söndag, januari 25, 2009

Vad är insikter egentligen värda i ett postmodernt samhälle?

Ibland har insikter ett stor värde. Tänk bara på alla dessa coacher som säljer sina insikter för dyra pengar. 
Vi kommer till ett vägskäl i livet och vet inte vilken väg vi skall välja, så vi går till den berömda coachen.
- Vilken väg skall jag välja? frågar vi.
- Det beror på vart du vill, svara coachen, likt Cheshirekatten i Alice i underlandet. 
- Det vet jag inte, svarar vi uppgivet.
- Då spelar det heller ingen roll vilken väg du väljer, säger coachen förnumstigt

Sådant gör intryck på oss. Vi betalar gladeligen tusentals kronor för att få höra sådana visdomar. Ur denna visdom framträder tron på de detaljerade och levande målbildernas magiska kraft. Vi börjar bära med oss våra målbilder överallt, till och med in på toaletten, för dessa målbilder är nu våra magiska amuletter som skall ge oss allt vi önskar oss.

Vi förundras över hur vi tidigare kunnat gå genom livet utan detaljerade målbilder. Inte konstigt att vi inte kunnat förverkliga våra drömmar. 

* * *

X antal år senare, klädsamt desillusionerade, sitter vi vid den berömda Guruns fötter och hon, visar det sig, sitter inne med dom riktigt tunga insikterna.

- Varför blev jag inte lycklig när jag uppnådde alla mina drömmar? frågar vi uppgivet. Jag byggde upp ett företag som nu blomstrar, - sålde det för en förmögenhet, - gjorde min pilgrimsvandring, - kom på att min dröm egentligen var att bli ekologisk fårfarmare, - köpte min gård och mina får, startade en blomstrande gårdsbutik, gifte mig och fick en massa underbara barn, 
VARFÖR i helvete känns det som att något fattas?
- För att du inte insett att skatten du sökt i alla dessa år finns i ditt inre, säger Gurun med upphöjt lugn.
- Hur då? frågar du och känner att hela din värld håller på att vändas upp och ned, du anar att stora saker är på gång här
- DU, precis som du är, är källan till all kärlek och all visdom du någonsin kan önska dig, du ÄR det du söker, så släpp taget om sökandet, slappna av och inse vilket mirakel av perfektion du är PRECIS som du är, sökandet tar dig bara bort från sanningen. Det är DU som är sanningen, säger Gurun, med sin karismatiska Guru-röst som vaggar in dig i ett mjukt och varmt moln av KÄRLEK.
- DU är kärlek, säger hon och ser på dig med sina klara och lugna ögon. Och i det ögonblicket känns det som om du fötts på nytt. Världen blir plötsligt så vacker, så vänlig och du känner dig förälskad i livet, i allt som är. 

Happy end

Eller?

X antal år senare inser du till din fasa att alla dina insikter var just insikter och inget annat. 

Tillbaka till frågan, vad är en insikt egentligen värd?
Den är värd precis det som du är beredd att betala för den i varje givet ögonblick - skulle man kunna svara på den frågan.

Men nu skall jag säga helt ärligt vad insikter är värda för MIG just NU. Inte mycket. Jag vet att dom varit värdefulla och ser att dom är värdefulla för andra. Men det känns som att jag, fast jag bara är 39 år, kommit till vägs ände när det gäller insikter. Inte för att jag har haft dem alla och dragit nytta av dem fullt ut. Långt därifrån. 

Men vi lever i märkvärdiga tider, som människor sagt i alla tider ....  Informationssamhället har en baksida men också en framsida. Med blixtens hastighet kan vi röra oss över jordklotet och få kontakt med människor och information vi för 10 år sedan aldrig skulle kommit i närheten av. Vi har blivit väldigt lättfotade på informationsplanet. Vi är notoriskt otrogna. Vi hoppar från grej till grej. Detta får dramatiska konsekvenser för oss och i en viss mening är det revolutionerande i en positiv mening. Jag skall försöka illustrera vad jag menar:

Vi flyttar oss tillbaka i tiden till innan internets födelse. Säg att jag fastnar för en viss Guru. Jag går med i rörelsen, köper Guruns böcker och tar verkligen till mig läran och försöker praktisera den i vardagen. Jag är seriös och trogen. Långsamt men säkert bygger jag mig en identitet runt min övertygelse. 

Nu hoppar vi fram till dags dato. Jag sitter och lyssnar på en Satsang med John Sherman. Jag lyssnar till olika deltagares vittnesmål. Jag hör människor som varit aktiva inom andligheten i kanske 30 år. 
Först har dom varit med i olika kristna församlingar, 
sedan nån Zen-mästare i Frankrike i några år, 
sedan Osho i Indien och USA i 15 år, 
sedan med nån Shejk inom Sufismen i några år, 
sedan Gangaji i 3 år,
sedan Tolle i 2 år. 

Imponerande!? 

Nu sitter dom hos John Sherman. Och var inser dom? Jo, att dom är tillbaka på ruta ett. Dom är frustrerade och uppgivna. Alla deras insikter och andliga upplevelser står dom upp i halsen. Är det något fel på dom? Är dom dumma i huvudet eller allmänt knäppa? Knappast.... Dom är helt enkelt vilseledda. Dom har jagat insikter och andliga upplevelser och det har visat sig att detta inte var vad dom sökte. För dom har ju funnit, dom har ju upplevt. Deras själar har frikopplats från deras fysiska kroppar både då de varit höga på LSD och då de varit höga på astralresor eller meditation. Dom har funnit att det kan gå på ett ut. För upplevelser och insikter är inte vad dom sökt.
Sedan lyssnar jag på Adyashanti, och han pratar om exakt samma sak. Intelligenta och seriösa sökare som hållt på i decennier och nu är tillbaka på ruta ett. 

Nu backar vi åter till någon gång innan internet. Säg att jag är med i den här rörelsen, seriös och trogen, jag håller på att avancera upp i hierarkin. Jag ser upp till dom som varit med länge. En och annan medlem hoppar av vilket normalt tillskrivs dålig karaktär eller svaga nerver. Dessa brutalt ärliga och prestigelösa sanningssökare fanns ju då också. Men hade jag kommit i kontakt med dom på samma sätt? Hade jag kunnat se mönstret då?
Svaret är nej!
Jag hade nog som de flesta andra levt kvar i lögnen om att jag funnit något, att oron och tvivlen var karaktärsdefekter som kunde slipas bort med hjälp av idogt arbete för rörelsen och dess sak. 

Men vi lever nu - i dessa märkvärdigaste och underbaraste av tider. Och vi behöver inte hålla på och shoppa insikter och upplevelser i 20 år till. Vi kan gå rakt till källan som är så förbluffande enkel och uppenbar att vårt intellekt känner sig förnärmat.

Jag tänker på en artikel jag läste i tidningen Hälsa för en tid sedan. Det var chefredaktören Per Frisk som skrev om Candice O´Denver. Han var lyrisk precis som jag är nu. Han skrev att han varit på Ängsbacka sedan dom började. Han hade sett och hört dom alla. Gurusarna. Provat allt. Läst allt, vilket är förståeligt då han och Monika driver förlaget Energica som bl.a. gett ut Tolles böcker på svenska. Men då han hörde Candice klickade det till på ett sätt det ALDRIG gjort förut. Det var enkelheten. Den välsignade enkelheten. 

Insikter är som prylar. De säljs på den andliga Kiviks marknad i sampack med andliga upplevelser av kundalini, satori, bliss, astralresor, tidigare liv och UFO-kanaliseringar. Insikter säljs ihop med tro på Jesus och Buddha och SaiBaba och tända ljus och rosaries och uppstigna mästare och snälla UFO:n.

Men källan till allt detta går inte att sälja. Den går inte att förpacka på ett smart sätt. Den är enkelheten själv. Jag höll på att säga att det är just därför jag köper den. Men det går inte. Jag är den ... och DU ... och VI. 
Alla. 
Enhet. 

Denna enkelhet är inte ett alternativ till något annat. Den är det enda. Allt annat uppträder i den, manifesteras som den. Utan namn eller form. Enkelheten har inte valt en profet. Det finns många. Många lever enkelheten i all enkelhet..... Andra behärskar den stora konsten att tala om den på ett begripligt sätt. Det blir en lång lång lista vilket är underbart. Ju fler desto bättre. 

Jag vet ingenting om hur världen kommer se ut om 20 år. Men jag tror att en polarisering kommer ske. Det postmoderna informationssamhället driver fram två olika reaktioner hos oss. Antingen klamrar vi oss hårdare fast vid våra insikter eller så släpper vi dom fria ... och därmed befriar vi oss själva. 


22 kommentarer:

  1. Mmmm. Insikter för mig kommer ur erfarenheternas förståelse men om man inte agerar på sin insikt är det inte värd ett jota...

    SvaraRadera
  2. Haha, så himla bra skrivet! Håller med dig från första till sista bokstaven. :D Känner mig dock inte särskilt desillusionerad trots att jag också hållit på ett tag. Men periodvis har jag tagit långa avbrott i sökandet och bara levt. Det har varit hälsosamt. :)

    SvaraRadera
  3. Verkligen bra skrivet Björn!

    Håller med Telluselle. Upplevelserna fyller sin funktion. Förståelse genom egen erfarenhet.

    Insikterna är lite kluriga :-) Som tex det här med "tillbaka till ruta 1"

    - Vilken väg skall jag välja? frågar vi.
    - Det beror på vart du vill, svara coachen, likt Cheshirekatten i Alice i underlandet.
    - Det vet jag inte, svarar vi uppgivet.
    - Då spelar det heller ingen roll vilken väg du väljer, säger coachen förnumstigt

    Den insikten fick man ju redan från början :-)


    Björn, har du provat The Work på "det är någonting som fattas" ?

    Jag tror också att det är viktig ta med den sista biten (som folk brukar glömma, har jag märkt): ATT VÄLKOMNA DET!

    Kram, Pirjo

    SvaraRadera
  4. Telluselle!
    Erfarenhet - förståelse - insikt - handling. Ok! Jag är med.
    Men om vi drömmer alltihopa, vad är då den där handlingen värd när vi vaknar upp?

    Nej, detta är inte filosofi eller tankelekar. Det är hardcore verklighetspassion. Vad menar jag med det? Det dånar och sjunger i varje cell i min kropp av tacksamhet över att vara här. Och ur detta kommer handlingar. Det går ju inte att inte handla. Det sker miljarder saker här varje sekund. Hjärtat pumpar, tankar tänks, händer och fötter rör sig, och ord sägs, minnen skapas och hittas, saker lyfts, flyttas, händer rör vid händer, vid hud, vid papper, vid liv. LIV LIV LIV.
    Det lyser så starkt att insikter och handlingar brinner... av liv, som liv.

    SvaraRadera
  5. Crystal!
    Ordet desillusionerad kan betyda cynisk och uppgiven också. Men det kan också betyda fri. Jag menar det senare.
    Adya säger någonstans (citerar från minnet), "who cares if you are free and awake if you are a jerk?" Och DET, det är värt att begrunda. Där börjar resan från källan tillbaka till manifestationen. Och som jag tidigare sagt, där är Adya den bästa guide jag hittat.
    Och där kommer Telluselles reflektion in. Vad gör vi med vår frihet? Vad är friheten värd om vi gömmar oss någonstans och njuter av den? Den tillhör ju inte oss. Hur skulle den kunna göra det? Och om vi tror att den gör det, är vi då verkligen vakna och fria?
    Jag älskar att detta är så ofattbart enkelt OCH SAMTIDIGT så oändligt rikt och mångfasetterat. Jag älskar att THIS IS IT .. OCH SAMTIDIGT forever evolving.

    SvaraRadera
  6. Pirjo!
    Tack för att du lyfter fram The Work igen. Ännu en skatt att glädjas över. Tänk att det finns så många genialiska lärare! Vad har vi gjort för att förtjäna denna lycka?
    ... en röst i mig svarar, vi behöver inte göra någonting för att förtjäna den, vi är redan fantastiska! ... så synd att den insikten har blivit en sådan klyscha!
    Vem skulle jag vara om jag inte tänkte att det är en klyscha?
    Jag skulle vara lycklig och glad över att det är så enkelt och sant!
    Jepp! :)

    JA Pirjo, Katie är en gåva! Den där sista VÄLKOMNA DET öppnar upp totalt.
    Jag vill inte att det som är vackert och enkelt skall låta så klyschigt.
    Hur ser verkligheten ut?
    Det låter klyschigt!
    Jag väkomnar att det låter klyschingt!
    JAAAA, Aaaaah :D

    SvaraRadera
  7. Björn!
    Ok, apropå "desillusionerad", missuppfattade dig lite då. Men då är jag med. :)

    JA!! Precis det där du nämner, hörde jag Adya säga härom dagen, att om vi gömmer oss med vår frihet och awakening (och det kan man ju göra om man vill), vad är den värd då? Den här världen behöver ju kärlek, sa han. Ännu en sån där härlig kommentar som jag bara hört Adya säga. Det kändes väldigt fint och bra att höra. Det kändes KÄRLEK.

    En helt annan sak jag hörde Adya säga i en podcaster ikväll (fritt från det han sa, minns inte exakt): "There is no birth, life and death (som våra mind upplever det hela). It (våra liv alltså) just appear and then disappear". ÅH vad bra, håret står rätt upp när jag hör sånt. Sen liknade han våra liv med en fantasi som vi kan ha mitt på dagen vid lunchtid (typ dagdrömmeri) som sedan försvinner när vi måste tillbaka och börja jobba igen. Jag gillar sån där enkelhet. Tänk så märkvärdigt våra liv blir i våra mind. Men i ett annat perspektiv, DET... är det bara nåt som appear för att sen disappear. Har haft såna upplevelser flera gånger, när DET varit in charge (eller hur jag ska uttrycka det) och personligheten bara varit en liten historia som pågår. Haha, jag ler varje gång när jag återkallar känslan från den upplevelsen. Det får mitt lilla liv att komma i rätt perspektiv när mindet trasslat till det. :)

    SvaraRadera
  8. Crystal!
    Det du skriver smittar av sig! Vakenhet är väldigt smittsamt, det är ett faktum!
    Och vakenheten är alltid enklare och mer avslappnat än drömmar ... eller?
    Men det intressanta här är att vakenhet faktiskt kan leda till olika saker. Candice är så övertygad om att osjälviska och visa handlingar ALLTID kommer ur vakenheten. Det är en tillit Tolle också verkar ha. Men Adya ser det inte så. Han ser den tendens jag upplever i mig själv, en tendens jag tidigare tillskrev att det jag upplevde som vakenhet inte var det. Jag tror att jag är vaken men det är en bluff. Så tänkte jag, för om jag vore vaken på riktigt skulle jag bli en Boddhisattva som handlar osjälviskt för allas bästa. Vakenheten var för mig något väldigt upphöjt och märkvärdigt som man skulle uppnå.... en illusion Adya spräcker. Det är inget märkvärdigt säger han. Det finns massor av sökare inom nonduality som lever en stor del av sina liv i ett vaket tillstånd. Det är ingen big deal. Det var en verkligen AHA-upplevelse. Ok Björn, du är vaken, men det är INEGN big deal. Det var både en lättnad och en stor förvåning. Och sen säger han det där som jag bara älskar,- so you are awake, who cares if you are a jerk? Det där är en revolutionerande approach. Jag undrar verkligen vad t.ex. Candice skulle säga om det. Hon verkar så bergsäker på att vakenhet automatiskt gör oss till Boddhisattvor. Jag tror jag skall mejla Eva Aareskog, vår svenska Great Freedom lärare och fråga. Svaret jag väntar mig är - just relax into awareness and compassion and wisdom will come out of that freedom. Men jag vet ju inte. Jag är verkligen nyfiken!

    SvaraRadera
  9. Hej. Det här med att vakna upp ser jag "bara" som ett första steg.

    "Ramana Maharshi's gift to the world was not that he realized the Self. Many people have had a deep realization of the Self. Ramana's real gift was that he embodied that realization so thoroughly. It is one thing to realize the Self; it is something else altogether to embody that realization to the extent that there is no gap between inner revelation and its outer expression. Many have glimpsed the realization of Oneness; few consistently express that realization through their humanness. It is one thing to touch a flame and know it is hot, but quite another to jump into that flame and be consumed by it."
    -Adyashanti

    Jag tycker om yoganis beskrivning:
    http://www.aypsite.org/35.html

    Kram, Pirjo

    SvaraRadera
  10. Björn!
    Ja nu blir jag förstås väldigt nyfiken på det du skriver om :). Det är intressant det Adya talar om. Har ju fått tillfälle att fundera en del över det där genom åren när man sett en och annan som påståtts vara upplyst (hm är det samma sak som att vara fullt uppvaknad?) men som betett sig just som "jerks" :). Och sen är det väl det här Adyas föredragsserie går ut på, att förkroppsliga vakenhet och HUR man gör det?

    Sen pratar en del om olika grader av vakenhet och att olika lärare befinner sig på olika nivåer av upplysning, blablabla. Vet inte hur jag ska ställa mig till det där. Vet du något om sånt? När jag hör sånt slutar jag oftast att lyssna. Har lite svårt att ta in det. Är det inte just egots grej att gradera, oavsett om det handlar om vakenhet, upplysthet eller nåt annat? :D

    Ska bli spännande att höra vad du får för svar. :)

    SvaraRadera
  11. Pirjo!
    det börjar sjunka in i mig att det är som Adya säger att MÅNGA har vaknat upp. Det du säger om att uppvaknandet är första steget är så viktigt att jag skulle vilja sätta röd, fet, kursiv och jättestora bokstäver på det.

    Vet du att det är en ganska unik approach. Att erkänna för sig själv att man vaknat upp är något som bär emot av en rad olika anledningar. Jag tar den viktigaste först!
    1. vi tror felaktigt att uppvaknandet automatiskt leder till att man börjar känna och handla på ett nytt, underbart och helgonlikt sätt. (jag säger att det är fel efter att först ha hört Adya säga det och sedan verifierat att det stämmer med min egen erfarenhet)

    2. Vi krånglar till hela den här grejen för att vi läser för mycket skruvade filosofier kring det ... som att uppvaknandet leder till att man upphör att existera som en separat person och ser allt från ett omvänt perspektiv m.m.)

    3. Man är rädd för att det man upplever inte är "the real stuff" och/eller är rädd för att inte kunna leva upp till att vara "uppvaknad".

    Inom Zen-traditionen (som Adya kommer från), trycker man mycket på att uppvaknandet måste godkännas av en mästare. Men det känns som att sådant inte är relevant idag i vår kultur. Adya lägger heller inte så mycket krut på det har jag förstått. Det är ju som Adya säger, du kan ha fått ditt uppvaknande godkänt av de tio största zen-mästarna men vem fan bryr sig om ditt beteende inte är till glädje och hjälp för andra.

    Det man skall leva upp till och det som räknas är ju hur man låter uppvaknandet ta sig uttryck i sitt dagliga liv. Och det är en resa och ett äventyr utan slut. Där finns inget mål, medvetandets utvecklingsmöjligheter är oändliga tror jag. Och det är egentligen detta vi samtalat om här den senaste tiden. Vi har kommit över det där stadiet där man liksom går runt det här uppvakandet som katten kring het gröt ... jaa, jag vill ju inte påstå att jag har fattat nåt eller så men ... o.s.v. Den leken har jag hållt på med sedan 2004 nu och den är improduktiv och jobbig och inte ens rolig.

    Men den här blygseln för att prata om att jag är uppvaknad sitter i. Och det har att göra med att jag känner att jag då måste leva upp till nåt och bevisa nåt, att jag kan ställas på prov och eventuellt avslöjas. Så när du säger att du bara ser uppvaknandet som första steget, då känns det helt rätt. Det känns förnuftigt, för om vi inte tagit första steget kan vi ju för sjutton inte börja vår resa mot oändliga djup och möjligheter. En utan slut men med en klar och koncis startpunkt. Och det man bara själv när den inträffar.

    För mig var det en novemberdag 2004. Att jag sedan tillbringat 5 år med att tidvis vara en riktig "jerk" och för det mesta en helt vanlig medelålders man som kämpar och sliter med vardagspusslet, ja det är ju bara helt naturligt.
    Att höra Adya säga att det är naturligt är till väldigt stor hjälp, men att sedan kunna prata om det på det här sättet är en ännu större hjälp.
    Dom som däremot fortfarande propagerar för myten att uppvknandet pang bom gör oss till helgon, dom är däremot inte till så himla stor hjälp. Dom önskedrömmer. Och kanske är det också såhär - dom lever skyddade liv som andliga lärare och reser runt och pratar om det här omgivna om människor som ser upp till dom och tar hand om dom och skyddar dom från vardagens utmaningar. Då kanske det kan verka som att allting fixar sig. Eller nåt. Vad tror du Pirjo om allt det här jag vräkt ur mig?

    SvaraRadera
  12. Crystal!
    Mitt svar till Pirjo är riktat till dig också inser sig. Ja, det skall bli spännande att se vad Eva Aareskog säger. För det är himla intressant detta med att uppvaknandet tros leda till att man blir ett helgon - mer eller mindre. Och om det är som Adya säger, ett felaktigt och vilseledande löfte, ja då är det viktigt att prata om det. Nyfiken på att hör mer om dina tankar kring det här!

    SvaraRadera
  13. Björn! Håller med dig. Vad bra du beskriver det! Tack!

    Också det som jag inte skrev. Att det än en resa utan slut. Den insikten(?) gör mig då och då lite uppgiven. Att det inte finns nån vila, att man aldrig få vara ifred :-)

    Och ja, jag vet, vilan finns i nuet. Men som du skriver, egot är envisare än synden :-) Jag har börjat låtsas att känslorna har sina egna liv. Att dom också vill vibrera på högre frekvens. Att dom kommer till mig så att jag kan transcendera (heter det så?) dom.

    Jo, det är troligt att alla dessa gurusar har rätt. Till slut blir man upplyst på "riktigt". Vissa blir det över en natt. För vissa tar det årtionden. Här tror jag faktiskt på Yogani, att det har med nervsystemet att göra. För var upplever vi alla dessa underbara tillstånd av frid och glädje och kärlek? I kroppen! Eller?

    Om uppvaknanadet (det första steget) är att VETA att tiden inte finns. Att VETA att jag är inte min kropp, mina tankar eller mina känslor. Att VETA att verkligheten som jag upplever den med mina 5 sinnen är bara min, existerar endast för just mig. Att VETA att andra människor som jag upplever dom är mina projektioner, speglar. Att VETA att jag skapar med mina tankar. Att VETA att det vi i vanliga fall kallar för livet är en illusion, en dröm. Om att veta allt detta (och annat som jag inte kommer på just nu) är samma sak som att vakna upp; ja, då har jag vaknat upp.

    Kram, Pirjo

    SvaraRadera
  14. Björn och Pirjo (och ni andra)!
    Så otroligt spännande samtal det här är, måste bara få säga det. Era berättelser ger mig enormt mycket och triggar mig att våga (ja våga var ordet, så är det!) dela med mig, jag med. Måste bara återigen få säga - TACK. Ja jag kanske tackar mycket, men det är en varm känsla av tacksamhet som fyller mig varenda gång jag läser det ni delar med er av här. Det hjälper mig vidare. :)

    Ja som du skriver Björn, det är helt klart viktigt att tala om uppvaknandet. Det har nog talats alldeles för lite om det, allra helst i vårt avlånga land. Kanske just för att ingen vill framstå som nåt mer än man klarar av att vara. Ja blygsel skriver du, det är nog rätta ordet, möjligen kryddat med en aning jante, har jag en känsla av. Det är därför jag blir så otroligt glad, ja faktiskt lättad, när jag läser och lyssnar på Adya. Som jag skrev förut, det är mycket jag undrat över genom åren som äntligen kommer på plats, saker jag INTE kunnat hitta någon annanstans. Skulle önska att hans bok kom ut på svenska så fler få ta del av hans visdomar eftersom det säkert är fler än vi som undrat över de här sakerna.

    Precis som du så roligt skriver Björn (skrattade när jag läste dina ord), ska man tydligen ha haft några zenmästare som kan verifiera det man gått igenom. Men när man inte har några att tillgå då, vad sjutton gör man då? :) Ja man får fortsätta leta tills man hittar någon annan som kan tänkas veta något. Och just därför känns Adya så intressant. Hans approach är annorlunda än de flesta lärares. Det känns väldigt uppfriskande och fräscht stämmer mer med den tid vi lever i. Jag menar, trots allt sker ju uppvaknanden även nu för tiden.

    Tolle har gett mig och många andra otroligt mycket. Känner stor tacksamhet gentemot honom. Men precis som du, Björn nämnt förut, fick Tolle en sån där instant-upplysning, och vad jag förstår även Byron Katie. Vi andra får gneta vidare, steg för steg, år efter år. Fast jag gillar den här långsamma resan, är äntligen kompis med den efter alla år. Och där kommer Adya in som ännu en stor vägvisare på vägen och förklarar saker och ting för alla oss som går steg för steg. Det blir ett igenkännande och jag fattar på ett helt annat sätt än tidigare, eller snarare omfattar, vad det är som pågår. Jag känner stor tacksamhet.

    Ja när vi nu ändå är i farten och vittnar om våra uppvaknanden :D, så kan väl även jag säga att, JA det är jag med (uj!). Första steget till det kom en vårdag för - håll i er nu - drygt tjugo år sen. Det var en fullständigt omkullkastande upplevelse som förändrade mitt liv totalt. Den öppnade mitt hjärta på vid gavel, satte igång kundalinienergin, ja det fullkomligt exploderade inombords och allt blev ETT. Det var total kärlek. Efter det visste "lilla jag" ingenting samtidigt som "något" visste ALLT. Efter det här uppvaknandet kunde jag inte längre gå den vanliga vägen trots en s k lovande karriär. Jag dansade med kraften, eller snarare, kraften dansade mig. Jag bytte totalt livsväg efter det här. Det fanns inga tvivel och det fanns heller inget val. Facklan brann och den brinner än, och jag hänger liksom bara med. Det är svårt att förklara det här och det låter kanske en aning pretentiöst när jag försöker beskriva det, men jag vet att ni förstår. Det här har jag pratat om med ytterst få, fattade ju ganska snart hur det skulle låta i folks öron :D. Det räckte med att många gjorde stora ögon över att jag ändrade väg så totalt. Men jag följde helt enkelt rösten/källan och ändrade mitt liv efter det.

    Den här kraften/källan har tagit mig högt och lågt (som Telluselle beskrev det så bra) men den har aldrig tagit mitt psyke och det tackar jag för :D.

    Har även fått barn under resans gång och min unge berättade för mig härom dagen att han (precis som jag upplever det) ständigt känner sig totalt klarvaken och har upplevt det så här, så länge han minns. Men - han har börjat upptäcka att inga jämnåriga är det. Han "ser" och uppfattar alltså mer än de flesta och har en vakenhet som inte hans kompisar har. Men så var mitt första år med honom som baby, i total bliss, varenda minut. Kanske har påverkat honom, jag vet inte. Inget har ju skrivits om det här tidigare. :)

    Nåväl, resan fortsätter och vad kan vi göra annat än att hänga med :). Det är spännande och jag älskar livet totalt, om än kanske inte varje minut ;). Men jag har ju, liksom er andra, steg kvar att gå till fullt uppvaknande. Ja det här blev visst väldigt långt - tack till de av er som orkade ända hit. :)

    SvaraRadera
  15. Pirjo!
    Klart att du är uppvaknad! Jag skall kopiera det där du skrev om vad du VET, för det är en fullkomlig beskrivning av vad uppvaknandet är. Och det är just början på äventyret. Vi är mitt i äventyret nu. Det är detta VETANDE som kan manifesteras varje dag i varje andetag. Och vi har alla denna kunskap. Ta detta med att jag inte är kroppen t.ex. Alla säger "MIN KROPP". Hur kan vi vara något vi har? Samtidigt, var går gränsen mellan det jag är och det jag har. Det vet ingen. Så alla vet detta. Vi vet hur vi skall dra gränsen för att samhället skall fungera. Och vi känner alla på oss att dessa gränser är godtyckliga och falska. Jag har rätt till en miljard i bonus, sade Skandiachefen. Där drog han sin gräns. Vid en miljard. Eller barn som arbetar i fabriker för 5 dollar om dagen, där säger man att deras gräns är mellan vad dom har och inte har.
    Godtyckligt. Vi det detta. Alla!
    Vi behöver bara komma ihåg - att vi är inget och allt - på samma gång. Och sedan kan vi skapa ett underbart samhälle.
    Tack för detta inlägg. Det betydde oerhört mycket för mig att läsa, javisst, Pirjo är uppvaknad. Självklart:)

    SvaraRadera
  16. Crystal!
    Jag är så tacksam för all den tacksamhet du uttrycker! Detta uttryckande av tacksamhet är att manifestera uppvaknandet. Det är så det känns, som tacksamhet, och det är så det ser ut.
    Jag känner djup, djup tacksamhet över att du ville dela ditt uppvaknande med oss här. Så underbart att läsa. Varje ord. Tack!
    Nu hinner jag inte uttrycka mer tacksamhet över det du skriver. Men jag ser fram emot att återkomma till det. Och visst är det fantastiskt att kunna prata om detta utan att jante spökar. För återigen, som jag skrev i den nya posten som inspirerades av din story, hur kan man möjligen behöva leva upp till tacksamhet? Man kan bara ge och ge ur den. Denna källa av stillhet och ljus.

    SvaraRadera
  17. Björn!
    Tack för dina varma ord :). Du skriver: "..hur kan man möjligen behöva leva upp till tacksamheten? Man kan bara ge och ge ur den. Denna källa av stillhet och ljus". Ja precis. Och så har jag försökt vandra vägen sen den där vårdagen då jag fick uppleva total kärlek och stillhet. Ge och ge ur källan...

    SvaraRadera
  18. Crystal! Vilken underbar berättelse! Tack! Kram!

    SvaraRadera
  19. Crystal!
    Det är intressant det du skriver om din son. Det skulle vara spännande att höra mer om hur han hanterar denna insikt om att han är mer vaken än sina jämnåriga. Jag tror absolut att det kan komma sig av ditt tillstånd då han var spädbarn. Jag gissar att han känner en stor samhörighet och alienation samtidigt. Vad säger han om detta. Otroligt fascinerande, det är inte ofta man hör om detta. Nu vet jag förstås inte hur gammal han är men Tolle berättar ju om att han ibland kommer i kontakt med 12-åringar som är uppvaknande. Något är på gång i människans kollektiva medvetande.

    SvaraRadera
  20. Björn!
    Jag har frågat sonen och han tycker det är rätt ok med vakenheten numera. Han vet att det är så här och har accepterat det för det har alltid varit så här för honom (han är femton nu). Ja han säger att han känner stor samhörighet med själva Livet (sen kan man kalla det vid andra namn, men han väljer själv att inte göra det). Han känner sig inte så alienerad längre, kanske främst pga sitt accepterande, han vet att han är vaken och att andra inte är det i samma grad. Jo två av hans kompisar är lite mer vakna än andra, har han noterat.

    Han har mycket långa antenner och känner av sin omgivning mycket väl och vet saker innan de ens inträffat. Det kommer som en inre vetskap både under dagtid och i drömmar. Han upplever inte att det är något mystiskt med det här "seendet", eller om man ska kalla det vakenhet eller stor uppmärksamhet. Förut tyckte han kanske att det var ganska jobbigt att han jämt och ständigt visste saker. Men vi har pratat mycket om det här eftersom jag upplever samma sak och kan dela med mig, och sen en tid tillbaka har han accepterat det bättre. Han har kommit på att han kan använda det på ett positivt sätt och känner sig därför "säker" i livet, som han uttryckte det. På min fråga hur vad det betyder, förklarade han att han "ser" allt i sin omgivning och att han därför använder sin vakenhet till att t ex undvika faror på stan eller till andra bra saker eftersom han "vet" saker i förväg. Han använder också vakenheten, för att t ex lösa hur man kan gå tillväga i en viss situation.

    Men tack och lov för musiken! Han har en väl utvecklad musikalisk begåvning där han fullkomligt flödar och den får han utlopp för tillsammans med sina vänner eftersom de spelar ihop. Så han har funnit sitt uttryckssätt och den fann han väldigt tidigt helt själv. När han var baby upplevde jag ofta att han var en gammal gubbe i en väldigt liten kropp, eller hur jag nu ska förklara. Det var lite roligt och weird på samma gång. :)

    SvaraRadera
  21. Crystal!
    Så underbart att han inte känner sig alienerad utan känner samhörighet med själva LIVET. Men han är ju din son:) Klart att detta är möjligt redan vid 15 års ålder och tidigare. Men det är verkligen revolutionerande på något vis, även om det för honom är naturligt och normalt. Det är väldigt hoppingivande att höra detta! Tänk vilken värld som är möjlig! Och tänk vilken tur han har som har en mamma som du!

    SvaraRadera
  22. Tack Björn! Dina ord gör mig jätteglad.:) Men jag är nog den största turknutten här som fick en sån härlig unge. Ja du vet ju hur man känner inför sina barn. :D

    SvaraRadera

UA-3343870-1