onsdag, januari 07, 2009

Fy på dig Björn!

Jag är här. Jag är en liten separat varelse som sitter här och upplever världen. Det är dagsens sanning. 

Fy på dig Björn. Vad är det du säger!? 

Jag vet att jag borde uppleva att allt är ETT, jag vet att jag borde "leva" (som det så fint heter) insikten om egots natur och manifestera (som det ännu finare heter) djupa insikter i hur egot skapas och hur denna demon upplöses. Jag borde det. Men så är det inte.

Men du har ju skrivit en hel del inlägg som antyder att du kommit en bit på din andliga resa. 

Nu är det inte så ... det kanske var så då, men vad spelar det för roll nu? Nu är jag Björn, jag är den där killen som har tittat ut genom dom här ögonen i snart fyrtio år. Och jag finns här nu och världen finns där ute. Så är det.

Det kanske framstår så, men hur kan du vara säker på det?

Jag är säker. Det är faktiskt det enda jag någonsin varit riktigt säker på. Du får kalla det vad du vill. Kalla det dualism, kalla det separation, kalla det egots förbannelse, vad du vill, men det är det enda jag är säker på.

Det här gör mig lite förvirrad faktiskt, när man läste dina inlägg fick man intrycket att mevetandet hade vaknat i dig, att DET du verkligen är, dvs samma som jag och alla och ALLTING, vaknat upp ur dom där destruktiva drömmarna om separation och dualism. Varför skriver du sådana här saker?

För att jag inser att alla mina inlägg varit ett försök att undvika rädslan för livet.

Nej nu får du skärpa dig, så kan det ju inte vara. Rädslan för livet? Hur menar du? Menar du att personen Björn är rädd för livet? Det är klart han är, han är ju ett illusion, en demon, ett fiktivt ego som vet att han inte finns på riktigt och därför förtvivlat försöker hitta bevis för att han är verklig. DET skapar rädsla. Det är bara egot som kan känna rädsla. Somna inte om nu Björn. Gör mig inte besviken.

Jag orkar inte låtsas längre. Jag vill äntligen börja skriva som det är. Jag är jag och jag sitter här och skriver och jag är inte George W Bush, jag är inte Dalai Lama, jag är inte Nicholas Rockefeller i Zeitgeistfilmen. Jag är den som någon gång under sommaren 1969 började titta ut genom dom här ögonen. Kanske tidigare. Jag vet inte och minns inte vad som hände när jag låg i min mammas mage. Kanske visste jag redan då och jag är jag. Sedan mötte jag den här världen ... så full av färger och former och ljud och lukter och känselintryck. Jag stoppade saker i munnen och jag upptäckte att det var skillnad på saker. Jag förstod inte hur saker hängde ihop och alltihopa var väldigt fascinerande men också väldigt skrämmande. Efter hand började jag förstå hur saker hängde ihop men världen fortsatte att vara skrämmande. 

Jo men det där har vi ju alla gått igenom. Varför glömmer du bort ditt uppvaknande som du hade 2004 när du insåg att allt var ETT? Varför glömmer du bort alla dom andra mindre och större uppvaknandena som format dig fram till nu?

Var snäll och avbryt mig inte. Jag kommer till uppvaknandena. Som sagt hjälpte det inte att förstå hur världen hängde ihop. Den fortsatte att skrämma mig. Jag insåg att det var upp till mig att anpassa mig så att jag inte blev skadad eller sårad eller bortglömd eller utskrattad. Jag förstod att jag var tvungen att anstränga mig så att det inte märktes hur konstig jag var, hur annorlunda alla andra. Tanken på att andra skulle se hur konstig jag var skrämde mig alldeles särskilt eftersom dom då skulle stöta bort mig.

Men Björn, du skriver ofta om hur mycket du ogillar "psychobabble". Det här slår ju det mesta i den vägen. Vad håller du på med?

Jag försöker skriva något som är sant. Avbryt mig inte. Jag blev ganska bra på att spela normal. Men det tråkade ut mig. Det kändes som en fars. Jag började längta efter att vara mig själv. Sluta spela teater. Men sedan insåg jag att jag inte visste vem jag egentligen var. Jag visste inte hur jag skulle vara mig själv. Kanske hade jag glömt det. Så jag sökte mig till andra som också tröttnat på att låtsas. Det var ganska skönt ett tag tills jag insåg att dom också låtsades, dom var annorlunda men dom spelade också ett spel. Det var egentligen ingen skillnad. Jag gick från teatersällskap till teatersällskap men höll mig till dom som sysslade med "andlighet". Det andliga spelet.

Eländes elände, vart är det här på väg egentligen? Du är patetisk just nu, vet du det?

Jag tycker att jag äntligen är på väg att säga något som sant. Jag såg rädsla överallt. Jag såg hur hela min person var en väv av rädsla. En mask vars trådar var rädsla. 
Men sedan började fånga upp ett budskap. Här och var inom andligheten hörde jag saker som klingade som ljuv musik i mina öron. 

Åh äntligen, låt höra! 

Det var saker som hade att göra med ärlighet. Det hade att göra med att inte köpa någon annans sanning. Att det bara var jag, jag ensam, som kunde veta vad som var sant för mig.

Gäsp .... klichévarning!

Du är en rädd liten djävul. Vet du det. Du är fan rädslan själv. Nu kniper du käft!
En andlig lärare som heter John Sherman sade att det handlar om att bli fri från rädslan för livet. Många kallar detta för att bli upplyst eller bli uppvaknad. Men vad det egentligen handlar om är att bli fri från rädslan för livet. Dom som är fria på det sättet lyser på ett särskilt vis. Vi andra vill veta deras hemlighet. Så vi frågar dom. För vi tror att dom sitter inne med svaren. Men det enda man kan vara säker på med dessa personer är att dom är fria. Denna frihet ger enligt John Sherman inte automatiskt tillgång till förståelse för vad som hänt dom själva eller hur andra kan uppnå denna frihet från rädsla. Men dom gör så gott dom kan med sina förklaringar och sina välmenta råd. Och vi gör så gott vi kan för att bli kopior av dom. Så om dom säger att dom inte har något ego, ja då försöker vi att bli av med vårat ego. 
Men vad vi inte ser är att förståelse inte ger frihet OCH att vice versa - FRIHET INTE GER FÖRSTÅELSE. Det funkar åt båda hållen. Vi kan inte resonera oss fram till frihet från rädsla. Det skriver dom flesta under på. Men dom flesta tror däremot att den som är fri från rädsla kan resonera sig fram till hur dom blev det eller hur vi kan bli fria. .... FEL .... Det funkar inte så. John Sherman fick mig att se det. 

Intressant ... nu börjar det brännas här känner jag!

Ja, precis. Nu bränns det. Men det finns en slutsats vi kan dra av detta. Det handlar om att tänka själv. Och det handlar om att vara ärlig och sluta låtsas. Det handlar om att möta rädslan och titta på den och inte vika en tum. Och min rädsla är inte din rädsla. Alltså kan min frälsning inte vara din frälsning. Adyashantis förståelse kan aldrig bli min förståelse. 
- OBS, nu måste jag i ärlighetens namn säga något väldigt viktigt här". Det är just detta som är storheten med Adyashanti. Han betonar detta om och om igen. Just dom här klichéerna om du så vill. Tänk själv OCH var ärlig. Det är nästan kärnan i Adyashantis budskap. Sådana saker klingar sant för mig. Jag vet att Buddha också hade detta som en käpphäst. Tänk själv och tro ALDRIG på vad jag säger. Kommer inte ihåg om Jesus också sade det men det är jag övertygad om. Alla lärare värda namnet bör enligt mig säga det för det är det sannaste jag någonsin hört någon lärare säga. Sant för mig alltså. Men vem annars skall jag använda som måttstock?? 

Så när jag känner att något är sant men hör en röst (ett andligt överjag) som säger, - neej, det stämmer inte med hur det skall upplevas. Då finns det bara en sak att göra. Be överjaget att dra dit pepparn växer. 
Åter till rädslan, åter till behovet att göra rätt och vara rätt och tänka rätt och känna rätt .... för att bli godkänd. FUCK IT!!!!
Behovet alltså. Såhär är det. Och detta vet jag. Jag spekulerar inte nu. Filosoferar inte. Antar inte. Jag sjunger ut sanningen klarare än jag någonsin tidigare gjort.
OM ...... om jag tänker fel, förstår fel, känner fel och gör fel ..... så har det ingenting att göra med sanningen. För jag är här nu. JAG .... ÄR .... HÄR .... NU
Det är ALLT som är sant. Allt annat är lögn och förbannad dikt. 

OCH DÅ, när jag håller mig till det som är sant, då finns ingen rädsla. Det är medicinen. Medicinen mot rädsla. Sanningen gör mig fri. Inga jävla teorier. Inga smarta metoder. Bara sanningen. Och den är enkel. Så gudomligt enkel. Jag är här nu. PUNKT. Allt annat flyter omkring. Som dimma, som rök. Enhetsupplevelser kommer och går. Insikter haglar tätt. Men dom sjunker undan. Plötsligt finner vi oss i en situation av stor förvirring och rädsla. Vart tog alla insikter vägen????? HALLÅÅÅÅ alla mina underbara insikter. VAR ÄÄÄÄÄÄÄR NI??????????????????????????????
Gone ... fuckin gone. Som sagt, dom kommer och går. Men JAG består. Jag är här nu. Alltid. NU. HÄR. ALLTID. Det är sanningen. Och det, det är allt som betyder något. 

Jag skrev punkt, men jag är inte klar. Inte riktigt. Det finns en sak kvar.
När vi är i sanningen. I enkelheten. Då kan vi möta livet utan rädsla. Och då strömmar förundran och tacksamhet över oss. Då jublar jag. Eller gråter. Men i gråten finns ett jubel. För det är alltsammans ett BLOODY MIRACLE. Blodet som strömmar genom mina ådror. Hjärtat som slår. Mobiltelefoner och GPS och internet och bloggar och ansikten vi känner igen och älskar och ansikten vi inte känner igen och älskar och skönhet som får oss att jubla och fulhet som får oss att ..... jo .... och det är miraklet ... jubla. Allt får oss att jubla. Det bubblar ... av liv.... av förundran... och bottenlös tacksamhet.
Världen som var så skrämmande med så många färger och ljud och lukter och obegripliga saker blir .... a ride ... a wild and amazing och miraculous ride. I love that ride. I love my life. I love.
Det är ockå sant. Jag är här nu ... och jag älskar livet. Det är sant.

6 kommentarer:

  1. Hatten av. Det var det första riktigt långa inlägget av dig som jag verkligen läste varje ord i (annars skummar jag bara när du blir för långrandig).

    För mig är livet hela tiden en dans mellan min rädsla för att leva och kärleken till livet. Och har inget med döden att göra...

    Jag tror också att var och en får hitta sin sanning, vad vi kan göra är att ge fler perspektiv, öka varandras mod och kanske, med lite vilja, hitta någon att hålla oss i handen på vägen.

    Fridens lilja!
    /Alexandra

    SvaraRadera
  2. Telluselle!
    Dansen mellan rädslan för livet OCH kärleken till livet. Javisst, den sistnämnda har ju hela tiden funnits där hos mig också. Men när jag tittar tillbaka kan det kännas som att jag oftast har livet på en armlängds avstånd, så att jag kan hålla koll på det som händer - är jag på rätt väg? du vet, eller skall det kännas såhär när jag är på rätt väg? Denna förbannade osäkerhet. Jag är faktiskt inte så osäker längre i vanliga livet MEN det kan bero på att jag inte har någon energi kvar till det, jag har fullt upp med att hålla koll på om jag är accepterande, öppen, ärlig, NÄRVARANDE, ja RÄTT helt enkelt, rätt på andligt sätt:-)
    Du, jag förstår mycket väl att du skummat mina långa inlägg:-) Jag har liksom skummat när jag skrivit dom:-)
    Tack för din respons och jag håller med, vi kan verkligen hjälpa varandra FASTÄN vi måste göra jobbet själva.

    SvaraRadera
  3. Björn! Vilken text, vilka ord! Satt som klistrad och läste hela vägen till slut. JA! Vi är här NU, det är det enda som betyder något. Så vackert du formulerar det.

    Jag håller ju på med Adya bok just nu och växlar mellan att lyssna på hans föredrag. Prövar och omprövar det han säger. Ju mer jag lyssnar och läser, desto mer avskalad känner jag mig. Det är som om jag tappat orden lite, det känns som om det bor en stor mäktig tystnad inom mig, en närvaro som iakttar allt. Märklig och häftig känsla på samma gång. Kan bara stanna i den och se vart det tar vägen.

    Och så frågan som jag ständigt återkommer till just nu: vill jag verkligen bli upplyst? Det som jag trott att jag velat och brunnit för. Men just nu vet jag inte, nej jag vet faktiskt inte. Är jag rädd? Jag vet inte det heller. Vet inte ens vart det här tar vägen. Men intressant är det, förbaskat intressant. :)

    Tack för alla dina ord! Kändes bra att läsa det här just nu.

    SvaraRadera
  4. Crystal!
    Jag tar fasta på dina ord - stor och mäktig tystnad. :-) Ur denna föds världen. Kontinuerligt. Och dör in i den. Kontinuerligt. Snacka om att alltihopa är en sanslöst galen tripp - som bara gnistrar av kärlek och flödar över av tacksamhet och förundran.

    För övrigt tror jag nu att hela idén om upplysning, ifall man vill ha den eller inte, ifall den ser ut si eller så, kanske är i vägen för mig och kanske också för dig. Men det - i enlighet med vad jag just skrev - vet bara du. BARA DU.

    Om andan faller på - kolla in John Sherman - www.riverganga.org Lyssnade mycket på honom 2006. Men jag har ett nyfiket intellekt. Vill hela tiden vidare, vill ha nya perspektiv. Men en djup förälskelse glömmer man aldrig. Jag förälskade mig totalt i Johns sätt att prata om sanningen. Och nu inser jag att jag aldrig "kommit över" denna affär.

    Samtidigt ser jag att idén om att vi skall landa någonstans, att vi skall komma till någon slutgiltig insikt, en slutgiltig formulering, ett slutgiltigt perspektiv, är grå och trist. Varför då?? Detta var tidigare motorn för mig, att ha ett mål där framme, att kunna säga ... NU, NUUUU, NU har jag äntligen fattat, nu har jag hittat hem, det handlar om DETTA (förståelse, lära, metod, tillstånd, andlig lärare, o.s.v)

    Det här sökandet är ju ett äventyr i formvärlden och om jag snappat upp något enda litet korn av insikt från det som sägs om formvärlden, så är det ju att den är föränderlig, för evigt. So why not just enjoy the ride? Så säger jag till mig själv nu. För första gången. Jag börjar inse att jag haft ett "analretentivt" förhållande till sanning. Och det är faktiskt ganska festligt att inse. Typ att sanningen bör presenteras i bokstavsordning. Att trumpetfanfarerna som skall spelas när jag får den slutgiltiga aha-upplevelsen skall ha presenterats i ett program som jag får mig tillsänt per post två veckor i förväg så att jag vet vad som skall hända. Man måste ju ha lite koll... typ... det är väl inte för mycket begärt :D

    SvaraRadera
  5. Hej igen Björn. Det är verkligen en glädje att läsa dina skriverier. Tack!

    Allt är ETT. Ååå vad jag hatade läsa det. För jag förstod inte. Hur i helvete då då. För det finns ju tomhet och så finns det energi. Där det händer och det som händer. Det är två! Visst, jag fattade att jag liksom allt annat är samma energi. På det sättet kan man ju säga att allt är ett. Men tomheten då? Och Adayashanti som säger: Emptiness dancing. Det låter som ett. Jag ville SÅ gärna lära mig dansa...

    Jag låg och mediterade. Var vittnet. Upplevde hur livsenergin lekte i min kropp. Tänkte på hur vackert det är när medvetandet/det manliga/sannigen tar energin/det kvinnliga/kärleken i handen och dansar.

    Och det slog mig..
    Det är ju JAG -Pirjo- SOM ÄR DANSEN

    Kram, Pirjo ;-)

    SvaraRadera
  6. Pirjo!
    Nu sitter jag och skriver till dig. Dualism. Utan tvekan! Jag erkänner att det finns en "jag-är-här-känsla" HÄR.... men var? jag kollar. Var är subjektet lokaliserat? Hur ser subjektet ut. Det poppar upp lite funderingar kring detta ... dom är objekt, subjektet är kvar ... men var? Vad är detta subjekt?
    Inom Advaita pratar man ofta om ormen och repet. Innan vi tittar ordentligt tycker vi att vi ser en orm. Men sedan riktar vi uppmärksamheten mot den där ormen, och då ser vi att det bara är ett rep.
    Att kolla på subjektet är lite på samma vis. När vi tittar noga blir det som tidigare var så tydligt plötsligt luddigt i konturerna. Det är nästan som att det upplöses. MEN, här måste man gå vidare. Var är det subjekt som tycker att något blir luddigt i konturerna? Man tittar och tittar på subjektet och ... jaa, testa själv. Det är sjukt konstigt ... :-)
    Idag har jag hållt på med den här övningen till och från hela dan och dom har rätt dom som säger att dualism är en illusion, det finns fan inget subjekt när man kollar noga.
    Och det häftiga med den här metoden Vichara (kommer skriva mer om den här på bloggen) är att den kräver att man först erkänner subjektets existens. Man förutsätter att det finns. Hur skall man annars kunna titta efter. Och ju mer man tittar desto mer inser man att det inte finns där ...
    Jag säger som en av vår tids bästa förespråkare för Vichara (John Sherman) Det är själva tittande som är målet. Det tittar inte för att uppnå något mål. Tittandet är målet. Precis då, när man tittar och inte hittar något, då ser man sanningen, då är man upplyst. Men sedan, när man vänder uppmärksamheten bort från sig självt, då är man tillbaka i illusionen.
    Det här är inget man gör en gång för alla för att ta reda på sanningen. Man förälskar sig i tittandet. Man vill göra det mer och mer.

    SvaraRadera

UA-3343870-1