onsdag, januari 14, 2009

Vichara är som Mindfulness med turbo

Jag sitter i soffan just nu med laptopen i knät. Jag hör datorns fläkt surra. Jag är uppmärksam på flera andra saker också men fläkten spelar huvudrollen. Jag har bestämt att det skall vara så. Jag har medvetet riktat uppmärksamheten mot detta ljud. Det har en lugnande effekt att medvetet rikta in sin uppmärksamhet på ett objekt som är enkelt och okomplicerat. 

Nu gör jag ett experiment. Jag öppnar sidan Google Nyheter och skummar rubrikerna, fastnar för getingboet av åsikter kring Marklunds roman Gömda, men tröttnar, ser i ögonvrån en recension från en konsert i konserthuset, läser några rader, skymtar en artikel om den segregerade staden göteborg men avbryter abrupt mitt experiment. På några få minuter har jag blivit stressad och orolig. 

Jag återgår till att medvetet rikta min uppmärksamhet på datorfläkten. Jag blundar också. På mindre än en minut är all stress som bortblåst. 

Nu prövar jag något nytt. Jag går till GP:s webtv och kollar på ett inslag om upploppen i Riga och ett annat från Gaza. Nu är jag ännu mer stressad än efter att ha läst om debatten kring Marklunds Gömda. 

Jag återgår till att medvetet rikta uppmärksamheten på, den här gången, känslan i mina fötter där dom vilar mot golvet. Lugnet återkommer.

Uppmärksamheten kommer någonstans ifrån och strömmar mot någonting, TV:n, fötterna eller tankarna kring en debattbok.

Varifrån kommer min uppmärksamhet? 
Vart tar den vägen efter att den lyst upp ett objekt?

Uppmärksamheten är som en ljus-källa. Den lyser på synintryck men också på ljud, smaker, lukter, känselintryck samt tankar och känslor. Är det allt?
Nej, uppmärksamhetens ljuskälla kan lägga märke till sig själv också. Det är då vi blir medvetna om att vi är uppmärksamma. 

Att vara medveten om sin uppmärksamhet (eller närvaro) är en urgammal formaliserad andlig övning inom Buddhismen som kallas Mindfulness. Tack vare läkaren Jon Kabat Zinn, har Mindfulness förpackats på ett sätt som är frikopplat från alla religiösa och mystika referenser och sprids nu som en löpeld över världen. Det har nämligen bevisats i studie efter studie hur otroligt välgörande Mindfulness är. Det botar allt från svåra depressioner med suicidrisk till utbrändhet till ... ja, möjligheterna tycks vara obegränsade. 

Det geniala med att avsiktligt rikta sin uppmärksamhet mot vissa objekt, är att vi först måste bli medvetna om vår uppmärksamhet. Det är denna medvetenhet som är poängen. Jag börjar ana att det är just denna del i Mindfulness som har så magiska egenskaper. Jag börjar se Mindfulness med nya ögon. För några år sedan var jag eld och lågor och funderade på att utbilda mig inom området. Men sedan tvärdog mitt intresse. Jag skall nu berätta varför.

Jag läste Adyashanti och Tolle och McKenna m.fl. och vad lär man sig då? Jo, känslan av att det finns ett separat "jag" här som upplever världen som separata objekt är en illusion. Det klingade sant och rimmade väldigt illa med Mindfulness där JAG medvetet skall rikta MIN uppmärksamhet mot olika objekt. Nu har jag genom John Sherman och gamle Ramana fått upp ögonen för Vichara. Jag ser att Vichara handlar om att ta Mindfulness ett steg till. Vad är detta sista steg? Jo det är att svara på frågan.

Varifrån kommer min uppmärksamhet? 

Det är INGEN spekulativ fråga. Ingen öppning på en filosofisk eller neurovetenskaplig debatt. Det är en oerhört enkel och praktisk fråga. Men frågan har, om den förblir enkel, en inneboende kraft som är oerhörd. 

Varifrån kommer min uppmärksamhet?

Låt se, den kommer från mig. Detta är det enkla och självklara svaret. I all sin enkelhet gjorde det mig tokig eftersom alla nonduality-böcker jag läst övertygat mig om att "jag" som ett separat subjekt är en illusion. Men det självklara svaret är ändå - uppmärksamheten kommer från mig. Ok, fine, - THEN, LOOK AT YOU - säger John Sherman. Han tillägger alltid med en dåres envishet, titta inte på ditt högre jag, eller ditt sanna jag, eller ditt I AM. Titta på dig själv befriat från all tänkbar jävla Advaita-jargong som någonsin vridit runt huvudet på dig och miljoner andra andliga sökare. Titta på DIG, ditt vanliga jag. Det jag som borstar tänderna på morgonen och tittar på TV på kvällen. 

Ok, då tittar jag väl på mig själv då. Och detta är det enklaste i världen och samtidigt det mest livgivande och befriande som finns .... OCH just därför .... det svåraste. För intellektet kan inte för sitt liv inse hur något så värdefullt kan vara så enkelt. 

Detta är allt vi behöver göra. När vi tittar på oss själva på detta enkla sätt är vi upplysta. Det kommer som en glimt. Den mest livgivande och befriande glimt som finns. Sedan gör vi det igen, och igen och igen. Inte för att det skall leda till ett mål utan för att tittandet i sig är själva målet. När vi tittar på oss själva är vi målet. Inte "i" målet utan VI ÄR MÅLET.

När jag tittar på mig själv ser jag inte ett subjekt som är lokaliserat någonstans inuti min hjärna eller i mitt hjärta eller i hara kring naveln eller var det vara månde. Allt jag ser är följande:

Låt mig ta Vichara-meditationen från början i tre steg.

1. jag frågar mig, var är min uppmärksamhet? Svar: utspridd lite varstans i rummet och i kroppen. Jag låter det vara så, utan att döma, en kort stund innan jag går vidare.

2. jag väljer att medvetet rikta uppmärksamheten mot ljudet från datorfläkten. Så snart jag märker att uppmärksamheten drar iväg mot andra objekt för jag varsamt tillbaka den till ljudet från datorfläkten. (Detta är grunderna i Mindfulness) När uppmärksamheten slagit sig till ro på ljudet, det kan ta en halv minut eller mer går jag vidare till steg 3. (Man kan också välja att öva Mindfulness under längre perioder vilket är väldigt välgörande men nu handlar det om Vichara)

3. Nu frågar jag mig, varifrån kommer uppmärksamheten? Jag känner uppmärksamheten som en ström av intelligent ljus som lyser på det objekt jag valt - ljudet från datorfläkten. Jag vänder mig nu inåt för att se efter varifrån detta intelligenta ljus kommer. ...

Det jag nu skall skriva är ett försök att sätta ord på något som inte låter sig fångas i ord. Sannolikt blir mitt verbala uttryck ett helt annat i morgon. 

... Då ser jag att denna ström av intelligent ljus flödar åt båda hållen samtidigt. Från källan till manifestationen OCH SAMTIDIGT från manifestationen tillbaka till källan. Uppmärksamheten är ALLTING samtidigt. Uppmärksamheten är HEL. Den innehåller både källan och manifestationen SAMT sitt eget flöde. Jag ÄR allt detta. Det finns inget annat. 

Visst ser jag mig själv. Men jag är något annat än jag trodde innan jag tittade. Varje gång är jag något annat än jag någonsin kunnat föreställa mig. Jag förundras var gång. Att titta på sig själv är förundran och tacksamhet. Tacksamhet över att få uppleva källans mysterium samtidigt som där finns en tacksamhet över att detta mysterium manifesterar sig på myriader av olika vis. 

Disclaimer: om detta för tankarna till narcissism har det skett en misstolkning. Att uppleva sig själv som underbar kan väl inom parentes sägas vara bästa tänkbara medicin mot narcissism. Behovet att blåsa upp sig själv och trycka ner andra på det manifesterade planet måste helt naturligt försvinna i ljuset av det mysterium som vi är.

Slutligen... 
... några fler ord om manifestationen. 
Nej förresten, det tar jag imorgon.


38 kommentarer:

  1. Tack för ett intressant inlägg!
    Jag har också gjort såna här saker. För min del har jag haft behållning av att föreställa mig min uppmärksamhet i en punkt utanför min kropp. I en punkt ovanför mitt huvud t ex. Eller en punkt bakom detsamma.

    Men när man mediterar och tänker på vad man gör, som t ex att se varifrån uppmärksamheten kommer, utan att fastna i tanken, är inte lätt. Du vill hålla fast vid en tanke? Jag erinrar mig något av Sherman du tog upp här om dagen..

    Du är på väg mot stora insikter, Björn!

    Jag har också en datorfläkt. Så jag kan också prova på Vichara-meditation ;-)

    SvaraRadera
  2. Ja Björn. Du är "gud". Det finns ingen annan.

    Ifall du inte kommer vidare med Vichara kan jag rekommendera en sajt som heter www.aypsite.org. Har läst där en del. Struntar i yogan men har provat I am meditationen och andningsövningen. Dom är jävligt effektiva. Så, ifall du får lust att prova - håll tiderna! Och läs lektionerna :-)

    Det jag gillar är att han tar med det som händer fysiskt i kroppen (nervsystemet, hjärnan). För det gör det!

    Och att han pratar om den sexuella energin/livsenergin (kundalini) som är vad jag förstår absolut nödvändigt för upplysningen. Nåt jag inte hört Tolle eller Adyashanti prata om. Undrar varför.

    Tack för dina tips. Ska ta en titt :-)

    Kram, Pirjo

    SvaraRadera
  3. Oj,,,det var spännande och mycket at läsa,,,vet inte om jag kunde vara riktigt minful under hela läsningen,,,
    kommer nog tillbaka hit och läser igen :-)

    Vad glad jag blir att jag hittade din blogg :-)

    SvaraRadera
  4. Wow, hängde med i det du skrev och följde Vichara-meditationen. Såg och kände flödet åt båda hållen samtidigt. Meeh! Vilken helhetskänsla! Nu blir det till att kolla vidare på Sherman. :)

    Björn, måste bara säga det igen - tack.

    SvaraRadera
  5. Perra!
    Något sade att det inte finns NÅGONSTANS att vila i det här. Det var kanske Sherman. There is nowhere to stand. Lite så är det ju med insikter, man vill ställa sig på dom och så blir man knäckt när dom börjar ruttna bort under fötterna på en, för dom är färskvara (säkert något som Sherman sagt också) . Insikter är färskvara. Uppmärksamheten (nuet) där insikterna kommer och går är evig. Och vi är uppmärksamheten (nuet).
    Eh, var det en insikt? ok då, kanske, men i så fall var den ett undantag från regeln, det var en evig insikt. Hoppas jag:)

    SvaraRadera
  6. Pirjo!
    Tack för tipset! Skall kolla upp det. Känner igen ditt sätt att fråga och forska. Jag är precis sådan. Den här frågan, varför pratar Adya eller Tolle aldrig om kundalini? Wow, jaa du, jag har inte tänkt på det så mycket. Nu skall jag göra det. Jo, ibland nämner dom det, i förbigående. Som sagt, tack för tipset och frågan! Det kan aldrig skada att ställa nya frågor. Det är jag övertygad om!

    SvaraRadera
  7. Hej vindensmelodi!
    Kul att du hittar något här. Väkommen!

    SvaraRadera
  8. Crystal!
    Jaa, Sherman, den sherman.... han är en glädje för oss alla. Kolla mitt svar i förra inlägget!

    SvaraRadera
  9. Jag är med dig! Det är till det här jag använder gayatrimantrat - att hitta mitt eget ljus i solarplexus för att sen följa det utåt och tillbaka in igen. Har inte tänkt så mycket på att detta med uppmärksamhet men givetvis har du helt rätt i att det är där det ligger. Ska öva mer på detta och bort med TV'n eller hur ;)
    Trevlig helg!

    SvaraRadera
  10. Jag är med dig! Det är till det här jag använder gayatrimantrat - att hitta mitt eget ljus i solarplexus för att sen följa det utåt och tillbaka in igen. Har inte tänkt så mycket på att detta med uppmärksamhet men givetvis har du helt rätt i att det är där det ligger. Ska öva mer på detta och bort med TV'n eller hur ;)
    Trevlig helg!

    SvaraRadera
  11. Och när jag chantar känner jag alldeles ttydligt kundalini-ormen i ryggen resa sig. MItt maxläge är hittills skuldrorna - det sägs att hela vägen genom huvudet är målet. Har även lyckats använda mig av Kundalini i pressade situationer - jag bara tar ett djupt andetag och hämtar den och då blir jag stark som en vujjlkan-eld :) Känner du kundalinin?

    SvaraRadera
  12. Mmm.. Har precis kollat in Shermans sida lite till. Fattar budskapet, måste bara dela med mig. Vet ju att du läst detta, men ändå :D. Det är ju riktigt bra.

    Saxat från Shermans sida:
    "Whenever you can, as often as you can, without wasting a second of your life regretting the times when you can't, stop for a second and, with your deepest intention, look for this feeling that you are. What am I, really? What is it to be here? What do I mean when I say "I am here?" What does that describe? What is the present experience that it describes?"

    Mycket bra. Eller detta, från ett av hans podcasts:

    "Look at YOU. Looking at you, whenever you can - the subject of everything, seeing you just for a second, look at the reality as it unfolds, at the ocean as it plays. Nothing as something to become, nothing as something that needs to be fixed. Just look at you. And all will come out right in the end."

    Så bra. Så enkelt. :) Och det slår mig att man enkelt kan lägga Shermans (Ramanas) "looking at you"-övning till den medvetna närvaron i varje NU som Tolle pratar om.

    Apropå kundalini. Adyashanti talar ju visst en del om det i någon av Full Embrace-föredragen, tror det var efter den där meditationen på vol 3. Han säger något om hur upptagen man kan bli av kundalini-energin, men också hur lite en sån fokusering hjälper en. Och att istället bli mer medveten om "spaciousness", alltså vidsträcktheten inom oss, ja eller den obegränsade rymden inom oss, kanske man kan skulle kunna säga. Jag får nog erkänna att jag varit lite upptagen med det här med kundalini, jag med. Men jag fick en tankeställare när jag lyssnade på vol 3 (ja även vol 2, där Adya talar en hel del om den sexuella energin). Och efter att på djupet ha tagit in det Adya säger där, känns det allt mindre viktigt att fokusera på det där. Gillar när saker man haft lite hang-ups på, bara fades away så där. :)

    SvaraRadera
  13. Telluselle!
    Gayatri har en mycket speciell hedersplats i mitt hjärta. Jag har chantat det i grupp under flera retreater med Nukunu och det har tagit mig till platser i mitt medvetande som det saknas superlativ för att beskriva.
    Kundalini-rusningar, oja, det känner jag till - tror jag, för det är ju subjektiva upplevelser. Men säg så här, jag har upplevt att mina armar vibrerar som om jag haft en sorts starkström i mig och denna energi har fått mig att tokskratta oavbrutet alldeles för länge för att jag inte skall fatta att här har det hänt något sjukt skumt. Det var flera år sedan nu men jag känner att den är på gång ibland - om det nu är kundalinin?
    Faktum är att jag inte saknar det. Tänker inte på det. Det är väl för att jag lyssnat så mycket på Adyashanti å komp. Om det kommer och går så är det inte verkligt, det är deras definition på sanning och det är inte mycket som kvalar in där. Definitivt inte kundalini.
    Men själv är jag inte färdig med fenomenet.
    Angående TV:n. Håller på och testar hur mycket svårare det är att vara medveten om sin uppmärksamhet när den är riktad mot TV:n. Det är svårare, vilket är intressant. Återkommer. Menar du allvar att du skall ta bort TV:n? Känner flera som gjort detta och dom rekommenderar det varmt. Men jag är skeptiskt.

    SvaraRadera
  14. Crystal!
    Bra uttryckt "saker man haft en hang-ups på bara fades away sådär:-)"
    Eller hur? Det är ju rätt skumt faktiskt. Varför är inte kundalini intressant längre? För det är ju grymt häftigt, som knark liksom men gratis. Sedan är du ju farligt också enligt vissa. Man kan ramla in i psykoser m.m. Minns att jag skrev om mina förmodade kundalini-upplevelser på ett forum en gång och då fick jag svar och mejl från flera personer med varningar, bl.a. någon som kom från Sveriges Kundalini-skadade förening eller nåt liknande. Märkligt.
    Men jag kan bara konstatera att mitt intresse, precis som för dig, också har bleknat bort. Det ligger en befrielse i det. Men samtidigt är min nyfikenhet lättväckt. Nu kanske det är dags för mig att titta på det här igen. Som Sherman säger om allt sådant, it can't help you but it can't hurt you either. Och det ligger mycket i det. Speciellt den andra hälften. Vichara gör att rädslan för livet minskar. Varför inte utforska sin kundalini-kraft lite. Speciellt som det är lite farligt.... :-)

    OBS. Detta säger jag med all respekt för dom som anser sig att blivit psykiskt sjuka p.g.a. kundalini. Jag menar just utforska. Det betyder för mig att läsa på lite om det. Jag tror heller inte att sådana här fenomen är att leka med. Man väcker enorma krafter i kroppen, det vet jag, som starkström, scary.

    SvaraRadera
  15. Hej. Om kundalini... man kan säkert bli för upptagen, som du Crystal säger. Jaga efter upplevelser :-) Vilja ha dom kvar. (Om jag förstod rätt vad du menade)

    Inte mindre är kundalini-energin (som jag förstår det) den andra sidan av myntet. Det som kallas kärlek. Den gudomliga villkorslösa kärleken.

    Och det behövs. För vad är nuet utan det som händer i nuet? Vad är en mynt med bara en sida? Vad är sanningen utan kärleken?

    Gäller så klart tvärtom också.

    Kram, Pirjo

    SvaraRadera
  16. Pirjo och Björn!
    Jag har inte behövt jaga efter kundalini-upplevelser. Har sen många år tillbaka haft mycket starka kundalini-strömmar i kroppen. En stark andlig upplevelse utlöste detta, men jag sökte inte efter den upplevelsen, den kom av sig själv (bäst att tillägga). Sen blev kundalini-strömmarna värre med tiden - dock inte så att det blev psykiskt besvärligt, som många beskriver att det kan vara. Iofs påverkade det mig så pass mycket att jag fick en hel del märkliga upplevelser och upplevde många fenomen. Men jag lärde mig hantera det med tiden. Men har ju läst samma sak som du Björn, att det kan påverka psyket för en del människor och ge psykoser, och efter mina egna upplevelser kan jag verkligen förstå att folk kan få sånt. Jag har sluppit psykoserna även om jag varit nära gränsen, men jag är nog rätt stark psykiskt. Den här har iaf påverkat mig så pass mycket att jag ägnat en del tid åt det.

    Adyashantis föredrag i The Full Embrace var därför mycket förlösande för mig. Det gav mig MYCKET bra verktyg hur man kan hantera det här, gud ska veta att jag letat efter dem. Hans sätt att uttrycka det och tackla det, så förbaskat BRA! Ja Björn, det är precis som du skriver, kundalini kan bli rena knarket annars, är helt enig med dig om det - precis som så mycket annat man kan "knarka" på och gå in i tankemässiga trancetillstånd på. Men - känner nu att jag inte behöver lägga mera fokus på det här och forska mera. Enormt befriande för min del. :)

    Pirjo, du skriver att kärleken skulle vara andra sidan av myntet vad gäller kundainienergin (om jag nu fattade dig rätt, är inte säker). Jag vet inte, kan inte uttala mig om det. Men tycker Tolle beskriver Kärleken så otroligt bra i boken "Lev livet fullt ut": "Kärlek, glädje, frid är starka tillstånd av Varande eller snarare tre aspekter av inre kontakt med Varandet". Så bra uttryckt! Jag är benägen att skriva under på det. :)

    SvaraRadera
  17. Hej igen. Håller med, kundalini är inte att leka med.

    Tolle är vis :-) Han säger också:

    "På samma sätt som du inte skulle vara medveten om rummet om det inte fanns några föremål i det, behövs världen för att det omanifesterade ska kunna förstås och upplevas. Du kanske har hört det buddhistiska talesättet: Om det inte fanns någon illusion skulle det inte finnas någon upplysning."

    Vad jag menar med myntets två sidor är:

    Hela myntet: Ingenting = Stillheten = Tomheten = Nuet

    Ena sidan: Sanningen = Uppmärksamheten = Medvetandet = Ljuset = Riktningen = Den Maskulina

    Den andra sidan: Kärleken = Livskraften (kundalini) = Potentialen = Skapandet = Den Feminina

    Usch så krångligt :-) Nu är jag inte säker på hur jag menar :-)

    Om jag säger så här: Jag (en människa) består av tomhet och energi i rörelse. Energin är dessa två myntsidor.

    Kram, Pirjo

    SvaraRadera
  18. Crystal och Pirjo!
    Vi verkar ha liknande uppfattning om risker och möjligheter. Vad tror ni om möjligheterna egentligen? ... om vi nu förutsätter att vi inte identifierar oss med upplevelserna. Hur kan kundalini hjälpa oss i våra liv? Får vi tillgång till mer energi eller mer empati?
    Känner mig som en novis på det här. Det enda jag minns var att det var häftigt och "roligt". Men det kanske inte ens var riktig kundalini. Det verkar vara en djungel det här området. Har aldrig riktigt orkat läsa in mig på det. Undrar varför? Jag menar, varför inte lära sig bemästra det här, lika gärna som att träna på gym eller jogga. Om man tänker så...:)

    SvaraRadera
  19. Vill tillägga att jag aldrig någonsin "sökt" mina upplevelser, tvärtom blir det då som att ego stänger ute dem och den utvecklingen. Hade en rad ut ur kroppen fenomen och kundalini-rörelser 2004 och nej, det är verkligen inte att leka med, det är ju delvis därför jag nu sitter här extremt psykiskt känslig och utmattad... men visst är det härligt att ha nått sitt djup och sin höjd!

    Nej, TV: har jag kvar i ett skåp som jag tittar på varje dag.. men jag måste stänga av den efter typ två timmar annars blir jag sönderstimulerad och drömmer för mycket skräp :)

    SvaraRadera
  20. Telluselle!
    ok, det är plus och minus med att vara känslig. Men Gayatri måste väl vara ett ypperligt sätt att tanka på den energi du behöver?
    Att bli sönderstimulerad av TV:n skriver jag under på. Det är fan helt omöjligt att förbli medveten om uppmärksamheten (nuet) under ett timlångt engagerande TV-program - typ debatt eller dokumentär m.m. Debattprogram är dom svåraste för mig. Janne Josefsson kan nog få självaste Tolle ur balans ... eller inte. Nej, säkert inte. Men det skulle vara en sorts klen tröst :)

    SvaraRadera
  21. Björn!
    Har funderat lite över dina frågor. Som jag skrev tidigare, sökte jag ju aldrig den andliga upplevelse som satte igång kundalini-strömmarna i kroppen, det kom spontant. Vet inte heller om man ska försöka sig på att sätta igång kundalinienergin själv. Riskerna med det kan jag mycket väl förstå och se klart så här efteråt, allra helst sen jag tagit del av andras svårigheter.

    Med lite perspektiv, upplever jag nog ändå att möjligheterna varit desto fler för min egen del även om jag inte ska sticka under stol med att det stundtals var jobbigt. Telluselle uttryckte det så bra här ovan - man når sitt djup och sin höjd. Sant! :)

    Som du skriver, kan man nog våga sig på att jämföra kundalini vid starkström. Brukar likna det vid att det är som att ha blivit direktuppkopplad till universums elkraftstation. :D

    Om jag låter bli att identifiera mig med mina egna upplevelser som kundalini gett, KAN det ge (men inte alltid) ett öppnare sinnelag, ett "seende", alltså ett helhetsseende, ett fördjupande av varandet, djupa insikter om livet, större inlevelse och förståelse med allt levande, inkännande, ja, empati alltså. Energi, för en del, ja säkert, medan för andra bara till och från eftersom det stundtals kan göra en mycket känslig för omgivningen. Och då kan det ju kännas riktigt jobbigt istället.

    Har inte heller läst så mycket, mest forskat själv. Men några böcker har jag ramlat på som är rätt ok. Den ena är skriven av Lee Sannella: The Kundalini Experience: Psychosis or Transcendence, den andra är skriven av Christina & Stanislav Grof: The Stormy Search for the Self. Båda går att finna på amazon.com. Finns säkert fler...

    Man kanske skulle läsa lite mer.. eller inte.. fick nog det jag behövde av Adya.. i alla fall for Now.. :)

    SvaraRadera
  22. Crystal!
    Tack för ditt svar och boktipsen. Kom att tänka på en grej nu. Skillnaden mellan kundalini-energi och det man kallar shakti. Kanske är det shakti som ger möjligheter? Kolla wikipedia och sök lite på shakti-energi om du inte vet vad jag menar. ... vet ju inte själv riktigt vad jag menar:)
    Skall också läsa lite mer om shakti. Jag tror shakti är något som utvecklas av sig självt i takt med att man blir medveten om sin egen uppmärksamhet fler och längre stunder per dag. Som en sorts bonus. Och nu ser jag faran också med att göra det till ett mål med sina närvaro-övningar. Närvaron är belöning nog i sig självt. Det känner jag verkligen.

    SvaraRadera
  23. Björn. Vad jag förstår är Shakti samma sak som Kundalini. Den kvinnliga polariteten. Den manliga är Shiva. Eller yang och yin.

    Det jag lärt mig från bla aypsite är att man ska balansera dessa två. Tror inte man kan få overload av Shiva (medvetande) men definitivt av Shakti.

    Tror också som du på bonus :-) Meditation är grunden. Det allra viktigaste.

    Att kundalini-energin börjar röra på sig i kroppen så där lagom är dock helt fantastiskt. Det är kärlek :-) Du får gärna läsa om mina små steg här: http://www.livshandboken.se/index.taf?_page=mess_thread&messenger_auid=11363&EnsureNoCache=8744

    Kram, Pirjo

    SvaraRadera
  24. Björn och Pirjo!
    Håller med Pirjo här, att shakti är en del av kundalinin och att den andra delen kallas shiva, men att det just är shakti-energin som kan dra iväg lite för mycket. Meditation (och yoga) är bra sätt att balansera energin på, absolut. För min del funkar det även med rörelse, gärna dans och vara ute mycket i naturen. Bara det är rörelse så...

    SvaraRadera
  25. Pirjo och Crystal!
    Aha, nu börjar jag ana hur det hänger ihop. Rätta mig nu om jag har fel. Om man översätter detta till Dansen mellan källan och manifestationen blir det så här:

    Shiva är rörelsen från manifestationen till källan ... och shakti är rörelsen från källan ut i manifestationen (skapande och kvinnlig, det stämmer ju precis)
    Det är klart att man inte kan utstråla shiva på det sättet. Det är shakti man utstrålar.
    Har jag fattat?

    Är då kundalini en dubbelriktad energiström?

    Intressant....för elekrticitet är ju också ett dubbelriktat fenomen, strömmen går från plus till minus medan elektronerna rör sig från minus till plus ... hmmm...

    Jag fattar inte mycket nu men misstänker att det är som med mycket annat. Om jag börjar läsa på tror jag till slut att NÄSTAN fattar. Fortsätter jag sedan att läsa på så upptäcker jag att jag fattar mindre och mindre. Så har det varit för mig med kemi och fysik. Antagligen blir det så här också. Tror ni inte?

    Men detta var ändå klargörande. Stort Tack!

    Tack Pirjo för att jag fick läsa i Livshandboken! Tantra är väldigt intressant. Det är som att det finns två riktningar inom nyandligheten i dag. En är shiva (där passar Tolle in) En annan är Tantra, där passar t.ex. Osho-rörelsen in som jag varit i kontakt med en del.

    Storheten med en person som Adyashanti är att han på något sätt knyter ihop de båda riktningarna. Men tonvikten ligger ändå på Shiva känns det som. Vad tycker du Crystal som läser Adyas bok?

    SvaraRadera
  26. Björn! Jo jag håller med dig. Kanske för att Adya inte är lika intellektualiserande som Tolle? Äh jag vet inte, men Adya känns mjuk och väldigt öppen på nåt vis. Gillar verkligen att han berättar så öppet om saker, det känns fint. Men jag har än så länge bara läst en tredjedel av boken (har tagit in Sherman emellan och lyssnat lite mer på Tolle också :D), suger på det jag läser och låter det sjunka in. Lyssnar också mycket på Adyas föredrag och går hela tiden tillbaka och lyssnar om igen på det han säger. Upptäcker att jag hela tiden hör nya saker! Det känns väldigt roligt, utvecklande och spännande.. :D

    SvaraRadera
  27. Crystal!
    Jag hör att du tar in dom här sakerna på det sättet som jag skulle vilja - små doser och låta dom verka och sjunka in och integreras.
    Jag sträckläste Adyas bok, som om det var en deckare och den stora hemligheten skulle avslöjas på slutet :D ... vilket är väldigt irrationellt med tanke på att hemligheten avslöjas redan i titeln. The End of Your World. Ok, tänkte Björn. Men vad innebär det för mig och min värld? :)

    SvaraRadera
  28. Vad innebär det för min värld? Det står ju på titeln - Slutet :-)

    Sommaren 2007 läste jag en bok skriven av en psykolog som slog sönder hela min värld. Allt jag trott på och kämpat för var plötsligt inte värda ett skit. Eller ännu värre - en lögn.

    Jag byggde upp en ny (bättre) värld, men min värld är ju annorlunda än din, så vems är den riktiga ;-)

    Kram, Pirjo

    SvaraRadera
  29. Pirjo!
    Nu blir jag nyfiken! Vilken bok läste du?

    SvaraRadera
  30. Björn. Boken heter Att leva i glädje - samtal om livets möjligheter. Av Karl-Erik Flovén. Jag vet inte var den går att köpa. Fick min av en man jag hade en romans med. Han är en patient till Flovén och hade köpt boken på hans mottagning.

    Boken är ingen litterär mästerverk, inte ens medelmåttig :-). Tror ärligt talat inte att den skulle hjälpa dig särskild mycket. Jag menar, du är ju inte fast i helvetesdrömmen. Det var jag. Totalt omedveten. Totalt indentifierad med min kropp och mina känslor. "Offer" utan några som helst verktyg. En av dessa som "blir tvingade in i himmelriket under sparkar och skrik" som Tolle beskriver "Korsets väg".

    Att den första boken som jag läste som innebar slutet av min värld var skriven av en psykiatriker - inget "andligt" eller mystiskt - bara fakta - ser jag dock som en välsignelse. Mina fötter står stadigt på jorden :-)

    Det får mig att tänka på ett inlägg av Eva på Livshandboken:

    "En klok man sa en gång till mig: Om du mediterar mycket och lär dig att bli tom i sinnet och leva i nuet, i stillheten har du kommit en bit på väg. Bra! Du har lärt dig att bli som en ko! Men... om du inte lär känna ditt mind, dina tankar och dina känslor, kommer det hur enkelt som helst att kunna rycka dig ifrån stillheten, ur nuet och in i tiden igen, och du är tillbaka på ruta ett så fort du börjar tro att en tanke är sann eller att en viss känsla är din personliga lycka eller olycka. Att bemästra sitt sinne är vägen. För att lyckas med det måste man ha en total självinsikt - en djupgående, naken och radikalt ärlig förståelse av hur ens mind är format av betingning, hur ens mönster ser ut. Först när den medvetenheten finns har mindet förlorat sitt grepp om en och man kan bli stabil i stillheten."

    Trevlig läsning om du köper boken.

    Kram, pirjo

    SvaraRadera
  31. Pirjo!
    psykiatri och terapi är ju oumbärliga redskap. jag kan inte tänka mig att vara utan mina år av terapi, en blandning av KBT och psykodynamisk. Jag skulle ha nytta av mer också. men det kostar pengar och tid och självständighet. Självständighet på gott och ont. Mest gott om man har turen att (som jag hade) träffa på en bra terapeut.

    Jag tycker jag för nuvarande får det jag behöver från en källa jag inte bloggar så mycket om, det är Integral Institute.(Ken Wilber) Där finns en underbar mix av öst och väst, mystik och psykologi, för mig är detta en guldgruva.

    Men jag återkommer hela tiden till en intuitiv känsla av att hur viktigt det än är med psykologi så är det som Sherman säger "beside the point".
    Detta förutsätter såklart en sorts grundläggande funktionalitet. Men jag tror såhär, sannolikheten är liten att man fastnar för Vichara eller Tolle om man har för få hästar i stallet.

    Hade jag stött på nån som Tolle å kompani för 20 år sedan hade jag inte varit mogen. Faktum är att jag gjorde det, jag läste J. Krishnamurti men mådde inte bra av det. Jag anade väl att där fanns nåt men visste inte vad jag skulle göra med det.
    Jag har också på mitt vis tvingats in i det här under sparkar och skrik. Jag tror det är väldigt vanligt. Tror du nån ger upp utan att ha fått minst en fet smäll av livet?

    SvaraRadera
  32. förresten, den där Eva Jonzon skriver väldigt bra grejer. Måste kolla lite mer på Livshandboken. Ett bra tips, tack!

    SvaraRadera
  33. Haha! Fet smäll var ordet, sa Bull. Känner igen det där. Har en känsla av att det är ganska vanligt att det hela föregås av en smäll rakt i nosen så det sjunger om det, innan man ger upp :D.

    Förresten, jag försökte ge Tolles första bok "Lev livet fullt ut", till en vän som aldrig läst något sånt här förut. Men personen ifråga fattade absolut ingenting av vad som stod där. Först blev jag förvånad, den boken som var så glasklar! Tyckte jag, ja. Men när jag funderade ett varv till, insåg jag att det var ganska ogenomtänkt att rekommendera den boken. Tolles andra bok, "En ny jord" är kanske ett bättre alternativ för den som precis ska ge sig in på det här området... eller vad säger ni? Har ni andra förslag på böcker som ni rekommenderar för den som aldrig läst nåt sånt här?

    SvaraRadera
  34. Crystal!
    Den som precis skall ge sig in på det här området, vilken bok skall man rekomemendera?

    Vilken kanonfråga!
    Jag undrar ofta samma sak. Jag vet så många som är
    1. mer mogna för detta än jag
    2. i större behov av detta än jag
    3. mer "värda" detta än jag
    ... och samtidigt vet jag att det inte funkar så ...

    och ändå sitter jag här med alla dessa skatter i mitt knä och kan inte dela med mig.

    Ibland har jag lyckats inspirera nära och kära till att läsa en bok, gå på några satsanger, meditera några månader, men sedan rinner det ut i sanden. Dom börjar må dåligt igen, stressa, jaga, älta o.s.v.

    Tycker ibland att Tolle låter cynisk när han säger att suffering is the greatest of all spiritual masters. Kanske har han ändå rätt.

    Om du skall rekommendera en bok som rent litterärt klår allt annat jag läst får det bli den första boken i Jed McKennas Enlightenment trilogi. "Spiritual Enlightenment - The damndest thing". Den är väldigt smart, rolig, originell och vass. Ingen vet vem författaren egentligen är, han gömmer sig bakom förlaget Wisefool Press och pseudonymen Jed McKenna. Det finns många som tror att det är Adyashanti som ligger bakom. Jag betvivlar detta men kan samtidigt förstå varför man tror det.

    "Damndest" kan träffa mitt i prick. Det är värt ett försök tycker jag. Den är bäst som ljudbok. Underbart bra inläst.

    Det är mitt tips om The Power of Now inte funkade. Personen ifråga bör inte vara överkänslig för en viss arrogans. Fördelen är att arrogans och humor kan bryta igenom många försvar om den doseras rätt.
    Jag tror jag vågar lägga upp ett smakprov i nästa inlägg. Första raderna bara...

    SvaraRadera
  35. Tack för ett toppentips! Ja lägg hemskt gärna upp ett smakprov. Den boken kan jag ge till vänner som är bra på engelska.

    Men sen har jag vänner som inte klarar av engelska tillräckligt bra, vad gör man då? Det var därför jag funderade på Tolles "En ny jord". Läste halva boken i våras i samband med Tolles och Oprahs gemensamma nätsatsning, men kände att det fick räcka med att kolla dem på nätet. Boken kändes... ja, lite som en bok för nybörjare. Jag kan ha fel, rätta mig i såna fall. Tror jag ska läsa den ordentligt innan jag rekommenderar den så jag inte gör om samma misstag. :)

    SvaraRadera
  36. Hej på er. Ja, vem är böckerna skrivna till? När det gäller just böcker (och lärare) på min "resa" har det varit lite konstigt. Jag visste tex om Tolles bok och hade blivit rekommenderat att läsa den, men det var en känsla inom mig som "sa" nej. Så det tog månader innan jag köpte boken. Och läste den i precis rätta stund :-) Samma sak med The Secret. Eller Adyas hemsida. Det som gör det konstigt är att jag är väldigt impulsiv, att vänta är liksom inte min grej :-) Kanske är det så att läraren finns där när eleven är redo.

    En sådan lärare för mig var Eva Jonzon på Livshandboken. När jag första gången läste vad hon skrev tyckte jag att hon var inte klok. Hur vågade hon! Men det var någon inom mig som lyssnade :-) Man kan säga att hon sådde ett frö. Kanske är det det bästa vi också kan göra, så frön.

    En underbar nybörjarebok är Kärlekens Insikt av Don Miguel Ruiz.

    Kram, Pirjo

    SvaraRadera
  37. Pirjo och Crystal!
    Kan ni inte skriva ner historien om ert sökande! Hur det började, vad som var "the tipping point". Det behöver ju inte alls vara långt. Man kan göra olika versioner. 500, 1000, 5000 ord osv. Jag skulle väldigt gärna vilja läsa. Du pratar om att så från Pirjo, jag tror det är så mitt i prick.
    Jag tror denna typ av texter är vad många skriker efter. Min första lärare Nukunu hittade jag genom hans bok "The True Rebellion" finns också översatt till svenska "Den sanna revolutionen". Den är väldigt utlämnande och personlig. Och det är kanske vad många behöver. Man behöver inte vara privat för att vara personlig. Detta handlar ju egentligen inte om familj och vänner, dom behöver inte hängas ut! Det gör Nukunu inte heller. Förresten, där är ett tips. Och så skriva historien om sitt eget sökande.

    SvaraRadera
  38. Tack för förslaget, Björn :-) Ska skriva lite till dig när jag har tid. Annars har jag skrivit ganska mycket på Livshandboken. Läs gärna Evas inlägg. Hon är inte så aktiv längre, skriver mer på aypsite.org (emc). Berättelser som nog inte skulle passa på en sajt för personlig utveckling ;-)

    Kram, Pirjo

    SvaraRadera

UA-3343870-1