lördag, januari 31, 2009

Varför tycker vi det är positivt när något "fängslar" oss?

Om man skulle ta och titta på detta med uppmärksamhet med helt nya ögon. Nu glömmer jag alla fantastiska attribut uppmärksamheten ges inom icke-dualismen t.ex. ”everything is pure awareness” och ”you are that pure awareness manifesting as the world” m.fl.

Ok, från början. Jag ”fängslas” av ett TV:program. Vad innebär det? Är det en positiv upplevelse? Jaa, på ett sätt. Vi gillar att bli fängslade … intressant …. 
Vad händer när vi fångas av fängslande objekt som t.ex. TV-program? Jo, vi glömmer oss själva och det tycker vi skönt. För när vi glömmer oss själva glömmer vi också vår ensamhet och våra problem m.m. 
Många gamla människor som sitter ensamma hela dagarna lovprisar sin TV och ser den som en vän. Visst vore det hjärtlöst att ta den ifrån dom. Eller? 
När vi berövar en ensam människa deras TV går dom istället till en bok – talbok eller radio om dom ser dåligt. Böcker kan också fängsla oss med samma resultat – vi glömmer oss själva.

Detta med att vi ”fängslas”... innebär det att vi som subjekt blir förenade med objektet? Är det en sammansmältning, kanske rentav en mystik enhets-upplevelse.... ? Jag menar, dualismen är ju övervunnen, hurra hurra! :) , det finns inte längre något separat subjekt som sitter och tittar. Låt oss säga såhär – hurra hurra kan vi ropa ända till vi smälter samman med något vi inte vill vara sammansmälta med. Monster och iskall skräck t.ex. DÅ tackar vi vår skapare för att vi kan gnugga oss i ögonen och inse att det ”bara” är en film.

Rent kulturellt tycker jag mig se hur vi längtar efter att fängslas av saker. Peak upplevelser av alla slag har hög status och likställs nästan med en sorts ”kiss of the divine”. När jag hoppar fallskärm då LEVER jag verkligen säger vi …. och längtar efter nästa adrenalin-rus. Sedan har vi den lugnare sorten som föredrar stillsammare aktiviteter, typ konserter, film eller skönlitteratur. Konstälskarna som "går upp i" konsten. Jag höll på att glömma, vi älskar sport också, tävlingsmomenten, den oliiidliga spänningen, allt detta får oss att smälta samman med objektet – bollen, pucken, målet, en darrande höjdhoppsribba, eller vad det nu är  som fängslar oss.
Nyckeln är SPÄNNING. Den drar in subjektet i dramat (objektet). Subjektet sugs in... Det gillar vi. Weird. 
Vill vi glömma oss själva för att vi egentligen är väldigt rädda för att upptäcka … vad/vem … vi är? Är det ljuset som skrämmer, eller evigheten? Eller att inga ord, hur ömsint de än rör vid hjärtats strängar, kan komma i närheten av det mysterium vi är? Eller... är det helt enkelt för att vi är så fulla med skit att vi behöver 20 år i psykoanalys för att bli någorlunda funktionella? Själv röstar jag på ljuset.

Vad skall man säga om detta med vår längtan efter att fängslas? Såhär tror jag – it can't hurt us, but it can't help us either – som John Sherman säger om allt som inte är Vichara. I det här fallet ser jag väldigt tydligt att den andra delen är sann, den att vi inte blir hjälpta. 

Hur relaterar denna glömska av subjektet till Mindfulness träning eller Vichara?  Och kan en viss förståelse underlätta processen rent praktiskt, vad som hjälper och vad som stjälper? 

Ibland känns det omöjligt att komma in i Vichara-processen. Då har jag upptäckt att Mindfulness-träning fungerar som ett första steg. Det som händer vid Mindfulness är att vi blir medvetna om tre saker. 

1. objektet 2. subjektet och 3. uppmärksamheten som förbinder de båda.

Mot bakgrund av resonemanget kring vår vurm för att förlora oss i draman, är det lätt att se varför Mindfulness-träning kan kännas lika upphetsande som att äta fullkornsbröd utan smör eller pålägg. Det kräver ansträngning och det ger motstånd. Mindfulness-träning ger heller inget adrenalin-rus. .. Det ska gudarna veta. Men det är hälsosamt förklarar Mindfulness-förespråkarna ... vilket låter lika lockande som stavgång eller dinkelbröd. .. Shit, jag inser att Mindfulness-förespråkare jobbar i motvind i en kultur som längtar efter att fängslas. 

Att reflektera över 

 - Vi LÄNGTAR efter ATT bli FÄNGSLADE. 

 - VI älskar DET som FÄNGSLAR oss.

Jag har aldrig reflekterat över detta förr. Många tycker jag ”över-reflekterar” …. men ändå har jag lyckats missa detta. Uppvaknande och LIBERATION i en kultur som kan rubriceras med ordet fängslande. Wow säger jag till mig själv. Varför har jag inte sett detta förr?

Jag deletade just en lång teoretisk utläggning. Den var riktigt fängslande … mycket intressant. Teorier och kartor är fängslande. Men jag behöver praktik nu. Varje gång min uppmärksamhet blir fängslad av ett objekt - även om detta objekt skulle vara en djup insikt eller en känsla av eufori – så är det mitt jobb att komma ihåg själva uppmärksamheten. Jag frågar mig: 
– var är min uppmärksamhet nu? Är den fängslad någonstans? 
- Nej, det är lugnt, den är här, som alltid.
Detta är steg ett. Och att ta det är som grovt bröd och stavgång. Illusionen av att det är MIN uppmärksamhet finns dock kvar. Men jag behöver denna tankekonstruktion som jag kallar jag/min. Många icke-dualister tror att man kan gå pang på sanningen. Jag klarar inte det. För mig är det en process att gå in i vakenheten, jag upprepar men förtydligar:

Första steget: 
Jag ser att det finns 
1. ett objekt och 2. ett subjekt och 3. uppmärksamheten som förbinder dem. 
Detta första steg är DUALISM. Javisst. Men transtillståndet – the matrix – samsara – helvetet – det är inte ett enhetstillstånd även om det kan tyckas så. Det ligger på en medvetandenivå under dualismen. I transtillståndet råder illusionen - JAG ÄR OBJEKTET. Det är ju helt sjukt. Varför skulle jag t.ex. vara en tanke, en story??
Det är ju när vi tror att vi är våra tankar och känslor som livet blir ett helvete. Det är när vi tror att vi måste fixa till våra tankar och känslor … eller ännu värre andras ...som livet blir en tröstlös kamp som gör oss till förlorare redan från första sekunden. Som Sherman säger - it's all about ridding ourselves of the illusion that we are at stake in this life.

 I transtillståndet befinner vi oss som sagt ”under” dualismen. Då måste vi anstränga oss för att höja oss upp till den dualistiska medvetande nivån. Jag vill inte vara nån glädjedödare och säga att det är fel att låta sig fängslas i det mänskliga dramat. Varför inte läsa en spännande deckare? Ja varför inte. It can't help us but it can't hurt us either. Detta Sherman-citat hjälper mig oändligt mycket. För det gör att vi inte blir fanatiska eller dömande. Nothing can hurt us. We can keep doing anything we like. Hoppa fallskärm eller läsa deckare. Fine! Enjoy! 

Men jag ser att vår längtan efter att bli fängslade är en längtan tillbaka till en primitivare medvetande-nivå. Vi orkar inte med dualismen för vi har inte verktygen att ta oss vidare. Då sänker vi oss istället under dualismen. Det där förklarar Tolle väldigt bra. Det var han som fick mig att inse denna viktiga distinktion. Han pratar om alkohol vill jag minnas, att den kan få oss att sluta tänka på våra problem. Men inte för att vi höjer oss över problemen, utan för att vi sjunker under dom. Det var pedagogiskt av honom och en väldigt målande bild. Jag är tacksam för den. Men att även dramatik och spänning kan fungera på samma sätt är lite hårdsmält, det är lite partykiller varning på det  .. vilket inte gör det mindre sant.

När vi är uppe i dualismen kommer steg två: Nu har vi dragit tillbaka en del av vår uppmärksamhet/energi från objekten, och kan använda den för att titta på källan till uppmärksamheten, som ju måste vara vi/subjektet. Och då, när vi gör det, går vi rakt in i ljuset – rakt in i stillheten. Och här finns ingen tid, ingen begränsning, ingenting att förstå, inget att leta efter, allt finns redan här och allt är fullkomligt … utan början … utan slut.

Det låter som en extatisk upplevelse … men extatiska upplevelser är också objekt. Vi tittar inte på något objekt när vi tittar på oss själva. Vi tittar på subjektet – KÄLLAN. Och när vi gör det ser vi att vi alltid varit källan. 
(jag vet inte om detta ens är i närheten av en dålig beskrivning, men den pekar i alla fall ut riktningen för mig själv)

Att prata om det som uppenbarar sig genom Vichara är svårt att prata om. Det enda man kan prata om är objekt. Vichara avslöjar subjektet. Det går inte detta … jag ramlar som alla andra in i en massa teoretiskt svammel. Och även om jag får till det hur klart och strukturerat som helst så är det ändå värdelöst... jämför med att verkligen GÖRA vichara. 

32 kommentarer:

  1. Mycket intressant. Man kan tycka att det känns tomt och känslolöst när man gör vichara, som om man nedvärderar alla känslor som man tycker utgör livet - så kan jag känna det. Men det är säkert värt det att avstå från det fängslande ett ögonblick, och vichara behöver ju bara vara några sekunder då och då.

    SvaraRadera
  2. David!
    Ignorance is bliss - det är mitt favorit-citat ur den första matrix-filmen. Det är Cypher som säger det, förrädaren, som väljer att gå tillbaka in i The Matrix. Han är uppvaknad ur The Matrix - (inte längre fängslad av objekten) men orkar inte leva så. (vet inte om det är att han inte orkar... något är det)

    För mig är det värt mödan. Jag kan aldrig mer helt låta mig fängslas, och jag struntar just nu i att man aldrig skall säga aldrig....:)
    Jag förstår vad du menar med känslolöst! Men känslor har alltid för mig varit kryddade med rädsla och spänning. Så när dessa "kryddor" försvinner blir känslorna annorlunda. Dom blir transparenta och ljusa, klara och ... jaa, som John Sherman säger, "sweet". Eller benevolent. Välvilliga. Orden missar naturligtvis men känns som att det är i närheten. Vi har varit inne på detta tidigare här i kommentar-samtalen.
    Känslorna lyses upp av tacksamhet, av att inget står på spel. Den grundläggande rädslan försvinner. Om rädsla uppstår är man inte rädd för rädslan. Låter weird men ungefär så.
    Hur skulle du uttrycka det?

    Jag vet inte hur vi lyckats lära oss att starka känslor måste innehålla rädsla och spänning. Jag tänker på gamblers, dom sätter allt på spel. Det är ruset för dom. Och vichara visar oss att ingenting egentligen står på spel (nothing is at stake ... som Sherman säger)

    Men du, måste man se det som att man "nedvärderar" det fängslande medvetande-tillståndets känslor? Kanske växer man bara ur det. Jag menar, små barn skriker desperat när dom är hungriga för att dom får panik, dom kan inte använda sin erfarenhet och dra slutsatsen att om mat dykt upp förut vid ungefär samma tid, så kommer den sannolikt dyka upp idag med. Bäbisar funkar så. Och vi nedvärderar ju inte deras skrik.

    Jag ser att denna jämförelse är knepig för den indikerar någon sorts utvecklingsprocess där jag sätter mig över andra OCH precis som du säger NEDVÄRDERAR. Men medvetandet utvecklas ju faktiskt. Skall vi då göra som Cypher och gå tillbaka för att vi inte vill sticka ut?

    Jag har brottats med dom här frågorna och kommit fram till att det vakna tillståndet ALDRIG kan framstå som överlägset eller högre. Snarare tvärtom. Man vill tjäna, man vill ge och i det finns inte nedvärderandet på kartan. Man vill bli tjänare och inte herre. Ungefär så.

    Vet inte om detta makes sense - det var vad som föll mig in just nu. Vad tror du?

    Tacksam för input på detta väldigt knepiga men centrala ämne. Innan vi fått klarhet i dom här sakerna faller vi tillbaka. Vi gör som Cypher, säger Ignorance is Bliss, vi vill vara som andra och drömma samma dröm.

    SvaraRadera
  3. Fängslan kan ibland vara för mig att komma i flow och att vara i flow är för mig en absolut närvaro i det jag gör så mycket att jag "glömmer" allt annat utanför; dvs jag lyckas lägga min uppmärksamhet på det jag gör (t ex skriver eller dansar eller skapar något med händerna) och förenar tanke, känsla och handlande. Utan detta "fängslande" ingen flow; eller??
    Ha en bra vecka :)

    SvaraRadera
  4. Björn!
    Det var väldigt bra förklarat om det här med "fängslan" och vad det är som sker, att man t o m lägger sig under dualismen. Har inte tänkt på att det är det som händer, men naturligtvis måste det vara så. Och att det är samma sak som att gå in i transtillståndet. Tack för en bra förklaring. Sen kan jag inte låta bli att gilla din liknelse mellan mindfulness och stavgång. :D

    Undrar om det ens är rädslan för ljuset som gör att folk låter sig fängslas, möjligtvis undermedvetet då. Tror att många inte står ut med ensamheten och alla tankar och problem, och då kommer teve väl till pass för att slippa det där. Få "logga ur" en stund liksom.

    Själv står jag knappt ut med så mycket yttre stimulans längre. Kvar är bara musiken och ibland går jag även på nån konsert. Det känns rätt ok, och jag blev faktiskt lite lättad ;) när jag läste vad den där sköna Sherman skrev. "It can't hurt us, but it can't help us either". Han är bra. Det där tål att upprepas många gånger annars kan det ju lätt gå åt andra hållet. :)

    Men bara att stanna i nuet, lyssna till tystnaden, vila i stillheten, följa uppmärksamheten rakt in i källan - det är mums :D. Men för att komma dithän att meditation, mindfulness och vichara känns härligt och inte trist och tråkigt, kanske man behöver ha kommit till en punkt i livet där man är så feed up på all den där "fängslan"? Så trött på all yttre stimuleringen, alla problem och alla tankar, att man börjar känna ett inre behov och en längtan efter något mer, något annat? Och denna längtan efter något annat, kanske kan bli en dörröppnare till porten inåt? Kan man hitta den på något annat sätt egentligen? Har funderat en del på det..

    Återigen ett intressant inlägg.. :)

    SvaraRadera
  5. Hej. Frågan är väl om det är ett problem att bli fängslad. Jag kan försvinna totalt när jag läser en god bok.

    Och den andra sidan, precis som du säger Björn, "Låt oss säga såhär – hurra hurra kan vi ropa ända till vi smälter samman med något vi inte vill vara sammansmälta med. Monster och iskall skräck t.ex. DÅ tackar vi vår skapare för att vi kan gnugga oss i ögonen och inse att det ”bara” är en film."

    Visst är det som att äta kakan och ha den kvar :-)

    Varför inte nöja sig med det? Varför längtar vi efter något mer?

    För att vi har fått uppleva att det finns mer. Något så vackert att det inte går att beskriva. KÄRLEK.

    Skillnaden mellan att bli absorperad av en yttre händelse och att bli absorperad av en inre händelse är glasklar för mig när det gäller sex eller tantra.

    Ååå jag hinner inte skriva mer nu, återkommer.

    Ha en underbar dag! Kram, Pirjo

    SvaraRadera
  6. Tellusell!
    Tack för frågan om "fängslan" ingår i flow! Flowbegreppets grundare Scikszentmihaily (felstavat) defininierar flow på ett väldigt generöst sätt. Enligt honom är det flow att t.ex. absorberas av en spännande bok. För mig är flow om jag, när jag under en konsert, upplever att fiolen spelas, att jag spelas av musiken. Det stämmer rätt bra med vedantas tal om att "there is no doer". eller "You don't live your life, you are being lived etc.

    Det slog mig nu, att den där upplevelsen att instrumentet blir spelat, är något som JAG upplever. Jag är faktiskt medveten om att jag är i flow. Det är jag inte om jag fängslas av en spännande bok. Det är två helt väsensskilda upplevelser.

    Det där vittnar de flesta om, att när dom är i flow så är dom medvetna om det. Dom är helt klara över att "något annat" tar över. Kalla det universums intelligens eller Gud eller vad man vill.

    Jag återkommer till detta. Tack för denna vinkling. Ett förenande av tanke känsla och handling säger du. Mmm.. så kan det nog vara.

    SvaraRadera
  7. Telluselle!
    glömde nämna en sak om flow (som jag återkommer till) jag skrev att JAG upplever att något annat tar över och spelar fiolen. Det är inte jag som spelar.
    Detta är en helt och hållet dualistisk erfarenhet. Subjektet bevittnar en process som går av sig självt. Men det finns ett subjekt och ett objekt(den självgående processen).
    Vichara är ett steg till. Men detta måste klarna lite nu och lägga sig. Annars snurrar jag till det i onödan:) Återkommer om detta!

    SvaraRadera
  8. Crystal!
    Javisst, jag känner igen det där med att "vara mätt på" yttre stimulans. Jag kan känna mig som en alien när jag tittar på TV ibland. Vad är det för varelser som bor på den här planeten som behöver all denna underhållning .... när det ju finns oceaner av glädje inom var och en. Allt jag behöver göra är att finnas och känna livet i kroppen och lukta på en blomma .... det är förresten fascinerande att alla älskar tjuren ferdinand som bara vill sitta och lukta på en blomma ... är det inte UNDERBART!!? Det är ju nästan ett halvt uppvaknande. Fast vi hade kanske inte tyckt det var lika fint om Ferdinand varit en liten pojke som inte ville leka med dom andra barnen. Då hade vi nog tagit Ferdinand till doktorn och kanske hade Ferdinand fått antidepressiva... Hua! :D

    Jag kan sitta och titta på TV en hel kväll och känna tre saker samtidigt: 1. känna mig mätt på yttre stimulans 2. känna mig som en alien 3. känna att allt är precis som det skall vara. Part of the show. Emptiness dancing as "Melodifestivalen". :)

    Det är nog den sista känslan som är sannast. Även om Alienkänslan oftast dominerar. Känner du igen det?

    Det är så många dimensioner i det här, så rikt och nyanserat. Men samtidigt är det så oerhört enkelt. Det enda som är verkligt är vichara. Det är dom enda stunderna av livet som betyder något ... enligt Sherman. Allt det andra, det kan vara hur hemskt eller hur fint och extatiskt som helst, it can't hurt us, and it can't help us.

    Jag tror dom där orden från Sherman möter en djup, djup längtan inom mig, en urkraft, en längtan efter sanningen som är så mäktig att jag tappar andan. Det brinner så mycket att allt som inte hjälper blir beside the point. Och det ENDA som hjälper, blir allt.

    Och vad som kan väcka denna längtan, det är en fråga Crystal!! Jag får för mig att den frågan hänger ihop med en annan fråga du lyfte här för ett tag sedan. Vilken typ av nonduality-bok skall man ge till någon som är ny inför det här. Du nämnde att Tolles TPON inte hade funkat.
    Jag undrar också över det här. Jag har också människor runt mig som inte har denna längtan. Det är väl ok att tro på objektens makt OM man älskar varje sekund av livet!!! Men om man lider, om man tycker att livet är svårt, då finns det ju en annan väg, och det är vägen rakt in i källan.
    Återkommer till detta!! Och säg om de både frågorna hänger ihop. Vilka böcker som kan fungera som ingångar i det här och VAD som väcker längtan efter sanning.

    SvaraRadera
  9. Frågans raka motsats är nästan lika intressant:
    Varför tycker vi det är negativt när något "friar" oss?

    Jag kommer att tänka på Tolle video om the Pain Body.

    Egots hunger efter konflikt. Det här är verkligen intressant. Egot måste uppleva konflikt för att definiera sig självt. När man är fängslad i en thriller eller en skräckis, är egot med och agerar, SAMTIDIGT som det har säkerhet, och alltså en överlägsen position i förhållande till de som blir uppsprättade i filmen.

    Egot kan också reagera neagtivt om det ställs inför faktum att en konflikt kan lösas på ett fridfullt sätt. Egot vill HA konflikt!

    SvaraRadera
  10. Hej igen. Jag vill skriva om kärlek. Och återigen säger Tolle det mycket bättre än jag:

    "Den intensitet med vilken sann kärlek upplevs kan variera. Det kan finnas en person som speglar din kärlek tillbaka till dig starkare och tydligare än andra, och om den personen känner likadant för dig kan man säga att du har en kärleksrelation med honom eller henne. Bandet mellan er är samma band som du har till personen som sitter bredvid dig på bussen, eller till en fågel, ett träd, en blomma. Det är bara intensiteten du upplever i kontakten som skiljer relationerna åt."

    Detta har varit i alla fall för mig en viktig sak att förstå. Så att jag inte tror att det jag upplever är en lögn bara för att det inte är det mest intensiva hela tiden. Att kärlek är större än så.

    Kram, Pirjo

    SvaraRadera
  11. Björn! När "något tar över"... Subjektet är objektet! Samtidigt! Det finns bara ett! Ett mynt - två sidor. Det är flow :-) Och det är helt underbart *skrattar*

    Kram, Pirjo

    SvaraRadera
  12. Perra!
    Fängelseporten har aldrig varit låst. Jag vill skratta och gråta samtidigt. Varför går vi inte ut i friheten?

    Jo, båda frågorna är lika fascinerande. Jag har en relativ och högst dualistisk synpunkt på frågan varför vi är rädda för friheten. Kanske känner människor instinktivt att det finns fler dörrar ut till friheten och att några av dom leder till regression. Oceanic consciousness du vet. Man blir som man var i mammas mage. BLISS twentyfour seven. Men risken är stor att man hamnar UNDER dualismen. Dualismen är en utveckling av medvetandet... vilket jag inte fattade på allvar förrän jag läst Ken Wilber.

    Jag själv betalar t.ex inte längre för en vecka med BLISS. Ingen Guru som säger att jag kan bli som ett blomma imponerar på mig.
    Tolle imponerar på mig bl.a. därför att han klargör saker som detta med "under" och "över" dualismen.

    Kanske föll plower power rörelsen på just detta, att dom var för regressiva. Dom sjönk för lågt ... under dualismen ... dom blev för mycket som djur... Äh, jag vet inte. En den sena timmens reflektion bara.

    SvaraRadera
  13. Pirjo!
    Visst är Tolle briljant. En glädje att läsa! Det var ett tag sedan nu. Härligt att se så väl valda citat!
    Vet du vad jag just märkte. Det var en sån kraft i dom orden om kärlek att jag helt tappade lusten och förmågan att kommentera dom. Jag bara bugar mig och blir stilla inombords.

    Det du skriver om flow - så bra! Doing and happening becomes one. Effort and effortlessness becomes one. Ja men det är ju klart som korvspad. Ofta går man bet på just detta. Man tror att effort är fel. Det är faktiskt just så mina minnen av flow vid konserter ser ut. Jag gör ju ett sjuhelsikes jobb. Dryper av svett efter konserten. Ändå hände det bara. (jag kan säga att dessa minnen är lätträknade. Oftast har det varit mycket mer doing än happening)
    Vilka är dina flowminnen?

    Till er andra som läser, berätta gärna om flow-minnen, detta är ett mycket intressant ämne!

    SvaraRadera
  14. Pirjo!
    Berätta gärna mer om den där glasklara skillnaden mellan att absorberas av inre resp yttre händelser? Den skillnaden är inte så klar för mig.

    SvaraRadera
  15. Björn. Jag skulle vilja skriva den vackraste poesin om tantra... om jag bara hade ord...

    Så här skrev jag nån gång i höst:

    Tantra är att uppleva det stora i det lilla. Ett leende får hela tillvaron att jubla. En enkel beröring blir magisk.
    Tantra är att vara helt naken. Att se hela mig. Att se hela honom. Jag har flera gånger när jag tittat på min partner nyfiket undrat "Vem är du?" Som om jag aldrig sett honom tidigare. I en spegel har jag sett en vacker kvinna som stålar och häpnat "Är det verkligen jag?"
    Tantra är upptäckarglädje. Varje gång är första gången. Varje händelse händer för första gången. Samma saker händer men är ändå nya varje gång.
    Tantra är ett möte. Min fysiska kropp kropp möter hans fysiska kropp. Vi möts här. Min energikropp möter hans energikropp. Vi möts i nuet. Blir ett.
    Tantra är att vila. Så fridfullt. Så ljuvt. Så vackert.
    Tantra är att känna sig levande. Känna glädje. Känna kraft. Känna livet.
    Tantra är att ge bort och ta emot. Samtidigt. Jag ger bort mig själv till min partner samtidigt som jag välkomnar honom i mig själv.
    Tantra är att förvandla having sex till making love. Sex blir närhet. Oskuldsfullt, intimt och sensuellt.

    Så här skulle jag beskriva det nu:

    Eva skrev: "Och när det händer är facit odiskutabelt: En kvinna smälter när mannen är sann! Hon smälter oavsiktligt och ofrivilligt, öppnar sig och älskar mannen villkorslöst."

    Jag kan inte säga det bättre. Någonting tar över. Det finns ingenting jag kan göra. Vill inte det heller. Jag "smälter". Jag älskar inte - jag blir kärlek.

    Kram från Pirjo som vill fortsätta att skriva men hinner inte nu. Fortsättningen börjar med MEN :-)

    SvaraRadera
  16. Hej igen :-) Jo, du frågade om skillnaden. Kärleken som jag beskrev ovan kommer inifrån. Utan tvekan. Och är totalt oberoende. Jag behöver inte honom eller något annat. Jag behöver inte göra någonting annat än slappna av. Yttre händelser tex sex kan vara väldigt fängslande och sköna och perfekta och ge glädje och energi och vara hur positiva som helst. Men det behövs nåt annat än bara mig.

    Så skillnaden är villkorslöst/villkorat
    (villkorslös och oegoistisk är inte samma sak)

    Usch så svårt det är att förklara :-)


    Nu till.. MEN... Intensiteten varierar!!! (Tolle citatet) Det jag upplever i tantra kan upplevas på andra sätt också. När mina ögon möter en främmande människans ögon i bussen och vi båda ler utan anledning. När jag beundrar en vacker blomma. När jag läser dina texter. Hmmm... nu kan man ju faktiskt tycka att det där är ju villkorat :-) Men poängen är inte den andra parten. Poängen är igenkännandet. Igenkännandet av sig själv i "den andra"

    Det sista är nytt för mig. Så jag vet inte hur jag ska förkara...

    Kram, Pirjo

    SvaraRadera
  17. Björn!
    Visst är det lite kul att alla älskar tjuren Ferdinand. Kanske mest för att många önskar att de kunde göra som han, men inte har ro nog inombords.

    Javisst känner jag väl igen de där tre sakerna du punktar upp, mycket sant och tydligt beskrivet. Nu lever jag iofs oftast med avstängd tv, men skulle jag finna något av intresse, är det som du skriver, gärna punkt tre som tar över, part of the show. Det är lätt att låta sig uppslukas. Eller sitta och vara kritisk, egots favvo-sysselsättning nummer ett ;). Men nu för tiden klarar jag sällan av mer än ett program åt gången. Kan inte kolla en hel kväll (och högst nåt enstaka program i veckan), sen måste jag stänga av. Det är som om jag blir proppmätt, ja nästan däst på nåt vis, som efter en lite för mastig middag. :D Kan du också känna så?

    Även om Tolle har många fantastiska övningar som jag har jobbat intensivt med under flera år och haft enormt mycket ut av, måste jag ända säga att när jag fann dina tips om vichara (via Sherman och Adya), är det som om något börjar komma på plats inombords. Det känns som om Tolles övningar har fått en ny dimension i och med vichara. Jag är mycket tacksam över dina tips ska du veta, Björn. :)

    Vad är det då som har hänt i och med tillägget av vichara? Jag har lite svårt att sätta ord på det, det är mer en upplevelse. Men en medicin är det i ordets rätta bemärkelse! :D Det är som om.. (och nu när jag skriver det här, är jag VÄL medveten att man aldrig kan vara säker när man försöker beskriva sånt här eftersom egots makt är stor och gärna tråcklar sig in både här och där, ja du vet ju..) det blivit stabilare inombords.. nåt har hänt och jag kallar det FRID och den är alltmer genomsyrande.. jag nöjer mig den beskrivningen så länge.. fortsättning följer :D

    Vad är din upplevelse med vichara?

    Jo du har rätt, båda frågorna hänger ihop, bokfrågan med vad som skulle kunna väcka denna längtan i människor. Har kollat lite mer i Tolles andra bok, En ny jord och jag tror ändå att den kan vara en fin ingång för många (har samtidigt haft i minnet vad som fick mig intresserad en gång i tiden). De där A new Earth-webclasses med Oprah och Tolle kan dessutom fungera som en slags draghjälp och samtidigt vara en god hjälp för nybörjaren. De går ju fortfarande att ladda ner gratis på nätet.

    Men jag undrar om inte lidandet ändå är den bästa hjälpen för att hitta den där öppningen? Låter förskräckligt när man skriver så, men jag tror du fattar hur jag menar. Tolle pratar om att vi behöver friktionen, men det gör även Ambres. Är man relativt nöjd med sakernas bestånd, det mesta flyter på och man hittar fortfarande kickar i objekten, ja då är ju vichara och mindfulness inget som man hoppar ur brallan för precis. Jaja, det är ju bara att titta sig omkring i världen.. :D

    SvaraRadera
  18. Pirjo!
    Eftersom du nosat lite på integral teori kan jag nämna ett perspektiv därifrån som hjälpt mig mycket. Wilber nämner att man kan se två huvudsakliga tendenser i nyandligheten.

    1. THE DESCENDERS (nedåtstigare - shit, finns ingen bra översättning) Denna grupp är störst. Här finns Tantra och många liknande riktningar. Alla som brinner för compassion, att göra gott för andra, hjälpa, lindra, bota, be för etc. Detta är t.ex. den riktning där kristendomen finns.
    Det är Källan TILL Manifestationen. Dom som trycker mycket på skapande och kärlek. Det är också det Adya kallar för embodiment. Handlar om hur man manifesterar källan/ kärleken/ friheten och glädjen. ... vill skriva mer men det räcker tror jag för att du skall få känslan

    2. THE ASCENDERS (uppåtstigare ... låter knäppt:) Detta är mer maskulint och handlar om frihet / uppvaknande. Det är rörelsen från manifestationen till källan. Detta är maskulint, det är ensamhet (som i EN-SAMMA) Här finns t.ex. Ramana och Sherman och Vichara. Pang på källan. Om resten av världen hänger på, who cares, it's beside the point. Det är bara jag och mitt uppvaknande här och nu. Jag är ALLT i en absolut mening och that's it.

    För mig har det varit oerhört fruktbart att se den här skiljelinjen och samtidigt upptäcka lärare/läror som INTEGRERAR båda. Adyashanti är ett sådant exempel. Tolle också även om jag upplever att han väger över åt ascender-impulsen. Han är maskulin i all sin mjuka mysighet.

    För mig är det en sån oerhörd glädje att kunna föra samtal här där båda dessa riktningar finns med. Du lyfter fram Tantra som är ren descending - från källan till manifestationen och samtidigt lyfter du ascending-grejer,. Precis som jag, vill du få med båda och låter dem integreras i ditt liv, steg för steg.

    Du säger ... usch så svårt att förklara ... och jag kan inte säga annat än PRECIS. Det är det. Men för mig erbjöd Wilber ändå en karta där både ascenders och descenders får plats, berikar varandra och ger en helhet. Inte helhet genom att klämma in allt i en riktning utan helhet genom att visa att ... visst, allt är ETT ... OCH OCH OCH ... samtidigt två. Du och jag. Att källan manifesteras som dualism är en gåva och en glädje MEN bara när vi är i källan varje dag, går dit och tankar på och sedan går ut i dualismen och "gör" något. Vara OCH göra.
    Jag kan inte beskriva hur mycket det hjälpte mig att få den här kartan från Wilber. Den finns hos andra också. Adya t.ex. Men ingen var tillräckligt tydlig för att jag skulle fatta - utom Ken Wilber. Hans laserlika intellekt och samtidigt den humor och lätthet och pedagogiska briljans han bjuder på - fick saker att klicka på plats. Nu läser jag honom inte så ofta. Jag har liksom fått det jag behövde. Nu ser jag till min förvåning att Tolle säger samma sak. Ja många säger samma sak. Du Pirjo säger t.ex. samma sak. :)

    Tack för dina sagolikt vackra ord om Tantra! Det sista du skrev om igenkännandet. Det är fantastiskt. För är det inte där allt faller på plats. Vi ser den andre och ser oss själva i henne, men samtidigt tvingar vi inte in denna upplevelse i en dogm om att allt är ett och att dualismen är en illusion. Vi låter allt finnas där. Och känner tacksamhet för allt. ... typ:)

    SvaraRadera
  19. Pirjo!
    En sak till. Du skrev om villkorat och ovillkorat. Jag upplever att när man är "integral" så blir dualismen ett ställe att ge.

    Dom flesta tankar på i dualismen. Tankar på med ljus och glädje och frid och allt man kan skriva på en andlig sökares önskelista. Men dualismen är inte rätt ställe att "tanka på". Även dom som ger och är osjälviska tankar på med RÄTT och GOTT.

    När man ser att källan, det absoluta, bortom ljust/mörkt, glädje/sorg, rätt/fel, själviskt/osjälviskt är det enda ställe där man kan "tanka på" på riktigt .... då blir dualismen ett ställe att bara ge. Denna insikt sveper över/igenom mig allt som oftast, viskar inom mig, och kallar mig till sig. Där finns det djupaste igenkännande jag någonsin upplevt. I det ABSOLUTA.

    SvaraRadera
  20. Crystal!
    Tack för ett underbart inlägg! Jag återkommer så fort jag kan:) Det finns så mycket jag vill skriva som svar! Och jag har fler frågor också.

    SvaraRadera
  21. Crystal!
    Nu kom jag på varför man blir däst och mätt av TV-tittande. Såhär - nu kommer en teori, men den är praktisk till tusan - vi har grovt sett tre lägen.

    1. Under dualismen,
    2. i dualismen
    3. bortom/över dualismen.

    Jag har tidigare trott att dualismen varit mitt problem. Oj oj, har jag beklagat mig, hur skall jag bli fri från dualismens hemska fängelse. Nu inser jag att när jag sitter och tittar på TV är "jag" inte där. Jag befinner mig då under dualismen.

    Det man kallar ego, det som sitter och kritiserar det som händer "i" TV:n - tänk om det är en helt automatisk robotaktig programmering? Ok, låt oss kalla det ego. I så fall är ego en sorts dröm där "jag" som subjektet i dualismen inte ens är vaket.

    Detta innebär i så fall att det dualistiska subjektet står över egot. Ok ok, ha överseende med mig, jag är inte ute efter att krångla till saker här eller klyva ord och strida om begrepp .... inte alls:) Jag slår mig bara inte till ro förrän alla dessa insikter slagit rot och börjat växa till praktiska färdigheter som man t.ex. kan använda när man tittar på TV.

    Subjektet står över egot. Mmm, det är ett sätt att uttrycka det. För vad vore annars vitsen med t.ex. mindfulness? Varför hålla på och klargöra för sig själv att nu riktas min uppmärksamhet mot det här objektet ... eller det där objektet.
    Gör vi inte alltid så? Nej, det gör vi banne mig inte. Det är en ny insikt för mig. Vi tror att egot är ett subjekt, men det är bara ett program som kör medan vi som subjekt ligger och sover.
    Detta känns som en lockande rubrik på ett eget inlägg - egot är inte ett problem, det är ett program...

    Tillbaka till TV:n. När subjektet börjar vara vaket oftare och oftare under den dröm vi kallar vaket tillstånd ... så ställer det nya krav på hur vi lever våra liv. Subjektet är ännu inte så starkt hos mig. Lite som ett nyfött barn. Jag blir snabbt trött och behöver sova och hämta näring. Att titta på TV är en oerhört påfrestande sysselsättning för subjektet och jag börjar inse varför.

    Subjektet hämtar sin näring och identitet i vår energikropp (kan det vara så?... jag prövar mig fram här) När vi bombarderas med sinnesintryck som vi inte kan svara på eftersom vi sitter still och är avskurna från objekten är det onaturligt. Subjektet agerar, egot reagerar. Subjektet är den mogna entiteten i oss som tar ansvar och svarar och agerar på intryck. Det behöver inte egot göra.
    Visst kan egot också agera. Men då på ett sätt som inte är medvetet. Om jag på ett vuxet och förnuftigt sätt säger,
    - jaa, här är jag och där är du och nu har vi det här problemet mellan oss. Låt oss tillsammans hitta en bra lösning som gagnar oss båda - ja då agerar vi moget utifrån subjektet. Torrt och tråkigt men sant. Spontana utfall som sker automatisk som svar på stimuli, är primitiva och står under dualismen.

    För mig låter det jag just skrev väldigt vettigt men samtidigt tråkigt på nåt vis. Men det är värt tråk-stämpeln för det känns sant.

    Tillbaka till TV:n. Vad ger Tolle för råd i "A New Earth" angående TV-tittande? Jo, han säger att vi skall bli medvetna om vår energi-kropp. Det fungerar, jag har provat. Men vad innebär det egentligen. Jo, det innebär att vi höjer oss upp till dualismen. Här sitter jag och där borta är TV:n. Jag känner mig själv och är medveten om att min uppmärksamhet riktas mot TV:n. Det råd han ger är ren och skär mindfulness-övning. Som hämtat ur vilken mindfulness-kurs som helst. Och det funkar.

    Men sedan då, hur höjer vi oss över dualismen? Ja det är frågan. Och här kommer vichara in. Jag tycker man kan kalla det för MINDFULNESS 180 GRADER.

    För är man medveten om uppmärksamhetens riktning från subjekt till objekt. Sedan vänder man 180 grader och är medveten om uppmärksamheten när den riktas mot sin egen källa.

    Shit, det låter som hämtat ur en användarmanual för nån teknisk makapär. Gör si eller gör så. Sorry. Det låter inte kul. Men himmel vad bra det funkar. Och där är jag nu på min väg - visst är det härligt med saker som låter tjusigt, poesi av Rumi t.ex. vilken njutning. Men alltmer gillar jag sånt som är praktiskt. Saker jag kan plocka fram och använda, här och nu. T.ex. när man sitter och tittar på TV.

    Det finns mer jag vill säga som svar på din kommentar. Jag återkommer.

    SvaraRadera
  22. Björn!
    Vad kan jag säga annat än - klockrent!!! Vilken fantastisk bra manual du ritar upp här. Aaah, jag måste faktiskt erkänna att jag har en liten dragning åt såna här tekniska manualer :D. Men allvarligt, du förklarar det hela på ett sånt bra och strukturerat sätt att man fattar. Och det du skriver om Tolle, visst har du rätt, Tolle ger oss mindfulnessövningar medan vicharan är att gå hela vägen ut. Jag känner så också, vichara ger den där sista pusselbiten.

    Ja, nu har jag öst superlativer över dig, men jag menar det också. Nu väntar jag med spänning på vad du hade mer att säga - men ta det coolt, jag kan vänta :). Det här känns spännande! :D

    Btw, tog till mig ditt förslag om adyashanti-yahoo-gruppen och gick med. Vilka häftiga mailväxlingar! Har du kollat? Läste idag det där om att sätta sig på passagerarplatsen istället, något som tydligen Adya talar om, och låta livet veckla ut sig och leva genom oss istället för att man hela tiden sitter i förarsätet och kör på - typ det vanliga förhållningssättet i den här "göra-kulturen" vi lever i. Gillade verkligen det jag läste och det Adya säger, eftersom jag alltmer försöker leva det, dvs att inte pusha saker utan låta livet veckla ut sig i sin egen takt. Ska se om jag får tag på den där Adya-dvd'n dom refererade till. Den verkar riktigt spännande.. :)

    SvaraRadera
  23. Björn. Tusen tack för Integral förklaringen! Ja! Ja! Ja! :-)

    Jag har aldrig träffat nån guru eller upplyst. Känner ingen som hänger med på andliga kretsar. I höstas såg jag en annons om en föreläsning med Terry Patten. Integral Heart. Anmälde mig och gick dit. Kände mig som en främmande fågel, en redovisningsekonom bland filosofer :-D Terry Patten var fantastisk! Folk runt mig höll på att somna under sista timmen. Jag kunde ha lyssnat i flera dygn :-)

    Jag brinner verkligen för det här att ta med allt! Och det räcker inte med det! Det ska ske på alla plan! (jag har ingen aning om hur många "plan" det finns)

    För mig personligen är det "nedåtstigande" som gäller för tillfället. Jag har hittat hem. Jag har blivit hel. Nu vill jag manifestera det. Vilket inte betyder att jag skulle vara "färdig". Jag tror att allt sker i cykler. Den dagen jag är färdig med denna börjar en ny. Tillbaka till ruta ett :-)

    Att ge... osjälviskt ELLER villkorslöst... Skillnaden är Svaret! Som du säger, frågan är "var man tankar". Eller som jag skulle vilja säga det: "Vem" är det som ger. Oerhört viktigt.

    Friden hittar man i Vetandet.
    Glädjen hittar man i Handlingen.

    Tack ännu en gång. Kram, Pirjo

    SvaraRadera
  24. Crystal! "...det blivit stabilare inombords.. nåt har hänt och jag kallar det FRID och den är alltmer genomsyrande.." Precis vad jag upplevde när jag började meditera. Så jag kan bara konstatera (ännu en gång) att jag praktiserat Vichara utan att veta det :-)

    Lidandet... jo, så var det för mig. Och är nog dessvärre för dom flesta. "I will not take this any longer. This is when change truly starts to happen. External measures are useless until this moment presents itself."
    När jag tittat bakåt och undrat "varför fattade jag inte tidigare, jag fick ju massor med 'tecken' att jag är på fel väg" har jag kommit fram till att det som skedde var "tvunget" att ske (vet inte hur säga det på ett begripligt sätt).. Var det så för mig måste det vara så för många andra också... Vad kan jag göra?
    Hur gör jag för att "hjälpa" andra? Jag lyssnar på dom. Låter dom vräka ur sig allt elände. Till slut blir dom tysta, vill att jag säger nåt :-) Och då (när dom är villiga att lyssna) berättar jag att så var det för mig också, berättar om meditation, berättar om tantra (stora öron :-D), berättar om dopamin och oxytosin, berättar om tankens skapande kraft, berättar om yin och yang osv... det varierar från person till person och mellan situationer. Vissa gånger (sällan) låter jag hård (vet faktiskt inte varför, ska kanske titta närmare på just det) Men det som gör susen är att jag finns där, som en levande exempel :-) Till min stora grädje har fröet jag sådd börjat gro hos några. Och man märker snabbt om någon är mottaglig över huvudtaget. Om inte - det är som det är.

    TV... vet du... jag tittar inte heller på tv :-) Den är på, jag har barn, men aldrig när jag är ensam. Inte radio heller. Och det är så skönt att slippa :-)

    Kram, Pirjo

    SvaraRadera
  25. Crystal!
    Tack för dina varma ord!!
    Det där med att egot står under det dualistiska subjektet var ett helt nytt infall jag fick. Jag har aldrig sett det så förr. Jag har alltid blivit lite skamsen över att jag gillar Mindfulness eftersom t.ex. Adyas uppgift är att ta oss den sista biten, rakt in i det absoluta. Adya är som Sherman där. Han lägger inte tid på dualismen. Och varför skulle han?!
    Det finns många som är oerhört skickliga på att coacha oss inom dualismen. En av mina favoriter är faktiskt Anthony Robbins. Det som i unga år gav honom hans stora berömmelse ger jag inte så mycket för. Aggresiv reklam och 100% fokus på get incredibly superfast! Men lyssnar man den mognare Robbins häpnar man över hur djupet och kärleken. För honom är den här världen en plats för att GE. Han pratar underbart inspirerande om tacksamhet och hur alla med enkla medel kan komma i kontakt med ett inre överflöd. Jag var helt förälskad i hans budskap ett tag. Jag hittade honom i samband med min coach-utbildning på jobbet. Till min förvåning upptäckte jag att han och Ken Wilber är goda vänner. Robbins har alltså djupa försänkningar inom andligheten men för allmänheten är han endast känd som supercoachen.

    Nog om detta, vad jag ville säga var att t.ex. Adya inte behöver lägga nåt krut på dualismen. Hans uppgift är att bjuda in oss till det absoluta.

    Men jag vill ha med alla bitarna, helt enkelt för att jag fortfarande ofta faller "under" dualismen. Pirjo påpekade att "under" inte är ett väl valt ord och jag kan hålla med. Ännu har jag inte kommit på nåt bättre. Jag ser det som en frekvenshöjning. Jag känner att jag har mer energi när jag är mindful. Det kräver en större insats från min sida men ger mig också mer energi. Dom gånger jag sedan kan gå över till Vichara tar något annat över.... mysteriet ... Och då levs jag. Då behöver ingenting "pushas" som du säger. Då utvecklas saker enligt en högre princip. ... oj då... återigen detta med högre och lägre.

    Avslutningsvis en liten tanke om varför högre och lägre inte låter bra. I det absoluta finns inte högre eller lägre. Allt är liv. Allt är precis som det skall och allt är ETT. Så vad är då vitsen med högre och lägre??

    Jo, jag anar vad vitsen är. Ända tills det absoluta tagit över på heltid, som jag upplever att det gjort hos Adya, behöver jag högre och lägre. Tror jag... :)
    Nu är jag inne på saker jag inte behärskar. Hur ser du på detta?

    En sak till undrar jag. Du berättade ju om ditt uppvaknande. Som jag förstår skedde det spontant. Du skrev

    "En ny jord och jag tror ändå att den kan vara en fin ingång för många (har samtidigt haft i minnet vad som fick mig intresserad en gång i tiden). "

    Vad fick dig intresserad en gång i tiden?

    SvaraRadera
  26. Pirjo!

    Du skrev:

    "Jag har hittat hem. Jag har blivit hel. Nu vill jag manifestera det. Vilket inte betyder att jag skulle vara "färdig". Jag tror att allt sker i cykler. Den dagen jag är färdig med denna börjar en ny. Tillbaka till ruta ett :-)"

    Så underbart att läsa!! Tack för det! Du skrev någon annan stans att du inte talang för att skriva. Bullshit säger jag! :) Jag känner precis så som du skriver. Men jag kunde inte ha sagt det lika bra själv. Tack igen. Precis detta, så pang på, du har kommit hem och blivit hel OCH SAMTIDIGT är du inte färdig. Exakt! Det där är integralt så det stänker om det. Förstår att du satt som ett ljus under Terrys föreläsning. Nu har jag inte hört honom men jag vet ju att han är en lysande representant för Integral Teori OCH PRAKTIK.

    Vilken glädje!

    SvaraRadera
  27. Björn!
    Först vill jag bara säga att det är intressant att läsa det du skriver om Robbins och Wilber. Robbins kände jag till lite sen förut och att han är supercoach, och visst behövs sådana. De fungerar ju också som dörröppnare på livets resa.

    Sen det där med att Adya och även Shermans uppgift är att ta oss sista biten, jag håller med dig. Exakt så har jag också uppfattat de här två och det dom säger. Och som jag tidigare skrivit, jag känner en sån enorm tacksamhet. Ja givetvis gentemot Tolle också. Och Byron Katie. Ja jag kan upprepa detta hur många gånger som helst, men jag känner sån tacksamhet, och den är stor. :)

    Sen skriver du om högre och lägre. Jag hänger med i allt det du skriver, särskilt det där du skrev tidigare om att man går under dualismen. Det blev helt klart för mig när jag läste ditt inlägg om att "fängslas" och ett av dina svar. Sen undrar du hur jag ser på det här. Då vill jag först säga att jag tycker du ger oerhört bra beskrivningar på vad det är som sker. Jag fick ett "aha" när jag dina tidigare inlägg, både blogginlägget och svar här ovan, men - jag kan absolut inte komma med något bättre. Istället får jag nog allt erkänna att jag är lite luddigare i mina begrepp och använder mig av betydligt enklare förklaringar och ord som "uppslukas" och "bli totalt absorberad av" och när jag är riktigt slarvig, använder jag ord som "knarka på". Jag är helt klart luddigare i mina begrepp där du är mer exakt. :D Men jag vet och känner vad du talar om och förstår det mycket väl och gillar verkligen dina tekniska beskrivningar.:) Sen när det väl sker, kan jag inte säga om det är högre eller lägre, känner bara igen känslan och kan numera vakna i den och bli medveten om den hos mig själv för att sedan bli medveten om nuet igen. Jag ser också mycket tydligt när det här sker hos andra i min omgivning, både när dom är i dået, framtiden, i trance, totalt uppslukade av objektet och när de är i det Tolle kallar smärtkroppen. Det är väldigt tydligt, det syns i ögonen...

    Adya har ett ord som även du använt och som jag gillar, och det är att gå in i trance/trans. Mycket talande och beskrivande för vad det är som händer och sker när man inte är medvetet närvarande. Men kanske även det ett alltför luddigt begrepp där du letar efter någon mer exakt beskrivning av skeendet? Rätta mig gärna om jag missförstått dig någonstans.

    Sen det här med mitt spontana uppvaknande. Jag kan se när jag tittar tillbaka att egentligen har uppvaknandet skett i flera steg och alla med varierande grad och djup, och att uppvaknandena kommit i cykler, och när jag kommit igenom en cykel har utvecklingen gått vidare till en ny medvetandenivå. Men alla cykler har innehållit uppvaknanden av olika grad, stora som små. Men en del sk uppvaknanden kanske också bara skulle kunna läggas i högen "insikter". Får begrunda det här lite mer. :)

    Tankarna på det här, kom sig av att jag läste något intressant härom dagen som Adya uttryckt. Att först sker ett uppvaknande i mindet. Jag kan tänka mig att det är där många börjar läsa böcker, söker svar, går i terapi och börjar se på sig själva och världen på ett annat, nytt sätt. Sen beskrev Adya att nästa uppvaknande sker i känslokroppen, alltså hjärtat. Och så småningom sker ett uppvaknande på den allra djupaste nivån, our most extistential sense of self, som han uttrycker det. Ja han talar här om fear of survival som sitter i "the gut" och där har vi vår mest existentiella rädsla, fear of fear, kallar han det. Man kan vara uppvaknade både i mindet och i hjärtat, men inte just där. Men även här, i den existentiella rädslan, måste ett uppvaknande till, han kan dock inte beskriva hur man gör det, vilket jag gillar mycket :). Han beskriver också att alla uppvaknandena kommer i varierande grad och djup. Det här känns oerhört intressant. Se där en liten karta och en beskrivning! :D

    Men genom det här ser jag det där spontana uppvaknandet i ett nytt sken, det var helt klart ett hjärtats uppvaknande. När jag funderade över boktips, var det till tiden INNAN hjärtats uppvaknande som mina funderingar förde mig och vad jag läste då. Och det var ju just den här typen av böcker som Tolles En ny jord, som intresserade mig då. Böcker och det där frenetiska sökandet blev inte lika intressant efter hjärtats uppvaknande (jovisst läser jag fortfarande, men inte på DET viset längre). Upplevde istället en djup, djup känsla av vilja "tjäna Källan" eller hur jag nu ska uttrycka det, ja typ låta Källans kraft och kärlek verka genom mig. Adya gör mycket bra och intressanta kartor, han med (tänker på Wilber nu som är superbra på det) eller vad säger du? :)

    SvaraRadera
  28. Pirjo!
    Vad underbart att läsa hur du gör för att hjälpa andra. Känner igen, gör ungefär så där, jag med. Man sår frön både här och lite där. Men gå vägen, det måste var och en göra.

    Och ja, när man har barn, då blir det ju gärna att teven står på. Men vad skönt att läsa att vi är fler som slutat med teve och radio. Och vi blir fler och fler som vaknar. Jag känner sån glädje :)!

    Stor kram! :)

    SvaraRadera
  29. Björn!
    Jo en sak till. Efter att ha funderat lite mer på det här med böcker för nybörjare, vill jag bara tillägga att Tolles "En ny jord", är LÅNGT mycket bättre än alla de otal "andliga" böcker jag tuggade i mig där i början. De är inte ens värda att nämna, känner jag. Senare kom ju även SmG-serien. Men Tolle tar ju ett ordentligt helhetsgrepp och inkluderar även mindfulness på ett lättillgängligt sätt som en nybörjare kan hänga med i. Sånt fanns ju inte i SmG-böckerna vad jag kan minnas.

    Har nu även bett några andligt intresserade nybörjare att läsa "En ny jord", och de uttrycker att de mycket lättare kan ta till sig den jämfört med Tolles första bok, Lev livet fullt ut. Men ser man på den genomslagskraft En ny jord hade via Tolles och Oprahs tio-veckors kurs på nätet, så kanske det inte är så svårt att förstå det. Jag fattar syftet med varför Tolle skrev den. Heder åt honom. :)

    SvaraRadera
  30. Crystal!
    Att Adya pekar på att uppvaknandet sker både i intellektet, i hjärtat och i "magen" är något som hjälpt mig oerhört! Att det sker i cykler och att det för varje gång tillkommer nya insikter och manifestationer känner jag igen. Har de senaste dagarna översvämmats av aha-upplevelser angående detta i just "min" process!! Vill gärna berätta mer om detta i kommande inlägg. I mitt fall fick det speciella konsekvenser när hjärtat öppnades mer än min närvaro kunde hantera. Det ledde till rädsla och blockerade "magen".
    Oj, det låter jätteflummigt och jag lovar att försöka förtydliga det. För jag är säker på att alla är med om såna här komplikationer på ett eller annat sätt.

    Tack för att du uttrycker så mycket tacksamhet här! Låt oss fortsätta med detta. Tacksamhet till alla dessa fantastiska lärare och till livet och att vi får vara med om detta magnifika äventyr. För livet är magnifikt och så oerhört dyrbart och den största gåvan av alla är att få känna hur denna tacksamhet manifesterar sig i vardagen i varje litet möte, i varje liten handling. Vartenda tack du skrivit här på bloggen har höjt frekvensen ... på ett sätt som säkert är större än vi kan ana. Jag är så tacksam för dina kommentarer här och ser varje tack i skrift som en gåva. Varje tack du uttrycker i skrift är unikt och speglar en unik känsla i en unik kontext. Önskar jag kunde säga det bättre!!

    Håller med om att A New Earth och Webklasserna är den största gåvan till mänskligheten just nu. Sedan fyller alla dom andra på med det var och en behöver.
    Wilbers kartor har fyllt i mycket för mig. Och jag är oerhört tacksam för det. Ett unikt tack till Wilber också.

    SvaraRadera
  31. Björn!
    Nej det låter inte alls "jätteflummigt". Jag fattar! Hjärtat kan verkligen öppnas på ett sånt sätt så att man knappt kan hantera det. Det hände ju mig också. Totalt kärleksflöde! Så jag vill hemskt gärna läsa ett sånt inlägg. Det här känns jätteviktigt att tala om.

    Det här som Adya beskriver om uppvaknandets tre faser, har varit oerhört viktigt att få ta del av för min del också. Jag har aldrig läst någon som skrivit något liknande. Så många saker som jag ÄNTLIGEN efter så lång tild börjar fatta. Ingen annan har förklarat uppvaknandets faser så som Adya gör.

    Och Björn, en sak till! Vilken betydelsefull insats DU gör som tar upp det här på en svensk blogg. Hur skulle jag annars ha hittat Adya och Sherman? Och vilken möjlighet DU erbjuder oss alla läsare av din blogg, att få samtala och diskutera om det här och dela erfarenheter med varandra. Så oerhört viktigt. Det här har gett mig enormt mycket, ska du veta, mer än du kan ana. TACK TACK TACK till dig! :)

    SvaraRadera
  32. Crystal!
    Jag kan bara säga det samma till dig! TACK TACK TACK!:))
    Nu behöver vissa saker falla på plats i den "intellektuella" delen av detta. Det kommer nog bli några långrandiga och filosofiska inlägg. Sedan skall jag dyka på hjärtefrågorna:)

    SvaraRadera

UA-3343870-1