fredag, januari 02, 2009

Kan skrivande vara en meditation?

Vad vill jag med min blogg under 2009? 
Jag vill fortsätta skriva här. Men vad skall jag fokusera på? 

Jag vill försöka förvandla skrivande till en meditation. Jag börjar nu. Jag skriver ingenting. Tar bort fingrarna från tangentbordet. Tittar på den vita bakgrunden. Vad dyker upp?
Ett ord dyker upp ... subjektet. 

För mig är subjektet ett objekt. 

Denna min sista mening föder tankar och känslor. Rädsla för hur det skall tas emot av dig som läser nu. Rädsla för att du hellre vill läsa om något annat. T.ex. en underbar vision om en ny och bättre värld och konkret förslag på hur vi kan förverkliga denna nya värld. Dessa tankar och känslor skapar ett virrvarr i mig. Inte ett negativt virrvarr utan ett stimulerande virrvarr där jag hoppar från tråd till tråd och nystar och sorterar.

Jag behöver fokus. Tillbaka till meningen - för mig är subjektet ett objekt. Jag sitter stilla. Tankarna virvlar omkring men blir mer avlägsna nu. Jag följer min andning. En ny mening som lyser kommer till mig. Objekten befinner sig olika långt ifrån källan. Min andning är närmare källan än vad mina tankar är. Det enklaste är närmast källan. Det mest ursprungliga är närmast källan. Tankar utgör kronan i den mänskliga manifestationen. Dom kom sist. Dom har störst komplexitet. Man skulle kunna säga att dom är vackrast. På samma sätt som blomman är vackrast på en växt men befinner sig längst ifrån fröet och roten. 

Källan är fröet till all manifestation och tillika dess rot. I fröet finns allting men det har ännu inte manifesterats. 

Jag blundar och för samman mina handflator. Stillhet och frid strömmar igenom mig. Jag vill vara här nu. Dom andra sitter en trappa ned och tittar på "På Spåret". Dom är i mig. Jag omsluter dom med min frid. 

Nu är jag tillbaka. En lång stund av benådad stillhet. Jag skriver sällan om detta inser jag. Det vill jag skriva om 2009. Den tacksamhet som strålar ur varje cell. Det är en del av mitt liv lika mycket som grubblerierna. Tack allting ifrån allting. 

Åter till subjektet. Det står klart för mig att allting finns i mig. Min älskade familj som sitter där nere och ser "På Spåret" finns i mig. Hur skulle det kunna vara på något annat vis? Så jag är inget subjekt och jag har ingen relation till min familj. NU i detta benådade ögonblick omsluter jag alla objekt. Det finns inget subjekt. Och när objekten omsluts förvandlas dom till ENHET. DET är allt som finns NU.

Tanken dyker upp: Nu skall jag snart gå ner till dom andra och börja relatera. Gå in i den drömmen. Då skapas subjektet. Ur ALLT eller inget.

6 kommentarer:

  1. Intressant tanke, att göra meditation av skrivandet. jag har långt dit. För mig är skrivande förknippat med smärta. Jag skjuter gärna upp det hela tiden som om det vore ett tandläkarbesök. Jag kan inte förklara varför.

    SvaraRadera
  2. Skrivande för mig är absolut meditation. Jag längtar ofta efter att få sätta mig vid tangentbordet. Det är något som gör mig riktigt lycklig och levande. Det och min familj och vänner så klart och min musik.

    Det är när vi kopplar bort tankarna helt och låter texten flöda som vi kommer närmast sanningen och källan, precis som du säger. Det är en underbar känsla.

    Jennyli

    SvaraRadera
  3. Perra!
    En meditation kan väl vara fylld av smärta?
    Att meditera skall vara att vara sann och vara DET som är. Och är det smärtfyllt så är det verkligt och då är det en meditation.
    Jag vet, det här inlägget blev fyllt av bliss & love, sådan är min verklighet ... ibland.

    SvaraRadera
  4. Jennyli!
    Kanske är det när vi kopplar "loss" oss från tankarna. För tankarna finns ju där, som ord som förs via fingrarna till tangenterna. Men dom är inte våra. När tankarna blir fria älskar dom. Dom måste vara fria för att kunna älska. Och då kan ingen äga dom. Vi äger inte våra tankar. Vi både är dom inte inte är dom på samma gång. Kan det vara så?

    SvaraRadera
  5. Det är nog så, Björn.
    Skrivandet är smärtfyllt, likväl måste jag skriva. Men nu har jag fått insikter om NU:et, som gör att jag ser den här smärtan som en möjlig port till frid i NU:et.
    När man tänker efter: Är ALLT man gör i NU:et förenat med smärta??

    Övergår smärtan i stillhet om man är HÄR med den? Ja, det gör den.
    Jag har upplevt det glimtvis, och kommer att fortsätta, precis som mina nattfjärilar.

    Det är väldigt mycket NU för mig just nu...:-)

    SvaraRadera
  6. Mycket intressant det du säger Björn om att vi inte äger våra tankar. Nu har jag något att tänka på :)

    SvaraRadera

UA-3343870-1