torsdag, januari 29, 2009

Vichara och tacksamhet

Hur gör man Vichara?
John Sherman säger att man inte kan göra fel. Jag ser att det finns många olika sätt. Alla har en sak gemensamt - STILLHET - Alla sätt att göra Vichara som fungerar är ingångar till stillheten.

En ingång är att lyssna på den stillhet som tar emot alla ljud. Jag vet att det låter över-simplistiskt men det fungerar. Jag lyssnar på den stillhet som lyssnar genom mina öron. Denna stillhet liksom öppnar sin famn, den dömer inte, den tar emot och förenar sig med allt. Jag älskar att detta makes no sense vare sig vetenskapligt eller filosofiskt, för det makes sense för mig då det är användbart ... och såå enkelt. Man kan lyssna på det som lyssnar. Det är enkelt. Men man kan göra det svårt om man vill. Det är ok det också, och ofta väldigt intressant, men inte så användbart.

En annan ingång till stillheten är att uppleva det ljus som lyser genom mina ögon. Så fort jag sluter ögonen försvinner världen. När jag öppnar ögonen blir världen till därför att det här ljuset strålar ut och lyser upp världen. Jag älskar att detta låter som regression, som en sorts tittut-lek för uppgivna sökare, det får låta hur det vill, huvudsaken är att det fungerar - och det gör det för mig.

Jag tänkte skriva att detta inre ljus skapar världen men det blir för filosofiskt. Detta är inte filosofi. Det är bara en av många varianter på Vichara. Inte heller behöver man tänka sig att allt man ser är former av samma ljus som strålar ut ifrån en själv. Allt man behöver göra är att uppleva att världen blir synlig eftersom ljuset i mig strålar ut genom mina ögon och gör allt levande och synligt.
Jag älskar som sagt att detta låter regressivt, som en sorts - jag är gud och skapar hela världen bara genom att titta på den -, för det får låta hur det vill, huvudsaken är att det fungerar - och det gör det för mig.
Det är samma sak när man sluter ögonen, då lyser uppmärksamhetens ljus upp inre bilder, inre händelser. Den lyser på tankar, på minnen på känslor och kroppsförnimmelser, smaker och lukter. Det som ljuset lyser på blir synligt och levande, så fort ljuset slutar lysa på det försvinner det.

Om ett träd faller i skogen och ingen är där som kan lyssna, låter det då när trädet faller? Jag älskar att denna filosofiska fråga inte är intressant för mig nu. Min uppmärksamhet lyser på frågan och alla eventuella svar med samma klarhet, så fort uppmärksamheten lyser på något annat försvinner frågan. Födelse och död, allt inom mig, på bråkdelen av en sekund. Jag älskar att det låter som regressivt magiskt tänkande, det får låta hur det vill, huvudsaken är att det fungerar.

Det finns en medicin mot alla de moraliska skavanker som detta magiska tänkande kan ge upphov till och det är följande faktum:
Man behöver inte anstränga sig för att förstå att detta inre ljus som lyser upp världen är samma i oss alla. Uppmärksamhetens ljus har oräkneliga ögon. Vi är ögon åt uppmärksamhetens ljus.
Samma sak med stillheten som omfamnar alla ljud, den är samma i oss alla. Stillheten har oräkneligt många öron, vi är alla öron åt stillheten.
Plötsligt ser vi att vi är fullkomligt oviktiga och samtidigt allting. Det är inte något vi behöver förstå. Det bara är så.

Och ur detta kommer en oerhörd kraft. En kraft som kallas tacksamhet. Varje handling som kommer ur denna stillhet och detta ljus är kraftfull eftersom dess impuls är tacksamhet. Varje handling som kommer ur stillheten och ljuset är en gåva ur ett inre överflöd.
Detta överflöd är inte mitt. Det är allas överflöd. Ljuset och stillheten strömmar oupphörligen tillbaka till sin egen källa, i en förunderlig dans.

Förundran - tacksamhet - handling. Runt runt i en allt djupare, allt vidare utvecklingsspiral. En utveckling utan ände. En glädje och en tacksamhet utan gräns.

När livet är så, vad behöver man leva upp till? Vad behöver man bevisa?
Vad behöver man vara rädd för?

30 kommentarer:

  1. ... och ändå så svårt somliga dagar...
    /A

    SvaraRadera
  2. Telluselle!
    ...och just de dagarna när det känns svårt, kan man behöva stanna i stillheten själv och fylla på av Källan...

    Björn!
    Så oändligt vackert skrivet...

    SvaraRadera
  3. Jag kan bara upprepa det Crystal sa: Så oändligt vackert skrivet...

    Kan inte låta bli att citera Tolle :-)

    "Så snart en av portarna är öppen finns kärleken närvarande i dig som känslo-insikten om enhet. Kärleken är ingen port, den är det som kommer igenom porten till den här världen. Din uppgift är inte att söka efter kärlek utan att finna en port genom vilken kärleken kan komma in."

    Stillhet... Jag mediterar. Låter stillheten komma in och öppna portet. Lite i taget.

    Kramar från Pirjo som ler ett tacksamt leende när hon tänker på er

    SvaraRadera
  4. Telluselle!
    Jag vet inte exakt vilken del du syftar på. Om du menar tacksamheten, håller jag med dig, det känns omöjligt ibland.
    Så här tänker jag om det. Alla säger att man skall vila och låta det hända och släppa taget. Det ligger mycket i det men så enkelt är det inte - bevisligen. Man kan inte försöka att inte försöka ....
    Tvärtemot vad många säger har jag upptäckt att det är fruktbart att anstränga sig. Då gör jag så här:
    1. var är uppmärksamheten? ok, på mina spända axlar.
    2. jag blir klar över tre saker: mina spända axlar (objekt) jag som lider av denna spänning (subjekt) och uppmärksamheten som går från subjekt till objekt.
    3. Nu ser jag uppmärksamheten tydligt. Detta första stadium är ren mindfulness-övning och kräver en intention, en ansträngning.
    4. Nu är jag redo för vichara. Här fokuserar jag på själva uppmärksamheten och då ser jag att den är helt oberoende av om objektet är bra eller dåligt. Den lyser på allt. Och då kan jag långsamt komma till vila. Då tar vichara över och den går av sig självt. ... en stund ...
    ... and then - repeat:)

    Så gör jag. Ingen tacksamhet sköljer över mig helt plötsligt. Men den sipprar in ....

    SvaraRadera
  5. Crystal!
    Tack! Jag läser så mycket vackert, hör så mycket vackert, kan inte låta bli att öppna mig och ibland snuddar orden vid något ...

    SvaraRadera
  6. Pirjo!
    Tack detsamma! Tolle kan inte citeras tillräckligt. Allt finns där ... och mer därtill.

    SvaraRadera
  7. Roshi!
    Det var ett tag sedan. Tittade in på din blogg - roshi1.blogspot.com - och hittade som vanligt många guldkorn. Ser att du nu fokuserar på dom riktigt "avslappnade" lärarna /lärorna... everything is already THAT ... :) ... there is in reality nobody anywhere who needs to do anything about anything ... :)
    Men vichara är något som vi kan göra. Hur ser du på det?

    SvaraRadera
  8. Tack för det tipset Björn och Crystal! Jag dras hela tiden mellan två motpoler; stillhet/ensamhet och aktivitet/andra människor; jag skulle vilja kunna bära fram stillheten, kontakten med källan osv i mina aktiviteter och med andra. Men då kommer mina automatreaktioner; stress, adrenalin, rädslor direkt in och slår på jättesnabbt (har nu fått klart för mig att vid PTSD är faktiskt hjärnan delvis skadad och har överinlärt sig adrenalinpåslag). Jag tror dock absolut på att mindfulness och närvaro i nuet kan hjälpa mig; måste bara öva... :)
    Kram

    SvaraRadera
  9. Hej. Efter att ha läst Björns svar till Telluselle, tror jag att jag faktiskt praktiserar Vichara :-)

    Jag kallar det helt enkelt bara meditation.

    Det är som olika nivåer. Den lätta nivån är kanske mindfulness (jag vet inte riktigt vad ordet innebär) Tex när jag diskar. Då är jag där och diskar. Eller väntar på buss. Eller vad som helst i vardagslivet. Jag liksom gör och är samtidigt. I den här nivån klarar jag av att prata. Den mitt i mellan nivån går djupare. Fortvarande i vardagslivet. Men färgerna blir klarare. Det finns så många olika ljud. Benen går själva. En nyfiken förundran. Och jag känner min energikropp tydligt. Men så fort jag öppnar munnen förbryts "förtrollningen". Den tredje nivån är djup meditation. Då världen och jag försvinner.

    Vichara skulle passa till mitt i mellan nivån :-)

    Jag har tränat på att komma in i dessa tillstånd och det går lätt. Problemet är bara att jag glömmer det jämt :-) Vanans makt är stor!

    Kram, Pirjo

    SvaraRadera
  10. Telluselle!
    Jag delar din längtan! Att kunna manifestera stillheten i sociala interaktioner - det är för att lära mig detta som jag lever. Jag har inte diagnostiserats med PTSD men känner igen mig totalt ändå. Adrenalinpåslaget kommer automatiskt för mig också. En harang av dömande bara slinker ur mig - oj tänker jag sedan. Var kom det ifrån?

    Nu är jag inte spontan på det sättet i mina relationer så jag dömer inte människor rakt upp i ansiktet, men ibland kanske det är ärligare och bättre även om konsekvenserna blir jobbigare.

    Hur många gånger har jag inte pratat skit om George W Bush!?
    Jag hörde en gång Ram Dass berätta att han hade ett Puja-bord, där han ställt upp porträtt på olika personer som betydde mycket för honom, ett på hans Guru, ett på Buddha, ett på Jesus, o.s.v och så hade han ett kort på en korkad politiker (minns inte vem, men nån som var lika svår att älska som Bush) och hans övning var att i tur och ordning "hedra" det gudomliga i alla dessa personer. Han berättar med så mycket humor och värme hur svårt det blev när han kom till den korkade politikern. Men hur viktigt det var för honom att se det gudomliga i alla.

    Jag tror banne mig att jag skall börja en sådan övning.
    Visst behöver vi öva. Och jag tror att våra hjärnor kan lära om. Med eller utan PTSD. Överinlärt adrenalinpåslag säger du, det låter som en beskrivning av en helt "normal" västerländsk människa.

    Jag känner verkligen att det är dags för övning nu. Jag är sick and tired på allt prat om att bara "låta det komma" och slappna av och sjunka in i och bla bla bla. Javisst, det är ju SANT ur ett perspektiv. Men jag håller mig till något som en Zen-mästare (glömt vem) sagt, enlightenment is an accident, and meditation makes us accident prone. Gillar det. Istället för accident kan man säga att det bara kommer, att det är en nåd, att man inte kan forcera fram det, men man kan banne mig resa sig upp, ta dom nödvändiga stegen och ställa sig mitt i vägen.... Jag har liksom suttit bredvid vägen och undrat varför jag inte blir överkörd av "enlightenment-bussen"....

    SvaraRadera
  11. Pirjo!
    Vilken himla bra beskrivning av olika nivåer av meditation. Shit, du borde sammanställa dina guldkorn till en sorts handledning i det vi pratar om här. Precis, att öppna munnen bryter vakenheten. Att prata är det som fängslar vår uppmärksamhet allra mest effektivt. Dubbla lås och bommar. Jag skrev ett helt inlägg ju om detta med att vi längtar efter att bli "fängslade". Inte konstigt att vi älskar att prata.
    Men det finns de som kan prata på ett sätt som manifesterar stillheten. Speciellt de namn som nämns ofta här, Tolle, Katie, Sherman, Adyashanti m.fl. Men vi skall inte förringa oss själva heller. Det du skrev kom ur stillheten.
    Jag bugar mig:)

    SvaraRadera
  12. Björn, Pirjo, Telluselle!
    "Överkörd av enlightenment-bussen", skrev Björn, *skrattar*. Ja det har jag också frågat mig många gånger gm åren tills jag gav upp och bara fortsatte meditera och öva medveten närvaro - i tystnaden eller i rörelse. Händer det så händer det och händer det inte - ja då är det så.

    Men visst är bjuder jobb, möten, barn, vardag på fantastiska möjligheter att träna på eller hur? Läste någonstans (var minns jag inte) att vissa taoister ansåg att själva jobbet med att ta hand om barn gav ypperliga möjligheter att öva medveten närvaro och "slipa ner egot" om man medvetet gick in för andlig utveckling. Just för att det är så tålamodskrävande. Det ligger verkligen nåt i det eller vad säger ni? :)

    Jag brukar göra en grej som Tolle skriver om och som funkar för mig. Det är att lägga uppmärksamheten inne i kroppen. Börjar snabbt med att kolla om jag har muskelspänningar och medvetet släppa dom. Sen gör jag mig medveten om energinfältet i kroppen och vilar i den stillheten som energin har, samtidigt som en del av uppmärksamheten också fokuserar på personen jag talar med. Då lyssnar och kommunicerar jag utifrån en stillhet inne i kroppen. Funkar lika bra ute på stan eller vad man än gör. Visst tappar jag uppmärksamheten ibland men då är det bara att börja om igen. Det var skitsvårt i början att hålla uppmärksamheten på två håll, men övning ger färdighet :).

    Tolle har många bra övningar där man övar uppmärksamhet genom kroppen i sin bok, Lev livet fullt ut. Särskilt från sid 101 "Ha djupa rötter inom dig" och framåt. Riktiga höjdar-sidor för min del liksom den lilla boken, Lev livet fullt ut i praktiken. Där står på sid 68:

    "Ge inte all uppmärksamhet till intellektet och den yttre världen. Fokusera för all del på det du håller på med, men var samtidigt närvarande i den inre kroppen så mycket som möjligt. Förbli rotad inom dig. Lägg sedan märke till hur detta förändrar ditt medvetandetillstånd och kvaliteten på det du gör."

    Det gör en väsentlig skillnad när man fokuserar uppmärksamheten på det sätt han beskriver. Tolle är en mycket klok och vis man. :))

    SvaraRadera
  13. Crystal!
    Den där övningen Tolle rekommenderar funkar i alla situationer, den är briljant. Hade glömt bort den faktiskt. Den funkar även när man är involverad i samtal som kräver mycket av intellektet. Jag skall göra den på jobbet i morgon. Och sedan, mellan kunderna, när jag har en kort stund för mig själv gör jag vichara.
    Jag tycker man ser på Tolle när han svarar på frågor och tänker (för det gör han ... och han är förbaskat bra på det också...) att han samtidigt har en del av sin uppmärksamhet i det han kallar "inner body". Det är ju så häftigt, jag har testat det idag faktiskt, man blir liksom mycket mer alert och klar i huvudet - vilket är konstigt eftersom man kan tycka att ju mer uppmärksamhet man lägger på den man pratar med desto bättre är det. Men det funkar inte så. Det är som att den där uppmärksamheten som vilar i "energikroppen" liksom bidrar med klarhet och skärpa. HÄFTIGT!!!

    Och barn sedan, jaa du.. :D tålamodskrävande till tusen. Det går lättare med andra barn, det är ju inte min uppgift att uppfostra dom. Men i min föräldra-roll måste jag stämma av hur hennes beteende förhåller sig till vissa krav som välfungerande social samvaro kräver. Jag börjar försonas med min uppgift. Men det tar tid. Ibland kan jag önska att hon hade ett inbyggt självuppfostringsprogram. Jag har dock träffat på för många människor med bristfällig uppfostran för att tro på existensen ett sådant inbyggt program...

    Men visst vore det underbart om det fungerade så!

    Men jag tror att om man låter en del av uppmärksamheten vila i energikroppen samtidigt som man för femtielte gången förklara att - om du inte plockar upp dina kläder från golvet måste nån annan göra det ... - ja då får budskapet en annan energi och kanske lyssnar hon då.
    För vi kommunicerar ju huvudsakligen ickeverbalt. Vad hon uppfattar är min irritation. Det fattar hon och hon värjer sig från dessa energier genom att inte lyssna. ... min lilla teori :) ... men jag har hört många säga att det faktiskt är så. OM jag förklarar samma sak och samtidigt sänder ut bra, och TÅLMODIGA, vibbar så ökar sannolikheten för att hon lyssnar.

    Jag minns den där känslan av att förmaningar gick in genom ena och ut genom andra örat. Jag tror det berodde på att jag inte gillade dom vibbar budskapet var förpackat i.

    Tack för detta Crystal! Nu känner jag nytt mod, nu väntar nya - denna gång härliga utmaningar - med kläder slängda på golvet och pennväss som ligger kvar på bordet och saker som inte läggs tillbaka och inte hittas när man behöver dom och MED MERA MED MERA MED MERA.

    Dom har rätt dom där taoisterna. Barnuppfostran måste vara kungsvägen och tänk vilken förmån att få vandra den ...:D

    SvaraRadera
  14. Absolut det här med kroppen! Min yogalärare lärde mig detta för många år sedan - att blunda, ands och ställa sig frågan "Var har jag min kropp nu?" och därefter känna in svaret - var man har sina armar, ben i positioner eller vila osv så mycket man kan på detaljnivå som en uppmärksamhetsövning utan att titta var man befinner sig, så att säga.

    För mig är upplysningen ínsikten om att vi redan vet allt vi behöver egentligen och bara behöver gå till källan för att tanka på oss och att hitta hem till det barn man var innan man blev "skadad/påverkad" av livet.

    SvaraRadera
  15. Björn!
    Hihi, ja jag känner igen det där. När min son var liten brukade jag ha de där taoisternas ord i minnet jämt för att liksom peppa mig själv med att tålamodträning var en BRA andlig övning och att min lille son var min lärare.:) Ja som sagt, jag fick träna, jisses vad jag fick träna :D. Små barn gör ju dessutom saker gärna tusen gånger och det är ju inte på jäkelskap utan för att hjärnan helt enkelt inte är färdig. Dessutom har de väldigt svårt att ta in regler av samma anledning - utforskandet är viktigare för hjärnans utvecklingen än de regler vi vuxna försöker inpränta i våra barn. Har man även det i minnet, förutom taoisternas ord,:D, ja, då är det ännu lättare att vila i den inre kroppen och behålla tålamodet samtidigt som man pratar med barnet. Kan säga att tonåringar ger fortsatt träning för föräldrar som önskar utveckla sin medvetna närvaro, men det var nog ingen nyhet. :D

    Jag uppskattar verkligen de där Tolle-övningarna till max. Använder dem varje dag, både i jobbet där jag möter människor och i föräldraskapet. Vet faktiskt inte hur jag skulle klarat av allt det där om jag inte haft Tolles övningar. Jo det hade jag väl men inte på ett lika tålmodigt och inlyssnande sätt. Hans övningar är verkligen en medicin mot allt sånt som t ex stavas utbrändhet och stress.

    Och vet du, just det där du skriver att du tänker göra i morgon på jobbet, det funderade jag faktiskt på idag. Tänkte på vilken fantastisk kombination tolle-övningarna och vichara är. Vilken grej! Jag känner sån tacksamhet (igen!:D). Jag har fått mer att lägga till den andliga träningen och märker ju att det händer saker... :)

    SvaraRadera
  16. Telluselle!
    javisst är dom här råden gamla godingar som vi hört tusen gånger. Det blir mycket "preaching to the choir" inom det här området - men jag älskar det - att höra samma sanningar om och om igen. För i all sin enkelhet "fängslas" vi inte av dom. Inte tillräckligt intressanta. Istället kastar vi oss in i diskussionen i fikarummet, eller greppar tidningen som ligger där. För att hitta nåt som är lite intressantare, nåt vi inte hört förr. Okej okej, jag skall tala för mig själv här. Men inte heller vara för hård mot mig själv. Allt oftare låter jag tidningen ligga och allt oftare låter jag diskussionen pågå utan att förlora mig i den.

    Betyder det att jag håller på att bli en bättre människa?
    Eeeh, nej. Men jag förlorar mig i Ken Wilbers integrala teorier istället. Det är sååå intressant. Jag förlorar mig i jämförelser mellan vad Sherman säger och vad Ramana säger. Jag förlorar mig i fascination över hur många definitioner det finns av andlig upplysning och fängslas av projektet att ställa upp dem alla och "reda ut" det hela.

    Men jag skall inte vara för hård mot mig själv. Också det ett gammalt gott råd vi hört tusen gånger. Jag älskar enkla goda råd jag hört tusen gånger.

    SvaraRadera
  17. Crystal!
    När jag läst The New Earth av Tolle första gången minns jag att jag slogs av hur många praktiska övningar han beskrev. Det gjorde mig euforisk och jag gjorde en sammanställning av alla för att ha för mig själv. Det är en guldgruva, inget mer behövs kände jag. Och visst, gör man alla dom övningarna en längre tid ger sig kanske resten av sig själv, men Tolles huvudtema är att flytta uppmärksamheten från tankar och storys till kroppen och andra "mindre fängslande" objekt. - även stillheten, mellanrummen mellan orden o.s.v. SOM OBJEKT. Det är oerhört kraftfullt men jag minns inte att han någonstans rekommenderar att titta rakt på subjektet. Jag anar varför. Väldigt många, inklusive jag själv, klarar inte av vichara i början helt enkelt för att man tror att det skall leda till något. Man tror att man gör fel bara för att man inte upplever något. Den risken ser Tolle och eftersom hans uppgift är att nå oerhört många människor så kan han inte ta med vichara.
    Jag tror att dom flesta "studsar" när dom gör vichara.
    Samtidigt kan jag inte se hur endast vichara kan fungera. Inte för mig i alla fall.

    Så klart och enkelt du uttrycker det med barnuppfostran - det handlar om regler kontra utforskande. Sedan stimulerar dom varandra. Utan regler och trygghet vågar man inte utforska. Tänk om det var föräldrars huvudsakliga uppgift att stimulera den utforskande impulsen ... eeh, vänta nu, tänk om det FAKTISKT är det:)
    Nu fick jag en liten aha-upplevelse. Sedan påmindes jag direkt om vad som mötte mig i badrummet i morse. En fin liten samling öron-tops fulla med gult vax som låg bredvid handfatet. Dessutom en handduk på golvet.
    Exakt vad utforskar barn när dom lägger blöta handdukar på golvet?:)

    Som du säger Crystal - det handlar inte om att vi skall lära dom regler - det handlar om att dom, de älskade barnen skall lära oss tålamod. En handduk på golvet är inte den enda saken här på jorden som är på fel ställe.... Vi skall lära oss att se att det inte finns något fel ställe. Det där beskriver Byron Katie mästerligt. En handduk på golvet är på exakt det ställe den skall vara just NU. Varför? Därför att det är verkligheten. katie sporrar oss att bli lovers of reality! Det älskar jag. Jag älskar Katie för att hon älskar verkligheten. Slutet på alla krig här på jorden börjar på morgonen när jag älskar att den blöta handduken ligger på golvet. Sedan kan jag hänga upp den och älska det också. Och säga till dottern att göra det samma.... och älska det också ....

    SvaraRadera
  18. Björn!
    Ett stort JA till det du skriver på slutet! :D Byron Katies The Work hjälper oss verkligen att älska våra barns utforskande istället för att fastna i tanken att dom bara stökar ner med påföljande irritationskänslor. Och visst, även älska att göra fint tillsammans efteråt. :) Så befriande för alla parter!

    SvaraRadera
  19. Hej. Varför pratar inte Tolle om subjektet? Därför att det går helt enkelt inte :-) Jag citerar:

    "När du ser på ett träd är du medveten om trädet. När du har en tanke eller en känsla är du medveten om den tanken eller känslan. När du upplever något njutbart eller smärtsamt är du medveten om den upplevelsen.

    Det här kan verka som sanna och självklara påståenden, men om du tittar närmare på dem upptäcker du att själva strukturen hos dem innehåller en grundläggande illusion, en illusion som är omöjlig att undvika när man använder språket. Tanke och språk skapar en illusorisk dualitet och en avgränsad personlighet där det i själva verket inte finns någon. Sanningen är att du inte är någon som är medveten om trädet, tanken, känslan eller upplevelsen. Du är själva medvetenheten i och genom vilken dessa saker uppträder.

    "Du säger: "Jag vill veta vem jag är, jag vill känna mig själv." Du ÄR "jaget". Du ÄR vetskapen. Och detta kan inte känna sig självt - det ÄR sig självt.

    Det finns inget att veta bortom det, och ändå´uppstår allt vetande utifrån denna vetskap. "Jaget" kan inte göra sig självt till ett objekt för kunskap, för medvetenhet."

    Tolle är listig :-) "... talar jag dessutom ofta till den del av dig som vet men som döljer sig bakom den som tänker..."

    Kram, Pirjo

    SvaraRadera
  20. Crystal!

    "Du kan inte komma närmare den intelligensen än du gör när du är medveten om ditt inre energifält - när du känner livet, den levande närvaron i kroppen." -Eckhart Tolle

    Visst är det mums :-)

    "Hur länge varar glädjen? Bara till dess den döljs av smärtsamma tankar." -Byron Katie

    Tror jag ska printa ut dessa två visdomar och klistra lappar lite här och var :-)

    Tack, tack, tack alla för att ni påminner mig med era texter.

    Kramar, Pirjo

    SvaraRadera
  21. Crystal!
    Katie formulerar egentligen hela sin lära i en mening som också utgör titeln på första boken - LOVING WHAT IS - kan det bli enklare?
    Behöver vi mer?
    Ja... :)
    Därför skrev hon ju också boken, inte bara titeln...

    SvaraRadera
  22. Pirjo!
    Det är en sann glädje att läsa det du skriver! Du hjälper mig i det här! För visst är det enkelt men just däri ligger det svåra. Vad du gjorde nu var att varsamt föra mig tillbaka till enkelheten. Det är vägen, varsamt, om och om igen tillbaka till källan. Vi hjälper oss själva och varandra och därmed oss själva!

    Nu skall jag ut i dualismen och anlägga lite olika perspektiv:) Kraften i Vichara ligger i att se att man FAKTISKT KAN göra det omöjliga - titta på subjektet.
    Jag kan inte förklara varför. It doesn't make sense ... AT ALL!! Men det funkar. Man måste inte veta vilka receptorer en läkemedelssubstans verkar på för att bli hjälpt att medicin. Sherman säger ofta att Vichara är lite som medicin. Den hjälper oavsett vad vi tänker eller tycker om den. Den är oerhört kraftfull och har inget med placebo att göra. Man kan tro vad man vill men sväljer man en halv liter ricinolja, då åker skiten ut ... ja jävlar vad den åker ut. Lite så är vichara :) ... för mig såklart.
    Nej, nej, jag försöker inte sälja nåt här... Jag säljer mediciner hela dagarna. Det räcker:) Och jag ställer inte Tolle mot Sherman. Det är sån skit som också åker ut när man gör Vichara. Tolle är också medicin för mig. Underbar medicin. Men är man så förstoppad som jag kanske man behöver saker med lite mer sprutt i:) ... ibland ... men ibland behöver man Tolle-medicin.

    SvaraRadera
  23. Pirjo!
    Ja gör det, sätt upp dom där två citaten överallt.
    Fick just ett galet infall om att börja med NonDuality-Graffiti. Varför inte spreja det på husväggarna! Tänk vad människor blir bombarderade dygnets alla vakna timmar med reklam som dryper av bristmentalitet. Våra intellekt mår gott av lite sann reklam.

    Men som Sherman säger - nothing of all these things can hurt you, but they can't help you either ...
    You are not at stake here,

    Vad tycker du om det?

    Såhär ser jag på det!
    Om vi är ren uppmärksamhet som ljus, som kärlek, som det i vilket allting dansar, ja då spelar det ingen roll vad som dansar i oss. För vi är ALLTIHOPA.

    Jaja, jag vet, det finns två sidor av myntet. Den relativa och den absoluta. Sherman kör med 99% fokus på den absoluta sidan. Tolle balanserar med den relativa sidan. Det är det som gör våra samtal här så givande tycker jag. Jag vet ju att detta balanserade synsätt genomsyrar allt du Pirjo skriver. Vi ställer inte det absoluta mot det relativa här. Det är en sådan glädje!
    jag hade inte behövt påpeka det. Men det är en glädje för mig själv att konstatera det om och om igen.
    - samma mynt - två sidor - den absoluta och den relativa. Aaaaah

    SvaraRadera
  24. Björn och Pirjo!
    Sitter här och bara ler. :D Ni är ju för sköna alltså. Tack för härliga rader.. it make sense så in i baljan!! Har inget mer att tillägga för stunden.. bara njuter av era ord.. det gick rakt in.. :)

    SvaraRadera
  25. Björn! Det är klart man kan "göra" Vichara :-) Det jag menade var att det måste upplevas. Det som är omöjligt är att förklara detta för någon som aldrig har hamnat i nuet och varit medveten om det. Det går inte att förstå innan, lista ut hur det skulle kännas.

    Jag tror att om man använder ord som subjekt blir det bara krångligt. På en gång börjar man försöka förstå och räkna ut. Och eftersom subjekt kan inte bli objekt för sig själv är det dömt att misslyckas. Jag tror också att det är därför Tolle använder ord som Varandet istället för subjekt. För varandet... bara är... :-)

    Kram, Pirjo

    SvaraRadera
  26. "nothing of all these things can hurt you, but they can't help you either ... "

    Hur tolkar jag dessa ord? -Att allting som har en början har ett slut. -Att det som har hänt har hänt och det som inte har hänt har inte hänt.

    Att balansera... Jag klarar inte av att lita på någon blind. Har inte tillräkligt med tillit heller. Så jag behöver förstå. Om det säger Tolle så här:

    "Jag talar om människans omedvetenhet och brister... Denna kunskap är nödvändigt, för om du inte lär dig att se det falska som falskt, kan det inte se någon varaktig förändring...."

    Samma sak som i citatet jag postade om att meditera och bli som en ko. Utan att förstå hur sinnet funkar... vips tillbaka till tiden och lidandet.

    Jag är hängiven anhängare till Integral teorin, har dock bara nosat på det :-) det luktar sant i min näsa.

    Kram, Pirjo

    SvaraRadera
  27. Pirjo!
    Exakt, vi behöver lära oss se det falska som falskt. Här spelar ord en viss roll för mig. Olika ord passar olika dagar och i olika kontext. Falskt låter ibland onödigt negativt och då säger jag relativt istället. Man kan säga att jag är relativt glad idag:) Ibland är man också relativt överlycklig! Vad man samtidigt säger är att denna glädje och lycka inte är sann - vilket är samma som INTE ABSOLUT.
    Igår var jag relativt trött och grinig och ville bara sova (somande kl 9)
    Men i grunden är det, som du säger, alltid NU. Och NU är jag alltid absolut .... nånting. I am in the suchness of everything(antingen jag är medveten om det eller ej) Suchness är ett grymt ord. Används i engelskspråkig mystik. Har inte hört det på svenska - "sådanhet". Känns så himla bra det ordet.

    Som du märker gillar jag att leta ord för "det här". Jag är ju i grunden musiker men har också en passion för konst. Målade och ritade mycket i perioder. Men nu har jag av någon anledning fastnat för dom här små svarta krumelurerna som bildar ord som är så oerhört svåra att få till och sätta samman på ett sätt som "makes sense". Möjligheterna till misstolkningar är oändliga. Kanske just därför fascinerar dom mig. Förstår du hur jag kan gå från musik och konst till ord?

    För mig är Tolle den sanna mästare på att hitta ord för "det här" som når så många som möjligt.
    Sedan kan alla komplettera med andra uttryck som passar deras personlighet och var dom är just nu.

    Vi håller på att lära oss vad som är relativt och vad som är absolut. Det tar tid men sådana här samtal hjälper mig. Jag fastnar lätt i min sanning vilken såklart bara kan vara relativ.

    Man kanske kan ifrågasätta vad det skall vara bra för att vända och vrida på dom här grejerna, men då har man inte fattat:) ATT SLÅ SIG TILL RO ÄR DÖDEN. Då dör hela processen. Jag vet att vila måste finnas. Vila är guld. Återigen balans. Ny insikt - vila och integrering - sedan ny insikt igen. Det är ett sjuhelsikes underbart äventyr.

    Men jag kan också känna den där lömska rädslan som kan krypa in i vilan. Åh Nej!! stör mig inte nu, jag hade ju fattat, jag har ju kartan, jag vet ju vad orden betyder, vi har ju kommit överens om hur det är.... snälla, please, stör mig inte..... :)

    Känner du igen den känslan?

    Att du sedan känner resonans med Integral Teori - vad skall jag säga? Lucky You! ENJOY!!! :D

    Hinner inte mer nu. Återkommer!

    SvaraRadera
  28. Hej Björn. Ord... att skriva är också konst. Jag älskar läsa det vackra språket. Du har talang. Musik. Konst. Skriva. Det har inte jag :-) inte på någon gren. Men jag är inte ledsen för det. Tvärtom. Jag är publik. Hon som lyssnar, tittar, läser. Får allt det fina serverat på en silverfat :-)

    Vad orden betyder... nej, jag känner inte rädsla för att ha fattat fel. Om jag är bra på nåt så är det att läsa mellan raderna :-) Och alla lärare säger samma sak. Samma sanning. Hur skulle det kunna vara nåt annat? Det finns ju bara ett :-)

    Kram, Pirjo

    SvaraRadera
  29. Pirjo!
    Du skriver hur bra som helst! Visst är det underbart att få allt serverat på silverfat. Så känner jag också. Är så himla tacksam för internet och att man får tillgång till alla dessa briljanta lärare/läror. Men det är också en glädje att integrera det fina i sitt eget tänkande genom att sätta egna ord på det. Det gör ju du också hur bra som helst!

    SvaraRadera

UA-3343870-1