måndag, januari 19, 2009

Inget kan stoppa mina tårar

I kommentarerna till de senaste inläggen har begreppet Shakti (kreativ energi, kärleksenergi) kommit upp - och hur vissa människor tycks utstråla mer sådan energi än andra. Då mindes jag ett märkligt fenomen. Jag såg en gång en video på Youtube som handlar om Amma (även kallad kram-gurun) Jag blev så djupt rörd att tårarna strömmade hejdlöst! Jag fattade inte hur detta kunde hända. Hallå, det är bara en indisk kvinna som kramar människor och så hör man vacker indisk musik. 

Min reaktion var totalt obegriplig för mig själv. 

Nu kom namnet Amma upp i kommenterarna och jag tänkte, jag måste kolla på den där videon igen och se om jag kan minnas vad som rörde mig så djupt den gången. Och det här är sjukt underbart ... jag började gråta:) 

Jag fattar ännu mindre nu, hur är det möjligt??

Det är bara en video med en indisk kvinna som kramar folk .... hallåååååå ...vad är det som händer här?



Fattar någon det här?
Mitt hjärta smälter likt is om våren. Detta är ett av livets underbara mysterier!!

44 kommentarer:

  1. Mmm.. helt underbar video, har också kollat in den några gånger tidigare. :)

    Men Björn, det här GÅR ju bara inte att fatta, eller hur!? :D Kanske är det ett av Källans alla förunderliga och underbara sätt att manifestera sig, vem vet? Och ett av de sätten heter Amma, Mother..

    Det var Amma jag menade när jag skrev längre ner om att det är som att dricka nektar rätt ur Källan. Älskar Amma förbehållslöst. Hon har hjälpt mig på det mest makalösa sätt, förlöste en sak inom mig och tårarna bara rann av befrielse efteråt. Något som säkert skulle tagit mig åratal i terapi. Och när hon sedan gjorde det om och om igen på tusentals människor i hur många timmar som helst, ja då kan man inte säga att det här är en vanlig indisk kvinna. Hon varken pustar eller suckar någon enda gång under alla timmar det här pågår. Outtröttligt håller hon om och ler kärleksfullt mot alla, jag säger ALLA! För mig är det Källan i manifestation... makalöst..

    Tack snälla du för att du la in videon.. mitt hjärta bara ler och ler och ler av kärlek.. :)

    SvaraRadera
  2. Hej

    Tack för att du la in den här. jag instämmer helt med Crystal här!

    Och jag grät också! Trots att jag var "förberedd" på att det skulle bli känsligt. Men det ego-pansaret höll inte!

    Det här är en enorm kraft, som går utanpå alla försök till förklaringar, allt mänskligt förstånd. Det har med vår sanna andliga identitet att göra. De vi ÄR. Det är en påminnelse om vilka vi ÄR. Då gråter vi. Och det är ett sundhetstecken att vi gör det.

    SvaraRadera
  3. Crystal!
    Tack för att du delar med dig! Och tack för att du påminde mig om Amma i en kommentar till 7-månaders babyn. har förresten lagt in en fråga om shakti i en kommentar till inlägget före det.

    Perra!
    Precis, det är en påminnelse om vilka VI ÄR. Någon kanske tycker att jag svär i kyrkan men jag tänker gå in i det här med intellektet och bryta förtrollningen ....
    För mig är det nödvändigt, det här är nämligen också en sorts dröm tror jag. Jag tror inte Amma "har" något som vi inte har. Hon påminner oss, som du uttryckte det Perra, om det som strömmar igenom oss alla. Hennes shakti är inte annorlunda än vår. När hon kramar oss är vi ett. För det är inte hennes ego som kramar vårt ego ... jaja, detta är ju inga revolutionerande insikter:) ... jag bara klargör för mig själv saker här.

    Och vet ni varför jag måste klargöra det här för mig själv?
    Jo, för annars åker jag till Landvetters flygplats nu på momangen och köper en biljett till Indien och åker och försöker träffa Amma! Och då blir det lite andra problem på olika fronter ...
    ....så när jag kommer hem igen och måste ta hand om röran så behöver jag reparera mig med ännu en tur till Amma. Och ännu en, och ännu en.

    Ojojoj. Jo, en sak till för att hjälpa mig att nyktra till. Vad jag tyckte var mest förunderligt med hela det här fenomenet var just att man kan bli så berörd GENOM en video.
    Om vi köper att detta är ett energifenomen, att Ammas touch är supercharged med Divine Love eller hur dom uttrycker det, ja då förklarar det inte hur denna energi kan förmedlas via video. Då tycks det mig mer som att detta väcker ett minne av något INOM oss själva. Jesus sade ju också att himmelriket är INOM oss. Då kan vi älska Amma förbehållslöst och samtidigt vara fria därför att det hon ÄR finns inom varenda en av oss.

    Vi kan se det som finns i AMMA i varenda människa vi möter idag. Oj, jag försöker mest övertyga mig själv här känner jag. Jo, men så är det. För hon är en mästare som lär genom hur hon lever. AMMA ser ju Gud i var och en av oss. Då lär hon oss att också göra det.

    Men stackars Björn fattar inte utan blir helt galen och börjar se AMMA som Gud.... För egentligen, allt, alla, vartenda litet visset löv som ligger på marken är ju ett mirakel som kan golva oss om vi verkligen öppnar upp och SER. Dessa oräkneliga atomer som dansar och sprakar och gnistrar som galaxhopar. Alltså, jag fattar ingenting av nånting men jag knäfaller av vördnad, livet är ofattbart och jag är så tacksam att få vara här nu. Det finns inte ord.

    SvaraRadera
  4. Björn! Så himla härligt att läsa din kommentar efter att du kollat Amma-videon.. Säger bara - BLISS! :D Men du, inte behöver du åka ända bort till Indien för att träffa henne. Hon kommer ju till Finland varje höst. Själv hade jag turen att träffa henne här i Sverige under en massa år på 90-talet. Himla smidigt. Man får sig en dos som heter duga av Källan om inte annat. :D

    Om du skulle träffa henne irl och kolla in henne själv, kanske du skulle se henne på ett lite annat, mer nyktert vis. Det blir liksom lite avdramatiserat då. Den här videon gör ju en "Amma the Story", väldigt förföriskt :D. Men i verkligheten sitter hon ju bara där och kramar en efter en. Fantastiskt grej naturligtvis om man betänker det hela. Otroligt helande är det också. Men det sker under väldigt lugna och fina former och lustigt nog känns det ganska odramatiskt. Det är kanske inte riktigt som på den här videon.. ;)

    SvaraRadera
  5. Crystal! Vad intressant att du använder ordet odramatiskt. Såklart att det är. Och denna min längtan efter ett dramatiskt genombrott när himlen skall öppna sig och änglakörar skall sjunga och pukor och trumpeter skall ljuda - DET är den mest segdragna illusion jag har. Den återskapar sig själv om och om igen men varje gång blir den lite mer genomskinlig.

    Ordet uppvaknande är också vilseledande. Inom Advaita använder man beteckningen "The Natural State" för det tillstånd en sant uppvaknad person befinner sig i.

    Naturlig, självklar, okonstlad, ärlig och öppen. Nämän gäääääsp .... så himla tråkigt. Men det är precis vad jag mer och mer upplever att det här handlar om.
    Vet du vad som är det tuffaste med denna insikt? Jo, det finns en massa människor utanför "andligheten" som är just sådana. Så hur glammigt blir det då för mig att - efter att ha mediterat och gått på Satsanger och läst insiktsfulla böcker och övat mindfulness sedan 2004 - uppnå detta stadium??

    Det blir liksom ett major anti-fuckin-klimax. Det är vad det blir. Och det är vad det får lov att bli. NOTHING SPECIAL. NOTHING AT ALL.
    Men samtidigt ... är det just det som är befrielsen:)Befrielsen från specialness.

    SvaraRadera
  6. Haha! Tack för skrattet. JA!! Så får det bli, utan änglakörer, låter befriande skönt :D.

    Och visst är det så, att det utanför andligheten finns många vanliga människor som man kan uppleva som både visare och klokare än "andliga" människor. Vanligheten, jag har börjat gilla den allt mer. Och NU minns jag vad det var jag skulle försöka formulera men inte fick fram här längre ner, när du frågade mig om Adya. Jo, jag gillar att han känns som en "vanlig" kille på nåt vis (hm vad nu det är, men du kanske fattar..), så oförställd och utan en massa konstiga manéer. Han känns naturlig, äkta och med fötterna på jorden. Ja okonstlad. Och allt annat än tråkig. ;)

    Det får mig att tänka på den där zen-storyn jag hörde en gång, du har säkert hört den. Den går typ så här: "Innan jag blev upplyst högg jag ved och bar vatten. Efter det att jag blev upplyst, högg jag ved och bar vatten".

    Gillar den skarpt.. Inget nytt under solen alltså :D

    SvaraRadera
  7. Tack tack tack! Underbara inlägg!

    Jag grät inte, men har gråtit när jag sett liknande klipp.

    Varför gråter vi? För att vi VET att vi ljuger för oss själva. Att vi lurar oss själva. Vi VET att vi är bedragare. Att vi låtsas vara nåt vi VET att vi inte är. Att vi inte är SANNA.

    "Detta tal höll Nelson Mandela 1994
    vid sin presidentinstallation i Sydafrika.

    När Du läser det, öppna dig in i minsta cell och ta in att det här också handlar om Dig!

    Det vi fruktar mest är inte att vara otillräckliga.

    Vår djupaste rädsla är att vi har omätliga krafter.

    Det är vårt ljus, inte vårt mörker,
    som skrämmer oss mest.

    Vi frågar oss:
    Skulle jag vara lysande, fantastisk, begåvad och förbluffande?

    Egentligen - hur kan vi undgå att vara det?

    Du är ett barn av Gud.

    Världen är inte hjälpt av din småbarnslek.

    Det ligger inget stort i att krympa, så att andra människor i din närhet skulle slippa känna sig osäkra.

    Vi föddes att förverkliga Guds härlighet inom oss.

    Den finns inte bara i några av oss:

    Den finns i alla.

    Och när vi låter vårt eget ljus skina ger vi omedvetet andra tillåtelse att göra detsamma.

    När vi gjort oss fria från vår egen rädsla.

    Gör vår närvaro andra automatiskt fria."

    Är inte det just detta som händer när man träffar/tittar på människor som Amma?

    SvaraRadera
  8. Hugga ved bära vatten. Visst är det samma före och efter :-) Ändå en enorm skillnad :-)

    Hugga ved bära vatten med MOTSTÅND (vill inte, måste, bör mm) jämfört med ACCEPTANCE (verkligheten är som den är). Det är skillnad, eller hur?

    Hugga ved bära vatten med acceptance(sinnesro) jämfört med GLÄDJE (välkomnande, njutning, kärlek mm)... är inte det en skillnad? Jätte sådan :-)

    Kram, Pirjo

    SvaraRadera
  9. Pirjo!
    Jo skillnaden är enorm - i det inre. Men på ytan har till synes inget skett.

    Det är just därför gillar jag de här zen-historierna. Andemeningen går inte att förstås på ett intellektuellt plan. Man får liksom reflektera över dom. :)

    SvaraRadera
  10. Crystal!
    Jag går och bär på en fråga - och det är varför jag känner att jag behöver sätta citationstecken runt "andlig" när jag skriver. Jag gör det jämt och jag har inte reflekterat så mycket över det. Perra, som kommenterar här, undrar vad det skall vara bra för, och jag märker att jag inte har något svar som känns moget.
    Jag gillar också den där Zen-historien. Jag gillar de flesta Zen-historier faktiskt. Jag tror det kommer där ifrån. Och har man aldrig förälskat sig i Zen kan man inte förstå varför varför någon sätter citationstecken kring andlig. Jag måste fråga Perra om han gillar Zen-historier!
    Men som sagt, frågan följer mig vidare. Det finns något kluvet i detta med citationstecken kring "andlig". Det finns en kärlek också där till ritualer och symboler. Känner du igen denna kluvenhet?

    SvaraRadera
  11. Crystal!
    Jag menar att det finns en kärlek hos mig till ritualer och symboler. Men Zen skalar bort allt detta och placerar det andlig mitt i vardagen, här och nu. Och det älskar jag också. Hugga ved, betala räkningar och stå i kön på ICA. I love it!!

    SvaraRadera
  12. Pirjo!
    Tack för att du lyfter fram Mandelas fantastiska ord. Ja, kanske gråter jag av sorg över att jag förminskar mig så mycket. Det finns en oerhörd tragik i det. Jag gråter när jag ser min rädsla och hur onödig den är och alltid har varit. Det är nog en förklaring till mina tårar.
    Samtidigt, jag är en social varelse och att bryta sig ur den kollektiva rädslan är ett oerhört dramatiskt steg ... tror jag. Känner du igen dessa funderingar?

    SvaraRadera
  13. Pirjo!
    En värdefull disktinktion du belyser där. Att gå från motstånd till acceptans till glädje. Jag kommer ofta till acceptansen, vilket är ett stort steg för mig. Men jag tänker mig Ammas liv, att sitta dag ut och dag in och se alla dessa olyckliga människor som är fångade i sina mentala fängelser. Det är ju våra liv också. Detta möter vi varje dag. Och jag inser att jag kan ofta kan acceptera lidande, men att känna glädje över att gå in i det, det är SÅ STORT. För på något sätt är det detta Amma gör. Hon närmar sig alla dessa olyckliga människor med glädje. Hmm... detta är värt att begrunda. Det är ofattbart stort.

    SvaraRadera
  14. Hej igen Björn,
    Vad intressant att du tar upp det. Ser ju att jag också satte citationstecken kring ordet andlighet och jag har nog inte heller försökt formulera någon riktigt bra förklaring inför mig själv om varför jag gör så. Bara därför ska jag göra ett försök. :)

    Jo, jag tror att jag gjorde så för att jag faktiskt känt och känner en viss kluvenhet kring ordet. Och om jag tänker efter lite till, är jag egentligen medveten om varför. Jag vet ju hur lätt det är att "knarka" på "andlighet" OCH inte bara det, utan även avskilja det från vardagen. Har själv gjort det, men blivit medveten om det och gör det inte längre i nån större utsträckning. Jag vill inte skilja på andlighet och vardag utan leva andligheten i vardagen så gott jag förmår och vara här och nu. Men utan det där "andliga" glittret och glammet om du förstår hur jag menar. ;)

    Men sen har jag ju sen barnsben varit djupt fascinerad av symbolerna och är det fortfarande liksom över ritualerna. Det är intressant eftersom både symboler och ritualer har kopplingar till vår historia och vårt undermedvetna/drömmar. Men man kan lätt fastna i det, vet ju själv. Men om man använder dem på ett medvetet sätt, så kan ju även ritualer och symboler föra oss in i Varandet, eller hur?

    Zen kapar ju bort allt krimskrams och det där avskalade känns så befriande och hjälper mig att få andligheten in i vardagen. Ja precis som du skriver, när man står kön på Ica, eller när man städar toan, att vara så totalt närvarande i det man gör just NU. Jag tycker MYCKET om den där enkla andligheten.

    Kluvenheten, kommer inte den sig av att vi blivit medvetna om hur lätt det är att låta sig förföras och fastna i en "andlighet" som inte alls leder dit vi önskar? En "andlighet" som kan jämställas med allt annat som kan konsumeras?

    Funderar på om det egentligen behöver vara en kluvenhet här. Handlar det inte istället om hur vi använder ritualerna/symbolerna? Nu vet jag inte om det jag skrivit, make sense. Det här tål verkligen att begrundas märker jag.. :)

    SvaraRadera
  15. Björn. Visst har jag samma funderingar som du. Läste i nån bok: "Frihet är vårt öde. Ändå är vi rädda för att ta just det steg som kommer att föra oss in i den storhet som är vår sanna natur."

    Hör Mandelas ord "Världen är inte hjälpt av din småbarnslek" lite då och då i mitt huvud. Och känner... skam... sorg... rädsla... hittar inget bra ord.

    Kram, Pirjo

    SvaraRadera
  16. Björn!

    Jag pendlar mellan motstånd och acceptans. Har en dotter 7 år. Jobbig unge. Min guru :-) Det tar 2 sekunder för henne att kasta mig tillbaka till ruta 1 :-)

    Från acceptans till glädje. Det är i detta steg jag menar att shakti (eller kundalini eller vad man nu vill kalla det) är nödvändigt.

    Sen kommer ett tredje steg. Att införliva detta med sitt vanliga liv. Det är "upplysning" för mig.

    Och det är inte steg 1 -> 2 -> 3. Alltså inte separerade. Tvärtom, ska på nåt konstigt sätt bli en enda rörelse.

    Kram, Pirjo

    SvaraRadera
  17. Crystal!
    Bra och tydligt om citationstecken kring "andlighet".

    1. För att det är lätt att "knarka" på det
    2. För att det känns (är) fel att konstruera en skiljelinje mellan andligt och icke andligt.

    Kan inte bli tydligare. Jag känner att jag nu snart är redo att svara på Perras fråga.
    Visst kan ritualer och symboler vara till hjälp men oftast hamnar man i ... religionskrig helt enkelt. Ofast i liten skala men alltför ofta i stor. Så frågan jag ännu inte är färdig med, skall man enkelt konstatera - fine, om du har glädje av dina symboler, go for it!
    Är det så enkelt?
    Känner att jag vill visa på att man inte behöver dom. Men då hamnar jag i frågan, kan jag avgöra för andra om dom behöver sina symboler och ritualer. Det kan jag ju inte avgöra. Vad jag kan göra är att dela med mig av mina erfarenheter. Vichara ingår ju i viss mån också i en religiös kontext. Vichara har en historia. Och i det finns ett värde.
    Nej, jag ger upp för nu. Återkommer.

    SvaraRadera
  18. Pirjo!
    Den var intressant! Hur komma från acceptans till glädje. Javisst, här kommer hjärtat in. Eller shakti. Eller nåt ... är inte färdig med detta ämne. Återkommer om det.

    SvaraRadera
  19. Björn!

    Fortsätter att resonera kring dina frågor eftersom jag har liknande frågor. Ja, så enkelt tror jag att man kan svara - "har du glädje av det, använd det då". Svårt att säga till folk att de inte ska använda det - vi är där vi är. Man kan bara dela med sig och inspirera.

    Kommer du ihåg i slutet av Adyashantis föredrag Vol 4 - Embrace Your Humanness? En av deltagarna berättar om att hon upplever att en av hennes kompisar är så tråkig som bara pratar datateknik (eller vad det nu var) och hon undrar vad hon ska göra. Adya säger: "Ingenting!". Och med hjälp av Adya kommer hon sen fram till att det kanske är hon själv som är tråkig eftersom hon just nu är så väldigt inriktad på satsangs. Han säger då till henne att vara där hon ÄR, "be where you are fully" - utan att vara blind förstås. Om det så innebär att hon är tråkig och lite FÖR upptagen med satsangs att hon nästan inte har lust med något annat och inte heller med att lyssna på vännen. "Burn it out", säger Adya (åh vad jag gillar det!). Och vad gäller hennes upplevelse av att vännen är tråkig, frågar han henne: "what if you dived into the love and compassion?". Sen fortsätter han: "You can be very much in love and bored at the same time". "Se på det tråkiga, med kärlek", avslutar Adya. Det är där hon ÄR. Han säger även: "Låt dig själv vara uttråkad och var där du är och var där med så mycket kärlek du förmår till dig själv, men även med kärlek till din vän, inkludera er båda i det här och kasta dig in i den dansen. "It will take you wherever it needs to take you".

    Vad säger du Björn, kan man inte använda det här förhållningssättet på symbol-frågan också? Tycker att det går att applicera det Adya säger på det här också. Jag gillar när han gör saker och ting så här enkla. Det är lätt att trassla till det.. :)

    SvaraRadera
  20. Crystal! Tack för Adyas ord! Jag får känslan JA! Precis!

    Tolles ord "Sluta förorena din omgivning med negativitet!" hör jag i mitt huvud då och då när jag faller dit. Som en väckarklocka :-)

    Och då kommer jag ihåg Byron Katies: "Jag bemöter mina tankar med förståelse" Och då ler jag åt mig själv. Kärleksfullt, som en mor mot sitt barn.

    Kram, Pirjo

    SvaraRadera
  21. Crystal!
    Nu har vi Amma som sitter och där 17 timmar per dygn, 7 dar i veckan, år ut och år in och möter alla med kärlek. Hur roliga är dom som kommer till henne? Hur intressanta? Människor som mår dåligt liknar varandra. Det finns inte så många må-dåligt-kategorier om man tänker efter. Efter några år i ett yrke där man lyssnar till olyckliga människor fylls efterföljande år med små variationer på samma tema ... och så kommer Adya och säger - you can be very much in love and bored at the same time - och Ammas approach blir helt självklar...
    .... för mig primärt på ett intellektuellt plan. Men jag vet att jag kommer ta detta vidare. Ok, inte jag, jag vet att DET inte går att stoppa längre. DET väller upp genom mig precis som tårarna när jag ser Ammas video.

    Shakti (kärlek) vill flöda fritt och kan göra det när vi slutar "bry oss om" vart den flödar. Den kan flöda rakt in i tristess och negativa vibbar. Kärleken vet att inget kan skada den.

    Lyssnade på "fel" föredrag av Adya, det som heter The Origin point of experience, för jag ville lyssna på det där samtalet, men det var i nr. 3. Men det var ändå helt rätt, för såklart passar allt detta ihop hur bra som helst.

    Jag hörde samma röst som pratar genom John Sherman prata genom Adya. Sherman säger, experiences are beside the point, they cant' help you but they can't hurt you either. Adya säger det med mer finess, intelligens och humor. När han levererat samma budskap, blir det alldeles tyst, folk ser nog inte så muntra ut, och han tillägger - oh no, what have I done, the room empties out, ... och alla börjar skratta. Det är en annan ton men det är samma hjärta som talar.

    .... och, med Mandelas ord i färskt minne, varför förminska mig? ... är det inte samma hjärta här som lyssnar. Är det inte samma hjärta som lyssnar i alla oss som upplever djup, djup resonans med denna röst av frihet. EXPERIENCES ARE BESIDE THE POINT. Period.
    Shit! ... :)

    SvaraRadera
  22. Pirjo!
    Och självklart är det samma röst som talar genom Tolle och genom Katie. Självklart!
    Allså, tänk bara på The Work, hur tråkigt är inte det. T.om. namnet indikerar tristess. Men rösten av frihet och kärlek som flödar genom Katie är outtröttlig. Samma grej, om och om igen. - who would you be without that thought? ... and now, turn it around ...

    Vad har vi gjort för att förtjäna dessa lärare? Har vi lidit tillräckligt? Har vi tröttnat tillräckligt på oss själva och vår story för att denna röst skall kunna göra sig hörd?
    Tacksamheten får mitt hjärta att brista. Verkligen. Detta är för stort.

    ... och ja, jag måste sansa mig. Det handlar inte om mig. Det handlar inte om vad jag gjort eller inte gjort. Jag vet, jag vet. Men det är inte lätt att ta in detta. Men att prata om det så här hjälper.

    SvaraRadera
  23. Björn!
    Ja, tänk. Är det inte just det som är det storartade, att dom sitter där, alla de här lärarna vi lyssnar till, och outtröttligt säger de samma sak, på lite olika sätt, men med samma röst, år ut och år in tills.. tills vi förhoppningsvis.. en efter en efter en.. fattar eller snarare omfattar..

    Ja Sherman och Adya har något väldigt samstämmigt i sina budskap.. Vol 3 vet jag inte hur många gånger jag lyssnat på nu, jag ler varje gång han säger det där med att rummet blir tomt, för det ligger ju nåt i det där.. :D

    I natt kände jag sån kärlek efter att jag lyssnat på Adya. Det som fastnade var "Let love look through your eyes" tillsammans med "Be very much in love with that". Jag kände sån kärlek till det som tittar genom mina ögon, eller var det tvärtom? Det som tittar genom mina ögon såg på mig med kärlek? Jag vet inte vilket. Hur det än var, så var det en total kärleksupplevelse som genomsyrade hela mitt väsen och som sen fortsatt att genomsyra min dag..

    Känner sån tacksamhet till Adya men också till dig som tipsade om honom. Tack igen Björn.. :)

    SvaraRadera
  24. "Never make yourself - LET yourself falling in love with THAT.. it wants to happen.. and it knows what to do, it will lead you..".

    Så var det.. så vackert uttryckt av Adya..

    SvaraRadera
  25. Crystal!
    kan det inte bli så att det personliga förälskar sig i det o-personliga? You look at the looking and fall in love with the looking ... eller nåt. Det låter som att det var det som hände dig (fast mycket finare än ord kan fånga) och det är en sådan glädje att du delar med dig!

    För när det personliga förälskar sig i det opersonliga, då är det liksom början på nåt nytt. Det är inte slutet på sökandet utan ett nytt sökande som vi LÅTER ske. Detta sökande VILL ske, precis som du (Adya) skriver. Och vad är detta nya sökande?

    Vet du vad Crystal, detta nya sökande är så nytt för mig! SÅ nytt. Det låter som att det är nytt för dig också.
    Något av det nyaste är att behovet att förstå och kontrollera har minskat. Men jag ser att förståelsen långsamt sker ändå. DET vill på ett varsamt sätt inbjuda mig att börja dansa med DET... om man säger så.

    ... Does that make sense? ...som Adya brukar tillägga?
    Jag tycker det är så skönt. Så avslappnat. Han är ingen profet som kanaliserar Guds ord. MEN ändå är det ju inte hans ord. Men orden vill ändå komma genom honom precis som han är. HELT VANLIG. Du skrev det någon gång, att du gillar det med honom. Jag håller med!

    Adya kan sitta där och berätta om hur han sitter och zappar igenom sitt nya kanalutbud på TV:n och undrar vart timmarna tog vägen. Han gör det inte för att vi skall slappna av och känna igen oss. Han är aldrig pedagogisk. Han är mänsklig. Och det kan vi också vara. Det är inte svårt. Eller?

    SvaraRadera
  26. Björn! YES! Allt det du skriver - it does make sense! :D Och ja, det här nya sökandet, är nytt för mig med, visst är det så. Det känns så skönt, för det känns inte tvingande, inte fullt med måsten, det bara sker. Jag la av sökandet under många år, la av att meditera och bara var i stället - precis som Adya berättar om att han gjorde, just för att det blev så mycket "andliga" måsten. Men det här nya sättet känns "effortless" och det känns så spännande. DET bjuder in mig och jag dansar med. Ju mer jag läst och lyssnat på Adya, desto mer har tanken släppt om jag vill detta eller inte, jag känner mig inte rädd längre. DET vill mig väl, känner det tydligt och det känns så avslappnande, så befriande - det bara händer. Och nej, det känns inte svårt.. inte just nu iaf.. :)

    SvaraRadera
  27. Hej. Blädrade i Ruiz bok Kärleken Insikt och råkade se denna kombination:

    Sanning -> Förlåtelse -> Kärlek

    (Motstånd - Acceptans - Glädje
    Och åter igen, inte separerade!)

    Där kommer jag - Pirjo - människan in.

    Jag behöver inte skriva om steget från sanning till förlåtelse/ acceptans. Eller hur :-) Nästa steg då, det nya...

    Kärlek. Att älska sig själv. Varför glömmer jag det jämt? Vet inte ens hur många gånger jag gett det rådet till andra människor :-)

    Älska sig själv är att vara sann mot sig själv.
    Att älska sig själv är att sluta motarbeta sig själv.
    Att älska sig själv är att förlåta sig själv.
    Att älska sig själv är att acceptera sig själv.
    Att älska sig själv är att älska HELA sig. ALLA sina sidor.
    Utan förbehåll.

    Det gäller mig, Pirjo. I mig. Med mig. En jälva massa ärligt självrannsakan är nog min nästa steg. Kräva fram skuggorna så att säga :-)

    Du har nog rätt Björn, att det är samma röst vare sig Adya eller Byron Katie talar. Eller du eller jag. Men jag tror faktiskt att den rösten har olika att säga till olika människor. Därför ska jag lyssna på vad som kommer ut ur min egen mun :-) Ojoj, här behövs det mod.

    Kram, Pirjo

    SvaraRadera
  28. Crystal! Jag blir så glad av att läsa vad du skrev. Om tillit. Och det verkar funka för dig. Go for it! Önskar jag kunde. Men för mig finns inget DET. Bara jag...

    Känner en stor tacksamhet att få läsa om andra människors vägar. Tack!

    Kram, Pirjo

    SvaraRadera
  29. Tack för den underbara videon. När allt kommer omkring är det vad livet handlar om och vad livet är. Tack. Dessutom låter din kommentar mycket förnuftig...

    Det blir liksom ett major anti-fuckin-klimax. Det är vad det blir. Och det är vad det får lov att bli. NOTHING SPECIAL. NOTHING AT ALL.
    Men samtidigt ... är det just det som är befrielsen:)Befrielsen från specialness

    Befrielsen från specialness, det är ju genialt som han säger på reklamen för supersök.se, hi hi. Vi utträder ur urkraften och lär oss att bli en i mängden, ingen särskild. Vi känner oss ensamma och söker oss hem igen. När vi gör det sägs det att vi är mycket speciella så att vi ska finna vägen. När vi hittat hem inser vi att vi är där vi började. Men den enda skillnaden är att vi ser oss själva ur en annan synvinkel. Vi ser oss själva som den gren på trädet som tar upp solljuset. Utan grenar kan ett träd inte leva. När vi inser att vi är precis likadan som alla andra grenar förstår vi att vi är speciella just för att det kärleksflöde som kommer från solen inte kan komma livet till del om inte vi vore till. Det var och en av oss gör är att skänka liv åt skapelsen. Det gör vi genom att finnas till och bara genom att finnas till. Där är vårt syfte. Den gudomliga kraften/kärleken förmedlas via oss. Både utifrån och in och inifrån och ut. Skulle kärlekens tur och retur upphöra så skulle vi inte komma till mer. Det är ett faktum. Speciella är vi därför att kärleken behöver oss, alla oss, ingen mer än någon annan. Det tror jag kan vara svårt för egot att ta i ett begynnande uppvaknande precis som du säger. Men jag tror att det är en nödvändig process att känna sig speciell för att lyfta sitt medvetande. Det måste dock ske en motgång på vägen då egot får sig en törn. När skalet är brustet på puppan föds en fjäril och den fjäril som flyger ser att det verkliga livet består av miljarder andra fjärilar som också återspeglar solens strålar. När fjärilen levde på marken som en larv såg en fjäril ut som en rovfågel och kärleken misstolkades nog ofta. Den gren som ville hjälpa larven till säker mark tolkades som ett hot. Då Gud sträcker ut handen springer vi därför att vi tror att det är farligt. Vi flyr och kämpar emot. De ord vi hör om att vi är speciella är nog till för att få oss att stanna upp och inte fly undan hela tiden. De ord som säger att vi är unika och speciella är sanna men bara en del av sanningen. Orden låter oss tro det därför att då vi hör sådana ord stannar vi upp och lyssnar.

    Och det där talet av Mandela. Den sitter på väggen bredvid toastolen på min sons dagis där jag också jobbar nu. Jag läser det så gott som varje dag. Fantastisk! Det ligger inget stort i att förminska sig själv.

    Det här med symboler är ju något som jag gillar. Jag har fått till mig så många saker som jag har trott ska hända i verligheten, när jag efter ett halvår eller nåt inser att det var en symbol för ett andligt växande/kunskap om mig själv går det en rysning av aha-energi genom kroppen. Det är underbart när man förstår vad symbolerna betyder i sitt liv. Då återkopplar man till sitt ursprung.

    Till sist, en stor Amma-kram till er alla!

    Jennyli

    SvaraRadera
  30. Att vi är speciella är bara halva sanningen (sa jag i inlägget ovan) därför att alla är speciella, vilket borde betyda att det inte är något speciellt med att vara speciell.
    Jennyli

    SvaraRadera
  31. Crystal!
    Intressant att du lade av med sökande under en längre tid pga för mycket måsten. Effortless är ordet. Och när man gör effort så skall det kännas rätt att göra det. Då blir även ansträngningen utan ansträngning:) det låter konstigt men jag tror du känner igen det. Och hur vet man att man behöver anstränga sig? Som Adya säger, djupt inom en resonerar det. Det är där kompassen finns. Blir det resonans eller inte.
    Jag känner igen den välvillighet du pratar om. Det enda man kan känna är tacksamhet. Och tacksamheten öppnar ännu mer och släpper in ännu mer välvillighet.
    Och öppenheten för att det kommer något som gör ont, och tacksamheten för det också. Att vad som helst kan hända. Äventyret. Vart tog rädslan vägen?
    Den finns här. Men jag är inte rädd för rädslan längre ... does that make sense?

    SvaraRadera
  32. Pirjo!
    En massa ärlig självrannsakan är ju fantastiskt. Och det gör ont. Och det befriar. och när du skriver så blir jag inspirerad att gå en ny rond med lögnen.

    Den längtan hos dig är ju beviset på att modet redan finns där. Den viljan hade inte kommit om inte rädslan redan var nere på knä. Jag ser lögnerna som skuggor. Vi kan inte låta bli att lysa på dom. Det är oundvikligt.
    Rädslan är dömd att vika sig. Vad är rädslan egentligen? Så konstigt. Jag vet ju så väl och samtidigt inte. Är rädslans innersta väsen också en skugga. Skuggornas moder. Jag tror det.

    Man kanske skall börja med att titta på den grundläggande rädslan. Och kanske blir det så att när uppmärksamhetens klara ljus lyser på rädslan direkt, då löses den upp som en skugga i solljus. Kan det vara så?

    SvaraRadera
  33. Jennyli!
    Jag vill ju säga till min dotter att hon är speciell och unik. Jag vill ju det. Och när jag gör det så sträcker hon på sig. Det är här tror jag det börjar och det är här vi vuxna ... hur skall jag säga det här.
    Detta är såååååååå delikat. en delikat utmaning. Jag tror jag oftare säger till min dotter att hon är underbar. Att jag blir glad att se henne. Jag tänker på det där faktiskt. För känsla är inte lika med befriande och öppnande. Som Pirjo här sade är kärlek som vi känner den förfärande ofta = beroende. Och när man är liten ÄR kärlek så sammankopplat med beroende. För vi är ju beroende av våra förädrar. Oj, jag känner att jag behöver skriva ett eget inlägg om det här för att rensa i tankarna.
    Alltså, jag älskar dig för att du är speciell. eh, nä. Den e inte klockren. Så säger inte Amma. Så känner hon inte. Men så känner vi som barn och vi känner så när vi är förälskade tonåringar, och när vi är vuxna och ... ja regredierar till tonårs eller barnstadiet. För det kan vi alla göra. Ingen är immun. Men alla kan också se klart på detta med kärlek. Och skilja ut beroendet från den kärlek som flödar genom Amma.
    Kanske är det så att beroendekärleken är helt ändamålsenligt och optimal för barn. Inget problem.
    Och kanske är det helt naturligt för oss som vuxna att halka tillbaka till detta stadium inom oss. För det finns ju där.

    Nä, nu svamlar jag, men jag vill gärna återkomma med ett nyktrare inlägg om detta.

    Tack för dina ordsymfonier Jennyli. Som jag alltid säger, jag hakar aldrig upp mig på enskilda ord när jag läser det du skriver. För det svänger:)

    SvaraRadera
  34. Björn!
    Yes, it make sense.. (gillar det där uttrycket!) :D

    Du skriver: "Den finns här. Men jag är inte rädd för rädslan längre". På kornet! En bra beskrivning på hur läget är här med. :)

    SvaraRadera
  35. Crystal!
    Håll med om att man måste dubbelkolla - jag är inte rädd för rädslan längre - det låter ju skruvat. Men det är det inte. Men kan du vänja dig vid att det är så?

    SvaraRadera
  36. Jag tror också att beroendekärleken är nödvändig för ett barn. Du är speciell tro inget annat! Ett barn är beroende av tro, av att bli trott på och av att resa sig upp eftersom kärleken från mamma och pappa säger så. Medvetenhet återspeglar samma resa som ett barn gör fast i vuxen ålder. Den eviga spiralen av andligt växande. Det är samma saker vi lär oss om och om igen men ur ett nytt perspektiv varje gång.

    Den känsla av att man inte behöver något att älska eller någon att älska eftersom all kärlek finns inom mig känner jag igen. Det hör nog ihop med en slags frigörelseprocess ur beroendet.

    Jag känner också igen den känslan som Pirjo beskriver tror jag att det kommer perioder när man tröttnar på andligt sökande. Jag tror jag är i en sådan just nu. Jag har inte slutat helt men mitt fokus och min uppmärksamhet, som du talar om Björn, är någon annan stans och jag tror inte att det är mindre andligt för det. Skulle säga att det kanske är mer andligt än någonsin tidigare.

    Det fokus som jag har nu handlar mer om familj, jobb och mig själv där jag är. Kanske en känsla av lugn eller lathet, bekvämlighet. Det medvetna erkännandet att där jag är nu är just den plats där jag alltid har velat vara och alltid vill vara. När jag känner så slutar jag söka och tar ett steg tillbaka. Den svacka jag haft ett tag kanske inte är en svacka utan ett nytt skede under min resa. Ett nytt fokus eller varför inte ett icke fokus eller en icke riktning.

    Mindfulness talar mycket om att ha en riktning, inte direkt något mål men en riktning. Men så fort vi har en riktning förlorar vi kanske lite av fotfästet i nuet. Det magiska nu som vi så oftar talar om. Tänk om nuet ligger i att sluta leta efter en mening..

    Jennyli

    SvaraRadera
  37. Jag har dykt djupare i mig än jag någonsin gjord tidigare. Letat och letat i mörkret. Till min stora besvikelse hittade jag ingenting. Vilket inte betyder att det inte skulle vara massor. Jag bara inte hittar det just nu.

    Björn, du frågar "Är rädslans innersta väsen också en skugga. Skuggornas moder."

    Ja. Jag tror det. Men det är den ljusa skuggan. Inte den mörka.

    "Det vi fruktar mest är inte att vara otillräckliga.
    Vår djupaste rädsla är att vi har omätliga krafter.
    Det är vårt ljus, inte vårt mörker,
    som skrämmer oss mest."

    Letar jag på "fel ställe"? Skit också! Nu blir jag rädd...

    Kram, Pirjo

    SvaraRadera
  38. Jennyli!
    Spännande att läsa om denna nya dimension som öppnar sig i det du skriver. Resonerar väldigt mycket med det som händer här i mig NU och NU och NU ... :)
    Du skriver som en Zen-mästare:) Men du har ju kvar de andra dimensionerna också. Skall bli ett nöje att följa detta ... från NU till NU.
    Från tid till annan är mina mantram bl.a.
    The Pathless Path
    "This is it"
    Nothing ever happened

    Det låter som mumbo jumbo av nån indisk guru men det är levande visdom och den kan upplevas mitt i vardagen - när diskar - eller säger hej till grannen. This is it - nothing ever happened. Och i det ligger ingen cynism eller världsfrånvändhet. Bara ett förkroppsligande av evigheten. Det är en gåva när man får vara i det. Enjoy!!

    SvaraRadera
  39. Pirjo!
    När rädslan kommer, då vet vi om vi är vakna eller inte. That's the proof of the pudding. Jag gillar när saker spetsas till.
    Jag pratar om den existentiella här, inte den biologiska. Hjälper det att skilja ut den biologiska? Kan det vara den som spökar? För när man blandar ihop biologisk och existentiell då blir det onödigt invecklat. Den biologiska börjar jag lära mig att säga ja till.
    Kanske har du redan tittat på de här distinktionerna. Men om inte. Gå en ny rond - och bara mot den existentiella den här gången. Då blir det så mycket klarare. Hoppas detta kan vara till hjälp!

    SvaraRadera
  40. Björn!
    Du skrev: "Håll med om att man måste dubbelkolla - jag är inte rädd för rädslan längre - det låter ju skruvat. Men det är det inte. Men kan du vänja dig vid att det är så?"

    Jag svarar: Jo man måste dubbelkolla, sant. Men även om det låter skruvat "inte rädd för rädslan längre", tycker jag inte att det känns skruvat. Jo jag kan vänja mig att det är så, vilar i det. Kan du vänja dig?

    Har fått så otroligt mycket ut av det Adya säger så du anar inte (jo det gör du nog). Saker som jag undrat över ganska länge och som inte många lärare talar om, kommer på plats. Det han säger, går rakt in och lägger sig tillrätta. Det blir till en plattform som jag vilar på. Jag har längtat efter detta. :)

    SvaraRadera
  41. Crystal!
    Om jag kan vänja mig vid att inte vara rädd för rädslan?? :) Det tar tid, och det går lite upp och ned. Men jag börjar faktiskt vänja mig vid att det är ok även när det går ner.
    Jag vet, det handlar om vila men jag har så mycket energi nu.
    Att höra om din process med Adya glädjer mig bortom ord.
    Tack för att du delar med dig här!!

    SvaraRadera
  42. Det var stora ord om mig Björn,så underbart att du känner det jag skriver så. Det återstår bara att bli lika produktiv som vad du är. Du producerar utan uppehåll och med omätlig/omättlig kraft. Jag hinner inte läsa alla dina inlägg och det känns tråkigt för jag vet att du har så mycket att säga. Det kommer säkert tid till det men då har du redan skapat tre nya inlägg... hi hi. Den som spar han har. Jag får suga på karamellen lite.

    Det här med rädsla har jag också varit inne på en hel del men jag minns aldrig vad jag skrivit tidigare i ämnet. Det som kommer just NU är alltid det som är mest sant och det sanna ordet når oss alltid här och nu. Den yttersta rädslan som all annan rädsla bottnar i skulle jag säga är döden, rädslan för att dö. Rädslan för att dö är samtidigt rädslan för att födas och verkligen börja leva. Sanningen om livet är, som många tidigare sagt, att först när vi lärt oss att dö så kan vi lära oss leva. Hur lär man sig då att dö?

    Kanske är det mer en fråga om hur man börjar nå fram till rädslan för att dö. När jag gick workshops i den andinska kunskapstraditionen från Inkaindianerna så gjorde vi en övning där vi föreställde oss själva i dödsögonblicket. Det gick ut på att vi själva fick bestämma precis hur och när det skulle ske. Makten ligger i våra händer. Det är vi som bestämmer när och hur. Nu behöver vi inte vara rädda därför att sanningen är den, när vi har kontroll har vi inget att vara rädda för. Då vi inte har kontroll skapar vi oro och kämpar med näbbar och klor för att försvara (mota bort)ett därtill livsnödvändigt tillstånd. Tänk om kreativiteten är meningen med livet och att kreativiteten föds i dödsögonblicket. Då går vi hela livet och är rädda för att skapa det vackraste av Världar. Det drömland vi längtar efter motar vi bort därför att vi i grund och botten är rädda för att dö och därmed för att leva. Först när vi tar döden i våra egna händer och har kontroll över den släpper vi rädlsan för att dö och därmed kontrollbehovet. Tokikt, genom att ta kontrollen så kan vi släppa den.

    Döden är ett naturligt tillstånd och skulle det ta ett helt liv att komma på det får vi kanske bara en död och då hinner vi inte med mycket. Det jag menar är att när vi slutar vara rädda för döden börjar vi dö och födas lite varje dag och kroppen kodas om, den skapande processen kommer igång.

    Så till det du sa Björn om biologisk rädsla och existensiell. Jag tror att i båda fall handlar det om en rädsla för att dö. Vi är rädda för att vår biologiska kropp ska dö och vi är rädda för att allt är slut efter döden, att det inte finns något mer liv efter detta. Den existensiella döden sker kanske redan när vi befinner oss i en kropp och kroppen och medvetandet hör ihop med själen. När kroppen dör vet själen att evigheten återföder oss och när själen dör lär sig kroppen att leta upp själen igen, den nyfödda själen som ser saker ur ett annat perspektiv. Då själen dör föds den på nytt. Därför borde vi inte vara rädda för att låta själen dö.

    Sålunda tror jag att själens eremitkänsla är med all sannolikhet den känsla som kommer strax före själens död. Då känslan av ensamhet blir för stor kommer luften att gå ur själen och då luften går ur själen kommer ny luft in. Det vet alla som pressar ut all luft ur sina lungor.

    Skräcken kring skador och död handlar främst om den fysiska kroppen eftersom den inte är evig. Den eviga själen skulle tänja på gränserna tills det inte går längre bara för att skydda medvetandet. När själens gräns är nådd så luftas den på all gammal luft. Den nyttiga döden motas bort på grund av våra rädslor för att dö. När vi krampar och kämpar emot tror vi att vi kan hålla kvar livet i våra händer men det är just i detta tillstånd vi motar bort det. Släppa taget om rädslan handlar kanske om att förstå vad rädsla är, som du är inne på Björn.

    Det jag vill säga med mitt inlägg är att rädsla är krampen som föregår döden, dödskampen alltså, eller förlossningsvärkarna. En mor som har mycket ont på grund av att hon föder barn tror på ett liv efter detta därför att hon är medveten om vad smärtan betyder. Skulle hon inte veta varför hon har så ont trodde hon nog att hon dog. Så rädsla kommer ur okunskap och handlar om en dödskamp, en kamp mot döden. Släpp taget om kampen därför det vi kämpar emot är ju det vi längtar allra mest efter. Att födas in i den nya tidsåldern.

    Kramar
    jennyli

    SvaraRadera
  43. Jennyli!
    Du säger "att dö är att födas". Jo, jag stannar vid den meningen en stund som om det var första gången jag hörde den. För på ett sätt är det ju det... Vi som läser böcker fyllda med visdomar tänker ofta, (i alla fall jag), att det där har vi hört tusen gånger. Men det har vi inte. Om vi tror det har vi inte fattat, i alla fall inte den där visdomen om att vi måste dö för att födas:)
    Det du skriver om är oändligt djupt och vidsträckt bortom allt jag kan föreställa mig, och jag kan vila i det just nu. Det är en gåva. Tack för ditt inlägg!

    SvaraRadera
  44. Tack själv Björn för en fantastisk blogg :)
    Jennyli

    SvaraRadera

UA-3343870-1