fredag, januari 23, 2009

"The Tipping Point" för "the story of me"

Hur länge kan vårt intresse för "the story of me" fortsätta att växa sig starkare? När vänder det? Och vad händer när det vänder?
Jag inser att detta är minerad mark och sätter därför upp en skylt med varning för moralism! Det bästa är nog att jag håller mig till min story. Fråga nr. 1: Har det vänt? 
Ärligt talat så är det hela lite oklart. Min story ändrade karaktär kring 2004 och blev alltmer en "andlig" version. (sedär, citationstecknen igen ... ) 

"The spiritual story of me"

2004 var därför ingen definitiv vändpunkt, det var mer ett rollbyte. - jag upplevde ett fantastiskt uppvaknande - är en del av samma gamla story, en uppgradering. Uppvaknandet i sig var en tillfällig paus.... ur vilken jag återkom med förnyad och aldrig tidigare skådad fascination över "the story of me". 

Jag skrev en bok om mitt fantastiska uppvaknande och vilka fantastiska konsekvenser detta fått för mig och mitt numera fantastiska liv.... Skickade runt den till nära och kära (i vissa fall mindre lyckat... ) Skickade den även till olika andliga lärare för att få en klapp på axeln och ett grattis och välkommen i gänget ... fast det insåg jag såklart inte då. Charlie Hayes - theeternalstate.org - svarade att han tyckte hela boken var nerlusad med me me me me me. Första person singalaris för hela slanten. Skärp dig Björn! Kom igen när du blivit torr bakom öronen, tyckte Charlie. 

Jag såg naturligtvis detta som ett bevis för att han själv inte var så långt kommen men idag ser jag att han naturligtvis hade en poäng. Jag var redan då så trött på alla dessa Advaita böcker där författarna tvingar sig till att slaviskt följa en politiskt korrekt agenda där allt bara händer helt spontant utifrån en universell intelligens och att det inte finns någon någonstans som har något att göra med någonting ... LOL 
jo, jag tyckte det var komiskt redan då. Jag ville inte köra en PK grej som alla andra utan tog det från första person singalaris. Jag skulle ju för fan skicka ut boken till släkt och vänner. Dom hade spärrat in mig om jag hållit mig till Advaita-reglerna. Boken var tokig nog som den var... oj oj oj

Har det då vänt? Nu ser jag det såhär. Uppvaknanden sker moment by moment. För mig finns det nu ingen som helst poäng med att önska sig att dessa ögonblick skall bli längre eller att de skall komma tätare. För längre och tätare tillhör "the story of me" som utspelar sig i tiden. 

- Dessa korta uppvaknanden varar för evigt men är över på några sekunder -

Ett minne och en tolkning av dessa evigheter skapas i den här personligheten. Jag har hört femtioelva gånger att man inte kan säga något om källan men nu börjar det sippra in, långsamt. Vad man kan säga något om är hur dessa minnen och tolkningar påverkar personligheten. Det kan inte vara fel att minnas och tolka källan för det sker av sig självt. Vad är poängen med att döma något som är oundvikligt? Påverkan på personligheten av dessa tolkningar och minnen är också oundviklig. 

Vad händer när tolkningarna och minnena av källan sipprar in? Jo, det vänder så sakteliga. The story of me drar fortfarande i mig. Men kraften är borta. Den har blivit blekare. Någonstans har jag trots allt passerat "the tipping point"......

Såhär ungefär .... Jajaja .... okej då ... det var väl dumt ... om du säger det .... spelar det så stor roll? ... tror inte det ... jag var en idiot .... jo, so what? .... be om ursäkt då ... javisst, inga problem .... no big deal .... du var var fantastisk ... jaså, so what? .... 

Hur kan det bli så? Är jag deprimerad? Jag fascineras återigen över likheten mellan detta och en depression. Har aldrig lidit av depression men känner till symtomen på nära håll. Detta är så nära. Det är som att min personlighet är en skugga, när ljuset börjar lysa på den glider den bort. Den tappar konturerna. Det är ingen riktigt bra liknelse. Men den får duga för nu. Måste runda av nu. Släppa denna story of me. Det är ok. 

4 kommentarer:

  1. Björn. Vet inte riktig vad du ville att jag skulle skriva. Det finns så mycket som spelat in. Stora och små detaljer. Jag har ingen "min andliga resa". Satte mig ner och skrev den här:

    Pirjos berättelse

    Jag har haft denna längtan alltid. Utan att veta vad det är. Har inte ens reflekterat över det vad jag minns. I stunder jag låg i min säng. Visste att jag borde känna mig som världens lyckligaste kvinna. Men jag gjorde inte det. Någonting fattades. Och utan att förstå det visste jag innerst inne vad det var. För jag hade ju, som alla andra, upplevt stunder av fullständig lycka. Ett par sekunder då och då. Utan att vara medveten om vad det var.

    2005 hade jag till slut målat in mig i ett hörn. Mitt liv hade flera år varit som en mörk tunnell. Ett litet hoppets ljus i slutet. Om jag bara orkade lite till. Om jag bara kämpade lite mer.... Men ljuset slocknade. Jag var tvungen att inse att "den vackra dagen" skulle aldrig komma. Jag bytte jobb. Lämnade ett förhållande som hade varat i 18 år. Blev ensamstående mamma med små barn. Det var okej. Nu byggde jag för mig och mina döttrar. Vi skulle leva ett gott liv. Allt skulle ordna sig. Och det gick bra.

    Maj 2007 läste jag en bok som raserade allt. Boken skrek: "Har du ett problem? Inse fakta - det är du som är problemet!" "Allting" vändes upp och ner. Ord som ansvar fick en helt annan betydelse. Det allra värsta var sanningen om kärleken. Det gjorde så ont inse att det jag kallat för kärlek inte var det. Det jag trott var kärlek var beroende. Jag gick genom ett helvete. Sanningen var hemsk. Smärtan var obeskrivlig. Det pågick en kamp om liv och död i mig. Jag grät och grät och grät. Det var som om jag stod i en dörröppning. Alla mina vänner, allt som var bekant och tryggt bakom mig. Jag ville så gärna gå tillbaka. Men hur skulle jag kunna leva i en lögn. Framför mig låg en ny värld. Som jag inte visste någonting om. Jag var så ensam. Och jag höll på att bli galen av rösterna i mitt huvud.

    Såsom i det inre såsom i det yttre. Mitt vardagsliv var en katastrof. Jag mådde dåligt. Mina barn mådde dåligt. Bråk, bråk, bråk. Jag var en dålig mamma.

    I ren desperation började jag meditera. Visste inte hur man gör. Satte mig på soffan och blundade. Med en enda önskan. Att finna sinnesfrid. Energierna började svepa över mig. Som vågor. Konstigt. Ännu en ny värld.

    Till min stora förvåning märkte jag att vi inte bråkade längre. Till min stora förvåning märkte jag att jag var lugn. Hade tålamod. Mina barn skrattade. Jag log.

    Samtidigt hittade jag Personlig Utveckling. Mia Törnblom och självkänsla. Livshandboken. Läste allt jag hann. Körde stenhård med affirmationer. Började förstå mer och mer. Mitt liv förändrades framför mina ögon. Jag var inte längre ett offer. Jag satt bakom ratten. Körde vart jag ville. Jag älskade detta nya värld. Jag älskade alla dessa möjligheter. Jag hade lärt mig att drömma himmelen istället för helvetet. Livet var underbart. En dröm. Men so what.

    Som om det var en magnet någonstans drogs jag till "det andliga". Läste allt Eva skrev. Läste Byron Katie. Hittade Eckhart Tolle och Adyashanti. Upplevde ett och annat i meditation. Läste The Secret och på aypsite. Lärde mig nya ord. Lärde mig om energier och chakran. Lärde mig om vibrationer. Och visste vad jag ville. Jag ville vibrera på kärlekens frekvens.

    I hur många berättelser har jag redan levt? Jag vet inte. Men jag vet att jag är på väg till den sista av dem alla.

    SvaraRadera
  2. Som ni gillar jag inte ordet andlighet :-) Men tänkte att jag kanske skulle dela med mig vad jag upplevt.

    Jag har haft 3 stycken större upplevelser som jag kallar för insikter. Det har hänt i meditation. Alltså i en annan värld. Det kanske jag borde räkna som en insikt. Att det finns en värld, eller egentligen flera, paralellt med den vi lever i. Den första var att jag blev kär i mig själv. Totalt och vansinnigt förälskad i mig själv. Insåg att kärleken "bor" i mig. Insåg att jag inte behöver någon eller någonting att älska. Att jag inte behöver någon att älska mig. Den andra var nuet. Hinnan mellan då och sen. Som samtidigt är evighet. Gränslöshet. Bortom tid och rum. Min fysiska kropp finns inte. Min energikropp finns inte. Men jag finns. Den tredje var att det är jag, människan som är dansen. Som skapas i tomheten. Av medvetandet och livsenergin.

    Det finns bara ett nu. Det finns bara ett liv. Det finns bara ett jag. Det eviga livet. Som hela tiden förändras. Manifestationer föds och dör. Pirjo är en.

    Vad är sanningen? Sanningen är nåt man tror på. Utan tron finns ingenting.

    SvaraRadera
  3. Tack Pirjo!
    Dina ord ger inspiration, mod, glädje, tillit och en förfärligt massa saker som det liksom inte finns ord för. Varmt och innerligt tack för att du delar med dig här!!

    Det sista du skrev, Sanningen är nåt man tror på, utan tron finns ingenting .... stort fett jävla leende på Björns face och om han skulle säga nåt så vore det ROCKN' ROLL. Tummen upp.

    Sånt här är så värdefullt att läsa för ta bara en sån sak som att du läst Mia Törnblom och blivit hög på känslan av att det är du som sitter bakom ratten. Alltså, jag höll också på med Coaching, Anthony Robbins och jag vet, man blir hög som ett hus på det. Och samtidigt är det ljusår ifrån Adyashanti. Det finns en värld där man fylls av en sådan tacksamhet över att få uppleva att man inte sitter vid ratten, att man inte styr någonting, allt är bara flow, allt bara händer, jag åker med och man jublar. JUUUBLAR.

    Alltså, hur får man ihop det? För båda är sanna. Båda har funnits där. Och båda är väl manifestationer av samma källa. Olika färger, rikedom, glädje, tacksamhet.
    Men att se det så här uppradat i en biografi. Och att förstå varför och hur det fyllde sin roll. Både att t.ex. hålla i ratten och släppa taget. Det gör att man förstår, både sig själv och andra.

    Och för att gå till upprinnelsen till min fråga, nämligen, att vi diskuterade hur man introducerar vänner i detta område. Vilka böcker skall man rekommendera?
    Då slog det mig att detta måste vara bästa sättet. För det är när de böcker man själv läst och de insikter man själv haft hamnar i en kontext, i ett vanligt vardagsliv med mot och medgångar, det är då insikterna blir levande och det är då de kan kommuniceras. Tror jag. Vilket ger mig en tankeställare angående mitt eget skrivande. För jag gör ju inte ofta så. Jag är sällan privat och ofta lite abstrakt. Lyfter upp frågorna ur vardagen och tittar på dom i nåt sorts filosofiskt forskningslabb i min hjärna. Hur kul är det?
    Och därför, tack tack tack för att du Pirjo läser och delar med dig här och samma varma tack till ni andra som kommenterar eller bara läser.

    SvaraRadera

UA-3343870-1