måndag, februari 09, 2009

Berättelsen om jultomten.

Det bästa sättet att möta en annan människa måste vara helt utan berättelser om vem jag är eller vem han/hon är. När jag säger "utan" menar jag "utan att hålla fast vid". Berättelserna finns där vilket vore meningslöst att försöka förneka. På samma sätt som jultomten finns där även när vi slutat tro på berättelsen om jultomten.

Jodå, vi ser allt att jultomten kommer med en säck full med klappar. Vi vet att barnen varit snälla och vi ser att dom får sina klappar. Men berättelsen om orsak - verkan har blivit just en berättelse.

Jag tycker det är en fin liknelse även om jag får knepiga vibbar av liknelser - det blir söndagspredikan-varning över det hela - särskilt idag efter gårdagens maraton-session av "de halvt dolda" där prästerna med sina predikningar inte visades från sin allra bästa sida.

Hursomhelst, även detta med skenheliga, hycklande präster är en berättelse - lika sann som sagan om jultomten. 
Jonas Gardells "de halvt dolda" hjälpte mig att få klarhet i just detta med berättelser och vår tro på dem. Ta t.ex. barnen som inte fick någon frukost för att deras mamma var alkoholist. Hur möter man dessa barn och deras mamma??
Jag tänker på kontaktpersonen från det sociala som kom dit för att tvångsomhänderta barnen. Hon gjorde sitt jobb. Hon gjorde vad hon ansåg vara bäst för barnen och mamman. Jag dömer henne inte. Resultatet blev att detta blev droppen för storebror i familjen som fick tokspel och gick ut och slog ihjäl en klasskamrat med ett baseboll-trä. Allt hänger ihop. Vi är ansvariga för allt OCH INGET på samma gång. Men hur hjälpta är vi av våra berättelser?

I fallet med barnen utan frukost och alkoholistmamman är jag säker på att det bästa mötet skulle äga rum - ifall jag såg dom och dom såg mig utan att några berättelser förvrängde sanninen om vilka vi är, sanningen om vår skönhet och vår dyrbarhet. 

Ett möte befriat från skuld och skam, från dömande och värderande, befriat från "NU SKALL JAG HJÄLPA DIG" och "STACKARS DIG" hade kunnat få allt att vända för familjen. Storebror hade inte rusat ut och slagit ihjäl sin klasskamrat.

Kan vi mötas utan berättelser? JAA, det kan vi. Det är jag övertygad om. Men i vår professionella roll, behöver vi inte berättelsen om vad vårt uppdrag är? Handläggaren från det sociala var inte där för att bli kompis med familjen. Hon var där för att hjälpa dom på det sätt som vetenskap och beprövad erfarenhet har visat är bäst. Jag ser ingen motsättning här. Berättelsen om vad hennes uppdrag var hade inte behövt stå i vägen för ett sannt möte. Så ser jag det. Men detta är ett ämne för sig som jag återkommer till. Hur kan vårdpersonal vara professionella samtidigt som ett sant möte äger rum? 

Det här inlägget kommer följas av fler. Nu är jag tillbaka till detta med berättelserna och vikten att inte hålla fast vid dom. I Satsang-kretsarna jag rörde mig för 5 år sedan pratade alla om detta hela tiden. - It's just a story. Let go of all stories! Detta var slagorden. Och nu är jag tillbaka. Men nu känns det angeläget på ett nytt sätt. .... vilket är en ny story ... vilket är helt ok ... as long as I don't hold on to it.

22 kommentarer:

  1. "Hur kan vårdpersonal vara professionella samtidigt som ett sant möte äger rum? "

    Genom att landa berättelsen i hjärtat; genom att släppa ens egna värderingar/fördomar om vad denna berättelse innebär (t ex att en viss typ av person blir si eller så) och VISA MEDKÄNSLA OCH RESPEKT.

    Det är så enkelt och ändå är det ingen som pratar om det som kan förändra hela världen.

    SvaraRadera
  2. Detta med professionalism kontra sanna möten tycker jag är intressant. Jag har tänkt en del på det runt relationen mellan terapeut och patient.

    För mig handlar det egentligen om två olika dimensioner, så man kan tycka att det inte borde finnas någon motsättning. Ändå måste man ju någonstans släppa taget om och äventyra sin professionalism för att verkligen kunna möta någon.

    Det är omöjligt att mötas fullt ut så länge man upprätthåller en distans mellan sig själv och den man möter. Så om professionalismen kräver en sådan distans, så är det ju kört redan där.

    SvaraRadera
  3. Telluselle!

    Du pekar på det enkla i att visa medkänsla och respekt. Jag håller med. Men enkelheten kommer först fram när vi kan sträcka fram båda våra händer för att hälsa den vi möter.
    Oj, nu fick jag en bra bild. Vi sträcker fram våra händer mot den vi möter för att visa att vi inte bär vapen. Men vad hjälper det när vi är beväpnade med alla våra berättelser om den andre - våra agendor - våra metoder - våra tekniker.

    Att sträcka fram händerna mot den vi möter kan vara en symbol också för att vi inte håller fast vid några berättelser om mötet.
    ... ok ok, jag vet hur konstigt detta kan bli. Minns att jag träffade en jätteandlig person en gång som aldrig ville släppa mina händer och aldrig ville sluta titta in i mina ögon - första gången vi möttes. Kontentan. Det sanna mötet behöver inte vara jättelångt. Det räcker kanske med 10 sekunder. Då är en sann kontakt etablerad och vi kan ta fram våra agendor igen. eller?
    Annars förvandlas våra institutioner till hippie-kollektiv där alla sitter och blissar ut och tittar djupt in i varandras ögon.:) vilket kanske vore bättre än det som är idag. Eller?

    SvaraRadera
  4. Telluselle!
    Jo, det var ju det jag skulle säga. Det som du säger är enkelt kanske inte är så enkelt ändå. Bl.a. pga risken för flum flum. Det är nog det folk är rädda för tror jag.
    Det finns faktiskt ett sant värde i att ha en agenda.
    ... jag resonerar med mig själv här .. det här är något som måste få växa fram. Jag är övertygad om att våra agendor och berättelser släpper taget om oss, helt automatiskt, när vi är tillräckligt ofta i källan och bär med oss den ovillkorliga öppenheten och ljuset ut i manifestationen.

    SvaraRadera
  5. Anton!
    Jag följer ditt resonemang här. Vad tror du om att det uppstår en organisk växelverkan mellan de två dimensioner du syftar på. Det sanna mötet behöver inte vara i timmar, dagar och veckor.
    Är det inte också så att det sanna mötet kan manifesteras i en agenda?

    Men absolut, jag känner som du, det borde inte vara en motsättning men den finns där i praktiken, when the rubber hits the road. Det går bra att sitta och skriva om hur det borde vara.
    Jobbar du som terapeut?

    SvaraRadera
  6. Hej

    Håller med Anton. Det är körd. För det är inte berättelsen om den andra vi behöver släppa. Det är berättelsen om mig själv jag behöver släppa. Telluselles visa medkänsla och respekt låter fint. Men ärligt, hur många av oss skulle erkänna att jag är respektlös? Att låta närvaron (istället för mig) träffa den andra... är det det du menade Björn? Dessvärre tror jag inte att det heller funkar. För den som har ett starkt ego så att säga, eller en stark smärtkropp, blir rädd och flyr.

    Som jag ser det finns det två sätt. "Den synliga" och "den icke synliga". Den synliga är inom dualismen med dualismens regler. Coatching :-) Visst handlar det om ren manipulation, men det är så den här världen funkar. Du är vad du tänker, som Buddha sa. Man ser resultat ganska fort. Den icke synliga handlar om att "höja" sin egen vibrationsfrekvens. Och därmed höja kollektivets. "De problem vi har skapat på denna nivå av tänkande kan inte bli lösta på samma nivå av tänkande som vi skapade dom på" som Einstein sa.

    Kram, Pirjo

    SvaraRadera
  7. Det sanna mötet kanske inte behöver vara i timmar, dagar och veckor, men det kan också vara så att det behöver det. Det är inte givet på förhand.

    Visst kan det sanna mötet manifesteras i en agenda, men man kan inte med en agenda manifestera det sanna mötet.

    Jag jobbar inte som terapeut.

    SvaraRadera
  8. När jag är i min Lyckliga Kärna; förankrad med Källan, behöver jag inte ha någon agenda och kan möta en annan "som ett barn". Problemet är väl att den andre ofta inte är lika medveten som jag och/eller har kvar sin agenda... som jag känner av och som den andre döljer eller ljuger om... och så uppstår min misstänksamhet och mina rädslor.

    Det var ett sånt här vackert möte jag hade med Jonas Gardell den där gången på galleriet. Intensiv ögonkontakt totalt befriad från sex, makt och andra agendor coh bara ett intressant samtal.

    Det är en känsla, ett sinnestillstånd, för mig.

    Det kommer, det kommer... :)

    SvaraRadera
  9. Pirjo!
    Bra synpunkt ... att låta närvaron möta den andre ISTÄLLET för mig ... nej, så enkelt är det nog tyvärr inte. Typ, egot sitter och tänker på annat under tiden... :)

    Att höja sin egen vibrationsfrekvens. Jag är med på vad du menar. Det tror jag är allt vi behöver göra. Resten faller på plats av sig självt. Det har jag upplevt många gånger. Så varför fortsätter jag att lägga krut på "det andra". Gammal vana tror jag. Eller bristande uppmärksamhet. Programmet tar över. Så tack för påminnelsen!:)

    SvaraRadera
  10. Telluselle!
    O ja, jag vet precis vad du pratar om. För det är samma sak med alla som har stark närvaro. Man ser det i ögonen. Tycker man ser Jonas närvaro t.om. på bilder av honom. Den vakna nyfikna blicken. En välsignelse.

    Vet du vad jag tror. Jonas kunde vara så närvarande just för att det var dig han mötte! Han har säkert samma problem som du med andra. Jag är ganska säker på att det är så. Har hört det från många s.k. upplysta. Dom är väldigt känsliga för sånt där. Så du kanske inte behöver se detta som en brist hos dig själv. Varför inte se det som ett bevis på att du har just den där närvaron?

    Och sedan, självklart finns inget slutmål för graden av närvaro. Det vore väl tråkigt om man kom dit ... liksom .. jaha, och nu då? :=)

    SvaraRadera
  11. Mmmm. Mötet var en slags bekräftelse på aktivt lyssnande och närvaro 2002 när jag precis hade börjat studera och jobba med coaching :) Har inte tänkt på min del i samtalet men du har rätt; så skönt, jag behöver bekräftelse just nu. Tack!

    SvaraRadera
  12. Om detta med svårigheter att möta andra pga deras agendor.
    Det är ju bara sant i ett ganska snävt perspektiv.

    Som jag (för det mesta) ser det kan någon annans agenda bara vara ett hinder för mig om jag har en egen (konkurrerande) agenda, eller egna rädslor (som jag försöker dölja). Det sitter i mig. Ingen annan än jag själv hindrar mig från att möta andra. Men visst, detta kan ibland kännas som ett ganska bedrövligt perspektiv med tanke på hur svårt det många gånger kan vara att möta människor. Och då kan det kännas bättre att projicera den svårigheten på andra.

    Speciellt bedrövligt känns det ju om jag tror på tanken att jag borde vara bortom detta nu. Att jag borde vara så pass medveten/närvarande/upplyst att jag inte har problem att möta andra.

    SvaraRadera
  13. Men höjer man inte frekvensen om man vilar med en del av uppmärksamheten inombords och en del på den andra människan? Det som Tolle talar om. Det förändrar ju ens medvetandetillstånd och höjer ju kvalitén på mötet. Det är min erfarenhet åtminstone. Någonting sker i mötet när jag är djupt rotad till en del med uppmärksamheten inom mig och en del av uppmärksamheten på den andre. Då spelar det ingen roll om motparten sitter med en agenda.

    Träning, träning.. ja jag säger det till mig själv.. :D

    SvaraRadera
  14. Hej. Jag är övertygad om att jag höjer min fekvens med meditation, vichara, alla Tolles portar mm. Och kan "koppla på" närvaron i möten med andra. Det är en övningssak som Crystal säger. Och att komma ihåg: Intensiteten varierar! Från ett enkelt leende till det ofattbara i tantra.

    Men... som jag otydligt skrev tidigare... När jag träffar någon med en tung smärtkropp... närvaron i mig kan inte "hjälpa" den människan. Han/hon flyr. Det är helt enkelt för smärtsamt. Och jag förstår det, det har varit så för mig också. Ja... hur många alkoholistmammor läser andlig litteratur eller sitter vid gurus fötter... det finns inte på deras karta... är man fast i helvetet så är man det.

    Kram, Pirjo

    SvaraRadera
  15. Anton!
    Jomen eller hur ... varför tycker jag fortfarande att det är svårt att möta andra? Jag som har läst och lyssnat till djupa insikter i flera år och kan dem alla utantill... Du sätter fingret på något fascinerande. När jag känner så inser jag att jag glömt EN av alla dom här insikterna. Den viktigaste av alla. Det vi håller på med här är inte ett tidsbundet projekt. Det liknar i mångt och mycket personlig utveckling men är något helt annat. Personlig avveckling är kanske fel ord men nåt åt det hållet.
    Berättelsen om Björn kan bara existera i tiden. Tar vi bort berättelsen om tiden så faller allt det andra.
    ... jaja, jag vet, det är lätt å säga. - sluta tro på berättelsen om tiden. Hej å hå:)
    Men det går. Nu och nu och nu. Så fort vi kliver in i tron på berättelsen om tiden börjar alla dom andra problemen. Det tycks mig som att detta är NYCKELBERÄTTELSEN. Därför, just därför, har Tolle träffat så himla rätt med sitt The Power of Now. Eller hur?

    SvaraRadera
  16. Pirjo!
    Nu fattar jag vad du menade förut! Tunga smärtkroppar vill inte möta stark närvaro. Verkligen intressant! Minns nu att Tolle beskrev en sådan episod med någon som inte tålde hans starka närvaro.
    Du säger att du själv varit med om att personer med stark smärtkropp blivit rädda för din närvaro. Vill du beskriva det med ett exempel. Jag skall kolla upp det där exemplet Tolle gav också.

    Detta är verkligen ett intressant perspektiv. Tack för det!

    SvaraRadera
  17. Crystal!
    Du skrev "Men höjer man inte frekvensen om man vilar med en del av uppmärksamheten inombords och en del på den andra människan? Det som Tolle talar om."
    Jo, det är jag övertygad om. Hur ser du på det där med att vissa blir rädda av denna frekvenshöjning? Har du också erfarenhet av det? Är verkligen nyfiken på det fenomenet!

    SvaraRadera
  18. Björn!
    Min känsla är naturligtvis liknande er andras. Men jag märker ju också att det (oftast, inte alltid) beror ganska mycket på varifrån jag själv kommer och min inställning till den jag möter. Om jag är öppen och naken i mötet, utan att försöka försvara mig och samtidigt nyfiken på personen på ett inlyssnade sätt, då blir personen sällan rädd har jag märkt. Ett möte med medveten närvaro kryddat med en aning psykologi, ett varmt leende och kanske även lite humor om det funkar i situationen, är aldrig fel. Det lättar upp och får den andre att slappna för vidare kommunikation.

    Men jag vet, ibland kör man fast totalt, det händer självklart mig också. Man når helt enkelt inte fram trots goda intentioner och försök. Framför allt svårt är det när en person är djupt, djupt inne i sin smärtkropp har jag märkt, ja för tillfället mer eller mindre uppslukad av den. Kan gott tänka mig att smärtkroppar inte alls gillar höjda frekvenser och medveten närvaro särskilt mycket. Det är ju rent av ett hot mot smärtkroppens existens. Man får helt enkelt acceptera att så här kan bli ibland och vänta tills smärtkroppen inte är lika starkt aktiverad hos den andre. Vet inte om det var svar på din fråga.. :)

    SvaraRadera
  19. Björn. Precis som Crystal skriver blir det oftast ett avslappnad möte. Och att nå dit behöver man inte vara andlig. Då ord som Närvaro och Varande och Medvetande inte ingick i mitt ordförråd kallade jag det för att lyssna med hjärtat.

    Vad händer med andra när jag känner närvaron i mig starkt? Dom vänder bort blicken. Dom skruvar på sig. Får brottom. Om det är någon när&kär kan det bli "attack är bästa försvar". Jag ser det tydligt, var precis likadan själv.

    Tolle säger: "Egot behöver konflikter. Detta förklarar hur det kommer sig att du söker glädje och frid men ändå inte står ut med dessa tllstånd särskild länge."

    Ett exempel är min dotter, 7 år. Hon har nog en tung smärtkropp. När den tar över blir den lilla tjejen som besatt av negativitet. Hon kommer inte loss. Det blir bara värre och värre. Jag har tidigare skrivit att hon är min guru. Får mig att falla i dramat. Och blir jag medveten om ett mönster och kan hantera det hittar hon nya svaga punkter :-) Men det jag lagt märke till på sistone är att om jag håller kvar närvaron i mig (starkt!) ger hon upp. Men hon slutar inte. Tvärtom, hon blir ännu mer negativ och aggressiv. Går helt enkelt och börjar reta sin syster istället. Hon måste få till ett bråk. Då kan hon släppa och slappna av. Bli sig själv igen.

    Men... jag vet ju att... "allt handlar om mig själv"... att "allt är projektioner"... osv.. Ändå känns det som om att det inte är personligt... som om det var något "större"... inget med mig att göra... Jag vet faktiskt inte.

    Kram, Pirjo

    SvaraRadera
  20. Crytsal!
    Angående detta med hur man bemöter människor med tung smärtkropp. Tack för din synpunkt - väntar och acceptera. Det var svar på min fråga. Absolut. Jag har inte reflekterat över detta egentligen, därför intresserar det mig, men det är nog så jag oftast gör. Jag väntar. Jag backar. Låter dom vara.

    Nu ser mitt liv ut på ett sätt som möjliggör detta. Men vem vet, jag kanske hamnar i en annan livssituation där jag får möta många fler tunga smärtkroppar och inte kan backa eller vänta. Den tiden den utmaningen ...

    SvaraRadera
  21. Pirjo!
    Jag tror du är inne på rätt spår här - detta med smärtkroppar är "huge". Ur det absoluta perspektivet är allt en projektion, ripples on the surface of being, men det finns ju fler perspektiv som vi kan gå in i. Det är ju tjusningen och äventyret och något som vuxit fram här i dialogerna. Och ser vi det hela ur ett samhällsperspektiv t.ex. så finns massor av smärta i samhället som inte är personlig. Vi hamnar i den som vi hamnar i åskväder. Och då behöver vi vara starka och blir det av att öva och öva närvaro, tillbaka till subjektet, om och om igen. Vichara. Det är allt vi kan göra. Och när vi möter den kollektiva, opersonliga smärtan med närvaro är också denna närvaro opersonlig. Eller hur? Det är vår uppgift som Tolle säger, att låta närvaron verka genom oss. Och vi kan öva. Öva och öva, och det är min största glädje och mening.

    Det är så inspirerande att höra hur du berättar om din dotter. Att hon är din Guru - klart hon är! :)
    Och hon är så lyckligt lottad som har en mamma som har det perspektivet! Tack för att du delar med dig! Tack!!

    SvaraRadera

UA-3343870-1