lördag, januari 31, 2009

Varför tycker vi det är positivt när något "fängslar" oss?

Om man skulle ta och titta på detta med uppmärksamhet med helt nya ögon. Nu glömmer jag alla fantastiska attribut uppmärksamheten ges inom icke-dualismen t.ex. ”everything is pure awareness” och ”you are that pure awareness manifesting as the world” m.fl.

Ok, från början. Jag ”fängslas” av ett TV:program. Vad innebär det? Är det en positiv upplevelse? Jaa, på ett sätt. Vi gillar att bli fängslade … intressant …. 
Vad händer när vi fångas av fängslande objekt som t.ex. TV-program? Jo, vi glömmer oss själva och det tycker vi skönt. För när vi glömmer oss själva glömmer vi också vår ensamhet och våra problem m.m. 
Många gamla människor som sitter ensamma hela dagarna lovprisar sin TV och ser den som en vän. Visst vore det hjärtlöst att ta den ifrån dom. Eller? 
När vi berövar en ensam människa deras TV går dom istället till en bok – talbok eller radio om dom ser dåligt. Böcker kan också fängsla oss med samma resultat – vi glömmer oss själva.

Detta med att vi ”fängslas”... innebär det att vi som subjekt blir förenade med objektet? Är det en sammansmältning, kanske rentav en mystik enhets-upplevelse.... ? Jag menar, dualismen är ju övervunnen, hurra hurra! :) , det finns inte längre något separat subjekt som sitter och tittar. Låt oss säga såhär – hurra hurra kan vi ropa ända till vi smälter samman med något vi inte vill vara sammansmälta med. Monster och iskall skräck t.ex. DÅ tackar vi vår skapare för att vi kan gnugga oss i ögonen och inse att det ”bara” är en film.

Rent kulturellt tycker jag mig se hur vi längtar efter att fängslas av saker. Peak upplevelser av alla slag har hög status och likställs nästan med en sorts ”kiss of the divine”. När jag hoppar fallskärm då LEVER jag verkligen säger vi …. och längtar efter nästa adrenalin-rus. Sedan har vi den lugnare sorten som föredrar stillsammare aktiviteter, typ konserter, film eller skönlitteratur. Konstälskarna som "går upp i" konsten. Jag höll på att glömma, vi älskar sport också, tävlingsmomenten, den oliiidliga spänningen, allt detta får oss att smälta samman med objektet – bollen, pucken, målet, en darrande höjdhoppsribba, eller vad det nu är  som fängslar oss.
Nyckeln är SPÄNNING. Den drar in subjektet i dramat (objektet). Subjektet sugs in... Det gillar vi. Weird. 
Vill vi glömma oss själva för att vi egentligen är väldigt rädda för att upptäcka … vad/vem … vi är? Är det ljuset som skrämmer, eller evigheten? Eller att inga ord, hur ömsint de än rör vid hjärtats strängar, kan komma i närheten av det mysterium vi är? Eller... är det helt enkelt för att vi är så fulla med skit att vi behöver 20 år i psykoanalys för att bli någorlunda funktionella? Själv röstar jag på ljuset.

Vad skall man säga om detta med vår längtan efter att fängslas? Såhär tror jag – it can't hurt us, but it can't help us either – som John Sherman säger om allt som inte är Vichara. I det här fallet ser jag väldigt tydligt att den andra delen är sann, den att vi inte blir hjälpta. 

Hur relaterar denna glömska av subjektet till Mindfulness träning eller Vichara?  Och kan en viss förståelse underlätta processen rent praktiskt, vad som hjälper och vad som stjälper? 

Ibland känns det omöjligt att komma in i Vichara-processen. Då har jag upptäckt att Mindfulness-träning fungerar som ett första steg. Det som händer vid Mindfulness är att vi blir medvetna om tre saker. 

1. objektet 2. subjektet och 3. uppmärksamheten som förbinder de båda.

Mot bakgrund av resonemanget kring vår vurm för att förlora oss i draman, är det lätt att se varför Mindfulness-träning kan kännas lika upphetsande som att äta fullkornsbröd utan smör eller pålägg. Det kräver ansträngning och det ger motstånd. Mindfulness-träning ger heller inget adrenalin-rus. .. Det ska gudarna veta. Men det är hälsosamt förklarar Mindfulness-förespråkarna ... vilket låter lika lockande som stavgång eller dinkelbröd. .. Shit, jag inser att Mindfulness-förespråkare jobbar i motvind i en kultur som längtar efter att fängslas. 

Att reflektera över 

 - Vi LÄNGTAR efter ATT bli FÄNGSLADE. 

 - VI älskar DET som FÄNGSLAR oss.

Jag har aldrig reflekterat över detta förr. Många tycker jag ”över-reflekterar” …. men ändå har jag lyckats missa detta. Uppvaknande och LIBERATION i en kultur som kan rubriceras med ordet fängslande. Wow säger jag till mig själv. Varför har jag inte sett detta förr?

Jag deletade just en lång teoretisk utläggning. Den var riktigt fängslande … mycket intressant. Teorier och kartor är fängslande. Men jag behöver praktik nu. Varje gång min uppmärksamhet blir fängslad av ett objekt - även om detta objekt skulle vara en djup insikt eller en känsla av eufori – så är det mitt jobb att komma ihåg själva uppmärksamheten. Jag frågar mig: 
– var är min uppmärksamhet nu? Är den fängslad någonstans? 
- Nej, det är lugnt, den är här, som alltid.
Detta är steg ett. Och att ta det är som grovt bröd och stavgång. Illusionen av att det är MIN uppmärksamhet finns dock kvar. Men jag behöver denna tankekonstruktion som jag kallar jag/min. Många icke-dualister tror att man kan gå pang på sanningen. Jag klarar inte det. För mig är det en process att gå in i vakenheten, jag upprepar men förtydligar:

Första steget: 
Jag ser att det finns 
1. ett objekt och 2. ett subjekt och 3. uppmärksamheten som förbinder dem. 
Detta första steg är DUALISM. Javisst. Men transtillståndet – the matrix – samsara – helvetet – det är inte ett enhetstillstånd även om det kan tyckas så. Det ligger på en medvetandenivå under dualismen. I transtillståndet råder illusionen - JAG ÄR OBJEKTET. Det är ju helt sjukt. Varför skulle jag t.ex. vara en tanke, en story??
Det är ju när vi tror att vi är våra tankar och känslor som livet blir ett helvete. Det är när vi tror att vi måste fixa till våra tankar och känslor … eller ännu värre andras ...som livet blir en tröstlös kamp som gör oss till förlorare redan från första sekunden. Som Sherman säger - it's all about ridding ourselves of the illusion that we are at stake in this life.

 I transtillståndet befinner vi oss som sagt ”under” dualismen. Då måste vi anstränga oss för att höja oss upp till den dualistiska medvetande nivån. Jag vill inte vara nån glädjedödare och säga att det är fel att låta sig fängslas i det mänskliga dramat. Varför inte läsa en spännande deckare? Ja varför inte. It can't help us but it can't hurt us either. Detta Sherman-citat hjälper mig oändligt mycket. För det gör att vi inte blir fanatiska eller dömande. Nothing can hurt us. We can keep doing anything we like. Hoppa fallskärm eller läsa deckare. Fine! Enjoy! 

Men jag ser att vår längtan efter att bli fängslade är en längtan tillbaka till en primitivare medvetande-nivå. Vi orkar inte med dualismen för vi har inte verktygen att ta oss vidare. Då sänker vi oss istället under dualismen. Det där förklarar Tolle väldigt bra. Det var han som fick mig att inse denna viktiga distinktion. Han pratar om alkohol vill jag minnas, att den kan få oss att sluta tänka på våra problem. Men inte för att vi höjer oss över problemen, utan för att vi sjunker under dom. Det var pedagogiskt av honom och en väldigt målande bild. Jag är tacksam för den. Men att även dramatik och spänning kan fungera på samma sätt är lite hårdsmält, det är lite partykiller varning på det  .. vilket inte gör det mindre sant.

När vi är uppe i dualismen kommer steg två: Nu har vi dragit tillbaka en del av vår uppmärksamhet/energi från objekten, och kan använda den för att titta på källan till uppmärksamheten, som ju måste vara vi/subjektet. Och då, när vi gör det, går vi rakt in i ljuset – rakt in i stillheten. Och här finns ingen tid, ingen begränsning, ingenting att förstå, inget att leta efter, allt finns redan här och allt är fullkomligt … utan början … utan slut.

Det låter som en extatisk upplevelse … men extatiska upplevelser är också objekt. Vi tittar inte på något objekt när vi tittar på oss själva. Vi tittar på subjektet – KÄLLAN. Och när vi gör det ser vi att vi alltid varit källan. 
(jag vet inte om detta ens är i närheten av en dålig beskrivning, men den pekar i alla fall ut riktningen för mig själv)

Att prata om det som uppenbarar sig genom Vichara är svårt att prata om. Det enda man kan prata om är objekt. Vichara avslöjar subjektet. Det går inte detta … jag ramlar som alla andra in i en massa teoretiskt svammel. Och även om jag får till det hur klart och strukturerat som helst så är det ändå värdelöst... jämför med att verkligen GÖRA vichara. 

torsdag, januari 29, 2009

Vichara och tacksamhet

Hur gör man Vichara?
John Sherman säger att man inte kan göra fel. Jag ser att det finns många olika sätt. Alla har en sak gemensamt - STILLHET - Alla sätt att göra Vichara som fungerar är ingångar till stillheten.

En ingång är att lyssna på den stillhet som tar emot alla ljud. Jag vet att det låter över-simplistiskt men det fungerar. Jag lyssnar på den stillhet som lyssnar genom mina öron. Denna stillhet liksom öppnar sin famn, den dömer inte, den tar emot och förenar sig med allt. Jag älskar att detta makes no sense vare sig vetenskapligt eller filosofiskt, för det makes sense för mig då det är användbart ... och såå enkelt. Man kan lyssna på det som lyssnar. Det är enkelt. Men man kan göra det svårt om man vill. Det är ok det också, och ofta väldigt intressant, men inte så användbart.

En annan ingång till stillheten är att uppleva det ljus som lyser genom mina ögon. Så fort jag sluter ögonen försvinner världen. När jag öppnar ögonen blir världen till därför att det här ljuset strålar ut och lyser upp världen. Jag älskar att detta låter som regression, som en sorts tittut-lek för uppgivna sökare, det får låta hur det vill, huvudsaken är att det fungerar - och det gör det för mig.

Jag tänkte skriva att detta inre ljus skapar världen men det blir för filosofiskt. Detta är inte filosofi. Det är bara en av många varianter på Vichara. Inte heller behöver man tänka sig att allt man ser är former av samma ljus som strålar ut ifrån en själv. Allt man behöver göra är att uppleva att världen blir synlig eftersom ljuset i mig strålar ut genom mina ögon och gör allt levande och synligt.
Jag älskar som sagt att detta låter regressivt, som en sorts - jag är gud och skapar hela världen bara genom att titta på den -, för det får låta hur det vill, huvudsaken är att det fungerar - och det gör det för mig.
Det är samma sak när man sluter ögonen, då lyser uppmärksamhetens ljus upp inre bilder, inre händelser. Den lyser på tankar, på minnen på känslor och kroppsförnimmelser, smaker och lukter. Det som ljuset lyser på blir synligt och levande, så fort ljuset slutar lysa på det försvinner det.

Om ett träd faller i skogen och ingen är där som kan lyssna, låter det då när trädet faller? Jag älskar att denna filosofiska fråga inte är intressant för mig nu. Min uppmärksamhet lyser på frågan och alla eventuella svar med samma klarhet, så fort uppmärksamheten lyser på något annat försvinner frågan. Födelse och död, allt inom mig, på bråkdelen av en sekund. Jag älskar att det låter som regressivt magiskt tänkande, det får låta hur det vill, huvudsaken är att det fungerar.

Det finns en medicin mot alla de moraliska skavanker som detta magiska tänkande kan ge upphov till och det är följande faktum:
Man behöver inte anstränga sig för att förstå att detta inre ljus som lyser upp världen är samma i oss alla. Uppmärksamhetens ljus har oräkneliga ögon. Vi är ögon åt uppmärksamhetens ljus.
Samma sak med stillheten som omfamnar alla ljud, den är samma i oss alla. Stillheten har oräkneligt många öron, vi är alla öron åt stillheten.
Plötsligt ser vi att vi är fullkomligt oviktiga och samtidigt allting. Det är inte något vi behöver förstå. Det bara är så.

Och ur detta kommer en oerhörd kraft. En kraft som kallas tacksamhet. Varje handling som kommer ur denna stillhet och detta ljus är kraftfull eftersom dess impuls är tacksamhet. Varje handling som kommer ur stillheten och ljuset är en gåva ur ett inre överflöd.
Detta överflöd är inte mitt. Det är allas överflöd. Ljuset och stillheten strömmar oupphörligen tillbaka till sin egen källa, i en förunderlig dans.

Förundran - tacksamhet - handling. Runt runt i en allt djupare, allt vidare utvecklingsspiral. En utveckling utan ände. En glädje och en tacksamhet utan gräns.

När livet är så, vad behöver man leva upp till? Vad behöver man bevisa?
Vad behöver man vara rädd för?

söndag, januari 25, 2009

Vad är insikter egentligen värda i ett postmodernt samhälle?

Ibland har insikter ett stor värde. Tänk bara på alla dessa coacher som säljer sina insikter för dyra pengar. 
Vi kommer till ett vägskäl i livet och vet inte vilken väg vi skall välja, så vi går till den berömda coachen.
- Vilken väg skall jag välja? frågar vi.
- Det beror på vart du vill, svara coachen, likt Cheshirekatten i Alice i underlandet. 
- Det vet jag inte, svarar vi uppgivet.
- Då spelar det heller ingen roll vilken väg du väljer, säger coachen förnumstigt

Sådant gör intryck på oss. Vi betalar gladeligen tusentals kronor för att få höra sådana visdomar. Ur denna visdom framträder tron på de detaljerade och levande målbildernas magiska kraft. Vi börjar bära med oss våra målbilder överallt, till och med in på toaletten, för dessa målbilder är nu våra magiska amuletter som skall ge oss allt vi önskar oss.

Vi förundras över hur vi tidigare kunnat gå genom livet utan detaljerade målbilder. Inte konstigt att vi inte kunnat förverkliga våra drömmar. 

* * *

X antal år senare, klädsamt desillusionerade, sitter vi vid den berömda Guruns fötter och hon, visar det sig, sitter inne med dom riktigt tunga insikterna.

- Varför blev jag inte lycklig när jag uppnådde alla mina drömmar? frågar vi uppgivet. Jag byggde upp ett företag som nu blomstrar, - sålde det för en förmögenhet, - gjorde min pilgrimsvandring, - kom på att min dröm egentligen var att bli ekologisk fårfarmare, - köpte min gård och mina får, startade en blomstrande gårdsbutik, gifte mig och fick en massa underbara barn, 
VARFÖR i helvete känns det som att något fattas?
- För att du inte insett att skatten du sökt i alla dessa år finns i ditt inre, säger Gurun med upphöjt lugn.
- Hur då? frågar du och känner att hela din värld håller på att vändas upp och ned, du anar att stora saker är på gång här
- DU, precis som du är, är källan till all kärlek och all visdom du någonsin kan önska dig, du ÄR det du söker, så släpp taget om sökandet, slappna av och inse vilket mirakel av perfektion du är PRECIS som du är, sökandet tar dig bara bort från sanningen. Det är DU som är sanningen, säger Gurun, med sin karismatiska Guru-röst som vaggar in dig i ett mjukt och varmt moln av KÄRLEK.
- DU är kärlek, säger hon och ser på dig med sina klara och lugna ögon. Och i det ögonblicket känns det som om du fötts på nytt. Världen blir plötsligt så vacker, så vänlig och du känner dig förälskad i livet, i allt som är. 

Happy end

Eller?

X antal år senare inser du till din fasa att alla dina insikter var just insikter och inget annat. 

Tillbaka till frågan, vad är en insikt egentligen värd?
Den är värd precis det som du är beredd att betala för den i varje givet ögonblick - skulle man kunna svara på den frågan.

Men nu skall jag säga helt ärligt vad insikter är värda för MIG just NU. Inte mycket. Jag vet att dom varit värdefulla och ser att dom är värdefulla för andra. Men det känns som att jag, fast jag bara är 39 år, kommit till vägs ände när det gäller insikter. Inte för att jag har haft dem alla och dragit nytta av dem fullt ut. Långt därifrån. 

Men vi lever i märkvärdiga tider, som människor sagt i alla tider ....  Informationssamhället har en baksida men också en framsida. Med blixtens hastighet kan vi röra oss över jordklotet och få kontakt med människor och information vi för 10 år sedan aldrig skulle kommit i närheten av. Vi har blivit väldigt lättfotade på informationsplanet. Vi är notoriskt otrogna. Vi hoppar från grej till grej. Detta får dramatiska konsekvenser för oss och i en viss mening är det revolutionerande i en positiv mening. Jag skall försöka illustrera vad jag menar:

Vi flyttar oss tillbaka i tiden till innan internets födelse. Säg att jag fastnar för en viss Guru. Jag går med i rörelsen, köper Guruns böcker och tar verkligen till mig läran och försöker praktisera den i vardagen. Jag är seriös och trogen. Långsamt men säkert bygger jag mig en identitet runt min övertygelse. 

Nu hoppar vi fram till dags dato. Jag sitter och lyssnar på en Satsang med John Sherman. Jag lyssnar till olika deltagares vittnesmål. Jag hör människor som varit aktiva inom andligheten i kanske 30 år. 
Först har dom varit med i olika kristna församlingar, 
sedan nån Zen-mästare i Frankrike i några år, 
sedan Osho i Indien och USA i 15 år, 
sedan med nån Shejk inom Sufismen i några år, 
sedan Gangaji i 3 år,
sedan Tolle i 2 år. 

Imponerande!? 

Nu sitter dom hos John Sherman. Och var inser dom? Jo, att dom är tillbaka på ruta ett. Dom är frustrerade och uppgivna. Alla deras insikter och andliga upplevelser står dom upp i halsen. Är det något fel på dom? Är dom dumma i huvudet eller allmänt knäppa? Knappast.... Dom är helt enkelt vilseledda. Dom har jagat insikter och andliga upplevelser och det har visat sig att detta inte var vad dom sökte. För dom har ju funnit, dom har ju upplevt. Deras själar har frikopplats från deras fysiska kroppar både då de varit höga på LSD och då de varit höga på astralresor eller meditation. Dom har funnit att det kan gå på ett ut. För upplevelser och insikter är inte vad dom sökt.
Sedan lyssnar jag på Adyashanti, och han pratar om exakt samma sak. Intelligenta och seriösa sökare som hållt på i decennier och nu är tillbaka på ruta ett. 

Nu backar vi åter till någon gång innan internet. Säg att jag är med i den här rörelsen, seriös och trogen, jag håller på att avancera upp i hierarkin. Jag ser upp till dom som varit med länge. En och annan medlem hoppar av vilket normalt tillskrivs dålig karaktär eller svaga nerver. Dessa brutalt ärliga och prestigelösa sanningssökare fanns ju då också. Men hade jag kommit i kontakt med dom på samma sätt? Hade jag kunnat se mönstret då?
Svaret är nej!
Jag hade nog som de flesta andra levt kvar i lögnen om att jag funnit något, att oron och tvivlen var karaktärsdefekter som kunde slipas bort med hjälp av idogt arbete för rörelsen och dess sak. 

Men vi lever nu - i dessa märkvärdigaste och underbaraste av tider. Och vi behöver inte hålla på och shoppa insikter och upplevelser i 20 år till. Vi kan gå rakt till källan som är så förbluffande enkel och uppenbar att vårt intellekt känner sig förnärmat.

Jag tänker på en artikel jag läste i tidningen Hälsa för en tid sedan. Det var chefredaktören Per Frisk som skrev om Candice O´Denver. Han var lyrisk precis som jag är nu. Han skrev att han varit på Ängsbacka sedan dom började. Han hade sett och hört dom alla. Gurusarna. Provat allt. Läst allt, vilket är förståeligt då han och Monika driver förlaget Energica som bl.a. gett ut Tolles böcker på svenska. Men då han hörde Candice klickade det till på ett sätt det ALDRIG gjort förut. Det var enkelheten. Den välsignade enkelheten. 

Insikter är som prylar. De säljs på den andliga Kiviks marknad i sampack med andliga upplevelser av kundalini, satori, bliss, astralresor, tidigare liv och UFO-kanaliseringar. Insikter säljs ihop med tro på Jesus och Buddha och SaiBaba och tända ljus och rosaries och uppstigna mästare och snälla UFO:n.

Men källan till allt detta går inte att sälja. Den går inte att förpacka på ett smart sätt. Den är enkelheten själv. Jag höll på att säga att det är just därför jag köper den. Men det går inte. Jag är den ... och DU ... och VI. 
Alla. 
Enhet. 

Denna enkelhet är inte ett alternativ till något annat. Den är det enda. Allt annat uppträder i den, manifesteras som den. Utan namn eller form. Enkelheten har inte valt en profet. Det finns många. Många lever enkelheten i all enkelhet..... Andra behärskar den stora konsten att tala om den på ett begripligt sätt. Det blir en lång lång lista vilket är underbart. Ju fler desto bättre. 

Jag vet ingenting om hur världen kommer se ut om 20 år. Men jag tror att en polarisering kommer ske. Det postmoderna informationssamhället driver fram två olika reaktioner hos oss. Antingen klamrar vi oss hårdare fast vid våra insikter eller så släpper vi dom fria ... och därmed befriar vi oss själva. 


lördag, januari 24, 2009

Enkelhet

Alla våra erfarenheter har en gemensam grund - vår uppmärksamhet. Erfarenheterna är oräkneliga och grunden till dem alla är en och densamma - vår uppmärksamhet. Att bli uppmärksam på själva uppmärksamheten är Vichara. 
Jag delar redan denna grund med alla andra människor. Min önskan att dela med mig av Vichara-meditation är en erfarenhet jag har nu. Det är en stark önskan fylld av kärlek. De flesta människor jag möter lever komplicerade liv som är fyllda till brädden av erfarenheter. Hälften är bra och den andra hälften är dåliga. Sedan skapar vi många komplicerad skalor av bra och dåligt som alla kommer i konflikt med varandra på många komplicerade vis... Men i grunden handlar det om good and evil. 

Många lyckas med hjälp komplicerade metoder minska andelen dåliga erfarenheter till förmån för de bra erfarenheterna. Detta kallas personlig utveckling och verkar vara något människor ägnar sig åt mer och mer i takt med att den materiella tryggheten ökar.
Förr eller senare leder detta till en obalans som korrigerar sig själv genom att det skapas nya dåliga erfarenheter. Varje bra erfarenhet tycks behöva en dålig som kontrast. 

Att äta sig mätt varje dag blir snart ett problem ... bra blir plötsligt dåligt genom att ribban höjs på olika vis - för någon blir det nya målet att bara äta "levande" föda, för någon annan att livnära sig på endast ljus och kärlek - vilket inte är något nytt - redan ökenbröderna gick ut i öknen för att leva på Guds kärlek allena. ... jag har bara en kommentar till detta och de femtielva varianter på samma tema ... veganism, levande föda, atkins, frukterianism (med nötter), you name it. ... min kommentar är ... komplicerat. Jag vet att det också kan kallas "utveckling" men ofta ter det sig snarare som "inveckling". 

Balansen mellan bra och dåligt återskapas - det kan vi lita på. 

I mitt arbete träffar jag väldigt många människor som tillsammans utgör ett ganska representativt tvärsnitt ur befolkningen. Alla människor behöver någon gång besöka ett apotek. Även lyckade människor som varje morgon hoppar upp ur sängen och jublar över att få njuta av ännu en fantastiskt dag - kan få fotsvamp. Så jag möter dom alla. Pratar med dom. Hjälper dom så gott jag kan. Vissa dagar är jag också på strålande humör och tenderar kanske att överkatta andelen lyckliga kunder. Andra dagar är jag på risigt humör och tenderar att underskatta andelen lyckliga människor ... tycker då att alla verkar behöva tabletter mot ångest eller depression eller sömnsvårigheter. 
Men statistiken struntar i högaktningsfullt i mina upplevelser och talar sitt eget tydliga språk. Det mesta pekar på att man får leta en bra stund efter en människa som inte lever ett liv så komplicerat att ett totalt sammanbrott är oundvikligt utan medicinering. Denna statistik innefattar inte dom som försöker stå ut med hjälp av alternativa metoder eller religion eller andlighet. Inte heller innefattas de som i all stillhet, helt enkelt försöker uthärdar sina komplicerade liv. Om även dessa grupper skulle ingå i statistiken skulle det blir än mer tänkvärt.

Hur många människor är i grunden glada och tacksamma?

Tro inte för en sekund att jag ser orsaken till människors misär i yttre omständigheter. Jag behöver bara tänka på Amma (se inlägg från 090119) för att vakna upp ur den illusionen. Jag behöver bara påminna mig om de eldsjälar som "lyste" för sina medfångar i Nazisternas koncentrationsläger. 
Vi behöver inte ändra något i samhället men vi behöver heller inte låta bli att ändra saker. Det handlar inte om samhället. Det handlar om det där ljuset som lyser inom oss alla. 

Detta inre ljus, denna rena ström av liv, handlar inte om erfarenheter. Så fort vi tror det, gör vi det till något komplicerat. Vi sätter alla varsin etikett på det och bråkar om vilken som är rätt. Kristusmedvetande eller Buddhamind eller tio tusen andra varianter. Vad är rätt? Detta inre ljus som vi alla delar handlar inte om rätt/fel eller bra/dåligt. 

Detta inre ljus är uppmärksamheten som ligger till grund för alla erfarenheter. Hur kan uppmärksamheten någonsin trassla in sig i erfarenheternas komplicerade balansräkningar av rätt/fel, bra/dåligt, vackert/fult och alla andra oräkneliga dualismer?

Uppmärksamheten är ju källan till alla erfarenheter, den är början och slutet, Alfa och Omega. Varje föreställning vi kan erfara av Gud eller Enhet eller allomfattande kärlek är trots allt bara en erfarenhet i mängden. Måhända en mäktig sådan men fortfarande bara en erfarenhet. Erfarenheter är vad som gör livet komplicerat och religiösa erfarenheter är som bekant inte kända för att göra människors liv på jorden mindre komplicerade! 

Faktum är att vi människor faktiskt kan lyckats med konststycket att trassla in den rena uppmärksamheten i erfarenheternas snårskog. Detta är ett mysterium. Men det är ok. Ett mysterium är ett mysterium. 

Nu har som bekant allt ont något gott med sig. För har vi lyckats trassla in oss (vi är denna rena uppmärksamhet) så måste vi ju kunna "trassla ut" oss.  Det sker meddelst ett Alexanderhugg. Svärdet heter Vichara och är så vasst just för att det är så enkelt. Vi uppmärksammar själva uppmärksamheten. 

Det är allt som behövs. Men det fattar vi inte - det är för enkelt. Systemet behöver omprogrammeras för att härbärgera denna enkelhet. Och omprogrammering tar tid. 

Denna omprogrammering är emellertid inget vi behöver bekymra oss om. Det sker av sig självt. Och ju oftare vi praktiserar Vichara desto snabbare går det. Det är min erfarenhet. Och den gör mig glad och tacksam. Som en av få är jag faktist det - i grunden oerhört glad och tacksam. Vichara är alldeles för underbart för att jag skall kunna hålla det för mig själv. Samtidigt kan jag inte lära ut något som är för enkelt för att läras ut. Det handlar inte om lärande, det handlar om av-lärande. 

Det finns många som faktiskt kan prata om detta på ett bra sätt. En av dem är John Sherman. En annan som jag upptäckt nyligen heter Candice O´Denver. Hon är helt underbar och det finns ett nytt center i Sverige faktiskt. - www.greatfreedom.org - Jag är sååå innerligt tacksam att jag hittade Great Freedom. Candice bok är ljuvlig. Hennes sätt att skriva om denna enkelhet är just enkelt. Det är en glädje för mig att kunna hänvisa andra till Great Freedom. Samtidigt vet jag att jag inte bara kan hänvisa alla jag känner till Great Freedom. Jovisst kan jag, men till hur stor hjälp är det. Det är antagligen till lika stor hjälp som att åka runt med en bakrute-dekal med Jesus Lever. Väl menat är tyvärr inte hälften vunnet. 
För hjälpa vill jag fast jag vet att ingen behöver hjälp! Alla har vi allt det inom oss som behövs för att hjälpa hela världen. Vi är hela världen och vi är grunden till hela världen OCH VI ÄR ETT.

Och jag vet att detta språk kan och måste bli enklare. Jag känner tillit till att Vichara kommer slipa ner mitt språk. För det behövs. Så fort man blir exalterad och from och börjar mässa om att alla är ETT uppfattas det av många som ett hån. Jag vet det. För det är inte deras erfarenhet ... ÄNNU. Och alla måste mötas där dom är. Och då måste man lyssna. Och det vill jag. Och det gör jag. Och jag hör att Alla-Är-Ett-Jargongen inte är tillräckligt vass för att tränga igenom den tjocka hinna av illusoriskt, självskapat lidande som människor sitter fängslade i. Så är det. Men språket kommer till mig. 

Det tror jag. 

Om inte till mig så till andra. 

Det spelar ju i en absolut mening ingen som helst roll .... :) 

Vi är ju alla ett. ...

Men så skall jag sluta säga. 

Tror jag......

fredag, januari 23, 2009

"The Tipping Point" för "the story of me"

Hur länge kan vårt intresse för "the story of me" fortsätta att växa sig starkare? När vänder det? Och vad händer när det vänder?
Jag inser att detta är minerad mark och sätter därför upp en skylt med varning för moralism! Det bästa är nog att jag håller mig till min story. Fråga nr. 1: Har det vänt? 
Ärligt talat så är det hela lite oklart. Min story ändrade karaktär kring 2004 och blev alltmer en "andlig" version. (sedär, citationstecknen igen ... ) 

"The spiritual story of me"

2004 var därför ingen definitiv vändpunkt, det var mer ett rollbyte. - jag upplevde ett fantastiskt uppvaknande - är en del av samma gamla story, en uppgradering. Uppvaknandet i sig var en tillfällig paus.... ur vilken jag återkom med förnyad och aldrig tidigare skådad fascination över "the story of me". 

Jag skrev en bok om mitt fantastiska uppvaknande och vilka fantastiska konsekvenser detta fått för mig och mitt numera fantastiska liv.... Skickade runt den till nära och kära (i vissa fall mindre lyckat... ) Skickade den även till olika andliga lärare för att få en klapp på axeln och ett grattis och välkommen i gänget ... fast det insåg jag såklart inte då. Charlie Hayes - theeternalstate.org - svarade att han tyckte hela boken var nerlusad med me me me me me. Första person singalaris för hela slanten. Skärp dig Björn! Kom igen när du blivit torr bakom öronen, tyckte Charlie. 

Jag såg naturligtvis detta som ett bevis för att han själv inte var så långt kommen men idag ser jag att han naturligtvis hade en poäng. Jag var redan då så trött på alla dessa Advaita böcker där författarna tvingar sig till att slaviskt följa en politiskt korrekt agenda där allt bara händer helt spontant utifrån en universell intelligens och att det inte finns någon någonstans som har något att göra med någonting ... LOL 
jo, jag tyckte det var komiskt redan då. Jag ville inte köra en PK grej som alla andra utan tog det från första person singalaris. Jag skulle ju för fan skicka ut boken till släkt och vänner. Dom hade spärrat in mig om jag hållit mig till Advaita-reglerna. Boken var tokig nog som den var... oj oj oj

Har det då vänt? Nu ser jag det såhär. Uppvaknanden sker moment by moment. För mig finns det nu ingen som helst poäng med att önska sig att dessa ögonblick skall bli längre eller att de skall komma tätare. För längre och tätare tillhör "the story of me" som utspelar sig i tiden. 

- Dessa korta uppvaknanden varar för evigt men är över på några sekunder -

Ett minne och en tolkning av dessa evigheter skapas i den här personligheten. Jag har hört femtioelva gånger att man inte kan säga något om källan men nu börjar det sippra in, långsamt. Vad man kan säga något om är hur dessa minnen och tolkningar påverkar personligheten. Det kan inte vara fel att minnas och tolka källan för det sker av sig självt. Vad är poängen med att döma något som är oundvikligt? Påverkan på personligheten av dessa tolkningar och minnen är också oundviklig. 

Vad händer när tolkningarna och minnena av källan sipprar in? Jo, det vänder så sakteliga. The story of me drar fortfarande i mig. Men kraften är borta. Den har blivit blekare. Någonstans har jag trots allt passerat "the tipping point"......

Såhär ungefär .... Jajaja .... okej då ... det var väl dumt ... om du säger det .... spelar det så stor roll? ... tror inte det ... jag var en idiot .... jo, so what? .... be om ursäkt då ... javisst, inga problem .... no big deal .... du var var fantastisk ... jaså, so what? .... 

Hur kan det bli så? Är jag deprimerad? Jag fascineras återigen över likheten mellan detta och en depression. Har aldrig lidit av depression men känner till symtomen på nära håll. Detta är så nära. Det är som att min personlighet är en skugga, när ljuset börjar lysa på den glider den bort. Den tappar konturerna. Det är ingen riktigt bra liknelse. Men den får duga för nu. Måste runda av nu. Släppa denna story of me. Det är ok. 

onsdag, januari 21, 2009

VAD är uppmärksamheten? - är något helt annat än en fråga!

Pratade just med en kompis jag inte träffat på flera år. Då brann han för allt det som stavas uppvaknande, sanning, illusion, compassion, zen, advaita m.m.
Idag orkar han knappt längre prata om det. Mer än som ett avlägset minne. Men vi hade roligt ändå och skrattade mycket. Hans humor är intakt och han njuter av livet.

Jag vet inte hur det kunde bli så för honom för ingen resa är den andra lik. Hur går det för dig frågade han, håller du fortfarande på?
Jag berättade inte om den här bloggen. Jo, sade jag. Jag håller på med Awareness of Awareness. Det leder inte till någonting.... Orden bara kom. Och jag kände att dom var sanna. 
Han skrattade hejdlöst, tyckte jag var rolig. Det räckte för honom ... och för mig. Vi hade avhandlat ämnet Björns andliga sökande och inget mer behövde sägas där och då. 

Men det finns mycket mer att säga. Jag inser att det är precis det som är så befriande med Vichara-meditation. Det leder inte till någonting ... nada. Inga satoris, (det var hans stora grej ... satoris...) inga insikter, inga rus av bliss, inga fascinerande kundalini-fenomen. Det leder inte till någonting. Tvärtom. Däri ligger befrielsen.

Detta må vara svårsmält för många som jagar ting. Med ting menar jag inte materiella ting, jag menar "andliga" ting. Allt det sökare jagar är "andliga" statusprylar. Insikter är en sådan statuspryl. Vichara ger inga insikter. Åh vad jag tjatar. Jag hör det själv, men jag kan inte hålla tyst. Detta är för underbart. Jag är allt för lyckligt lottad för att behålla detta för mig själv. Om min kompis är intresserad på riktigt kan han googla på mig och hitta den här bloggen. Men det är han inte. Om han ser ord som luktar "andligt" så tappar han intresset. Jag vet inte vad jag skall tycka om det. Och det är ok... att inte veta alltså.

Just nu känner jag mig för första gången på länge hyfsat bekväm med att ha något att dela med mig av. Det är inte samma sak som att ha ett budskap, eller att vilja hjälpa, eller frälsa. Det är faktiskt precis så enkelt som det låter. Något att dela med sig av. Vichara. Denna enkelhet. 
Var är min uppmärksamhet? 
Och, där är den, i fingertopparna mot tangenterna. 
VAD är då denna uppmärksamhet?

Vad är uppmärksamheten?

Det låter som en fråga men är något helt annat
Vad? 
Jo, samma uppmärksamhet kan vila på alla frågor och alla svar och all avsaknad av svar. Om jag säger att uppmärksamheten är grunden och källan till allt - så vilar uppmärksamheten på just dessa ord och föreställningar. Djupare och djupare, högre och högre tar frågan mig. 
Vad är uppmärksamheten?
Den lyfter mig ur språkets dimma, symbolernas snårskog. Högre och högre.
Vichara lyfter upp mig ur känslornas snårskog. 

Tanken slår mig - jag predikar. Detta skulle kunna handla om Jesus. Upp, upp ur denna tanke lyfts jag av Vichara. 

Vad är uppmärksamheten som vilar på tanken - jag predikar. Detta är något helt annat än en fråga. Vad? Pröva.

Tanken slår mig. Varför håller jag på så här? Varför låter jag inte trötta sökare vila? Det gör jag visst. Vichara är en inbjudan. Till alla. Till dom som är trötta på att söka ... eller vila .... eller finna. 

Min kompis har funnit allt som går att finna. Jag lovar. Han höll på i 13 år. Som besatt. Han brann och han var bra. Han hjälpte många, mig bl.a. Det finns INTE en insikt eller upplevelse att uppbringa på den här planeten som han inte haft. 
Jag sade - "Awareness of Awareness som inte leder till någonting" ... "okej", sade han...." witnessing alltså". Han har gjort det också ... trodde han. Men frågan är om han någonsin gick djupt i det. Jag tror inte det. För det är ... hur skall jag säga detta utan att bli missförstådd ... det är alldagligt. Och min kompis är en äventyrare. Nu skall han ut och resa i flera månader, till exotiska platser. 

Vichara är ingen exotisk plats. Det är jag. Det är DU. Det är enhet.

... åh, enhet. Vi tror att vi letar efter enhet men det gör vi inte. För när vi finner den är den alldaglig. Och alltför få talar om för oss att det lönar sig att stanna i alldagligheten. John Sherman är en av dem. Adyashanti är en annan. Jag är så glad att jag har lyssnat på dom. 
Det finns så många som vill sälja enhet till oss. Eller sälja nånting. För vi vill köpa. 

Det är ingens fel att andligheten på många håll liknar ett dårhus - där kunderna vill köpa något dom inte vet vad det är, och säljarna vill sälja något dom heller inte vet vad det är. Blinda som leder blinda är ett annat sätt att utrycka saken. 

Men det vi redan har går inte att sälja. För vi ÄR ju enhet. Jaja, knip igen nu Björn, skulle min kompis säga, det där har vi hört till leda. Du är vad du söker .... bla bla bla fucking bla bla

Vad jag ser som glädjer mig oerhört - är att allt fler inser att det lönar sig att stanna i alldagligheten. Allt fler väljer att fira semester hemma om man säger så .... Det är sannerligen underbart. För den som ännu inte tröttnat på andlighetens dårhus ser det ut som om vi säljer vatten vid floden eller sand i öknen. Vi säger jag. Jo, jag börjar vänja mig vid tanken. Detta är vad jag vill göra. Och jag ser hur tydlig jag måste vara med att jag INTE säljer någonting.

Vichara går inte att sälja. Men samtidigt, jag kan inte hålla tyst om det. Inbjudan finns där. Jag vill visa på den. 
Nu är jag klar. För idag. För jag kommer inte kunna hålla tyst om Vichara. Eller vad jag nu väljer att kalla det.


måndag, januari 19, 2009

Inget kan stoppa mina tårar

I kommentarerna till de senaste inläggen har begreppet Shakti (kreativ energi, kärleksenergi) kommit upp - och hur vissa människor tycks utstråla mer sådan energi än andra. Då mindes jag ett märkligt fenomen. Jag såg en gång en video på Youtube som handlar om Amma (även kallad kram-gurun) Jag blev så djupt rörd att tårarna strömmade hejdlöst! Jag fattade inte hur detta kunde hända. Hallå, det är bara en indisk kvinna som kramar människor och så hör man vacker indisk musik. 

Min reaktion var totalt obegriplig för mig själv. 

Nu kom namnet Amma upp i kommenterarna och jag tänkte, jag måste kolla på den där videon igen och se om jag kan minnas vad som rörde mig så djupt den gången. Och det här är sjukt underbart ... jag började gråta:) 

Jag fattar ännu mindre nu, hur är det möjligt??

Det är bara en video med en indisk kvinna som kramar folk .... hallåååååå ...vad är det som händer här?



Fattar någon det här?
Mitt hjärta smälter likt is om våren. Detta är ett av livets underbara mysterier!!

lördag, januari 17, 2009

Är en 7-månaders baby medveten om sin uppmärksamhet?

Igår träffade jag en 7-månaders baby. Han blev genast rummet medelpunkt, alla blev förtrollade av hans tysta undervisning. Han satt där och dreglade och log emellanåt ett charmigt leende och tittade på någon av oss eller på en tavla eller på något annat som fångade hans uppmärksamhet.
Vad ÄR det med dessa små människor som är så fängslande? Utvecklingspsykologi i all ära men mitt intresse är uppmärksamheten. Hur funkar den hos vår 7-månaders Zen-mästare. Varifrån kommer den och hur funkar den. Vad är uppmärksamheten?
Såhär: Uppmärksamheten är energi på något vis. (vi struntar i detaljerna nu) När vi blir uppmärksam på våra tankar kan vi dra följande slutsats. Det finns inget avstånd mellan vår uppmärksamhet och tanken. Tanken formas i vår uppmärksamhet. Tanken består av uppmärksamhet som vibrerar med en mycket hög energi. Nu spekulerar jag .... Många anser att tänkandet utgör kronan på medv
etandets evolution. Jag köper det (men behåller kvittot ifall jag ångrar mig...) Isåfall är det ju inte konstigt att tankar har förmågan att fängsla oss. Nu menar jag fängsla på ett positivt OCH ett negativt sätt. Vår förmåga att tänka är en välsignelse och något "nyandligheten" å det grövsta förringar. Nog om det. Men samtidigt har den anti-intellektuella "nyandligheten" en oerhört viktigt poäng när dom demoniserar tänkandet. En poäng som i sig själv krävt en hög nivå av abstrakt tänkande ... vilket dom gärna glömmer.... :-) Tänkandet kan bli vår förbannelse eftersom det slukar all vår uppmärksamhet.
Om vi nu TÄNKER OSS vår 7-månaders Zenmästare så har inte många tankar bildats i hans hjärna. Dom som bildas är troligen mycket enkla. En gissning är att han tänker ... åh, jag vill ta på det där ... eller. ... åh, jag vill stoppa det där i munnen ...
Nu antar jag att tankar får högre energi och dragningskraft ju mer komplexa och abstrakta dom blir. Vår babys tankar har alltså låg energi och därför låg dragningskraft. Hans uppmärksamhet fängslas därför inte av dessa tankar.

That's it! Där har vi hela hemligheten. Det är därför vår baby liknar en Zen-mästare. Det mesta av hans uppmärksamhets-energi ligger i källan som "ren potential". Detta fascinerar oss. Det är därför han kan trollbinda ett helt rum fullt med vuxna utan att säga ett ord.

På precis samma sätt trollbinds vi av Eckhart Tolle när han ägnar sig åt tyst, ordlös, undervisning. Det finns en video med Tolle där han börjar med att sitta tyst i 15 minuter. Hur tusan kan detta energi-fenomen förmedlas via video???? Det övergår mitt förstånd. Men troligen väcker det minnen av något väldigt reellt hos oss. Vi kan läsa hans kroppsspråk och se att han är helt autentisk. Vi känner igen "ren potential" när vi ser den.

Under dessa 15 minuters tystnad utlämnar sig Tolle helt och hållet åt källans dragningskraft. Men han gör det medvetet. Det gör inte vår 7-månaders zenmästare.

Slutsatsen blir att vår 7-månaders charmtroll inte är medveten om sin uppmärksamhet. Han vilar i källan för att han inte kan göra något annat. Men ur denna vila skapas en oerhörd intelligens. För varje dag lär han sig något nytt. För varje dag blir hans tankar mer och mer komplexa.

Drömmen är ju att kunna dansa mellan källan och manifestationen. Och det kan vi. Det är en oerhörd ynnest. En gåva av obeskrivligt värde.
Men vi måste utsätta oss för källans dragningskraft. Om vi inte gör det så försummar vi våra möjligheter. Möjligheterna ligger i uppmärksamhetens källa. En källan som vi kan välja att titta på. En källa som stavas DU eller JAG.
Att titta på DIG är det enklaste som finns MEN samtidigt något av det svåraste. Om detta vill jag skriva. Jag återkommer.

onsdag, januari 14, 2009

Vichara är som Mindfulness med turbo

Jag sitter i soffan just nu med laptopen i knät. Jag hör datorns fläkt surra. Jag är uppmärksam på flera andra saker också men fläkten spelar huvudrollen. Jag har bestämt att det skall vara så. Jag har medvetet riktat uppmärksamheten mot detta ljud. Det har en lugnande effekt att medvetet rikta in sin uppmärksamhet på ett objekt som är enkelt och okomplicerat. 

Nu gör jag ett experiment. Jag öppnar sidan Google Nyheter och skummar rubrikerna, fastnar för getingboet av åsikter kring Marklunds roman Gömda, men tröttnar, ser i ögonvrån en recension från en konsert i konserthuset, läser några rader, skymtar en artikel om den segregerade staden göteborg men avbryter abrupt mitt experiment. På några få minuter har jag blivit stressad och orolig. 

Jag återgår till att medvetet rikta min uppmärksamhet på datorfläkten. Jag blundar också. På mindre än en minut är all stress som bortblåst. 

Nu prövar jag något nytt. Jag går till GP:s webtv och kollar på ett inslag om upploppen i Riga och ett annat från Gaza. Nu är jag ännu mer stressad än efter att ha läst om debatten kring Marklunds Gömda. 

Jag återgår till att medvetet rikta uppmärksamheten på, den här gången, känslan i mina fötter där dom vilar mot golvet. Lugnet återkommer.

Uppmärksamheten kommer någonstans ifrån och strömmar mot någonting, TV:n, fötterna eller tankarna kring en debattbok.

Varifrån kommer min uppmärksamhet? 
Vart tar den vägen efter att den lyst upp ett objekt?

Uppmärksamheten är som en ljus-källa. Den lyser på synintryck men också på ljud, smaker, lukter, känselintryck samt tankar och känslor. Är det allt?
Nej, uppmärksamhetens ljuskälla kan lägga märke till sig själv också. Det är då vi blir medvetna om att vi är uppmärksamma. 

Att vara medveten om sin uppmärksamhet (eller närvaro) är en urgammal formaliserad andlig övning inom Buddhismen som kallas Mindfulness. Tack vare läkaren Jon Kabat Zinn, har Mindfulness förpackats på ett sätt som är frikopplat från alla religiösa och mystika referenser och sprids nu som en löpeld över världen. Det har nämligen bevisats i studie efter studie hur otroligt välgörande Mindfulness är. Det botar allt från svåra depressioner med suicidrisk till utbrändhet till ... ja, möjligheterna tycks vara obegränsade. 

Det geniala med att avsiktligt rikta sin uppmärksamhet mot vissa objekt, är att vi först måste bli medvetna om vår uppmärksamhet. Det är denna medvetenhet som är poängen. Jag börjar ana att det är just denna del i Mindfulness som har så magiska egenskaper. Jag börjar se Mindfulness med nya ögon. För några år sedan var jag eld och lågor och funderade på att utbilda mig inom området. Men sedan tvärdog mitt intresse. Jag skall nu berätta varför.

Jag läste Adyashanti och Tolle och McKenna m.fl. och vad lär man sig då? Jo, känslan av att det finns ett separat "jag" här som upplever världen som separata objekt är en illusion. Det klingade sant och rimmade väldigt illa med Mindfulness där JAG medvetet skall rikta MIN uppmärksamhet mot olika objekt. Nu har jag genom John Sherman och gamle Ramana fått upp ögonen för Vichara. Jag ser att Vichara handlar om att ta Mindfulness ett steg till. Vad är detta sista steg? Jo det är att svara på frågan.

Varifrån kommer min uppmärksamhet? 

Det är INGEN spekulativ fråga. Ingen öppning på en filosofisk eller neurovetenskaplig debatt. Det är en oerhört enkel och praktisk fråga. Men frågan har, om den förblir enkel, en inneboende kraft som är oerhörd. 

Varifrån kommer min uppmärksamhet?

Låt se, den kommer från mig. Detta är det enkla och självklara svaret. I all sin enkelhet gjorde det mig tokig eftersom alla nonduality-böcker jag läst övertygat mig om att "jag" som ett separat subjekt är en illusion. Men det självklara svaret är ändå - uppmärksamheten kommer från mig. Ok, fine, - THEN, LOOK AT YOU - säger John Sherman. Han tillägger alltid med en dåres envishet, titta inte på ditt högre jag, eller ditt sanna jag, eller ditt I AM. Titta på dig själv befriat från all tänkbar jävla Advaita-jargong som någonsin vridit runt huvudet på dig och miljoner andra andliga sökare. Titta på DIG, ditt vanliga jag. Det jag som borstar tänderna på morgonen och tittar på TV på kvällen. 

Ok, då tittar jag väl på mig själv då. Och detta är det enklaste i världen och samtidigt det mest livgivande och befriande som finns .... OCH just därför .... det svåraste. För intellektet kan inte för sitt liv inse hur något så värdefullt kan vara så enkelt. 

Detta är allt vi behöver göra. När vi tittar på oss själva på detta enkla sätt är vi upplysta. Det kommer som en glimt. Den mest livgivande och befriande glimt som finns. Sedan gör vi det igen, och igen och igen. Inte för att det skall leda till ett mål utan för att tittandet i sig är själva målet. När vi tittar på oss själva är vi målet. Inte "i" målet utan VI ÄR MÅLET.

När jag tittar på mig själv ser jag inte ett subjekt som är lokaliserat någonstans inuti min hjärna eller i mitt hjärta eller i hara kring naveln eller var det vara månde. Allt jag ser är följande:

Låt mig ta Vichara-meditationen från början i tre steg.

1. jag frågar mig, var är min uppmärksamhet? Svar: utspridd lite varstans i rummet och i kroppen. Jag låter det vara så, utan att döma, en kort stund innan jag går vidare.

2. jag väljer att medvetet rikta uppmärksamheten mot ljudet från datorfläkten. Så snart jag märker att uppmärksamheten drar iväg mot andra objekt för jag varsamt tillbaka den till ljudet från datorfläkten. (Detta är grunderna i Mindfulness) När uppmärksamheten slagit sig till ro på ljudet, det kan ta en halv minut eller mer går jag vidare till steg 3. (Man kan också välja att öva Mindfulness under längre perioder vilket är väldigt välgörande men nu handlar det om Vichara)

3. Nu frågar jag mig, varifrån kommer uppmärksamheten? Jag känner uppmärksamheten som en ström av intelligent ljus som lyser på det objekt jag valt - ljudet från datorfläkten. Jag vänder mig nu inåt för att se efter varifrån detta intelligenta ljus kommer. ...

Det jag nu skall skriva är ett försök att sätta ord på något som inte låter sig fångas i ord. Sannolikt blir mitt verbala uttryck ett helt annat i morgon. 

... Då ser jag att denna ström av intelligent ljus flödar åt båda hållen samtidigt. Från källan till manifestationen OCH SAMTIDIGT från manifestationen tillbaka till källan. Uppmärksamheten är ALLTING samtidigt. Uppmärksamheten är HEL. Den innehåller både källan och manifestationen SAMT sitt eget flöde. Jag ÄR allt detta. Det finns inget annat. 

Visst ser jag mig själv. Men jag är något annat än jag trodde innan jag tittade. Varje gång är jag något annat än jag någonsin kunnat föreställa mig. Jag förundras var gång. Att titta på sig själv är förundran och tacksamhet. Tacksamhet över att få uppleva källans mysterium samtidigt som där finns en tacksamhet över att detta mysterium manifesterar sig på myriader av olika vis. 

Disclaimer: om detta för tankarna till narcissism har det skett en misstolkning. Att uppleva sig själv som underbar kan väl inom parentes sägas vara bästa tänkbara medicin mot narcissism. Behovet att blåsa upp sig själv och trycka ner andra på det manifesterade planet måste helt naturligt försvinna i ljuset av det mysterium som vi är.

Slutligen... 
... några fler ord om manifestationen. 
Nej förresten, det tar jag imorgon.


söndag, januari 11, 2009

Vichara (att utforska jag-känslans ursprung) Del 1

Utforska var jag-känslan har sitt ursprung. Det är allt man behöver för att vara upplyst. Det är INTE något man gör för att BLI upplyst. Faktum är att man ÄR upplyst när man utforskar jag-känslans ursprung. Detta är en urgammal metod som kallas Vichara. Hur har jag kommit i kontakt med denna excellenta övning? 

Jag fick mitt första uppvaknande 2004 på en retreat för den andlige läraren Nukunu - www.youarethat.dk . Papaji - www.avadhuta.com - var en av Nukunus lärare. Papaji (1910 - 1997) var elev till mannen på bilden - Ramana Maharshi (1879 - 1950) som anses vara den som gjorde den urgamla metoden känd för västerlänningar. - www.sriramanamaharshi.org - 

Jag vill nämna Papaji och Ramana för att jag "tvingats" inse att deras inverkan på västerländsk nyandlighet är monumental. Dom här gubbarna, hur exotiska dom än kan verka, har influerat i prinicip alla Satsanglärare och många andra långt utanför Satsangkretsar. Ramana kan nästan ses som en Gudfader tillsammans med Nisargadatta och några till. Jag har länge förnekat detta. Kolla bara in Ramana, där sitter han, liten och spinking endast iklädd någon sorts "blöja" MEN man skall inte missta sig på den här gubben. Han är en gigant. Jag har tvingats inse det. Och fastän han tillhör en för oss mycket exotisk kultur känner jag djupt för honom. Vördnad och respekt är otillräckliga ord. 

Jag vill också nämna John Sherman som jag ser som vår tids främsta advokat för Vichara. Han har kopplingar till Raman via sin lärare Gangaji - www.gangaji.org  - som var elev till Papaji som var elev till Raman. 

Jag tilltalas av att John Sherman alltid sätter Vichara i högsätet istället för, som otaliga andra lärare, sig själv. För mig känns det otroligt sympatiskt. Vichara är en väldigt praktisk och jordnära metod som egentligen inte kräver någon förståelse. Det är som John säger, - understanding is optional. Däremot krävs det vissa praktiska instruktioner. Allt man behöver veta finns i Ramanas böcker. Dom finns gratis på nätet allihopa. Kolla t.ex. här http://bhagavan-ramana.org/ramanabooks.html

Vad jag nu vill göra är att marknadsföra Vichara. Hur gör jag det bäst? Det vet jag ännu inte men känner tillit till att det kommer växa fram. 

Först vill jag betona att det finns andra metoder som säkert är lika excellenta, metoder som hjälpt mig mycket. Ta t.ex. Byron Katies -The Work. Jag kommer fortsätta göra The Work när det känns rätt. Men det finns ett värde i att fokusera. Det finns också ett värde i att flytta fokus när något dyker upp som ger ännu större resonans med ens personlighet. Detta har skett nu. Vi får se vad det blir av detta. Jag känner tillit till att Vichara kommer leda mina fingrar till rätt tangenter.


torsdag, januari 08, 2009

Subjektet

Det finns bara ett subjekt i en människa. Utifrån detta påstående ser jag på frågan varför jag någonsin varit rädd. I ett vidare perspektiv - varför någon människa någonsin skall behöva vara rädd. Vad betyder det att det bara finns ett subjekt här? För det första ställer det hela det andliga sökandet på huvudet. Sökandet efter "mitt sanna jag". Det finns bara ett jag. Och det är här nu. När jag gör som miljoner andra andliga sökare - söker efter mitt sanna jag - så söker jag ju efter ett objekt. Lyssna på tanken och rädslan - tänk om jag inte hittar mitt sanna jag! Lyssna på detta påstående. Lyssna vidare på tanken - tänk om jag letar efter mitt sanna jag på fel ställen - tänk om jag gör fel när jag letar efter mitt sanna jag. Lyssna på hur det låter. Dessa tankar är den andlige sökarens lidande.
Jag säger såhär. Om jag inte hittar mitt sanna jag så betyder det att jag inte hittar det objekt jag skapat i min fantasi. Jag finns alltid här. Jag säger detta påverkad av djup inspiration som jag fått av att lyssna på John Sherman. Om jag upplever att det är något fel på mig, att något fattas mig så upplever jag att det är något fel på det objekt jag skapat i min fantasi. Inga objekt kan skada mig - NEVER EVER.
Detta betyder INTE att jag är ett litet nav kring vilket allting snurrar. Det enda subjekt som finns här är inget nav. Ett nav är ett objekt, en idé jag skapat i min fantasi.
Detta betyder inte att jag är en gränslös medveten tomhet ur vilket allting uppträder. Även något sådant är ett objekt som jag skapat. Detta gäller alla möjliga bilder av vad det här subjektet är. Det jag är kan inte bli hjälpt eller skadat av några objekt. ALDRIG. Så rädsla och lidande kommer sig av att jag inte har klart för mig vad det subjekt jag är - i verkligheten ÄR. Jag försöker inte ens säga vad det här subjektet är - jag säger bara vad det inte är. Det är inte några objekt. Varken välsignade eller förbannade objekt.

onsdag, januari 07, 2009

Fy på dig Björn!

Jag är här. Jag är en liten separat varelse som sitter här och upplever världen. Det är dagsens sanning. 

Fy på dig Björn. Vad är det du säger!? 

Jag vet att jag borde uppleva att allt är ETT, jag vet att jag borde "leva" (som det så fint heter) insikten om egots natur och manifestera (som det ännu finare heter) djupa insikter i hur egot skapas och hur denna demon upplöses. Jag borde det. Men så är det inte.

Men du har ju skrivit en hel del inlägg som antyder att du kommit en bit på din andliga resa. 

Nu är det inte så ... det kanske var så då, men vad spelar det för roll nu? Nu är jag Björn, jag är den där killen som har tittat ut genom dom här ögonen i snart fyrtio år. Och jag finns här nu och världen finns där ute. Så är det.

Det kanske framstår så, men hur kan du vara säker på det?

Jag är säker. Det är faktiskt det enda jag någonsin varit riktigt säker på. Du får kalla det vad du vill. Kalla det dualism, kalla det separation, kalla det egots förbannelse, vad du vill, men det är det enda jag är säker på.

Det här gör mig lite förvirrad faktiskt, när man läste dina inlägg fick man intrycket att mevetandet hade vaknat i dig, att DET du verkligen är, dvs samma som jag och alla och ALLTING, vaknat upp ur dom där destruktiva drömmarna om separation och dualism. Varför skriver du sådana här saker?

För att jag inser att alla mina inlägg varit ett försök att undvika rädslan för livet.

Nej nu får du skärpa dig, så kan det ju inte vara. Rädslan för livet? Hur menar du? Menar du att personen Björn är rädd för livet? Det är klart han är, han är ju ett illusion, en demon, ett fiktivt ego som vet att han inte finns på riktigt och därför förtvivlat försöker hitta bevis för att han är verklig. DET skapar rädsla. Det är bara egot som kan känna rädsla. Somna inte om nu Björn. Gör mig inte besviken.

Jag orkar inte låtsas längre. Jag vill äntligen börja skriva som det är. Jag är jag och jag sitter här och skriver och jag är inte George W Bush, jag är inte Dalai Lama, jag är inte Nicholas Rockefeller i Zeitgeistfilmen. Jag är den som någon gång under sommaren 1969 började titta ut genom dom här ögonen. Kanske tidigare. Jag vet inte och minns inte vad som hände när jag låg i min mammas mage. Kanske visste jag redan då och jag är jag. Sedan mötte jag den här världen ... så full av färger och former och ljud och lukter och känselintryck. Jag stoppade saker i munnen och jag upptäckte att det var skillnad på saker. Jag förstod inte hur saker hängde ihop och alltihopa var väldigt fascinerande men också väldigt skrämmande. Efter hand började jag förstå hur saker hängde ihop men världen fortsatte att vara skrämmande. 

Jo men det där har vi ju alla gått igenom. Varför glömmer du bort ditt uppvaknande som du hade 2004 när du insåg att allt var ETT? Varför glömmer du bort alla dom andra mindre och större uppvaknandena som format dig fram till nu?

Var snäll och avbryt mig inte. Jag kommer till uppvaknandena. Som sagt hjälpte det inte att förstå hur världen hängde ihop. Den fortsatte att skrämma mig. Jag insåg att det var upp till mig att anpassa mig så att jag inte blev skadad eller sårad eller bortglömd eller utskrattad. Jag förstod att jag var tvungen att anstränga mig så att det inte märktes hur konstig jag var, hur annorlunda alla andra. Tanken på att andra skulle se hur konstig jag var skrämde mig alldeles särskilt eftersom dom då skulle stöta bort mig.

Men Björn, du skriver ofta om hur mycket du ogillar "psychobabble". Det här slår ju det mesta i den vägen. Vad håller du på med?

Jag försöker skriva något som är sant. Avbryt mig inte. Jag blev ganska bra på att spela normal. Men det tråkade ut mig. Det kändes som en fars. Jag började längta efter att vara mig själv. Sluta spela teater. Men sedan insåg jag att jag inte visste vem jag egentligen var. Jag visste inte hur jag skulle vara mig själv. Kanske hade jag glömt det. Så jag sökte mig till andra som också tröttnat på att låtsas. Det var ganska skönt ett tag tills jag insåg att dom också låtsades, dom var annorlunda men dom spelade också ett spel. Det var egentligen ingen skillnad. Jag gick från teatersällskap till teatersällskap men höll mig till dom som sysslade med "andlighet". Det andliga spelet.

Eländes elände, vart är det här på väg egentligen? Du är patetisk just nu, vet du det?

Jag tycker att jag äntligen är på väg att säga något som sant. Jag såg rädsla överallt. Jag såg hur hela min person var en väv av rädsla. En mask vars trådar var rädsla. 
Men sedan började fånga upp ett budskap. Här och var inom andligheten hörde jag saker som klingade som ljuv musik i mina öron. 

Åh äntligen, låt höra! 

Det var saker som hade att göra med ärlighet. Det hade att göra med att inte köpa någon annans sanning. Att det bara var jag, jag ensam, som kunde veta vad som var sant för mig.

Gäsp .... klichévarning!

Du är en rädd liten djävul. Vet du det. Du är fan rädslan själv. Nu kniper du käft!
En andlig lärare som heter John Sherman sade att det handlar om att bli fri från rädslan för livet. Många kallar detta för att bli upplyst eller bli uppvaknad. Men vad det egentligen handlar om är att bli fri från rädslan för livet. Dom som är fria på det sättet lyser på ett särskilt vis. Vi andra vill veta deras hemlighet. Så vi frågar dom. För vi tror att dom sitter inne med svaren. Men det enda man kan vara säker på med dessa personer är att dom är fria. Denna frihet ger enligt John Sherman inte automatiskt tillgång till förståelse för vad som hänt dom själva eller hur andra kan uppnå denna frihet från rädsla. Men dom gör så gott dom kan med sina förklaringar och sina välmenta råd. Och vi gör så gott vi kan för att bli kopior av dom. Så om dom säger att dom inte har något ego, ja då försöker vi att bli av med vårat ego. 
Men vad vi inte ser är att förståelse inte ger frihet OCH att vice versa - FRIHET INTE GER FÖRSTÅELSE. Det funkar åt båda hållen. Vi kan inte resonera oss fram till frihet från rädsla. Det skriver dom flesta under på. Men dom flesta tror däremot att den som är fri från rädsla kan resonera sig fram till hur dom blev det eller hur vi kan bli fria. .... FEL .... Det funkar inte så. John Sherman fick mig att se det. 

Intressant ... nu börjar det brännas här känner jag!

Ja, precis. Nu bränns det. Men det finns en slutsats vi kan dra av detta. Det handlar om att tänka själv. Och det handlar om att vara ärlig och sluta låtsas. Det handlar om att möta rädslan och titta på den och inte vika en tum. Och min rädsla är inte din rädsla. Alltså kan min frälsning inte vara din frälsning. Adyashantis förståelse kan aldrig bli min förståelse. 
- OBS, nu måste jag i ärlighetens namn säga något väldigt viktigt här". Det är just detta som är storheten med Adyashanti. Han betonar detta om och om igen. Just dom här klichéerna om du så vill. Tänk själv OCH var ärlig. Det är nästan kärnan i Adyashantis budskap. Sådana saker klingar sant för mig. Jag vet att Buddha också hade detta som en käpphäst. Tänk själv och tro ALDRIG på vad jag säger. Kommer inte ihåg om Jesus också sade det men det är jag övertygad om. Alla lärare värda namnet bör enligt mig säga det för det är det sannaste jag någonsin hört någon lärare säga. Sant för mig alltså. Men vem annars skall jag använda som måttstock?? 

Så när jag känner att något är sant men hör en röst (ett andligt överjag) som säger, - neej, det stämmer inte med hur det skall upplevas. Då finns det bara en sak att göra. Be överjaget att dra dit pepparn växer. 
Åter till rädslan, åter till behovet att göra rätt och vara rätt och tänka rätt och känna rätt .... för att bli godkänd. FUCK IT!!!!
Behovet alltså. Såhär är det. Och detta vet jag. Jag spekulerar inte nu. Filosoferar inte. Antar inte. Jag sjunger ut sanningen klarare än jag någonsin tidigare gjort.
OM ...... om jag tänker fel, förstår fel, känner fel och gör fel ..... så har det ingenting att göra med sanningen. För jag är här nu. JAG .... ÄR .... HÄR .... NU
Det är ALLT som är sant. Allt annat är lögn och förbannad dikt. 

OCH DÅ, när jag håller mig till det som är sant, då finns ingen rädsla. Det är medicinen. Medicinen mot rädsla. Sanningen gör mig fri. Inga jävla teorier. Inga smarta metoder. Bara sanningen. Och den är enkel. Så gudomligt enkel. Jag är här nu. PUNKT. Allt annat flyter omkring. Som dimma, som rök. Enhetsupplevelser kommer och går. Insikter haglar tätt. Men dom sjunker undan. Plötsligt finner vi oss i en situation av stor förvirring och rädsla. Vart tog alla insikter vägen????? HALLÅÅÅÅ alla mina underbara insikter. VAR ÄÄÄÄÄÄÄR NI??????????????????????????????
Gone ... fuckin gone. Som sagt, dom kommer och går. Men JAG består. Jag är här nu. Alltid. NU. HÄR. ALLTID. Det är sanningen. Och det, det är allt som betyder något. 

Jag skrev punkt, men jag är inte klar. Inte riktigt. Det finns en sak kvar.
När vi är i sanningen. I enkelheten. Då kan vi möta livet utan rädsla. Och då strömmar förundran och tacksamhet över oss. Då jublar jag. Eller gråter. Men i gråten finns ett jubel. För det är alltsammans ett BLOODY MIRACLE. Blodet som strömmar genom mina ådror. Hjärtat som slår. Mobiltelefoner och GPS och internet och bloggar och ansikten vi känner igen och älskar och ansikten vi inte känner igen och älskar och skönhet som får oss att jubla och fulhet som får oss att ..... jo .... och det är miraklet ... jubla. Allt får oss att jubla. Det bubblar ... av liv.... av förundran... och bottenlös tacksamhet.
Världen som var så skrämmande med så många färger och ljud och lukter och obegripliga saker blir .... a ride ... a wild and amazing och miraculous ride. I love that ride. I love my life. I love.
Det är ockå sant. Jag är här nu ... och jag älskar livet. Det är sant.

tisdag, januari 06, 2009

Kritik av filmerna Zeitgeist The Movie och Zeitgeist Addendum

Har nu sett de omtalade Zeitgeistfilmerna flera gånger och börjat smälta dem. För er som inte sett dessa filmer skall jag göra en extremkort synopsis. - Om det inte vore för en klick "elaka" bankirer som sitter och planerar ett övertagande av världen (New World Order) skulle vi kunna skapa paradiset på jorden nu. På grund av de "elaka" bankirerna måste vi stå ut med krig och allehanda jämmer och elände. 
Filmerna finns att ladda ner gratis vilket är tur eftersom filmmakarnas utopi är ett samhälle utan pengar. http://www.zeitgeistmovie.com/

Jag motstår frestelsen att uppehålla mig vid ändlösa detaljer kring allt som är intressant och upplysande i filmerna och tillika projektet att kritiskt ifrågasätta filmmakarnas källor och fakta. För den som är intresserad av detta finns en intressant ingång här http://www.geocities.com/CapitolHill/Senate/3616/FedReserveFacts.html
Jag skall tillstå att jag är öppen för att det mesta av det filmerna berättar kan vara sant och riktigt MEN att det inte hjälper så långt. För problemet ligger inte på faktaplanet, det ligger på medvetande-nivåplanet.

Plötsligt hittade jag kärnproblemet (för mig) i det filmerna lyfter fram. Man visar en intervju med en filmproducent (om jag minns rätt) som fick möjlighet att bli personligen bekant med en man ur familjen Rockefeller. Rockefeller är en av de familjer som utpekas som syndabockar i den här typen av konspirationsteorier. Denne Rockefeller avslöjade för filmproducenten hur han varit med om att inscensätta diverse djävulska planer vars huvudsyfte var att stärka familjen Rockefellers makt, inflytande och rikedomar. Filmproducenten frågade något i stil med - Men hur kan ni göra så här om det orsakar det amerikanska folket en massa lidande?? Rockefeller-mannen svarade något i stil med (fan, jag borde citera ordagrant inser jag men det kommer ändå mynna ut i min tolkning...) ..... Varför bryr du dig om folket, skit i dom och se till så att du och din familj får det bra. Fortsättningen på historien är att filmproducenten blev skrämd av detta uttalande och sade upp bekantskapen.
Här har vi kärnproblemet - Bankirernas medvetande-nivå. Och VEM konsulterar jag när vi pratar medvetande-nivåer? Jo, Ken Wilber. Han är för mig mästaren när vi pratar den här typen av problemställningar. Jag har läst mycket Ken Wilber de senaste dagarna och detta är vad jag kommit fram till.

Bankirerna lever i en värld som i mycket liknar den värld våra förfäder levde i där man drog runt i klaner och krigade mot varandra. De värden som stod högt på den tiden var list, mod och styrka. Man älskade sin familj. Medvetandet omfattade familjen och familjens allierade men inte mer. Vi pratar om ett väldigt begränsat medvetande. En begränsad kärlek. Jag skall försöka redogöra för det här utan att gå in i en massa teorier kring psykologisk och kognitiv utveckling med alla dess facktermer och referenser till gubbar som Piaget och Habermas och många andra. 
Varför älskar vissa människor bara sin familj eller sin klan eller sitt gäng? Tänk er samtidigt att vi pratar MC-gäng här men att skillnaden är att bankirerna rent kognitivt är tusen gånger mer avancerade. Man kan nämligen på ett kongitivt plan vara oerhört avancerad, utan att förmågan till empati och förståelse för andra (på ett känslomässigt plan) behöver befinna sig där. Emotionellt kan man vara en grottmänniska samtidigt som man kognitivt är kvantfysiker.
Rockefeller-mannens problem är att han INTE KAN känna något för "folket". Han förstår att andra ser till allas bästa men han kan inte känna det. Han kan förstå att det finns andra världen i livet en makt och pengar men han kan inte känna något för dessa värden. 

Hans problem och därmed världens problem (om vi antar att filmernas budskap är trovärdigt) är en oförmåga hos bankirerna. En oförmåga att bry sig om andra än sin familj. 

Nu kan vi gå direkt på lösningen (som jag ser den) vilket är en annan än den som presenteras av filmmakarna. För i filmerna uppmanas vi att sluta droga oss med religion och underhållning, vi uppmanas att se vårt beroende av lönearbete för vad det är - ett slavgöra påtvingat av bankirernas penningpolitik. Vi uppmanas att bli arga och sluta med att passivt underkasta oss all den kontroll och övervakning vi utsätts för som syftar till att kontrollera och styra oss. Vi uppmanas att vara kreativa och brinna för visionen av ett samhälle utan pengar och utan de olika religionernas söndrande egenskaper. Vi uppmanas att se att vi alla är ett, att jorden tack vare dagens teknologi kan producera mat och energi i överflöd åt alla och att paradiset på jorden är möjligt. Vi uppmanas att se att jordens överflöd tillhör alla.

Lek med tanken att DU, just du, fick chansen att träffa dom här bankirerna och ge din syn på vad som är på gång. Anta att du var påläst till tusen och visste allt om deras illvilliga och superlistiga planer för världsherravälde. Vad skulle du säga och HUR?
Det är ju detta som är knäckfrågan. HUR skall vi prata med dom här mäktiga männen (och kvinnorna) För dom vet ju redan vad vi tänker och tycker. Dom läser våra mejl och sms och scannar webben dagligen (FRA) Dom vet allt om hur vi tänker. Då är frågan, hjälper det? Hjälper det att dom ser att vi är arga och att vi genomskådar hur dom tänker?

Vad är det som terroristerna från arabländer sagt i alla år? USA är satan och USA måste bekämpas. Det är vad självmordsbombarna sagt i en massa år. Så vad är så nytt med Zeitgeist. Vad hjälper det att vi också blir arga. Är inte självmordsbombare från arabländer arga nog? Har det hjälpt?

Låt oss nu gå på lösningen. Den ligger som jag ser det i HUR vi skulle prata med bankirerna om vi fick chansen att träffa dom. Vad skulle vi i filmproducentens ställe säga när Rockefeller-mannen sade - skit i folket, se till så att du och din familj får det bra. Vad skulle du svara?

Låt se, vad skulle jag själv svara. Ärligt talat, jag vet inte. Jag tror att jag (tyst inom mig) skulle göra The Work. Jag skulle fråga mig, är det sant att den här mannen borde bry sig om folket? 
(en inre dialog skulle följa)
- Ja det bör han, han borde inse att mänskligheten är EN organism, att vi alla tillsammans kan skapa ett paradis på jorden.
- Kan du vara absolut säker på att det är sant?
- Jaa.
- Hur skulle du känna inför den här mannen om du inte tänkte dom här tankarna?
- Kanske att han var en man som bryr sig om sin familj... kanske ... men jag skulle ha svårt att glömma vem han var.
- Men om du för en kort sekund kunde glömma det, om du för en kort sekund bara kunde se en man som älskar sin fru, sina barn och sin familj, en man som ville att dom skall få trygghet och rikedom, att dom skall få det BRA. Hur skulle du se på den mannen då?
- Som en jämlike kanske. Som en man jag kunde tycka om.

Och efter detta korta The Work, så ser jag i blixtbelysning att det är precis så jag måste se den här mannen (om min andlighet skall ha någon förankring i verkligheten). Jag ser också att det är det enda sätt på vilket jag någonsin skulle kunna nå honom och få honom att växa. Växa genom kärlek. För jag tillhör inte hans familj. Jag är inte hans vän. Jag tillhör "folket" som han skiter i. Men om han bara börjar att öppna sitt hjärta och vidga sin krets av omtanke lite, lite grand, då är han såld. Då finns det ingen hejd. Det är kärleken som kan öppna bankirernas hjärtan. Och vad är kärlek? Jo, det är att se att han är jag. Att jag kunde vara han. ATT JAG ÄR HAN. Att jag också bryr mig om min familj. Att jag också vill att dom skall ha det bra. Att jag också vill känna mig trygg och slippa oroa mig. 

Jag vet att allt detta låter sockersött, som en NewAge-tomte på speed, men det är dagsens sanning. Det är mitt jobb att se att Rockefeller-mannen är JAG. Att han inte borde vara på något annat sätt NU. För han är verkligheten. Och verkligheten är perfekt som den är ... NU. Det är kärlek. Jag vet att jag citerar Byron Katie vilt men det klingar klockrent i mitt hjärta. ..... först när jag älskar att Rockefeller-mannen skiter i folket NU ...... så öppnar jag mitt hjärta för honom och möjliggör för honom att öppna sitt för mig. För just nu (förutsatt att han och jag sitter på ett fik just NU...) är jag hans öppning till en högre medvetandenivå OCH han är min öppning. Jag pratar om den medvetande-nivå där vi är ETT.

Och HUR, hur skall jag OCH HAN kunna komma närmare denna högre medvetande-nivå om jag demoniserar honom, om jag separerar mig från honom och säger att han har fel och borde ändra sig?
Vad jag kan säga är att han KAN ändra sig, han kan öppna sitt hjärta, han KAN släppa sin rädsla för att förlora kontroll och trygghet vilket han söker i form av MAKT och RIKEDOM. Han har dessa möjligheter. Hur får man människor att förverkliga sina möjligheter? Jo, genom att tro på dom.

Ojojoj, jag känner hur det hela drar iväg till en sockersöt tirad om kärlekens kraft men jag kan inte hjälpa det. Jag säger att den är sockersöt för att jag fortfarande i någon mån misstror den. Kan det vara så enkelt frågar jag mig? Men sedan inser jag att det inte är enkelt. 

DET ÄR FAN inte enkelt att älska Rockefeller-mannen!!!!! Det är inte enkelt att acceptera honom som han är nu. För då måste jag acceptera MIG som jag är nu, full av hat och ilska. Jag måste möta mitt eget behov av trygghet och kontroll. För det är samma behov som driver Rockefeller-mannen. Vi drivs av samma behov. Vi ÄR samma. 

Byron Katies The Work. Det är en möjlig lösning. Just nu, just här. Innan jag har funnit frid i mitt förhållande till Zeitgeistfilmerna KAN JAG INTE begära att Rockefeller-mannen skall finna frid och släppa sitt begär efter makt och pengar. Jag måste börja HÄR och NU.

fredag, januari 02, 2009

Kan skrivande vara en meditation?

Vad vill jag med min blogg under 2009? 
Jag vill fortsätta skriva här. Men vad skall jag fokusera på? 

Jag vill försöka förvandla skrivande till en meditation. Jag börjar nu. Jag skriver ingenting. Tar bort fingrarna från tangentbordet. Tittar på den vita bakgrunden. Vad dyker upp?
Ett ord dyker upp ... subjektet. 

För mig är subjektet ett objekt. 

Denna min sista mening föder tankar och känslor. Rädsla för hur det skall tas emot av dig som läser nu. Rädsla för att du hellre vill läsa om något annat. T.ex. en underbar vision om en ny och bättre värld och konkret förslag på hur vi kan förverkliga denna nya värld. Dessa tankar och känslor skapar ett virrvarr i mig. Inte ett negativt virrvarr utan ett stimulerande virrvarr där jag hoppar från tråd till tråd och nystar och sorterar.

Jag behöver fokus. Tillbaka till meningen - för mig är subjektet ett objekt. Jag sitter stilla. Tankarna virvlar omkring men blir mer avlägsna nu. Jag följer min andning. En ny mening som lyser kommer till mig. Objekten befinner sig olika långt ifrån källan. Min andning är närmare källan än vad mina tankar är. Det enklaste är närmast källan. Det mest ursprungliga är närmast källan. Tankar utgör kronan i den mänskliga manifestationen. Dom kom sist. Dom har störst komplexitet. Man skulle kunna säga att dom är vackrast. På samma sätt som blomman är vackrast på en växt men befinner sig längst ifrån fröet och roten. 

Källan är fröet till all manifestation och tillika dess rot. I fröet finns allting men det har ännu inte manifesterats. 

Jag blundar och för samman mina handflator. Stillhet och frid strömmar igenom mig. Jag vill vara här nu. Dom andra sitter en trappa ned och tittar på "På Spåret". Dom är i mig. Jag omsluter dom med min frid. 

Nu är jag tillbaka. En lång stund av benådad stillhet. Jag skriver sällan om detta inser jag. Det vill jag skriva om 2009. Den tacksamhet som strålar ur varje cell. Det är en del av mitt liv lika mycket som grubblerierna. Tack allting ifrån allting. 

Åter till subjektet. Det står klart för mig att allting finns i mig. Min älskade familj som sitter där nere och ser "På Spåret" finns i mig. Hur skulle det kunna vara på något annat vis? Så jag är inget subjekt och jag har ingen relation till min familj. NU i detta benådade ögonblick omsluter jag alla objekt. Det finns inget subjekt. Och när objekten omsluts förvandlas dom till ENHET. DET är allt som finns NU.

Tanken dyker upp: Nu skall jag snart gå ner till dom andra och börja relatera. Gå in i den drömmen. Då skapas subjektet. Ur ALLT eller inget.
UA-3343870-1