lördag, februari 28, 2009

Till tonerna av Loscils Charlie

Måste skriva ner detta. Lerum på kvällen. Sjön Aspen, ljus överallt som speglar sig i vattnet. Människor på avstånd. Alla dessa människor. Kroppen går, den rör sig, andas, snabbt går kroppen. Något rör sig inte. Har aldrig gjort. Det svarta vattnet och ljuset från alla dessa människor. Den stor mörka himlen. Snabbare och snabbare, filmen om människan, snart somnar dom, upp, borsta tänderna, bilarna åker iväg till jobb, rörelse, möten, samtal, snabbare och snabbare går filmen om människan, om jorden, tänker på såna där filmer där kameran sveper  ut över en storstad på natten, musiken är viktig, i mina lurar pulserar stilla electronica, kontemplativt och suggestivt, låten Charlie från Loscils album Plume, passande musik, distans till denna film om mänskligheten, jorden rör sig i sin bana, denna typ av musik kallas ibland Space-music, stora vidder, stora tidsperspektiv öppnar sig. sveper, snabbare och snabbare, Björn rör sig, han gör en massa saker, möter människor, säger saker, på avstånd ser jag allt detta, dagarna rör sig som sekunder, snart rör sig åren som sekunder, jag ser hur Björns ansikte åldras framför mina ögon, hur han drar sin sista suck, begravs, glöms bort, jag ser alla dessa barn som föds, dom växer som svampar ur jorden, rör sig snabbt, snabbt, åldras framför mina ögon, grävs ner, glöms bort, allt på avstånd, Aspens svarta vatten och alla ljus som speglar sig i det....

... allt detta speglar sig i mitt intellekt, ytan svart och stilla som Aspens vatten denna kväll. Låten Charlie går på repeat, om och om igen. Känslan sitter i. Men jag ser hur också detta kommer växla. Snabbare och snabbare. Snart vaknar jag och borstar tänderna och sätter på kaffe. Människorna är förunderligt många och vackra och människolivet är häpnadsväckande meningsfullt i sin totala meningslöshet, vansinnigt vackert i ljuset av sin yttersta banalitet. Jag ser alla dessa människor kramas och slåss och älska och längta efter varandra och längta bort från varandra, hoppas och bli besvikna och skönheten i detta spolas upp snabbare och snabbare, filmen om mänskligheten snabbspolas på mitt intellekts filmduk. 

Och stillheten är bedövande. Jag är oädligt närvarande mitt i allt detta virvarr av existenser. Något förändras aldrig. Jag förändras aldrig. Jag kommer inte dö. Jag vet det nu. Solen kommer dö. Jag vet det. Och jag vet att jag kommer vara där då. Precis som nu, Närvarande, Alldeles stilla. Som nu. Som alltid.

Är detta en mystik upplevelse?
Snudd på. Men det spelar inte någon större roll. Upplevelser och kunskap. Det har handlat mycket om det de senaste dagarna. Vad är viktigaste? Jag har äntligen förstått hur oviktig upplevelsebiten är ... och hur oändligt frigörande kunskapen är. Kunskapen om det som inom Vedanta kallas Akhand-Akara Vritti. Jag skrev om det i mitt förra inlägg. Den odelade, formlösa tanken. Intellektets spegelblanka yta som framträder som kontrast till livets vansinnigt vackra film. Det som alltid finns där under ... HÄR ... NU.... alltid, i varje punkt av existensen. Utan början, utan slut. Björn syns en kort sekund när denna film spolas upp, innan han glöms bort. Det är inte upplevelsebiten som är viktig. Jag ser att denna snudd på mystika upplevelse kan vara till hjälp, för att underlätta för tanken, DEN ENDA TANKEN som betyder något. Jag kallar den Nu-Närvaro-Tanken. Den transcenderar inte intellektet. Den skall inte göra det. För den behövs i intellektet. Den lyser upp där. Den gör mig upplyst. Varje gång jag tänker den. När jag sover djupt behöver jag inte bli upplyst. Innan jag föddes behöver jag inte den här tanken. När jag inte längre springer runt här och gör alla dessa förunderligt meningslösa men underbara handlingar, behöver jag inte tanken. Den behövs nu. Det är nu, här i intellektet som den befriar. Det är detta som är upplysning. 

Vedanta har äntligen fått mig att sluta irra omkring i transcendensens labyrinter. Vem bryr sig om att trancsendera intellektet när friheten finns i intellektet? 
The answer is not in the mind fick jag lära mig. Idag hör jag Nukunu säga att - There is only the mind. Indeed säger jag idag. Men han sade också - the answer is not in the mind. 
Nu-Närvaro Tanken - den enda sanna tanken - finns absolut i intellektet. Fullt synlig ligger den där under filmen om livet. Som filmduken. Alltid - den fanns där innan Björns intellekt föddes. För den är grunden i intellektet, grunden i allt. Nu-Närvaron. 

Vad vet jag absolut säkert?
Det är den kraftfullaste frågan vi kan ställa oss säger bl.a. Adyashanti och Jed McKenna. Jag vet att jag är här ... nu. Det är det enda jag kan veta säkert. Det är absolut. Det är "The Absolute". Det är Brahman, Tao, Gud. That's it.
Denna tanke -Nu-Närvaro-Tanken - är gränssnittet mellan fiktion och verklighet. Filmen om människan, mänskligheten, filmen om tiden och rummet, denna gigantiska, magnifika film är fiktion. Verkligheten är det vi kan vet säkert - jag är här ... nu ... och nu och nu, här, här, här, här. 
Jag kan tänka det. Jag har fått ett intellekt och jag kan lysa upp det med den enda tanken. Förunderligt. Akhand-Akara Vritti. Detta har man vetat i tusentals år inom Vedanta. Man har lärt ut det - med kuslig precision - hur många människor har med hjälp av Vedanta blivit upplysta? Många många. Jag bugar mig och tackar. 
Det här är enkelt. Men det är ett hårt arbete. För att hålla uppmärksamheten på denna tanke och ta konsekvenserna av att VETA vad som som är verkligt och vad som är fiktion - det är något som allt, ALLT runtomkring oss vill få oss att glömma. Allt och alla ... nästan ... vill få oss att tro att fiktionen är verklig. Vedanta är ett undantag. Det finns några till undantag. För alla vill tro att fiktionen är verklig ... nästan. 

Det är enkelt men när någon slår oss i ansiktet - då blir det svårare. När vi går en kvällpromenad och ser människorna på avstånd - då är det lättare. 
Kunskap eller upplevelse? Jag svarar kunskap. Detta är bara kunskap. Men vissa upplevelser underlättar seendet av det uppenbart enkla. Vi kan söka oss till dessa upplevelser. Iscensätta dom och se att det som aldrig förändras - den dånande stillheten och närvaron - aldrig gör någonting. Men vi jobba oss inåt mot Nu-Närvaro-Tanken med viljan. Att trycka på Fast-Forward knappen är till hjälp. Att för vårt inre öga med tankens hjälp vidga perspektivet och se miljarder människor på en gång, ömsom borsta tänderna, dricka kaffe, älska, få barn, bli dementa och dö. Som ett hav av liv. Förunderligt. Meningslöst och vackert på samma gång. Och overkligt. Alltid när livet rycker oss ur transcen - det kan vara när någon nära anhörig plötsligt rycks bort av döden - då kommer upplevelsen av overklighet. Den är hjälpsam om man vill närma sig verkligheten. Den är hjälpsam om någon visar oss att den är det. Människor rycks bort hela tiden eller vittrar sakta bort. Det finns runt omkring oss hela tiden. Men vi tittar bort. Det hotar vår tro på att fiktionen är verklig. Vi kan om vi vill, välja att se fiktionen för vad den är. Då försvinner meningen ... men också meningslösheten. Mening kan inte finnas utan meningslöshet. Det kan vi se om vi väljer att titta noga. Mening och meningslös är en av ett oändligt antal motpoler i fiktionen. Dessa motpoler är vad som ger fiktionen liv och substans om vi väljer att titta bort från det uppenbara - den uppenbara sanningen om att det bara är en enda sak som är sann - vi är närvarande nu, och nu, och nu. Allt annat är fiktion.
Att leva med denna kunskap.... vad får det för konsekvenser? Let's find out! Men konsekvenserna är också fiktiva. Såklart.

fredag, februari 27, 2009

Att våga välja verkligheten

Nu tänker jag och för att kunna göra det skapar min hjärna separation och tid. Jag hoppar över detaljerna nu. Kontentan är att jag lever i en fiktion. Det livet jag lever här med mina relationer till omvärlden och mina egna tankar och känslor är TOTALT FIKTIV. Punkt.
Okej, det där har vi hört förut. It's the Matrix. Och jag förde in the Matrix här just på grund av valet Neo gör i den första filmen. Han måste välja mellan the red and the blue pill. Resten av Matrixfilmerna är intressant men knappast till någon hjälp för mig. Men det här med valet är till hjälp nu. Den röda tabletten är sanningen / verkligheten medan den blåa tabletten är lögnen /fiktionen.

Jag har länge vägrat acceptera detta val. Jag har gömt mig i olika smarta förklaringar som t.ex. att den här fiktionen är en manifestation av verkligheten. Jag har levt med både källan och manifestationen. Det har känts tryggt och bra och jag har sugit åt mig allt som alla andliga lärare sagt om vikten av att inte förneka den här världen. Adyashantis sista bok - The End of Your World - innehöll mycket sådant material trots att titeln talar sitt eget språk. Den handlade om vikten av att inte ta avstånd från "fiktionen". 

Nu har jag gått tillbaka till källorna, - vedanta - och där har jag lärt mig att ALLT handlar om att göra en åtskillnad. Den enda viktiga åtskillnaden som finns - nämligen - vad är verkligt och vad är fiktion? Eller med vedantas språk, vad är Brahman och vad är Maya? Det finns ingen annan fråga som är viktig. Att som jag gjort, klamra mig fast vid idéer om att Brahman och Maya är samma sak kan vara intressant och till och med viktigt, vad vet jag, men inte nu för mig. För jag har använt detta av en enda anledning - att slippa välja. The red pill or the blue pill?

Jag har skrivit och skrivit och funderat och vridit och vänt på allting nästan oavbrutet sedan 2004 - allt i ett desperat försök att slippa välja. Nu har jag valt verkligheten. Då var det sagt. 

Jag vet nu vad som fick mig att våga välja. En väldigt klar och tydlig karta. Jag ville rymma ur fiktionens fängelse. Men jag hade ingen bra karta. Jag hade olika fragment från olika kartor. Det är vad som erbjudits mig. Delar av planritningen. Om du går ut här, då kommer du till en gång som delar sig och då .... shit, slut på kartan ... oj, här hittar jag en ny del av kartan. Kan det vara här som den där gången delade sig? 
Är det konstigt att jag inte vågade?

Vedanta erbjuder hela kartan. 
Det finns en tanke som vedanta kallar Akhandakara Vritti. Det betyder den odelade formlösa tanken. När intellektet tänker den tanken ser det att det är fiktivt. Intellektet ser att allt som är delat eller har en form, inklusive känslor och förändrade medvetandetillsånd är fiktiva. Det ser att allt som är fiktigt är objekt och därför inte kan vara en sann identitet. Men intellektet ser det FRÅN SITT EGET perspektiv. Det är det enda perspektiv som jag kan se något från. "den odelade formlösa tanken uppstår i skärningspunkten mellan dualismen och ickedualismen. Skärningspunkten mellan tiden och det eviga nuet, mellan rummet och det gränslösa, mellan form och det formlösa, mellan stillhet och ljud. Att tänka den tanken är att praktisera Vichara. 

Idéer om att allt är samma sak - att källan finns lika mycket i manifestationen - allt det där, rör till det. Fiktion är fiktion. Vedanta kör mycket med en liknelse. Någon ser ett rep ligga på marken och tror att det är en orm. Dom blir rädda. The Matrix är en orm. Den här världen är en orm. Så är det. Och vi är rädda. Rädsla driver oss. Rädsla är den grundläggande känslan och den grundläggande tanken. Allt beror på att vi tror att repet är en orm. Det här ser vi när vi tänker den odelade, formlösa tanken. Jag kommer gå in mer på hur man rent konkret iscensätter den tanken. Det kan vara att lyssna till stillheten som lyssnar genom mina öron. Eller att se ljuset som lyser genom mina ögon. Att se filmduken på vilken filmen om fiktionen utspelar sig. Det finns många varianter och det är saker vi KAN GÖRA, som vi KAN VÄLJA att GÖRA. Gud förbjude att vi kan välja något men så är det. 

Detta är bara början .... samtidigt är det slutet.
Jag återkommer nog, trots allt .... ganska snart.

måndag, februari 23, 2009

Tankar om Vichara / Subjekt-meditation

Vad är din passion Björn? Vad driver dig?
Jo, det är det här med .... jaa, vadå? Tidigare har jag svarat Zen eller meditation eller mindfulness. Jag har svarat med en etikett som förhoppningsvis betyder något för den som hör den. Men det har såklart alltid varit en vild gissning. Idag skulle jag svara - min passion är att utforska subjektet ... och snabbt tillägga ... vilket inte innebär psykoterapi i någon form. Att utforska subjektet är något väldigt främmande i vår kultur. Vi är alltid sysselsatta med objekt i någon form. Det som kommer närmast subjektet som inre känslotillstånd av varierande subtilitet, är också objekt. Känslor är objekt vilket vi ofta har svårt att ta till oss, för känslor känns så nära, så genuina, så "OSS". Men vi HAR känslor. Tittar vi lite närmare på dom så ser vi att dom är objekt. Dom kommer och går men vi .... ja vi består. Vilka är vi då om vi inte är våra känslor? Det är inte en kulturellt sanktionerad fråga att ställa. Dom teistiska religionerna är heller inte på allvar intresserade av att veta något om subjektet. Dom erbjuder oss berättelser av olika slag. Och dessa berättelser är helt klart objekt. Teistisk religion ger oss inga ledtrådar till vad subjektet är. Om kyrkan berättar för dig att subjektet är själen som är en del av Gud, den som bor i hjärtat, en stråle av Guds härlighet, allt detta kan tyckas vackert men det är bara berättelser. 
VEM tycker om dessa berättelser - eller - VEM köper inte dessa berättelser. VEM VEM VEM - mitt upprepande av frågan, mitt borrande, visar på min besatthet. Jag inser det nu, jag är fan besatt. Men det är varken positivt eller negativt. Det bara är som det är. Det är det enda som verkligen betyder något för mig - VAD/VEM är subjektet i denna värld av objekt objekt objekt objekt ..... i all evinnerlighet. 
Jag ser att dom flesta jag känner aldrig verkar tröttna på objekten. Det förundrar mig. Barn förstår jag. Ungdomar, absolut, det finns nya spännande saker att utforska. Men sedan, när vi går in i medelåldern, när vi tagit om X antal gånger från livets smörgåsbord av objekt och dästa och mättta fortfarande inte har en jäkla aning om vilka vi är eller vad vi gör här, HUR kan vi då tro att svaret skall finnas i ett nytt objekt?? Nu pratar jag förstås om objekt i form av självbilder, ideologier, terapier, förändrade medvetandetillstånd o.s.v. Jag pratar om dom som redan kommit på att större hus eller mer makt inte ger dom det dom söker. Jag pratar om inre, subtila och komplexa objekt. Objekt som tycks ligga snubblande nära subjektet. 

Även om jag ibland känner mig ganska udda med min passion för subjektet, så är jag ju långt ifrån ensam. Jag har insett var man hittar en lång tradition av subjekt-utforskande. Indien såklart. Var annars? Vedanta är inget annat än en guldgruva för den som brinner för att utforska Subjektet. Människor i den Vedantiska kulturen har i tusentals år haft samma passion som jag. Och alla deras upptäckter och tankar och tekniker finns nedtecknade. Jag har återupptäckt dom här gamla skrifterna. En man som heter James Swartz har gjort fantastiska översättningar till engelska av vedantisk litteratur där han tagit sig friheten att rensa bort mycket av den överdådiga ornamenteringen som gör dessa skrifter svårtillgängliga för oss moderna västerlänningar. Här på - www.shiningworld.com - gräver jag numera guld. Det är en sådan glädje att inse att man inte är ensam om denna passion för subjektet. Det är en glädje att flera som kommenterar här på bloggen också delar denna passion. Men tänk att människor för tusentals år sedan ställde exakt samma frågor! Och tänk att nutida människor i väst nästan aldrig ägnar subjektet en tanke. Det är förunderligt!!

söndag, februari 15, 2009

Vägen till subjektet går via berättelser

Det här skall handla om vägen till vichara som är vägen till det rena subjektet. Många säger att sanningen står att finna i stillheten och att dualismen och tänkandets otaliga berättelser står i vägen för att vi skall vakna upp. 

Dom står inte alls i vägen!
Dom är en del av vägen!

Om vi försöker hoppa över dualismen och tänkandet hamnar vi ofelbart i olika stadier av regression som lika ofelbart kommer göra oss besvikna. Jag vill här försöka måla upp hur jag funnit att vägen till subjektet ser ut.

Vad vore verkligheten utan våra berättelser om den?
Nästan all min vakna tid skapar mitt intellekt berättelser om vad verkligheten betyder. Beroende på vilken berättelse som skapas uppstår olika känslor. Jag tycker det fantastiskt. Dessa berättelser skapar mening och drama och får mig att vilja göra saker. Alla dessa tankar och känslor som kommer och går är vad mitt liv består av. Jag vill göra klart det redan från början. 
Såhär ser jag det:

Först har jag alla mina sinnesintryck, färger, former, ljud, m.m. Dom utgör själva basen i min existens. Utan en berättelse förblir dom bara sinnesintryck och därmed utan mening. 

Exempel: Ljudintrycken ensamma får mig inte att dansa. För att jag skall uppfatta något som musik krävs tid och minne. Musik som inte påminner om något jag hört tidigare har ingen mening för mig och väcker inga känslor. Jag står frågande: vad är det här för en massa ljud? 
Jag letar efter mönster, efter rytm, efter former som betyder något. Så fort jag hittar det skapas en sorts igenkännandets glädje. Aaah, det där har jag hört förr! Något måste återkomma med en viss tidsmässig regelbundenhet. Rytm. dunk .. dunk .. dunk .. dunk. Fyrtakt. Och sedan om igen. Det betyder något. Musikupplevelsen är en sorts berättelse utan ord. 

Samma sak med synintryck. Jag letar efter ett mönster. Vad påminner detta om? Kanske liknar det ett träd? Träd vet jag vad det är. Om det inte liknar något betyder det kaos eller abstrakt konst. Abstrakt konst kan betyda en himla massa. Massor av referenser dyker upp i min hjärna och verkets kulturella konstext säger en massa om det som först ter sig som kaos. Men om inga referenser dyker upp är och förblir det kaos. Kaos kan iofs också vara en berättelse. Vår förmåga att skapa berättelser är häpnadsväckande. Men ibland lyckas vi inte. Då väcks känslor av obehag. Jag vänder mig bort från det för att leta efter något jag känner igen som kan passa in i en berättelse. 

Jag tänker på hur min katt ser ut när han hör musik som jag gillar. Visst är det bra Mini? Jag får en tom blick till svar. Nada. Det betyder ingenting för honom. Känner du rytmen Mini? Betyder inget det heller. Känner han inte hur det svänger? Nej, det gör han inte. Det är ljud för honom. Rena sinnesintryck. Varken bra eller dåligt. Inget att fästa sig vid. Han tycker inte ens att det är kaos. Det enda som kan få honom att reagera är om ljuden blir höga och därmed hotfulla eller om de påminner om hans egna ljud eller något annat ljud. Fåglar kanske ... som man kan äta. Mums. Nu har Mini en berättelse om ljuden! Ljuden betyder mat. 

Sinnesintryck är basen. Dom har låg energi.
Om vi höjer temperaturen skapas tankar och känslor. I Kattens fall bilder och begär. Tankar och känslor har högre energi.

2. Tankar och känslor - berättelser om sinnesintryck
1. Sinnesintryck

Ok, så långt så bra. Hur kommer mindfulness, meditation och Vichara in i allt detta?

Mindfulness och meditation är varianter av det jag kallar medveten uppmärksamhet och tillför något nytt till berättelserna. Mindfulness är berättelsen om uppmärksamheten som förbinder subjektet med objekten. Också berättelsen om subjektet är ny på denna nivå. En berättelse som jag inte tror att min katt Mini känner till. 
Det här kallas ibland dualism och separation och ses i vissa andliga kretsar som något negativt därför att det motsäger dogmen om att allt är ETT. Jag håller inte med. Jag ser mindfulness som dualismens ädla konst. Dualismen är en mycket subtil berättelse som kräver hög energi. Nu ser det ut såhär:

3. Medveten Uppmärksamhet - berättelser om uppmärksamheten som förbindelsen mellan subjekt och objekt
2. Tankar och känslor - berättelser om sinnesintryck
1. Sinnesintryck

Nu finns Medveten Uppmärksamhet på kartan som något med högre energi än både sinnesintryck, tankar och känslor. Var kommer då meditation in?

Vad gör vi nu med vår nyvunna medvetenhet om uppmärksamheten? Vi börjar förädla uppmärksamheten. Det sker på många olika sätt som kanske inte behöver rangordnas. Ett sätt är att träna på att under lång tid hålla kvar uppmärksamheten på ett valt objekt. Låt oss kalla detta:
a) koncentrations-meditation

Vi kan också träna på att utan motstånd följa uppmärksamhetens naturliga flöde från objekt till objekt. För att klara detta behöver vi träna oss på att inte hålla fast vid objekt vi tycker är bra eller skjuta ifrån oss objekt vi upplever som dåliga. Bara låta allt komma och gå av sig självt. För att klara detta behöver vi träna på att se våra omdömen och värderingar som "endast" berättelser. Berättelser som i sig själva blir objekt som vi låter komma och gå. Detta kallas ofta insikts-meditation eller Vipassana. Insikten som kommer ur denna typ av meditation är just att berättelser "bara" är berättelser. En annan insikte är att berättelser och sinnesintryck kommer och går medan uppmärksamheten består.
b) insikts-meditation / Vipassana

Vi kan också bli medvetna om hur uppmärksamheten under våra vardagliga göromål hela tiden flyttar sig till berättelser om det som inte är här och nu. Denna tendens hos uppmärksamheten kommer sig av att berättelser har högre energi än sinnesintryck. Berättelser om framtid och dåtid har högre energi än berättelser om våra sinnesintryck här och nu. 
Varför det är så kan jag bara spekulera i. Kanske är det för att berättelser i sig är abstrakta och att de har högre energi ju abstraktare de är. Minnen, förhoppningar och farhagor är mer abstrakta än det som är här och nu. 
Vi kan nu lägga till en punkt i vårt uppmärksamhets-spektrum

2.1 Berättelser om minnen, förhoppningar och farhågor - där och då
2. Tankar och känslor - berättelser om sinnesintryck - här och nu
Hur som helst. Med utgångspunkt i insikten att vår uppmärksamhet tenderar att dras till där och då, kan vi träna på att föra tillbaka uppmärksamheten till här och nu. Om vi diskar så diskar vi och tänker inte på vad vi skall göra sedan. Detta är egentligen en sorts koncentrationsmeditation med skillnaden att vi kan öva i alla situationer. Vi kallar detta för 
c) mindfulness

Det finns ytterligare en form av uppmärksamhetsträning som kommer ur insikten om att uppmärksamheten ofta är uppsplittrad på flera olika objekt. Man tränar här på att utöka medvetandet om uppmärksamheten på allt fler objekt samtidigt. Detta är en variant på mindfulness som mycket effektivt förankrar uppmärksamheten här och nu.
d) delad uppmärksamhet

Nu ser vårt uppmärksamhetsspektrum ut såhär:

3. Medveten Uppmärksamhet - berättelser om uppmärksamheten som förbindelsen mellan subjekt och objekt.
a) koncentrations-meditation
b) insikts-meditation
c) mindfulness
d) delad uppmärksamhet
2.1 Berättelser om minnen, förhoppningar och farhågor - där och då
2. Tankar och känslor - berättelser om sinnesintryck - här och nu

1. Sinnesintryck

Hur kommer nu Vichara in? Jo, vichara handlar om att vända uppmärksamheten från objekten till subjektet. Det som händer då är att intellektet skapar en rad olika berättelser om vad subjektet är. Dessa berättelser visar sig genast vara objekt och INTE subjkektet. Subjektet har mycket högre energi än alla berättelser. Vilket iofs också är en berättelse men vi kan bara närma oss subjektet via berättelser med allt högre energi. Detta är vad jag försöker visa med mitt spektrum /trappa. 
När vi ser rakt in i subjektets energi studsar vi oftast tillbaka. Vi kastas ned till en lägre energinivå där vi skapar en berättelse om vad som hänt. - det är omöjligt, berättar vi. Vichara funkar inte. Man inte lyfta sig själv i sina skosnören. Denna och många andra berättelser skapas. 
Men det enda vi behöver göra är att om och om igen vända oss tillbaka mot subjektet. Det är vichara. 

En berättelse om vad som händer är den här:
Vi kan leka med tanken att uppmärksamheten under insikts-meditation är som vatten. Den flödar naturligt från objekt till objekt. Vi ser att de berättelser som kontinuerligt formas i våra intellekt är som iskristaller. Berättelserna har lägre energi precis som is har lägre energi än vatten. Kristallerna tycks oss fasta och utgör något vi tror att vi kan hålla oss fast vid och bevara. 

Vi kan leka vidare med vatten-metaforen. Vad är det som ser berättelserna? Det måste vara något med högre energi. Det är uppmärksamhet som vattenånga, som gas. Utan form. Men det är egentligen samma sak. Vatten ser sig själv i olika former med hjälp av olika former. Om all uppmärksamhet var i gasform skulle den inte kunna se sig själv. Därför bildar den vatten och is. 

Detta var bara en liten lek med metaforer som på inget vis kan fånga vad subjektet är. Subjektet är källan varur allting flödar. Därför måste subjektet ha högre energi än något annat.

Subjektet är inget att leka med. Det är som solen. Därför vänder vi också bort vår blick. Därför bränner vi oss. Därför vänder sig uppmärksamheten heller mot former av sig själv som har lägre energi. Fastare former och kallare former av uppmärksamhet. Materia är en väldigt kall form av uppmärksamhet. Sinnesintryck något varmare. Berättelser, tankar och känslor ännu varmare. Uppmärksamheten självt - ja den är allt detta. 

Jag slutar här. Den form detta inlägg har kommer snart upplösas. Till förmån för något med högre energi ... förhoppningsvis!

lördag, februari 14, 2009

Vichara på alla hjärtans dag

Jag gör vichara:
- var är uppmärksamheten nu? den flödar mellan musiken, mina fingarar på tangentbordet, kroppen, en viss spänning i kroppen som helhet, tankar på vad klockan är, en vag känsla av splittring
- vad är uppmärksamheten? stillheten som lyssnar genom mina öron? ljuset som strömmar genom mina ögon? det inre ljuset som visar tankarnas konturer?
- uppmärksamheten längtar inte efter svar - inte nu - svaren manifesterar sig alldeles spontant som livets evigt skiftande dröm - nej, nu längtar jag efter källan till uppmärksamheten - den längtar efter mig - jag låter stillheten ta mig - en obändig styrka strömmar in och ur mig - 
... detta är vichara, just nu,

Och här, i detta strålande, allt omfamnande subjekt blir allt jag tidigare (för en minut sedan) refererat till som jag, förvandlat från subjekt till objekt. 

Objektifiera - det är ett oerhört vackert ord om man hör det med nya fräscha öron i ljuset av vicharans perspektiv. Det är "the divine play". Objektifiering är själva öppningen på dramat. Hela leken börjar med berättelsen om den andra. Jag och du. Jag älskar den berättelsen. Jag och denna gnistrande vintermorgon med sin klarblå himmel. Jag älskar det. Och jag vet att det är en berättelse - den första och den sista berättelsen. 

.... tillbaka in i vichara. Berättelsen om den andra försvinner som den drömlika skugga den är i ljuset av "The Omnipresent Subject". Och uppstår igen. "I Am" playing hide and seek with itself. 

På väg tillbaka in i dramat kommer en liten reflektion till mig. Subjektet har ett förhållande med den ständigt föränderliga berättelsen om Björn, strömmen av tankar, känslorna som sköljer genom denna kropp likt vågor av liv, hans andning, de 100 triljoner cellerna i Björns kropp, subjektet har förhållanden med allt detta. ....
... okej, så var går gränsen mellan subjektets förhållande till Björn och dess förhållande till andra? Ingenstans. Uppmärksamheten vidrör allt och alla som finns nu, nu och nu. Uppmärksamheten inte bara vidrör, den omsluter och genomströmmar. Sådan är uppmärksamheten. Och vad är subjektet annat än uppmärksamhet?

måndag, februari 09, 2009

Berättelsen om jultomten.

Det bästa sättet att möta en annan människa måste vara helt utan berättelser om vem jag är eller vem han/hon är. När jag säger "utan" menar jag "utan att hålla fast vid". Berättelserna finns där vilket vore meningslöst att försöka förneka. På samma sätt som jultomten finns där även när vi slutat tro på berättelsen om jultomten.

Jodå, vi ser allt att jultomten kommer med en säck full med klappar. Vi vet att barnen varit snälla och vi ser att dom får sina klappar. Men berättelsen om orsak - verkan har blivit just en berättelse.

Jag tycker det är en fin liknelse även om jag får knepiga vibbar av liknelser - det blir söndagspredikan-varning över det hela - särskilt idag efter gårdagens maraton-session av "de halvt dolda" där prästerna med sina predikningar inte visades från sin allra bästa sida.

Hursomhelst, även detta med skenheliga, hycklande präster är en berättelse - lika sann som sagan om jultomten. 
Jonas Gardells "de halvt dolda" hjälpte mig att få klarhet i just detta med berättelser och vår tro på dem. Ta t.ex. barnen som inte fick någon frukost för att deras mamma var alkoholist. Hur möter man dessa barn och deras mamma??
Jag tänker på kontaktpersonen från det sociala som kom dit för att tvångsomhänderta barnen. Hon gjorde sitt jobb. Hon gjorde vad hon ansåg vara bäst för barnen och mamman. Jag dömer henne inte. Resultatet blev att detta blev droppen för storebror i familjen som fick tokspel och gick ut och slog ihjäl en klasskamrat med ett baseboll-trä. Allt hänger ihop. Vi är ansvariga för allt OCH INGET på samma gång. Men hur hjälpta är vi av våra berättelser?

I fallet med barnen utan frukost och alkoholistmamman är jag säker på att det bästa mötet skulle äga rum - ifall jag såg dom och dom såg mig utan att några berättelser förvrängde sanninen om vilka vi är, sanningen om vår skönhet och vår dyrbarhet. 

Ett möte befriat från skuld och skam, från dömande och värderande, befriat från "NU SKALL JAG HJÄLPA DIG" och "STACKARS DIG" hade kunnat få allt att vända för familjen. Storebror hade inte rusat ut och slagit ihjäl sin klasskamrat.

Kan vi mötas utan berättelser? JAA, det kan vi. Det är jag övertygad om. Men i vår professionella roll, behöver vi inte berättelsen om vad vårt uppdrag är? Handläggaren från det sociala var inte där för att bli kompis med familjen. Hon var där för att hjälpa dom på det sätt som vetenskap och beprövad erfarenhet har visat är bäst. Jag ser ingen motsättning här. Berättelsen om vad hennes uppdrag var hade inte behövt stå i vägen för ett sannt möte. Så ser jag det. Men detta är ett ämne för sig som jag återkommer till. Hur kan vårdpersonal vara professionella samtidigt som ett sant möte äger rum? 

Det här inlägget kommer följas av fler. Nu är jag tillbaka till detta med berättelserna och vikten att inte hålla fast vid dom. I Satsang-kretsarna jag rörde mig för 5 år sedan pratade alla om detta hela tiden. - It's just a story. Let go of all stories! Detta var slagorden. Och nu är jag tillbaka. Men nu känns det angeläget på ett nytt sätt. .... vilket är en ny story ... vilket är helt ok ... as long as I don't hold on to it.

söndag, februari 08, 2009

Jonas Gardell och modet att inte vända bort blicken

Såg alla fyra avsnitten av Jonas Gardells "De halvt dolda" nu ikväll - i en följd - fyra timmar. Dom finns att se på svtplay. Det här är mina reflektioner, vad som väcktes i mig. 

Jonas vill att vi slutar vända bort blicken från det fasansfullt smärtsamma elände som finns mitt ibland oss. Här i sverige, här i mitt kvarter, på min gata ... i mitt umgänge ... i min familj ... i mitt hjärta ... här ... och nu ....

Så länge vi tittar bort, sitter vi här med en halv berättelse och är endast halva människor. Den som tittar bort när hon möts av elände är oärlig och rädd. Den som sett de halvt dolda och försöker glömma eländet, flyr ifrån sitt liv. För all denna smärta är min smärta. Hur många filmer skall vi behöva se med sammanvävda människoöden, för att inse att vi alla är en del av samma mänsklighet? Att vända sig bort ifrån elände är att vända sig bort ifrån sig själv. Så enkelt är det.

Nu mår jag bra, nu är jag lycklig, deklarerar jag ibland hurtfriskt för mig själv och andra. Jag mediterar och jag joggar och övar mindfulness och känner tacksamhet och är i kontakt med sanningen. 
BAH! säger Jonas. Get real! Sluta låtsas, öppna ögonen och se vad det innebär att vara människa. Det är vad jag hör. Och jag hör något oerhört sant i detta. 

Och när jag hör det märker jag hur jag automatiskt rör mig mot något att gripa tag i. Jag letar efter en fast punkt. Men vad letar jag efter egentligen?
Letar jag efter en flyktplan? Vägen ut? Öronpropparna? Skygglapparna?

Mitt intellekt letar febrilt efter något att gripa tag i. MEN, MEN det är b b bara en il il il illusion ... stammar jag med liten och rädd stämma.
Så fan heller, ryter Jonas och griper tag i mig. Titta här, uppmanar han mig, det här är fan ingen illusion. Det är riktigt blod som flyter ut på gatan. Det är ett riktigt liv som går till spillo här. Killen var 16 år när hans huvud krossades med ett basebollträ. Bah! ... illusion ... ?

- Eh, njae, ... eh,... det handlar om hur vi väljer att se på det, försöker jag igen. 
 - Jodu, säger Jonas, och visar mig prästen som försöker förklara för sina barn att Jesus ville att deras mamma skulle dö. Han svamlar förtvivlat om - ske Guds vilja - och ingen av hans barn tror honom. Han säger till dom att dom skall känna tacksamhet gentemot Gud för att mamma fick vara hos dem. Gud ser så mycket mer än vi, han har kallat hem er mamma säger han, och jag fylls av medlidande med honom, den stackars prästen som mist sin fru och sitter ensam med sina tre barn och sin tro ... det han säger är så sant men samtidigt blir det så fel... aj!

Allvarligt talat. Det är prästen säger är klockrent. Skalar man bort de religiösa symbolerna och språkbruket så låter det precis som mycket av det jag skrivit om på den här bloggen. Jag fylls av en djup önskan att den stackars prästen verkligen skall kunna stå rak och stark i sin sanning och sin tro på Jesus. Hans tro på Gud är min tro på att vara ren uppmärksamhet. Prästen pratar om Jesus och jag pratar om Vichara. 

Men Jonas vill uppmuntra oss att vara modiga. Han vill inte att vi skall klamra oss fast vid någon sanning. Jonas vädjan, hans inbjudan verkar vara:
Var modiga, våga se livet som det är, våga leva livet fullt ut precis som det är. Och varje cell i min kropp ställer sig upp och sjunger ja ja JAAA .... 

Visst är det så. Vem bryr sig om mina insikter när dom egentligen behöver en kram, någon att hålla i handen, någon att prata med. Barnen som inte får någon frukost för att deras mamma är alkoholist, hur hjälpta är dom av att jag kan förklara för dom att allt är en illusion?

Istället för ickedualistiska insikter pratar Jonas om kristna dogmer. Han uppmanar oss att vara modiga och sluta klamra oss fast vid dogmer. Detta inspirerar mig.

Det som mest imponerar på mig med Jonas, och alltid har gjort (har läst och sett det mesta han gjort) är att han inte säger - åt helvete med alla dogmer. Han ser att vi behöver dom också. Han säger inte att vi skall sluta tro, eller att Gud inte finns, eller att vi kan skrota bibeln. 

Också detta säger jag JA till för jag tillämpar det på mina motsvarigheter. Vi behöver inte sluta läsa Tolle eller Adya eller Sherman. Jag tror Jonas hade varit precis likadan om han verkat inom NonDuality. Han hade sett vår tendens att tillbe Nuet och gömma oss i det. Adya talar också om frestelsen att gömma sig i det absoluta. Jonas inspirerar oss att vara modiga. Sträck på er, göm er inte! Låtsas inte! Stanna inte upp!
Jag upplever att Adya gör samma sak inom amerikansk NonDuality som Jonas gör inom svensk kristenhet. 

Jag har hört att Gardell sympatiserar med biskop Spong vilket är intressant. Spongs kristendom är så radikalt förnyad att de flesta kristna står frågande inför varför han överhuvudtaget kallar det kristendom. Han ser inte Jesus som Guds son, han tror inte på uppståndelsen, inte något av undren, jaa, han ser väl ungefär det jag ser i kristendomen. Vissa utvalda citat som speglar österländsk visdom. Men det räcker ju faktiskt inte för att kalla sig kristen. Det tycker inte jag heller. Men det tycker biskop Spong, han ser det som kristendomens enda räddning. En extrem makeover. Så extrem att det enda som blir kvar är en djup mystik upplevelse av "Varats grund". Något han tagit från en annan radikal kristen teolog, nämligen Paul Tillich. Jag minns när jag läste Tillich, jag fattade inte att han var kristen. Shit, det här låter ju precis som Ramana eller Tolle. Vad är detta, tänkte jag. Är killen teolog? Varför då?
Jaa, det kan man fråga sig men jag tror att dom ser varthän det barkar med den kristendom som klamrar sig fast vid dogmer. Käpprätt åt helvet. Precis som det gjorde för prästen och hans familj i Gardells "De halvt dolda". 

Jag känner mig stärkt av detta inför samtalet om den nya mystiken och kyrkan. Var kan vi mötas? Jo, i viljan att släppa taget om dogmer och se rädslan rakt i ögonen. Vad är vi rädda för?Jag kan bara tala för mig själv. Jag är rädd för att jag skall gömma mig i det absoluta. Där är så gott att vara. Jag är rädd för att gå från källan ut i manifestationen. 

Det var prästen också. Vi måste vara starka, uppmanade han sina barn och preparerade dem med bibelverser. Prästen vågade inte släppa sina Jesus-citat. Vågar jag släppa mina Tolle-citat? 
Det finns ingen att hålla i handen när man skall gå de sista avgörande stegen. INGEN! Men det finns inspiratörer! För mig är Gardell en av flera. Men det finns många, en som passar var och en av oss. Gardell passar långtifrån alla, det inser jag. Men dom riktiga inspiratörerna har en sak gemensamt. Dom håller oss inte i handen. Dom ger oss inga bibelverser. Dom säger:
- Du kan gå själv. Jag vet det. Du är stark. Oändligt stark. Och du behöver inga citat. Du kan tänka och känna och upptäcka själv. Du har en egen röst.

En annan sak jag älskar med Gardell är just att han inte slänger sin bibel. Han har sin bibel med sig. Han har sin församling att gå till där han tankar mod och kraft. Men den där sista biten. Den som betyder allt. Den måste man gå själv, naken och tomhänt.

Yes! 

Så sant som det var sagt!

lördag, februari 07, 2009

integral mindfulness .... under / inom / bortom - dualismen

Den 20:e april har jag tackat ja till att medverka i ett samtal med rubriken - Mystiken i en ny tid.

20 april, Mystiken i en ny tid.
En kväll om vår tids andliga sökande, om kyrkans möte med den nya tidens andlighet.
Rigmor Borg, präst i Lerum, samtalar med Lottie Sharif, präst i Högbo, Ingrid Krianon, initiativtagare till föreningen Brobygge och Dialog samt Björn Clausen, farmaceut i Lerum.


Jag ser fram emot detta samtal. Jag vet att initiativtagaren Rigmor Borg är väldigt öppen och intresserad av bl.a. Eckhart Tolle.

Inför detta vill pröva olika sätt att presentera vichara. Om det inte är presenterat på ett sätt som känns autentiskt och ärligt för mig, kan jag inte dela med mig av det. Jag kan inte låna någon annans sätt ... tyvärr. 

Ett scenario: 

Följande utspelar sig UNDER den dualistiska dimensionen

Jag står inför ett svårlöst problem. Min uppmärksamhet sugs in i tankar och känslor som alla handlar om mig själv och det svårlösta problemet. Jag uppslukas av denna känsloladdade och trovärdiga berättelse

Så ser utgångsläget ut.

Vad jag inte ser är att jag är här och problemet är där. Inte heller ser jag att det som förbinder dem är min uppmärksamhet. Jag ser inte att det jag TROR är jag (som subjekt) istället är ett objekt - en karaktär i en berättelse som slukar alla min uppmärksamhet. 

Medan berättelsen pågår i mitt huvud sover det jag som är det sanna subjektet.

Följande utspelar sig INOM den dualistiska dimensionen

Jag inser att jag inte är den jag tror att jag är.
Vem är jag? 
Jag är inte objektet - d.v.s. karaktären som bär mitt namn i berättelsen om det svårlösta problemet.

Vem lider?
Den här kroppen som tror på berättelsen om det svårlösta problemet.

Hur börjar slutet på lidandet?
Det börjar med insikten att jag inte är karaktären som bär mitt namn i berättelsen om det svårlösta problemet.

Med andra ord: Slutet på lidandet börjar med att jag inte längre kan tro på en berättelse där jag är en karaktär som bär mitt namn.
Slutet på lidandet börjar med att det sanna subjektet vaknar upp. 

När det sanna subjektet vaknat upp börjar vi leva i en dimension av äkta dualism. Nu ser jag mitt liv såhär:

1. jag är här
2. berättelsen om problemet är där (i form av tanke- och känslo-objekt sammansatta till en trovärdig och känsloladdad berättelse)
3. Det som förbinder oss är min uppmärksamhet

Följande utspelar sig BORTOM den dualistiska dimensionen

Jag ställer mig följande frågor:

1. Vad är egentligen min uppmärksamhet?
2. Varifrån kommer uppmärksamheten?
3. Om uppmärksamheten kommer från subjektet - hur ser då subjektet ut och var finns det?

När jag undersöker de svar som intellektet producerar inser jag följande:

Alla svar jag kan komma på är objekt som subjektet kan uppmärksamma. 

Alla svar tillhör verklighetens relativa dimension. Den relativa dimensionen kännetecknas av motsatspar som bra/dålig, rätt/fel, vacker/ful,  etc. 
Både uppmärksamheten och subjektet finns i en absolut dimension av verkligheten. Den absoluta dimensionen är fri från alla motsatspar.

Varje gång jag svarar fel kommer jag närmare det absoluta. Det ligger ett oskattbart värde i att svara fel.
Varje gång jag svarar fel lyfter jag bort en slöja från det absoluta. När jag uttömt min förmåga att svara på de tre frågorna ser jag klart vad som är absolut och vad som är relativt.

Det relativa försvinner inte. Men i ljuset från det absoluta kan jag inte längre tro på problemet och är fri. 

* * *

integral mindfulness är en praktisk väg till insikt och befrielse. 

Processen ser ut såhär:

Man börjar under dualismen. Där befinner man sig varje gång man inser att man är "fängslad"/"uppslukad" av ett objekt. Objektet kan vara positivt eller negativt. I början känner man sig motiverad endast när objektet är negativt.

Man höjer sitt medvetande till dualismen med hjälp av valfri mindfulness-övning. Det kan t.ex. vara att fråga sig var man har sin uppmärksamhet. När man blir medveten om uppmärksamheten och vad den är riktad mot, kan man välja att medvetet rikta den mot t.ex. andningen eller känslan av energi i kroppen. 

När man har stabiliserat sig inom dualismen är man medveten om (1) sig själv som subjekt, (2) sin uppmärksamhet och (3) det objekt den är riktad mot. 

Nu är man redo att gå bortom dualismen och inträda i verklighetens absoluta dimension som är bortom dualismen. Det gör man med hjälp att de tre frågorna.

1. Vad är egentligen min uppmärksamhet?
2. Varifrån kommer uppmärksamheten?
3. Om uppmärksamheten kommer från subjektet - hur ser då subjektet ut och var finns det?

När man uttömt alla svar och avfärdat dom som objekt är man fri.

* * *

Hur lång tid tar processen?
Det kan ta allt ifrån 30 sekunder upp till många minuter. Det beror på omständigheterna.

Hur ofta skall man öva integral mindfulness?
Så ofta man vill. Processen är starkt beroendeframkallande. Det kan ta olika lång tid att bli beroende. Det beror på omständigheterna. 


UA-3343870-1