lördag, februari 07, 2009

integral mindfulness .... under / inom / bortom - dualismen

Den 20:e april har jag tackat ja till att medverka i ett samtal med rubriken - Mystiken i en ny tid.

20 april, Mystiken i en ny tid.
En kväll om vår tids andliga sökande, om kyrkans möte med den nya tidens andlighet.
Rigmor Borg, präst i Lerum, samtalar med Lottie Sharif, präst i Högbo, Ingrid Krianon, initiativtagare till föreningen Brobygge och Dialog samt Björn Clausen, farmaceut i Lerum.


Jag ser fram emot detta samtal. Jag vet att initiativtagaren Rigmor Borg är väldigt öppen och intresserad av bl.a. Eckhart Tolle.

Inför detta vill pröva olika sätt att presentera vichara. Om det inte är presenterat på ett sätt som känns autentiskt och ärligt för mig, kan jag inte dela med mig av det. Jag kan inte låna någon annans sätt ... tyvärr. 

Ett scenario: 

Följande utspelar sig UNDER den dualistiska dimensionen

Jag står inför ett svårlöst problem. Min uppmärksamhet sugs in i tankar och känslor som alla handlar om mig själv och det svårlösta problemet. Jag uppslukas av denna känsloladdade och trovärdiga berättelse

Så ser utgångsläget ut.

Vad jag inte ser är att jag är här och problemet är där. Inte heller ser jag att det som förbinder dem är min uppmärksamhet. Jag ser inte att det jag TROR är jag (som subjekt) istället är ett objekt - en karaktär i en berättelse som slukar alla min uppmärksamhet. 

Medan berättelsen pågår i mitt huvud sover det jag som är det sanna subjektet.

Följande utspelar sig INOM den dualistiska dimensionen

Jag inser att jag inte är den jag tror att jag är.
Vem är jag? 
Jag är inte objektet - d.v.s. karaktären som bär mitt namn i berättelsen om det svårlösta problemet.

Vem lider?
Den här kroppen som tror på berättelsen om det svårlösta problemet.

Hur börjar slutet på lidandet?
Det börjar med insikten att jag inte är karaktären som bär mitt namn i berättelsen om det svårlösta problemet.

Med andra ord: Slutet på lidandet börjar med att jag inte längre kan tro på en berättelse där jag är en karaktär som bär mitt namn.
Slutet på lidandet börjar med att det sanna subjektet vaknar upp. 

När det sanna subjektet vaknat upp börjar vi leva i en dimension av äkta dualism. Nu ser jag mitt liv såhär:

1. jag är här
2. berättelsen om problemet är där (i form av tanke- och känslo-objekt sammansatta till en trovärdig och känsloladdad berättelse)
3. Det som förbinder oss är min uppmärksamhet

Följande utspelar sig BORTOM den dualistiska dimensionen

Jag ställer mig följande frågor:

1. Vad är egentligen min uppmärksamhet?
2. Varifrån kommer uppmärksamheten?
3. Om uppmärksamheten kommer från subjektet - hur ser då subjektet ut och var finns det?

När jag undersöker de svar som intellektet producerar inser jag följande:

Alla svar jag kan komma på är objekt som subjektet kan uppmärksamma. 

Alla svar tillhör verklighetens relativa dimension. Den relativa dimensionen kännetecknas av motsatspar som bra/dålig, rätt/fel, vacker/ful,  etc. 
Både uppmärksamheten och subjektet finns i en absolut dimension av verkligheten. Den absoluta dimensionen är fri från alla motsatspar.

Varje gång jag svarar fel kommer jag närmare det absoluta. Det ligger ett oskattbart värde i att svara fel.
Varje gång jag svarar fel lyfter jag bort en slöja från det absoluta. När jag uttömt min förmåga att svara på de tre frågorna ser jag klart vad som är absolut och vad som är relativt.

Det relativa försvinner inte. Men i ljuset från det absoluta kan jag inte längre tro på problemet och är fri. 

* * *

integral mindfulness är en praktisk väg till insikt och befrielse. 

Processen ser ut såhär:

Man börjar under dualismen. Där befinner man sig varje gång man inser att man är "fängslad"/"uppslukad" av ett objekt. Objektet kan vara positivt eller negativt. I början känner man sig motiverad endast när objektet är negativt.

Man höjer sitt medvetande till dualismen med hjälp av valfri mindfulness-övning. Det kan t.ex. vara att fråga sig var man har sin uppmärksamhet. När man blir medveten om uppmärksamheten och vad den är riktad mot, kan man välja att medvetet rikta den mot t.ex. andningen eller känslan av energi i kroppen. 

När man har stabiliserat sig inom dualismen är man medveten om (1) sig själv som subjekt, (2) sin uppmärksamhet och (3) det objekt den är riktad mot. 

Nu är man redo att gå bortom dualismen och inträda i verklighetens absoluta dimension som är bortom dualismen. Det gör man med hjälp att de tre frågorna.

1. Vad är egentligen min uppmärksamhet?
2. Varifrån kommer uppmärksamheten?
3. Om uppmärksamheten kommer från subjektet - hur ser då subjektet ut och var finns det?

När man uttömt alla svar och avfärdat dom som objekt är man fri.

* * *

Hur lång tid tar processen?
Det kan ta allt ifrån 30 sekunder upp till många minuter. Det beror på omständigheterna.

Hur ofta skall man öva integral mindfulness?
Så ofta man vill. Processen är starkt beroendeframkallande. Det kan ta olika lång tid att bli beroende. Det beror på omständigheterna. 


15 kommentarer:

  1. Hej Björn. Under dualismen låter inte "rätt". Ändå förstår jag vad du menar. Och det är säkert möjligt att bli fri genom att inse att: "jag är här och problemet är där" För mig var det liksom tvärtom. Alla mina problem var "där". Alltid någon annans fel. Eller så var omständigheterna fel. Det var inte mitt fel, för jag hade rätt :-) Är inte det dualism? Den delen av dualism som Ruiz kallar för drömmen om helvetet. Den andra delen är drömmen om himmelen :-)

    Jag skulle så gärna vilja skriva vad som händer när jag gör vichara... men jag hinner inte ens ställa den första frågan, jag hamnar i nuet bara av intention. Och "där" är alla frågor och svar ointressanta.

    Eftersom du ska träffa en präst :-)

    One day the Master asked, "What, in your opinion, is the most important of all religious questions?"

    He got many answers:
    "Does God exist?"
    "Who is God?"
    "What is the path to God?"
    "Is there a life after death?"
    "No," said the Master. "The most important question is: 'Who am I?'"

    The disciples got some idea of what he was hinting at when they overheard him talking to a preacher:

    Master: "So then, according to you, when you die your soul will be in heaven?"
    Preacher: "Yes."
    Master: "And your body will be in the grave?"
    Preacher: "Yes."
    Master: "And where, may I ask, will you be?"

    Anthony de Mello, S.J.

    kram, Pirjo

    SvaraRadera
  2. Pirjo!
    Tack för den underbara historien av de Mello! Den var ny för mig.
    Tack också för feedback på min presentation eller vad man skall kalla det - skiss kanske!

    mm.. det är knepigt att använda orden under och över. Det låter makt, se ner på osv. No good. Hierarki. Ger kanske dåliga vibbar.

    Du skrev "alla mina problem var "där". Alltid någon annans fel."

    Och så kommer någon och säger att du är här och problemet är där ... :) Ja då hade du ju fått vatten på din kvarn:)
    Det var bra att du tog upp det. Jag behöver förtydliga att antingen man lägger skulden på sig själv eller andra handlar det om att SLUTA TRO ATT JAG ÄR KARAKTÄREN I MIN BERÄTTELSE.

    Alltså, alla som har problem presenterar det för sig själva och andra i form av en berättelse. Och gemensamt för alla som lider är att dom själva ingår i berättelsen som offer eller skyldiga.

    Som jag ser det spelar det ingen roll var berättelsen lägger skulden. Det enda som spelar roll är att vakna upp och se att min roll i berättelsen är EN JÄKLA SAGA. RENT PÅHITT!!

    Att se detta är ju också nyckeln till framgång i all coaching. För när jag ser att jag är som en författare som kan skriva min egen berättelse och välja vem jag vill vara så blir jag lyrisk. Det är ju extas. Jag kan hitta på vad jag vill och allt kommer besannas. Jamen det är ju klart!!! Det är ju detta som The Secret tar upp.

    Det där är ju också ett sorts uppvaknande. ... I have all the power, it's all MY CHOICE .... Där har du Mia Törnbloms recept. Och alla dom andra inspiratörerna och coacherna.

    Att vakna upp till dualismen är att se att jag är författaren till mitt liv. Regissören. Och allt det där. Om karaktären Björn är glad och det går bra för honom så är det för att jag VALT att det skall vara så. Om jag lider så har jag valt det ..... eeehhh, njaaeee, jag känner att jag får kalla fötter här. Det finns en nåt i detta som är sant. Nåt som har med ansvar att göra. Men popversionerna som attraherar så oerhört många människors, framgångsrecepten som säljs för dyra pengar, det är nåt skumt med dom. Men strunt i det nu. Det är beside the point. Detta handlar om författaren.

    Vem är författaren bakom historien om Björn och hans liv?
    Sedär ... en ny ingång. Ett nytt sätt att presentera det hela. Dessutom inser jag nu skall nästa samtal i serien handla om detta:

    4 maj, Skriv med hjärtat!
    Kan intuitivt skrivande hjälpa oss att hitta hem till oss själva? Möt skribenten Ann Westermark som berättar om sin erfarenhet av intuitivt skrivande för självkännedom och läkning, och om att skriva sig hem till sitt hjärta. Under kvällen får vi höra Anns berättelse och vi får chans att nosa på metoden, men inget krav att skriva.

    Intressant va!?
    Jag känner Ann och har testat hennes metod. Hmm... detta får jag grunna på lite till.

    SvaraRadera
  3. Mmmm ... ansvar och val...
    Och vem är författaren?
    Gud? Det mystiska 'I am'? Vem? :-)
    Om 'allt är ett/jag är allt'...Vem?

    Kram, pirjo

    SvaraRadera
  4. ja vem är författaren?

    Det här leder rakt in i vichara. Om jag säger - jag är författaren - ja då är det också en berättelse. Samma sak med Gud och I Am och alla dom andra fina sakerna vi tror på - ALLA är dom berättelser. Vem skapar dessa berättelser?
    Detta frågetecken är så vackert, jag låter det hänga där, för evigt ... :)

    SvaraRadera
  5. Ja Björn :-)

    Har tänkt på det där med under och inom dualismen. Kan inte du helt enkelt använda isömn och vaken i dualismen istället? Jag menar... vi hamnar inte under dualismen när vi blir omedvetna. Vi "somnar" helt enkelt. Av gammal vana.

    Jag tycker som du, coaching är en gåva :-) För vad händer när man har ändrat sitt liv (drömmen) från ett helvete till en himmel? När man bevisat för sig själv hur stor makt tankarna har. Då måste ju frågan komma: Hur sant är detta?

    Och plötsligt befinner man sig på "den andliga" vägen :-)

    Kram, pirjo

    SvaraRadera
  6. Pirjo!
    Jaa, det är lite märkligt egentligen, nu när jag börjat fatta hur jag skall göra för att skaffa mig det där jag tidigare drömde om, ja då är jag inte längre så intresserad ... hmm.. komiskt på nåt vis.
    Lite som med tomten, när man fattar hur man gör för att skaffa hem en tomte på julafton, ja ... du fattar:)

    Angående vad jag skall säga till prästerna har jag hittat en ny ingång. Att våga möta andra helt utan koncept. Där tror jag vi kan mötas.
    Men jag har filat på det där med vaken också. Hade något på gång där men så såg jag "De halvt dolda" och släppte det.

    Men jag återkommer om det. Det var något med följande rubrik.

    Att vakna upp ur berättelsen om verkligheten ...

    Under dualismen blir då att tro på berättelsen om verkligheten.
    Inom dualismen motsvarar då att se att jag är författaren till min berättelse
    Bortom dualismen blir att se på författaren och inse att man då ser rakt in i källan.
    ... eller nåt ... :)

    SvaraRadera
  7. Hej Björn

    Bra inlägg!
    Det berör ungefär det jag berör i mitt senaste.

    Det här med UNDER dualismen fattar inte jag heller riktigt, men sedan är jag med dig.

    Eru fri nurå?

    SvaraRadera
  8. Perra!

    Du skrev:
    "eru fri nurå?"
    Precis nu?
    ja.
    Om 5 minuter?
    Vet inte. Kanske inte.

    Spelar det någon roll nu? Och här är vi hjälpta av att påminna oss något vi hört någon gång ... det var nån gubbe från Tyskland som pratade mycket om det, Tolle eller nåt hette han. Det enda som betyder något är nu.

    Är du med mig där?

    SvaraRadera
  9. Jag tror jag är med dig där, Björn.
    Jag var misstänksam i början inför ditt "subjekt".
    Tyckte att du bygger en modell av uppvaknandet, istället för att bara vakna upp. Att modellen hindrar uppvaknandet. Att egot lägger rabarber på modellen!

    Men även "subjektet" är en mental bild. Processen är att avfärda mer och mer som objekt, inklusive, på slutet, ditt "subjekt".

    DÅ är man fri. Grandiost. Så är det! Eller: Det känns rätt!

    I AM är samma sak. I AM är subjektet, som ska bli ditt realiserade, återupprättade I AM.

    Tysken talar om det stabila I AM som ser på ett flytande "I" i storyn om "I", och där "I" troligen ligger risigt till.
    "I" är ditt ego-jag. Men det begrep du nog.

    Och det här är Vichara också! Allt vad gubbarna (Tolle, Sherman, Walsch, osv) säger går ihop.
    När detta sker är man nära sanningen, tycker jag i alla fall.

    Men sanningen måste bli din egen sanning, om ska leda nån vart!
    Everything is about you, tror jag Sherman säger.

    SvaraRadera
  10. Pirjo!

    Jag gillar verkligen storyn om Mästaren. "And where, may I ask, will you be?"

    Obetalbart! TACK! :D

    SvaraRadera
  11. Björn!
    Jag tycker om det där hängande frågetecknet! Vem är författaren?

    Ja det leder rakt in i vichara.

    Vem ÄR... ? :D

    SvaraRadera
  12. Perra!
    Om vi ger all vår uppmärksamhet till den här storyn om "uppvaknandet" - i singular, det slutgiltiga och definitiva som skall ske DÅ, borta vid slutet av regnbågen - då avslöjas det att vi inte är på väg någonstans ... har aldrig varit. Det finns inget uppvaknande som vi närmar oss.
    Som jag ser det (med hjälp av "gubbarna" och "tanter" som t.ex. Byron Katie, flödar uppvaknande på uppvaknande igenom det NU som vi aldrig i verkligheten lämnar.

    Jag tycker Katie är suverän där. Hon säger nåt i stil med - jag är upplyst när jag gör The Work, när jag inte gör det är jag förvirrad. Hon säger att hon gör The Work ofta och spontant, utan ansträngning så att säga. Och så är det väl med med vichara också, vi dras in i det mer och mer.
    Sedan uppenbarar sig allt större djup i uppvaknandet, djup och höjder och rikedom utan ände, utan målsnöre, så vill jag se det!

    I det du skriver ser jag att du placerar uppvaknandet där framme som något som vi når fram till mer och mer. Detta perspektiv är såklart helt giltigt och viktigt. MEN för mig behöver det kompletteras med nu-perspektivet. Ibland kommer det över mig en klar känsla av att vara i en tids-dimension som inte alls är linjär. Det är jag otroligt tacksam över. Detta icke-linjära perspektiv gör inte det linjära ogiltigt ... det tillfogar bara.
    Detta känner du igen, eller hur?
    Den här icke-linjära "klarheten" kommer och går den också, i det eviga nuet. Jag inser att jag inte kan hålla fast den.

    SvaraRadera
  13. Crystal!
    Jaa, hängande frågetecken är vackra! Vem är författaren till alla berättelser?
    Ett heligt frågetecken! Jag vågar inte röra det ... :)

    SvaraRadera
  14. Hej

    Jag tjatar ju om nuet hela tiden, men hemfaller ändå av gammal vana till att skildra ett scenario där jag "uppnår ett mål", och då dras jag ju UT ur nuet!
    Tiden är inte linjär, i varje fall funkar det inte att se en linjär tid i detta fall.

    Om man ska vakna upp, så kan man se det vi sitter fast i (egot) som ett hypnostillstånd. Där sitter man, fasthållen i en tids-ficka. Då kan man inte "arbeta" på sitt uppvaknande genom att sätta upp mål inom denna ficka.

    Jag tror Skörman i detta läge t o m säger att uppvaknandet ligger i det förflutna, du har redan vaknat, du bara fattar det inte (jag kan ha hört fel här, men tanken är ändå cool).

    Den här "tidsfickan" karaktäriseras av en LÄGRE frekvens än den där uppvaknandet ligger. Tidsupplevelsen är annorlunda.
    Ju högre frekvens desto nuare blir det!
    Är du med?
    (Nej jag vet inte om jag själv är med... :-)

    Frekvens är grymt intressant.

    SvaraRadera
  15. Perra!
    Jo, skörman ... :) säger sånt som att vi redan är vakna. You are already you, how can you not be you? Det är supercoolt. Många inom neo-adaita säger sånt. Där har det nästan blivit en dogm. Dom säger att bästa sättet att vakna upp är att sluta söka. Jag har ett tips på en gubbe som är briljant på det här. Sailor Bob Adamson. http://members.iinet.net.au/~adamson7/index.html
    Han är så skön. En gammal nykter alkoholist. Så himla genuin och äkta. Han har en skara med elever som undervisar enligt hans enkla principer. Kolla in honom. Inte för att du behöver. Men för att det är härligt att höra så många som möjligt säga samma sak på sitt unika sätt.

    Men jag var ändå inte så himla hjälpt av Sailor Bob för dom dissar totalt det linjära perspektivet. Då blir det också knepigt. Vi måste kunna bära med oss nuets högre frekvens i den linjära tidens lägre frekvens.

    Jo, det här med frekvens är coolt, jag håller med. Bara min inte försöker göra nån vetenskap av det. För det är det inte. Men ändå kan det vara till väldigt stor hjälp.

    SvaraRadera

UA-3343870-1