torsdag, januari 08, 2009

Subjektet

Det finns bara ett subjekt i en människa. Utifrån detta påstående ser jag på frågan varför jag någonsin varit rädd. I ett vidare perspektiv - varför någon människa någonsin skall behöva vara rädd. Vad betyder det att det bara finns ett subjekt här? För det första ställer det hela det andliga sökandet på huvudet. Sökandet efter "mitt sanna jag". Det finns bara ett jag. Och det är här nu. När jag gör som miljoner andra andliga sökare - söker efter mitt sanna jag - så söker jag ju efter ett objekt. Lyssna på tanken och rädslan - tänk om jag inte hittar mitt sanna jag! Lyssna på detta påstående. Lyssna vidare på tanken - tänk om jag letar efter mitt sanna jag på fel ställen - tänk om jag gör fel när jag letar efter mitt sanna jag. Lyssna på hur det låter. Dessa tankar är den andlige sökarens lidande.
Jag säger såhär. Om jag inte hittar mitt sanna jag så betyder det att jag inte hittar det objekt jag skapat i min fantasi. Jag finns alltid här. Jag säger detta påverkad av djup inspiration som jag fått av att lyssna på John Sherman. Om jag upplever att det är något fel på mig, att något fattas mig så upplever jag att det är något fel på det objekt jag skapat i min fantasi. Inga objekt kan skada mig - NEVER EVER.
Detta betyder INTE att jag är ett litet nav kring vilket allting snurrar. Det enda subjekt som finns här är inget nav. Ett nav är ett objekt, en idé jag skapat i min fantasi.
Detta betyder inte att jag är en gränslös medveten tomhet ur vilket allting uppträder. Även något sådant är ett objekt som jag skapat. Detta gäller alla möjliga bilder av vad det här subjektet är. Det jag är kan inte bli hjälpt eller skadat av några objekt. ALDRIG. Så rädsla och lidande kommer sig av att jag inte har klart för mig vad det subjekt jag är - i verkligheten ÄR. Jag försöker inte ens säga vad det här subjektet är - jag säger bara vad det inte är. Det är inte några objekt. Varken välsignade eller förbannade objekt.

5 kommentarer:

  1. Men det är väl de andra subjekten - de andra människorna - du/vi är rädda för?

    SvaraRadera
  2. Det är vad dom andra människorna kan göra med MIG jag är rädd för. Rädsla handlar alltid om bara om MIG. Vad andra människor kan göra mot människor jag inte känner är jag inte rädd för.
    Jag är rädd för vad andra kan göra mot allt det jag identifierar mig med. Det jag äger, min kropp, min familj, mina vänner. Men jag ser nu att man inte behöver av-identifiera sig eller försöka frigöra sig från saker. Det räcker med att titta på subjektet. Det finns bara ett och det kan titta på sig själv. Häftigt. .... men SÅÅÅÅ kan det väl inte vara, det låter ju inte rätt ... tänkte jag tidigare ... men det är ju så det är för mig nu. Så det kan visst vara så. Subjektet kan titta på sig självt. Och i detta tittande finns något av oanad power. Det är inte narcissus. Det är enkelhet, vanlighet. Det är hemma. Källan.

    SvaraRadera
  3. Rädslan är ingången till livet. När vi nalkas livet från mörkare zoner, ligger rädslan som ett band i vägen. Den är en vägvisare. Är du rädd, så är det rätt väg.
    Var med den tills du kommer ut på andra sidan. Jag ska inte påstå att jag har gjort det själv, men jag VET att det går. På nåt vis vet jag.

    När vi inser att vi egentligen inte kan få något UTIFRÅN oss själva, står vi där med rädslan.
    Men rädslan är inte sann!!!
    Däri har vi tröst.

    SvaraRadera
  4. Perra!
    Jag har varit rädd många gånger. Och varje gång har något i mig kommit ut på andra sidan helt och orört. Därför vet jag. Du säger att du inte vill påstå att du gjort det - klart du har!! Du har kommit ut på andra sidan varje gång. Rädsla är alltid samma sak antingen den är stor eller liten. Därför vet du. Det du som alltid är det samma.

    SvaraRadera
  5. :-)
    Bra sagt Björn! Klart du har rätt!!
    Snackar med Sandmon på SMG. Jag gillar det han säger också.

    SvaraRadera

UA-3343870-1