handlar om ÄGANDE - det är ägandet som är lögnen, de overkliga, filmen...

Den här insikten gör mig lugn och glad. Jag pustar ut. Jag vill dela med mig den här insikten. Dela MIN insikt. Så att andra också kan få ÄGA denna stora visdom.
Snacka om att vara fångad i en fälla! Holy smoke.... det här är ju som värsta skräckfilmen. Jag vill skrika, rakt ut. Och jag gör det.

MIN fångenskap. Hahahaha. Förtvivlan går över i uppsluppen, galen glädje. Som en adrenalinspruta rakt i hjärtat.

En annan klok liten insikt kommer och säger, på det mest intagande, avväpnande sätt - Björn, du behöver sitta i stillheten, som stillheten. Du behöver se allt detta från stillhetens perspektiv ... den bedårande insikten smeker mig med sin mjuka röst ... och det kommer bli klart att dina frågor endast är bubblor i det hav du är, molntussar som passerar genom den himmel du är ....

Och något i mig ser rött ... RÖTT .... fuck himmel-och-hav-metaforer!! Ta dom och kör upp dom i era upplysta arslen!
Jag VILL INTE bli lugn och fin. Fatta det!!!!!!!!!!!!!!!!!
Ta ifrån mig mina insikter nu.
Ta ifrån mig min idiotiska bön om att allt skall tas ifrån mig nu.

- Vänta här nu, vad är det för skitsnack? frågar en röst som ser rakt igenom mig. No escape.
Du vill ju ha insikterna din jäva hycklare! Ta dom, häng dom på väggen, rama in dom för fan, skriv en bok ... just det, skriv din jävla bok!

Var kom den rösten ifrån?
Ingen aning. Hur som helst, älskar jag den rösten. Den gör sig hörd ibland och den är min bästa vän. Min allra bästa och sannaste vän. Jag kan inte dölja något för den rösten, och jag behöver inte dölja något. Det är det stora. Stor, stor, stor är öppenheten. Oändlig är öppenheten där ingenting behöver snyggas till, eller döljas, eller sägas på ett bättre sätt.

En ny insikt jublar - precis så är det, ingenting kan sägas på ett bättre sätt. Så länge vi tror att det finns bättre sätt att säga saker, så tror vi på ord. Och så länge vi tror på ord tror vi på våra tankar. Och att tro på sina tankar är lidande. Att tankarna är MINA tankar är den mest övertygande tanken.
En sista bön:
Gud, ta ifrån mig tron på mina tankar nu!

- Men Björn, du vill ju tro på dina tankar.
- Nej
- Jodå, dom där tankarna som får dig att må prima....
- mhmm, låt mig få återkomma i frågan. Men du, kan man inte göra som Byron Katie säger, sluta tro på dom jobbiga först?
- Björn, du vill inte veta svaret.

torsdag, december 10, 2009

Filmrollen

Igår kände jag mig som en "pretender". Jag kände mig som någon som bara låtsas ha kommit någonvart på en andlig väg. Det gnisslade liksom. Det gnisslar när man låtsas. Man kan uppleva det här gnisslet hos sig själv och hos andra. När jag blir så där självkritisk och låg så brukar det kunde leda djupt. Något släpper för i dom stunderna finns verkligen noll anledning att låtsas. Allt som finns är gammalt hederligt själv(ego)förakt. Smakar skit men det är nyttigt. Ego-avslöjande. Dröm-avslöjande. Viktighets-avslöjande. Allvar-avslöjade.
Ett litet skratt brukar ligga på lur när jag tar mitt regelbundna ego-föraktsbad. Ett elakt litet skratt. Till en början elakt. Sedan allt friare. Egot tolkar det som elakt. Såklart.

Vänta nu lite, sade jag till mig själv. Jag är ju alltid på låtsas. "Lifes but a poor player ... ". Det är en film. Det är ju inte på riktigt. Ingen av dom här rollerna har ett dugg med verkligheten att göra.
Det finns ingen ärlig, sann Björn som verkligen ÄR sig själv ... oj, orden liksom darrar till lite här ... för denna insikt hittar ingen plats på kartan där den kan passa in. Björn är en filmroll/filmkaraktär. And the movie is already in the can (filmad och klar). En filmroll i en färdig film, det är vad Björn är. Kan den här rollen bli ärligare? Kan den här rollen bli mer vaken?

Trots att det är ganska obehagligt, låt oss stanna i den här bilden. Livet/allt vi vet - är en film som spelas upp. Vi låtsas påverka. Men triljoners triljoner celler dansar som dom vill i våra kroppar .... vi har ingen aning om hur en endaste av dessa celler funkar. Vi kan inte styra någonting. När jag var liten hade jag en bilbarnstol med en liten ratt som var placerad i baksätet. Jag satt där och låtsades styra medans min pappa körde. Så är det. Och pappa, ja det är univesum. Men vi låtsas styra, så länge vi orkar, så länge det är roligt vilket det är så länge det är trovärdigt. Och när det inte är trovärdigt längre, jag då fortsätter vi ändå, och blir allt mer utleda på leken. Ibland äcklas jag av spelet. Jag erkänner det. Det är ju så jävla uppenbart att vi allihopa låtsas och ändå är det nästan aldrig någon som ställer sig upp och ropar. HEY, VAD SYSSLAR VI MED HÄR EGENTLIGEN.... vilket också är uppenbart, därför att hela detta tankesätt i sig självt är en låtsaslek. Herregud, det finns ju ingen Björn här som kan bli utled på leken. Det finns ingen som kan ställa sig upp och ropa. Om det inte finns med i filmen. Vilket varken jag eller någon annan kan påverka. Det gör ingen skillnad. Jag vet det, önskan att ropa till, ruska om, är bara en subtil variant på leken som egot hittat på för att kunna fortsätta leka ostörd ...ett litet tag till....

Jag har inget som helst intresse av att diskutera fri vilja med någon. Jag har gjort det till leda. Och när det blev komiskt slutade jag. För att börja igen, tills det blev för absurt. Och då gick jag ett varv till ....
Men no-free-will-conceptet är döden för egot. Så är det bara. Så länge man känner att det skaver en liten aning någonstans vid tanken på att man inte kan påverka ett jota, ja då har man speltid kvar. Och jag har speltid kvar. Det skaver här. Lite. Men samtidigt känns det oundvikligt.
Hur länge orkar jag låtsas?
Och på ett annat plan är det uppenbart att jag aldrig funnits. Det är bara luft. Tankar. Dreamstuff. Och allt ALLT ALLT ALLT som sägs av mig som innehåller
jag
mig
min
mitt
är
PRETENDING
FAKE
RUBBISH
ETC
ETC

onsdag, december 09, 2009

The movie i already in the can

Det är nu, när det känns helt meningslöst och hopplöst, som jag skall skriva. Varför bara skriva när ögonblicket är fyllt av insikter och klarhet. Det är ju samma skit. Alltihop. .... Mind.
Jag har varit här förut, skrivit om det, hur mening föder meningslöshet, hur hopp föder hopplöshet, eller tvärtom, eller inte alls, att det alltihopa bara är ... #¤/&trash;¤/%/)(£$@

Men när jag tidigare skrivit om detta - transcendensen av dualismen ... eller nåt ... så har det funnits en strimma av hopp. Jag, Björn, är på G att transcendera (gå bortom... hahahaha) dualismen. Tänk att kunna kalla sig transdualistisk. ... vilken grej. Vilken intressant identitet, lite som transsexuell. Om jag dessutom övade "Transcendental Meditation" så kunde jag kamma hem trippel trans. Gud så tramsigt. Man kanske kan vara trams-dualistisk. ... det kan man alldeles visst och skall jag leka att jag är nåt, så får det bli det.

Jag är så trött på detta nu. Det tramsiga i trams-dualismen. Samtidigt tycker jag det är helfestligt! På Satsanger sitter en person och berättar för en annan att hon insett att hon bara pratar med sig själv. Och den som sitter och hör den andre säga att hon alltid bara pratar med sig själv säger ..... åååååh, vad fint, nu ser jag att jag alltid bara sitter och lyssnar till mig själv. Och självklart är det så. Och egentligen är det härligt att det hela är så tramsigt ... OCH SANT på samma gång.

Att lyssna på Jackie O'Keeffe håller mig i detta ljus av trams-sanning.
- It's ALL rubish! - säger hon. Gång på gång på gång. Och jag slappnar av. Kanske lite för mycket. Kanske lite för lite. Men det spelar ingen roll för the Movie is already in the can ... som hon upprepar gång på gång på gång. Det betyder att filmen är klar, färdigfilmad, färdigredigerad, klappad och klar. Allt har redan hänt. Det som tycks hända nu är bara ett eko av något som redan hänt .. ELLER ALDRIG HÄNT.
... lite som minnet av att ha drömt att man sett en film.... nåt sånt. Skit samma, it's all rubish, ingen idé att försöka få till det med orden längre.

Till slut orkar man inte längre förstå. Men hjärnan jobbar vidare ändå. Dödsryckningar. Vad vet jag. Herregud, vi vet ju att vi aldrig kan fatta det här. DET HÄR. Det är för stort, för litet, för enkelt, för svårt, spelar ingen roll, vi fattar inte. Ingen har fattat. Någonsing.
Jag visste när jag läste Liftarens Guide till Galaxen första gången, att det var game over i förståelse-spelet. Men jag lyckades glömma, och jag låtsas om och om igen att JAG skall bli den förste. Fantiserar om att jag skall få ett pris. Och en staty, så att folk kan minnas mig långt efter min död.

Och jag bara skrattar och skrattar. Och jag är helt respektlös. Det är ett sånt stort fett jävla skämt alltihopa. ALLTIHOPA ... me included. Och så får man inte säga, för man skall tänka på sitt ansvar, på klimatfrågan och korruptionen i Afrika och på alla som är ensamma. På dom som är ledsna och ensamma. Och gamla. Det är ett problem .... oh my god ... vilket problem. Vilket kollosalt problem för en trams-dualistisk Solipsist. ...
Jag skrattar hejdlöst, och jag sårar en massa människor i min fantasi som tror på ensamheten som ett problem. Jag ser den gamla mannen framför mig som inte längre kan läsa texten på TV:n, som inte kan skruva upp ljudet mer utan att grannarna klagar, mannen vars barn har tröttnat på honom och kommer på besök allt mer sällan. Jag tänker på hemtjänstpersonalen som inte hinner stanna och fråga hur han egentligen mår .... och hur skulle dom kunna göra det ... dom stannar ju inte ens upp för att fråga sig själva hur dom själva mår .... och jag skrattar, jag skrattar så hejdlöst åt allt detta och skrattet är fullt av liv. Skrattet är varken kärleksfullt eller elakt. Varken varmt eller kallt. Varken fyllt av smärta eller längtan efter befrielse - död - stillhet - eller frälsning. It's ALL rubish. It's mind. It's nothing but a story (O'Keeffes ord låter i mitt huvud) drop beneath the story, let (your) attention drop beneath the story.

Jackie pratar ofta om den här uppmärksamheten. Denna förbannade uppmärksamhet. Uppmärksamheten är vårt svärd. Vi kan antingen hålla på och stycka upp världen mer och mer med hjälp av detta svärd. Eller så kan vi rikta uppmärksamheten rakt mot källan till allting - OCH HUGGA - ta svärdet och hugga det rakt in i hjärtat.
Jag har ingen aning om det är en bra liknelse. Jag skiter i uppmärksamheten faktiskt. Men den tycks inte skita i mig. Den hänger sig kvar här och pockar på uppmärksamhet. Vill inte släppa taget liksom.
Det spelar ingen roll ifall vi hugger eller släpper .... för uppmärksamheten är bortom orden. Orden kan aldrig fånga uppmärksamheten men uppmärksamheten fångar alla ord.... typ...

Jag har pysslat med den här uppmärksamhets-muskeln länge. Jag kallar den för U-muskeln. Eller bara U. I flera år var jag fascinerad av meditation och framför allt Mindfulness. Mindfulness-åren var häftigt för då kunde jag pilla med U-muskeln dygnets alla vakna timmar. Vardagen var som ett enda stort träningspass där jag på olika sätt erbjöds chansen att träna den här U-muskeln.

Nu kom jag, efter en stunds skrivkramp, till en punkt i den här texten där jag känner att jag skulle behöva anstränga mig. Jag noterar hur hela texten mot min vilja byggts upp till den här punkten, stunden där Björn skall knyta ihop säcken. Det är som en sorts mental klåda. En mental kåthet. Om jag inte knyter ihop bitarna här så att dom tar formen av några fina insikter, då kommer klådan att kvarstå, är det så?
Jag hör röster säga, - men Björn, du är något på spåret här, det är en bra början, fortsätt nu....
Och jag känner i djupet av mitt väsen att nej, jag orkar inte längre.
Hur många varv skall ekorrhjulet behöva snurra?????????????????????????

HUR MÅNGA VARV??????????????????????????????????????

Dom enda ord som får tillträde just nu är - the movie is already in the can.
Relax. Let your attention drop beneaht the story. Let it all go.

Jag orkar inte mer. Jag orkar minnas att jag skrivit så förut. Flera gånger. Och ändå har sökandet fortsatt.
.... det är väldigt stilla här ... en stund .... och sedan kommer ordet desire upp. Jackie förklarade att enda anledningen till att uppvaknandet dröjer (i en specifik person/kropp) är att det fortfarande finns "desires running". Och hon säger. Watch it, see how it works. Och visst ser det enkelt ut. Vi åker med ett varv till därför att det finns begär kvar. Vi styr inte över det. Om vi vill veta hur många varv vi har kvar att åka så kan vi ju titta på filmen, som redan är filmad och klar...

MEN, och klådan blev outhärdlig, en strimma hopp måste få lysa in här på bloggen mitt i mörka december, ... då och då händer det att filmkaraktärer liksom poppar ut ur storyn, ut ur filmen. Och hur går då det till? Jag är helt med på att det inte finns NÅGON som styr detta. Men såhär kan det funka, här i alla fall.
Det finns ett SUG från beneath the story. Och SUGET suger ner uppmärksamheten i djupet och stillheten UNDER STORYN.
Gång på gång på gång.
Och varje gång som uppmärksamheten är där, bortom storyn, så suddas begärens hjulspår ut lite mer. En liten bit i taget. Oundvikligt. SUGET. Det är suget som gör det. Vi kan inte göra något. The Movie is already in the can.

onsdag, december 02, 2009

SUGET

I förra inlägget fann jag mig likna det här suget efter sanning med tungt narkotikaberoende. Det var ett infall jag genast ville radera, men så såg jag att det var en spännande analogi. I morse fick jag ett mail med tips på en Satsang-mp3:a av Adyashanti - "The falling away of personal will". Jag lyssnade precis på den och hoppade plötsligt upp ur soffan för att försöka för att föra samman dessa två - i ett nytt inlägg. Perfekt match. Vem VILL dras ner i heroinmissbruk och dö av en överdos?? VEM???

Adya säger på den här mp3:an av det slutligen bara finns en sak som kan ta oss hela vägen, bortom ett ständigt knarkande på insikter (gosh vad jag börjat ledsna på insikter) och coola medvetandetillstånd. Jag citerar inte nu utan berättar fritt från min upplevelse. Detta enda något lyser och leder oss FURTHER genom Mayas försök att hitta nya, trovärdiga, andliga förklädnader för egot. Nu undrar man vad detta något är. Är det tillit? Är det tro? Är det disciplin?
Nej, detta något är som  ett virus som infekterar vår hjärna och gör oss monomaniskt besatta att ta reda på vad som är verkligt och sant TILL VILKET PRIS SOM HELST. Det är en sorts galenskap som driver oss att vilja veta sanningen OAVSETT HUR DEN SER UT. Om sanningen är nasty, ja då får den vara det.

Mina tankar och tacksamhet går återigen till Wachowski-bröderna för skapandet av den grymma Matrix-trilogin. Den som är galen nog att svälja "The Red Pill" får sig till livs en sanning som är groteskt vidrig ... att vi ligger uppradade där i våra små behållare och utnyttjas som battericeller av maskinerna som tagit över jorden och förvandlat den till ett skräckinjagande helvete.
Självklart vet jag inte om sanningen är nasty. Självklart kan den lika gärna vara ett hav av bliss och extas. VAD vet jag? Jag har ingen aning.

Mina tankar går såhär. Vi har fått en och annan ledtråd om sanningen. T.ex. att sanningen är ATT allt är ETT. Att det i verkligheten inte finns någon separation.
Kan det då verkligen finnas något som heter MIN berättelse, MITT ego? Om allt är ett måste det väl finnas EN berättelse, ETT ego, ETT drama.
Om jag jobbar som en tok med att lösa mina konflikter, bli av med MINA rädslor, släppa MINA fixeringar, rena MINA energier. Vad är vitsen?
Hur kan det finnas en liten story som är MIN story? Hur kan det finnas ett litet drama som är MITT.

Det finns EN story,
ETT drama.
EN mänsklighet.
THE ONE "human condition".

Ok, det var en insikt. Fuck it!
Tillbaka till suget. Det där suget som man inte kan vilja. Ett SUG som stavas FURTHER. Bortom allt jag kan vilja eller inte vilja. Och här tänker jag knyta ihop säcken för det här inlägget håller på att balla ur och bli ännu en stor stinkande hög med insiktsdravel.
Här kommer heroinmissbrukaren in. Vem kan vilja deka ner sig och dö på en stinkande toalett av en överdos. Det kan man inte vilja. Men man sugs in i det. Heroinet är bortom allt förnuft. Heroinet är för vissa hjärnor starkare än viljan. Heroinet kan knäcka alla våra förnuftiga och konstruktiva motargument. Om suget är starkt nog.
Låt mig bara döpa om heroinet till "The Red Pill". Det blir lite snyggare. Inte för att det egentligen spelar nån roll....

Att låta suget SUGA in oss i sanningen. Är det vad detta handlar om? Kanske, kanske inte. Jag vet inte. SUGET bryr sig inte om vad jag vet eller vill eller förstår. Så känns det HÄR. NU.

Som heroin

I kommentardelen till förra inlägget fick jag dom här frågorna från Joakim.

"Jag har ju som dig läst Eckhart Tolle böckerna, kollar på Adyashanti klipp och så vidare och helt enkelt försökt förstå/lära mig vad dom menar med allt i tron att om jag bara fattar blir jag lycklig, men då även min hjärna bara blir snurrigare och snurrigare av allt detta är jag mycket nära på att ge upp sökandet, i alla fall dra ner på tempot lite.
Jag hade en rolig tanke en gång, mycket oseriös men dock, att alla dessa andliga lärarna egentligen inte var ”goda” utan ville att människor skulle ta sina liv, och genom att ”predika” om deras läror som aldrig går att förstå så får det människan att till slut bli tokig och tar sitt liv.

... Är andlighet/Nondualism nått man bör rekommendera för människor? Gör det dem lyckligare? Finns det nått att hämta där? Nondualismen kanske är som vilken religion som helst och skulle kunna vara ”fel”, kanske är det Kristendomen med sina 2miljader anhängare som har ”rätt”."

Det här är vad jag kan säga till dig Joakim. Att du är nära att ge upp sökandet är ju precis vad Adya och Tolle vill. Är du med? Dom vill få dig att ge upp totalt. Så dom skulle nog vara väldigt nöjda med din utveckling... :) Dom säger ju just detta, att du ÄR vad du söker, att du aldrig kan förstå det här. Dom säger gång på gång att detta är bortom/över frågor och svar. Det är bortom kategorier som ond/god, rätt/fel.

Det låter som att jag själv accepterat det här med att sökandet är som att jaga sin egen svans - men så är det inte. Du ser ju själv. Jag skriver gång på gång att - nu är det över, - nu är jag klar, - nu har jag gett upp, och sen är jag igång igen. Jag börjar så smått acceptera att jag inte kan styra det här heller. Hjärnan måste få kämpa emot. Hjärnan måste få en ärlig chans att kämpa till sista blodsdroppen. För det är vad den gör. Kanske ändras faktiskt sturkturer i hjärnan vilket behöver få ta tid. Även om det är uppenbart att t.ex. rätt/fel endast är ett godtyckligt kategoriserande, kommer hjärnan aldrig acceptera det. Det kommer se rött och skrika och härja vilt. För den har ju investerat allt i att ha kontroll på vad som är rätt och fel.

Så det här med Nondualism är något jag tror att dom flesta går in i och ut ur många gånger, fram och tillbaka. För bara några år sedan lämnade jag nästan Nondualismen helt och började bli väldigt intresserad av NLP/Coaching. Jag tror jag berättade det för dig. Men jag sögs tillbaka in i det här. Det verkar vara lite så med dig också. Att du kommer tillbaka och nosar på dom här "grejerna" mot din vilja på nåt vis. Jag känner igen det. Men det verkar vara såhär för dom flesta. När jag säger att vi gör det mot "vår vilja" så menar jag hjärnans vilja. Det logiska tänkande som vill veta vad saker skall leda till ... och om det leder till något som är bra (som lycka) eller dåligt (som galenskap och suicid). Jag har börjat acceptera att hjärnan (den del som skapar illusionen av ego) måste få reagera som den gör på Nondualism. Den måste få försvara sig och testa alla sina överlevnadsstrategier. Tills den  (egot) ger upp totalt. Vad jag ser så slutar man inte alls att fungera. Jag menar Tolle har ju lyckats rätt bra i den här världen. Tjänat sina millar och lever ett ganska soft liv. Så vi behöver kanske inte oroa oss för att hamna på gatan. Inget tyder på det.

Ok, nu skall jag svara på din frågor. Det här var lite uppvärmning:) Att dom här lärarna vill att vi skall bli tokiga och ta våra liv?
Hmm... Vet du, såhär tror jag det är. Dom vill absolut inte att vi skall begå självmord! Däremot vill dom att vi skall ge upp våra försök att vara nåt vi inte är. ... som vadå? ... jo, som ett litet ego som sitter och låtsas ha kontroll på saker och ting.
Men som du har märkt, så går det fint att låtsas vara ett ego med kontroll. Dom här lärarna bryr sig inte. Men när vi börjar känna att vi inte orkar låtsas längre, när vi känner det där starka suget efter sanning, då finns dom där. Då ger dom oss en liten knuff, då säger dom, - sluta låtsas. Var DET som ÄR. Det är helt ok. ALLT är OK. INGEN TING ÄR FEL. Och så uppmuntrar dom oss lite, och säger, du kommer (troligen) inte få en hjärnblödning och dö. Du kommer bli fri. Du ÄR FRI. Redan.

Nu till frågan om man kan rekommendera Nondualism till andra människor, t.ex. till sina vänner. Bra fråga. Jag har försökt några gånger men det har egentligen inte gett något. Man dras till det här. Eller inte. Ingen behöver ledas till det här.
Ingen vill ledas till det här. 
Vissa säger att Sanningen hittar oss när vi är mogna. Kanske är det så.  Ibland drar något annat mer. Som familj, jobb etc. Man låtsas vara någon och låtsas att alla våra låtsaslekar är superviktiga. Det kan hålla på i många år. Men har man en gång fått smak på DET här, ja då är det nog lite som för heroinister. Jag såg en gång en dokumentär om en man som hade blivit ren och varit det i många år. Han hade försonats med sin familj och han drev nån sorts stödverksamhet för andra rena heroinister. Hela han var en riktig framgångssaga. Och så plötsligt en dag. Och ingen fattade någonting, så föll han tillbaka. Och dog inom kort av en överdos.

Såhär tror jag det är med Nondualismen. Har man en gång fått smak på det så glömmer man det aldrig. Det finns ett sug där. Ett sug efter sanning. Hur många år man orkar tro på att det är viktigt att leka låtsaslekar - det varierar. Men suget vinner till slut för det är starkare än hjärnan. Sanningen vinner alltid.

Jag inser att jämförelsen med heroin är något bisarr. Att man kan ta illa upp. Och att dom som varit i eller nära ett heroinmissbruk inte tycker att detta är något man leker med. MEN, jag låter det stå, för det säger något om hur mäktigt det här suget efter sanning är. Och det säger något om hur vi kan gå in i och ut ur det här sökandet. Fram och tillbaka. Och det säger något om att Nondualism inte är en lek. Det är på riktigt. It's the REAL DEAL. Och det säger något om att det andra livet i jämförelse med Sanning, faktiskt är en låtsaslek.

Det är svårsmält. Jag vet. Och det är därför det tar sån tid. Det är därför man studsar ifrån DET här gång på gång. Men jäklar vad starkt det är.

söndag, november 29, 2009

Om att orka

Jag orkar inte längre vara jag. Det låter depressivt ... säger en röst någonstans. Jag orkar inte längre bry mig om hur det låter. Orkar inte längre kategorisera.
Jag orkar inte längre få grepp om vad jag är, vad andra är eller vad allt detta är. Jag orkar inte.
Det låter uppgivet ... säger en röst. Jag har gett upp alla försök att förstå om det är bra eller dåligt.

Jag är en ansträngning....
Kan man säga så? Jag vet inte. Men det är väldigt ansträngande att vara jag. Jag orkar inte längre. Men ändå fortsätter den ... jag-krampen ... Det räcker inte med att jag säger att jag inte orkar.

Att vara det jag som släpper tankarna och låter sig självt vara flödet, det är också en ansträngning. Något att hålla koll på. Fixerar jag eller släpper jag taget??
Nu släppte jag taget om tanken - får jag min belöning nu?
Borde jag inte känna expansion och bliss nu?
Jo, jag känner att det händer något, men borde det inte kännas ännu bättre?

Så fruktansvärt jobbigt och tråkigt att vara jag. Jag får inte ens betalt för att vara jag. Jag får betalt för att utföra saker som att ge råd om mediciner eller spela fiol. Men för att vara jag får jag inte ett öre.
Om det hade varit äckligt bra betalt, då hade jag kanske kunnat tänka mig att fortsätta. Men fatta att jag jobbar ideellt med något som är pisstråkigt ... rent ut sagt.

Jag känner mig som ett liten jobbig jävla unge som springer efter dom stora barnen och tigger om att få vara med. Där det händer liksom. Men jag är aldrig där när det händer. Jag kommer alltid för sent. När jag hinner fram har det redan hänt. Fan också!!
Eller så är jag för liten för att nå upp så att jag kan se. Dom stora barnen skymmer sikten.

Och nu är det såhär, att det finns människor, fantastiska människor som säger till mig - Björn, men skit i det då. Om det är pissigt betalt, skit i det. Om det inte ger dig nåt, skit i det.

Alltså, för att vara ärlig, fram tills för alldeles nyligen tyckte jag ändå att det gav nåt. Att vara jag alltså. Den här andliga trippen var verkligen nåt extra. Det var underhållande på nåt vis. Fortfarande. Men allt mer kändes det som upprepningar. Samma gamla visa i nya tonarter. Med olika instrument. Olika stilar.
Eckhart Tolle, Gangaji, Byron Katie, John Sherman, Nukunu, Adyashanti, Greg Goode, Bob Adamson...etc, etc och dom gamla mästarna, Nisargadatta, Ramana, Shankara, Buddha, ...etc etc
Men jag kunde allt oftare sitta där och känna att allt liksom flöt ihop. Blev till en sörja. Söt och god. Stärkande på sätt och vis. Men jag blev allt oftare less på skiten. Vågade inte riktigt erkänna det för mig själv. För det här hade ju varit mitt stora allt uppslukande intresse i över 7 år. Vad skulle jag ta mig till utan det här??

Det jobbiga var att alltihop hade med mig att göra. Det kretsade kring mig. Alla dom här andliga lärarna snurrade runt i MIN hjärna. Och jag började bli så trött på den. Att den var MIN. Det är så jobbigt att ÄGA saker. Så tungt.

Det som hänt nu är egentligen inte så omvälvande. Det är mer ett accepterande av att jag ÄR trött på att vara jag. Det är inte längre en misstanke, en gnagande känsla. Det är ett uppenbart FAKTUM.

Så jag har slutat.
Slutat försöka vara jag. Jag skrattar. Det har jag gjort mycket dom senaste dagarna. Skrattar åt det sorgliga. Det sorgliga vadå? Missförståndet?
Skit samma, jag orkar inte hålla på och förklara, varken för mig själv eller för någon annan, vad som är så jävla sorgligt med mig OCH ATT HELA JÄVLA SKITEN SNURRAR RUNT MIG MIG MIG MIG MIG MIG MIG MIG MIG MIG...
... ja ni fattar nog vad jag försiktigt försöker antyda här....:)

Och jag gråter väldigt mycket. Det känns lite fånigt att skriva det såhär på en blogg så att andra kan läsa det, föreställa sig mig sittande där och gråta över hur patetisk jag är ... det är lite patetiskt i sig själv, lite tårta på tårta, men det är som det är. Det vill bli sagt. Det vill ut.

Men jag är fortfarande jag. Och det gör mig lite småsur. Men det är skönt att i alla fall slippa anstränga sig. Det är en stor stor lättnad. Det är nog därför jag gråter, för att jag är så lättad.

Jag är fortfarande jag mesta delen av tiden men det kostar inget. Ingen ansträngning. Och det är verkligen en bra grej. För då slipper jag vara sur på att jag inte får betalt ... för att vara jag.

Ojojoj, nu inser jag att det här kan missförstås nåt alldeles otroligt, det kan bli totalt galet det här. Typ, som att jag skulle kunna börja uppskatta att vara jag om folk gav mig uppskattning. Eller om jag fick fler kramar och folk verkligen talade om för mig att jag gör skillnad.

Jag vill bara gråta av allt detta. Denna cirkus. För jag får massor av kramar, och uppskattning och folk säger till mig att jag betyder något. Och det är underbart. Människor är underbara. Och jag är i det flödet och jag får och jag ger och allt det där - det är inget problem. Det är gratitude & contribution och det är helt okomplicerat.
Men det här handlar INTE om det. Och jag vill bara skrika för att försöka förklara att det här INTE går att begripa om man inte slänger ner dom där gulliga, söta små modellerna för personlig utveckling - PANG - på golvet - så att dom går i tusen bitar.
Det är ett annat spel, och jag spelar inte det.

Och det är inget fel på dom gulliga söta små modellerna. Det vill jag verkligen säga. Det är inget fel på att verkliga se någon, verkligen vara där och helt öppen och ta in och säga - du är underbar, vet du det, du har ett så vackert hjärta, och du har så mycket att ge, och du anar inte hur fin du är, - och man ser den personen i ögonen, som ett barn som tittar på ett barn - och man säger, vet du, för mig är du väldigt väldigt viktig. Och för dina nära och kära, och man påminner och man öppnar, och man värmer och strålar och allt detta. Och man gör skillnad. Och hela den storyn.
och det är inget fel på den storyn. Det är inget fel på det spelet. Och om man vill säga att det är detta som allt går ut på så kan man säga det, och bäras upp av betydelsen man lägger in i att erkänna att detta, detta är the real deal, it's all about love baby ....... och man kan låtsas att det inte finns någon cynism i det, att det är rakt upp och ner helt superfint och äkta, och det är ok. Det ÄR OK.
...... Men det är inte sant. Det är ett illusion. Och då,

när det har sipprat in tillräckligt mycket, då börjar man fatta vad som verkligen menas med att det är TRÅKIGT och JOBBIGT att vara jag. Ett jag. En berättelse. En fixering. Ett krampaktigt försök att få GREPP om en samling tankar som aldrig kan gripas. För att dom är som luft, som en dröm, en illusion.

Och man låter sig matas med detta, detta evinnerliga prat om att allt är en illusion, och man andas det, och äter det, och skiter det, och man börjar undra om det finns mat och dricka i dom där lurarna till mp3-spelaren och om man börjat suga i sig fysiskt näring av detta eviga malande om att allt är en illusion, genom öronen, eller ögonen, framför datorn, genom dessa ändlösa videoklipp med ännu mer malande om att allt är en illusion.

Och ju mer man låter sig matas med illusions-tugget desto tråkigare och meningslösare blir det att vara jag. Och jobbigare. Det är kanske tvärtom. Det är kanske så att dom där mp3-filerna som man lyssnar på i lurarna suger ut kraften ur hjärnan, kraften som behövs för att krampa, greppa och fixera. Göra allt det som behövs för att jag skall leva vidare.
Kanske, kanske är det så att mp3:orna och videoklippen är som vampyrer som suger musten ur jag-projektet. Droppe för droppe.

Kan det vara så?
Jag orkar inte bry mig om hur det kan vara eller inte vara. DET är vad det är i vilket fall. DET skiter i mig. Jag blir lika perplex och samtidigt lättad varje gång den insikten knackar på. Vafan, men.... va??? Bryr sig livet inte om MIG?? Man har ju tagit det för givet. Det här skall ju betyda något. Det måste finnas mening....
För vem? För mig?
Ja det är klart att det måste. Och det är nog så det är, att det är meningen som sugs ur mig. Alla dom här Nondualistiska lärarna är som vampyrer som suger ut meningen ur mitt blod, ur min hjärna.

Och jag vill det. Jag vill bli tom. För jag orkar inte längre. Det är så sorligt. Så outsägligt patetiskt att vara jag. Och att mitt liv är så rikt, så fint, att jag lever i kärlek och arbete och lek och känner tacksamhet och mening - DET ÄR JUST DETTA som gör det så sorgligt. Att det ändå är en dröm. Att det ändå är totalt tomt och meningslöst.

Och det är så förunderligt att berättelsen fortsätter även nu, även medan jag verkligen skiter i att berätta den. Jag orkar inte. Jag bara lägger mig ner på soffan, drar en filt över mig, rapar, och somnar, snarkar och dreglar lite på kudden, och ändå fortsätter det. Jag måste skratta. Och jag måste FATTA
Fatta att den här berättelsen inte har ett dugg med verkligheten att göra. Inte ett dugg med mig att göra. För den är ju helt oberoende av mig. Det är ju uppenbart.

lördag, november 28, 2009

Jag faller genom inlägg efter inlägg

Transpersonell. Det är ett intressant ord. Men det är bara en tankebäbis.... vilket inte är så bara bara ...
(Detta handlar inte om Psykodynamisk terapi eller teori (eller närbesläktade teoribildningar) - jag varken kan eller vill kritisera eller försvara de transpersonella teoribildningarna och praktikerna) 
Tankebäbis är också ett intressant ord för att det avslöjar vår djupa djupa bundenhet vid tankar. Bäbisar är söta för att vi skall ta hand om dom. Deras söthet får omhändertagande-hormoner att sprutas ut i kroppen. Och det är faktiskt samma sak med våra tankar. I vissa andliga sammanhang säger man med en fnysning - det ju bara tankar. Inget annat än tankar. Men tankar är som bäbisar. Dom får oss att smälta. Vi kan inte lämna dom vind för våg ... frivilligt ... vi tvingas ... DET är oemotståndligt.
Ordet tankebäbis visar en annan sak också. Dom blir till efter att två andra tankar kopulerat. (tack till Jac O'Keeffe för uttrycket) Tankar dras till varandra. Och kopulerar. Och föder nya tankar. Så är det.
Transpersonell är en sån där tankebäbis. Två tankar -
1. Personlig och
2. Transcendera(höja sig över, gå bortom)
Dom här två tankarna fattar tycke. Och vips har vi en ny tanke ... lilla söta "Transpersonell". Ett bedårande litet tankebarn.

Nu kopuleras det hej vilt här i tankemaskineriet.
Hur fungerar en person som verkligen har transcenderat det personliga?
Finns det grader av transcendens?
Kan en transpersonell ... person(oxymoron)... vara personlig?
Är det så att det personliga inkluderas i den transpersonella dimensionen?
Om inte det personliga inkluderas, vad händer med det? Blir det som en dröm? En berättelse man inte längre kan tro på? Som jultomten?
Är det överhuvudtaget relevant att tala om en transpersonell ... person ...?
Blir personligheten som en roll man kan gå in i och spela om man vill eller låta bli om man vill?
Varför skulle man vilja det ena eller det andra om man ändå står över det, befinner sig bortom det?
Måste den process som går mot det transpersonella ske i vissa steg, i en viss takt och under överinseende av någon som är transpersonell? ... kan man bortse från det paradoxala i att tala om en transpersonell person?

Blir det hela begripligare och mer hanterbart om man lägger till ett tantriskt perspektiv där immanens och "jordning" accepteras som en process som balanserar och harmoniserar?

Det briljante läraren Adyashanti talade en tid om embodiment - ett begrepp som indikerar en acceptans och ett inkluderande av det personliga i den transcendenta processen. Han talar om farorna med att förneka och undertrycka det personliga.
.... MEN...
Adyashanti gjorde det motvilligt och det var länge sedan jag hörde honom beröra detta tema. Han talar allt mer om fritt fall.

Såhär upplever jag det nu. Ingenting av allt detta håller längre ihop... bara så. Jag önskar det kunde hålla ihop, jag har kämpat så för att hålla ihop det. Men jag orkar inte längre. Det rasar samman. Det smälter bort. Som en snögubbe. Som en jultomte i snö ... på våren ... när solen tittar fram.
Det är inte upp till mig längre att få allt detta att behålla sin mening. Det är inte upp till mig att begripa detta. För det är inte jag som uppfunnit detta - hela dramat - hela dualismen. Det är inte jag som regisserar. Jag klarar inte längre av att hålla reda på alla dessa gränser. Det är som att gränserna ritas upp av sig själva. Och dom är vad dom är. Dom har inte längre med mig att göra. Om dom finns. Vilket jag betvivlar. Livet ÄR SOM DET ÄR NU.

Det faller faktiskt på sin egen orimlighet ... detta sisyfosarbete. Detta definierande och kategoriserande av DET SOM ÄR.
Det är tröstlöst.
Det är som att försöka gripa tag i skuggor. Men också detta försök till formulering känns totalt meningslös. Det känns dött. Glädjelöst. Icke-närvarande. Det är en tids-dröm.

Jag kan inte annat än att NU låta allt vara SOM DET ÄR.
DET bryr sig inte om vad jag vill att det skall vara ... har jag märkt ... gång på gång på gång på gång på gång ....
Hur många gånger behöver DET SOM ÄR knacka på dörren här för att jag skall våga gå fram och öppna ... och upptäcka att den där dörren aldrig existerat?
Hur många gånger?

Det finns ingen dörr.

Orden står där och tittar på mig. Och dom betyder heller ingenting. Absolut ingenting.
Jag undrar hur dom hamnade där. Jag har ingen aning. Jag faller handlöst genom den skuggvärld som jag byggt upp. Och jag är ljuset som lyser här nu.

Försök vara mer HÄR och NU. Glada tillrop från skuggvärlden. Oj oj oj vad jag har kämpat för att komma till HÄR. Vilket drama. HÄR har hägrat som ett mål långt långt borta. Och jag har vandrat och vandrat. Snart, snart kommer jag till den punkt som kallas HÄR. .. tänkte jag ... men jag kom aldrig dit. Jag har försökt så många strategier, så många vägar. Jag har grävt djupt djupt ner i det undermedvetna. Kanske finns HÄR där nere? Så har jag tänkt. Men det fungerade inte.
Kanske finns HÄR där uppe? Och jag har byggt ett torn av tankar och koncept och förståelse. Ett torn som när det blir högt nog kommer nå ända upp till de höjder där HÄR finns. ... så har jag tänkt ... Det är vad jag försökt med dom senaste åren. Det kallas transcendens ... tror jag ... detta klättrande upp i höjden. Men det fungerar ju inte.
DET FUNGERAR INTE.
Tornet finns här på bloggen. Den här bloggen är mitt torn.

Nu faller jag genom mitt "bloggtorn". Jag försöker gripa tag i saker medan jag faller. Men jag får inte grepp om någonting. Jag faller genom inlägg efter inlägg.
Jag har gått tillbaka och läst. Och överallt hittar jag bara skuggor ... som mest. Ett torn av skuggor. Och ingenstans ser jag målet som jag tidigare såg. DÄR uppe. Jag tittar ner och ser ingenting där nere heller.
HÄR finns inte DÄR.
Och DÄR finns inte HÄR.
HÄR och DÄR finns inte. It's ALL SAME. gränslöst.

Formuleringen "jag faller" faller också. Allt faller. Och den här stackars kroppen, den här stackars kroppen gråter. Den gråter mycket. Och ofta övergår gråten i skratt. Och allt detta är mycket levande. Och allt är samtidigt mycket stilla.

Det finns ingen dramatik i detta även om det låter dramatiskt. Jag kan till slut inte säga något mer än att DET ÄR VAD DET ÄR. Och det låter ju dumt. Som ett anti-klimax. Och jag ville sååååå gärna att det skulle finnas ett klimax. Saken är den att det heller inte finns något anti-klimax. Det bara låter så.

Det låter en väldigt massa i stillheten. Det brusar. Det är ett brus jag känner igen. Ett rus jag känner igen.
Det låter som hemma. Det låter som HÄR.

fredag, november 27, 2009

Om roller och frihet

Den som är behövd vaknar aldrig upp. En mamma sitter och tittar på sin son, med stor ömhet och kärlek. Det här vackra barnet har ett helt liv framför sig. En hel värld att upptäcka och massor att lära innan han kan spela spelet tillräckligt bra för att klara sig själv. Mamman vet att hon är behövd. Hon ser sårbarheten i sitt barns ögon.
Hon vet också att DET inte spelar någon roll. Ingen mammaroll, ingen son-roll. DET har inte knoppat av två "droppar" av sig självt och stängt in dom i två stycken kroppar, en mamma-kropp och en son-kropp. Två separata droppar av DET som måste hålla samma, som inte får komma för långt ifrån varandra, för länge, för då uppstår trauman i dessa droppar ... själar ... eller vad man nu kallar det man föreställer sig vara små separata delar av DET ... som liksom kommit på glid ... lämnat källan ... och tvingats utstå den smärta det innebär att leva i en kropp. Djupa, djupa är dessa tankespår, denna arketyp, själarna och kropparna ute i kylan, borta från Gud, längtande tillbaka till Gud, tillbaka HEM. Djupa djupa spår som sitter i själva kroppens DNA. Generationer av olyckliga förfäder har mejslat in denna arketyp i djupet av våra hjärtan, hjärtan av kött. Hjärtan av smärta och förvirring. Hjärtan byggda på ett missförstånd.

Så här är det inte. Det vet mamman. Hon ser in i sin sons ögon och ser att han behöver henne. Hon ser in i sitt eget hjärta av kött och vet att hon inte behöver sig själv. Hon behöver inte spela någon mammaroll för DET spelar ingen roll. Och hon vet nu och här att hon är DET. Tat Tvam Asi, (Du är DET, eller DET är du) Vedantas visdomar har sipprat in. Och DET spelar ingen roll /inga roller.
Kroppen spelar en roll. En mammaroll och flera andra roller. Men inte DET. Och hon är DET. Det vet hon, det har hon alltid vetat, innerst inne.

Trauman har ingenting med DET att göra. Trauman har att göra med kroppar. Sår, i huden, i muskelvävnaden, i benvävnaden, i inre organ, i hjärnan, i mentala, kognitiva strukturer i hjärnan, strul i biokemiska processer, eller neurokemiska processer. Det är trauman. Det är allt vad trauman någonsin kan bli.

John Shermans Satsanger är underbara. Han är inte så subtil och avancerad som sin lärare Gangaji. Han har alltid bara en sak att säga till alla problem som läggs framför honom. - YOU are not at stake here -
Med vissa variationer. Plain and simple. - Get rid of the belief that YOU are at stake in this life - Han slänger hela det mänskliga dramat i en påse och kallar påsen för - THIS LIFE.... Hahaha, jag älskar Sherman för att han är så allt annat än finkänslig.

Det var en parentes. Mamman tittar på sin son. Sonen behöver henne. Något sträcker sig ut mot sonen och omfamnar honom med det som kallas kärlek. Men hon är DET.
Inför DET spelar DET ingen roll.
DET är DET.

Mamman tittar på sin son och DET som ser ut genom mammans ögon ser bara DET titta tillbaka genom sonens ögon.
- What a funny little game we play here - säger dom nu till varandra och skrattar. Ordlöst. Tidlöst. Dom menar allt, hela rubbet, hela livet. DET är DET. Vi kan bara säga DOM. För så förefaller det vara.
DET tittar ut genom oändligt många par ögon. Vi förstår inte hur det kan vara så men vi vet. Vi vet det när vi blir stilla. Som mamman blir när hon tittar på sin son och ser sig SJÄLV. Och hon vet att hon aldrig kan lämna sig SJÄLV. Aldrig. Det är lika omöjligt som att försöka hindra NU från att vara NU. Och mamman vet att hon ÄR NU. Hon vet att sonen också ÄR NU.
Ingenting av DET spelar någon roll. Detta vet hon. Och det är just dom orden som tar form ur denna visshet.
Är hon bunden vid sin son? Är hon fri från sin son?
Hon vet att inget av dessa koncept spelar någon roll för DET ... som hon ÄR.
Hon är fri.
Och inte heller det spelar någon roll för DET vet inte något annat än frihet. DET är frihet som flöda tidlöst genom det levande NUET.

onsdag, november 25, 2009

It's all play

Lyssnade på en Satsang-mp3:a idag med Jac O'Keeffe. En kvinnlig deltagare pratade om hur svårt hon upplever det att prata med vanliga människor om vanliga saker. (Med vanliga människor menas såklart såna som aldrig lyssnat på Satsang-mp3:or eller läst Nondualism-böcker.) Kvinnan hade accepterat det lönlösa i att försöka prata om dom här Satsang-grejerna med andra. Men där sitter hon, som hon sade, bland familj och vänner, och ser hur mycket dom lider när dom låter sig absorberas av sina storys och alla små och stora dramer, från privata till globala. Jag ser hur dom lider, sade kvinnan. Och viljan att missionera finns där även om hon ser hur lönlöst det är. Men vad skall hon göra?  Då hoppade Jac in och sade, "... Let this work be private, there is very little value in encouraging other people to see the world as you do, People will wake up by themselves, they don't need that you help them. They will come upon it. As we do, we come upon it in the most unlikely ways, it rarely works when somebody else tells us what they have discovered because it only works for them. This material, of being interested in reality and seeing the truth kind of comes in from the side, Okej? So there is no need to talk to people about it. No need to imagine that you are helping them or whatever, Pffrt, Forget about it! So take away that subject. If somebody asks you about it, ok, there is the invitation, but other than that, it generally doesn't work. Because it's generally motivated by - well, this is working for me and I can help your life. It tends to be based on judgement and desire.
Kvinnan: It's such a strong urge! Because I can see them suffering.
Jac: YES BUT ... what they really are is not suffering. There is no separation between you and them. So if you run those ideas, you will then think that you will have to do something to help them. But go deeper in it and you will see that all of that is based on a lie too. So, keep you spiritual work to yourself, unless somebody invites you to speak about it. Socially we play a role. With family, events whatever. And you know how you would be talking to a kid, lets say you have a seven year old son, and he is talking about a footballmatch that he played, YOU HAVE NO INTEREST AT ALL IN FOOTBALL, and he goes on, he ran up and passed it and, ... and we, whiiaa, WHAT HAPPENED THEN?? ... we see it's ok for our kids, its ok to fake an interest in their lives, but outside our kids we can't do it. OH, WHATS THAT ABOUT? But the whole lot of it is a bluff, ... laughter ... the whole lot of it is pretence, the whole lot of it is a game. But we somehow said it is ok to pretend with kids. ... we go to this shop and we buy this and bla bla and it's no problem playing, it's totally rubish, you know? Ok? So we play with kids, ... with adults, somehow we don't want to play, but there is only playing, ITS ALL PLAY, even Satsang is playing, imagining there is something to get, something to understand, that you have to wake up, that you are not peace, that you are an individual, See, thats play, we are playing waking up, we are playing here ... laughter ... this isn't real either, .... a voice in the audience: I want my money back ... laughter ... you see, it's all play. The desire to, I want to talk about the truth, or I want to be in silence, or, I can't talk about this anymore because this isnt real and I know what the truth is, these are just desires running. Everything that can be said is already a lie, we can only point to the truth, ... everything that we say is trash, ... laughter, .... how is something more trash than something else? ... laughter,... its all lies. the fact that there's a spiritual practice going on, that you think you are interested in that, ... thats rubbish too, ... it belongs to the theater, the cinema, so instead of looking for skills and how to manage it, see it for what it is, IT'S ALL OPPORTUNITY TO PLAY, and, I don't want to play with you, and I don't want to play today, ... that happens too, ... laughter ... more laughter ... we're being kids you know, we are just being kids, thats all we do, ... so very often, the things that are underneath, this transition, is that we can imagine, spiritual conversation is more important than talking about politics, that the truth is actually much more valuable than the financial crisis, ... really it's not, its a concept, they are all concepts, so play where and when you wanna play, sometimes you pull back, sometimes you don't want to play and you will have to play anyway, Watch the desire to play or not to play, and don't place spiritual conversation higher on any valuesystem than anything else... and go after the desire to play or not to play, to chat or not chat, sure it feels like effort to talk rubbish, the prices of dishwashers, you know, and this conversation comes up, I have to get the cheapest dishwasher, and it's like seeing it's garbish, .. ITS ALL GARBISH, ... but there is a sort of fun, of humor about it, ? YES, ITS ALL TO BE ENJOYED, No conversation can take you from the peace that's inside, but the desire not to participate in the conversation, that will distract you, that will bring your attention away from WHAT YOU ARE, The desire to not play, to not have a conversation, thats the problem, thats the effort, ..."

hinner inte mer nu men skall fortsätta transkribera det här för det svänger om dom här konversationerna. Om ni vill ladda ner och lyssna på hela den här Satsangen, här är länken. http://www.jackieokeeffe.com/audio.html det är 1/3 från 22:e augusti 2009

söndag, november 22, 2009

... when the whole world is inside your head ...


Har precis tittat klart på filmen "The Tracey Fragments". Makalöst stark film. Hittade den idag på ett bord med billiga DVD-filmer för 29 kr. Detta är vad jag läste på baksidan:

"En dag går Traceys liv i tusen bitar. Hon är femton, skolan är ett helvete och hennes familj en mardröm. När berättelsen börjar sitter hon längst bak i bussen, naken och insvept i ett duschdraperi. Det enda hon vet är att någonting fruktansvärt har hänt och att hennes lillebror är försvunnen.
Ellen Page, från Juno, har snabbt blivit världens mest efterfrågade unga skådespelerska. Som Tracey får vi följa henne genom tonårstidens mest brutala verklighet - eller är det i själva verket en stor lögn?"

Såklart nappade jag på den. Jag är numera inställd på att leta efter ord som dröm & lögn följda av frågetecken. Och jag blev inte besviken. Emotionellt mörbultad blev jag men det var det värt. Efter 24 minuter säger Tracey:

"And how do you know whats real and whats not when the whole world is inside your head?"

Japp. Där kom ännu ett sökord in - REAL - följt av frågetecken.
Den vanliga frågan dyker upp - är detta ett skolexempel på dissociativ störning till följd av trauma? I don't think so. Jag tror att Tracey skall föreställa vara en väldigt vaken 15-åring. Wow!

Jnana Yoga är kunskap om SUBJEKTET - inte kunskap om objekten

Q: Jag läste något väldigt bra som Adyashanti säger om att vara i "not knowing". Ett transcript som publicerades i en för övrigt mycket läsvärd post på Magdalenas blog. Adyashanti pratar ofta om the place/state of not knowing. Det han säger resonerar djupt inom mig. Det är sant helt enkelt. Jag inser också värdet av Kunskapens väg. Behöver man kanske definiera vilken kunskap du menar och vilken kunskap det är Adya refererar till?
A: Adya är väldigt tydlig med vad han menar. Han pratar här om kunskap i meningen veta vad man skall göra. Värdet av "not knowing" kommer alltid upp när han får frågor om vilket val som är rätt. Han bemöter ett sorts kontrollbehov hos frågeställaren. Den kunskap som Jnana Yoga pratar om handlar inte om att veta vad man skall göra, vad som kommer hända, vad man vill eller hur man skall undvika det man är rädd för. Nyckelordet är IDENTITET.
Q: ok, så det handlar om att VETA vad man är.
A: Japp, så enkelt är det. VETA att man aldrig kan vara ett objekt för vetandet utan SJÄLVA VETANDET. Det handlar inte om VAD man vet utan ATT man vet. Ok?
Q: Jo, jag vet. Du har sagt det så många gånger.
A: Och du har glömt bort det så många gånger. Vet du Björn. att släppa på behovet att veta handlar om objekt-vetande.

... här blir det tydligt att den kunskap Jnana Yoga handlar om, är kunskap om SUBJEKTET. Kunskapen om den enda IDENTITETEN. Egots väg däremot handlar om kunskap för att få kontroll över OBJEKTEN.... kontroll över tiden, kontroll över dualismen....

A: Du ser, när du ÄR kunskapen om subjektet så ser du att subjektet är Vetande, det är Närvaro, det är Stillhet, det är "Aliveness", det är Bliss, det är Ominpresens. Det är ALLT.
Men när du IGNORERAR det uppenbara - att du ÄR subjektet - då går du vilse i det som förefaller vara objektens labyrinter.

Jnana Yoga

A: Björn, du överöser mig med frågor som du redan vet svaret på. Och det är helt ok. Du säger, - jag vet att det är si och inte så, men det känns ju som att det är så.... som att det är personligt, som att tiden är på riktigt, som att identiteten hänger sig fast i kroppen, känslorna och tankarna.

... här kommer A att gå in på det inom Nondualismen kontroversiella ämnet "praktik". Han kommer påstå att det finns något att göra och att någon kan göra det. Det är kontroversiellt därför att Nondualistisk filosofin säger att något och någon inte finns. Filosofin säger att något och någon är fula ord, - fy, aja, aldrig mer säga så, säger filosofin. Men A bryr sig inte om att vara renlärig. Han ser att filosofin kan bli ett nytt gömställe för lögnerna. Filosofin kan bli den låda där man slänger in alla lögner för att sedan stänga locket och säga att man är klar. ....

A: Men hör här. Det handlar om att hålla fast vid sanningen. Stå upp för det man vet bortom alla tvivel. Du vet ju att du inte är din personlighet. Du vet att du inte är din kropp med dess skiftande känslor och tankar. Du vet att du inte kan vara dina sinnesintryck eller dina sinnen. Eller hur? Stå upp och säg ja, se mig i ögonen och säg ja med klar och tydlig röst.
Q: Ja, jag vet DET.
A: Bra, nu skall jag tala om för dig vad som får dig att vackla, vad som får dig att låtsas som att du inte vet.
Q: Ja gör det. Varför låtsas jag?
A: Jo, för titt som tätt hör du en röst i ditt huvud som piper - allt det där som du tror att du vet är bara mentalt.... BARA mentalt. Känner du igen den rösten?
Q: Jo, allt för väl.
A: Vet du vad du skall svara då?
Q: Nej, inte riktigt.
A: Jag märker det. För du vacklar lite varje gång. Hör här Björn: Du går den väg som inom Yoga-traditionen kallas Jnana Yoga - kunskapens väg. Du vet att tron på att du är kroppen/personligheten är o-kunskap. Du vet att hela detta drama föds ur denna okunskap. Ser du det tydligt?
Q: Ja.
A: Ser du tydligt att roten till alla dina frågor också BARA är mental?
Q: Jo.
A: Hör här! Roten till all förvirring och allt lidande är o-kunskap. Inget annat. Hur kan du som subjektet vara något objekt? Du vet att det är omöjligt. Stå upp för det. Satsa allt på det. Du kan ge ditt liv för det, för du vet att det är sant! Eller hur?
Q: Eh, ja.
A: Varför darrar du på rösten?

... att man inom Nondualismen ibland, i vissa kretsar, nedvärderar kunskap inte så konstigt. Självklart finns det nivåer av kunskap som är ytliga. Men den kunskap som betyder något är så definitiv och så värdefull att den som har den kan ge sitt liv för den. För denna kunskap är inte det vi kallar vårt liv. Vårt liv är värt noll jämför med denna kunskap. ...

Q: Den tvekan du hör kommer sig av att jag tror att det inte räcker med att veta.
A:  Det är sant. Du måste faktiskt göra något också. Du måste stå upp för det du vet! Stå upp för kunskapen. Allt du behöver göra är att vara det du redan är. Det finns inget som är mer naturligt och lätt. Men du måste stå fast vid det. Du måste säga nej varje gång en röst säger att du behöver något. Du måste stanna hemma varje gång en röst säger att du måste gå ut för att skaffa något du saknar.... Ok?
Q: Vem måste göra något? Det är väl bara kroppen som kan göra något. Och jag är ju inte kroppen.... Skit också. Det här är så förvirrande.
A: Ja men skärp dig nu Björn. Vem tror du det är jag talar till? Va!? Vem är det som har öron, vem har en kropp, vem är förvirrad, vem behöver stå upp för det han vet?
Q: mhmm, ... ah!
A: Ja, precis. Bra Björn, du ser. Det förefaller som att du har öron, kropp och okunskap. Det förefaller så. Och vi får deala med det som förefaller vara fallet. Men vi vet att vi inte är varken frågor eller svar, varken rösten eller öronen. Vi förefaller ha en röst och öron. So what, vad är problemet? För vi vet ju att vi inte är något annat än tidlös perfektion. Vi är odelad, gränslös sanning. Allt annat förefaller komma och gå. Varför skall vi bry oss om det? Varför skall det få oss att vackla?
Q: För att vi inte litar på kunskapen?
A: Precis. För att vi lyssnar på dom som med nedlåtande röst säger ...det där är ju BARA nåt du tror. Det är BARA mentalt, BARA nåt du intalar dig.
Hör här Björn. Dom som säger så skall du bemöta med största respekt och vänlighet. Du skall tålmodigt förklara att dom själva BARA är något dom tror.... Till dom skall du säga - jag hör vad du säger att jag vet att du BARA är mental. Du är BARA en berättelse som du tror på.
Q: Jäklar vad bra! .... skrattar.
A: Du ser, dom här rösterna är inget att vara rädd för. Dom är bara mentala. Dom är bara en tro.
Q: Ganska hisnande att inse. Men lite skrämmande också... Jag måste smälta det här.

...  de röster som talar nedlåtande om kunskap brukar ofta tala sig varma för känslorna och hjärtat. Dom vänder liksom på steken och gör så att hjärtat hamnar högst upp och hjärnan under ...

Q: Jo, men känslorna då, skall jag bara låta dom vara som dom är.
A: Hör här. Känslorna kommer och går hela tiden. Precis som tankarna och sinnesintrycken. Ständigt skiftande. Behöver du överhuvudtaget skilja på tankar och känslor?
Q: Nja, jag kan ju se hur dom hör ihop.
A: Ja det är klart dom gör. Att dom är två olika saker är BARA mentalt. Det är BARA nåt du tror, ok?
...
Q: Wow, det var bra! Tack!!
A: Det är därför många inom engelskspråkig Nondualism pratar om Mind. Ett svåröversatt ord. Men det är faktiskt väldigt bra för det delar inte på det som är en enhet. Tankar och känslor är ett. Många ser också hur lönlöst det är att skapa en konstgjord gräns mellan mind och body. Så man pratar om bodymind.
Q: Ja, det har du rätt i. Varför pratar du inte om bodymind som en helhet?
A: Det kan jag göra.

onsdag, november 18, 2009

Jag är varken maskinen eller spöket i maskinen

Q: Jag kom på en boktitel idag. Den lyder - Jag är varken maskinen eller spöket/själen i maskinen - Den här titeln känns kul och lite provokativ och berör frågeställningar jag brottats med långt innan jag kom in på Nondualismen och Vichara. Min bakgrund inom Antroposofin lyckades nästan ge mig en livslång kropp/själ-dualistisk grundprogrammering. En dualism som såklart finner näring överallt i kulturen. Innan jag mötte Nondualismen (genom Osho) var jag en närmast fanatisk kritiker av all andlighet som baserades på tanken att kroppen utgör en tillfällig boning för en själ ... jag var värsta plågan för alla newage'are och alla andra religiösa människor för den delen. Jag menar, säg den form av andlighet som inte faller ihop utan dualismen kropp/själ? Jag underbyggde min kritik med allt jag kunde hitta och begripa av naturvetenskap och filosofi. Min främsta källa till argument och min bästa bundsförvant var Neuro-biologin.
Hursomhelst. Jag behöver inte här redogöra för den långa kedja av resonemang som ledde fram till det synsätt jag har idag. Jag vill bara säga att jag inte längre har något problem med tanken på en själ som vandrar vidare i någon astral dimension när kroppen dött. Detta kan tyckas vara ett väldigt stort steg för någon som i många år förnekat existensen av en själ eller liv efter döden. Men det är inte alls vad det låter som. Jag antar att du förstår. Det är svårt att formulera.

... det handlar såklart om mitt monomaniska intresse för Subjektet med stor S. Självet. Det absoluta. The One. I ljuset av denna passion bleknar allt som rör objekten och deras förhållande till varandra. En själ är lika mycket objekt som en kropp om än subtilare till formen. ...

A: Jo, jag förstår. Du säger ju nästan allt i titeln. Titeln förnekar inte alls existensen av en själ som kan leva vidare efter den fysiska kroppens död. Det tycker jag är bra. Däremot kan det uppfattas som onödigt provocerande att skriva spöket slash själen som du gör. Är det verkligen nödvändigt?
Q: Ja, det känns viktigt för mig. Jag menar, det är ju provocerande att kalla kroppen för en maskin också, eller hur?
A: Jo, men var konsekvent. Välj, antingen spöket i maskinen eller själen i kroppen.
Q: Ok, då väljer jag maskinen och spöket. Jag vet inte om detta kan bli ett manus, men det känns så nu. Det får visa sig. Jag kommer hoppa in mitt i det som kan bli ett manus. Uppbyggnad och strukur får komma på plats senare i så fall.

... jag har några gånger deklarerat att jag aldrig kommer skriva någon Nondualistisk bok. Men man skall aldrig säga aldrig. Är skillnaden så stor mellan bokmanus och blogg? Egentligen? Det är en annan struktur bara. ...

Q: Jag börjar med mitt senaste meditationspass. Ett pass som strax skall följas av ett till. Det är så uppenbart att det som sitter där i meditation är en sorts sinnes-maskin. Otroligt avancerad men ändå - som en maskin. En sinnesprocessor liksom. Om det finns ytterligare subtila/astrala dimensioner som utgör nåt sorts blueprint för den här maskinen samtidigt som dom existerar paralellt i kroppen - det är en central fråga. Jag har i många år förnekat sådana dimensioner. Jag kan lite prosaiskt konstatera - det var jobbigt....

... Här har vi en massiv body of knowledge som förkastas av vår kulturs hyllade naturvetenskap, men som trots det bara växer och växer. Jag pratar om översinnlig kunskap såklart - som samlats via extrasensory perception. Denna kunskap växer helt oberoende av naturvetenskapens analretentiva försök att klara sig utan den. - Nej, det här förstår vi inte, säger naturvetenskapen, men avfärdar alla andra källor till input än den egna, förmodligen ytterst smala, strimman av "intra-sensory perception". ...

Q: Många ägnar sitt andliga sökande åt att strida mot naturvetenskapens inskränkta världsbild. Det intresserar mig föga. Lite kul kan det vara men det är helt utanför mitt intresseområde.
Tillbaka till meditationskudden. Här sitter den, sinnes-processorn och processar sinnesintryck. Självklart är det som sitter där på kudden ett mysterium lika förunderligt vackert som alla dom andra exemplaren ur arten homo sapiens sapiens. Men det är inte jag som sitter där. Hjälp mig nu med frågor att formulera det här. Du vet ju vad jag vet.
A: Ok, det som sitter där är ett objekt säger du. Men är det inte så att du, ditt sanna subjekt, vilar inuti det här objektet?
Q: Nej.
A: Men bor inte subjektet längst in i hjärtats djup, som det stilla navet.?
Q: Nej. Men hjälp mig att förklara varför. Du vet ju. Hjälp mig med frågor.

... det som kommer här går stick i stäv med den grundläggande andliga överenskommelsen. Det är en helig deal som bryts här. Detta är hädelse. Hör ni det - H Ä D E L S E -
VARNING - B L A S P H E M Y ...

A: Men om Subjektet, det andliga Hjärtat, inte bor i ditt hjärta, var bor det då? Det kan väl inte bo in någon annans hjärta?
Q: Snälla, snälla, inse att Självet/ det Absoluta/ The One, aldrig kan vara ett objekt som går att lokalisera i förhållande till andra objekt.
A: Lugn, jag inser det. Vet du verkligen att du inte är ett objekt?
Q: Jaa, såklart jag vet!
A: Räkna upp för mig vad som kännetecknar Subjektet!

... och här kommer en del pointers som kan vara till glädje när man gör Vichara. Att göra Vichara är egentligen en sorts spontan, ögonblicks-meditation som sätts igång med hjälp av olika frågar, ofta oformulerade - variationer på temat - VEM är jag?...

Q: För det första. Subjektet går inte att lokalisera. Det enda som kan sägas om Subjektet är att det är Närvarande. Subjektet är samma som ren Närvaro.
Sinnesnärvaro däremot går att lokalisera. Men inte ren Närvaro.
För det andra. Sinnesnärvaron går att kontrollera, den går att styra och träna upp som en muskel. Sinnenärvaro kan höjas, den kan avta, t.ex. när man blir trött eller drogpåverkad. Den kan avta helt under djup sömn eller narkos.  Ren Närvaro kan aldrig sättas igång, aldrig höjas, aldrig avta, aldrig stoppas, den kan inte styras eller kontrolleras. Den flödar alltid med en oundviklig lätthet.
Totalt fritt, ...
olokaliserbart, ...
gränslöst, ...
lätt, ...
flödande...
Det är kännetecknet för ren Närvaro.
A: Bra. Så himla bra att du skiljer på Sinnesnärvaro och ren Närvaro. Du är inte ensam om att ha gått vilse där. Även om t.ex. Eckhart Tolle aldrig säger att Presence är det samma som sinnesnärvaro gör han inte den klara tydliga distinktionen. Jag ser att den här tydligheten kan hjälpa andra i deras meditation också.

... därmed går jag nu och mediterar lite till. Hur kan det sägas bättre. Kroppen och själen blir återigen klara över att dom inte är ren Närvaro. SAMTIDIGT. Ren Närvaro vet som alltid att den är utan början och utan slut i tiden. ...

A: Det var ganska tydligt. ... Men bättre kan du.

måndag, november 16, 2009

Försök att fixera tidens flöde

Q: Just nu finns det en massa häftiga insikter som vill ut här, eller snarare, gamla insikter som blivit klarare och vassare. Samtidigt undrar jag ibland om jag inte borde försöka släppa dom här insiktsrusen. Jag menar, det varar ju ändå aldrig. Insikter är flyktiga, dom kommer och går, jag känner impulsen att hålla fast dom, äga dom, samtidigt vet jag så väl att det inte går. Men jag tänker att den här bloggen handlar om det, att försöka fånga det som inte går att fånga. Säg nåt bra nu om insikter. Just nu är det en issue för mig.
A: Jag har sett två nyckelord i ditt skrivande på sistone som summerar det du brottas med. Det ena ordet är FIXERING och det andra FLÖDE. Det är precis som du säger att insikter är en del av ett mentalt flöde. Det enda jag har att säga till dig är - försök aldrig hitta en identitet i insikter! Aldrig!
Q: Ok, jag förstår ju varför också, men det är väldigt frestande ser du. Det känns så bra och att gripa tag i det som känns bra känns som en naturlig sak att göra.
A: Nej Björn, det är aldrig naturligt att fixera, eller som du säger, "gripa tag i" ett flöde.

... att sluta försöka fixera tidens flöde är en tendens som inte är en insikt. Det är en tendens som är oundviklig. Något har gett vika, något har gått sönder i den här fixeringsmekanismen och detta något är för alltid trasigt. Eller kanske kan man uttrycka det såhär - även om jag kunde fixera, skulle jag inte kunna göra det som förr eftersom det framstår som så uppenbart bisarrt. Det är som att försöka gripa tag i regnbågen. Det går ju bara inte. Ingen vuxen människa kan på allvar komma där med en låda, försöka ta tag i regnbågen, dra in den och lägga den i lådan för att sedan kunna säga - här - här är den och den är MIN!! ...

Q: Så vad skall jag göra när insikterna kommer. Skall jag bara låta dom flöda genom mig? Jag menar, är inte den här bloggen ett försök att gripa tag i insiktsflödet? Är inte skrivandet ett sätt att försöka göra det personligt, stoppa in det i Björn Clausens låda och sedan äga det. Vad tycker du?
A: Det hela handlar om vilka förväntningar du har på skrivandet. Framför allt handlar det om var du väntar dig att finna din sanna identitet! Är du med? Detta är crucial.
Q: Min identitet är Närvaron. Den rena närvaron. Nu ser jag något. Närvaron är Stillhet. Att säga att den aldrig rör på sig stämmer heller inte eftersom Närvaron är olokaliserbar och non-dimensionell. Begrepp som rörelse är inte applicerabara i Närvarodimensionen. Oj, nu håller jag på att hitta ord här.
A: Bra, fortsätt!
Q: Däremot är Närvaro liv. Oerhört Levande.
A: Ja, bra, fortsätt!
Q: Närvaron är en sådan oerhörd trygghet. Bergfast är ett ord jag vill använda. Monumentalt. Orubbligt. Men det låter lite reliöst.
A: Bra. Använd religiöst färgade ord om du vill. Kyrkan har inte tagit patent på några ord.
Q: Ok, nu ser jag detta. Närvaron är orubblig, bergfast. Det är nog dom orden jag vill vila i nu. Oj! Min identitet är bergfast, orubblig, levande stillhet och närvaro. Wow! Nu vilar jag i det.
A: Bra, gör det.

... Det är därför Vedantas ord för det Absoluta är så bra - SJÄLVET - det pekar direkt på vad all andlighet handlar om, nämligen IDENTITET. Det är inte bara Nondualismen som handlar om Identitet. ...

A: Vår uppenbart fåfänga strävan efter att fixera det eviga flödet bygger på ignorans. Ignorans i den meningen att vi missar något uppenbart, ignorerar det fast det är det mest uppenbara som finns.
Q: Du menar att vi redan är orubbligheten själv.
A: Precis. När vi vilar i det vi uppenbart är - ren Närvaro - så vilar vi i orubblighet. Kan du Björn se någon vettig anledning att då försöka hitta en fast punkt i tidens flöde?
Q: Nej, inte annat än att man av någon anledning lyckats bortse från det uppenbara.
A: Du ser, våra försök att t.ex. fixera en mental form, (som kallas insikt) bygger på en längtan efter att komma hem till den sanna identiteten. Den ENDA sanna identiteten. Vi ser inte att vi redan är den sanna identiteten eftersom vi väljer att ignorera det uppenbara ... Vilket är ....
Q: ... eh, jo, att vi är orubbligheten. Tack! Jag ser det nu. Det finns mycket annat jag vill prata med dig om också. Bland annat har jag sedan igår förbluffats över hur jag kunnat förväxla fokuserad uppmärksamhet med Ren Uppmärksamhet. Uppmärksamhet såsom den Stilla, Levande Närvaron är Uppmärksam.
A: Bra, vi tar det senare. Ge dig tid att vila nu Björn. Vila i att den ENDA sanna identiteten - ren närvaro - är orubbligheten själv. Se det uppenbara i detta. Och se hur onödigt varje försök att fixera tid (icke-närvaro) är när THE ONE (som vi alla är) i sanning är gränslös orubblighet. I ljuset av detta kan Maya flöda fritt.
Förresten Björn, har du någon gång försökt gå fram till bioduken för att stoppa någon av filmkaraktärerna från att göra något?
Q: Nej ...:)
A: Lika fåfängt är varje försök att fixera vid sinnes-intryckens eviga flöde.

söndag, november 15, 2009

Låt tiden vara din dagdröm

Q: Jag vet att allt är närvaro. Jag kan inte säga att jag vet att tid inte finns, men jag förstår det, så som du definierar tid - tid som det som ännu inte finns och det som redan varit. Om jag håller mig till dina begrepp och definitioner så förstår jag. Jag kan ofta ana att det är såhär. Men ibland finns också tvivel. Kanske ett subtilt motstånd. Jag vill prata med dig om det.
A: Vi är alla uppvuxna i en kultur som trots långt gången sekularisering in essence är mono-teistisk. Själv är du uppvuxen i ett antroposofiskt hem, med en antroposofisk form av kristendom. Att Antroposofin är djupt influerad av hinduism och ett försök till syntes av öst och väst tar inte bort den grundläggande programmeringen som är - The Truth is out there....
Q: Jo, och jag minns den vanmakt jag kunde känna inför all den utveckling som krävdes för att lilla jag skulle växa i medvetenhet och någon gång i framtiden - icke-närvaron - uppnå den värdighet som krävs för att få kliva in i sanningens tempel - långt bort i en astral värld. Vaktat av astrala varelser. Glad att du nämner det. Tidiga präglingar är oerhört starka för oss alla antar jag.
A: Det du nämner som ett subtilt motstånd har definitivt att göra med detta. Vad minns du mer från din barndoms religiösa begreppsvärld?
Q: Å, jag minns en tavla jag hade på väggen i mitt rum. Den föreställer en liten pojke som är ute på vandring. Långt bort skymtar han en gyllene stad. Han är på väg mot sanningens stad (himmelriket) som är "out there". WOW!!! Tack för att du hjälper mig att minnas och förstå.
A: Du identifierade dig starkt med den här lilla pojken. Självklart gjorde du det. Pratade du någon gång med dina föräldrar om vad den här bilden handlade om?
Q: Ja det gjorde jag. Jag har bara vag minnen av det men minns grundkänslan. En känsla av att se målet i fjärran, men att det är en lång, lång vandring dit. En smula hopp men mest tröstlöshet. Jag kan faktiskt inte minnas att tavlan gjorde mig glad. Den gjorde mig nedstämd på nåt vis. Skit samma. Jag ville i alla fall till den här gyllene staden trots att jag hade väldigt vaga föreställningar om varför.
A: Jag ser två centrala element här. För det första. Sanningen finns långt borta och det krävs mycket av mig för att jag skall ta mig dit. Dessutom är metaforen med en stad intressant. En stad har i vår föreställningsvärld ofta en klart definierad gräns. En stadsmur. En port och en portvakt. Vi behöver bli insläppta. Sankte Per. Det handlar om värdighet och därför lika mycket om ovärdighet. Känslor av skam. Utanförskap. Resonerar detta med dig?
Q: Helt klart.

... shit, det här börjar urrarta till värsta kvasiandliga pop-psykologi-orgien. Men alla medel är tillåtna. Målet helgar medlen så att säga....

Q: Jag minns faktiskt en retreat jag var på där vi, två och två, skulle berätta för varandra hur det var att vara upplyst. Hur vi som upplysta upplevde verkligheten, vad vi som upplysta tyckte om den andre etc. Syftet med övningen var väldigt klart definierat. Vi skulle iaktta vilka känslor som dök upp i kroppen när vi gick in i rollen som "upplyst" och formulerade det upplysta tillståndet med våra egna ord.
A: Och vilka känslor uppstod?
Q: Intressant nog upplevde nästan alla känslor av att inte vara värdig, känslor av skam.
A: Självklart. För alla bär vi med oss sådana här tidiga präglingar från vår kulturs religiösa bilder. Det spelar ingen roll om vi växt upp i sekulariserade hem eller religiösa hem.
Q: Ok, du får ursäkta, men nu måste jag ställa en dum fråga. Vad skall jag nu göra åt dom här känslorna av ovärdighet?

... nu bränns det. Det är nu det framstår som solklart att Närvaro är totalt opersonligt .. opersonligt i meningen trans-personellt. Närvaro är såklart inte motsatsen till personlig. ...

A: Gud är omnipresent.
Q: Eeh ... Gud?
A: Den Gud som är central i din grundläggande programmering. Gud behöver inte förnekas eller kallas för något annat, som t.ex. Medvetande eller Närvaro.
Q: Nehej ...
A: Nej, utgå nu ifrån din barndoms Gudsbild och se vad kyrkan faktiskt säger om Gud. Dom säger att Gud är en manifestation av dom tre O:na:
Omnipotent (allsmäktig), Ominsient (allvetande), Omnipresent (allestädes närvarande)
Har du tänkt på vad detta innebär?
Q: Du menar bortsett från teologins försök till förståelse och förklaring?
A: Ja precis. Vad innebär det om du använder ditt sunda förnuft här.
Q: Man stöter ju ofta på dom tre O:na i Nondualistiskt litteratur. Jo jag har faktiskt funderat på detta.
A: Fundera nu och säg mig rätt upp och ner, utan skönskrivningar vad du kan dra för slutsats av att Gud är omnipotent, omnisient och omnipresent.
Q: Hmm... det betyder att jag inte kan vara närvarande, att jag inte kan veta något och att jag är totalt maktlös.
A: Japp! Du kan aldrig ha någon relation till Gud. Gud är inte ett dualistiskt begrepp. Gud är allt som är närvarande. Det finns ingen plats för någon mer än Gud. Det finns ingen plats för dig. Gud är ALLT. Gud är ETT. Gud är Nondualism per se. Gud är det Absoluta. Teologin och kyrkan anar vad Gud är. Precis på samma sätt som sökare inom Nondualismen anar vad uppvaknandet är. Det är ingen skillnad.
Q: Men jag känner mig obekväm med begreppet Gud. Jag väljer att prata om Närvaron, Medvetandet. Levande-heten. Detta är oerhört klargörande. Tack!
A: Jag tänker inte släppa dig redan! Detta skall hamras in tills allt är absolut klart!

... faktum är att Maya hela tiden opererat inifrån den här hjärnan och hon har använt de basprogramm som föräldrar, kyrka, skola, kultur stoppade in. Det finns inget som säger att dessa program måste av-installeras. Men skall en Nondualistiskt realisation bli klar och levande behövs en av-installation av vissa dualistiska basprogram. Det låter tekniskt och pilligt, men faktum är att det är just detta pill - och endast det - som ligger i vägen för den strålande, uppenbara, oundvikliga enkelheten.

A: Björn, du kan aldrig bli närvarande! Aldrig! Förstår du det? Böj dig en gång för alla inför denna ofrånkomliga sanning! Brinn i den! Dö i den! Nu!
Q: ... suckar djupt ....
A: Det har aldrig funnits två av någonting. Du har aldrig anat sanningen. Fattar du det? Den här bloggen är nedlusad med statements om att du anar och rör vid sanningen. Det är förbannad lögn och knäppa fantasier Björn. Hör här. Närvaron är OMNIPRESENT. Vad betyder det? Säg mig!!
Q: Att den finns överallt och att den är allt som finns.
A: Precis. Och var finns då du?
Q: Du vill väl att jag skall svara att jag inte är närvarande. Men det känns konstigt. Snälla, förstå det!

... nu jäklar. Nu kommer skiftet. The shift of perception. ... det magiska skiftet som allt handlar om...

A: Skärp dig! Du ÄR närvaron. Den enda. YOU ARE THE ONE... Den finns bara EN. Och den är du. "I AM". ... har du möjligen någon gång stött på begreppet I AM ...?
Q: Okej, jag är närvaro. Den enda närvaron.
A: Mena det!

... det här låter som en regelrätt hjärntvätt. Men faktum är att man inte "gullar" bort 40 års falsk programmering. Detta är inte gulligull.

Q: Jag är den enda närvaron. Och det som förefaller vara en dualistisk tidsdröm finns inte... Det där sista tar emot.
A: Du behöver inte förneka det icke-närvarande. Hur skall du överhuvudtaget kunna förneka något som inte är närvarande???? Varför skulle någon behöva göra det????
Säg bara det du är. Var det du är. Säg Omnipresens. Tusen gånger idag. Så ofta du minns. Det är sanningen. Allestädes närvarande Närvaro. Denna närvaro är så levande, så fylld av bliss, så perfekt, så lätt, så oundviklig, att du aldrig någonsin behöver brottas med det icke-närvarande. Hägringar uppstår. Drömmar dröms. Varför brottas med dom? Dom är inte närvarande.
Älskade vän! Älskade Björn! Se följande:

... och här kommer fullträffen ....

A: Du vet när du dagdrömmer, eller hur? Du vet att din dagdröm inte är närvarande.
Q: aha!
A: Låt tiden vara din dagdröm
Q: Wow..... :)
A: Vila nu i det. Vila Björn.

fredag, november 13, 2009

För första, sista och enda gången - STOP

Q: Nu har jag frågor, svåra att formulera, men varje gång jag lyckas göra det, så vet jag vad du kommer svara. Men det hjälper mig inte att höra svaren. Men jag vänder mig ändå till dig för hjälp, du är den ende som kan hjälpa mig. Men jag måste varna dig för att jag är lite känslig idag. Jag tål inte något som låter som klyschor. Jag är rädd för att du kommer säga nåt klyschigt som jag hört tusen gånger förut. Snälla. Försök känna in vad det är som fattas här. Förklara inte saker för mig. Du ser, förklaringar hjälper inte längre. Vad skall jag ta mig till?
A: Förståelse kan aldrig vara en fast grund att stå på. Det spelar ingen roll hur stabil och klar din förståelse är - den kan aldrig vara det du längtar efter. Vad längtar du efter?
Q: Åå, jag längtar efter den där friden och euforin som fanns här för några dagar sedan. Ja, ja, jag vet att jag drömmer tidsdrömmen nu. Väck mig då! Men snälla, säg inte att jag redan är vaken ... jag orkar inte med sånt idag.
A: Du längtar efter "bells and whistles" right?
Q: ... jaa ... (rodnar)
A: Jag tror det kan stämma att du redan har den förståelse som behövs, vilket in essence betyder att du ser att ingen förståelse behövs. Det betyder att du släppt taget om förståelsebiten. Allt som behövs för att drömmen skall rulla på sköts av drömmen självt. Är det så?
Q: I stort sett ja.
A: Försök se det såhär. Under många år har drömkaraktären Björn misstrott drömmens förmåga att drömma sig självt. Du har jobbat som en slav med att försöka styra och ställa och allt du uppnått är att du obstruerat flödet. Drömkaraktärer kan inte medvetet förbättra sin dröm, däremot kan dom obstruera flödet i drömmen. Är du med?
Q: Jag tror det. Du menar att vi kan visualisera, affirmera och "tänka" fram alla möjliga godsaker till en viss gräns, till den grad vi som separata drömkaraktärer ser en begränsad liten del av drömmen. Men plötsligt , vid en viss gräns, tappar vi kontrollen ändå, får cancer eller går konkurs eller får hybris. Är det så du menar?
A: Ja.
Q: Det förefaller som att vissa människor är "in the zone" största delen av sina liv,  dom har flyt, deras liv flödar av kreativitet och lust. Men detta flyt uppstår inte genom ansträngning. Det uppstår genom att dom vet vilket tillstånd dom skall vara i för att flyt skall flöda. Dom vet m.a.o. hur dom skall hålla sig borta, kliva åt sidan, undvika att vara i vägen för flödet. Dom kan konsten att lämna över, låta hända, släppa taget. åka med. Dom kan konsten att inte obstruera flödet. Är det så du menar?
A: Nja, detta handlar inte om idrottspsykologi. Men det finns beröringspunkter. Vad jag vill säga är att drömkaraktären Björn nu äntligen, efter många års ständig anspänning, börjar slappna av. Det är fantastiskt. Kan du se att detta är vad som händer?
Q: Ja, så är det nog.
A: Som bekant åtföljs avslappning ofta av diverse symtom som man inte räknar med. Man glömmer lätt bort att anspänning ofta fyller ett syfte. När du spänner dig skyddar du dig. Eller hur? När du spänner dig så styr du, då håller du i rodret, du undviker vissa ställen som är obehagliga. Men när en total avslappning tar över, ja då försvinner skyddet, då kan du inte längre styra bort från platser av obehag. Då kan du inte längre skydda dig. Är du med?
Q: Det stämmer precis. En av de saker som överrumplat mig är att jag inte längre kan stänga ute andra människors smärta. Jag kan inte längre äga och skydda min egen lilla bubbla av frid och ljus.

... vad som nu följer är att A kommer vända skutan 180 grader. Det hela började med att vi sneglade lite på drömkaraktären Björn. Men snart suger drömmen in oss. Snart sitter vi där totalt identifierade med drömkaraktären och tittar på Närvaron som något utanför oss sjäva som vi skall uppnå... Här behövs en brysk korrigering av kursen. ... ALLTSÅ... detta är så jäkla crucial, så många satsanger börjar i närvaro och slutar i icke-närvaro. Så många kapitel i Nondualism-böcker börjar i vaket tillstånd och slutar i drömmen. Drömmen suger .... suger in oss ... Maya, vackra, vackra, Maya ... lockar oss, förför oss, vaggar oss, smeker oss, älskar oss ...

A: Vi pratar om dröm-karaktärer här, vi pratar om flöde i drömmen, men vad är det egentligen vi pratar om?
Q: Jag vet ju det rätta svaret. Vi pratar om tid som icke-närvaro, om vad som förefaller vara men inte är. Hägringar. Kort och gott - Maya. Men.... det hjälper inte att veta det.
A: Ok, jag förstår. Grejen är den att det rätta svaret trots allt pekar på det enda sanna. Varandets oundvikliga lätthet. ... ja du vet. Men det känns som upprepningar va? Som ett mantra som blivit uttjatat? Är det så?
Q: Mm...
A: Och du vet varför det blivit så va?
Q: Nja, något med att jag inte kan släppa vanan att tänka i tid.
A: Så är det. Man kan aldrig peka på sanningen mer än en gång. Aldrig. När man pekar på sanningen är det alltid första gången. Och sista. Kan du ta in det?
Q: Nja, det börjar sjunka in.
A: Det kommer sjunka in min vän. Du kan inte stoppa det. Det finns ingen återvändo mer för dig. Du är förlorad. För alltid förlorad!
Q: Det känns så.

... såhär enkelt är det. Men samtidigt är det ibland så oerhört svårt. Alla som slagit in på Nondualismens "väglösa" väg vet hur euforiskt befriande enkelheten kan vara i det enda tidlösa nuet. Alla som vandrat en "tidlös" tid på denna "väglösa" väg vet också hur frustrerande det kan vara, det kan vara så fruktansvärt irriterande, så sjukt jävla meningslöst och patetiskt att man bara vill gråta och skrika och sparka. ... Enkelheten kan vara så svår.
Det enklaste enkla kan vara det svåraste svåra.
Och i vissa lägen är man beredd att dela ut en stor fet smocka rakt i fejan på första bästa "sing-sang-circle-jerk" som antyder något i stil med ... Svårt för VEM? ... poff, smack, Hard for you asshole!
Och i andra lägen är livet så enkelt och klart - livet är ett enda stort kramkalas där alla sjunger och dansar och firar denna enda kristallklara, ordlösa, gränslöst levande enkelhet vi alla ÄR, ... varenda förvirrad sökare, varenda "sing-sang-circle-jerk", varenda penningkåt karriärist, varenda underhållningsdrogad nickedocka, varenda korrupt maktgalen politiker, varenda ärligt strävande godhetsfanatiker som håller i bibeln så hårt att knogarna vitnar, varenda new-age-tomte hög på sin speciella cocktail av metafysiskt hypad kitsch-kultur, varenda vettskrämd rasist, varenda illamående räknenisse med förstoppning på grund av för många och för långa ekvationer, varenda en,
...
var
ENDA
EN
...
... sjungande dansande, ofödda, odödliga, missbildade, sjuka, frälsta, mätta, onda, kränkta, krönta, hungriga, kåta och deprimerade, alla, i en enda gränslös kaskad av flödande ljus, EN gränslös väv av jublande stillhet bortom alla regnbågens färger..

A: Såja, lugn och fin nu. Vem försöker du imponera på?
Q: ... rodnar ...
A: STANNA!
Q Stanna?
A: Ja, stanna helt enkelt.
Q: Jaha.
A: Kan du inte vara varandets oundvikliga lätthet nu. För första och sista gången? Den enda gången.
Q: jo
UA-3343870-1